1 juni
Om jag inte haft Asperger och varit så konstig så hade jag fastnat i det här sociala spelet som alla andra verkar vara så förtjusta i.
– Greta Thunberg (f. 2003), svensk klimataktivist och opinionsbildare
World Reef Awareness Day, / Världsdagen för korallrev, World Milk Day / Världsdagen för mjölk, Internationella brädspelardagen, Mobilfria dagen, Barfotadagen, National Penpal Day, National Nail Polish Day, National Olive Day (USA)
Se aktuell information längst ner i bloggen i samband med Veckans foto.
Biograf Apollo
[Kapitel IX i släkthistorien Under huden är jag många].
Scen XV: Invigningen av biografen Apollo, Helsingfors, tisdagen den 10 maj 1910
”Bästa inbjudna gäster, vänner av rörliga bilder och musik, kära publik!
Mitt namn är Karl Emil Ståhlberg, men kalla mig gärna bara Kalle, det gör alla andra helsingforsare också. Eller egentligen säger de ”han den där Kalle Ståhlberg” och antyder att ryktet om min person kan tolkas på lite olika sätt. Om det finns illvilja i deras tonfall, eller kanske till och med ironi, ligger bortom min förmåga att bedöma och påverka. Människor, har jag märkt, är ofta snarstuckna och kritiska mot dem som går först i ledet. Vill du vara fri från munhugg och smutskastning skall du inte sticka ut hakan. Jag vet, för jag har stuckit ut den. Ofta, och mycket.
När jag idag har glädjen att inviga Apollo-teater är det en gammal dröm som går i uppfyllelse och, det måste erkännas, ett helt livsverk som når sin kulmen. Under drygt tjugo års tid har jag, som många av er redan känner till, varit med om att öppna de tankens luckor där bilden ligger fördold, och sedermera även blåst liv i dessa orörliga motiv. När ridån snart går upp och de rörliga bilderna för er till andra tider och kulturer, kommer ni att varsebli en hänryckning som inte står den första förälskelsen långt efter. Vi har här att göra med en konstupplevelse som höjer anden från vardagens gråhet och aska, fyller sinnet med munter glädje och blåser liv i en förstockad kropp. Kort sagt: Låt alla farhågor om osämja och kris i din vardag sugas upp av den effektiva ventilationen här i salongen, och andas i stället in den kulturens friska luft som skrämmer även de mest ondskefulla baciller på flykten. Här må envar må som en prins eller prinsessa, ingen skall känna sig illa till mods.
Men före vi låter de rörliga bilderna rulla fram på den vita duken skall jag tillmötesgå direktionens enträgna begäran om en kort rekapitulation av de viktigaste milstolparna i mitt liv. Jag skall inte trötta er med onödiga detaljer men i stället göra några nedslag i närhistorien som visat sig vara betydelsefulla både för mig själv, men kanske också för vår huvudstad, ja, ibland till och med för vårt land.
Jag använde ordet nedslag, och det var faktiskt med ett sådant allting började. Det var i februari 1889. Vi höll på att inreda den nya ateljén i översta våningen på Alexandersgatan 17, möblerna stod ännu inpackade i ett hörn, studions fonder hade just anlänt från Paris. Jag blev plötsligt varse ett ljud på taket och skulle just vända blicken mot takfönstret då trälisterna med en kraftig smäll bröts i bitar och fönsterrutorna brakade samma med ett ljudligt glassplitter som följd. Sekunden senare hördes en kraftig duns i golvet och rummet fylldes av snö och någonting svart som seglade omkring. Till min förskräckelse förstod jag att en olycka hade skett och kastade mig snabbt mot byltet som låg inlindat i trävirke och glasskärvor. Från hålet i taket blåste en snål vintervind när jag böjde mig ner över kroppen på golvet. Mitt hjärta nästan stannade när jag mötte ett par röda ögon i ett svart ansikte. En kort stund bara stirrade vi på varandra, sedan bröts allt detta svarta sönder av en lång rad vita tänder som skrattade mig rakt i ansiktet. Det var sotaren som hade halkat i tjänsteutövningen, och trots det vådliga fallet erhöll han inga blessyrer, bara några blåmärken på armar och ben! Lättad över den lyckliga utgången erbjöd jag mig på stående fot – och utan ersättning givetvis! – att föreviga min första kund på ett visitkort.
Det var så min bana började som fotograf i huvudstaden.
Detta är inte rätta ögonblicket för en noggrannare redogörelse över min omfattande affärsverksamhet, i stället skall jag rekapitulera några oförglömliga händelser som passerat framför kamerans avslöjande lins. Som fotograf har man ju den fördelen att man kommer motivet bokstavligen in på livet. Men just därför gäller det att handla taktfullt och respektabelt, att uppmuntra i stället för att tillrättalägga, att ingjuta lugn och tillförsikt i stället för att högljutt regissera. Att fotografera handlar om konsten att se med ett tredje öga, att på en gång vara avlägsen och osynlig, men samtidigt högst närvarande, och nästan en del av själva motivet. Nästan som Gud, om ni ursäktar jämförelsen i övrigt. Och jag säger nästan, ity att det alltid finnes en osynlig gräns mellan objektiv och motiv. Som fotograf är det min skyldighet att frammana motivets mest behagliga anletsdrag, men, om det bara är möjligt, även spegla hans innersta tankar och avsikter. Sålunda skall ett bra fotografi så att säga tala till sin betraktare, som om de vore vänner och gamla bekanta.
Det är en sak att fotografera inne i ateljén, där jag kan byta fonder och justera belysningen, en helt annan sak att ta med sig kameraapparaten ut på gatan eller i naturen. Det var inte många helsingforsare som i verkligheten hade sett en kamera när jag första gångerna sökte mig ut bland folket för att föreviga en gata eller en byggnad – Gamla studenthuset, hästspårvagnen på Boulevarden, Norra esplanadens nybyggda husfasader, Runebergsparken, Havis Amanda… En händelse utöver de mera rutinmässiga var avtäckningen av Alexandersstatyn den 29 april 1894 – de ståtliga blomsterarrangemangen, den väldiga folkmängden, den högtidliga stämningen… Jag kan inte säga annat än att det blev en mycket vacker bild! Lite mindre människor var det när Fredric Pacius bystmonument avtäcktes 8 juni följande år. Försommargrönskan i Kajsaniemi park tävlade med motivet i fråga om fräschör och lyskraft medan damernas hattar och parasoll skapade effektfulla skuggor över bleka ansikten och smärta kroppar. Den 16 januari 1898 fyllde Zacharias Topelius 80 år och jag hade äran att avporträttera vår kritiska samhällsdebattör och berömda sagofarbror på hans kära sommarresidens.
Nej, jag skall inte räkna upp alla dessa prominenta profiler som jag haft förmånen att föreviga för eftervärlden. Men de har varit många: hundratals konstnärer och skådespelare, tusentals borgare och arbetare och vanligt folk, både i städerna och ute i bygderna. Och oräkneliga är de trädstammar, stenblock och insjöar som betraktat mig när jag färdats genom vårt avlånga land för att fånga fosterlandets förstummande skönhet genom kamerans avslöjande lins.
Fotografiet, men i synnerhet den rörliga bilden, speglar vår vardag och omgivning på de mest hänryckande sätt. Det har förflutit mer än tio år sedan – kan ni tänka er! – sedan jag första gången visade de första rörliga bilderna här i Helsingfors, och det skedde, som mången av er säkert kommer ihåg, i ganska blygsamma utrymmen. Men den biografteatersalong vi nu befinner oss i, och som vi strax skall inviga, saknar motstycke, det kan jag försäkra er, inte bara i vårt land men i hela Norden! De sammetsbeklädda klaffstolarna, inredningen med rödaktigt päronträd och förgylld stuck, den effektfulla belysningen och den oöverträffade ventilationen, ja allt skall borga för att Apollo-teaterns 500 gäster på bästa sätt skall trivas och vederkvickas. Men så har undertecknad också haft den bästa sakkunskap till sitt förfogande. Och jag vill ur djupet av mitt hjärta rikta ett varmt och innerligt tack till arkitekt Onni Tarjanne för ett utomordentligt väl utfört arbete! En man som planerat och ritat vår finska nationalteaterscen kan knappast vara bättre skickad att förverkliga även detta nyskapande byggnadsverk där filmkonsten skall samsas med kulinarisk njutning och exklusiv hotellverksamhet. Södra esplanaden 10 i stadens kärna kommer att bli ett landmärke för den högklassiga underhållningen och den gastronomiska bespisningen i vår nymornade huvudstad. Må solen länge lysa över Apollo!
Och med detta sagt vill jag till sist vända mig till den som gjort alla detta möjligt. Kära, kära Sonja! Vem hade väl trott att vi idag, sida vid sida, kan inviga en byggnad som på ett så konkret sätt binder samman två livsöden, så skilda till bakgrund och innehåll! När du senaste år nedkom med vårt sjunde gemensamma barn – och mitt elfte! – konstaterade vi att hemmet på Högbergsgatan, trots sina tio rum, hade blivit för litet. När vi i stunder av tillfällig osämja, ofta orsakade av mitt myckna arbete, och någon enstaka gång av ditt ryska temperament, konstaterat att kärleken behöver tid, får vi nu tillägga att kärleken också kräver allt mera utrymme. Det får vi här i Apollo där hela fjärde våningen reserverats för vår stora och livliga familj. Det är allom bekant, kära Sonja, att utan ditt furstliga arv, hade inte denna byggnad varit möjlig. Men det är min övertygelse att mor Klavdia, och far Nikolaj, just nu gläds med oss i sin himmel. Hon, liksom du älskade hustru, förstod vad uppoffring och idogt arbete betydde för framgången i livet. Stoltheten har du, kära Sonja, fått av din far, av mor Klavida älskvärdhet, espri och elegans.
Kära vänner! Av allt det sagda anar ni att Apollo – förstå mig rätt! – är ett riktigt glädjehus, en produkt av ett mångårigt arbete och en stark tro på de möjligheter livet lägger framför dina fötter. Tillvaron utanför denna sal kan vara hård, ibland orimligt svår, men innanför väggarna kommer att utspelas det livets drama som i sin verklighetstrogna gestaltning kan erbjuda oss åskådare en passersedel till intressantare och mer fascinerande världar. De rörliga bilderna påminner oss att världen är stor, att mycket ännu är outforskat. Måtte den skapande lusten alltid styra våra tankar och handlingar, måtte vi aldrig fastna i osämjans och missmodets garn.
Min älskade hustru Sonja, mina kära vänner, värderade damer och herrar: Jag förklarar härmed Apollo-teatern invigd!”
[Berättelserna om mina släktingar, som jag här publicerar med rubriken Under huden är jag många, tar paus över sommaren och återkommer i bloggen i början av september]
NU!
Det är nu det sker, mycket av det jag väntat på denna sjuka vår. Och även om underbart är kort – för att citera Povel Ramel – så består det ändå någonstans för evigt. Och för att riktigt minnesgardera mig så låter jag kameran knäppa mer än vanligt, från morgon till sen kväll. För det är just morgnar och kvällar som ger det bästa ljuset – mitt på dagen tar solen i värsta fall kål på nyanserna och skarpa skuggor skymmer sikten. Men det kan förstås också ha sin poäng, skuggorna är ju en realitet nästan jämt i livet och då kan det vara en viss idé att bekanta sig med dem åtminstone på det konstnärliga planet. Men terrassens spirande äppelblom tycker jag gör sig bäst i mjukt morgondis.
Mitt på dagen genomborrar solen de nu nästan utblommade tulpanerna på berget precis utanför sovrumsfönstret, det vill säga de som finns kvar: En närgången förbipasserande knyckte först en blomma och när jag upphöjde min förgrymmade stämma, och med förvåningens finger i häpnadens mun skakade på huvudet, lät reaktionen inte vänta på sig: Följande dag var sju tulpaner nermejade och kvarlämnade, och jag tror mig nästan veta vem som är förövaren. Efter min första känslomässiga överdrift började jag tänka på tulpanterroristens psyke och konstaterade snabbt att hon (ja, det var en hon) troligen mår riktigt illa. Och då kunde jag släppa piskan och i stället förlåta och ägna mig åt kreativare projekt.
Det är med människan som det är med naturen – ju närmare rötterna jag betraktar min omgivning desto bättre kan jag i bästa fall ana orsak och verkan. Jag har visat dem förut – styvmorsviolerna på Andberget – och jag återkommer till dem, nu ytterligare ett steg längre ner. Ur en grön-brun-grå jordskorpa tränger de små liven fram, självmedvetna och färgstarka, lika späda som väna. Men för myror, spindlar och skalbaggar måtte de te sig som enorma lysande trafikmärken i en snårframkomlig djungel. Allt är som bekant relativt.
Fyra och en halv meter från husväggen breder i år ut sig ett litet hav av liljekonvaljeblad, betydligt fler än normalt. Jag har ingen aning om vad det beror på och när jag nu står här i solvärmen slår en omisskännlig doft emot mig. Men mina konvaljekänslor är kluvna. Dels har jag lärt mig sen barnsben att liljekonvaljer är giftiga, dels associerar jag liljekonvaljbuketter med de rumänska tiggare som sitter eller står i vart och vartannat gathörn i city (Jag ger hellre en slant utan vedergällning). Men här på bergsängen, mellan terrassen och den sommarskira rönnen, är de grönvita skönheterna en njutning både för öga och näsa. Och bättre lär det bli de närmaste dagarna.
Ännu för en vecka sen var jag mycket tveksam huruvida körsbärsträdet skulle blomma rikligt eller knappast alls. Idag vet jag: rikligt. Senaste höst ansade vi nämligen bland de spretiga grenarna men tydligen har trädet åtminstone inte mått sämre av det. Frukterna är knappast ätliga för människor men rena delikatessen för sidensvansar och trastar. Men det är förstås ett senare spektakel. Nu, NU!, silar jag försommarkvällssol genom vita blommor och ljusgröna blad.
31 maj
Trohet mot skapelsens Gud måste rimligen kunna betyda en stor portion kreativitet och skaparglädje!
– Magnus Malm (f. 1951), författare, krönikör och retreatledare
Pingstdagen, Internationella dagen mot tobak, National Speak in Complete Sentences Day, National Macaroon Day, National Smile Day (USA)
30 maj
Fördelen med moderna kommunikationssätt är att de ger oss möjligheten att oroa oss om saker och ting i hela vår värld.
– Laurence J. Peter (1919–1990), kanadensisk psykolog, pedagog och författare. [Upphovsman till "Peters princip": I en hierarkisk organisation kommer varje anställd att befordras till sin inkompetensnivå].
Pingstafton, World Multiple Sclerosis Day / Internationella MS-dagen, Loomis Day / Den trådlösa kommunikationens dag, Ofrivilligt barnlösas dag, Fönsterrenoveringens dag
Genväg
Mamma Marianne (av släktingar ofta kallad Maja) hade två oförlösta sidor – en känslomässig och en konstnärlig. Jag övertog dem båda, visserligen omedvetet men dock. Hennes oroliga omsorg om mitt väl och ve stod som en glasvägg mellan oss och det var först under hennes sista levnadsår som rutan så småningom började spricka. Idag tror jag mig förstå hennes dilemma ganska bra, men nu är det så dags (hon dog på självständighetsdagen 1999). Ändå är även jag manad att allt oftare öppna gårdagens portar och dörrar, dels av pur nyfikenhet förstås, men kanske framförallt som en reaktion på en tillvaro här och nu som ter sig allt mer osammanhängande och nyckfull. Morgondagen kan jag knappast påverka men gårdagen kan jag åtminstone behjälpligt lappa ihop. Och då tänker jag både på utslitna och grådaskiga fotografier och mina egna minnesbilder som likaså ofta saknar skärpa och kontrast men icke desto mindre tenderar att dra ihop sig till något slags större motiv. Jag blir allt mer övertygad om vikten av detta samspel mellan inre och yttre bilder, hur de liksom tvingar, eller kanske hellre lockar, mig att reflektera över mig och min roll, eller brist på roll, i olika sammanhang. Det här gör vi väl alla förr eller senare, lite i olika former förstås, och med den minsta gemensamma nämnaren: Alltings mening, eller meningslöshet.
Under större delen av min barndom och tonårstid arbetade mamma på Stockmanns varuhus i Helsingfors där hon i första hand, och helst, sålde symaskiner av märket Elna. Ibland satt hon i första våningen framför de berömda hissarna och demonstrerade de tekniska nymodigheterna för en nyfiken kvinnlig publik. I hennes värld fanns det inga andra symaskiner av värde än Elna. Med Elna Supermatic kunde man på 1960-talet göra nästan vad som helst – framförallt sy sicksack och trolla fram en lång rad olika dekorsömmar med hjälp av de utbytbara kammarna (lite på samma sätt som man i datorn kan ändra stilfonter). Och riktigt fel hade hon inte beträffande Elnas överlägsenhet: Idag kan man finna Elna Lotus, lanserad 1968, på designavdelningen på Museum of Modern Art i New York.
Pannlappar med mönster och applikationer, värmehuvor för tekannor, dekorationstavlor och andra små produkter som nästan kunde kallas konsthantverk – allt detta och lite till i all ära, men det var nog framförallt mammas målande jag minns när jag före skolåldern kunde dela några gemensamma dagstimmar bara med henne. Den stickande doften av terpentin, de kladdiga färgerna, lysande och härligt smetiga på den slitna paletten – mamma behärskade sina penslar och tuber med en viss självklar suveränitet. Helst målade hon på porslin som sedan brändes och förgylldes: Vaser, små tallrikar, koppar, fat och någon enstaka gång något lite större föremål. En original oljemålning av henne finns fortfarande kvar (den här ovan hänger på kortväggen bredvid mitt arbetsbord) men knappast någon av de många tecknade skisser, speciellt profilbilderna, som hon mödolöst och självsäkert kreerade. Och hennes pianospel var mera ett pianoklink, även om hon vid behov kunde exekvera Arholma-valsen nästan utantill. Att hon på det här sättet, troligen helt omedvetet, inympade det konstnärliga skapandets lustbetonade aspekter i mig har jag först långt senare förstått.
Jag vet inte vad som låg bakom mammas fascination för trollsländor men de förekommer på de flesta naturmotiv, både de hon målade och de hon sydde på maskin. Människans korta liv, och trollsländans – finns här en enkel förklaring till att denna sköra och delvis transparenta lilla varelse blev ett slags signatur för henne? Folktron berättar å andra sidan att trollsländan ("trollens verktyg") förknippas med onda makter. Tyskans Wasserhexe och Teufelsnadel (teufel = djävul) förstärker denna dystra bild (och mamma kunde hyfsat bra tala tyska). I den folkliga traditionen sägs att när en trollslända flyger ovanför en människas huvud så vägs hennes själ, och att det i sin tur kan förebåda både olycka och elände. Det är tveksamt om hon kände till dessa föreställningar och sinnebilder, men att hon upplevde livet som flyktigt och utmanande var ganska sannolikt. Hennes pappas konkurs i mitten av 1920-talet, och den sociala skam som följde, hemmet som brann ner när hon var 8 år, hennes mamma som blev lam när fjärde och sista syskonet föddes, egna sjukdomar (inte minst astman) och 30-talets allmänt omstörtande tider – det fanns mycket i den omedelbara närheten under uppväxttiden som bidrog till osäkerheten och oron. Men i mammas konstnärliga värld är sländorna ändå mjuka och böjliga i formen, bekymmerslöst lättsamma och har i den bemärkelsen föga likhet med verklighetens rätlinjiga och vid behov brutalt råa mördarmaskiner.
Mamma hade en konstnärlig ådra som bara till vissa delar kom till uttryck och kunde utvecklas. Oljemålningarna, de dekorativa keramikföremålen, symaskinens alster (och på 1950-talet även stickmaskinens), men också intresset för inredning och mode, närde hennes estetiska sinnelag. Mamma hade konstnärlig talang men, för att använda den amerikanska psykologen Rollo Mays vokabulär, saknade lidelse – det som krävs för att ytan även ska få ett djup och kunna utvecklas till ett levebröd. Hon förblev en mångbegåvad konstnärlig amatör och gav vidare en kreativ ådra som jag på mitt sätt förvaltar och tackar henne för. Idag den 30 maj 2020 fyller mamma 100 år och jag bjuder på franska pastiller ur risporslinsskålen som hon älskade, och höjer mitt imaginära portvinsglas: SKÅL & GRATTIS!
29 maj
För män är det normala naturtillståndet inte fred utan krig.
– Immanuel Kant (1724–1804), tysk filosof och grundare av den kritiska filosofin
Internationella dagen för FN:s fredsbevarande personal, Internationella fredssoldatdagen, Fönsterrenoveringens dag, National Paperclip Day, National Coq Au Vin Day (USA)
Dags
Djurlivet vid Hertonäs strand är kanske inte så vidlyftigt som på Högholmen ett längre stenkast härifrån men alldeles tillräckligt för en urban vandrare. Och just dessa dagar i slutet av maj är det full fräs på vingar och päls. Nere vid bron, i ändan av den lilla kanalen som vätter mot Brändö, har gamla bekanta paret Knoeléns skaffat sig en lyxig lya med havsutsikt. Så gjorde de också för några år sedan men då lade de sina bopålar i den mera anspråkslösa Poroviken en knapp kilometer härifrån. (Ärligt talat vet jag inte om det är samma svanpar, men jag utgår från det). Nu har de alltså etablerat sig vägg i vägg med stadsdelens troligen förmögnaste elit, bara några meter från eleganta terrasser, svindyra utegrillar och pampiga lyxbilar. Här ligger fru Knoelén till synes fullkomligt oberörd, trots ständigt förbiilande cyklister, svettiga motionärer och fnittriga flanörer. När vi, stilla och försynta, gjorde vår entre hade fru Knoelén vänligheten att omedelbart lyfta på den vidlyftiga rumpan och presentera ingredienserna till hela hennes sexäggsomelett för våra nyfikna blickar. Jag tackade förstås för omtänksamheten och lovade återkomma när det är så dags. Och om jag ändå skulle missa kläckningen så har jag minnesvärda bilder från motsvarande händelse härom året. Vilket den aktiva bloggbläddraren de närmaste dagarna kommer att få bildbevis på.
Nere i Hertonäs gårds dammar flaxar och simmar min kompis Skrakis, en lite skygg och känslig typ som accepterar min närvaro först efter en stunds tyst och orörligt stillasittande invid en bred trädstam. Men sen simmar hon smånyfiket närmare och jag får följa med hela skrubbningsproceduren från början till slut. Och i den ingår ett antal eleganta flaxövningar, liksom för att imponera på mig. Med jämna mellanrum promenerar hon vaggande men målmedvetet också ut på gräsmattorna. Det ser onekligen lite lustigt ut – fast mark under de stora slafsiga paddlorna erbjuder inte maximal framfart.
I den andra dammen fyrtiotvå meter längre bort snurrar en stirrig varelse av och an. Det ser lite smånervöst ut och först efter en stunds överblickande upptäcker jag de fyra dunbollarna som ploppar upp ur djupet lite här och där. Jag sätter mig stilla ner på huk med kameran beredd och fru Knipa, som nu kanske tycker att hon inte mera är i knipa (ha ha haaaaa...!), lägger sig halvt på rygg i vattnet, nästan som en utter, och börjar putsa magens fjäderdräkt. Det ser onekligen lite bakvänt ut men fungerar tydligen alldeles utmärkt.
När putsandet är fixat simmar knipmamman nästan rakt emot mig, kommer fram till dammkanten mindre än två meter från mig, och vaggar upp i gräset nästan bredvid mig. Så ropar hon på arvtagarna som dyker upp från ingenstans och hela gänget sätter igång med intensiv fjäderputsning respektive dunbollspolering. Och jag sitter bredvid och knäpper bilder av de småknäppa charmtrollen. Som på given signal några minuter senare tågar gänget sedan tilllbaka genom gräset och kastar sig ner i plurret. Tack för besöket, säger jag.
Jussi besöker mig praktiskt taget varje dag på Andberget. Ofta lägger han sig i den nu varma sanden alldeles invid husväggen, eller under tallen ett par meter från terrassen. Jämfört med stadskaninerna som finns i flera ryckiga exemplar, är Jussi nästan alltid ensam. Han är långsamheten och sävligheten personifierad: Det saftiga gräset inmundigas under kraftig koncentration medan öronen likt radar plockar upp ljud och läten i omgivningen. Han har ganska långt vant sig vid min närvaro (ofta fotograferande genom vardagsrummets öppna fönsterlucka) men hans stirriga ögon har järnkoll på mina rörelser. Häromkvällen upptäckte han plötsligt några maskrosor alldeles nedanför fönstret som han helt sonika slevade i sig – det hade jag inte sett förut. Ja, ja, Jussi är en egensinnig varelse, loj och mediterande, när han inte käkar förstås – vilket han gör mest hela tiden.
28 maj
Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Musik, det får ni ändå medge, gör glädjen ännu mera glädjerik.
– Lill Lindfors (f. 1940 i Helsingfors), svensk sångerska, artist och skådespelare
International Hug a Musician Day / Internationella krama en musiker-dagen, Hamburger Day / Internationella burgerdagen, International Menstrual Hygiene Day / Internationella mensdagen, National Brisket Day / Nationella bog- och bringadagen (USA), Parfymfria dagen