Undret
Trettondagen – den trettonde dagen efter julafton – firas bland annat för att påminna oss människor om det första underverket Jesus utförde när han förvandlade vattnet till vin på bröllopsfesten i Kana. Det var då ögonen öppnades för några tiotal, kanske fler, för första gången i historien: Livet innefattade en dimension som hjärnan inte riktigt kunde greppa. Och det skedde precis framför deras ögon, de kunde konstatera faktum med munnen, näsan, magen, med hela kroppen. De visste inte vad de skulle tro men de kunde se och känna resultatet, fysiskt och psykiskt.
Vilken skulle min reaktion vara om Jesus utförde samma mirakel till exempel i snabbköpet Hertta som jag besöker några gånger i veckan. Om han stod där vid Alkos ingång och föreståndaren kom fram och viskade åt honom: "Vinet är helt slut, vad ska jag göra, kunderna strömmar in!?" Och Jesus skulle säga åt honom att plocka fram alla tomflaskor de har på lagret och fylla dem med vatten. "Va!?" Ja, ja, gör som jag säger. Och vi alla kunder skulle få följa med till det där bakersta rummet där tomflaskor förvaras, och vi skulle bli vittne till när föreståndaren, skakande på huvudet, fyller alla flaskorna med vatten och till sist, med en frågande blick och en lätt axelryckning tittar på Jesus och säger: "Och sen...?"
Och jag skulle som första kund få smaka på vattnet. Hur skulle jag reagera? Jag har svårt att ens föreställa mig det. Skulle jag lita på mina smaksinnen eller skulle jag ana ett hypnotiskt inslag i tillvaron, skulle jag kanske betvila min mentala hälsa? Eller inbilla mig en akut sjukdom, någon form av cancersymptom i mun eller svalg, kanske polyper i näsan, som får vatten att smaka vin? Jag skulle troligen tvivla både på mig själv och honom som alla nu tittade på. Jag skulle troligen inte tro mina ögon, min mun, mina sinnen. Och hjärnan skulle gå på tomgång.
Vad finns kvar när varken kropp eller psyke har någon förklaring?
5... 4... 3... 2...1 ...
För drygt tjugo år sedan gick jag i hypnosbehandling ett flertal gånger. Som avslutning på första sessionen fick jag frågan; hur länge tror du att du låg på britsen? Min intuitiva tanke var tio-tolv minuter. Svaret, och verkligheten, var 40 minuter. Men tidsbegreppet är ju även annars mycket flytande, tänkte jag: När jag mår dåligt kryper sekunderna framåt, i flow försvinner timmar, ibland till och med dagar. Tiden, om den nu överhuvudtaget finns, är en nyckfull entitet (ja, vilket ord ska jag egentligen använda...?). Den finns förstås i allra högsta grad i detta jordiska, fysiska tillstånd, den styr inte bara min vardag men allt från start till mål. Efter döden ska tiden, enligt tillförlitliga källor, upplösas. Vad betyder tidlöshet, evighet?
Idag på världshypnosdagen frågar jag mig vilka verkligheter jag ska lita på – den jag uppfattar med mina smått avtrubbade sinnen, eller den jag anar under huden. Jag har nämligen hypnotiserat mig varje dag sedan barnsben, intalat mig gång på gång att det är något fel på mig, att jag dum i huvudet, att jag är en dålig människa, svag, okunnig, osäker, ovärdig. Mycket som börjar på o-. Jag har alldeles uppenbart missförstått hypnosens roll och betydelse. Det är ingenting konstigt med hypnos, ingenting magiskt eller mystiskt. Till och med jag klarar av det, se bara: Jag har hypnotiserat mig nästan till oigenkännlighet. Jag kan det här, jag vet att det fungerar. Jag vet att jag är (o)kunnig, (o)säker, (o)värdig. Ibland är jag (o)rolig.
[Ugglan stirrade jag i gulögat i samband med en Fringe-festival i Edinburgh för några år sedan. En imponerande blick]
luxluxluxluxlux
Stadiontornet
Ljus syns bäst i mörker. Vem noterar en påslagen lampa i solskenet? Nej, det krävs mörker för att jag desperat ska önska ljus. Så är det på livsvandringen, så är det med årstidsväxlingarna. Ofta, förefaller det, sammanfaller de båda mörkren och blicken suddas ut, världen krymper. En natt för länge sedan vaknade jag och såg ett stort svart paraply rakt ovanför mig i taket. Eller rättare sagt – det var det jag inte såg. Näthinnan hade delvis lossnat och synen försvann i det övre synfältet, tittade jag framåt eller neråt såg jag normalt. Operation och laserbehandling bevarade den gången högra ögats blickfång. Sedan dess förlitar jag mig inte riktigt på mina ögon och tar gärna kamerans lins till hjälp för att digitalt dokumentera min vardag, ibland även min varnatt.
Sedan många år tillbaka har även Helsingfors stad aktivt bekämpat vintermörkret i huvudstaden. I början av året tillför man en extra dos konstnärligt ljus, denna gång på sträckan Senatstorget–Kajsaniemiparken–Tokoistranden. I morgon inleds alltså Helsinki Lux 2020-festivalen och den pågår till den 8 januari, kvällsligen mellan 17.00-22.00. De nio ljuskonstverken av inhemska och utländska ljuskonstnärer – som gärna ska upplevas som en "dramaturgisk helhet" i nummerordning från början till slut – kompletteras med sex satellitverk i olika delar av stan.
Som en inkörsport till de kommande dagarnas ljusbehandling i huvudstaden kan du lämpligen kasta ett getöga på några motiv som jag fångat i samma anda under tidigare Helsinki Lux-festivaler. När borgmästare Jan Vapaavuori i morgon deklamerar "Varde ljus!" kastar han en låååång blick tillbaka i världsalltets historia.
Domkyrkan
Ateneums konstmuseum
Ljusinstallation på Annegatan
Konsthallens yttervägg
Alexander II och Domkyrkan
Blåmärken
Året sjunger på sista versen, bladen i kalendern är slut. Gamla bilder viker sig i vinden, under dem röjs den åldriga ytan. Dags att summera, tid att planera. Stannade saldot på plus? Kan jag göra en hyfsad kalkyl för dagar och månader som står framför? Vad säger mina gårdagar om mina morgondagar, har de överhuvudtaget någonting med varandra att göra – kan jag starta från noll?
Självklart inte. Allt läggs lager på lager, inte bara på höjden men också på djupet, motiven växer på båda sidor om huden. Allt beror på blicken; Idag är både sista dagen i de dagar och nätter jag så här långt levt, och första dagen i resten av mitt liv. Jag är både tyngd och viktlöshet samtidigt, jag står stilla i livets rulltrappa och ändå färdas jag framåt, uppåt.
Jag blir inte riktigt klok på detta hopande och roende, men det kanske jag inte ska bli. Klok alltså. Jag ska kanske bara ska stå här i den blå timmen och uppleva vinddraget från timmar och dagar som sakta passerar och notera vad som fastnar på mig och vad jag fastnar för. Livet framkallas både på och under huden vare sig jag vill det eller inte. Kanske det i alla fall är bättre att jag vill någonting, att jag öppnar mig för det nya året, bjuder in, hälsar välkommen. Världen står och faller inte med mig, men jag står och faller med världen. Tänker jag storsint utan att förstå vad jag menar. Mina blå ögon är inte oskyldiga, men de är blå. Somliga ser rosenrött, jag ser bloggblått – en blogg som är blå.
Jag är som sagt i blåsten, gillar blåbärskaka men har ingen aning om vad som menas med blåbetong. År 2020 ska jag fortsätta att blågga i den blå timmen men Blått en dag, ett ögonblick i sänder...
Kvällskonsert
Andberget ligger som ett grafikblad rakt framför mig. Björkarnas nakna grenar spretar svarta mot en guldbrun kvällshimmel. Då kommer plötsligt en flock, drygt hundra, sidensvansar ivrigt flaxande och sätter sig tätt tätt på grenarna, som noter på ett partitur. Ett cluster av svirr och tjack studsar lätt mot graniten under dem ända tills de, skrämda av en förbipasserande matte med hund, som på ett givet tecken sträcker vidare i skymningen. Följande förmiddag återkommer sju- åtta individer till terrassen där de ivrigt roffar åt sig av frön och nötter. Stjärtfjädrarnas gula vingpennor lyser i det bleka solljuset, vitt och rött skymtar fram mellan mörka fjädrar. Jämfört med gråsparvarnas anspråkslösa vardagsdress framträder sidensvansen här som en mannekäng, stiligt och självmedvetet. Och som en stjärna på catwalken är också hennes tid i strålglansen strax förbi.
Mellandagsmums
Vid årsskiftet för ett år sedan tränade jag på att för Café Terraces besökare fixa fågelkäk dränkt i kokosfett. Det blev en viss succé även om det visuella utförandet lämnade en hel del att önska.
Rabatt på o(rd)gräs
Ja, som sagt... Nu när julkaoset börjar lägga sig och det sakta mak börjar bli dags att se verkligheten och vardagen i vitögat (snö på kommande!) kan ingenting vara lämpligare än att lösa ett och annat ordmord. Det är inte så blodigt som det låter men däremot kan nog en och annan skrattnerv hamna i kläm, ett och annat leende vridas lite snett. Men eftersom det är julhelg tycker den timida och blånästa tomten det är på sin plats att städa i sitt eget ordbruk och därför byter han helt sonika bildspråk och övergår nu från mord till jord.
Finlandssvenska Ord Akademien (Fin OrAkad) – där den blå tomten till vardags huserar – har ju som bekant tagit på sig det ansvarsfulla uppdraget att städa i språkrabatterna och göra det med ett sånt (digitalt) eftertryck att inte ett självständigt språkblomster ska ha en chans att undvika rotutdragningar, korspollinationer och allmän botanisk vandalism. Ja, det är för gräsligt och värre blir det: Nu när de tre orakade trädgårdsmästarna har gått bärsärkargång bland dyrköpta rabatter och under en längre tid helt okritiskt strött ut sina billiga humorfrön över den oskyldiga språkjorden är det redan dags för nästa illdåd: Nu inbjuds också DU att bidra till att språkfloran så långt det är möjligt ska rensas och putsas så att alla meningslösa ordmonster ska få en chans att trivas i o(rd)gräset. Regeln är enkel: ta vilket ord som helst (gärna i grundform), vrid och vänd på det, examinera det noga mellan dina skelande ögon, spegla det mot dina tvetydiga tankar, och gödsla till slut din ordplanta med helt nya och aldrig förr upptäckta näringsämnen. Slutresultatet får gärna vara en skrattretande och slingrig stjälk, huvudsaken är att den har rimliga möjligheter att blomstra helt självständigt i hjärnsubstansens föga rätlinjiga rabatter.
Skicka in dina nyrensade ord till Akademien där vi lovar att arkivera dem med största petitess, och med utnyttjande av all tänkbar ovetenskaplig kunskapsmassa även stöda en okritisk publicering på nätet (inter-, inte hår-). I uppmjukningssyfte kan du läsa och begrunda befintliga ord(M)ord (se upptill på bloggen). Nya ord kan lämpligen mejlas till magnus.mao.lindholm@gmail.com
