Veckans foto
Artighet är en dygd, även bland svanar. De här putslustiga typerna bugade sig i stoftet för varandra, som man gjorde, och fortfarande kanske gör, för kungligheter. Ett sofistikerat beteende kräver mjuka kroppsdelar och en underdånig attityd, åtminstone för stunden, och då gäller det att träna bena lite grann, och nacke, hals och rygg. Och när man nu en gång har fått upp farten kan man ju passa på att putsa dun och fjädrar samtidigt. Sen är det bara att bege sig ut på Svansjön som en gång prinsessan Odette och Prinsen i den berömda baletten. Men först alltså några hövliga bugningar.
Veckans foto
Ordflödet i media de senaste tiderna har varit så intensivt, och samtidigt så begränsat, att jag, enfaldiga människa, bara har tackat och tacksamt tagit emot. Miljarder människor med mig lyssnade på samma ord och meningar, samma namn och delstater, suckar och stön och applåder. Det var TRAMPPÅBAJJDEN men minst lika ofta BAJJDENÅTRAMPP – ja, kanske oftare så faktiskt. Ibland trasslade det riktigt ordentligt till sig och bokstäverna slingrade sig som våryra varelser i en ormgrop – TBRIUDMEPN eller om det ville sig riktigt illa; NPEMDUIRBT. Vilket i sin tur lät som ett kryptiskt kodspråk i händerna på demokratins illvilliga vedersakare.
Men inte bara bokstäver och meningar krumbuktade och krökte sig – även människorna betedde sig lika vridet: Somliga hojtade Sluta räkna! Fusk! Fy skäms!, andra skanderade Räkna allt! Räkna allt! Hela jordklotet hade förvandlats till en femåringarnas spelplan där halva gänget stod på den sidan och den andra halvan på den sidan. Nå, nu är matchen äntligen över men det står en liten kille där i hörnet med sin röda skärmmössa (hans f.d. charmmössa) på sned och ser ovanligt trumpen ut och vägrar lämna spelplanen. Ja, han är rent ut sagt förbaiden. Eller egentligen är det just det han inte är. (Kamala virhe, som finnen säger).
Nää, nu kan jag inte vrida till det här nåt mer, det här har inte varit roligt alls, nu kan det väl ändå bara bli bättre? Hoppades han som har minst en skruv lös och slog inte bara klackarna i taket men också huvudet på spiken. Good Baiden, Trump!
Fotot: Graffiti i spanska staden Valencias gamla kvarter.
Veckans foto
Jag tvivlar inte bråkdelen av en sekund på att Gud inte bara är ofattbar kärlek men också en hjärtligt skrattande Gud. Med det sagt är jag snabb att erkänna hur svårt jag har att förstå, och acceptera, livets mörka sidor – sjukdom, lidande, död. Jag önskar jag kunde finna något slags förklaring, helst åtminstone en liten fingervisning om vad det hela handlar om. I Mexico har jag upplevt den brutala konfrontationen mellan yta och innehåll, mellan verklig overklighet och overklig verklighet. Dia de Muertos / Dödens dag, som firades igår den 1 november, öppnar ett panorama rakt in i själen med kroppen som prisma och glödpunkt. När den här mannen, på en gravgård i Oaxaca, sover vid sin hustrus (?), mors (?), systers (?) grav är det ett konkret uttryck för tillgivenhet och kärlek mitt i sorgen och saknaden. Den påklädda kroppen och gravstenen snuddar vid varandra som två hudar, tid och evighet slingrar sig tillfälligt tätt runt varandra. Gränser finns till för att skydda, ibland för att överskridas. I drömmen är vi alla hudlösa.
Veckans foto
Den 1 november firar mexikanerna Dia de Muertos, De dödas dag, troligen den största och viktigaste högtiden i det festivalspäckade Mexico. Dia de Muertos inleds den sista oktober då man hälsar de döda barnens själar välkomna till jordelivet för att de under några korta timmar ska kunna umgås med sina släktingar och vänner. De levande barnen paraderar till hornorkesterns ackompanjemang utklädda till både änglar och djävlar, ofta uppmuntrade och assisterade av sina stolta föräldrar.
Men just nu, dessa dagar före, planerar man, både i hemmen och ute i samhället, den färgstarka festen med att bygga offeraltare (ofrendas) som pryds av gula tagetesblommor, frukter, några föremål som tillhört den döda, och ett porträtt. Man bakar dödens bröd (pan de muertos), kokar chokladsås (mole) till kycklingen, tillverkar små kranier av socker och choklad (calaveras), tänder rökelse (copal) och dekorerar tak och väggar med silkespapper (papel picado) i olika färger. I motsats till vår stillsamma och gråtyngda Allhelgona är Dia de Muertos ett utspel i färg och form, ljud och rörelse.
Fotografiet är taget i staden Oaxaca, ca 400 km söder om Mexico City. Mera bilder på temat nästa måndag den 2 november.
Veckans foto
Jag påminner mig själv stup i kvarten: Tvätta händerna, håll säkert avstånd och bär ansiktsmask överallt där det rör sig människor. Få saker är viktigare just nu än detta: Att ta ansvar för sitt eget beteende. Till och med Eliel Saarinens granitgossar på Helsingfors Järnvägsstations väggar har insett allvaret; att inte tappa masken. Det är nu det gäller om vi ska betvinga viruset på fall. Nu.
Veckans foto
– Gräsligt skönt att vila sig, jag blir alldeles utmattad av alla pärlor som ni kastar på mig stup i kvarten. Äkta pärlor, odlade pärlor, glaspärlor, plastpärlor, keramikpärlor, metallpärlor, träpärlor – ja, ni är inte riktigt kloka, ni människor. Har ni inget vettigare att syssla med än att kasta pärlor på oss oskyldiga grisar! Och inte nog med det. Häromdan ragglade en rund figur runt omkring i environgerna. Först kastade han några pärlor men sen TOG han sig en pärla! Ja, inte bara en utan hela flaskan full! Kunde han inte bestämma sig – kasta ut eller kasta in? Jag gissar att det var självaste pärlefar eftersom jag redan tidigare har träffat pärlemor. Ja, man har så roligt som man gör sig. Och en liten, VÄLDIGT liten, knorr har jag på sluttampen: Fortsätter det i den här takten så ligger jag snart vid självaste pärleporten. Det skulle väl ändå vara ganska häftigt, och inte alls grymt!
Veckans foto
Näkemiin! Na svidenje Arrivederci Hasta la vista Auf Wiedersehen På gensyn Au revoir See you later Näeme hiljem Tot ziens Ser deg senare Do skorogo Vidimo se kasnije Sien jou later Is arag dambe Pobachymosya piznishe Até logo På återseende!
I oktober tar naturen avsked, drar sig inåt, fäller sin klädsel, lägger sig till ro. Accepterar situationen. Bidar sin tid. Mediterar. Drömmer. För att helt utvilad återkomma när ljuset återvänder. Jag saknar dig redan – solöga!
Veckans foto
Det är dags nu, senast nu. Att sjunga Höstvisan, alltså.
Skynda dig älskade, skynda att älska...
Det är vemodigt till tusen och skulle jag inte veta att mörkret går över vete fåglarna vad som skulle hända. För fåglarna vet nämligen att mörkret inte är kul, det är därför de flaxar iväg även om resan tar veckor. Så illa tycker de om detta trista instängda tillstånd att de riskerar livet där över oändliga landmassor och hav som nästan saknar horisont.
Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr, det är för sent för att undra och leta.
Ja, så känns det sannerligen, och inte blir det bättre av en pandemi som likt en tung matta har lagt sig över tillvaron – som om inte höstens avsked varit nog. Nu känner också jag mig nertryckt, vissen, tystad. Men det är just det jag med händer och tänder, och lite med skallen, försöker kämpa mot. Så många röster har tystnat i det finlandssvenska kulturlandskapet de senaste åren, så många personligheter har försvunnit utom synhåll, slukats upp av dimman. Inte bara den stora världen har förändrats radikalt, även min begränsade miljö är svår att känna igen – inte geografiskt, men delvist kulturellt och framförallt mentalt. Och jag frågar mig ständigt: Vem är jag i denna nya larmande värld, har jag överhuvudtaget en plats här, en roll, ett uppdrag? Samtidigt som jag anar att en massa människor, kanske de flesta, känner sig ungefär lika vilsna. Och jag får ett allt större behov att med ord och bilder, ibland också med toner, försöka bryta denna påtvingade högljudda tystnad och hoppas att någon någonstans fångar upp hälsningen – ett digitalt meddelande innesluten i en imaginär flaska guppande på ett mer eller mindre stormigt tankehav.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust och hör vågorna villsamma vandra. En enda sak är viktig och det är hjärtats lust, och att få vara samman med varandra.
Det var ju Tove Jansson som fångade höstens stämningar på kornet och Erna Tauro som skapade den kongeniala melodin till Höstvisan. Fotot är taget vid en av dammarna i Hertonäs gårds park en tidig morgon i slutet av september.
Veckans foto
Kvinnor, masker och den vilda naturen är temat för höstens utställning i Sinkku – konstmuseet i Kervo (Kerava). Kerttu Horilas kärleksfullt utformade kvinnofigurer väcker kluvna känslor men lämnar knappast någon oberörd. Övriga utställare är Samuli Heimonen, Jenni Hiltunen, Eeva Peura och Elina Ruohonen. En helgjuten och elegant utställning i stiliga utrymmen. Rekommenderas!
Veckans foto
I Sydspanien, inte långt från Fuengirola, ligger Benalmamádena och där i sin tur hittade vi ett fint litet fjärilshus med cirka tjugofem olika arter som flaxar fritt omkring i den fuktiga värmen. Och, av någon anledning, kan man här också beskåda ett antal färgstarka småfåglar, en liten vallaby och två fulstiliga leguaner. Frågan är: Har detta urdjur utseendet för sig eller emot sig? Jag är absolut av den åsikten att den har.