15 september
Du vet, Eva, det blir så att jag med dig talar om all stor glädje, all vånda, alla funderingar – det finns ingen annan jag kan tala med så, som med dig. Jag lägger väl ingen tyngd över dig – nej? Jag tror, jag vet, att ditt lyssnande ständigt, vad jag än talar om med dig, är som en vänskapens omfamning.
– TOVE JANSSON (1914–2001), finlandssvensk författare, illustratör, konstnär och Muminskapare. Citat ur brev till vännen Eva Konikoff som under andra världskriget flytt(at) till Amerika.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt International Day of Listening, Internationaler Tag der Demokratie, Europäischer Prostata-Tag, World Afro Day, International Dot Day, Greenpeace Day, Google.com Day, World Lymphoma Awareness Day, Yom Kippur Tyskland Tag der Bildungsfreiheit, Tag der Software-Freiheit USA National Cheese Toast Day, National Felt Hat Day, National Linguine Day, National Online Learning Day, National Tackle Kids Cancer Day, National Crème de Menthe Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA Sourdough September, National Italian Cheese Month, National Preparedness Month, Polycystic Ovarian Syndrome Awareness Month, Hispanic Heritage Month
Självständighetsdagar Costa Rica, El Salvador, Guatemala, Honduras, Nicaragua (– alla dessa från Spanien 1821)
Se även Veckans trösterika sentens och Veckans svartvita fotografier längst nere i bloggen. NÄSTA INLÄGG: söndagen den 25 september!
Veckans trösterika sentens (v. 37)
Först fäller man en tår (tåRRRR ...), sen lite hår, men mycket ska man höra innan öronen faller av.
Brev till okänd vän
Den har presenterat sig nu. Hösten. I morse skar solen en ljusstråle rakt genom lövverket framför mina fönster och lyste upp en liten yta av det glödande trädet med sina brandgula och blodröda blad. Allt annat var mörkt och konturlöst, också berget. Ja, i synnerhet berget. När allt annat förflyktar och passerar står åtminstone berget på sin plats. Och det gjorde det väl också i morse. Men på något sätt skymd av en årstid som gjorde sina egna små inledande piruetter gled det liksom åt sidan. När mörkret ökar och kylan stiger tar berget på sig rollen som statist.
Det är något liknande med mig. Du kanske visste det redan förut men jag är djupt misstrogen mot huvudrollsinnehavare. Alla kategorier. Eller kanske inte alla ... men ... nå, du vet ungefär vad jag menar ... Och det samma gäller så att säga också i andra riktningen; jag ställer mig betänksam till många gråa skuggor som undviker ljuset, som oroligt rör sig i skymningen, som bittert klagar och kritiserar. Birollsinnehavare och affischnamn har ibland mycket gemensamt – de är ständigt uppfyllda av sig själva; den ena högljutt exponerande, den andra lågljutt teaterviskande. Är inte det samma sak? Egentligen?
Jag vill vara ett berg. En stenkoloss som ändrar skepnad allt efter årstidernas invaderingar, som har vett att försjunka i meditation ibland men vid behov kan uppstå stenrik och stark. Jag har fått nog av all denna högljudda kakafoni, denna ordmassaker och menings-löshet som tenderar att formligen kväva mig. Det måste finnas en motmedicin, ett skydd, ett alternativ. En väg framåt i andra riktningen. Jag vill stämma mina örontrumpeter med samma iver som jag tonar ner stämbanden några tonsteg. Från sommarens kvitter och kvirr är steget nu väldigt kort – och det är jag glad för – till långsamma tysta steg över mossa och regnvåta lövmattor. Sommarens oljud, och hösten o-ljud.
Nu är det tid att lyssna, dags att sjunka ner, att kasta masken. Men jag behöver din hjälp, vi måste vara två. Visst jag kan lyssna till tystnaden men nu vill jag höra din röst, reagera på ditt tonfall. Tonfall ... Nej, kanske det i stället är en ton som stiger, en övertonsfylld stämma som sakta smeker huden och behagfullt tränger ner i benstommen. Jag hör ju inte bara med öronen, hela min kropp lyssnar på dina ord och meningar. Ungefär som det här berget utanför mitt fönster när det talar med årstiderna – diskret men uppmärksamt, tyst och självklart.
Välkommen tystnad. Välkommen mörker. Välkommen okände vän.
Veckans foto(n)
FOXTROT dansar med stjärnorna
Att han heter Foxtrot beror alltså på att han så mjukt gungande och lunkande dansar fram på Andberget. En tidig morgon för några dagar sen dök han upp från ingenstans. Ledsagad av ett par högljudda skator styrde han kosan rakt mot sovrumsfönstret. Med teleobjektivet monterat på kameran kastade jag mig tyst och försiktigt ut från terrassen och noterade att han nu bökade i vildrosrabatterna på bergsknallen femton meter ifrån mig. Jag stannade upp, satte mig ner på huk med kameran beredd och väntade. Då noterade han mig, tittade nyfiket och lugnt, spanade åt sidorna men började sen långsamt trippa rakt fram mot mig. Så satte han sig på rumpan och putsade hastigt pälsen, steg upp igen och närmade sig meter för meter. På tre-fyra meters avstånd tvekade han, tittade mig rakt i fotolinsen, och gick sedan långsamt i sidled några meter mot terrassporten. Där stannade han upp igen, svängde på huvudet och plirade med solen i ögonen en sista gång som om han sagt, nästan vädjande; ... sååå, du kommer inte att ge mig något att äta ...? Och så drog han sig bort mot den skuggigare norra sidan av berget och försvann lugnt sidstäppande ner bakom träd och buskage.
Och jag tänkte; hade han kanske dansat här på berget hela natten med stjärnorna och nu tog ett sista varv på parketten innan han skulle ta sig en välbehövlig vilopaus? Han var kanske hungrig efter allt flygande och flängande och kanske hade Andbergets sork- och musutbud tillfälligt sinat och att han nu bara tiggde efter lite snacks? Det får jag aldrig veta, inte heller var han bor och huserar. Men jag blir lika glad varje gång vi träffas – och det sker högst en eller två gånger per år, vanligen just på sensommaren eller hösten. Så ibland dansar även jag med stjärnor – den här gången blev det en Foxtrot.
Läslust, livslust
Vad skapar mening i tillvaron, vad får min oroliga själ att inte bara tillfälligt lugna ner sig men också nyfiket vädra morgonluft? Ja, inte är det tv-tittandet även om det någon enstaka gång flimrar något vettigt också där förbi. Betydligt mera humörstriggande är radions utbud men också på den fronten åstadkommer ett mekaniskt påslag av ljudmattan i värsta fall bara en smått bedövande tidstjuvseffekt. Passivt tittande och lyssnande kan förvisso nollställa hjärna och hjärta och fungera som tillfälliga hållplatser, men för att snudda vid verkligheten under huden måste blick och öron och alla andra sinnen självfallet vändas inåt. Det är här läsningen kommer in i bilden.
Lite på samma sätt som det ständigt pågående programflödet i TV och radio lätt kan dränka vem som helst, finns det en risk att också bokens bokstavsparader och meningsmängder drar luften ur läsaren och i värsta fall stryper all blodtillförsel mellan hjärnans hemisfärer. Allt från ett obegripligt språk, en främmande kulturell kontext och svårtolkade och kryptiska tankegångar, till ett innehåll och en berättelse som helt enkelt inte väcker någon genklang i det inre, inte projicerar några vettiga och tolkningsbara bilder på inre sidan av pannloben – motstånden kan vara många och svårgripbara.
Jag har visserligen en välfylld bokhylla men mitt intresse för läsandet har alldeles speciellt närts av mitt eget skriftställande. När huvudet är tomt och det ekar i meningskorridorerna frågar jag mig vad det hela egentligen handlar om. Och så småningom har följande förklaring långsamt tonat fram, som fotografiet i det gammaldags framkallningsbadet: Jag skriver för att locka fram de motiv som annars skulle förbli svarta. Eller kanske vita. Först kommer orden och meningarna, sedan bilden och insikten. Just så bakvänt är det. Och kanske läsandet handlar lite om samma sak; att framkalla inre bilder som på något plan är en del av mig själv men som blir synliga först när jag slukar bokens, eller tidningens, ord. Det är som om själstapeten skulle vara impregnerad med något slags framkallningsvätska som aktiveras av ord och meningar och sen på något obegripligt sätt bildsätter mitt inre landskap. Jag kan inte tänka mig någon annan förklaring än att det är en gudomlig gåva försedd med änglastämpel – ett slags gratistitt i evighetsspegeln.
Idag på Internationella läskunnighetsdagen vill jag lyfta fram just den här aspekten av läsandets fröjder: Bokens mening som lockar fram livsmening.
Foton: Mannen med dagstidningen fångade jag på en gata i centrala Florens. Och flickan som bläddrar i boken är fotograferad på Helsingfors Bokmässa.
8 september
Det är alldeles vanliga gester: man tar fram glasögonen ur ett etui, putsar dem med en pappersnäsduk eller kjolfållen eller ändan av slipsen, sätter dem på näsan och justerar dem bakom öronen innan man börjar studera den nu klart läsliga sida man har framför sig. Man skjuter dem upp eller ner över den blänkande näsryggen för att bokstäverna skall bli tydliga, och efter en stund tar man av dem och gnuggar huden mellan ögonbrynen medan man kniper ihop ögonen för att hålla den lockande texten ute. Och så till sist tar man av dem, fäller ihop dem och lägger dem mellan sidorna i boken för att markera stället där man har slutat läsa för kvällen.
– Alberto Manguel (f. 1948), argentinsk-kanadensisk-fransk författare och essäist som växte upp i Israel. Citat ur hans bok En historia om läsning (Ordfront, 1999)
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt International Literacy Day (tema: "Transforming literacy learning spaces") Internationella läskunnighetsdagen [UNESCO] World Physical Therapy Day, World Ampersand Day USA National Pediatrix Hematology/Oncology Nurses Day, National School Picture Day, Actors Day, Pardon Day, National Iguana Awareness Day, Star trek Day
TEMAVECKA (bl.a.) Internationellt European Hertige Days / Europeiska kulturarvsdagar (5–11 september)
TEMAMÅNADER (bl.a.) Internationellt Sourdough September USA Baby Safety Month, National Square Dance Month, National Honey Month, National Self-Care Awareness Month, Prostate Health Month, Whole Grains Month
Självständighetsdagar Nordmakedonien (från Jugoslavien 1991), Andorra
OBS! Längst nere i blåggen hittar du Veckans väckelsefolk och Veckans foto(n) på temat "... dansar med stjärnor ..." Se gärna även mitt inlägg i Kyrkpressens Andetag-blogg söndagen den 11.9. http://kyrkpressen.fi
Veckans väckelsefolk (v. 36)
Det finns en världsvid, meningsskapande och bokstavstrogen väckelserörelse, ofta aktiv strax före läggdags, vars medlemmar kallas Läs-stadianer.
Duva på terrasskanten
Postvärk
Det var det här med Internationella brevskrivardagen, alltså. Men det räcker ju inte bara att skriva det där brevet, det ska skickas också. Men nu är det ju på det här viset att fenomenet post-traumatiskt stressyndrom tyvärr har brett ut sig i samhället som expresspost och blivit ett närmast vedertaget begrepp, ja, i den begynnande höststormens tidevarv kan man till och med tala om ett vädertaget begrepp (nå, den var ganska dålig, men hur som helst ...). Jag måste alltså gardera mig på något sätt. Det normala förfaringssättet är ju segdragen snigelpost (som passar bra slemmiga och regndrypande host- och höstdagar) men om man trots allt vill att försändelsen ska nå mottagaren på den här sidan av året så kanske flygpost i alla fall är att föredra.
Då kom jag osökt att tänka på brevduvor. Inte nödvändigtvis Sven Dufva, som aldrig ens kom över bron, men kanske Svea Dufva. Problemet var att ingendera just då syntes i environgerna. Så jag greppade telefonen och slog en signal till Ringduvan, men det visade sig att hon var upptagen på ett bröllop (... jag som trodde att det var turturduvorna som häckade där ... tji fick jag). Så jag skippade telefonen och greppade flaxmaskinen och ristade några runor med vingpennan: "Brev färdigt för leverans – bråttom!"
Och Hast du mir gesehen: Plötsligt uppvisade Svea sin nickande postgång på terrasskanten samtidigt som hon stirrade frågande på mig: Brandpost eller utpost? Utan att svara på dylika ironier fäste jag brevet på Sveas spinkiga ben och skulle just ge en sista instruktion när hon bara helt sonika flaxade iväg. Det hela kunde ha artat sig till en veritabel jobspost om historien slutat här – jag hade ju trots allt inte hunnit fästa frimärket på fjädrarna.
Men det finns ett litet Post Scriptum i denna tillskruvade brevskrivarhistoria, en småkrystad slutknorr: En tid senare ringde nämligen telefonen. Det var brevmottagaren. Han ville bara tacka för den fraktfria hem- och himlasända försändelsen, och hans glädje var stor och uppenbar. Men så är han också en a-post-el.
Foto: Här i stadens utkanter, på Andberget, är ringduvan inte direkt ovanlig men dock en relativt temporär gäst.
Pennor och päron
Det är länge sedan jag skrivit ett brev. För hand. Med en penna. Femtio år? Jag har ännu kvar ett grönt kuvert med sitt småsnirkliga och delvis illustrerade innehåll som jag ristade som drygt 20-åring åt mina föräldrar från Kårkulla Centralanstalt där jag jobbade en sommar. Jag kan ännu ana den lediga dagens solvärme i text och papper, sommarmorgonens löfte om fria, kravlösa timmar och ett obestämt sug i magbottnen som ett allt mer självständigt liv förde med sig. Att umgås med svårt funktionshindrade barn och ungdomar här långt borta ute på landsbygden stod i bjärt kontrast till min skyddade vardagsverklighet i huvudstaden, och mina få brev den sommaren var troligen ett försök att för mina föräldrar förklara och beskriva nånting som var ännu mera obekant för dem. Mellan raderna avläser jag i dag en illa dold glädje, nästan triumf, av att kunna röra mig i detta avlägsna geografiska och mentala landskap: Jag – en upptäcktsresande i psykets obegripliga skuggvärldar.
Om brevskrivandet den gången eventuellt lindrade min latenta osäkerhet inför livsödenas brutala uttrycksformer må bli osagt men ett helt liv som skriftställare har lärt mig att de nerpräntade orden i bästa fall har en växtstyrka jämförbar med ett senapskorn. Men pennan använder jag i dag nästan enbart för korta anteckningar i kalendern, snabba sammanställningar av inköpslistor, för en underskrift här och en dedikation där. Sen överfalls jag snabbt av en lätt skrivkramp i handen och tankeblockad i hjärnan. Min bräckliga analoga kommunikationsförmåga anno dazumal har sedan länge tillbaka i tiden digitaliserats och, vill jag påstå, finslipats. Ändå kan jag utan större samvetskval hylla den pennförande handens överlägsenhet i relation till datorstyrt tangentknäppande. Har jag då alldeles försakat det intuitiva, sinnliga sättet att göra mig hörd och synlig, har datorkraftens kvantitativa överlägsenhet våldfört sig på mitt mera hudnära känslospråk? Är det elektroniska textproducerandet per automatik mera känslofattigt än det handskrivna?
Det handlar troligen om äppel och päron – båda är goda men på lite olika sätt. Och eftersom det är många år sedan jag åt päron så kanske de smakar ännu godare i dag. Åtminstone första och andra gången. Därför vill jag just i dag, på Internationella brevskrivardagen, slå ett slag för pennor och päron. Skriv ett brev för hand till någon du i dag speciellt vill komma ihåg, och du ska märka att det känns på ett alldeles speciellt sätt. Ja, det smakar nästan päron.
Riitta Ikonen (f. 1981) är en finsk konstnär, utbildad vid Royal Collage of Art i London och i dag bosatt i New York. Mail Art var utställd 2016 i Postmuseet i Tammerfors.
Fotot överst: privat.