1 september
I morgon ska jag visa våningen på Rue de Babylone för några goda vänner. Så många minnen som trängs där, de bästa och de värsta. Det var där vi var lyckliga, det var där som du full av sprit och kokain var nära att slå ihjäl mig med den grekiska bysten, som jag nätt och jämnt lyckades ducka för. Det var där de fasansfulla åren började.
Pierre Bergé (1930–2017), modemagnaten Yves Saint Laurents livskamrat, skrev en sorgedagbok – Brev till Yves – under ett års tid efter vännens död.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Letter Writing Day, International Cabernet Sauvignon Day Sverige Fluortantens dag Tyskland Tag des Zebrastreifens, Antikriegstag USA National Hotel Employee Day, National Acne Positivity Day, National Burnt Ends Day, National Chicken Boy's Day, National No Rhyme (Nor Reason) Day, Pink Cadillac Day, Toy Tips Executive Toy Test Day, National Tofu Day, Ginger Cat Appreciation Day
TEMAMÅNADER (september, bl.a.) Internationellt Sourdough September USA Classical Music Month, Gynecologic Cancer Awareness Month, Fall Hat Month, National Piano Month, Save Your Photos Month
Nationaldag Uzbekistan
OBS! Notera också Veckans fråga till posten och Veckans foto(n) med vidhängande text längst nere i blåggen! Nästa blågginslag publiceras to 8.9.
4.7–31.8. SOMMARPAUS
Blåggarens främsta uppgift är att slå blå dunster i ögonen på läsaren, knut på sig själv, dövörat till och klackarna i taket ...
– m.a.o.
Dags igen! Blåggen nystartar torsdagen den 1 SEPTEMBER! Välkommen tillbaka! Notera gärna också senaste Andetag-inlägg i Kyrkpressen.fi den 28.8!
Pride blågg a)
PRIDE
(fristående fortsättning på blåggtexten ovan)
... nej, Helsingfors är verkligen inte som det var på 50-talet, självklart inte. Skalet, innehållet, smaken – allt har förändrats. Det mesta har blivit bättre och vackrare, delikatare, intressantare, och kulturen blomstrar. Ja, staden har sannerligen utvecklats alldeles enormt mycket sedan min barndoms tider i mitten av förra seklet. Men har jag utvecklats och förändrats i samma riktning, svarar min inre värld på de mängder av impulser som staden i dag utsätter mig för?
Knappast. Jo, här och där plockar jag förstås russin ur kakan, tidvis och bitvis surfar jag på framtidsvågorna, men det mesta passerar mina sinnen utan närmare kontakt och analys. Som 70 plussare undrar jag ofta vart alla tog vägen, varifrån alla obekanta ansikten kommer. Gator och torg och hus är ungefär de samma (åtminstone i city), men aktörerna, koreografen och regissören är för mig helt obekanta. Som en borttappad statist korsar jag scengolvet och undrar vad pjäsen egentligen handlar om.
Men också om jag inte känner teaterpersonalen så dras jag till de fantasieggande dekorbilderna, dräkterna och improvisationerna. I går sökte jag mig själv i ett hav av uppsluppna, färgstarka och framtidsinriktade individer som inte såg ut att bära på ett enda bekymmer under den solstänkta uppsynen. Det var då jag tänkte: Hur ser dessa ungdomar på denna parad när de är 70 plus? Minns de Helsinki Pride 22 som början på något nytt, och hur ser deras Helsingfors ut då, när de är 70 år? Var deras 2022 livets höjdpunkt och går de sen, 2072, omkring i en stad de inte riktigt känner igen och allra minst de som kommer emot dem på gatan. Jag menar – går denna livets cirkusföreställning ständigt i repris, kör man samma program men med olika artister?
Troligen.
Helsinki Pride 2022 arrangerades 27.6.–3.7. med temat Möten / Kohtaamisia. I paraden (Senatstorget – Alexandersgatan– Mannerheimvägen – Södra Esplanaden – Brunnsparken) på lördagen deltog enligt polisens uppgifter ungefär 80.000 människor.
Staden i huvudet
Det finns så många Helsingfors som det finns människor – alla har sin egen bild av huvudstaden. Eller bild och bild ... Egentligen är det en småryckig film som kör igång under pannloben när tankarna går till staden. Eller film och film ... Kanske det mera är ett slags konstnärlig installation där vissa element är nästan statiska medan andra ständigt förändras, förminskas, förstoras, förvrängs. Eller installation och installation ... Kanske det mest är fråga om ett skådespel, ett drama, där sujetter kommer och går och scenbilderna aldrig tar slut. Nästan aldrig går det nämligen att se hela staden i ett enda svep, tvärtom är det detaljer och vissa återkommande scener som paraderar i hjärnkontoret. Ja, i själva verket är denna visuella cirkus i ständig rörelse, som en kvarn, som ett hjul.
Speciellt sommartid, när ljuset suddar ut timmar och minuter och dagar och nätter passerar utan nämnvärd åtskillnad, är det som om många scenografier skulle placera sig på varandra. En massa gårdagar lyser igenom och färglägger de motiv som mina ögon idag betraktar. Ibland överfalls jag av känslor som inte står i någon rimlig proportion till det aktuella motivet. Då vet jag att det är preterium som penetrerar tiden, minnen som pockar på uppmärksamhet. Ett slags mental röntgenbild framkallas i mitt inre och skakar om min varelse; jag är här men samtidigt nånstans där, som om olika tider och platser kunde existera samtidigt i min kropp och själ. Och så är det förstås; även jag är ett hologram, svårfångad och mångdimensionell, konkret och efemär på en gång.
Stadens struktur – gator, gränder, torg och stränder – passar mitt psyke och min kropp bättre än skog och åker. Men helst ska det vara en kombination av asfalt och gräs, fasad och vy. Från barndomens stadskärna har jag så småningom flyttat ut mot pensionärens förorter, breddat reviret, vidgat horisonten, en horisont som ständigt förändras och ibland förvånar. Stadens födslovåndor är kroniska men min blick fångar bara stötvis och sporadiskt upp de nya motiven. Och nästan varje gång är förvåningen lika stor; är det här verkligen min stad!
Nej, det är inte min stad jag ser med ögonen. Min stad finns inne i huvudet.
Foto: Vinejttbilden är tagen i Brunnsparken, den nedre bilden från Stenudden ut över Gammelstadsviken mot Fiskehamnen. Mera om Stenudden bland Veckans foton längst nere i blåggen!
3 juli
Allt nytt vi får lära oss gör vår värld större, vi får ytterligare ett sammanhang att foga till de andra i vår evigt expanderande världsbild.
– Mark Levengood (f. 1964), sverigefinlandssvensk journalist, författare och programledare
TEMADAGAR Internationellt International Plastic Bag Free Day, International Drop a Rock Day Storbritannien Thank You Day Tyskland Tag des Ungehorsams, Plastikütenfreien Tag, Bleib-aus-der-Sonne-Tag USA National Chocolate WaferDay, National Compliment Your Mirror Day, National Eat Your Beans Day, National Fried Clam Day, Stay Out of the Sun Day, American Redneck Day
TEMAVECKOR USA Be Nice to Jersey Week, Wildland Firefighter Week of Remembrance, Write a Letter Appreciation Week
TEMAMÅNADER Internationellt World Watercolor Month USA Independent Retailer Month, National Blueberry Month, National Grilling Month, National Picnic Month, National Cell Phone Courtesy Month (m.fl.)
Nationaldag Belarus
OBS! Spana även in Veckans vrövel på P och Veckans PRIDE-foton längst nere i blåggen!
BLÅggaren svalkar nu hjärnan, laddar batterierna och tar sig en välförtjänt sommarpaus. Under tiden kan man läsa hans Andetag-blogginlägg på Kyrkpressens sidor var och varannan söndag. Nystart här i Mao's lilla blåa blir det den 1 september. Tack för kommentarer och uppmuntran – de värmer!
Veckans vrövel på P
PRIDE-paradens proppfulla persongalleri presenterar pepprat partnerskap, pråligt prydliga parhästar, praktfullt pigmenterade picknickprinsessor PLUS pekar pekfingerfritt på passionerat purpurskimrande pensionärsalternativ.
Veckans djuriska foto(n)
Mänskliga djur och djuriska människor
Det finns kanske djur (små kryp?) som torterar sina djuriska kolleger men grundregeln är väl ändå att djur dödar för att få föda. Men i den mänskliga vokabulären associeras "djuriskt" till något primitivt och driftsbetonat som kulturvarelser av homo sapiens kaliber naturligtvis inte ägnar sig åt. Idag på Internationella solidaritetsdagen för tortyroffer påminns vi att djur inte huserar en lika kraftfull potentiell ondska som människan. Vi projicerar mänskliga drag på djur men anar bara diffust våra "djuriska" (i bemärkelsen destruktiva) drag i oss själva. Hela denna djur-metafor haltar alltså betänkligt.
Djur är djur och människor är ... ibland riktigt mänskliga. Men de djupfilosofiska tankegångarna får denna gång stå tillbaka till förmån för några färska bildavtryck från Etseri djurpark där pandorna Lumi och Pyry målmedvetet och ihärdigt knastrade på bambukvistar. Jag är förstås lite fundersam beträffande meningen med detta ständiga vegeterande men i pandornas värld är det troligen en paradisisk tillvaro att få gnaga på torra kvistar. Det närmaste jag kommer detta envetna bambutuggande är mitt eget mumsande på egentillverkade, chokladsmakande havrekakor. Ah!!
Men där fanns ju också andra charmtroll och ögonfägnande varelser. Till exempel den röda lilla pandan som långsamt och eftertänksamt, steg för steg, kom ner från sin utsiktsplats och lite nyfiket kikade mig i kameralinsen. Mera svårfångad var guldfasanen som i skumrasket i sin bur inte visade några samarbetsplaner med fotografen där utanför. Men tippans imponerande färgprakt ingöt tålamod i bildskaparen och till slut kunde jag fånga den i fokus. Vau!
Det är med kluvna känslor jag besöker alla dessa djurparker. Men just den här zoologiska inrättningen bjuder på generösa utrymmen åt sina invånare och det finns knappast något att klaga till den delen. Och mig inspirerar i synnerhet de exotiska djurarterna till större visuell uppmärksamhet på hemmaplan. Just idag är jag lite besviken över att jag inte lyckades fånga på bild någon av de blåmesungar som, tydligen tidigt i morse, lämnade sitt bo i taket på inre terrassen. Men en kusin till dem satt på stenplattan strax utanför konstcentret Pekilo i Mänttä på torsdag eftermiddag. Och den lät sig, högljutt pipande, fotograferas på ett par meters avstånd. Ingen guldfasan precis men nog gullig som fasen.
Veckans V-vrövel (v. 26)
Vissa vindögda vattenskoterförare vandaliserar varje vackert veckoslut vindstilla vattenleder varför vanliga vädertagna/vedertagna varningsskyltar vore vansinnigt välkomna vid vikens vackraste vadställen.
26 juni
Jag förstår alltså ondska som något konkret. Det handlar om förnedring, våld, sexuella övergrepp, mord, tortyr – onda handlingar som ifrågasätter människans värde, som förstör mänskligt liv, som förhindrar möjligheten att leva ett drägligt liv.
Ann Heberlein (f. 1970), teologie doktor i etik, författare. Citat ur boken En liten bok om ondska (Bonniers 2010)
TEMADAGAR Internationell solidaritetsdag för tortyroffer, Internationella dagen mot missbruk av och olaglig handel med narkotika Finland Tredje söndagen efter pingst Sverige Chokladpuddingens dag USA Descendants' Day, Beauticians's Day, Canoe Day, Log Cabin day, National Chocolate Pudding Day, Tropical Coctails Day, National Barcode Day, National Coconut Day
TEMAVECKOR USA Lightning Safety Awareness Week, National Boys & Girls Club Week
Nationaldag Madagaskar
Notera också Veckans V-fokuserade vrövel och Veckans djuriska foton längst nere i blåggen!
Midsommarmomentum
Jag hakar lätt upp mig på ord, vilket vanligtvis är roligt därför att: Utan ord – ingen tanke, ingen tanke – inget liv. Ungefär så. Vad jag alltså menar är att orden kommer först, sedan tanken. Jovisst, ibland har jag en tanke som jag bokstav för bokstav skriver ner men oftast öppnar sig innehållet först när jag skrivit ner några ord och meningar. Eller uttryckt på ett annat sätt: Meningsskrivandet är ett obegripligt sätt att skapa mening, att begripa det jag tidigare inte begripit, ord för ord.
Söndagen den 26 juni uppmärksammar FN Internationella solidaritetsdagen för tortyroffer men stående mitt i midsommarens fagraste landskap har jag all möda i världen att länka samman ögats blomstrande motiv och de våldshandlingar som min fantasi också är kapabel till. Jag vill självfallet hellre betrakta solupplysta ståndare och pistiller i macrolinsen än bli påmind om de mörka skuggor som själen också kan reflektera. Mycket ont har jag tänkt, sagt och gjort i mitt liv, ändå tror jag mig i grunden vara en rättskaffens man. Hur går det ihop, hur ska jag begripa denna kluvenhet, detta dubbelspel?
Paradoxalt nog kan midsommarens liv och lust, som ett slags kontrast, påminna mig om att det finns många verkligheter inbäddade i mig, egenskaper och karaktärsdrag som är allt annat än fagra och beundransvärda. I själva verket handlar mycket av mitt skapande – skrivandet, fotograferandet, pianoklinkandet – om att eftersträva något slags balans och harmoni i det som annars lätt kunde leda till både leda och destruktiva handlingar. Sålunda dämpas en potentiell dårskap med smågalen humor, mörka framtidsvisioner tempereras med ljusflödande digitala avtryck, och meningslösheten, världens och min, tyglas med ett ordflöde där avigsidans mörka trådar helt säkert kan anas i de till synes lättsamma formuleringarna.
Men det har jag så småningom förstått; det är inte JAG som skapar, jag är bara ett verktyg. Nej, inte "bara" – även jag är ett verktyg, även jag är en medskapare i tid och rum. Jag som så lätt noterar och hakar upp mig på de egna misstagen och felstegen har lite svårt ibland att tro att Gud kan klämma fram ljus och omtanke och skratt och glädje även ur en dyster själ. Midsommaren påminner om att det inte bara är möjligt, men nödvändigt – midsommaren som meningsskapande motvikt till mycken mänsklig misär.
Några veckor reste sig terrassens tulpaner höga och stolta mellan äppelträdet och cypressen men så, kort före midsommar kroknade skönheterna en efter en. I ett slags sista kollektiv bugning och nertryckta även av byiga vindar, gav de mig ett sista farväl. "Av jord är du kommen ...", Men bilderna lever kvar, nästan i en hel evighet.