Frankenstein
Så här på flygarbröderna Wrights dag konstaterar jag att terrassens småfåglar inte har några svårigheter att varken lyfta eller landa på de tre utplacerade matstationerna. Utan egentligt tillstånd från flygledningen dyker de ner från äppel- och körsbärsträden, träffar pricksäkert landningsbanan, rycker åt sig ett frö eller en halv nöt och lyfter som en helikopter lika snabbt upp igen mot grenverk och okontrollerat internationellt luftrum. Sett från mitt övervakningsfönster några meter bort påminner det om det jag kan se på Radarbox av den just nu pågående flygtrafiken i området Helsingfors-Estland-Lettland-Mellersta Sverige. Jag räknar till närmare hundra plan på väg till och från respektive huvudorter. Riktigt så många vingpar trafikerar dock inte utanför mitt kontrollrum, men dock nio-tio. 
Men det var inte luftrummet jag skulle övervaka utan marktrafiken. I serien "gäster på Café Terrace" vill jag berätta om en kulinarist som kom och gick och aldrig sedan dess återkommit. Han heter Frankenstein och är en vessla, möjligen en snövessla (ni som vet – berätta!). En midvinterdag för några år sedan plirade han med sina pepparkornsögon ut över snövidderna, troligen spanande efter familjen Mustang som vid den tiden var en nästan daglig gäst. Och troligen hittade han dem för sen var det snabbt slut med rallykörandet. Frankenstein är en blodtörstig varelse som trots sitt näpna och sirliga utseende döljer diverse vassa mördarverktyg under den eleganta pälsen. Efter fullbordad lyxlunch (minst fyra mössportioner) försvann han ut genom bakdörren och har som sagt inte synts till sen dess. Men trots sin makabra köttkonsumtion skulle jag gärna välkomna honom tillbaka till utspisningen, även om möss saknas på menyn för tillfället.
Det här ser nästan arrangerat ut men det är det inte. På terrassen fanns den gången, trots vintersnö, tre eller fyra varningsskyltar i miniformat, en reminiscens från en installation jag hade på Författargården Abrams i Vörå i början av milleniet. Rubriken på den utställningen var "Djuriskt" (året var troligen 2003) och jag lät framställa varningsskyltar i olika storlekar för allt från gräshoppa och fjäril till får och ko. Skylten för varning för svala placerades den gången strax under författargårdens tak, nära ett fönster på andra våningen. Skyltarna hade jag låtit framställa hos Laatukilpi där det mesta av trafikskyltar i Finland tillverkas. Men knappast hade man där före mitt besök sett en skylt med varning för padda (obs! obs! – en groda, inte en laptop). Någon varning för vessla-skylt tänkte jag inte på den gången och jag tvivlar att Frankenstein idag skulle låta sig hindras av en dylik uppmaning. Jag borde tvärtom spraya lite graffiti på terrassdörren: Välkommen tillbaka Frankenstein!
Chjoko
Knappt har jag höjt teet till skyarna (igår) så är det dags att smeta chokladsås över hela tillvaron. Redan i min barndom på 50-talet talade man speciellt i juletider, med lätt lyster i blicken, om chjoko. Och då handlade det om tryffel, likörpraliner och franska pastiller. Chjoko är också namnet på en butik i Helsingfors som själv framställer och saluför handgjorda chokladprodukter (nej, jag får ingen royalty för denna reklampaus och deras produkter syns inte idag i bloggen). I stället plockar jag några informativa godbitar ur Katherine Khodorowsky och Olivier de Loisys bok Guide för chokladälskare (Alfabeta förlag, 2005). Tänk på detta när din framfart i julhandeln blockeras av meterhöga sockerstinna chokladaskhinder och kom ihåg: Det finns choklad, och så finns det CHOKLAD!
Om man får tro Fernando Columbus, Christofer Columbus son och följeslagare, ägde spanjorernas första kontakt med kakao rum den 30 juli 1502 på ön Guanaja (som på den tiden hette Pinos), när de såg mayanska köpmän frakta kakaobönor. Det verkar dock inte ha fått några följer, för tvärtemot vad legenden förtäljer var det inte Christofer Columbus som förde de värdefulla bönorna till Europa utan Hernán Cortés år 1528. När han landsteg i Tabasco 1519 och erövrade vad som idag är Mexiko insåg han genast det "bruna guldets" väldiga potential.
England var det första land som framställde ätchoklad i fast form, främst som pastiller. Det skedde år 1674.
De franska fabrikanterna var särskilt uppfinningsrika när det gällde att förbättra tillverkningsmetoderna under 1700- och 1800-talen.
Det var i Nederländerna man uppfann metoden att pressa ut fettet ur kakaobönorna (1825) och tillverka kakaopulver (1828).
Choklad med nötter (1830), mjölkchoklad (1875), choklad i block – s.k. couvertyr (överdragschoklad) – och mörk ätchoklad som smälter i munnen (1879) kom till i Schweiz genom att man lärde sig behärska nya tekniker.
En enkel chokladruta, en krämig ganache överdragen med ett läckert chokladskal, samma ganache i kulform, rullad i kakaopulver (då kallas den tryffel), varm drickchoklad eller exempelvis en chokladsorbet ger vart och ett av våra fem sinnen tillfälle att få spela huvudrollen.
Chokladen är en hel värld för sig: inget annat livsmedel fyller så olika funktioner.
I mer än 2600 år har chokladen förljuvat tillvaron, kroppsligt såväl som själsligt.
Idag är det choklad-på-vad-som-helst-dagen. Själv strör jag lite mörka chokladflingor (85%) över havregrynsgröten som normalt ackompanjeras av blåbär och blåbärssoppa. Och vad det smakar...? Hmmm... inte alldeles tokigt.
Orangutango
Ap-dagen!? Borde det inte egentligen heta apa-dagen? Vad säger språkexperterna, kan någon kommentera?
Nå strunt i det just nu. Idag tänker jag på mina lurviga släktingar, käkar rostade jordnötter (nää, det gör jag inte) och beter mig som en ansvarsfull människa. Framförallt ska jag försöka låta bli att apa mig. Och jag har all anledning att skärpa mig och tänka på mina närmaste djuriska vänner. Det visste jag inte förut men det gör jag nu: Det finns inte mindre än 400 primatarter på jordklotet. Och av dem är hela 70 % utrotningshotade. En bov i sammanhanget är skövlingen av regnskog till förmån för produktion av palmolja. Palmolja har många goda egenskaper – den är billig att producera, den ger mera olja än solros och raps, kräver mindre bevattning och bekämpningsmedel, oljepalmen är grön året om, o.s.v. Men, men men... Stora mängder, enorma mängder regnskog offras (totalt sett flera miljoner hektar per år) i sammanhanget och det är där primaterna, och många andra djurarter, kommer in i bilden. Eller egentligen hamnar ut ur bilden: Medan jag vräker i mig glass, kakor, choklad, snacks, tänder stearinljus, gör mig representativ med tvål och kosmetika (inget lätt jobb) och dessutom använder biodiesel som drivmedel, ja då tystnar ap-vrålen som en följd av att deras livsmiljö helt enkelt raderas ut från kartan. Människans, mina, snedvridna konsumtionsvanor drabbar (också) våra närmaste djuriska släktingar. Too much monkey business rockade Chuck Berry på 50-talet och syftade på allt slit människan hamnar ut för i arbetslivet. Sett ur ett kritiskt palmoljeproduktionsperspektiv får sången lite andra betydelseskiftningar idag.
Ja, det är för jäkligt. Utan att blunda för verkligheten nickar jag samtidigt åt dagens citat. Vilket får mig att tänka på att det faktiskt finns ett nära samband mellan människa och apa som jag inte tidigare har noterat: Våra telefoner och datorer är ju fyllda av små behändiga program som vi underhåller oss med, små appar. Ap-par... Ja, ja man gör det så roligt man kan, mitt i tragiken.
Jag vill nu att du hälsar på min kära vän Lenne Lemur, en bedårande primat, eller halvapa som det hette tidigare. Linné kallade primaterna för herredjur och det tycker jag är ett uttryck som absolut borde tas till heders igen. Jag tycker det är lite gulligt och rörande när aporna beter sig nästan mänskligt men glömmer bort att vi människor, även jag, ofta beter oss som apor, vilket inte alls är gulligt och rörande. Så vad ska jag göra? Jo, jag ska bättre kolla livsmedlens innehållsförteckningar, sluta att konsumera palmolja så långt det bara är möjligt, räkna ut hur mycket (vilket inte är mycket) jag kan stödja WWF i deras arbete mot olaglig avverkning av regnskog, och prata, inklusive fota, mig varm för apornas fortlevnad. Däremellan, och i synnerhet idag, tar jag mig en stillsam orangutango... Får jag lov?
Bergtagen
Här uppe på Ponta de Sao Lourengo, den östligaste spetsen av Madeira, växer det knappast någonting alls, bara berg och sten och sand så långt kamerans lins når. Skulle inte Atlanten omfamna bergsformationerna kunde det här nästan lika bra vara månens baksida. Men vi noterar faktiskt några småspovar som nästan helt smälter in i den bruntorra marken, och små ödlor som blixtsnabbt kastar sig in i håligheter när vi kommer för nära. Och en och annan tusenfoting. Men i övrigt... sand och sten och mycket berg. Och en hel del turister.
"Mitt" första "berg" fanns på en holme i Hangelby, Sibbo. Någon hade döpt ön till Matala ("låg") men i mina barnaögon var den tvärtom mycket brant, åtminstone på den sida som vette ner mot sandstranden. Där tillbringades mången het sommardag på 50-talet, oftast tillsammans med min bror och mamma, men ibland, som här, med halvsyster Babben, pappa Joju och morbror Totti. I bakgrunden låtsasboxas jag med min bror Peppe. Holmen Matala och detta anspråkslösa berg är djupt rotat i minnet, långt under huden. I själva verket är det en visuell symbol för 50-talets somrar – varmt på ytan, kallt under skalet.
När Vive och jag började resa, mest i Europa men som här till Azorerna, var det ofta bergen som lockade henne. Det tog en tid innan jag riktigt fattade charmen med branta stigningar och mer eller mindre mödosamma klättringar. Jag började inse att det fanns ett liv nere i dalen och ofta ett helt annat där uppe. Och att de skillnaderna sannolikt också formade människornas kropp och psyke, kanske också deras världsbild.
När jag nu tänker på berg tänker jag på bergsmassiv som håller sig på avstånd, som här i Feldkirch i östra Österrike, där landskapet liksom vilar i en stor skål eller en jättehand.
Eller som i Innsbruck där natur och kultur nästan frontalkrockar och skapar dramatiska scenografier, tacksamma att fotografera och beundra.
De skog- och ängsbeklädda bergsmassiven i Bregenzwald har en helt annan karaktär. Mjuka och följsamma böljar de genom landskapet, inbjuder kor och människor till vandringar i tidvis branta men vänliga sluttningar.
Amos Oz skriver i inledning till sin stora roman En berättelse om kärlek och mörker om sitt barndomshem: "Egentligen låg lägenheten i källaren, eftersom husets bottenvåning var utgrävd ur bergssluttningen. Berget var vår närmaste granne, en tungsint, inåtvänd, tyst granne, en sorgsen gammal klippa med ungkarlens regelbundna vanor, en dåsig och ständigt vintrig kulle som aldrig hade gäster eller skrapade med möblerna mot golvet, aldrig förde oväsen eller störde oss. Genom brandmuren sipprade dock denne vår melankoliske grannes kalla fukt och mörkertystnad ständigt emot oss som en svag men ihållande unken doft."
Kanske berg gör sig bäst på respektfullt avstånd. Eller under oss, som ett utkiksberg. Som det på Skåldö i Raseborg.
Urban
Jussi, Pavaråtti, Mustang – idag står Urban i presentationstagen. Urban (alla ekorrar heter Urban) är en pälsklädd varelse som dagligen figurerar på Terrassen och självfallet också på Andberget. Varför han heter Urban är något oklart men det beror troligen på att han är en urban varelse. Sett ur hans mark-, sten-, trädperspektiv är förortens stenkolosser och de rullande plåtlådorna troligen dock av föga betydelse; han ägnar sig i första hand åt gastronomiska upplevelser på det skyddade utskänkningsställe som han döpt till Café Terrace. Här inmundigar han dagligen sina morgonmål, luncher och ibland till och med tidiga middagar, småfåglarna till förtret.
Vanligen kastar han sig in på terrassen via huvudingången, eller rättare sagt över huvudingången, via tallen på yttre sidan, över till körsbärsträdets översta grenar, skuttar ner på terrassmuren, rundar cypressen, tar ett spänstigt höjdhopp upp i äppelträdet och rusar de sista två metrarna neråt längs grenverket mot buffébordet. När snålheten bedrar visheten och magkurret bedövar hjärncellerna ger han sig inte tid att hoppa ner på en stödjande gren utan hänger i stället ner från det lilla mathusets tak. Med baktassarna stadigt fästade i takåsen fäller han framkropp och dito tassar, inklusive nosen, ner över takkanten rakt över smörgåsbordet, och slänger hastigt i sig några frön och nötter för att dämpa den värsta hungern. Efter en stund inser han att magen trots allt fylls på något enklare uppifrån ner, och då kan han kliva ner på den stadiga gren som stiger upp alldeles invid smörgårdsbordet och ställa sig lite bekvämare vid serveringen.
Hans bordsfasoner lämnar en hel del i övrigt att önska; förutom att han står med framtassar mitt i maten drar han sig inte heller för att, i övrigt mätt och belåten, fylla kindpåsarna med några extra godbitar som han sen helt sonika sticker i väg och gömmer nånstans bland tulpanlökar och trädrötter. Inte sällan har han helt uppenbart en framtida naturkatastrof i bakhuvudet eftersom ruljansen mellan matbord och förråd kan pågå i många minuter. Hur hans stackars skalle kan hålla reda på alla gömmor och skrymslen är en gåta. Men om det är någonting Urban behärskar så är det att knäcka nötter så då är det ganska sannolikt att han också, när det är så dags, även knäcker denna lilla minnesnöt. När mathusbordet är tömt och magen inte ännu är fylld tvekar han inte att också ge sig kast med fettkulorna i småfåglarna matrör. Där förekommer inga bordsskick överhuvudtaget eftersom bord saknas. Som en trapetskonstnär under cirkustältets tak hänger han helt mödolöst från baktassarna och mediterar med mat i munnen. Hans livsmantra lyder: nöt-frö-nu nöt-frö-nu nöt-frö-nu.
I motsats till den sävlige och stirrige Jussi på Andberget invid är Urban en blandning av knäppskalle och utryckningsfordon. När han blir riktigt upphetsad trummar den långa ludna svansen ikapp med hjärtslagen. Och det enda som får honom upphetsad är käk. Ekollon helst, men jordnötter och solrosfrön ligger också högt på menylistan. Till och med kex- och brödsmulor, men de passar nog bäst till efterrätt. I somras åt han till och med apelsinbitar som egentligen var reserverade åt fjärilarna. Sån är han, Urban, småstressad och matglad. Nästan som jag.
Hökhot
Ännu i går glödde berget i gult och rött, idag har frosten huggit sina vita tänder i torra löv och kala grenar. November är årets dystraste månad, våt, kall, mörk. Blicken stannar redan innanför terrassmuren. Både äppel- och körsbärsträdet bär ännu några enstaka gula blad och cypressen är visserligen rak i stammen men samtidigt lite luggsliten i grenverket nertill. Den stora avklädningen är ett faktum.
Den rektangulära terrassen, trettio kvadratmeter stor, domineras av en hjärtformad sandplan med hjärtats spets riktad mot porten som öppnar sig ut mot berget. Sommartid är terrassen ett omgärdat uterum, en naturlig förlängning av själva bostaden, vintertid är den en ingärdad skyddszon för både vingförsedda och pälsbeklädda besökare. I denna värld i världen huserar Urban (alla ekorrar heter Urban), Mesterton (alla blåmesar heter Mes-terton), en och annan kråka och skata, trastar, talgoxar, sparvar och bofinkar – de vingförsedda varelserna hör till fågelvärldens vanligaste. En gång krockade en hackspett med en glasruta högre upp och föll död ner i sandhjärtat.
Fönsterkollisioner är inte ovanliga men vanligen kvicknar de fjädermjuka varelserna till efter en kort medvetslöshet. Den mest dramatisk krocken åstadkom sparvhöken som tydligen var helt fokuserad på att fånga en trast. Det blev en rejäl skräll mot innerterrassens ruta och två fjäderpaket som landade på trätrallarna, det ena stendött, det andra omtumlat men bara tillfälligt bedövat. Från mitt fönster knappt två meter ifrån såg jag den imponerande varelsen, med klorna i offret, stående villrådig på terrassgolvet.
Jag tog kameran från bordet, ställde hastigt in tänkbart ISO-tal, bländare och slutartid, lade mig ner på golvet vid terrassdörren, drog ljudlöst ner handtaget, höjde kameran till ögat, och började millimeter för millimeter långsamt skuffa upp dörren för att inte skrämma den påflugna gästen. Med dörren på glänt var höken och offret mindre än två meter från kameralinsen. Jag knäppte en, två, tre, fyra bilder. Då reagerade den bistert blängande tippan, flaxade och lyfte en meter med sitt offer i klorna, men krockade mot det höga terrassfönstret som vätter mot berget, och föll ner igen på golvet. För ett ögonblick verkade den tveka huruvida matportionen var viktigare än den egna säkerheten, men så släppte den greppet om sitt offer och lyfte med kraftfulla vingslag ut mot terrassen, förbi körsbärsträdet och ner över berget. På några sekunder var den borta ur synfältet. På terrassgolvet låg en blodig och huvudlös före detta koltrast.
Andberget
Det här är världens centrum, eller åtminstone mitt centrum i tillvaron. Det heter Andberget men syftar inte på andar utan på änder (på finska: ”Sorsavuori”). I själva verket har jag bara en gång sett ett andpar i environgerna. Kanske de bor där på sjunde etaget, i en vindsvåning med himmelsk utsikt? Vem vet, kanske de var här före oss alla andra?
Tre meter bakom den turkosa terrassen i huset framme till vänster står jag bakom det höj- och sänkbara skrivbordet. Rakt framför mig har jag nästan hela berget. Från mitt datorbordsperspektiv ser jag trätrappan snett till vänster ungefär trettiofem meter bort. Med sina 48 trappsteg leder den ner till Andbergsparken som i sin tur avgränsas av Båtviksbågen som sträcker sig runt en stor del av denna del av Hertonäs strand.
Från husets översta våning ser man småbåthamnen, till höger Brändö, till vänster de yttersta delarna av Turholmsparken. Några kilometer längre bort syns Helsingfors centrum med kyrkornas höga spiror, lyftkranar, Sverigebåtar och Talllinfärjor.
Eller, om man så vill, en kilometer mot norr under de mörka molnen kan man ana metrostationen, busshållplatserna och snabbköpen.
Men tilllbaka till fönstervyn. Mitt på berget finns två hållpunkter; några stenfötter som ett minne efter baron Gripenbergs villa som låg här på 1800-talet. Och där strax invid; ett 3000 år gammalt gravröse som är fredat enligt lagen om fornminnen. Stenarna får i stort sett stå ganska orörda – sommarvarma kvällar händer det att unga vuxna sitter där med sina engångsgrillar och dricker öl – men informationstavlan invid är däremot ofta föremål för graffitisprejande ungdomars behov att markera sina kulturella revir. I övrigt är det mest hundar med sina mattar eller hussar som tysta och svansviftande passerar berget i en från mina fönster sedd sned vinkel.
Det pulserande livet på Andberget är av annat slag. Och det är det som dagligen frestar lins och öga. Mera om det nästa gång.
England mitt i hettan
Nu när vintern hotar med sin ankomst vilken dag som helst minns jag sommarens resa till York och London – två städer så olika till storlek och karaktär. Viveca deltog i 9th International Conference on Social Work in Health and Mental Health som hölls i York i slutet av juli och jag fick åka med och avbilda engelskt turistliv med kameran. Först en vecka i York alltså, sedan bilutfärder mot östkusten, och till sist fyra dagar i engelska huvudstaden. Med Finnairs airbus med sina 450 sittplatser var flygtiden bara drygt två timmar i medvind från Helsingfors till Heathrow. I slutet av juli månad 2019 rådde rekordvärme i olika delar av Europa, även i England. I Cambridge mättes alla tiders värmerekord: 38,7 grader.
York ligger som bekant ganska mitt i landet, sjutton meter över havet och med ett invånarantal på 144.000. Enligt historieböckerna började staden byggas 72 e.Kr. och vikingarna intog staden år 866. Det sistnämnda märks bland annat i ett välbesökt museum i city. Den lilla, gamla stadskärnan, är mitt i sommaren fullproppad med turister, mest asiater, och stämningen är avspänd, nästan dämpad på grund av värmen. I engelsk TV talades det om två saker: den olidliga hettan och den nya premiärministern Boris Johnson.
Turisterna lockades med spökvandringar, kanalbåtsturer och gatuartisternas mångfald. I Yorks St Marys visades van Gogh – The Immersive experince; ett ljusspel där ett tiotal projektorer lyste upp den lilla kyrkans höga, mörka väggar och tak och förvandlade det heliga rummet till ett slags van Goghs inre rum, en själens grotta. Känsligt, på och under huden.
En riktig engelsk visit kräver naturligtvis också ett besök i ett gammalt slott. Vi valde Castle Howard fyrtio kilometer öster om York. Med högerrattad hyrbil körde jag för första gången på vänster sida – en smått obehaglig upplevelse i början men som så småningom övergick i ett slags uppmärksam avspändhet. Slottet Howard byggdes 1699-1712 åt Charles Howard, 3:e earl av Carlisle. 1940 brann delar av slottet ner men är numera nästan helt restaurerat. Slottet har fungerat som skådeplats för både tv-pjäser och filmer. Stora trädgårdar och enorma gräsmattor omgärdar den stora tunga stenkolossen, inne förflyttas man snabbt till högreståndsliv modell 1700-tal. Oerhört imponerande dagtid, men knappast ett ställe jag skulle vilja övernatta i…
Bempton Cliffs vid Nordsjökusten inhyser en koloni havssulor, över 10.000, och lite andra havsfåglar, även lunnefåglar. Vi har sett dem förut, havssulorna, dessa blåögda giganter som mäter 1,80 meter i vingspann. Här låg de på de branta klippavsatserna där lite längre ner – vuxna fåglar, halvvuxna och ännu inte flygfärdiga sulor. Dagen var grå och lite kulig, turisterna lätt räknade. Där långt bortom det grådisiga havet låg… Nederländerna?
Och så till sist fyra dagar i världsmetropolen. Med en snygg, gulgrön-målad airbnb-lokal på Inverness Terrace 67 alldeles nära Kensington Park, som utgångspunkt gjorde vi utflykter i olika riktningar, mest med underground. Med de många glasade skyskraporna i fonden, breda lastbåtar fyllda med allsköns bråte och illavarslande mörka moln ovanför de många broarna blev vår inledande kanaltur på Themsen en nästan dystopisk upplevelse. Eller var det bara i mitt historiahuvud som ett smutsigt och mörkt 1800-tal krockade med ett brexitdominerande engelskt 2019? För att inte tala om de väldiga folkmängderna, den hektiska rytmen, ljuden, rörelserna. Och som sagt – värmen.
Vad jag minns? De mörka hiphop-killarna på Piccadilly Circus, kyrkan där Oscar Wilde gifte sig, de magnifika blomsteruppsättningar på väggen vid Pride of Paddington, springbrunnarna i Kensington Park, den högljutt jamande, nästan vita katten som ett kort ögonblick följde oss på Portobello Road, hattputsaren på samma gata, de pastellmålade husen på samma gata. Och pelikanerna i St James Park, Helene Schjerfbeck-banderollerna utanför Royal Academy of Arts, hästar och folkmassor runt Buckingham palace, och gatumusikanterna på broarna. Tate Modern blev till sist lite för mycket för hjärnan medan London Zoo blev lite för lite för kameran (men några fågelarter var imponerande, liksom sengångarmamman med sin unge, och lemurerna förstås). The Play That Goes Wrong såg vi på Duchess Theatre i en helgalen föreställning som salufördes med orden: It´s as though The Mousetrap has been taken over by Monty Python – lämplig avslutning på en händelserik tiodagars englandsvistelse.
