Veckans foto
Kompisen Urban är gammal stamgäst på Café Terrace, även vintertid, eller kanske speciellt just vintertid. Men han, den spjuvern, har inga bordsvett alls (bords-vett, alltså) utan kastar sig ganska hänsynslöst över småtippornas matstationer och slukar helt hämningslöst kopiösa mängder av deras jordnötter och solrosfrön. Och så får man ju inte bete sig på den här restaurationen. Efter diverse allvarliga men fruktlösa övertalningsförsök att skärpa sig var jag tvungen att ta till hårdhandskarna och förpassa honom till ett eget bord, ja han fick faktiskt ett helt eget litet mathus till förfogande. Och så flyttade jag två matstationer så att han inte alldeles lättvindigt kunde angöra de dukade borden. Och dessutom köpte jag ett matrör som låser sig om en klumpeduns av Urbans kaliber ställer sig på barstolarna. Och det har fungerat hyfsat bra.
Visst ska Urban också få sin beskärda del av bespisningen men i första hand är det Mesterton (blåsmesar), Björnligan (steglitsar), sparvar, talgoxar, domherrar och andra småvingliga gentlemän som är i behov av lite extra föda, och det nu alldeles speciellt när vintertäcket drar över Andberget. Till detta illustra sällskap som dagligen rumlar omkring på Cafe Terrace hör också ett gäng koltrastar, tre skator och en och annan kråka. Och sent på kvällen, när gänget dragit sig tillbaka till respektive natthärbärge kommer Lill-Harald (stadskanin) inslirande köksvägen (en grop under terrassräcket) och käkar i solistiskt majestät upp de sista smulorna från rikemans bord. Så rullar det på, dag efter dag, och för det mesta ganska fridsamt. Om man undantar diverse smågnabb mellan trastar, Björnligans högljudda buller och bång, Mestertons envisa fastnaglande vid bordskanten, talgoxarnas strategiska störtdykningar mot borden, sparvarnas sått och klått, och så vidare. STÄDARE ANSTÄLLES OMEDELBART.
P.S. Veckans (m)ordspråk har ingenting med bespisningen på Cafe Terrace att göra, nej absolut inte! Här käkar man MED varandra, inte UPP varandra. Tror jag (hoppas jag...).
10 januari
"Jean har sänt partituret till sin andra symfoni till mig med gripande, storslagen dedication. Hela symfonin är dedicerad till mig!"
"Axel" i sin dagbok 25.2. 1902, ur Bo Carpelans (1926–2011) roman med samma namn
Temadagar i USA Peculiar People Day, Bittersweet Chocolate Day, Houseplant Appreciation Day, Cut Your Energy Costs Day, National Oysters Rockefeller Day, National Save The Eagle Day, National Sunday Supper Day Temadagar i Tyskland Tag der Blockflöte, Tag der Zimmerpflanze Temamånader i USA Hobby Month, Veganuary Month, Get a Balanced Life Month, Clean Up Your Computer Month, Get Organized Month, Creativity Month, Celebration Of Life Month
Se även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längst nere i blåggen. I morgon måndag nya inslag.
Udda
En av dagens temadagar i USA är Peculiar People Day, en annan är Bittersweet Chocolate Day, en tredje Cut Your Energy Costs Day. Eller kortfattat: Udda människor, bitterljuva smaker och mindre energikostnader. Kan det vara nånting för en kort temadagsbetraktelse?
Jag tar i första hand fasta på det där med udda. Vilket får mig spontant att tänka på att skulle jag ha blivit en flicka hade jag döpts till Urda, det har mina föräldrar berättat. Nå, nära räknas inte i Finland men jag har definitivt ända sedan tidig barndom känt mig Udda i förhållande till alla andra människor. Tills jag nån vecka före pensioneringen plötsligt insåg att ALLA människor, troligen, känner sig mer eller mindre udda (och att väldigt få faktiskt heter Urda). En del är onormalt normala, andra annars bara knasiga, klantiga, klåfingriga, knäppa, krampaktiga eller kallsinniga. Alltför många är sarkastiska, simpla, skamlösa, självupptagna och rent ut sagt onda. Men alla är åtminstone lite småkonstiga och då är risken överhängande att även bli storkonstig.
Poängen med att vara peculiar är att man är medveten om sin egendomlighet, sin uddighet. Och här råder tyvärr en besvärande korrelation mellan utomordentlig uddighet och snedvriden självbespegling, som driven till sin yttersta spets leder till ett tillstånd som H C Andersen har beskrivit i sagan om Kejsarens nya kläder. De var som bekant något fragila, för att inte säga genomskinliga, eller rättare sagt obefintliga. Så är det också med uddighetsförnekarna; de tror att de skrider fram i gyllene dräkter och gnistrande schabrak men i själva verket är de nakupelle, själsligt jättemycket nakupelle.
Annat är det med udda-folket. Själva upplevelsen av att var annorlunda igångsätter nämligen en känslighetsförändring i huden, kroppens skal, som kan gå i två riktningar – inåt eller utåt. Uddighetsförnekarnas hud blir hård och okänslig medan uddighetsbejakarna i stället väver en känslig och ibland konstnärlig kokong runt sin själ. Det här får paradoxala konsekvenser inte bara för den enskilda individen men för hela mänskligheten: De som bejakat, mer eller mindre frivilligt, sin genomskinlighet och sårbarhet blommar vanligen ut i sköra, skira fjärilsvarelser. Men uddighetsförnekarna blommar in, vissnar, torkar bort, stelnar i stammen och får efterhand allt större behov att skyla sig med sagolika silkesskrudar och självförhärligande skadeglädjestoff. Så är då världen uppdelad i två läger: De som vet att de är udda och lite egendomliga men egentligen inte alls är det, och de som tror att de är små kejsare och verkligen är det – nämligen små och nakna.
Denna speciella amerikafokuserade temadag firar jag alltså ett nästan hanterligt udda-skap, denna bitterljuva känsla av sött och salt, detta energisnåla men samtidigt tillräckligt upplysta tillstånd som en meningsfull livsvandring kräver. Och det här deklamerar jag helhjärtat och högljutt som ett uttryck för att jag fortfarande, nästan, är vid mina sinnens fulla bruk: lite udda och nästan Urda.
Foton: Elaine Davidson är "Most Pierced Woman" i världen (Guinness World Record). Enligt uppgifter på Wikipedia var antalet piercingar på och i hennes kropp i januari 2019 sammanlagt 11.003 st. Till yrket är hon en fd. sjuksköterska, född 1965 i Brasilien. Hon bor och verkar i Edinburgh och det var där jag såg henne på Fringe-festivalen 2016.
Tjurdags
Så är då även jag igång med det nya året, inte så lättsam och hurtig som kanske skulle önskas, men dock igång. Kroppen är lite stel, psyket påminner om en påtrampad plåtburk och anden flämtar som ett halvtrasigt julljus. Långa och många helger ligger inte för mig som är i stort behov av rytm och reson, piska men dock inte morotslåda, för att veckan ska framstå som meningsfull och helst också lite förutsägbar.
Det är här som årets oräkneliga temadagar kommer in i bilden – både de mer eller mindre officiella och de kärleksfullt klacksparkskonstruerade. Min dagliga framfart kräver nämligen kryckor, passager och lockbeten, annars flyter tiden helt säkert ut i ett öde landskap, torrt och trist och tröstlöst. En och annan kan visserligen konstatera att mina var-dagar ser lite infekterade ut, rödsprängda och ömma, men hellre så än skörda. Eller hur det nu heter.
Min point är: Processen är det viktiga, själva skapandet är det centrala – tänkandet, ordvändandet, meningskonstruerandet, verklighetsframtvingandet. Varje dag serveras jag ett tomt blad och erbjuds en nästan identisk scenografi, men jag måste själv skriva mitt manus, spela huvudrollen och ett antal biroller, sköta kostymeringen och studera den tidvis lite komplicerade koreografin. Och det gör jag gärna så länge jag har en dylik (hjärna, alltså), och så länge de rödmarkerade helgdagarna inte protesterande ställer sig i vägen.
Temadagarna är då mig till nästan ovärderlig hjälp och vägledning. Idag är det dessutom extra lätt, idag är det nämligen Trettondagen, det vill säga det som förr kallades den "gamla julen". Men idag firas också De tre kungarnas dag, Jesu dop och Bröllopet i Kana. Och när jag spanar in temadagar i andra länder konstaterar jag att det bland annat också är Småbrödets dag och Äppelträdets dag – en smått märklig mix, men ok.
Ibland behöver jag en hel dag för att hinna med allt som ska donas och fixas. Och så är det just idag. Men sen plockar jag nog ner lamporna från äppelträdet på terrassen, kastar ut julgranen och slänger in luvan i låddan – nån ordning får det väl ändå vara på detta helgfrosseri! Äntligen får jag tjuras på riktigt, det är ju nu som oxveckorna börjar...
6 januari
Trettondagen är en äldre högtid än julen – den hör till de äldsta högtiderna inom kristendomen.
– Evangelisk-lutherska kyrkans i Finland hemsida
Temadag i Sverige & Finland Trettondagen Temadagar i USA National Bean Day, National Cuddle Up Day, National Shortbread Day, National Technology Day Temadag i Tyskland Afrikatag, Tag des Kuschelns
Notera också Veckans (m)ordspråk och Veckans foto längst nere i blåggen!
Veckans foto
Det var på en sidogata i Paris centrum. Ett skådespelarpar agerade, en skötte ljuset, en annan filmkameran, och kanske var där ännu någon assistent, jag kommer inte ihåg. Men det var knappast någon storfilm på gång, närmast var det en lågbudgetproduktion av något slag, kanske ett inslag för en sitcom. Eller en reklamfilm.
Vare därmed hursomhelst – skådespelarna tog det hela på största allvar och någon form av romans var det ju tydligen fråga om. Men den korta sekvensen lämnade flera frågor än den gav svar. Och så är det ju ofta också i livets ståuppkomik och sittnertragedier; frågorna är fler än svaren. Och kanske framförallt: Ingenting är riktigt som jag tror att det är.
Tror jag.
Fåraktigt
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Ju kallare väder desto fler kläder, lager på lager. Själv kör jag med merinoull som kölddämpare, merinoull från Australien. Strumpor, långkalsonger, tröja, halsduk, mössa – jag är insvept i en fåraktig värme som reglerar min temperatur och håller mig helt klifri. Och jag kommer osökt att tänka på Uno Florén (1915–1983), svensk skriftställare och redaktör med glimt i ögat, som beskrev sig själv med orden:
Så som en herde ropar jag på mina tankar. Långsamt skockar sig fåren.
Det är precis så min vardag ser ut: Tidigt på morgonen sätter jag mig vid datorn laddad med högar av tankestoff, de färskaste nyorden och en obetvinglig lust att spika upp, om inte 95 så åtminstone en vettig tes på min slitna tankeport. Och precis när fingrarna gör sig redo att dansa fram på tangentbordet, ackompanjerade av rytmiska synapskopplingar under pannloben, är det som om någon helt oförhappandes hade dragit stöpseln (okej; stickproppen …) ur väggen. En svart dataskärm speglar en utslocknad hjärna.
Och medan pulsarna slår i allt häftigare takt, och rynkorna dansar rumba på den svettblanka pannan, anar jag ett veritabelt tankefel, en mental synvilla; det jag försöker formulera och uttrycka ligger inte på en specifik plats i hjärnkontoret, eller i en undanskymd vrå av medvetandet, eller inlåst i ett elegant kassaskrin – nej nej nej – men i stället utspritt på många hyllor ovanför och snett under varandra. Jag har försökt greppa kontexten i en enda rörelse men glömt att jag ju först måste blanda ord och meningar i lagoma doser innan jag kan avnjuta det färdiga resultatet, att jag med andra ord måste ordkrydda och meningsgrädda.
Så jag får dra både ett och två djupa andetag innan motivet börjar klarna. Skapandet i allmänhet och skrivandet i synnerhet handlar om tankehudar och ordhinnor som, likt min vinterklädsel, ska placeras i lager på lager för att uppnå den rätta berättarvärmen. Men det måste förstås ske enligt en viss inre logik som bara herden har koll på. Och han är, som bekant, speciellt intresserad av de borttappade, antingen det handlar om får eller människor.
Eller luddiga tankar.
Foto: Bilderna är tagna i början av december på Madeira, på norra sidan av ön. Några får och getter stod på en bergsbrant och och mumsade på torrt gräs till synes helt obekymrade om det sluttande golvet.
1 januari
Förra årets ord tillhör förra årets språk och nästa års ord väntar en ny röst. Att göra ett slut är att göra en början.
– T.S. Eliot (1888–1965), amerikansk-brittisk författare, poet och litteraturkritiker
Internationellt Walk Your Dog Month, National Slavery and Human Trafficing Prevention Month, Internationella pizzadagen Temadagar i USA Emancipation Proclamation, National Hangover Day, National Bloody Mary Day Temadagar i Tyskland Tag der Wiegens, Weltfriendstags.
Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto (v. 1) längst ner i blåggen!
Omen
Så är vi då här igen. Den 1 januari. Nystart? Men det enda som är nytt är året, allt annat är urgammalt. En nolla har bytts ut mot en etta. Är det bara en grafisk korrigering eller kanske i bästa fall ett omen – att en nolla, en loser, kan vinna, få första pris? Små skrivfel här och där och livets bilder skiftar plötsligt, förändras, upplöses. Vår digitala tillvaro är fylld av ettor och nollor, och så är också vår värld; somliga är förlorare, andra vinnare. Men vem bestämmer värdet på en etta och en nolla? Sanningen är att ettor och nollor samspelar på något mystiskt vis och det ska vi göra också detta år.
För egen del fortsätter jag att utforska meningen med meningen, bena ut bokstäver och svänga på perspektiven. Nystart? Hmmm... kanske: Varje år är ett slags nystart, men så är också varje månad, varje vecka, varje dag, varje timme, varje minut... Backar man tillräckligt långt i den analogin flyter verkligheten på i ett ständigt nu. Men går man sedan där över en viss gräns börjar tiden sakta rulla bakåt... Och det är väl ändå en småkuslig tanke; att tänka sig en tillvaro där allt och alla ständigt går baklänges. Men också det har vi troligen varit med om – ögon i ryggen har du väl hört talas om?
Vare sig därmed hur som helst – nu går jag dit sneda näsan pekar. Om jag slutar där jag började eller börjar jag där slutade får någon annan bedöma. Det finns åtminstone ett bättre ord än omen. Och det är amen.