Veckans foto
Ja, det finns många å:n, både i böcker och naturen, och kopplat till cyklar och framfart kommer jag att tänka på årsring, åkerren, åkersork, åhoj, åktur, återfödas, åskådliggöra, åtsmitande och åla sig fram. Och nu speciellt på senare år: ålderdomsbräcklig, årsklass, åsyna vittne, återupprättad och åklagarmyndighet. Åh, det finns så mycket å så hälften kunde ha varit nog! Så vadan denna vokala återställare, denna förhöstliga ångestneuros när åskan mullrar? Ursäkta, men jag bara åbäkar mig, det här är blott och bart en åskådlig uppvisning i å ena sidan vad en återuppväckt återfallsförbrytare kan åstadkomma med årgångsvinet ångande under pannan, och å andra sidan ett åsneaktigt återspeglande av den känslomässiga åtstramningspolitik som även drabbat mig: Som en livets passiva åskådare har jag ådragit mig en akut åksjuka, inte så mycket beroende på åldersanpassad cykelanvändning som på återkommande förflyttningar mellan hopp och förtvivlan. Och jag tänker förstås på den åsiktsmångfald som åtföljer åsiktsexperternas åsiktsundersökningar beträffande eventuellt liv efter cårånan. Men jag kan som vanligt återigen återställa ordningen i samhället med att helt utan ångerfulla åthävor eller risk för återkommande åtlöje avslöja precis som det är: Den som alltför ivrigt åberopar en ångerfri återgång till ångradions tid lider troligen inte bara av åderförkalkning men är framförallt ute å cyklar i en återvändsgränd!
Fotografiet är lätt manipulerat i Photoshop men stadscykelstationen på trottoaren mellan Havis Amanda och Restaurang Kapellet är trots dessa små digitala ingrepp ganska imponerande. I brist på turister är utbudet nästan maximalt.
Veckans foto
Jag hade sett skymten av honom en gång tidigare här på Andberget, bara ett tiotal meter från huset. Men nu – det är en fredag morgon i september månad år 2018 – noterar jag nån som rör sig nyfiket och sökande vid gravkumlet på berget. Jag rycker åt mig kameran, springer utan ytterkläder och med innesandalerna på fötterna med lätta och tysta steg närmare. Av de rörelser jag noterat en halv minut tidigare gissar jag, och hoppas, att han skall dyka upp vid en viss punkt bakom gravkumlet. Med bultande hjärta och höjd kamera böjer jag mig ner och är beredd att knäppa när som helst. Några sekunder förflyter och, då, precis när morgonsolen lyser upp en liten del av berget, tittar han rakt mot mig mellan stenarna på femton meters håll. Jag trycker ner slutaren, så en gång till och ytterligare en gång. Då vänder han sig bort och lunkar lugnt och elegant vidare ner mot sluttningen och försvinner bland buskar och träd. Men han skall återkomma.
Att se en räv bara sju kilometer från huvudstadens absoluta centrum är lite av en lottovinst. Som alla andra djuriska vänner på Andberget måste även han döpas till något som motsvarar hans speciella karaktär och egenskaper. Till denna illustra skara hör sedan gammalt bland annat Mesterton (blåmesen), Urban (ekorren), Jussi (haren som idag heter Harald), Mustang (husmus), Pavarotti (råttorna som nu är fördrivna från området), Sten Sture d y (stenskvätta) och Frankenstein (småvessla). I environgerna huserar tidvis också Kleinstein (kattuggla) och paret Knoelén (knölsvan). Med tanke på min nyaste väns lätta och nästan dansanta framfart på berget föll sig namnet ganska självklart: Foxtrot.
Veckans foto
Det är fågeljaktstider och jag drar öronen åt mig, det vill säga slår dövörat till. Jag har nämligen lite svårt med kraftiga smällar och ond bråd död även om jag i viss mån kan förstå vitsen med mat på bordet och något slags rimlig balans i naturen. Själv jagar jag nämligen tämligen tyst och passivt tippor med kameran (av märket Canon – Kanon!) och det sker året om. Min fågeljakt är närmast av and-lig natur och sker nästan helt spontant och ofta är jag inte ens medveten om vad jag fäst på linsen. Som nu denna stiliga herreman till exempel. Han poserade i dadelpalmträdgården El huerto del Cura i staden Elche på Spaniens östkust en vacker försommardag på den tiden när det ännu var tillåtet att resa. Tillåtet för människor, alltså – tippor får väl ännu flyga och fara lite som de vill. Nå, till saken: Det här är alltså, troligen, en brudand (Aix sponsa, på engelska Wood duck eller Carolina duck) och hör tillsammans med mandarinand till arten små färggranna simänder. Och en färgstarkare varelse får man sannerligen söka efter, men jag behövde inte ens göra det, han visade upp sig alldeles självmant. Men haltar det inte lite i språkbruket? Det här är ju alldeles uppenbart en hane och då borde han val i konsekvensens namn heta Brudgumsand!
Veckans foto
I tid och otid, brukar man säga och menar då mest hela tiden, men liksom med en liten negativ betoning på detta o-; något lite olustigt, otrevligt, kanske ovälkommet. Som om någon eller någonting inte höll sig till vedertagna överenskommelser utan i stället tar sig egna friheter, överskrider outtalade överenskommelser, tänjer på tålamod. Det finns alltså någon form av rätt tid och fel tid. Men tiden i sig är varken rätt eller fel, den bara är. Men inte bara är; tiden har en obeveklig tendens att glida mig ur händerna och förvandlas till ett var, till något som inte är mera här och nu. I själva verket är 99,99 % av allt tid redan imperfektum, eller preterium som det heter nuförtiden om dåförtiden, om det som är förgånget. För precis i det ögonblick nuet är här passerar det redan och förvandlas till ett var. Man kan alltså säga att tiden är en effektiv var-fabrik men det frambringar ju smått otrevliga associationer till lidande och elände. Och det måste väl ändå dessutom vara ett feltänk – att den gångna tiden är en gigantisk inflammationshärd, en jättelik tidsböld? För samtidigt strömmar det ju hela tiden ny, oförbrukad, frisk och fantastisk tid ut ur klockan, fritt fram att förbruka och förtära. Eller kanske ännu hellre förära, för tid är en gåva. Idag innehåller tiden en ofantlig mängd igår, det vill säga var, men i morgon kommer tiden att flyta ut i ett ännu ofantligare hav av ständigt nu. Och då och där finns det ingen otid, bara tid. All tid. Alltid.
Fotot är taget i Hertonäs gårds park. Hur var det nu med det där med genvägar och senvägar – har sniglar ingen tidsuppfattning alls? Eller är det det enda de har (förutom sitt stiliga och praktiska hus)?
Veckans foto
Någon har räknat ut att det finns cirka 6 000 språk i världen. Det är förstås en sanning med modifikation eftersom ett antal språk bara talas av några enstaka personer. Men det finns ett språk som vi alla behärskar mer eller mindre bra – med betoning just på mer eller mindre – och det är förstås kroppsspråket. Så med den logiken i bakhuvudet kan vi kanske vara överens om att det just nu existerar 7 803 479 777 kroppsspråksdialekter på vårt jordklot. Många dör bokstavligen bort varje dag och några fler föds bokstavligen varje dag. Min fråga till mig själv blir följdriktigt: Hur många dialekter behärskar jag, hur kroppsspråkkunnig är jag, egentligen: 49? 103? 237? 5 998? Jag har hört om en person som förstår 693.799 kroppsspråksdialekter – försök slå det rekordet om du kan!
Fotot är taget vid en utställningsmonter i Versailles, i solkungen Ludvig XIV palats strax utanför Paris.
Veckans foto
Adam och Eva torde knappast ha haft problem med hälsan, varken den psykiska eller fysiska. Inte hade de IBS-mage eller laktosintolerans, och trots att de vimsade nakna omkring i terrängen drabbades de troligen inte av aktinisk keratos eller blev bitna av fästingar. De kunde käka aprikoser och plommon och jordgubbar och körsbär och björnbär och blåbär så det stod härliga till – utan risk för immunologisk eller icke immunologisk födoämnesöverkänslighet. De facto kunde de inte ens stava till urticaria, rinokonjunktivit eller lymfocytstimuleringstest. Och hur de än försökte hosta på varandra så lyckades de inte få till stånd en coronapandemi. Man kan med andra ord säga att de hade en himla tur, alltså. Eller... tur och tur... De levde ju i Paradiset och där gällde andra spelregler. Men sedan blev det förstås lite strul när ormen beblandade sig i leken och Adam satte äpplet i halsen och Eva inte riktigt visste varför hon stod där med ett fikonlöv i handen. Och som man kan befrukta var de två plötsligt inte kärnfriska mera och sen var det helt enkelt kört, sen blev det bara fruktkompott av alltsammans. Eller i bästa fall lite grädde på äppelmosen. Och när också den var uppäten återstod bara disken och en sur lukt av skruttiga äppelskrott. Och där är vi nu.
(Detta är den inofficiella versionen av världshistoriens utveckling från Paradis till... nåja... till nu, förklarad på en minut, även kallad Den fruktansvärda sanningen).
Veckans foto
I staden Elche på Spaniens östkust finns en fin dadelpalmsträdgård som heter El huerto del Cura, 13.000 kvadratmeter stor. Förutom några tusen palmträd kan man här beundra fjärilar, sköldpaddor och färgstarka änder men också en utomordentligt stilig vit påfågel. I det här fallet handlar alltså inte om albinism utan om något som kallas leucism – ett medfött tillstånd som resulterar i reducerat pigment. Den här stiliga herremannen hade den goda smaken att även posera i ett träd, i avslöjande motljus dessutom. Ensam, utan störande turister i närheten, fick jag tid att knäppa en rad bilder innan den sökte sig ner på marken och fortsatte sitt kurtiserande för den betydligt gråare partnern inne bland buskarna. Det är i såna ögonblick jag känner mig utvald, priviligerad - när tid och plats och situation smälter samman i ett unikt motiv.
Veckans foto
Underbart är kort och härlighet varar sämst – är det visdomsord som i första hand är kontaminerade av negativa tankar och enbart reflekteras från illusionslösa psyken? Troligen. Det är som om katastroftankar och undergångsstämningar på något märkligt sätt gärna och mycket enkelt gräver ner sig även i min bräckliga kropp. Evert Taube skriver i en fri tolkning av en Shakespeare-sonett:
Man föds till dagens ljus, man krälar ut / mot mognad ålders vida himlarund – strax går dess sol i moln, dess glans dör ut. Vad Tiden ger, han tar i samma stund.
Jag får ständigt – dagligen och stundligen – påminna mig själv att ingenting kan tas för givet, att allt är avhängigt något större, något ogripbart men ändå alldeles verkligt, att det alltid finns minst två perspektiv – ett här och nu, och ett här och sen. Här och nu är härligheten begränsad till sekunder och minuter, ibland till timmar och dagar, i ytterst sällsynta fall till veckor och månader. Glass är ett bra exempel: Den härligheten varar högst fem minuter, ett kexrån ungefär lika länge. Men ibland inträffar det fantastiska: För flickan i Florens med den nya vårkappan varar saligheten troligen en hel evighet eftersom tiden knappast existerar i hennes värld. Tiden – den snåla jäkeln! – kommer senare, med ålder och vardagsslit, att riva upp dagen i timmar och minuter och sekunder och göra slarvsylta av både glass och livets övriga goda. Ju mera tid jag bär på och kan räkna, desto sällsammare och kortare blir njutningarna. Är det rättvist? Är det rimligt? Är det nödvändigt? Någonstans inser jag ett feltänk men det är så dags när glasstanden ilar och laktosmagen reagerar. Shakespeare, Taube och jag är, trots betänkligheterna, begränsningarna och restriktionerna dock överens om en sak:
Och likväl skall min sång i sekler än / trots Tidens grymhet, prisa Skapelsen.
Veckans foto
Visst är det lite som sång och musik när Red Arrows dansar fram på himlagolvet, hisnande exakt och tätt sammanslutna. Den här föreställningen var en tribut till Finlands 100-åriga självständighet och ägde rum i juni 2017 över Brunnsparksvallarna i huvudstaden. Red Arrows, eller mera exakt The Royal Air Force Aerobatic Team, bildades 1965 (i år alltså 56:e säsongen) och fungerar världen över som ambassadörer för Royal Air Force och Storbritannien. Hembasen ligger i Scampton, Lincolnshire och har en personal på lite över 100 personer. Ledare för de nio röd-vit-blå ensitsiga jetplanen heter Martin Pert.
Veckans bild
Vem hade väl trott att den eldiga samba-kulturen, med rötter i Afrika och Brasilien, även skulle drabba Finland? Men så har faktiskt skett och det redan 1991 då Suomen Sambakoulujen Liitto ry (SSKL) grundades. Den här takorganisationen hyser landets sju sambaskolor av vilka Helsinki Samba Carnaval är en. För två år sen, 2018, firade Helsingforssamban 25 årsjubileum (bilden är från det året), nästa år fyller takorganisationen 30 år. Men i år är det sambapaus på grund av coronapandemin.
Som fotograf är sambafestivalen som ett dukat smörgåsbord: Jag väljer mina favoritmotiv och kan vara säker på att responsen är positiv och tillmötesgående. Här behövs sällan några regianvisningar eller förklaringar, det är bara att höja kameran och zooma in. Och nästan automatiskt möts jag av en öppen och klar blick, ibland naturligt oförställd, inte sällan generöst inbjudande.
Ordet samba kommer från det angolanska ordet semba (mesemba) som betyder en religiös rytm. Under och bakom de frikostiga kreationerna döljer sig alltså en annan upplevelsevärld. I den karnevalistiska sambadansen förenas kroppslig utlevelse och, får jag alltså tro, själslig inlevelse. Men det omedelbara och ytliga budskapet är färg, fest och lite flirt!