Veckans foto
NARRATIV
Jo, alltså. Jag tror att alla människors huvuden ser ut så här: Mellan pannlob och bakhuvud står en massa filter tätt tätt invid varandra, ungefär som diabilder i sina kassetter förr i tiden. Eller som en massa röntgenbilder placerade på varandra så att man ser ett motiv när man ser genom alla och ett annat, lite justerat, om man plockar bort ett antal mellanskikt. Ju fler specialfilter desto tydligare och mer detaljerat slutmotiv. Nästan aldrig fungerar denna visuella apparat helt tillfredsställande, och aldrig helt optimalt, men tillräckligt ofta tillräckligt bra för att livet ska kunna gestaltas någorlunda förståeligt. Huvudet är en meningsskapande bildmaskin, en halsbrytande skicklig visuell domptör.
Men det senaste året har bildkvaliteten radikalt försämrats och det har delvis med ökad ålder att göra, men framförallt är det världsläget som skymmer sikten. När tillvarons stora tunga blöta motivmattor (krig, klimatkriser, svält, korruption, maktmissbruk och nu speciellt pandemin) lägger sig över vardag och helg grumlas blickfånget, ljuset avtar, tiden sackar. Det normala i kristider är att ett av hjärnans många speciallinser – humorglasögonen – vid behov tenderar att blixtra och blända mer än vanligt. Kanske är det ibland en självkonstruerad synvilla eller en fantombild, men faktum är att världen ofta ser lite mänskligare ut när man betraktar den med glimten i ögat. Men nu är humorlinsen skiten och suddig och på lösningsmedel och tvättpulver råder ransonering och därmed har vårens ljusflöde svårt att tränga igenom själens dunkel. Och ingenting blir precis bättre av alla dessa ironiska pikar och sarkastiska klubbslag som odlas på internet och i den offentliga debatten.
Humorn är alltså ställd på undantag och i brist på skratt och igenkännande leenden våndas mänskligheten. Med rådande katastrofscenografi som illavarslande fond faller eventuella lustigheter snabbt som torra blad till marken. När motståndaren är klart definierad och registrerad kan man med gott mod dra ut till drabbning, men det är annat med det ansiktslösa viruset som tenderar att upplösas i dimmorna och varken svarar på hot eller lockelser. Satiren snavar i sörjan, de burleksa krumsprången faller platt, ironin klingar falskt. Vad göra?
Om inte pandemin i samarbete med klimatkrisen och den tidstypiska egoismen av bara farten returnerar mänskligheten till medeltiden så kunde vi kanske göra det frivilligt och utan större åthävor: Biskop John Vikström påminde om det i ett nordiskt kultursammanhang redan för tjugo år sedan, kolumnisten Kimmo Oksanen noterade det i påsköndagens Helsingin Sanomat: Ibland behövs en narr som säger sanningen, en narr som får både makthavarna och pöbeln att skratta. Poängen med narrens brutala skämtsamheter är inte primärt att underhålla men att med humorns hjälp avslöja den undflyende sanningen. Alltför mycket klokheter, fakta och lagstyrd maktutövning har en tendens att liksom vakuumförpacka verkligheten och utestänga all den friska luft som också behövs. Hjärnans många upplevelsefilter kräver speciellt just nu en glasklar humorlins som genomlyser hela vår röriga och hotfulla tillvaro, som avslöjar den maktfullkomliga galenskapen och inympar åtminstone en liten gnutta ödmjukhet i bångstyriga kroppar. Skratta lagom? Nej, skratta hejdlöst, befriande, förlösande, skratta så att jordskorpan skakar!
Kan patientens diagnos uttryckas mera humorfritt än så?
Foto: Jätteaffisch i Edinburgh, Storbritannien, i samband med Fringe-festivalen 2016.
Veckans foto
Tjurskalligt
Idéer – det är väl någotslags ljusförsedda tankar, eller små guldinramade visuella skisser, kanske ett ackord med en alldeles speciell pälskittlande klang – jag känner igen innehållet när jag ser det, detta hjärnans häpnadsväckande hittegods, och alldeles speciellt den biten som magasinerats sedan urminnestider och förblivit nästan bortglömd, kanske en gång bortstädad med avsikt att i en oklar framtid återanvändas, exponeras. De är många, idéerna, och de är till största delen ordentligt utslitna, förbrukade, rostiga, stela och stumma. Funktionaliteten fallerar, antikvitetsvärdet kan diskuteras.
Men jag står i och jag står ut, dag ut och dag in. Nya idéer uppkommer inte av sig själv, nejnej, ingen självproducerande automatik här inte! Det är som att varje morgon lägga sig på sin gräsliga bädd och önska att gårdagen hade efterlämnat åtminstone några minneslappar, några klövervisningar om färdens fortsatta gång. Men så är det alltså inte här. Var dag har sin egen plåga och den plågan heter Brist på idéer. Tankens tomhet tarvar tillfredsställande talang, tillrådig taktik tillhandahålles tjänstvilligt talsnål tjurskalle. Men det gäller alltså att vända sig inåt, att huvudsakligen smila medan hjärnan är varm – även lite ansträngd humorstretching stärker spiritualitetsfästena och tänjer på muntrationsmusklerna. Men särskilt roligt är det ändå inte.
Jag frågar mig vart allt detta energiöverflöd – för det är det väl? – sprider sig, och om det i så fall dränker och sänker eller lyfter och bär. Med Andra Ord – levereras här tankeslam eller vitterhetsvatten? Svaret lär dröja; världen är upptagen av viktigare pandemier och all tid går åt till att sticka hål på ryktesbubblor och att styra strömmade samtal i rätt riktning. Tidvattnet droppar och stänker och så gör också virala virus. Ta skydd, ropar Myndigheterna, och jag gömmer mig bakom orden, bakom den eleganta pannflätan, drar Ingen idé-täcket över hornen och låtsas som om jag sover. Vilket jag också nästan gör – det är trots allt Tysta veckan och att tjura hjäper föga. Och snart ska jag stå upp.
Fot(n)o(t): MARS-månad har varit den INTERNATIONELLA IDÉMÅNADEN [International Ideas Month]. Fotot är tagen i en privatägd djurpark i Obbnäs år 2014.
Veckans foto
HÅÅTVÅOOO
Livet är en blöt tillställning. Inte nog med att jag gråter mer eller mindre bittra tårar, jag skrattar också så det bara skvättar. På livets gondol bär det av i tårkanalernas Venedig, svetten rinner, den iskalla glassen smälter, vattenflaskan halsas, men jag ångar tappert fram på blöta gator. Vatten, vatten, vatten – nästan allt är vatten: Jordklotet är en jättestor ballong som till 70 % är dränkt i vatten. Och ungefär samma blöta balans råder i människan – en till 70 % blöt typ. Cellerna är smockfulla av vätska, skelettet är vatten till 22 %, musklerna 76 % vatten, lungorna 80 %, blodet och hjärnan är utspätt till 95 % med vatten. Jag kan bara stilla undra vilken superdunderhjärna en total vattendränering av hjärnan skulle resultera i; en torr ärta med aldrig förr skådad intellektuell sprängkraft?
Jag är helt klart ett blötdjur, en lätt uppdaterad version av den där djurstammen som kallar sig Mollusca och som representeras av 90.007 (ungefär, ungefär ...) levande arter på denna vattendränkta planet. Och vad får mig att så bergsäkert inse detta häpnadsväckande faktum? Jo, hör bara vad Wikipedia säger om blötdjur: "Blötdjur är huvudsakligen symmetriskt uppbyggda. De består av ett huvud, en säck med alla organen, en mantel och en kraftig fot." Klart som korvspad: Jag är tämligen symmetriskt uppbyggd, jag har ett huvud (tro det eller ej ...), min kroppssäck innesluter en väldig massa organ, mantel är kanske att ta i men jag har en riktigt elegant blå dunjacka, och i stället för en kraftig fot har jag två små smala tassar, som om man av någon anledning skulle vilja slå ihop dem mycket väl kan ge ett robust och markfast intryck. Fast blötdjur och blötdjur ... Mera specifikt känner jag mig egentligen som en snäcka av typen Gastropoda, ni vet en sån där slemmig typ som segar sig fram i tillvaron släpande på sitt hus på ryggen (se självporträttet ovan). Min slattriga framfart är dock helt osymmetrisk men å andra sidan har jag ögonen på skaft och tror att tiden aldrig ska ta slut. Jo, här under skalet tar den förstås slut en dag men bagagebefriad kan jag krypa fram i all oändlighet.
Livet är inte bara en blöt tillställning i största allmänhet men en veritabel vattencirkus i största synnerhet. Det är vatten morgon, middag, kväll och vanligen också lite där emellan. För mig alltså, men för miljoner människor är ett dylikt frosseri bara en fuktig dröm. Privilegier är svåra att hantera eftersom de har en tendens att vara osynliga, eller åtminstone genomskinliga, och det resulterar helt följdriktigt i att jag ganska sällan inte tar detta vattenöverflöd som självklart. Att världens mest vanliga vätska inte är rättvist fördelad på jordklotet är ett oförlåtligt faktum som måndagens temadag vill göra mig uppmärksam på. Mitt överflöd av vatten låter som en tautologi, som en språklig varningssignal, ja, som en alldeles rättvis och rimlig kalldusch.
Foto: Snäckan är fotograferad i Nagu sommaren 2020.
Veckans foto
FALLAS
Vintern övergår sakta mak i vår men ändå är det som om vintern i mig stannar kvar. Om jag inte börjar röra på mig, tänka i varmare banor, kommer jag att frysa till, stelna som en staty. Men lyckligtvis finns det också statyer som lever, som får mig att le, till och med att skratta. De kallas Fallas och förekommer bland annat i Spanien, speciellt i staden Valencia på östkusten. I normala fall skulle den stora Fallas-festivalen gå av stapeln just denna vecka , men allt är förstås inhiberat i väntan på bättre, säkrare och friskare tider.
Fallas (från latinets fax=fackla) är namnet på de jättefigurer – upp till tjugo meter höga – som tillverkas av papier maché, trä, vax, glasfiber och så vidare och som placeras ut på gator i torg för att sedan, på den helige Josefs dag den 19 mars, helt sonika brännas upp – alla utom en, som ställs ut i Museo Fallero. Den första utställningen arrangerades 1934 men traditionen sträcker sig bakåt till mitten av 1800-talet. På den tiden hade arbetarna placerat facklor utanför sina verkstäder, och för att fira våren och ljusare tider brände man upp både facklorna och de dockor som höll upp dem. I Fallas-festivalsammanhangen växte dockorna till mastodonta proportioner, tillverkade av olika fallasklubbar som arbetade med konstverken under en stor del av året. Festivalaffischerna utvecklades redan i ett tidigt skede till imponerande grafiska konstverk. Varje år utses en fallasdrottning och för barnen ordnas en egen fallas-fest.
Tanken går till den medeltida karnevalen med sin uppånervända logik där lågt blev högt och högt blev lågt. Karnevalen fungerade som ett slags kollektiv samhällelig säkerhetsventil när maktens män helt öppet och fritt häcklades, förlöjligades och helt enkelt utskrattades. Som på en given signal körde spektaklet igång för att ungefär lika abrupt avslutas. Vilket påminner om Skrikets dag den 15 september i Mexico när alla på en given signal skriker ut allt vad lungor och röstresurser tillåter. Resten av året är mexikanen tyst och lite reserverad, om man får tro Nobelpristagaren Octavio Paz. Och det får man.
Idag känner jag en klump i trakten av adamsäpplet, någonting blockerar flödet mellan hjärta och hjärna. Skrattet har fastnat i halsen, ledsamheten och sorgen smyger oroväckande runt min kropp. Om ett par veckor ska jag visserligen få min första vaccinspruta mot Covid–19 men jag är inte så säker på att den kan råda bot på min vid det här laget nästan kroniska humorbrist. Min hälsobarometer signalerar kris när de smågalna tankarna slutar upp att hoppa som ystra kalvar på våren och känslobrunnen fortfarande är isbelagd. Idag skulle jag göra nästan vad som helst för få falla i farstun för en frodig och festlig falla.
Veckans foto
TRYMÅ
Som sjutumsspikar bultas ordet CORONA in i våra stackars kroppar varje dag – morgon, middag, kväll. Och natt: Jag drömmer om corona, mina tankar svämmar över av corona, hela mitt själsskal antar allt mera formen av ett ilsket virus. Snart gör jag väl som Kafka och formulerar världslitteraturens nästbästa inledningsmening i min nästa debutroman: "När Georg Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till ett jättelikt coronavirus."
Medge att den bilden inte är det minsta mungipstöjande, inte ens fantasieggande. Den spegelbilden är bara bedrövlig, olustig, motbjudande. Insekt? – Nåja möjligen ... Men virus? Nej! Där går gränsen: Ett kryp kan jag kanske acceptera, men inte en basilusk.
Som sagt: Så här lågt har jag redan sjunkit i tanken, bara golvspringorna skiljer mig från det slutliga mörkret. Det är då, eller egentligen precis just nu, som ordet kommer till min räddning: Trymå. Jag ser en trymå! I motsats till en hägring är en trymå alldeles verklig och konkret. Från början handlade det om den mur som skiljer två fönster i ett rum, senare har det blivit namnet på en stor väggspegel som från golvet uppåt fyller mellanrummet. Förvandlingen från mer eller mindre död vägg till reflekterande yta känns speciellt uppmuntrande just nu när jag kryper här mellan dammtottor och brödsmulor: Rummet vidgar sig, blicken höjs, fantasin får fart. Och det bara tack vare ett ord!
Ord är som små trymåer, som spegelprismor – jag ser inte bara ordet men också allt vad det reflekterar, mångdubblar, fördjupar. Goda ord vidgar perspektivet, onda ord tränger bort, fördunklar, splittrar. Som resliga trymåer bollar vi människor ord med varandra, speglar varandras förhoppningar, besvikelser, tillkortakommanden, förtroenden och lustar. Jag formas i din spegelbild, du blir tydligare i mitt återsken. Ett ord fel och spegeln får en spricka, ett ord rätt och ramen glänser stor och stark.
Häromdan noterade Social- och hälsovårdsministeriets chef Pasi Pohjola, apropå coronaläget i Finland, att smittoriskfria kramar och fysisk kontakt troligen blir möjliga senare på hösten, kanske först närmare julen, när större delen av befolkningen är vaccinerad. Och det känns ju helt orimligt. Var ska jag hitta alla tänkbara goda, mjuka och livgivande ord som hoppeligen även min själ magasinerar, och framförallt – hur ska jag klara av att leverera dem regelbundet och medvetet till andra i en dylik dimmig tillvaro? Ordet corona har som alla andra stigmatiserande ord en tendens att korsfästa psyket och fördunkla sikten och därför blir valet av vokabulär ännu viktigare än vanligt. Och trots det konstlade bildspråket säger jag till mig själv: Släng coronahammaren och putsa istället trymåspegeln – det höga ljus som ligger lite dolt där någonstans även under min känsliga hud. Senast när det yttre ljuset fallerar riktas uppmärksamheten på det inre, det outsinliga.
VINJETTFOTOT: Vad har brudparet som poserar för en (annan) fotograf i stadsdelen NDSM Wharf, Amsterdam, med denna tillkrånglade historia att göra? Inte mycket men kanske lite i alla fall: Ett brudpar är, får man hoppas, fokuserat både på fysisk och psykisk närhet, och på framtiden – allt detta livsviktiga mentala speglande som många saknar just nu. Och apropå gårdag och morgondag och miljön runt brudparet: Marko T Wramén skriver i boken Mitt Amsterdam: "En gång i tiden låg här ett av världens största skeppsvarv, Nederlandske Droogdok en Scheepsbouw Maatschappij. Sedan starten 1922 byggdes här skepp av många typer, till och med supertankers. Men som för så många andra varv i Nordeuropa gick det åt pipan och hela rasket konkade 1984. Idag har området återigen börjat blomma med krogar, kaféer, konstnärskolonier, studentbostäder och kontor för bland annat MTV, Red Bull, Greenpeace, Pernod Ricard och Hema (Hollands motsvarighet till [svenska] Åhléns)." Framtiden finns forever men i min tankevärld är den just nu skymd av ett stort virus. Må det inte äta in sig också i min fantasi för då går det definitivt åt pipsvängen!
Veckans foto
Komplimangkomplikationer
Vi har alla sett den brösta upp sig, stolt resa sin enorma fjäderskrud, som om den sa: Finns det något stiligare och mer imponerande än jag! Om du dånar av beundran, om du bara tillber mig och min oförlikneliga elegans ska jag bli din. Och så skakar han på sina ögonfyllda fjädrar liksom för att understryka att han inte bara SER dig men framförallt att han vill bli SEDD av dig. Natten har tusen ögon och en påfågel nästan lika många.
Ytligt betraktat kan pippins kurtis förfalla – just det – ganska ytlig. Som en äggsjuk tupp bröstar han sig framför sin utvalda mera anspråkslöst utrustade höna och det är inget snack om vem som är showens huvudperson. Det handlar ytligt sett om dig men i praktiken är fokuset på MIG. Se på MIG, JAG den oemotståndlige, alla fjäderfäs okrönte konung, skogens härskare och alla hönors mål och mening.
Det är någonting som skorrar i dialogen och det är inte bara den rikt bevingade fågelns karaktäristiska vrålande som bidrar till det. Man skulle ju kanske kunna tycka att Herr Påfågel kunde lägga fokus på sin utvalde, åtminstone något lite kunde försöka hitta åtminstone en stilig fjäder i hennes gråbruna vardagsdräkt, kanske komplimentera hennes sirliga gång, huvudets hållning, näbbens böjning. Men sidunej, här handlar det bara om MIG!
Det här är det ena diket på komplimangernas vildvuxna vägar: Att lägga fokus på subjektet och inte på objektet. Det andra diket är lite otydligare, delvis igenvuxet och dolt: Att visserligen ge komplimanger men fortfarande hålla blicken stadigt fäst på sin egen spegelbild. Det i sin tur påminner om uttrycket medaljens andra sida; att ett sakförhållande å ena sidan kan förefalla sant och sunt och begripligt men att man också kan se det ur en annan synvinkel, kanske inte alltid lika fördelaktigt. Framsidans prålighet och baksidans krassa vardaglighet.
När det gäller påfåglar uppstår här en besvärande inkongruens, en anomali, en motsägelse: Påfåglar har nämligen också väldigt stiliga bakdelar – se bara på vinjettbilden ovan! Och i mitt stilla sinne undrar jag om inte Herr Ögonfägnare är medveten om denna naturens briljanta tvåvägslösning: Hur jag än svänger mig har jag visserligen rumpan där bak – men vilken rumpa! Det här kan förfalla vara den ultimata lösningen på alla fåfänga individers kärlekstörstande manövrar; se till att du är lika stilig fram som bak och allt ska ordna sig till det bästa.
Påfåglar och människor har mycket gemensamt och speciellt detta: Behovet att pråla och prestera, söka uppmärksamhet och beundran, ögonflirta och prassla i buskarna. Och båda är urusla att GE komplimanger ...
Apropå WORLD COMPLIMENT DAY den 1 mars: Vinjettbilden är tagen på Högholmens Zoo, den nedre bilden i dadelpalmträdgården El huerto del Cura i staden Elche, Spanien. Den vita påfågeln är inte albinistisk utan leucistisk, vilket betyder att det handlar om en så kallad recessiv mutation. Inga fjäderpennor med blåa ögon här men oj vad stilig ändå, och förvisso värd en massa komplimanger.
Veckans foto
Tankesmedja
Är du redo? Tänk efter! Eller egentligen; var beredd att tänka efter före!
Inte kan jag väl tänka före jag tänker ...? Jag kan inte ens tänka efter det jag tänkt färdigt. Jag kan bara tänka nu.
Men du kan tänka efter nu?
Njaa ... det kan jag väl. Tänka nu alltså ...?
Nej, nej. Jag sa: Tänka efter NU!
Ska jag tänka nu?
Ja. Du ska tänka efter NU!
Efter eller Nu?
Nu. Nu ska du tänka efter.
Har du svårt att bestämma dig? Du pratar visst med kluven tunga!
Det är inget fel på min tunga. Det är bara ormar som har kluven tunga, och jag är ingen orm.
Nej, men inte är det nu så väldigt långt ifrån heller ... Åtminstone försöker du slingra dig.
Jag slingrar mig varken hit eller dit, jag ber dig bara att tänka efter!
Efter? Bara efter?
Ja, efter! Tänka efter!
Nu?
Ja, nu. NU!
Ok ... Nu tänker jag.
Vad tänker du?
Tjaaa .. vänta lite så ska jag ska tänka efter vad jag tänker på just nu ... Jag tänker alltså ...
Försöker du göra dig lustig på min bekostad, driver du med mig!?
Jag vet inte vad det är för lustigt med att tänka ...? Du bad ju mig att tänka. Nu.
Men du tänkte efter!
Gjorde jag det? Det kan jag inte påminna mig om ...? Jag tänkte visserligen nyss men då var nu nu. Och absolut inte efter.
Vem är det som pratar med kluven tunga! Jag bad dig att tänka efter NU och inte nyss, har du svårt att FATTA, du ditt slemgröna segdragna salamandersubstitut!?
"Salamandersubstitut" ... Nu tycker jag nog du ÖDSLAR med din vänlighet alldeles i överkant. Ja, jag har lite svårt att fatta, jag har faktiskt ganska små händer men ...
Det är inte det enda som är smått hos dig. Har du några hjärnceller överhuvudtaget!
Tjaaa ... det beror på. Om jag kan tänka, vilket faktiskt HÄNDER ibland – fniss fniss – så har jag väl några i alla fall ...
Men inte så många, eftersom du inte tänker efter utan bara tänker nu!
Men du bad mig tänka nu!
Jag bad dig tänka!
Ja, jaa ... Tänk nu, sa du, tänk nu efter. Och det gjorde jag. Nyss.
Men du tänkte helt tydligt inte efter utan började bara virrigt tänka nu. Och lite senare tänkte du nyss och frågan är om du inte också tänkte sedan?
Nej det gjorde jag inte, sedan tänkte jag inte, absolut inte!
Riktigt säkert? Tänk nu noga efter!
Det börjar visst bli rundgång i den här dialogen ... Ska jag nu tänka EFTER eller SEDAN?
Sedan!
Ok, så inte NU i alla fall?
Nej, inte nu. Och inte efter. Men sedan.
Tack för det. Mina tankar tog nämligen precis lagom slut här. Skönt – nu är jag redo att inte tänka överhuvudtaget. Allra minst efter.
FOTNOT. World Thinking Day, som firas måndagen den 22 februari, uppmärksammas speciellt bland världens flickscouter under devisen: Stand Strong, Stand Up and Stand Together. Blåggaren har tagit sig friheten att spinna vidare på temat TANKENS DAG och visserligen förflyttat sig till grön skogsmiljö men samtidigt också några hundra miljoner år bakåt i tiden, lååångt före scoutrörelsen överhuvudtaget var påtänkt, till en tid i historien då tankesmedjorna fick ett första uppsving. Fotot är taget i den sympatiska djurparken Bioparc i Fuengirola i södra Spanien.
Veckans foto
HIPPO
Jag inhyser en flodhäst. Ja, alltså inte en sån där tvåtonsklump som grymtar som en gris, käkar gräs som en kanin och egentligen är släkt med valarna. Och inte heller livnär jag en flodhäst i vardagsrummet, om nu någon trodde det, eller vad värre vore – att jag själv skulle vara en flodhäst i salongen! Nej, knappast är jag ens en "HIghest Paid Person in the Office som styr och ställer med sina sekiner. Eller det sistnämnda kanske i alla fall ... Mitt blåggkontor inhyser ju trots allt blott (blått ...) EN person och det är JAG och det gör ju MIG till den förmögnaste och mest inflytelserika typen på kontoret. Men gör det mig till en HIPPO? Ja, kanske lite. Så i så fall: HIPP Å HÅÅ!
Nej, nu ska jag vara lite allvarlig. Saken är nämligen den att skenet som vanligt bedrar. Lika lite som flodhästen enbart är en sävlig och trögtänkt bjässe, alkoholisten enbart en manipulerande narcissist och den där penningfokuserade bossen enbart en maktgalen besserwisser så är flodhästen jag inhyser inte bara ett antingen eller. Nej, min flodhäst är i allra högsta grad ett både ock.
Så vad är det jag egentligen talar om? Nå, det har den hjärntvättade blåggbläddraren förstås redan listat ut. Mitt Hippocampus, som kamperar i våtmarkerna mellan Amygdala och Mammilära kropparna har nämligen den delikata uppgiften att liksom förstärka och stabilisera informationen från korttidsminnet till långtidsminnet. Liksom förstärka och stabilisera infomationen från korttidsminnet till långtidsminnet. (Aj, ursäkta sa jag det redan, jag glömde visst ... eller ... vad, hur...?). Om kommunikationen här emellan A och M inte fungerar kan jag lika gärna hälsa hem. För hem hittar jag i så fall inte. Hippocampus är nämligen något av en karta och kompass, eller egentligen en kopplingsstation som håller reda på mina råddiga tankar och skickar iväg dem till lämpliga ställen i hjärnkontoret så att saker och ting liksom där någonstans hoppeligen (hippoligen?) faller på plats.
Att blåggens visuella utfall och skriftliga infall mest påminner om en djurisk matstation, där alla rester ligger huller om buller, förklaras av Hippokampus namn: Hippo = häst, Kampos = sjömonster. Men som sagt, dra inga förhastade och ensidiga slutsatser av det! Den slutliga ordröran har nämligen föregåtts av en glasklar och fullkomligt genial tanke som tyvärr hamnade lite på villovägar i våtmarkerna när jag bet i gräset och nästan drunknade i idéflödet.
Så det är alltså alldeles uppenbart: Jag inte bara hyser en flodhäst, jag ÄR en HIPPO!
Foto: Dvärgflodhästar i Bioparc i Fuengirola, Spanien.
Veckans foto
MUSARM
Som vanligt är rubriken helt missvisande. Jag har visserligen sjuk arm, eller rättare sagt muskelvärk i en otränad biceps, men i vänster arm och inte i den högra som greppar musen. Så det här ska inte handla om rätt eller fel sittställning vid datorbordet, än mindre om behovet av regelbundna pauser i skärmstirrandet, och inte ens om mer eller mindre nödvändig fysikalisk behandling. Nej, den missvisande rubriken får i stället stå för alla diagnoser – fysiska, psykiska och sociala – som relaterar till det faktum att min kropp efterhand (med start 1987) utformat sig till ett maskformigt bihang till datorn. Och inte nog med det: Efter det dryga 30-åriga kriget känner jag fortfarande inte min motståndare. Och kampen bara fortsätter. Så här några dagar efter nationalskaldens dag tycker jag mig dessutom uppfatta skriftställarkompisen Rune Bergs kärleksfulla men tyvärr alltför sannfärdiga utsaga i krigszonens omedelbara närhet: Ty visst var tanken, mente man, hos Mao knapp till mått. Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott.
Ja, det är ett elände, detta datorberoende. Det vill säga, inte beroendet som sådant utan dess biverkningar: Frustration när jag inte fattar hur jag ska få datorn att göra som jag vill och förtvivlan när datorn gör som den vill. Och en allmän uppgivenhet inför den pakt som den dumma maskinen tydligen slutit med mitt sämsta jag och som resulterat i ett kroniskt beroende, inte bara av digital konsumtion i största allmänhet men av digital produktion i största synnerhet. I brist på bättre sysselsättning – det har jag visst nämnt x antal gånger? – skapar jag nämligen livsmening med textmening, vilket ungefär betyder att där andra lever livet på ett helt normalt och sunt sätt sitter jag i stället och försöker finna ord och meningar för dessa samma aktiviteter och livsuttryck. I min begreppsfyllda hjärna ligger Liv och Subjunktiv kärleksfullt tätt intill varandra.
Alltså, till saken: Vad jag vill ha sagt (kanske...?) är att jag, vi alla, lever i två världar; en inre osynlig och en yttre gripbar. Och att de båda speglar sig i varandra, och på ett mer eller mindre självklart sätt samverkar. Men medan mången annan tycks vara helt till freds med detta hetsiga pingpongspel så hakar jag upp mig redan i första serven: Det smärtar som sagt till i vänstra armen så fort jag kastar upp bollen i luften. Men eftersom det ju inte handlar om ett konkret bordtennisspel utan om en mental ordbollarlek blir jag alltid lite förvånad, för att inte säga rent ut sagt konfys, brydd, förvirrad: Hur kommer det sig att kroppen reagerar när sinnet fallerar? Och eftersom jag, som sagt, vid det här laget är en livskroniker har jag, efter seg och ihärdig träning, så småningom kommit till den intrikata insikten att de där ordbollarna – till synes helt oskyldiga och viktlösa – i själva verket är veritabla fakticitetsmonster som, när de kommer i farten, inte bara rör om i min kropp och själ men också målar om scenografin rakt framför mina ögon. Med Andra Ord: Mellan där ute i världen och här inne under huden ligger tangentbordet och den stora datorskärmen. Tekniken är den bro som skiljer den modiga dumskallen från den överlägsna fienden. Och eftersom ordet är mitt vapen och tanken min sköld så hamnar axeln stundom i kläm.
Och det är troligen därför jag har musarm.
Veckans foto
Hon har figurerat här förut på blåggen – Damen i ramen – denna gång fångad ur en obefintlig vinkel rakt framifrån. Den konstnärliga idén var alltså att tavlan liksom vaknade till liv och att motivet bokstavligen klev ut ur sitt sammanhang. Det var inte alls så huvudlöst som det först kanske föreföll, tvärtom – här låg mycken tankeverksamhet och konstnärlig lekfullhet bakom. Och det var just där bakom ramen spelet tog sin början: Först ett huvud som stirrade orörligt rakt fram, sedan små rörelser med ögonen som fick den uppmärksamma betraktaren att rycka till – tavlan lever! Sedan en lätt rörelse med ena handen, så den andra som nu fångar de passerandes blickar och pekar menande på penningpokalen rakt framför: – En slant här tack, och jag slinter ut ur ramen.
Det är lika effektivt som det är charmant och mungipstöjande. Ingen röst, inget ljud, bara menande blickar, underförstådda signaler, hemliga avsikter. Turiststråkets jämna pladder och babbel tystnar tillfälligt, alla följer nyfiket och uppmärksamt med den ljudlösa performancen. Tiden står nästan stilla, ytans estetik öppnar dörrar till inre världar, till minnen, till något fördolt. En kort stund omfamnar Damen i ramen oss alla, håller sekunderna i sin vita händer som om hon ville ge oss lite av sin tid. Och med en menande blick rakt i mina ljusblå drar hon sig sedan långsamt in i tavlans mitt och uppgår i allt det blomsterfagra.
Det finns människor som ger, och det finns människor som tar. Damen i ramen ger (dock i hopp om en allmosa i retur). Först långt senare märkte jag att jag aldrig lade en slant i hennes penningskål. Jag blev så tagen av hennes uppträdande att jag glömde givandet. Ja, jag tappade helt enkelt huvudet. Och när hon sträckte fram ett finger var jag beredd att ta hela handen. Damen i ramen förförde Kannibalen med den obesvarade kramen.
Valencia, Spanien. Nedre bildens fotograf: Vive.