Veckans foto
Nu kommer jag förstås att överösas av kritiska kommentarer och pretentiösa påståenden och kan redan se framför mig rubrikerna i skandalpressen. Vasabladet skriver: Snuskhummer smygfotograferar sanslöst stiligt solbrända sjöjungfruar! ÅU deklamerar: Testlös turist tillbakavisar tvärsäkert territorial terrorism! och Hufvudstadsbladet fyller förstås hela första sidan (efter pärmens bilannons, givetvis) med feta groteska stiltyper: VISSA VINDÖGDA VATTENSKOTERFÖRARE VANDALISERAR VARJE VACKERT VECKOSLUT VINDSTILLA VATTENLEDER VARFÖR VANLIGT VÄDERTAGNA VARNINGSSKYLTAR VORE VANSINNIGT VÄLKOMMET VID VIKENS VACKRASTE VADSTÄLLEN!
Nå, ingen av dessa reaktioner är relevant i sammanhanget och bevisar bara att en galloperande fantasi ställer till med mycken oreda i kropp och själ. Nej, min högst sakliga och genomstänkta avsikt är att här helt enkelt och simpelt påminna om att man inte bara ska gå dit näsan pekar men samtidigt också ha ögonen öppna bakåt. Somliga, som till exempel jag och andra svårt paranoida typer, har nämligen inbyggda ögon även mellan skulderbladen (det är troligen därför vi är så skuldbelagda, men det är en annan sak ...) och vi kan följaktligen blicka både framåt och bakåt samtidigt.
Det här medför dock vissa logistiska utmaningar av vilka den främsta och viktigaste är; var och hur placera ryggens glasögon? För även om blicken bakåt på äldre dar tenderar att skärpas och skruvas till tillkommer tyvärr också diverse starraktiga, eller rättare sagt stirraktiga tendenser: Bakperspektivet tenderar att överbetonas på bekostnad av den till synes frånglidande framsidan. Och det är precis så det är med denna bild: Merparten av blåggbläddrarna har troligen redan belagt undertecknad med diverse mindre smickrande diagnoser medan jag själv helt oskyldigt och naivt, i dessa coronatider, bara velat se bakåt på tider då jag fick resa helt munskyddsfri ute i världen. Som hit till exempel, när jag flög till de hortensiablomstrande och ananas-fyllda Azorerna i Atlanten, till de skummande bränningarna på huvudön Sao Miguels norra sida och där, alldeles liksom i miss-tag råkade se dessa oskyldiga najader. Så är det och ämbar blir det inte. Och tro för all del inget annat!
Veckans foto
Vad är ett i utan prick? Jo, det är en karl utan hatt.
Hatt ska det vara. Inte mössa, gubbkeps, basker, pipo eller något annat liknande trivialt. Nej, nu är det hatt som gäller. Och inte vilken störthjälm som helst utan en riktig HATT – knallhatt, cylinder, Stetson, Borsalino, Fedora, Panama – you name it. Ja, inte nu på vintern förstås, men så där överlag, resten av året, som en övertydlig stilmarkering som signalerar: Här kommer en riktigt KARL! En karl utan hatt är ju som bekant ... som ... "en kyss utan mustasch", "... ägg utan salt", "... kaffe utan tobak", "... en blomma utan doft", "... ett språk utan ord", och så vidare, och så vidare. Ja, du förstår pointen.
Men nu är det ju inte riktigt så här i praktiken, i det verkliga livet alltså. Och det är ju väldigt, väldigt tråkigt, beklämmande minst sagt. När jag i den kalla coronavintern inte har något annat vettigt att syssla med sitter jag här och funderar på hur jag – när det är så dags – riktigt ska klä mig. Jag menar – här inne kan jag lunsa omkring i slitna sammetsbyxor och gröna T-skjortor (Grönt Te – det var alltså vitsen ...) men en så hjälplös utstyrsel fungerar ju inte utomhus. Med mitt dåliga självförtroende i bagaget finns det troligen ingen annan lösning än att skaffa sig en hatt, för enligt all samlad historisk erfarenhet förvandlas jag då vips till en karl. Eller åtminstone till ett maskformigt bihang till en huvudbonad. Eller en prick på i:et. Och till och med det skulle vara bättre än upplevelsen av den gråtrista dystergök jag allt oftare konfronteras med i badrumsspegeln.
Konstaterar en hattlös hattifnatt.
Fotot: Sambafestivalen i Helsingfors 2015
Veckans foto
Kompisen Urban är gammal stamgäst på Café Terrace, även vintertid, eller kanske speciellt just vintertid. Men han, den spjuvern, har inga bordsvett alls (bords-vett, alltså) utan kastar sig ganska hänsynslöst över småtippornas matstationer och slukar helt hämningslöst kopiösa mängder av deras jordnötter och solrosfrön. Och så får man ju inte bete sig på den här restaurationen. Efter diverse allvarliga men fruktlösa övertalningsförsök att skärpa sig var jag tvungen att ta till hårdhandskarna och förpassa honom till ett eget bord, ja han fick faktiskt ett helt eget litet mathus till förfogande. Och så flyttade jag två matstationer så att han inte alldeles lättvindigt kunde angöra de dukade borden. Och dessutom köpte jag ett matrör som låser sig om en klumpeduns av Urbans kaliber ställer sig på barstolarna. Och det har fungerat hyfsat bra.
Visst ska Urban också få sin beskärda del av bespisningen men i första hand är det Mesterton (blåsmesar), Björnligan (steglitsar), sparvar, talgoxar, domherrar och andra småvingliga gentlemän som är i behov av lite extra föda, och det nu alldeles speciellt när vintertäcket drar över Andberget. Till detta illustra sällskap som dagligen rumlar omkring på Cafe Terrace hör också ett gäng koltrastar, tre skator och en och annan kråka. Och sent på kvällen, när gänget dragit sig tillbaka till respektive natthärbärge kommer Lill-Harald (stadskanin) inslirande köksvägen (en grop under terrassräcket) och käkar i solistiskt majestät upp de sista smulorna från rikemans bord. Så rullar det på, dag efter dag, och för det mesta ganska fridsamt. Om man undantar diverse smågnabb mellan trastar, Björnligans högljudda buller och bång, Mestertons envisa fastnaglande vid bordskanten, talgoxarnas strategiska störtdykningar mot borden, sparvarnas sått och klått, och så vidare. STÄDARE ANSTÄLLES OMEDELBART.
P.S. Veckans (m)ordspråk har ingenting med bespisningen på Cafe Terrace att göra, nej absolut inte! Här käkar man MED varandra, inte UPP varandra. Tror jag (hoppas jag...).
Veckans foto
Det var på en sidogata i Paris centrum. Ett skådespelarpar agerade, en skötte ljuset, en annan filmkameran, och kanske var där ännu någon assistent, jag kommer inte ihåg. Men det var knappast någon storfilm på gång, närmast var det en lågbudgetproduktion av något slag, kanske ett inslag för en sitcom. Eller en reklamfilm.
Vare därmed hursomhelst – skådespelarna tog det hela på största allvar och någon form av romans var det ju tydligen fråga om. Men den korta sekvensen lämnade flera frågor än den gav svar. Och så är det ju ofta också i livets ståuppkomik och sittnertragedier; frågorna är fler än svaren. Och kanske framförallt: Ingenting är riktigt som jag tror att det är.
Tror jag.
Veckans foto
Att jorden snurrar vet vi alla, och det är också ett allmänt erkänt faktum att vi är allt fler som blir ännu snurrigare i skallen än vad vi någonsin varit förut. Dessutom verkar världen snurra fel väg – upp och ner, liksom. För inte alls många decennier sedan var vintern svinkall och sommarn grisvarm, idag är vintern gråtmild och sorgsvart, och sommarn ... ja, den är fortfarande ganska varm men torr. Eller så är den dyblöt. Och blåsig. Eller vindstilla och tryckande. Det är svårt att veta på förhand, ingenting är nämligen som det varit förr. Det kanske inte var bättre förr men det var tydligare, mera förutsägbart. Nu är osäkerheten det enda säkra. För inte så länge sen fick jag mina fördomar bekräftade i södern när jag noterade överfyllda sopcontainers lite här och där, och i mitt stilla sinne tänkte jag att det skulle ALDRIG ske hemma i Norden och allra minst i Finland. ALDRIG! Nu sker det också här hemma, ofta och nära dessutom när service och logistik fallerar. Och det gör det efter stora helger. Samtidigt kommer jag ihåg med vilken nästan nitisk iver man putsar golv och gata i mången stad och by där långt borta i söder, hur välklädd man är på kvällspromenaden, hur vänligt man bemöter turister. Här i nattnorden lunsar jag omkring i slitna farmare och förrgårdagens skjorta, och ryggar förskräckt tillbaka om någon tilltalar mig på ett främmande språk. Världen är sannerligen uppåner. Och jag med den.
Veckans foto
För att ingen på ett felaktigt sätt ska kombinera Veckans (m)ordspråk med Veckans bild vill jag genast understryka: Den hattförsedda eleganta kvinnan på sambafestivalen i Helsingfors (2015) var fullkomligt klar och nykter och inte alls pratsam, närmast lågmäld och försynt. Så här i det mörkaste av allt decembermörker vill jag bara påminna om ljusare, gladare och mera färgstarka tider på kommande. Hur det blir med huvudstadens sambafestival inkommande sommar vet kanske ingen idag men då är det i alla fall 30-årsjubileum för Suomen Sambakoulujen Liitto ry, ett slags tak- (hatt?)organisation för de sju sambaskolorna i Finland. Helsinki Samba Carnaval grundades 1993 och är den största i sitt slag i landet. Ordet samba kommer för övrigt från det angolanska ordet semba (mesemba) som betyder religiös rytm. Under och bakom de frikostiga kreationerna kan man alltså ana en djupdimension av tillvaron som vid första anblicken kanske inte är alldeles självklar. Indienfödda kanadensisk-amerikanska evangelisten Ravi Zacharias (1946–2020) brukade med ett brett leende notera för sina överfyllda åhörarläktare att det sedan är Indian Cuisine som gäller i Paradiset. Med samma visshet kan vi vänner av sydamerikansk musik och kultur redan nu påminna andra och varandra att efter all Tandoorikyckling, Dum gosht och Masala dosa blir det het och rytmisk Samba, inte bara en liten stund men i en hel evighet.
Veckans foto
Alltför många insjuknar i Covid–19 just nu, både i Finland och många andra länder, men alla infekteras i själen av pandemihotet. Det går liksom inte att vaccinera sin själ och det är över huvud taget osannolikt att man skulle kunna helgardera sitt psyke mot lidande av olika slag. Ett vaccin kommer ganska långt att stoppa den fysiska spridningen av Covid-19 men redan nu har pandemin inte bara cirkulerat runt stora delar av jordklotet men också, och kanske i synnerhet, trängt djupt in i människans medvetande och själ. Rädsla och social distansering har fått fäste i många av oss, framtidsutsikter har grumlats och kanske till och med tillintetgjorts. Den känslomässiga skadan är naturligtvis omöjlig att uppskatta men den är helt säkert enorm.
Och även om kroppen får sitt skydd betyder det inte automatiskt att själen också är räddad. Jag är rädd för att min kluvenhet mellan kropp och själ i värsta fall bara ökar, eller rättare sagt att yta och innehåll inte riktigt går i takt med varandra. Det enda positiva i det sammanhanget är att jag troligen senast då tyr mig till bön och större makters ingripande. Bättre sent än aldrig, tänker jag, och undrar om det inte i alla fall finns ett vaccin även mot min oroliga själ, den som jag föreställer mig att ligger mellan kroppen och anden. Kroppen behöver ett vaccin, det är helt säkert, men min själ behöver också några injektioner av hopp och mod och framtidstro. Ja, inte bara några injektioner, men många. Jag kallar det bönesprutor, helt fria från biverkningar, kostnader och logistikutmaningar. Ja, jag är i stort behov av ett massivt skydd för kropp, själ och ande för att kunna ta mig genom den svarta vintern.
Fotot: Artister på Fringe-festivalen i Edinburgh 2016 som knappast har något med sjukvård att göra men ändå, idag, lätt kan associeras med patient, sjuksköterska och läkare. I fantasin är nästan allt möjligt.
Veckans foto
Att man hellre ska fira än falla är förstås ett snedsteg från det mera berömda uttrycket Hellre fria än fälla. I vår smågalna värld är felsägningar legio och falska nyheter vardag och då kan nästa bevingade uttryck alltså vara Hellre fira än falla. Det kom jag att tänka på när jag fotade de burleska typerna i Museo Fallero i Valencia, Spanien. I den spanska solstaden arrangeras varje år en skulpturfestival som avslutas på den helige Josefs dag den 19 mars med att alla utom en skulptur bränns upp. Och denna enda skulptur blir sedan ytterligare ett tillägg till samlingarna i museet. Traditionen sträcker sig till mitten av 1800-talet och den första utställningen arrangerade redan 1934. Skulpturerna är tillverkade av papier maché, trä, vax, glasfiber och så vidare, och placeras ut på gator och torg innan de förstörs. Barnens egen fallas, de eleganta festivalaffischerna och valet av årets fallasdrottning är andra centrala element på den här originella folkfesten. Ja sannerligen ska man hellre fira än falla(s)!
Veckans foto
Vad rör sig i hundens huvud? Troligen mera än vad vi människor riktigt förstår. Den nederländska filosofen Eva Meijer (f. 1980) berättar i boken Djurens språk (Weyler förlag, Stockholm 2020) om bordercollien Chaser som efter tre års träning kunde namnet på 1022 föremål. "Hon kan inte bara hämta dem på uppmaning utan också dela in dem i kategorier, placera bollar tillsammans med bollar och dockor tillsammans med dockor." Chaser har inte bara ett större ordförråd än ett treårigt barn, "... hon kan också dra slutsatser – när hon får höra ett nytt ord hittar hon det föremål som det hör ihop med i en hög av föremål eftersom namnet skiljer sig från dem hon redan känner till." Många hundar förstår uppmaningar i stil med "hämta bollen" eller "kom hit", men Chaser förstår också enkel grammatik. "När hon uppmanas att ta med leoparden till giraffen gör hon det också." Chasers ägare John Pilley tror att det beror på att hon är en boardercollie som är avlad att vakta får och därmed tränad att vara vaksam både på människan och fåren.
Filosofen Wittgenstein talade om att när vi lär oss ett språkspel lär vi oss att uttrycka det som är dunkelt. Men, som Eva Meijer noterar, det betyder inte att människa och djur förstår ord eller begrepp på exakt samma sätt. Människan använder framförallt ögonen för att orientera sig, men hunden använder nosen – människan ser bilder, hunden känner dofter. Och med hjälp av sitt språkspel kan de två kommunicera.
Och jag undrar: Om hunden (varierar mellan olika raser) kan känna mellan tusen och en miljon fler lukter och dofter än människan så måste dess huvud vara bra mycket mera förfinat än min arma skalle och näsa som i bästa fall kan känna skillnad på stekt lök och stekt strömming (och som jag av olika orsaker aldrig skulle äta). När jag är tom på tankar och idéer vimlar det kanske av doftbilder och luktillustrationer i den där halvsovande jycken ovan där han ligger på en varm vitkalkad mur i en gränd högt uppe i branterna i gamla stadsdelen Albaycin i Granada. Han kanske inte alls är led och trött, han kanske bara mediterar med hjälp av sitt uppgraderade hundiga doftspråk.
Veckans foto
Det handlar om den utmanande balansgången mellan att vara och att göra: Hur mycket vara, och när göra? I coronatider skulle jag kanske vilja göra mera än jag gör men det finns ju hinder nästan överallt. Och inte är det lätt att heller bara vara – ja, i själva verket är det nästan ännu svårare. När tiden tynger och tillvaron trilskas uppstår därmed ett slags vakuum i kropp och själ. Ändå känner jag igen tillståndet om ock i något lindrigare version för i själva verket är varje dag för mig en utmaning, en kamp mellan vara och göra.
Som skriftställare startar jag arbetsmorgonen med en nollställd hjärna och en massa inlåsta ord och meningar som råmar där någonstans i mörka stall och bås. Och varje dag skramlar jag med nycklarna till det smårostiga tankelåset, vrider och vänder, sliter och drar. Och jag suckar och stönar – jag har ju gjort det här hundra, tusen, gånger förut – varför ska det alltid vara så svårt att börja! Just i de ögonblicken hotar meningslösheten hela min tillvaro, det mesta känns tomt och traggligt, trist och ... alldeles ordagrant meningslöst. För det är ju med meningar, med ord och formuleringar som inte bara texten tar gestalt men hela mitt inre jag. Utan formulerade meningar är tillvaron även bildlikt sagt meningslös.
Men när sedan text och tanke långsamt börjar hitta varandra och tar stöd i varandra, ja, då öppnar sig både de inre och yttre landskapen, dimmor lättar, ljus strömmar in och själen värms långsamt upp. Efter ytterligare en stunds trixande med ord och formuleringar, verb och adverb, känns det nästan som att stå på fast mark, och även om målet knappast hägrar i fjärran är ändå riktningen given. Och då kan det vara dags att pausa för en kort stund, att bara vara. Men först då.
Foto: Hamnen i huvudstaden Ponta Delgada på ön Sao Miguel, Azorerna.