Vårknäpp
Det är så här jag gärna ser försommaren: Alla dessa pyttesmå blommor med sina rytmiska och poesiladdade namn: förgät-mig-ej och sankt-pers-nycklar och mandel-blom och katt-fot och har-syra och kabb-leka och vår-ärt. Jag kryper på Andberget med kameran i högsta hugg och knäpper bilder, med en tunn skumgummimatta som underlag vid behov: Samma höjd som motivet är en fotoregel som ofta fungerar. Ner på marken alltså, vilket är tämligen enkelt, värre är det ibland för 70-plussaren att stiga upp efter en längre fotosession i horisontalt läge. Huruvida grannarna i våningarna ovanför applåderar, skakar på huvudet eller buar bakom sina stängda fönster har jag ingen aning om, men jag må bjuda på detta tvetydiga spektakel. De skulle bara veta vad jag ser som de inte ser!
När jag skrev boken All tid på Lekholmen (Fontana Media, 2012) intervjuade jag bland annat välkände naturväktaren Anders Albrecht som berättade om Styvmorsviolen (Herba trinitatis) att den också kallas Trefaldighetsblomster och att den fröar sig otroligt snabbt. Om det har varit en snörik vinter kan bergsknallar tidigt på försommaren färgas alldeles blåa av de små skönheterna. Nå, det var en ovanligt snöfattig vinter i år och kanske det därför är lite mer sparsamt av dessa ljuva små varelser på mitt Andberget. Styvmorsviolen, berättade Albrecht vidare, är en så kallad opportunist – den växer när omständigheterna är gynnsamma, vid behov till och med långt in på hösten. Ja, det har noterats även på detta berg. Men opportunist: ordet associerar jag i första hand till vissa karriärister som allt efter som situationen så kräver vänder kappan efter vinden. Om ett Trefaldighetsblomster gör sammalunda – vänder kappan efter vinden – är det väl egentligen bara ganska fiffigt, men när en människa beter sig på det sättet kan man alldeles lugnt ge personen i fråga smeknamnet Enfaldighetsblomster.
Bergsängen glittrar just nu i ljusgrönt, blekblått, knallgult, kritvitt, rödbrunt. Men mest grönt i många skiftningar. Bara några meter från våra fönster breder liljekonvaljerna ut sina böljande blad och lovar en ovanligt rik blomskörd. Äppelträdet på terrassen visar upp små rosenröda skott men körsbärsträdet där invid ser sorgligare ut: Vid månadsskiftet maj-juni brukar det prunka med en sådan frenesi att man nästan baxnar. Men just nu ser framtiden dyster ut för körsbärsblomman. Vad sörjer den?
Trappan upp till Andberget kantas av guld och jag tänker mig att det är belöningen för allt trappspring som coronatiderna uppmuntrat till när vi tackar nej till alla hostande hissar. Trappor utomhus är bästa tänkbara träning för knopp och kropp – snabb syresättning och lagom flås på ganska begränsad tid. Till det ska jag återkomma i ett skilt blogginslag. Under tiden fångar jag kvällsljuset, det löftesrika.
Tjugo meter från Andbergstrappan står en liten klunga narcisser mitt blad sylvassa rosensnår. I kvällningen kommer jag inte åt att fotografera dem framifrån och upptäcker i stället små detaljer på stjälkens baksida. Och det är då som ord och tanke liksom slintar och jag tänker: Så här är det också i det mänskliga livet: Narcisissten kan rakt framifrån och ytligt sett verka sympatisk och nästa mänsklig, men baksidan avslöjar fulare egenskaper. Så går de då kanske hand i hand, narciss och narcisisstisk... Eller...?
Med kameran i hand i vackraste våren kan jag inte undgå att bli lite knäpp.
Skuggspel
Idag på Flora-dagen minns jag min barndoms allergisomrar, de solgassande, när jag insmord i salvor och med armar och ben inlindade i förbandsgastyg, i lekarnas virvel trasslade till alltsammans, hur det klibbade och fastnade i den sönderrivna huden. Jag måste ha sett ut som en förrymd mumie som tappat bor sig på fel sida om Tuonelas svarta vatten. Hela min uppväxt var koncentrerad kring huden och dess nycker, och en klåda som likt en armé av myror marscherade på mina smala armar och ben. Aldrig förstod jag då att denna kroppens maskerad, att denna min rämnande hud, egentligen var ett skrik på uppmärksamhet och bekräftelse. Hudlös och skygg gömde jag mig bakom en, bokstavligen, sårad fasad.
Våren 1963 var jag fjorton år och låg på Allergisjukhuset i Helsingfors. Blodiga och vätskande utslag täckte halva ansiktet, halsen och en del av kroppen i övrigt. Men speciellt var det armarna och benen som var sönderrivna. Min späda pojkkropp gjorde ett sista våldsamt motstånd mot en annalkande pubertet. Efter tre veckors behandling med salvor, lilafärgade bad, piller och mera salvor – det stora undret! När sköterskan långsamt lindar upp bandagen blottas en hud full av skorvar, som en torkad savann dagarna före regnperioden. Men under mosaiken syns här och där ljusröd, hel hud. Jag får en tydlig förmaning att inte beträda den fuktträngtande marken men redan samma kväll skrider jag till verket. Bit för bit river jag njutningsfullt och upphetsat bort all död hud – min gårdagskropp – och placerar den i en hög på bordet. Senare gömmer jag skamset alltsammans långt in i nattduksbordslådan. Varför spolade jag inte ner hudresterna i wc:n, varför sparade jag beviset? Efter ytterligare fem veckors behandling blir jag utskriven från sjukhuset med en hy som en babys. Samma sommar tonar även min astma bort – eller kanske det var panikångest? Fjärilen hade lämnat puppan. Eller var det bara ormen som ömsade skinn?
Som trädets årsringar under barken ligger även mina minnen inlindade under huden. På våren, speciellt i maj månad, förs varje år en batalj mellan å ena sidan det ögat ser av grönska och blomning, och å andra sidan de minnen som tränger fram ur en smärtsam brytningstid. Vackert, förförande, hoppfullt i den ena vågskålen och rädsla, smärta, förtvivlan i den andra. Och så lever ju de flesta människor: Med ett synligt och påtagligt liv framför näsan och ett liv som är fördolt för andra, och kanske till och med för individen själv. Bara huden vet vad som döljer sig på och under.
Det är här fotograferingen och självreflexionen i bästa fall sammansmälter i ett och samma motiv: Det som gömts och glömts stiger plötsligt fram i ljuset, inte alltid smärtsamt och pinsamt men i bästa fall lockande och pockande. Jag kan bara uttrycka mina intryck, vända ut och in på huden och sinnet, allt annat är en omöjlighet. Varje gång jag trycker ner slutaren på kameran snuddar jag samtidigt vid något långt inne i mig själv. Om jag då en stund kan stå ut med att vara lite hudlös kanske jag också är känslig nog att se det jag inte annars skulle se.
Det finns förstås en liten risk att överdriva detta samspel mellan yta och innehåll, att analysera och tolka på bekostnad av spontant ljusfångande. För det är ju det fotografering handlar om: att fånga det som ljuset upplyser. I den bemärkelsen går fotografering och minnen – yttre och inre bilder – hand i hand. Ibland kommer initiativet inifrån, inte sällan är det ytan som talar. Men ständigt handlar det om en digital dialog, ett samtal på båda sidor om huden – den känsliga och bildfyllda.
Vingresor
Idag uppmärksammar FN Världsdagen för flyttfåglar och det noteras på sätt eller annat i över 120 länder på jorden. Halva jordens befolkning spanar in flygning och flyttning både till lands och till sjöss – iakttagelser registeras, anteckningar bokförs, statistik uppgörs, kunskap revideras, applåder klappas. De enda som är saligen omedvetna om denna världsomspännande mänskliga aktivitet är tipporna själva. Och lika bra är det för de har annat att tänka på: sträcka på sig och flaxa, kvittra och skvallra, flörta och fnissa, bobygga och äggkläcka. Full fågelrulle alltså.
Några trogna stack aldrig bort, stannfåglar benämnda, men de flesta drog iväg söderut förra hösten. Om ingen av dem fått något virus eller gått i konkurs så torde de just nu återvända och fylla luftrummet med sina noll koldioxidekvivalenter. De flesta använder av tradition pålitliga Vingresor – energisnålt, komfortabelt och otroligt miljövänligt. Ända kritiken som kacklats fram i det sammanhanget är den usla, för att inte säga obefintliga, serveringen ombord. I samband med korta uppehåll på tvetydiga näringsställen används självklart mask för ansiktet och alldeles speciellt i näbben. Även i övrigt intas födan andäktigt, gäller dock ej smörgåsen och den sockergalna stenknäcken.
Väl framme är det sen bara, efter sedvanlig putsning av vingpennor och liknande säkerhetsåtgärder, att sätta igång med att kolla äktenskapsannonserna och läget på den lokala bostadsmarknaden. Här råder lite delade meningar: Somliga föredrar en omöblerad enrummare i någon obskyr förort där det är tätt mellan tallarna, andra kan inte nöja sig med mindre än en visserligen vass men vanligen ganska voluminös enplansvilla med havsutsikt. Även om några hamnar i knipa av pur ovana och andra inte vet om de ska hålla truten eller byta ut honom, så är alla överens om att detta mås-te fixas: bo och ägg. Några är visserligen snäppet mesigare än andra men å andra sidan undrar man om det inte i alla fall är att föredra framom hack och spett och andra våldsamma sätt att bygga bo – somliga vråkar alltid illa ut hur de än skvättar med stjärten. Efter allt detta sidensvansande hit och dit och ugglande upp i skyn kan man helt följdriktigt fråga sig: Vad är motsatsen till fågel? Nå, det är förstås en Kontrast.
För dessa oblodiga (m)ordvändningar får jag, stackars hönshjärna, säkert en vacker – eller ännu sannolikare mulen – dag sota.
Fotografierna är tagna vid Poroviken och Tegelbruksviken alldeles invid Hertonäs strand, Helsingfors.
Mod
Må denna korta, intensiva, pollenfyllda, färgstarka, ljuva, hoppingivande VÅR samtidigt locka fram det bästa och vackraste i alla människor, fylla oss med det MOD som allt skapande liv kräver; MOD att tro på att det goda övervinner det onda, MOD att tro på en meningsfull och friskare morgondag, MOD att höja sin blick och inte fastna i självdestruktiva tankar, MOD att se det stora i det lilla, MOD att leva fullt ut den dag som är idag.
Det är svårt att vara modig när du bara är ett mycket litet djur, säger Nalle Puhs kompis Nasse. Och så är det nog också för större djur, och svårast är det för människan att vara modig. Engelskans courage (mod) och franskans cœur (hjärta) hänger intimt ihop. Psykologen Rollo May, som skrivit den mycket tänkvärda boken Modet att skapa, noterar: Precis på samma sätt som vårt hjärta genom att pumpa ut blod till armar, ben och hjärna gör det möjligt för alla de andra organen i kroppen att fungera, så möjliggör modet alla psykologiska dygder. Utan mod vittrar alla andra värden sönder och förvandlas till blotta efterbildningar av dygder.
Det kommer att krävas mycket mod innan vi kommit igenom den viruskris som redan lagt sig på hjärnan, invaderat våra sinnen och stängt så många dörrar. Isolering och modfälldhet sluter lätt förbund, känslor av maktlöshet och utanförskap drabbar alla mer eller mindre. Det är nu som hjärtat börjar pulsera allt kraftigare och som i bästa fall sätter igång skapande processer i hjärna och kropp. Men, säger Rollo May, ... om man inte utrycker sina egna ursprungliga idéer, om man inte lyssnar till sin egen varelse, har man förrått sig själv. Man har också förrått sitt samhälle om man inte ger sitt bidrag till helheten. I denna kollektiva coronaförvirring är det lätt hänt att jag, vi alla, marginaliseras, helt försvinner och till slut kanske osynliggörs. Att så inte behöver ske, inte får ske och inte ska ske är bland annat de många kreativa uppträdandena på Internet talande bevis på. Men så sker också på en massa andra områden: En ny situation kräver nya regler, nya förhållningssätt, nya och kanske aldrig tidigare prövade resurser och egenskaper. Det krävs MOD – det som Rollo May definierar som "förmågan att gå vidare trots förtvivlan".
Naturen håller mig på plats i tiden och tillvaron. Det finns en karta, ett löfte, ett program som upprepas, som puffar mig framåt. Alf Henrikson rimmar på sitt oförlikneliga sätt: Säg icke att framtidens dis ligger tätt och du icke vet vad den bringar. I maj ska det nämligen komma en gök på ödesmättade vingar. Mycket upprepar sig nästan exakt på samma sätt som förra gången, och ändå varje gång helt unikt lite annorlunda och nyskapande. Kan jag anpassa mig till detta kretslopp, se det som en styrka och ett raffinerat ramverk, eller...? Endast människans ävlan och futtiga liv är du icke förunnad att känna. Hennes vilja är möjligen fri till en del, så att ingen kan förutse denna. Ty makten att ilsket förgöra sig själv är människan obetagen. Men i övrigt är framtiden förutbestämd redan på nyårsdagen.
MOD att växa, MOD att grönska, MOD att slå ut i full blomning – naturen föregår med gott exempel.
Fotografierna är tagna de senaste dagarna i Tallbacken och Hertonäs gårds park (vitsipporna) i Helsingfors.
Samtal med en poet
Ursäkta Madame, men jag vill så gärna höra er röst och jag förstår så väl att det inte är riktigt rättvist att be om några ord när inte ens långa meningar kan förklara den snabba blomning som nu exploderar runt omkring i land och rike. Men några ord...? Tack!
I morse tog körsbärsträdet farväl
och reste till Amerika
vad ska vi nu binda åsnan vid
frågade modern
vid stammens skugga svarade fadern
Det har rest hit också, till huvudstaden. Femtio veckor står det alldeles tyst och obemärkt, trots sin starka stam och gren, för att sedan alldeles plötsligt, likt en raket, skjuta ut sina rosaröda skott mot det mörka livet.
Skuggan förtärs av kärlek till trädet
som inte står kvar
middagssolen krymper den
till en smärtfläck under dess fot
jorden är ogenomtränglig av återhållsam sorg
var finns tårarnas källa?
Just nu ser jag bara en källa till denna förvirring och sorg som blommar under huden, en orsak, ett ursprung. Men det är förstås en sned bild, en skuggbild om Ni så vill. Jag saknar hållpunkter, riktlinjer, vägmärken – solen bländar.
Solens skugga över allén
lovar glömska och tröst
fadern ritar sin kontur med en pinne
som han trycker ner mitt i cirkeln
Ja, det är mycket jag redan glömt, det mesta faktiskt. Men det jag minns står knivskarpt inför mina ögon. Mitt nu är smalt och högt, som högtiden, men mitt igår svämmar ut över slätten som när dammen brister.
Om kvällen viker vi ihop din skugga
skriver fadern till Körsbärsträdet
vi lägger den hos katten som har fött
sex sotsvarta ungar
som snön ska få att vitna
farfar har hittat sina glasögon i hönshuset
Ja, jag glömmer dem ibland. Min syn är som våren – kort men intensiv. Minnets landskap bleknar sakta men på nära håll kan ögat se hur livet blomstrar. Men de drar åt olika håll, gårdagen och nuet, och jag står där mitt emellan, allt mer desperat.
Körsbärsträdet har gjort sig
en förmögenhet i Amerika
hans brev väger tungt
av rikedom och välstånd
han ska gifta sig
med en rik körsbärsträdshona
säger katten som ligger på tröskeln
och plockar en vaktel
Läs gärna Vénus Khoury-Ghatas "Variationer kring ett körsbärsträd och andra dikter" (Elisabeth Grate Bokförlag, Stockholm 2011). Vénus Khoury-Ghata är född 1937 i Libanon men bosatt i Paris sedan snart femtio år. Författaren skriver både romaner och poesi och hennes böcker har översatts till bland annat engelska, ryska, arabiska, italienska, holländska, tyska och svenska. Hon har erhållit en rad priser, bland annat Franska Akademiens stora poesipris 2009.
Bilderna knäppte jag igår, måndagen den 4 maj, på Tallbacken – den lilla kulle som ligger vid Tölöviken mellan Operan och Olympiastadion.
Vovv!
Aapo tröttnade på att leka med tillfälliga hussen och lade sig på vardagsrumsgolvet och slocknade snabbt. [Hertonäs strand, Helsingfors]
Idag uppmärksammas ledarhundarna över hela världen under den gemensamma rubriken International Guide Dog Day. Det handlar alltså om hundar som har tränats för att hjälpa i första hand synskadade att röra sig utomhus. De hundar jag här visar upp kan väl närmast karaktäriseras som motsatsen till ledarhunden: De här vovvarna är som vilka andra hundar som helst: lagom aktiva, gärna vilande eller sovande, men vid behov nyfiket svansviftande och blött slickande, och i stort behov av att bli ledda av sina mattar och hussar, det vill säga människan – hundens bästa vän.
Han låg på en låg stenmur, högt uppe på sluttningen, och såg alltid ut att vänta på någon. Oss som tillfälligt gick förbi brydde han sig inte mycket om. [Granada, Spanien]
Skönhetssömn. Det tar på krafterna att se uttråkad ut och samtidigt vara så stilig. [Helsingfors mässhall]
Kan det vara skönare än så här? Solen värmer och skuggan svalkar. Men vart gick matte? [Lindau, Tyskland]
Kompisar. [Florens, Italien]
Sådan husse, sådan hund. Eller..? [Pridefestival, Helsingfors]
Här börjar bli lite varmt, och trångt. Ska vi inte gå in strax? Du lovade ju mig en glass! [Sirmione, Italien]
Håhhååå, jajjaaa...gäääsp.... Jag tror det får vara färdigt folkdansat för min del idag. [Innsbruck, Österrike]
Fågeläggstra
Idag ihågkoms, åtminstone i USA, den fransk-amerikanska ornitologen, naturalisten och konstnären John James Audoborn med en egen temadag – National Auduborn Day. Det föranleder mig att döpa dagen till Tänka på Tippor-dagen. För de är väl så för många av oss – fåglar flaxar inte bara framför våra yra vårögon men också i bakhuvudets skummare korridorer. Tänk bara på Hitchcocks skräckfilm Fåglarna. Eller på Kalle Anka. Eller på Karl Axel Karlfeldts fågeldikter: Högt ropar knarren, min sträva, men eldiga näktergal... och Miros Gestalter, fåglar. För att inte tala om Camille Saint–Saëns Svanen – någonting av det vackraste jag vet i tonväg. Och ordspråket En svala gör ingen sommar (eller som jag föredrar att formulera det: En svala inomhus gör att ingen somnar). Vi är många som har pippi på fåglar. Så ock Långstrump.
Jag äger fyra fågelböcker: 1) Lars Svenssons Fågelguiden – Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan), 2) Marcus Schneck & Pertti Koskimies: 101 Lintuharrastuksen kultaista sääntöä, 3) Naumann: Naturgeschichte der Vögel Mitteleuropas (band IV) och 4) dito band XI. De två första får stå för den pragmatiska informationen i dagligt vingligt sällskap men det är de två sistnämnda som fyller den estetiskt suktande själen med emotionella suckar och den opererade näthinnan med mängder av visuella vitaminer. De tyska fågelböckerna, 370x270 mm stora, 400 sidor tjocka och tryckta i början av 1900-talet, innehåller nämligen en liten guldgruva: Ett femtiotal konstnärligt utförda fågelplancher, inte helt olika de tre finländska bröderna Wrights berömda illustrationer i Svenska fåglar (1838). Texten under bilden ovan: Picus canus L. Grauspecht. Altes Männchen, altes Weichen, junger Vogel. 5/6 natürl. Grösse. Grå hackspett, alltså.
Men det finns föralldel andra fåglar i huset också, några av glas, några i keramik. Och tre lergökar. Eller egentligen två traditionella lergökar och en snöripa som man kan blåsa i rumpan. Vilket jag aldrig gör, men barnbarnen tycker de är lite kul ibland. Och så har ju Cornelis Vreeswijk skrivit en Ballad om en lergök som har ett omkväde som lyder: Hav misskund med en mö, Se allt jag har kvar är min lergök. Vilket alltså inte är så mycket.
I slutet av 90-talet jobbade jag som ombudsman på Svenska Kulturfonden och vid tidpunkten för min 50-årsdag flyttade fonden till Koitto-huset i hörnet av Simonsgatan och Georgsgatan. Av Konstsamfundet fick jag då som gåva den välbekanta Aarikka-tuppen, med en liten plakett där det står: Välkommen till Tuppens torg. Tillsammans med en handgjord träskulptur från Mexico, en så kallad alebrije, vaktar tuppen högst upp på bokhyllan över vardagsrummets föga kulturella liv och leverne.
Självfallet fotograferar jag också fåglar, både vilda och de som är inhysta i djurparker. Men ju mindre och vildare, desto svårare är de att knäppa. Betydligt enklare är det att knäppa stillastående varelser, i synnerhet om de redan från början själva verkar lite knäppa – ett slags ömsesidighet, alltså. I väntan på en båt som skulle föra oss ut till en av världens största kolonier av havssula, Bass Rock med över 100.000 exemplar, hamnade jag öga mot öga med den här typen i North Berwick, en halv timmes tågfärd från Edinburgh. Jag skulle just säga några väl valda ord om de stiliga klipporna och den vida utsikten när han vände på huvudet och lät förstå: Håll truten!
Så var det slutkacklat i denna äggstra söndagsbilaga. Nu kan jag inte kläcka mer och uppmanar alla blåggare: flyg och far! Vart? Det vete fåglarna!
Dr Barcks recept
Igår när jag passerade Dr Barck passade jag på att fråga
huruvida världens kriser även här kretsar kring löv och stam
om ångestropen når fram till parkens bänkar?
Då suckade Dr Barck så högt att det nästan knakade i veden
och grannbuskarna ryckte till i sin ljusgröna blyghet
när han uppstämde sin morgontrötta enstammiga monolog:
Corona... talar du om min trädkorona! Ja, hemska saker
vad som sker i människans gre... gre... gren... grenslösa värld
Många st...stt...stttt...sta.. sta...stavar här förbi i sakta mo.. mo... mo...motions...mak
mera måna om mossor och maskros än om kris och karantän
Jag fattar inte ett barr och stavar ännu sämre
men kunde man tänka sig att rucka på några bokstäver
skaka lite lätt på sina kvistar
och bara bestämma sig för att våren
inte coronan
är cronan på verket?
I samma bokstavliga anda är jag beredd att byta ut ett u mot o
och spela lite ce... ce... ce... cellolosa för alla trädkramare
och hela den duktiga stt... sttt... ssssstttt.....stampersonalen här i parken
för dem som putsar och fejar runt omkring på marken
och som har kollen på pollen
Mitt recept till alla dysterkvistar och gräsligt vissna typer:
Kom hit ut i parken och träffa mig, doktor Barck, stamträdets urfader
Låt oss tillsammans tänka både bakåt och framåt
inte fastna mellan trädet och barken
och naturligt visa hindra dessa försåtliga mord, ity:
Detta virus, förvisso vansinnigt vanskligt, står sig grässlätt mot vårens virila vaccination
och själens snara syrenblomning
Varken host eller höst göre sig nu hörd
så scanna mina ord och låt dem smitta av sig över en grönskande jord!
Fotografierna togs igår, tisdagen den 21 april klockan 08.25–08.47 i Hertonäs gårds park, Helsingfors.
Terrasstrassel
Den egentliga yttre terrassen är 35 kvadratmeter stor, muromgärdad (en dryg meter hög) med en liten port som öppnar sig mot Andbergets högsta topp (17 hisnande meter ovanför havsytan). Från början var ytan (terrassens, inte bergets) beklädd med små men stentunga betongplattor som dock fick ge vika för en betydligt kreativare och konstnärligare konstruktion: Ett stort hjärta (ca 4 x 5 m) av småsten omgärdat av en gräsmatta som i sin tur inhyser ett körsbärsträd, ett äppelträd, en cypress, två rhododendron-buskar och en buske av mera obestämt ursprung och innehåll. Men det låter bättre än det är. Problemet är att den luggslitna gräsmattan mera påminner om min flint (lite växt här och där, med betoning på lite), att körsbärsträdets körsbär är mer än lovligt sura, att äppelträdet i bästa fall lyckas framklämma några sura kart vart annat år och att bara den ena rhododendronbusken blommar årligen, men då å andra sidan desto ymnigare. Så gör även körsbärsträdet som under två veckor i slutet av maj slår ut i en fenomenal kaskad av vita blomster som sedan som sagt, efter två veckor, avslutas i ett ymnigt snöfall. De femtio övriga veckorna står den sen där, avklädd, och bara glor. Sån är situationen på terrassen när den är som bäst, men nu är vi i mitten av april och ännu bara en hårsmån från när det var som sämst.
De gamla trätrallarna på den forfarande betongstensbeklädda inre terrassen (8,5 kvadratmeter stor och delvis glasomspunnen) var sk(r)attade åt förgängelse redan senaste år men nu, senaste veckoslut, blev det plötsligt fart på kropp och plånbok – vi köpte nya trallar. Vilket rimligtvis betydde att de gamla skulle bort. Stor städning utbröt utomhus: "Det som göms i..." brukar man ju tralla lite lättsamt i självironiskt övermod och, javisst, alldeles riktigt: Där under låg en hel höst begraven, dock (lyckligtvis) inga mösslik eller fönsterkrockade fåglars skelettrester.
Här har det nämligen krockats lite på samma sätt som på tidigt 1960-tal i hörnet av Runebergsgatan och Tölögatan där jag från mitt tonårsfönster på tredje våningen regelbundet kunde blicka ner över vad som i värsta fall kunde bli resultatet när trafiken rusade lite för ivrigt vid fyrasnåret. Men i motsats till gårdagens mer eller mindre betydande plåtskador får jag i bästa fall, med kameran som vittne, nu upprepade gånger tillfälle att detaljstudera finesserna i de skapelsens under som kallas fåglar. Men det må genast vara sagt: Jag är mera fascinerad av färg och form än av taxonomi. Så att när jag nu påstår att ovanstående avsvimmade fjäderfä på terrassgolvet är en rödstjärt så är jag beredd på zoo-logiska mothugg eller annars bara ologiska tillrättavisningar. Men, erkänn bästa amatörornitolog, det måste ju rimligtvis vara en rödstjärt: Se bara på de stiliga bruna fjäderpennorna längst bak!
På lördagen var det koltrasten som dunsade mot rutan och landade vimmelkantig mitt i den stora krukan med ljung. Där satt den sen och stirrade hjälplöst omkring sig, ungefär som när en boxare blir nerslagen och tycker sig bara höra fågelkvitter i den arma skallen. Fast i det här fallet var det förstås tvärtom... (Nedslagen fågel hör boxare flåsa i fjädrarna...? Nää, det där blev helt galet, men du förstår vad jag menar...? Eller...? Äh, strunt det samma... Till saken): I allmänhet, och så också denna gång, räcker en tio-tjugo minuters återhämtning för att få alla fjädrar och fnurror på rätt tråd. Naturen är förvisso alldeles fenomenal på att fixa smärre blessyrer och jag behöver agera begravningsbyrå bara några gånger per år.
Men nu handlade det alltså om de nya trätrallarna på den inre terrassen. De inköptes i en stor järnhandel i Esbo på lördagen av en ung sympatisk försäljare som serverade siffror och tekniska egenskaper med en imponerande självklar elegans, och till sist även, tillsammans med en mera tystlåten kollega, bar alltsammans ut till bilen och till och med skuffade in bråtet i bagageluckan: Sexton trätrallar i mörk grafit (a 6,50 e), samt fyra 45-liters säckar trädgårdsmull (a 3,50 e). Ett par timmar senare inleddes trallbytet på Andberget, inklusive terrassputsning och betonggolvssköljning. Ytterligare en timme senare hade höstens ljung fått ge vika för violer i blått, lila, gult och vitt i den stora krukan, och den inre terrassens förr så bleka och slitna trallgolv hade fått en ny mörkare lyster som nu också synkroniserade med den stora redskapslådan i samma färg där invid husväggen. Det var bara ett aber: Av sexton beställda trätrallar hade vi fått femton. Man kan nästan säga att terrassen fortsättningsvis lyser med sin frånvaro.
[Tippan på vinjettbilden torde vara en grönfink men om någon blåggbläddrare med kännedom i fågelklädsel är av annan åsikt torde hen höra av sig.]
Aforism
Det är Aforismen dag i Finland och för det flaggar jag, om ock lite tveksamt. Som vän av överlånga meningar som slingrar och smetar ner sig i en snårskog av mer eller mindre invecklade tankar och vissnade satskonstruktioner, och där grammatikaliska kovändningar gång på gång krockar med ett sofistikerat ordmåleri på gränsen till det nästan olagliga, är det väl ändå ganska förståeligt, för att inte säga självklart, att jag reagerar med en viss snarstucken avundsjuka när andra, ännu mer ordrika – ja, man skulle faktiskt kunna betitla dem helt skoningslöst som meningsmiljonärer – plötsligt och alldeles oförhappandes stiger ner från sina höga hästar och anmärkningsvärt spontant kastar sig in i sina skrivarlyor, så mikrobiska att endast de små gemena bokstäverna och nästan inte en enda tanke får plats, och där med sin solitära och självkonstruerade nobelprisklasskompetens avlägsnar de sista störande stavelserna ur de litterära mästervärk som ganska sannolikt kommer att mola i världslitteraturen de kommande tusen åren såvida inte något tillsvidare okänt tankevirus tar kål på oss ständigt dillande halvvegetarianer som redan på 1950-talet, hostande och febersnörvlande, spelade corona på sommarvinden i all sköns ro, ro till fiskeskär men vad skulle vi göra där? – det vet väl alla att hur många ben en fisk än har så inte kan den gå! – så vi tog bara det lilla lugna men jag tyckte kanske ändå, efter mycket omoget övervägande, och inte minst med den internationella åsiktsövergödningen och de ständigt återkommande tankedimmorna i dåligt minne, att ett visst hushållande med de ordslukande varelserna som glupska och helt tanklösa rörde sig på alfa-betet, och inte minst med det sofistikerade och skräddarsydda tyska uttrycket för utetuppen – Das Dass – i bakhuvudet, troligen skulle gagna en hel glob, som efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen, kommit till insikt att det är aforismen som är livets minsta gemensamma nämnare, och att jag därmed, ordsvag och pratpank, i mitt verbala armod och med utnyttjande av de sista levande virusarna i min sorgligt skrynkliga själ skulle servera mina samhällsisolerade medlidande systrar och bröder, till kroppslig hugsvalelse och andlig väckelse, en sista aforistisk livsvisdom:
En ö har inte mycket i åtanke.