Veckans foto
Under huden
Jo, alltså, det här med rymden. Den finns ju av två slag; den yttre, övre delen, taket ovanför mitt huvud, och den inre rymden under huden – den med alla sina känsloplaneter som rör sig i sina elliptiska banor runt min böjliga själ och stela kropp. Att de båda rymderna skulle ha något med varandra att göra är lite svårt att begripa men det finns vissa omständigheter som talar för något form av connection. Sålunda skapar mitt hjärta, enligt tillförlitliga källor, så mycket energi att det kan driva en långtradare 30 kilometer per dag. Det betyder enkelt räknat att jag under min livstid kan ta en snabb sväng till månen och tillbaka. Och mycket riktigt – där långt i backspegeln lyser en vit lampa som knappast mera bländar och stör.
Min kropp innehåller fem liter blod (fakta, fakta) vilket betyder 25 biljoner (ungefär, ungefär ...) röda blodkroppar. Betänk då att en röd blodkropp i sin tur innehåller 300 miljoner (så där på ett ungefär) molekyler hemoglobin och kan transportera inte mindre än 1,2 miljarder (smånoga räknat) syremolekyler. De här astronomiska talen påminner om förhållandena där högt ovanför mig och snabbt som ljuset börjar jag då långsamt ana att det faktiskt kanske finns ett samband mellan de båda rymderna. Att det i magen huserar 100 biljoner bakterier ska jag alltså inte alls gå in på här och nu eftersom du redan förstått min poäng: Rymden och min själsliga oändlighet har mycket gemensamt.
I det här skedet av resonemanget krävs en lite ansträngd men dock åsnebrygga: Och så var det den gammaldags kantorn som spelade på sin pneumatiska piporgel och plötsligt ropade till sin orgeltrampare där bakom instrumentet: Mera luft! Mera luft! Orgeltramparen, garvad och sävlig, hojtade tillbaka: – Ja, jaa, nog vet jag hur mycket luft det går i Himlars höjd!
Ibland kan jag undra om inte de enorma mängder pengar som sätts på rymdforskning lämpligen kunde placeras lite närmare oss jordbundna människor. Men nu har jag börjat förstå att rymdforskningen faktiskt kommer också mig till godo. Insikten om att astronauterna på långa rymdfärder förlorar ben- och muskelmassa har till exempel resulterat i forskning som kommer att gagna bl.a. äldre personer med benskörhet. Och när man analyserade hur proteinkristaller växer i tyngdlöshet blev resultatet en kompakt fiberoptik som nu också används för att tidigt upptäcka grå starr i ögonen. Ny ultraljudsutrustning för långa rymdfärder kommer även att börja utnyttjas i sjukvården för att t.ex. snabba på läkningsprocessen efter benbrott. Och genom att använda teknik som utvecklats för rymdtoaletter går det att placera bajamajan (ty.: das Dass) nära patienten utan att riskera att bakterier orsakar infektioner eller andra problem. För att inte tala om alla mikrovågor som används för att skapa kortsiktiga väderprognoser och som också kan användas för att upptäcka cancerceller i ett tidigt stadium. Och så vidare, och så vidare – möjligheterna att tillgodogöra sig modern rymdteknologi även i den jordiska sjukvården är tydligen otaliga och starkt på kommande, vilket jag ivrigt och ljudligt applåderar.
Så står jag då här mellan hala vintergator och coronatilltufsade vårkroppar och undrar om livet har någon annan mening än att detaljgranska de egna tapeterna. Trots alla miljarder pengar som placeras i teknik som möjliggör resor bortom solar och månar kommer man visserligen så småningom lite längre bort från detta världsliga elände, men frågan kvarstår: Varför? Jag skulle gärna sätta en liten slant på att i stället bättre förstå mitt oändliga själsdjup, idag mest likt ett svart hål av astronomiska mått.
Fakta: Wikipedia, Rymdstyrelsen i Sverige. Foto: Knölsvan i Hertonäs strand, Helsingfors
Bortom molnen
Först några enkla tal som lätt uppvärmning: Jag är 1,79 meter hög/lång och känner ibland av en lätt svindel när jag snabbt stiger upp ur sängen. För andra sker det kanske först på 2500 meters höjd när de drabbas av höjdsjuka. Och härifrån uppåt blir det snabbt ganska motigt. 8000 m ö h definieras som rena rama dödszonen – risken att kollapsa av syrebrist på de här bredd-, jag menar höjdgraderna, är klart överhängande. Mount Everests topp, jordskorpans högsta punkt, befinner sig 8.848 m ö h, på andra sidan livet, alltså. Och därifrån uppåt 10–18 km har vi sedan troposfären som gradvis övergår i stratosfären. 37,6 km är höjdrekord för flygplan utan raketmotor eller liknande och vid 80,5 km (50 miles) börjar rymden enligt NASA. Men Fédération Aéronautique Internationale anser att rymdens gräns går vid exakt 100 km och har därför där ritat in ett lååångt streck mitt i detta ingenting, den sk. Karmanlinjen. Strax ovanför strecket, på 110 kms höjd kan man snudda vid norrskenets undre gräns. Men för att komma upp i en någorlunda stabil omloppsbana runt jorden måste man ta sig till 160 kms höjd. Och ytterligare några tänka-på på väg uppåt i karriären: 360 km är medelhöjd för Internationella rymdstationen, på 35.768 km:s avstånd har vi Geostationära banan med sina väder- och kommunikationssatelliter och därifrån tio gånger längre bort, det vill säga på 320.000 kms höjd, kolliderar vi med den närmaste av Lagrangepunkterna (L1) – platsen där jordens och månens gravitation tar ut varandra. Det säger sig självt att här ska man inte uppehålla sig länge eftersom det sliter och drar alldeles förskräckligt åt två diametralt olika håll samtidigt.
Om inte de här siffrorna får det att snurra lite extra i planeten så kanske det behövs lite excentriska fakta. Allt snurrar för det första runt solen men Månen snurrar ju dessutom runt jorden. Avståndet mellan jorden och månen är för övrigt cirka (cirka!) 385.000 km. Problemet (?) är att den här separationen tilltar med cirka (cirka!) tre centimeter (centimeter!) per år och det skapar ju naturligtvis stort huvudbry för varje nogräknad individ. Och inte går det heller att riktigt klart slå fast avstånden från Solen till de enskilda åtta planeterna i vårt solsystem, för dels befinner de sig inte i en rak linje, dels är deras omloppsbanor inte helt runda utan har mera formen av ellipser. Men i det här sammanhanget kan jag nöja mig med vissa medelvärden. Från Jorden till grannplaneterna gäller alltså följande avstånd: Till Merkurius 91 691 000 km, Venus 41 400 000 km, Mars 78 340 000 km, Jupiter 628 730 000 km, Saturnus 1 275 000 000 km, Uranus 2 723 950 000 km och till Neptunus 4 351 400 000 km.
Men lugn, bara lugn, för det här är bara början. Vårt solsystem är en del, pytteliten del faktiskt, av vår galax som ju bär det ståtliga namnet Vintergatan. Diametern är anspråkslösa 100 000 ljusår (ett ljusår = den sträcka en ljusstråle färdas i rymdens vakuum under ett år, vilket lite mera noga räknat är 9 460 730 472 580 801 meter. Plus minus några centimeter). Vintergatans tjocklek är anspråkslösa 12 000 ljusår. I denna vår gemensamma intima inre krets trängs sedan 200–400 miljarder (här fallerar matematiken ordentligt) stjärnor. Vår egen kära sol befinner sig på anspråkslösa 28 000 ljusårs (ljusårs ...) avstånd från centrum (snacka om förorter ...). Men det är ju en bagatell jämfört med att det finns flera miljarder (cirka, cirka ...) galaxer i universum. Och om jag inte fått det hela helt om bakfoten så fortsätter alltsammans dessutom att expandera och utvidga sig med ljusets hastighet. Och det här har pågått i drygt 13 miljarder år (vanliga hederliga 365-dagars år, men dock).
Idag på Internationella dagen för bemannade rymdfärder får jag en vag, ytterst vag, ja nästan mikrobiskt liten aning om att nånting inte riktigt stämmer, att någon troligen tänkt en aningens aning fel. För hur långt man än åker – förbi Månen, förbi Mars och Jupiter och ännu längre bort – så kommer man ju liksom aldrig riktigt fram. Man skulle ju nämligen eventuellt (eventuellt ...) kunna tro att planeterna är behändiga små hållplatser på vägen till evigheten men då har man nog haft livskartan riktigt fel svängd. Himlen finns nämligen inte i rymden
Fotnot: Fakta hämtade från Wikipedia, Geologia.fi och Swedish National Space Agency. Foto: Åskmoln ovanför Helsingfors.
9 april
"Oli pakko tulla", hän sanoi, "pakko puhua ... kertoa jollekin ... kertoa kaikki ... anteeksi ... tulla nyt tällä lailla kotiisi ... ilmoittamatta ... pidät sekona ... paleltaa niin vietävästi ... täytyy lähteä."
Christer Åberg (f. 1951), finlandssvensk präst, konstnär och författare. Citat ur boken Pyhä kissa ja muita kohtaamisia (Kirjapaja, 2008).
TEMADAGAR Internationellt Internationella Gin & Tonic-dagen Finland Mikael Agricola-dagen / Suomen kielen päivä, Anna itsellesi nimi -päivä, Vaali antiikkiesineitä -päivä, Yksisarvispäivä Tyskland Gib-Dir-einem-Namen-Tag, Winston-Churchill-Tag, Tag der Finnischen Sprache Storbritannien Winston Churchill Day USA Day of Silence, National Former Prisoner of War Recognition Day, National Name Yourself Day, Unicorn Day, ASMR Day, Cherish An Antiques Day, Winston Churchill Day, National Chinese Almond Cookie Day
Självständighetsdag Georgien
VECKA 14: Notera gärna även Veckans (m)ordspråk, foto och humoresk längst nere i blåggen!
Himlaspråk
Koko kokoon koko kasa! – Koko kasako? – Koko kasa!
Finska – går det att lära sig finska om man inte är född med språket? Det är i högsta grad tveksamt. Jag sörjer fortfarande att jag inte tillräckligt tidigt i livet kom i kontakt med den finska kulturen och verkligheten. Samma inlärningsmässiga fördröjning skedde med musiken. Och konsten. Och historien och botaniken och geografin och, framförallt, med matematiken: Min utvecklingsstörning började tidigt och snarare tilltog än minskade under hela min miserabla skoltid. Jag var en rekorddålig elev och min finska okunskap var lika beklämmande som den var verklig. Idag på det finska språkets dag tackar jag högre makter för att jag, trots alla brister, har ett slags dubbel kulturidentitet, att min kropp faktiskt omsluter en stereofonisk resonanslåda som hanterar och konsumerar två språk tillräckligt bra för att jag ska kunna tassa fram på två ben samtidigt (visserligen lätt haltande, men dock).
Språk – det är väl i första hand identitet? Självkännedom och kulturtillhörighet byggs upp av språkets många små detaljer, reservdelar och vässade verktyg. Modersmålet och fadersmålet känsloladdar och begripliggör kontexten, ord och meningar målar storståtliga motiv bakom pannloben. Men det andra språket mångdubblar och färglägger verklighetsbilden ytterligare, fördjupar och förskönar. Och jag avundas i hemlighet alla dessa barn som växer upp i två- eller flerspråkiga hem och miljöer och som liksom bara i förbifarten göds med mångkulturell basföda. I min tankevärld utrustas de rimligtvis med en mångfald av emotionella och intellektuella redskap som i sin tur en vacker dag kommer att rasera gränser och öppna många nya fönster, både inåt och utåt.
Jag skriver och talar flytande på svenska, och lyssnar nästan mödolöst på finska. Sammantaget ger det tanken och livsinnehållet en viss riktning och bidrar till ett nästan kontinuerligt mentalt bildflöde, mer eller mindre meningsfullt. Men jag har långt till det praktiska och självklara briljerandet med ord och uttryck på finska som jag noterar hos somliga närstående individer i min vardag där språk och identitet på något förunderligt sätt är integrerade i både hjärna och hjärta. Jag har ett språkhjärta men språkhjärnan fallerar. Om det finns ett helvete så är det ganska klart för mig att man där högljutt och gruvligen beklagar sig på språk som ingen förstår eller bryr sig om. I himlen däremot snackas det helt säkert både svenska och finska. Och det i en hel evighet! Månne jag inte på den tiden ska lära mig något mer än koko kokoon koko kasa. – Tuliko selväksi?
Veckans foto
NARRATIV
Jo, alltså. Jag tror att alla människors huvuden ser ut så här: Mellan pannlob och bakhuvud står en massa filter tätt tätt invid varandra, ungefär som diabilder i sina kassetter förr i tiden. Eller som en massa röntgenbilder placerade på varandra så att man ser ett motiv när man ser genom alla och ett annat, lite justerat, om man plockar bort ett antal mellanskikt. Ju fler specialfilter desto tydligare och mer detaljerat slutmotiv. Nästan aldrig fungerar denna visuella apparat helt tillfredsställande, och aldrig helt optimalt, men tillräckligt ofta tillräckligt bra för att livet ska kunna gestaltas någorlunda förståeligt. Huvudet är en meningsskapande bildmaskin, en halsbrytande skicklig visuell domptör.
Men det senaste året har bildkvaliteten radikalt försämrats och det har delvis med ökad ålder att göra, men framförallt är det världsläget som skymmer sikten. När tillvarons stora tunga blöta motivmattor (krig, klimatkriser, svält, korruption, maktmissbruk och nu speciellt pandemin) lägger sig över vardag och helg grumlas blickfånget, ljuset avtar, tiden sackar. Det normala i kristider är att ett av hjärnans många speciallinser – humorglasögonen – vid behov tenderar att blixtra och blända mer än vanligt. Kanske är det ibland en självkonstruerad synvilla eller en fantombild, men faktum är att världen ofta ser lite mänskligare ut när man betraktar den med glimten i ögat. Men nu är humorlinsen skiten och suddig och på lösningsmedel och tvättpulver råder ransonering och därmed har vårens ljusflöde svårt att tränga igenom själens dunkel. Och ingenting blir precis bättre av alla dessa ironiska pikar och sarkastiska klubbslag som odlas på internet och i den offentliga debatten.
Humorn är alltså ställd på undantag och i brist på skratt och igenkännande leenden våndas mänskligheten. Med rådande katastrofscenografi som illavarslande fond faller eventuella lustigheter snabbt som torra blad till marken. När motståndaren är klart definierad och registrerad kan man med gott mod dra ut till drabbning, men det är annat med det ansiktslösa viruset som tenderar att upplösas i dimmorna och varken svarar på hot eller lockelser. Satiren snavar i sörjan, de burleksa krumsprången faller platt, ironin klingar falskt. Vad göra?
Om inte pandemin i samarbete med klimatkrisen och den tidstypiska egoismen av bara farten returnerar mänskligheten till medeltiden så kunde vi kanske göra det frivilligt och utan större åthävor: Biskop John Vikström påminde om det i ett nordiskt kultursammanhang redan för tjugo år sedan, kolumnisten Kimmo Oksanen noterade det i påsköndagens Helsingin Sanomat: Ibland behövs en narr som säger sanningen, en narr som får både makthavarna och pöbeln att skratta. Poängen med narrens brutala skämtsamheter är inte primärt att underhålla men att med humorns hjälp avslöja den undflyende sanningen. Alltför mycket klokheter, fakta och lagstyrd maktutövning har en tendens att liksom vakuumförpacka verkligheten och utestänga all den friska luft som också behövs. Hjärnans många upplevelsefilter kräver speciellt just nu en glasklar humorlins som genomlyser hela vår röriga och hotfulla tillvaro, som avslöjar den maktfullkomliga galenskapen och inympar åtminstone en liten gnutta ödmjukhet i bångstyriga kroppar. Skratta lagom? Nej, skratta hejdlöst, befriande, förlösande, skratta så att jordskorpan skakar!
Kan patientens diagnos uttryckas mera humorfritt än så?
Foto: Jätteaffisch i Edinburgh, Storbritannien, i samband med Fringe-festivalen 2016.
Vår
Det här med att blogga, eller som jag gör; BLÅggar, är en ständig balansgång (apropå färger) mellan svart och vitt, mellan seriöst allvar och mer eller mindre smågalen humor. Påsken har visserligen bidragit med vårens pastellfärger, den långa fastan har avslutats med lammstek och pascha (i teorin, dock ej i min praktik), och samtidigt har löften om nytt liv och nya verkligheter än en gång tillkännagivits. Framtiden borde alltså vara väl förspänd. Och det är just vad den är: För spänd.
Jag känner det i min kropp som en gnagande oro, ett ganska distinkt molande i solarplexus. Strax före påsk fick jag min första coronaspruta och det ger min kropp en viss uppståndelsechans. Ännu en månad, minst, hålls också jag på sträckbänken och om den sociala avhållsamheten och den fysiska inlåstheten fungerar öppnar sig troligen betydligt ljusare vyer efter det – ett lite försenat påskunder. Det är mitt korta, subjektiva, priviligierade perspektiv. Sedan återstår bara den övriga världens lidande.
Nästan varje dag går jag en stund längs kajerna i environgerna, andas småkylig aprilluft på nästan helt snöfria gator och gångbanor. Men mest befinner jag mig inomhus i tystnaden och skriver, funderar, reflekterar. Fotografierna, tiotusentals, öppnar små ljusluckor i tankekorridorerna och lyser upp den stora datorskärmen, nästan som filmduken i barndomens söndagsbiografer. Då, på 50-talet, var det Walt Disney production och journalfilmerna som vidgade verklighetsperspektivet och perforerade vardagens tämligen jämngråa hinna. Idag tävlar de personligt upplevda bildmotiven med ett ständigt utifrånkommande flimmer av visuella element, ofta utan att jag bett om deras besök. Den yttre världen och den inre världen krockar och kämpar mot varandra, med mig som enväldig domare. Och aktör. Och publik.
Just nu föredrar jag de inre bilderna, minnesbilderna, mina egna verklighetsavtryck. Krukorna (vinjettbilden) stod i en nisch i en liten konsthall som i sin tur är en del av en botanisk trädgård i Madrid. Det var påsktid 2017 och solen gassade i den lummiga parken utanför, här inne var det just då ganska folktomt och stilla. Fotografiet ser ut som en stillbild men i mitt bakhuvud projiceras samtidigt visuella fragment av parken utanför, restaurangen precis vid ingången, och den sluttande tvärgatan ner till uteserveringen. Och längre bort; huvudledens bilbrus och den unga mannen som elegant stod på händerna, och där ytterligare lite längre bort, den stora öppna tidningskiosken, folkmassornas jämna ström, tågstationens grönska, och ...
Nej, min vardag är inte svart-vit, snarare blå-grå. Eller det är åtminstone min strävan; att om möjligt undvika ytterligheter och samtidigt parera detta tveksamma lagom. Medan vi alla mer eller mindre håller andan tillåter jag mig att tillfälligt kliva in i gårdagens visuella värld och några minuter tassa i mina egna fotspår. Det är ett vardagens sidospår, inte svart-vitt men ofta ljusdallrande och framtidsinriktat. Det kan jag behöva just nu – gårdagar fyllda med morgondagar.
Fem foton från Madrid i påsktid: Konsthallen Pabellón Villanueva i anslutning till botaniska trädgården Real Jardin Botanico ...
... och till sist en överblick av den grönskande och prunkande tågstationshallen Atocha i Madrid.
5 april
Den dummaste kvinna kan konsten att linda en klok man runt sitt lillfinger, men för att behandla en narr på rätt sätt krävs en mycket klok kvinna.
– André Maurois (1885–1967), fransk författare
TEMADAGAR Finland Annandag påsk Sverige Annandag påsk, Capsens Dag Tyskland Tag der Älteren Generation, Lies-eine-Strassenkarte-Tag, Tag der Karamells Storbritannien Christian observance of the first Lord's Supper during Holy Week USA Star Trek First Contact Day, Gold Star Spouses Day, Caramel Day, Deep Dish Pizza Day, Flash Drive Day, Go For Broke Day, Nebraska Day, Raisin and Spice Bar Day, Read a Road Map Day, Hospital Admitting Clerks Day
TEMAVECKOR Internationellt Pooper Scooper Week USA National Cancer Registrars Week, National Library Week, National Wildlife Week, National Public Health Week, National Window Safety Week
VECKA 14: Se Veckans (m)ordspråk, foto och humoresk längst ner i blåggen!
2 april
Man dör som man har levt. Det är viktigt att leva rätt, för att också kunna dö rätt.
– Wilfrid Stinissen (1927–2013), katolsk belgisk-svensk karmelitmunk, präst och författare
TEMADAGAR Internationellt Good Friday / Långfredag, World Autism Awareness Day / Internationella autismdagen, International Children's Book Day / Internationella barnboksdagen Finland Kävele töihin -päivä Sverige Studenternas dag Tyskland Erdnussbutter-und-Marmelade-Tag, Tag der Frettchens USA Ferret Day, Walk to Work Day, Poet in a Cupcake Day, Love Your Produce Manager Day, Peanut Butter and Jelly Day
TEMAMÅNADER (april) Internationellt IBS Awareness Month, Parkinson's Awareness Month Storbritannien National Pet Month USA Jazz Appreciation Month, Mathematics and Statistics Awareness Month, Poetic Earth Month, Stress Awareness Month, Active Dog Month, Summer Tire Changeover Month, Poetry Month, Couple Appreciation Month, Decorating Month, Straw Hat Month, Month of the Military Child, Autism Awareness Month, Adopt a Ferret Month
Min Gud, min Gud ...
Det är bara en liten staty, några decimeter hög, delvis ännu snötäckt. I kvällsdunklet har jag svårt att urskilja detaljer och slår därför på blixtens on-knapp och trycker ner slutaren. På kamerans display uppenbarar sig ett ansikte, smärtfyllt, frågande, naket: Varför, varför!?! Trots den minimala bildytan rycker jag till som om överrumplad själv av ett genomstrålande sken: Smärtan, den ultimata övergivenheten formad i lera och förevigad i en brännhet ugn, slår mig med full kraft. Min vilsenhet, min hudlöshet, min sorg och min längtan är visserligen kroppsnära och alldeles verklig men i den här stunden förskjuts perspektiven och tiden slirar. Det är något med den rent kroppsliga brutaliteten i korsfästelsen som bränner till långt inne i mitt själsmörker och som drar mig neråt och bakåt i tiden.
Och jag ser mig själv, kanske bara ett drygt år gammal, fastbunden i armar och ben i sängens smala spjälor. Min nakna späda överkropp är fläckig och rödflammig, armarna övertäckta av såriga rivmärken som likt grafiska mönster perforerar den nästan genomskinliga huden. Vi ingången till 50-talet saknar svår småbarnsallergi relevanta behandlingsmetoder och med hjälplösa föräldrars bistånd får den medicinska vetenskapen lite andrum i sitt febrila sökande efter mera humana vårdmetoder. Kärleken till medmänniskan får helt legitimt ta sig oförstående utvägar, tillfälligt styras genom mörka gränder och dunkla språng. Kroppen offras på själens bekostnad.
Långfredagens skräckfilm handlar om ett påstått brott, om straff och total förnedring, om skammen fastspikad i träverket. Den maktfullkomliga människans triumf över sin egen ondska är lika paradoxal som den är verklig. Och över natthimlen hörs ett skrik, de mest ofattbara orden i världshistorien: MIN GUD, MIN GUD, VARFÖR HAR DU ÖVERGIVIT MIG!!! En allsmäktig fotoblixt slår tvärs igenom rymdens alla vintergator och stjärnstoff, tidstaket faller i två tunga bitar och inom bråkdelen av sekund lägger sig ett kompakt mörker över jorden. Eftertexterna rullar på en stund, men då har redan de flesta lämnat skådeplatsen. Och så är föreställningen definitivt slut. The End.
Foto: Keramikskulpturerna, ett tiotal, av Syster Lydia Mariadotter finns utplacerade längs den stora trappan på retreatcentret St. Davidsgårdens västra gavel. Stiftelsen Berget som upprätthåller både retreatcentret och Meditationsgården har sin hemvist tre kilometer norr om Rättvik i Dalarna, Sverige.
