Veckans foto (v. 27)
I en av de få visor (Vardagsvisvals) där jag skrivit både ord och melodi skaldar jag i andra versen bland annat:
I båthusets dunkel och kluckande värld
ekar röster från fornstora dar:
– Ser du himlen i öst! – Tänk att snart är det höst!
Ja, det finns ej ett minne som glömts på vår färd!
Jag blev påmind om denna speciella känsla som spegelreflexer mot dunkla båthustak väcker, när vi besökte Salmela konstcentrum i Mäntyharju för knappt två veckor sen. Där, i deras lilla båthus, låg en gammal roddbåt vattenfylld, ja nästan dränkt, vilket blev en övertydlig påminnelse av ett passerat igår. Medan vattenspeglingarna långsamt dansade vals i de grova takbjälkarna och tystnaden bredde ut sig över fjärden framför, tänkte jag på hur minnen ibland liksom stiger fram ur det ramverk som ögonen fokuserar på just nu. Två bilder smälter helt mödolöst samman, gårdagens och dagens, och kommer troligen att göra det också varje gång jag betraktar detta foto. Och så här fungerar de flesta människors hjärnor – transparenta bilder flyter in och ut ur varandra och skapar ständigt nya dialoger, nya verkligheter. Denna sinnliga skaparådra slår ibland ner som en blixt i sommarkvällen, men oftast håller den sig dold och väntar på mina inviter. Jag måste ta initiativet, eller jag måste åtminstone vilja någonting.
Och så är det också med blåggen. Initiativet ligger hos mig, och det skapande arbetet ska jag genomlida. Men utan läsare och publik, utan blåggbläddrare, är den här verksamheten tämligen värdelös. I blåggens administrationspanel kan jag notera hur många som varit inne på Maos lilla blå...gg, hur många sidor som bläddrats igenom, hur länge vistelsen varat i medeltal. Det är som att höra publiken där ute i foajén medan jag själv står bakom scenen. Det är på teatern som det delvis också är på blåggen: Det egentliga dramat utspelar sig inne i varje enskild åskådare, i läsarens privata upplevelserymd. Och dit äger jag icke tillträde. Ändå är vi, blåggare och blåggbläddrare, självklart förenade med varandra – som båthusets vattenspeglingar och minnets fragila bilder. Efter en skapande paus i juni fortsätter jag från den första juli igen att blågga ett par gånger i veckan. Häng gärna med!
Veckans foto
Några enstaka gånger i min barndom på 50-talet upplevde jag lysmaskar i sommarnatten, en ganska fantastisk syn faktiskt. Idag, på äldre dar och med kameran beredd, söker jag mina linsoffer helst en tidig förmiddag eller en varm sommarkväll. Det måste helst vara vindstilla för att kameran ska kunna fokusera på dessa småkryp eftersom skärpedjupet är minimalt och mycket handlar om ljus och lyckliga omständigheter. Det här skråttet mediterade på ett blad i utkanten av Hertonäs gårds park i Helsingfors. Troligen en helt vanlig buskbeboare, men vem kan upplysa mig om namnet?
Veckans foto
Dagarna vandrar, livet går, stunderna växlar och skrider. Men våren som kommer vartenda år är ett under i alla tider.
Jag kallar det sommarsnö – äppelblommorna som regnat ner på terrasstolen. Äppelträdets blomning var som vanligt kort och intensiv. Tulpanerna är nu i tur att vissna, rhododronbusken har just blommat som vackrast men på bergsängen framför mig står långa rader av prästkragar i knopp. Så rullar det på: somt dör bort, annat växer upp. Nu i junis ljusgrönaste dagar är det full ruljans på äng och i skog och det är bara att tacka och ta emot och kanske inte sörja över flyktigheten. Alf Henrikson skaldar i dikten Rundgång:
Gökarna tystnar, våren tar slut, mot varmare kvällar går färden. Så länge som rosor i världen slår ut kommer kärlek att finnas världen.
Tiden fram till midsommar är det mycket kärlek, blomsterkärlek. Ännu någon vecka till blir dagen längre och längre, för att sedan långsamt svänga mot långa skuggor.
Gräshoppans gnissel och doften av hö stiger i solstekets ånga, och stilla går sommarens blommor i frö och åter bli nätterna långa.
Men än är vi inte där, än snöar och regnar och blommar det om vart annat. Och bloggredaktören håller låg profil utåt i hela juni månad. Tekniken ses över, batterier laddas, sommarluft inandas. Men kalendern fungerar, temadagar presenteras, citat citeras. Häng med – och njut av det bästa naturen har att erbjuda!
veckans foto
Ibland växer tankar och idéer ur huvudet med sån fart att man helst borde ha hjälm på huvudet för att inte få en sån där gräslig huvudvärk som ett alltför fartfyllt ventilerande av pannlobens innehåll tyvärr ofta är ett resultat av. När de små idéfröna skjuter skott sker det ju som alla vet alldeles konkret rakt genom skallen där grönskan sedan på dess yttersida breder ut sig i snåriga ris eller stiliga rabatter, lite beroende på tankegödslets kvalitet och konsistens. Innehållet i en kreativ hjärna kan alltså med lätthet upptäckas enbart genom en snabb blick på huvudknoppen: Om den spruckit ut i full blom och uppvisar en likhet med sommarängar i juni kan man med säkerhet konstatera att rot och stam är tryggt förskansade i en sund tankevärld. Men om ingenting annat än några glesa strån syns på den månliknande hjässan kan man bara beklaga faktum och lite orealistiskt hoppas på bättre skörd nästa år. De gamla latinarna konstaterade snusförnuftigt: Jag tänker, alltså finns jag. Jag propagerar helt osakligt: Jag tänker gräsligt konstigt, alltså blir det små pauser i bloggflödet den närmaste tiden. Jo, gräsmattan med sina tidvis ganska kantiga citatfrön och sin halvskumma temadagsnäring vattnas visserligen varje dag men de egentliga språkrabatterna ansas och putsas just nu i det för tillfället stängda växthuset där också diverse tekniska justeringar och nyinstallationer äger rum. Allt detta pågår troligen hela juni månad vilket på detta sätt meddelas den flitiga bloggbläddraren till efterrättelse och självklar åtlydnad. Om det på bloggen de närmaste veckorna trots det framtränger ett och annat ogräs må denna trädgårdsmästare vara förlåten: Jag gör vad jag inte kan.
veckans bild
Tankarna går till en boaorm som slukar sitt enorma byte, eller ordspråket Snålheten bedrar visheten. Hur som helst – ibland är för mycket lite för mycket, som här i Tegelbruksvikens i övrigt ganska lugna vatten. Det var rena rama turen att jag råkade knäppa denna snåla knäppgök mitt i gärningen.
Bilden är samtidigt min lilla åsnebrygga till det egentliga budskapet: Nu har jag blåggat i precis ett halv år – varje dag sedan 1 november 2019 – och ibland känns det som om jag greppat ett lite för stort byte. Samtidigt är det så oerhört frestande att fiska inte bara i de grunda vikarna men också tidvis ge sig ut på lite djupare farvatten. Min ambition har varit att servera en lättsam blåggkost kryddad på lite varierande sätt, att helt enkelt bjuda på små smakbitar från livets smörgåsbord – lite salt, lite sött – för att jag sedan själv ska orka ta mig an den nya dagen med ett extra fniss eller en tröstande tår i bagaget. För det ska den ärade blåggbläddraren nämligen veta: Det är ganska påfrestande att ständigt stå i centrum för sin egen beundran och självgodhet – handflatorna är alldeles ömma efter allt applåderande åt mig själv.
Dags att coola ner mig en aningens aning, att ta det lilla lugna(ande). Från och med idag till sista augusti saktar jag alltså lite på farten, återkommer visserligen varje dag i traditionell stil med Dagens citat och Dagens temadagar men de egentliga blåggtexterna publiceras under sommaren troligen "bara" två gånger i veckan, troligen onsdagar och lördagar. Troligen. Släktberättelsen Under huden är jag många tar en paus efter dagens inslag och återkommer i september. Vissa tekniska problem måste lösas den närmaste tiden för att den förhållandevis bildrika blåggen ska kunna fortleva, en ny dator måste inköpas och de lösa skruvarna måste oljas för att hållas tillräckligt lösa. Men annars mår jag hyfsat och ser fram mot att möta ännu fler blåggbläddrare framledes. Tack för DITT intresse så här långt, tack för DINA blåa tummar upp – utan dem skulle jag förtvina som en ovattnad växt. Må sommarens sol ge oss D vita miner och nya energier som vi alla så väl behöver, och absolut ingen corona! Blå, blå vindar och vatten... blubb, blubb... blå, blå känslor i natten... BLÅGGKÄNSLOR!
Veckans foto
Och så har vi (äntligen...) kommit till slutet av maj-månads besserwissertema (som coronakrisen aktualiserat). Med utgångspunkt från det välkända ordspråket Skräddare, bliv vid din läst, har jag de senaste veckorna serverat variationer på detta vansinnigt kloka och omistliga tänkespråk: Bagare, bliv vid din jäst / Ryttare bliv vid din häst / Skådespelare, bliv vid din gest.
Nu, inför sommaren, tillägger jag för mig själv; Fotograf, bliv vid din prästkrage! Rakt utanför fönstren på bergsängen blommar, i bästa fall, hundratals prästkragar i månadsskiftet juni-juli. Jag ser redan fram mot detta nästan sakrala skådespel och påminner mig gång på gång att små manipulationer med ljus och kameravinkel kan göra under med ett bildmotiv. Men huvudsaken just nu är att fånga vårens och försommarens snabba förändringar för att senare ha dem som tröst och bildbevis när mindre ljusa tider randas. Minnesbilder och fotografier har mycket gemensamt: De fungerar ofta som en, i bästa fall, hoppfull och ljus scenografi till vardagslivets, i värsta fall, mörkare stråk.
Veckans foto
Fortsättning följer på maj-månads besserwissertema. Det hela började med att coronakrisen alstrade en massa förståsigpåare men att det gamla ordspråket entydigt propagerade SKOMAKARE, BLIV VID DIN LÄST! Det föranledde mig att peka finger åt många fler, liksom för att antyda att det är bäst att ta det säkra för det osäkra. Följande vecka stod därmed degrullarna i fokus: BAGARE, BLIV VID JÄST! Och senaste vecka pekade jag finger åt alla dragoner och husarer: RYTTARE, BLIV VID DIN HÄST! Det här tjatiga temat pågår ännu ett par veckor, som alla de värsta coronarestriktionerna, men eftersom folket är så korkat och inte förstår sitt eget bästa måste jag tydligen lite städa upp här i (m)ordspråksrabatterna. JAG, som vet hur saker och ting förhåller sig här i världen. JAG!!
Fotografiet taget på Fringe-festivalen i Edinburgh 2016.
Veckans foto
I coronakrisens kölvatten hörs allt fler amatörmässiga besserwissers och det tar jag fasta på även här i Veckans (m)ordspråk och Veckans foto nu under maj månad. SKOMAKARE, BLIV VID DIN LÄST är en tydlig fingervisning om att var och en (kanske) inte ska uttala sig om sånt man inte känner till i detalj. Senaste vecka höjde jag mitt besserwisserfinger åt degrullarnas mjöldammiga skrå och uppmanade: BAGARE, BLIV VID DIN JÄST. När jag nu riktar mig till ryttaren vet jag inte riktigt varför men jag antar att det betyder att hen inte ska hoppa över skaklarna. Men, ärligt funderat – har jag själv någonsin sett någon hoppa över skaklar... Skaklar!?!
Fotot är taget i Fallkulla husdjursgård i Malm, Helsingfors.
Veckans foto
I en tid av ständigt ökande antal av så kallade besserwissers erinrar jag mig i den kritiska corona-månaden maj det gamla goda ordspråket Skomakare, bliv vid din läst, på latin: Sutor, ne ultra crepidam som i sin tur mera ordagrant betyder "skomakaren må icke bedöma något utöver skon". Och en läst är alltså en modell av en fot, ofta tillverkad av trä eller metall. Sens moral är självklart att den som är expert inom ett visst område inte ska uttala sig om sånt som hen inte känner till.
Och jag som nästan är sakkunnig i ämnet arbetets förmedling citerar mig själv ur boken Arbetets kraft, utgående från situationen i Sverige/Finland på 1600-talet: Hantverkarna och gesällerna ("mästersvennerna") utgjorde ett slags nav i samhällsordningen. Med sina praktiska kunskaper, baserade på mångårig arbetserfarenhet, stod de i nära kontakt med sin tids konsumenter och kunde snabbt anpassa produktionen till efterfrågan. Grupperade i skrån och gillen hörde de till stadens mest centrala gestalter, självmedvetna och stolta.
Ordspråk och folkliga talesätt är mer eller mindre en spegling av en viss tidsanda och ett kulturhistoriskt sammanhang och måste tolkas utgående från det. Vilket inte hindrar att innehållets essens kan överleva tid och plats med många hästlängder. Och som en senkommen besserwisser kan jag ju alltid "korva om" innehållet och helt hänsynslöst anpassa det till blåggens tvångshumoristiska och föga vetenskapliga profil.
Fotografiet föreställer Pan de Muertos, det vill säga Dödens bröd, som man framförallt äter i Mexico i samband med Dia de Muertos – Dödens dag den 1 november. Ge oss vårt dagliga bröd och jag ska fira Livet de övriga 364 dagarna i året.
Veckans foto
Granada – mellan de smala gränderna ser jag Federico, eller tror mig åtminstone höra hans röst.
Jag såg mig i dina ögon men du var död!
Men du lever, du lever! Du står där på det höga berget med månen i ditt hjärta.
Siete corazones tengo
Ja, du har minst sju hjärtan, kanske fler, kanske tusen
Sju flickor med långa händer bar mig på sina speglar
Ja, jag minns deras skratt oförlösta och sprängfärdiga mellan kalkvita väggar. Men vem speglar mig när natten kommer, vem bär mitt hjärta över kullarna?
Över den gröna natten lämnar sångarna spår efter glödjande lilja
När jag går hemåt hör jag gitarren stämd i stjärnstrålar och morgongräs, under balkongen hörs din hesa röst.
Trädfällare. Hugg ner min skugga. Förskona mig från plågan att se mig utan frukt.
Bilden är från gamla stadsdelen Albaicín i Granada, Spanien. Och Granada var också poeten och dramatikern Federico García Lorcas (1898–1936) hemvist. Jag tänker ofta på dessa smala gränder med sin speciella stämning, tysta och talande på samma gång, ungefär som vardagen här hemma och lite överallt i världen just nu.