Genvägar
Livet är en direktsändning, ett mystiskt nu som inte kan hålla sig i skinnet utan hela tiden måste röra på sig, krypa framåt. I skolan på 60-talet (nittonhundra sextio...) lärde jag mig att stoikerna (tror jag det handlade om...) bevisade att fågelns flykt egentligen är en illusion eftersom (och det här var det logiska resonemanget, tror jag...): Fågeln passerar en viss punk x och då måste den, rimligtvis, på bråkdelen av ett ögonblick befinna sig just på punkt x och precis bara på punkt x och inte någon annanstans. Om detta gäller för punkt x så gäller det också för punkt y, z och resten av alfabetet och lite till. Alltså: Fågeln står egentligen stilla i luften på en oändligt massa ställen men jag, här från jorden, tolkar det som en rörelse.
Sånt här kan jag fundera när tiden inte verkar gå framåt. Kanske tiden de facto står stilla, kanske jag är den orörliga fågeln i skyn som står stilla fast jag tycker att jag rör på mig. Men det kräver i så fall, rimligtvis, att jag kan betrakta mig både nerifrån och uppifrån, att jag kan ha minst två perspektiv, eller kanske ännu fler: inåt-utåt, bakåt–framåt plus några till. Vid närmare eftertanke är det där väl egentligen ganska självklart – att jag kan positionera mig på olika sätt, alltså. Men nu när väggarna kommer allt närmare ställer jag mig allt fler ofrånkomliga frågor. När kroppen är fri att röra sig lite hur som helst sker perspektivförskjutningarna helt automatiskt men i ett trängt läge måste psyket ta över allt fler uppgifter av kroppen. Det som igår hanterades på ytan måste nu allt mer bearbetas under huden. Och vad finner jag där? Nå, inte är det stillastående fåglar i alla fall, men desto fler människor, röster, rörelser – minnen och aktiviteter helt enkelt. När min ytterdörr efterhand stängs är det som om någon samtidigt skulle öppna en massa andra dörrar, någon som uppmanar mig att för omväxlings skull också blicka lite mera bakåt i tid och rum.
Dörr i gamla stadsdelen i Funchal, Madeira
Kanske det är en lärdom jag nu kan börja träna på: Att stillastående förflytta mig i tid och tanke, att helt enkelt även börja träna de psykiska musklerna, tänja på minnet, sätta lite fart på blodomloppets genvägar, de som har en direkt och konkret kontakt med arvsmassan. Varje dag återuppstår ständigt lite annorlunda än gårdagen och jag förutsätts hänga med i denna universella maskerad och uppmuntras att ständigt byta dräkt, ladda mina batterier, fylla minuter och timmar med något slags innehåll. Medvetet och omedvetet tar jag då sats i minne och sinne och utan att riktigt veta hur tickar hela jag i takt med tiden. Det är alltid lika märkligt att konstatera hur saker och ting bara liksom flyter naturligt framåt, och problem uppstår först när väggarna närmar sig, när sikten blir trängre och geografin förändras. Nu måste jag söka nya strategier: Ska jag gå till vänster eller höger, fortsätta framåt eller retirera? Uppmanad att undvika fysiska konfrontationer får jag faktiskt nu, botbefriad, välja kontaminationslösa kontaktytor med de på pappret döda men i mitt inre fullt levande släktingarna. Ja, jag inte bara får, jag uppmanas att söka mig inåt, göra som fågeln fast tvärtom. Där långt inne i den blåa släktrymden kan jag sedan, tidlös, sväva över en tillvaro som inte nämnvärt skiljer sig från evigheten. Nåja, kanske lite.
Gränd i gamla stadsdelen i Granada, Spanien
[I morgon onsdagen den 1 april publiceras på blåggen femte kapitlet i min släktberättelse Under huden är jag många.]
Näsan i blöt
Nu när nationella och internationella orosmoln drar in över kusten ska jag vara lite försiktig med ordvalet. Dagens rubrik syftar inte konkret på jag skulle uppvisa något virussymptom, men nog bildlikt att jag rör mig i virusträsket. Det är alltså det jag inte ska göra just nu, lägga näsan i blöt där, alltså. Sällan har det konkreta och det bildlika idkat så nära umgänge som i det här fallet: Om jag sticker näsan i blöt är risken stor att jag också får en blöt näsa. Vilket väl egentligen borde vara ganska självklart. Jag ska alltså inte ta mig vatten över huvudet, inte protestera mot utegångsförbud till exempel.
Nej tvärtom, jag applåderar (med handskarna på visserligen..) åt alla vettiga restriktioner. Jag ska verkligen inte ropa hej innan jag är över bäcken men nog till bekanta som, liksom jag, högst en gång i veckan besöker det välsignade snabbköpet, visserligen då också som en tjuv om natten och med is i hatten. Där kryssar jag sedan småsvettig mellan tonfiskburkar och vattenmeloner, medelhavskryddor och havtornsdrycker, de sistnämnda proppfyllda med omega 7 som älskar mina torra slemhinnor. Däremot är jag inte riktigt torr bakom öronen efter morgonduschen men jag fortsätter i alla fall med motionsgåendet längs strandkajerna tidiga förmiddagar och där noterar vad som gömts i snö och så vidare, och kanske med det skarpa teleobjektivet fångar en och annan återvändande sjöfågel eller en och annan överdrivet förutseende valarbetare. Jag trivs som fisken i vattnet med att hålla mig på landbacken men märker att jag nu håller på att hamna ut på hal is med mina inte alls vettiga men desto mer vattiga formuleringar. Hajar du?
Jag känner ett stänk av vemod när jag noterar att motsatsen till modersmjölk är farvatten och jag översvämmas av förtvivlade frågor: Varför får inte jag lida när Barösunds farled!? I mitt inre ser jag ett hav av människor men framför mina tårade ögon knappt en själ. Jag undrar, med C G Lindstedts sällsynt välformulerade och insiktsfulla ord: Får man dränka sig var som helst eller måste man först skaffa sig ett vattenpass? Det har regeringen inte sagt ett knyst om även om många ministrar talar många språk alldeles flytande. Ah, jag kunde drunkna i statsministerns källklara madonnaögon men när mina ordrika kärleksförklaringar forsar och skvätter kring Statsrådsborgen är det som att hälla vatten på en gås. Det är det som ingen tänker på: När man räddar en person från att drunkna måste man först få personen ur vattnet och först därefter vattnet ur personen. Hjälp! dra upp mig ur detta dagligen lika intressanta havsvattenstånd som omgärdar min finlandssvenska kust, jag håller på att s(v)imma i ett hav av självömkan och överdriven sjölivsoerfarenhet. Skulle det bara passa in i sammanhanget skulle jag nu gå på tunn is men jag har redan sjunkit till botten – jag en droppe i havet, jag alla dessa droppar som urholkar stenen. Den enda tröst jag kan tänka på just nu är liknelsen om att min kropp är som isen, min själ är som vattnet och min ande är som ångan. Andra människor består till 60% av vatten men jag är 100% vatten – jag, ett enda stort H2O. När kroppen sjunker försöker jag därför hålla ångan uppe. Så svävar min ande några meter ovanför marken, i höjd med eltrådarna – "vattenfall som lärt sig gå på lina". Och senast nu förstår jag med all önskvärd tydlighet att jag faktiskt inte ska lägga näsan i blöt, hellre upp i himlen, högt ovanför molnen.
Må Internationella vattendagen bli en riktigt våt fest innan också den bubblan brister!
Fotot: Kaskelot (tror jag!) strax utanför ön Sao Miguel på Azorerna.
Ansiktet bakom ansiktet
Idag publicerar jag sista kapitlet i den gastkramande spännande historien om Tage Tolls tavla, även rubricerad En saga för seniorer, tidvis titulerad En händelselös försommarvecka i den färska höghuspensionärens trista förortstillvaro. Incitamentet till den långrandiga och ordkryddade historien är en alldeles konkret målning som undertecknad har i sin konstnärliga ägo. Det skulle vara högst orättvist om Tage Toll ensam skulle inhösta all kredit för den sällsamma och troligen mycket sällsynta läsupplevelse som den högt värderade blåggaren nu upplever och därför tar jag tillfället i akt och helt rättvist och rakt på sak även presenterar ansiktet bakom ansiktet, det vill säga kvinnan som målade Tage Tolls tavla – bildkonstnären Carina Granlund i Petsmo, Korsholm.
MAO: Berätta lite om dina konststudier och varför du ville bli bildkonstnär, eller hade du andra studiealternativ?
CARINA: Jag studerade konst på Konstskolan i Nykarleby åren 1988-1992, och har kandidatexamen i konst. Mitt konstintresse väcktes på allvar i tonåren, då upptäckte jag att jag genom att teckna kan uttrycka mig och utveckla nya sätt att se på världen. Det visste jag förstås inte just då, men mitt konstintresse tog fart och jag lånade hem stora konstböcker som jag bläddrade i för jämnan. Jag var speciellt förtjust i impressionism, och jag drömde nog om att bli en landskapsmålare. Jag började dock studera till trädgårdsmästare och fick min examen som trädgårdsmästare 1987. Efter trädgårdsskolan började jag på konstlinjen på Västra Nylands folkhögskola, och det var där jag kom fram till att jag ville bli bildkonstnär.
MAO: Hur skulle du karaktärisera ditt konstnärliga signum? Varifrån kommer idéerna, vad är det du vill uttrycka?
CARINA: Min konst är en salig blandning av udda figurer, färgstarka former och en barnslig förtjusning i att uttrycka känslor med hjälp av bilder. Jag inspireras av barnböcker och sångtexter och tycker om att arbeta med plattityder. Humorn är kanske kärnan i mitt arbete, den hjälper mig att säga saker som annars vore svåra att uttrycka. Färgerna är en annan viktig del i mitt arbete. Jag vill med de gladlynta eller provokativa färgerna beröra och väcka associationer. Just nu arbetar jag inte utifrån olika teman men jag återkommer alltid till ansiktet och ögon. Jag försöker alltid vara så spontan som möjligt i mitt konstnärliga arbete, men det är en konstant balansgång mellan två olika diken. Idéerna börjar oftast i mina sketchböcker. I min sketchbok är jag fri från krav och förväntningar, och kan experimentera med olika tekniker och idéer. Jag för en dialog med mina sketchböcker hela tiden. Det första jag gör när jag kommer till ateljén är att teckna och skriva i sketchboken, och det är också så jag avslutar dagen i ateljén.
MAO: Vilka material använder du allra helst?
CARINA:Teknik och material varierar, just nu är det mycket monotypi och teckning, men de senaste fem åren har jag även arbetat med Artist's Books och Mail-Art. Jag inspireras av material som ger mig direkt ett resultat och frihet. Det finns mycket humor i min arbetsprocess, till exempel på vilket sätt jag komponerar bilden, enkelheten och hur jag använder mig av misstag som uppstår i processen.
MAO: När och var hade du senast utställning?
CARINA: Min senaste konstutställning PAPER & INK var i Printmaker's Gallery i Vasa, i november 2019. Jag har ingen utställning på kommande just nu.
MAO: Berätta lite om bakgrunden till det här på bloggen aktuella konstverket. Och vad syftar egentligen de där orden på: very, very small brain. No Exuce?
CARINA: No Excuse-verket, alltså Tage Tolls tavla, är släkt med en hel familj av liknande huvuden som jag gjorde 2005, och som jag kallar ögonvittnen. Så denna figur, detta ansikte är också ett ögonvittne. Jag har försökt berätta just det att vi alla är ögonvittnen och borde agera utifrån vad vi ser och vad vi har för kunskap. There is no excuse although a very, very small brain. No Excuse är också en lek med former och streck, hur enkelt kan man måla ett ansikte utan att det upplöses och blir abstrakt?
[Historien om Tage Tolls tavla: Se balken upptill: Tage Toll]
Carina Granlund i sin ateljé i Petsmo, Korsholm. Se gärna även hennes hemsida: www.carinagranlund.com
Kärleksgärningar
Här sitter jag, gamla kvinna med min bästa vän Bruno. Det är fredagen den trettonde och jag ser så många olyckliga människor som hastar förbi. Blickarna är stela och outgrundliga, liksom riktade mot någonting som hela tiden tycks försvinna bakom nästa gathörn. Käkarna är spända, läpparna hårt slutna och huden slät men livlös. Jag undrar hur deras blanka skor och vackra ytterrockar egentligen tål regn och blåst, om de fryser i marskylan? Och vart är de på väg – till kontoret? Eller fabriken? Eller butiken. Alla ska till butiken. Det sägs att man ska hamstra. Så att man kan vara instängd i sin bostad två veckor för att inte få smitta. Eller kanske det var för att inte smitta andra? Hur kommer det att se ut, ensamma inom fyra väggar – de är ju alltid på väg någonstans, har bråttom framåt? Men nu stängs de in i sina burar och ska klara sig själva. Det är nästan så jag tycker lite synd om dem.
Men här sitter jag med Bruno och vi har inte såna problem. Han är min bästa vän, min enda vän. Jag har en annan vän också, men vi har inte så mycket att säga varandra. Han heter Pierre. Har du något smeknamn?, frågade jag honom en gång. Men han bara fräste nånting ohörbart och fortsatte sitt hasande med den jättestora brödpåsen. Så jag säger Pierre fast jag gärna skulle kalla honom nånting mera kamratligt, sådär som gamla bekanta gör. Många säger duvmannen för att han matar duvorna. Det är det enda han gör – går sin runda via en rad brödbutiker och samlar upp deras gårdagssemlor och halvtorra batonger som han placerar i sin stora plastsäck. Sen kommer han hit till torgkanten och häller ut innehållet som en riktig välgörare från himlens höjd. Från taken kommer då alla grannkvarterets duvor nerflaxande och nästan dränker honom med sina vassa vingar. Det berättas att han i ett tidigare liv varit en riktigt elak snåljåp, självupptagen och titelsjuk, en sån där som ständigt har svar på frågor ingen ställer, som älskar att stå i centrum, som vill att alla ska tala om honom och hans pengar. Ja, han betedde sig verkligen som en riktigt ond människa, slog och bedrog. Berättas det. Men nu får han sota för allt det där, och det är därför han har så smutsiga kläder, det är därför han måste mata de dammiga duvorna: Nu får han smaka på frukterna av sina egna snedsteg. Därför haltar han fram här i centrum, därför speglas han i det starka solljuset och därför talar alla nu om honom. Här har han för en kort sekund fått huvudrollen.
Det är livets gång, säger man. Men jag vet inte... Då skulle det ju betyda att jag också har gjort någonting förskräckligt. Men det känner jag inte till. Jag kan inte tro att Gud skulle ha glömt bort mig, eller att han skulle straffa mig, nej, nej. Jag tror att allting, en gång i framtiden, blir alldeles rättvist. Fram tills dess kan jag bara tänka på dessa olyckliga medmänniskor som har allt men ingenting. Men vad händer nu när staden töms, när ingen mera korsar torget, när alla låser in sig i sina skyddsrum och det blir tyst på torget? Vem ska jag då se i ögonen, vem ska jag då be för. För Pierrre?
Fotografierna är tagna i Paris. "Duvmannen" kom troligen varje dag med sin stora brödpåse till torghörnet mitt emot Centre national d´art et de culture Georges Pompidou och där bredde ut sin välsignade last för de hungriga duvorna. Kvinnan satt på samma torg inte långt från fåglarnas matstation.
God och glad vändag alla blåggbläddrare & FB-vänner! ö. Mao
Kom gärna ihåg Röda Korsets kampanj "Vi ses – vi ser varandra"!
Spårkonst
Ovan: Kägelviken. Grönlund-Nisunen: Light Weave
Det mest urbana av alla urbana sätt att transportera sig i en storstad är att åka tunnelbana. Som så många andra har också jag gjort det: i London, Paris, Madrid, Milano, Mexico City, Stockholm. Trånga, slamrande vagnar, på sommaren kokheta, i rusningstid smockfulla och klaustrofobiska, men ofta pålitligt snabba och övergångsvänliga. Det vill säga när man äntligen hittat rätt i de underjordiska korridorerna och klämt in sig i plåtröret. Det är lite på samma sätt som med flyget: Flygresan går relativt snabbt men det är transporterna till och från flygfältet som tär på tiden.
Helsingfors universitet/Kajsaniemi. Annikki Luukela: Verkosto
Så är det alltså ute i metropolerna, säger den som prövat några. Annat är det med Helsingfors kära Metro. När världsstädernas tunnelbanenät visuellt påminner om innehållet i en skål kokt spagetti kan Helsingforsmetron i bästa fall definieras som en spagettislinga. Okokt. Spikrak sträcker den sig, åtminstone på informationstavlorna, från väster till öster. Nå, riktigt sant är det ju inte; i den östliga änden, efter Östra Centrum, delar den faktiskt sig i två spagettistråk; en till Nordsjö och en till Mellungsbacka, båda dock ynka tre stationer långa. Som snabbmakaroni. Riktigt mätt blir man alltså inte på denna svältföda, men som dietalternativ fungerar den utmärkt. Och snabbt och ganska lågmält slinker vagnarna iväg, utom när det blir förstoppning i systemet förstås. Vilket händer.
Järnvägsstationen. Sanna Karlsson-Sutisna: Metron kasvoja sunnuntai-iltana
Men min Metro har någonting som andra tunnelbanestäder ofta saknar: konst! Eller...? Jo jag vet, det finns visst nog också lite färgkludd i Stockholm och kanske i Paris, och i London. Men i Helsingfors har ingenjörerna redan i ett tidigt skede bjudit in konstutövare för att förgylla en i övrigt deprimerande klipphåla. Det betyder att de nyare stationerna i västra delen ut mot Esbo är både färgstarkare och fräschare än centrumregionens äldsta stationer. Totalt konstlösa är stationerna på sträckan Sörnäs–Fiskehamnen-Brändö–Hertonäs–Igelkottsvägen, alltså min närmiljö. De är nästintill deprimerande trista och betongsprängda. De konstaffischer som, mer eller mindre tillfälligt, hänger till exempel i min station, Hertonäs, är kanske skapade av professionella men resultatet är lika deprimerande dystert och färgfattigt som läget är i resten av stationen. Det mest lysande är lamporna i godisautomaten som knappast någon använder.
Ängskulla. Mari Rantanen: Niittykumpu
När jag häromdan åkte ända till Ängskulla (näst sista hållplatsen västerut) fick jag svar på varför metrobygget åt det hållet drog så ut på tiden: Det var konstens fel. Eller rättare sagt förtjänst. Här tornar Mari Rantanens dekorativa färgplattor uppåt väggarna och ger en försmak av naturen där ovan jord. Och mycket riktigt har hon döpt sin metrokonst till Niittykumpu – Ängens kulle. Visst, en gång i historien låg här säkert en böljande blomstrande äng, idag spretar två 20-våningsskyskrapor upp mot himlen precis ovanför utgångarna. Lite längre bort har hushöjden minimerats till åttavåningskvarter men det o aktat ser okapistatyn i gathörnet lite vilsen ut. Det skulle jag också göra om jag en sen kväll skulle tappa bort mig här på den före detta savannen.
Hagalund. Kim Simonsson: Emma jättää jäljen
Det mest imponerande konstobjektet på metrolinjen är sannolikt Kim Simonssons jätteflicka i Hagalund; Emma jättää jäljen, vilket i svensk översättning låter nästan som hittat: Emma lämnar spår. Men den färgglada handen kanske antyder att namnet varken syftar på metrospår eller fotspår. Annikki Luukelas kolorerade lysrör i Helsingfors Universitets metrostation (fd. Kajsaniemi) har lyst upp passagerarna sedan 1995 och är redan en del av det kollektiva metrominnet. Sanna Karlsson-Sutisnas Metroansikten en söndag kväll på Centraljärnvägsstationens metroplattform står lite i skymundan, osynliga, som man kanske gör en söndag kväll i metron. Men som sagt, det finns konst i metron nästan på alla stationer, ibland nere vid spåren, ofta på väggarna, även i taket. Och i Östra centrum till och med ute på Revals-planen.
Metron kl. 12.15.
Unikt? Tjaa.... Stockholms tunnelbana bär epitet Världens Längsta Konstutställning (110 km.). Moskvas tunnelbana liknar väl närmast ett konstmuseum i lyxklassen. Londons Underground, världens äldsta grundad 1863, inhyser både fasta konstverk, tillfälliga utställningar och samarbete med kosthallarna ovan jord. I New Yorks tunnelbana har konsten varit en central del av underjordstillvaron sedan starten 1904, och Shanghai subway, som är världens längsta tunnelbana med sina 676 kilometer spår och 10 miljoner passagerare per dag, inhyser också en mängd konst: "The Metro is no longer just for transportation. Decorating public spaces is the most direct form of art", säger designern och konstnärliga ledaren Wang Linjie. Och så kunde jag fortsätta jämförelserna globen runt, mer eller mindre konstlat. Det närmaste jag kommer min kära HesaMetro, både vad gäller konstsyn och utsträckning, är Pyongyangs tomma metroverklighet i Nordkorea: två linjer, sammanlagt 22 kilometer och knappast några passagerare överhuvudtaget. Men jag föredrar med många hästlängder trots allt de småhårda orangea bänkarna i de hyfsat städade vagnarna framom äkta guld, kristaller och lyckliga diktatorsporträtt i varje knut och hall.
Metron är min navelsträng till staden, livgivande och nödvändig, pålitlig och sällan ärad. Och Tage Toll instämmer, om än med en viss reservation. Idag åker han metro med en tavla mellan benen. Det är inte så suspekt som det låter, tvärtom är hans mobila rörelser i environgerna helt styrda av djupfilosofiska ambitioner och konstnärliga målsättningar. Idag torsdag är det dags för fjärde kapitlet – "Torsdag" – i berättelsen om Tage Tolls tavla: Se balken upptill.
Hyllning
Som en klippa mitt i ett svallade kulturhav reser sig Ode, självmedveten, formstark, turisttilldragande. I korstrycket av internationell trävaruhandel, pressfrihet och konstens moderna uttryckssätt tornar bokön både fysiskt och symboliskt över landskapet: Ett landmärke inte bara för böcker och bokälskare men också ett centrum för dialog, upplevelse och orientering i nuet.
Idag på Library Shelfie Day (USA) uppmanas vi alla bokmalar att ta ett fotografi av vårt eget lilla bibliotek, hur och varför vi placerar våra böcker på hyllorna som vi gör – alfabetiskt efter bokens namn, författarvis, enligt genre, storlek och färg, eller kanske helt spontant, som det råkar sig. För egen del måste jag erkänna att mitt/vårt system är lite vacklande. Jo, pocketböckerna trängs med varandra, och de största böckerna har (i allmänhet) hamnat längst ner. Musiken har sina egna hyllor, liksom fotografin, och så kallad andlig litteratur. Och humorn. Min egen bokproduktion – både det jag skrivit och det jag redigerat, inklusive alla fotoböcker – samsas på en och samma hylla. Men sen... Skönlitteratur blandas lite här och där med kulturhistoria, uppslagsböcker med ordböcker, fysisk och psykisk hälsa lutar mot varandra i en salig blandning. En del av Vives gamla bibliotek har sina egna hyllor och tidskriften Mondo regerar i ensamt majestät på sin egen hylla. Ute i källarförrådet ligger ett antal lådor fyllda med tveksam litteratur. Just nu står jag i beråd att därifrån hämta boken om Baron von Münchhausen och placera honom, tillfälligt, på paradplats.
Fotografiet nedan har bara delvis med dagens tema att göra; den triumferande vinkningen syftar på att dammsugning och putsning av alla böcker, inklusive tvättning av hyllorna, är slutförd... En kulturbragd i sig eftersom detta sker högst en gång per sekel.
Lill-Urban
Det var för knappt ett år sedan en halvvuxen Urban (ekorre) klängde i terrassens äppelträd en sen eftermiddag, svansvåt av dagens snöslask. Men det var någonting i det tafatta klängandet som inte stämde. Och mycket riktigt – när jag riktade teleobjektivet mot pälsen såg jag tydligt att högra bakbenet var skadat. Ibland hängde det nästan löst vid sidan av kroppen, men däremellan kämpade han på, haltade och hasade på gungande snötyngda grenar. Snart gav han dock upp kampen med tyngdlagen och sökte sig ner mot marken, till det småblöta vita underlaget. Efter ett kort besök vid småfåglarnas fröfyllda utskänkningsställe drog ha sig som en krypande baby över snödrivorna mot innerterrassens nästan torrborstade plankor. Och med en målmedvetenhet som var både hjärtskärande och rörande haltade han mot en stor kruka, drog sig upp längs kanten och försvann in bland smärre trädgårdsattiraljer, inklusive en mjuk borste.
När ingenting syntes på en lång stund öppnade jag försiktigt terrassdörren och tittade ner i krukan. Jo, där halvlåg han på en välanvänd trädgårdshandske, kroppen småskakade och jag uppfattade en svart blick uppåt. Vis av småfåglars förmåga att ganska snabbt rehabilitera sig efter en fönsterrutekrock lät jag honom vara i fred i hopp om att ett under skulle ske. Några timmar senare, när kvällsmörkret redan lagt sig över berg och terrass, kollade jag läget i ficklampans sken. Jordnötterna jag satt bredvid honom såg orörda ut, och så var även han – orörlig. En kort sekund trodde jag det värsta men så noterade jag andningen som nästan obemärkt pågick under pälsen. Jag sökte fram en gammal men kär t-skjorta och lade den som ett litet täcke över den sorgliga gestalten i hopp om att han skulle klara natten. Följande morgon var situationen den samma; svag andning, orörlig, men levande. Jag ringde till Högholmens zoo och frågade vad jag ska göra. Ta honom inomhus eftersom det troligen blir minusgrader idag, lägg honom i stor låda med många hål så att ha kan andas, ge lite vatten och lite mat. Men var försiktig när du rör honom: rent instinktivt och i försvarssyfte kan han bita, använd alltså tjocka handskar. Vi skickar en djurvårdare härifrån men hon kan komma först om några timmar.
Okey. I ett skåp hittade jag en lagom stor plastlåda. Med stjärnskruvmejsel perforerade jag ett tiotal hål i plastväggarna, lade en kasserad men ren städtrasa på bottnen, lite vatten i en liten skål i ena hörnet och där bredvid några jordnötter. Utrustad med dubbla skinnhandskar lyfte jag bort täcket från patienten, tittade honom i ögat, uttryckte mitt beklagande över den uppkomna situationen och tillade några valhänta standardfraser om att allt nog ska bli bra men att jag måste tyvärr nu måste lyfta er över till en tillfällig sjuksäng för att ni därifrån ska kunna förpassas till en specialklinik för vidare undersökningar och eventuell operation. Beredd på en panikreaktion och ett snabbt hugg i fingrarna tog jag försiktigt i honom med båda händerna och lyfte upp honom ur krukan. Han vägde nästan ingenting, gjorde inget motstånd, tittade kanske lite förvånat på mig och när jag lade honom i den torra varma sängen utförde han fortfarande inga krumbuktiska rörelser eller försök till flykt. Efter ytterligare några tröstande och själavårdande fraser lade jag på locket och, på högholmsexpertisens uppdrag, täckte alltsammans med nattens mörkblåa täcke, allt i avsikt att utestänga störande synimpulser.
Några timmar senare ringde det på dörren, en ung kvinnlig djurskötare hämtade Lill-Urban, konstaterade att det här troligen var en unge som troligen var född på senhösten (sånt lär hända) och att han efter röntgen- och andra undersökningar troligen skulle opereras. Men vi kan tyvärr inte lova besked om hans fortsatta öde, därtill är vi alldeles för arbetstyngda av en lång rad liknande klienter, men tack för att ni tog hand om honom.
Jag undrar fortfarande, ett år senare, hur det gick för Lill-Urban: springer han glad och fri omkring på Högholmen bland apor, björnar, tigrar och skrikande påfåglar, eller smörjer han kråset i det eviga jordnötsparadiset, benstark och skuttvillig.
Turban
Om du ryckte till och såg ett tyrkfel i rubriken så reagerade du som jag hoppades... Ordböckerna berättar nämligen att ordet tulpan kommer från turkiska tülbent (och persiskans dulband – turban; dubbelt bunden) och som sedan i svenskan har fått två betydelser: tul(i)pan och turban. Och det är ju ganska rimligt: tulpanen, eller åtminstone den "klassiska" tulpanen, har en turbanliknande form.
Den 15 januari firas traditionellt som tulpanens dag – en inledning på ljusare, färgstarkare, och kanske också hoppfullare tider. Medan tulpanbuketterna i blomsterbutiker och snabbköp frestar konsumenterna plockar jag bland mina tulpan/turbanfoton och -minnen. Och jag börjar med turbanen.
Turban eller tulpan – eller båda? Den här eleganta huvudbonaden noterade jag på Pridefestivalen i Helsingfors sommaren 2018. Tillsammans med några andra fantasifullt utstyrda män i samma gäng blomstrade turban/tulpanmannen så att säga av egen kraft. Om betoningen låg på tulpan eller turban eller eventuellt någonting annat uppsvullet frångår min bedömning. Och apropå oklarheter: En källa berättar att tulpanen fått sitt namn av ett missförstånd. Det var den franska forskningsresanden Pierre Belon (1517–1564) som på en av sina resor i Turkiet såg en man som hade en tulpan instucken i turbanen och frågade sin tolk vad det var. Tolken trodde Belon syftade på turbanen och svarade tülbend vilket alltså betyder turban på turkiska. Men det finns också en annan teori som säger att blomman fått sitt namn för att den påminner om en turban.
Hur som helst – tulpanen kom till Europa först på 1500-talet, bland annat till Bayern i Tyskland där schweizaren Conrad Gessner, läser jag på nätet, besökte en bayersk trädgård och blev djupt imponerad av den vackra röda färgen och den sensuella doften, och som han sedan skrev om i boken Capari Collino Pharmocopoeo. En annan berättelse går ut på att en fransk botaniker vid namn Claude de l´Ecluse, även känd under namnet Carolus Clusius, fick tulpanlökar och frön av en vän, flamländaren Ogier Ghisalin de Busbecq. Denne de Busbecq hade tjänstgjort som sändebud vid Suleiman den Stores hov i Konstantinopel och när han återvände till Wien 1562 hade han med sig i bagaget tulpanlökar som sedan, på sätt eller annat, även tillställdes Clusius. En mera magstark historia går ut på att en säck tulpanlökar anlände till Antwerpen från Istanbul på 1560-talet och att mottagarna, som var handelsmän i tygbranschen, trodde det var vanliga lökar och följdaktligen helt sonika åt upp en del av dem. Men några lökar hamnade i en trädgård och blommorna upptäcktes av en köpman som gjorde sig förmögen genom att sälja dem till nederländska borgare. Och apropå tulpaner och priser: I början av 1600-talet var tulpanlökar rena guldet. 1623 var priset på en (1) lök av den vitstrimmig Semper Augustus inte mindre än ettusen gulden. 1636, när tulpanhysterin nådde sin kulmen, fick försäljaren av en (1) lök av sorten Viceroy följande ersättning: Två lass vete, fyra lass råg, fyra oxar, åtta grisar, tolv får, 79 liter vin, 425 kilo ost, fyra ton smör, en säng, lite kläder och en silverbägare. Tala om finansiell galenskap!
Den stora europeiska tulpanexplosionen sker årligen i holländska Keukenhof, någon timmes bussfärd från Amsterdam (för övrigt öppen i år från 21 mars till 10 maj under temat A World of Colors). Just nu förbereder sig sju miljoner (!) lökar att penetrera den kyliga marken för att sedan, med hjälp av konstfärdiga trädgårdsmästare, rada upp sig i färgstarka och fantasifulla formationer inför en hänförd publik från världens alla hörn. En selfie bland rabatterna är då en luxuös nödvändighetsåtgärd.
När Vive och jag långsamt vandrar mellan rabatterna dyker dessa näpna fotomodeller upp rakt framför oss. Jag frågar de uppenbart stolta föräldrarna om jag får fotografera deras döttrar. Varsågod gärna, blir svaret. Och jag tackar och jag knäpper.
Enligt uppgift finns det ca 7000 registrerade tulpansorter som är indelade i nio huvudgrupper. Tulpaner finns i alla färger utom blått. Men en karl ska tänka minst två gånger innan han ger sin käraste gula tulpaner – på blomsterspråk står de för "hopplös kärlek". Men en röd tulpan har samma signalvärde som en röd ros. Att förädla tulpaner kräver tålamod: det tar minst 15-20 år att få frön från två skilda sorter att uppstå i en ny, livskraftig tulpanlök. I Keukenhof blandas färger och former på ett sätt som, om det vore möjligt, tar andan ur ögonen. Säg den människa som går oberörd ut genom dessa portar.
Efter vårt besök i Keukenhof 2014 var det alldeles självklart att vi också skulle odla tulpaner på terrassen, inte sju miljoner men kanske sju gånger sju stycken. Den kommande vårens blomsterlökar gräver vi ner i oktober och även om vi i princip vet hur de ska te sig i blommande form blir det ändå varje år en överraskning. Varken Vive eller jag har så kallade gröna fingrar (mina är närmast rödskrynkliga och jordkänsliga) men ändå är slutresultatet både vackrare och mer imponerande än vi på förhand vågat hoppas. I några veckor före sommaren riktigt på allvar kommer igång lyser de upp både terrass och själ och lägger ett försonande och förlåtande färgstarkt bandage över gårdagens gråhet. Som en turban över en åldrande skalle.
Blomsterbilderna är alla tagna i Keukenhof, Holland, utom den sista som är fångad på vår terrass.
Uppgång
Idag firar vi temadags-dagen, det vill säga du får välja själv vilket tema, ämne eller objekt du vill lyfta fram speciellt idag. Eller så skänker du temadagskläckarna en varm tanke som varje dag serverar dig en speciell orsak att fira eller fundera på. Jag tror jag idag ska foga in den här soluppgångsbilden i mitt sinne och minne och fira Den bortglömda solens dag. Det är kanske mörkt ute men jag minns när solen långsamt höjde sig över horisonten den där morgonen för en dryg månad sen på Madeira och man nästan kunde ana Nordafrikas kust bortom molntäcket. Horisonten är som bekant rörlig och nu rullar de nordligare delarna av klotet mot ljuset med accelererande hastighet.