Veckans foto
Fringe-festivalen i Edinburgh är en av oändligt många kulturella evenemang i England, Europa och världen, som tvingas ställa in en planerad festival. I ett uttalande daterat 1 april 2020 skriver festivalchefen Shona McCarthy bland annat följande:
Whilst the Fringe and its sister festivals may not be able to provide a stage in the same way as before this summer, we are committed to working with artists and creatives from Edinburgh, Scotland and across the world to find new ways of uniting people under a Fringe umbrella. It’s too early to say what this will look like, but we are confident that as a collective we can find a way to reach through the walls that currently surround us and inspire, cheer and connect. / From its earliest beginnings in 1947, the Fringe has provided a totally uncensored platform for artists from all backgrounds, cultures and perspectives to tell their story and shape their own worlds. As we try to adapt in the face of an all-encompassing global emergency, this spirit of shared storytelling and open dialogue feels more important than ever.
Ja, livet har hakat upp sig, hjulen rullar inte på samma sätt som tidigare, men hjulen har ändå inte stannat. Må allas våra minnen från oförglömliga festivaler, konserter, teater- och konstutställningar, dansföreställningar och en massa andra kulturella evenemang ge oss tålamod att vänta ut denna kris och i stället rikta blicken bortåt, framåt. Konstnärer och kreativa människor har alltid banat väg för nya upplevelser och nya möjligheter och gör det också denna gång. Det skapande är alltid starkare än det destruktiva.
Fotot är från Fringe-festivalen i Edinburgh 2016.
Veckans foto
Veckans foto är från spanska staden Valencia där gatuartister av olika slag försöker fånga turisternas intresse. När jag nu plockar fram bilden (som togs 2017) tänker jag på hur mycket som går snett när och om jag bara använder mitt huvud. Eller inte alls använder mitt huvud. Vardagen kräver en ständig balansgång mellan hjärna och hjärta och hur svårt är inte det i synnerhet när kunskap och fakta ständigt varierar. För att inte tala om känslornas vågspel – storm och stiltje i en salig blandning. Hjärnan kan jag kanske på något sätt styra men hur är det med känslorna, när ska de få fria tyglar, och när är det bäst att jag nogsamt kontrollerar mina känsloutbrott? Efter påskens omstörtade repris av händelserna för två tusen år sen är jag tillbaka i vardagen, i coronakrisen, i ett nu som ser ut att haka upp sig som en rostig maskin. Utan uppståndelseperspektivet ligger jag risigt till – min hjärna och mitt hjärta räcker liksom inte riktigt till för att hantera allt detta påträngande och oundvikliga och overkliga. Och ändå är jag är tvungen att göra det, jag, vi alla. Så vad gör jag? Jag gör det jag kan göra – fortsätter att blogga, tänka, känna, gråta, skratta ibland, fota, vandra, cykla, äta, prata, fundera och ofta vara tyst. Och spela lite piano, kanske sjunga en visa. Och snacka med Gud. Mycket snack! Försöka lyssna och lita på. Det är inte mycket, och ändå är det allt.
Veckans foto
Stockmanns galna dagar är precis avverkade, för denna gång på nätet, men stadens, landets, ja hela världens galna dagar ligger ännu framför. För ofattbara ganska exakt femtio år sedan slutade jag min skolkarriär mitt i terminen och arbetade under den galna tiden några månader på Stockmanns glaslager. En fullkomligt öppen och oklar framtidsvy kombinerades den gången med en lika mörk och undangömd vardag instängd mellan lagerhyllor och ljusskygga varelser. Det är ungefär så det känns just nu: Hur ska inte bara de närmaste tiderna gestalta sig, men tillvaron överhuvutaget? Jag vill lita på de tre smedernas yrkesskicklighet, kraft och beslutsamt. Men de kommer att ta tid.
Veckans foto
Förr, för mycket länge sen, när skoleleven var hemma från skolan, det vill säga på sommarloven, måste man, d.v.s. jag, samla växter. Det började med att man (jag...) skulle dra upp dem med rötterna, placera dem i en portör (fr. franskan porteur, bärare = en liten avlång plåtlåda) och väl hemma igen placera växten i ett herbarium (fr. latinets herba, växt, ört, och suffixet -arium, rum, behållare = växtpress) som sedan skruvades så hårt jag bara orkade. Efter lämplig torktid placerades den tillplattade växten på ett snyggt pappersunderlag tillsammans med en lika elegant etikett på vilken man (jag... med pappas hjälp) skrivit växtens svenska namn, latinska namn och diverse andra för skolfreden nödvändiga andra detaljuppgifter. Alltsammans kulminerade i ett strängt förhör på hösten, föranstaltat av biologiläraren, där agnarna s.a.s. skildes från vetet. Må det bli sagt, en gång för alla: Jag var definitivt ett agn. Idag plattar jag till blomster i mitt digitala herbarium – kameran. Och av latinska växtnamn kommer jag troligen bara ihåg ett: Sedum Acre – Fetknopp. Men det försöker jag fortfarande undvika att bli.
Veckans foto
En smågrotesk syn – fiskar i en kyldisk i huvudstaden Ponta Delgada på ön San Miguel på Azorerna. Azorerna är en autonom portugisisk ögrupp mitt i Atlanten och består egentligen av nio öar där Sao Miguel är den största (759 kvadratkilometer). På Azorerna bor ca 280.000 människor (i Ponta Delgada 80.000). Utbudet av fisk och skaldjur är självfallet stort och kvaliteten hög.
Veckans foto
Möhippans idé är att huvudpersonen får så lov att ta skeden i vacker hand även om uppdragen kanske inte alltid är så där alldeles oproblematiska och självklara. Men den här blivande bruden i Amsterdam tog det hela med humor och elegans och poserade villigt även för fotografen.
Veckans foto
Två kryp möts på en vresros, den ena skimrande vacker, den andra... bara vacker. Skalbaggen och flugan umgås på en växt som egentligen kommer från Östasien och Japan. Rosa rugosa trivs perfekt på sandstränder, så bra att den konkurrerar ut all annan växtlighet med sina täta, greniga buskar. Frukten i nyponen har luftfyllda håligheter som gör att den flyter bra och kan sprida sig vida över haven. Denna vresros, med sina bevingade gäster, är fotograferad på Lekholmen, kyrkliga samfällighetens skriftskolö strax utanför Helsingfors.
Veckans foto
Tiggare utanför en kyrka i Barcelona. Vi är inne i fastetider och jag påminner mig själv att ge av mitt överflöd till den som saknar mat för dagen.
Veckans foto
Urban i sin stiliga päls besöker Café Terrace varje dag, många gånger per dag faktiskt. Hans nötmage är nästan omättlig.
