Veckans foto
En röst ur det fördolda
Nu får du nog börja skärpa dig lite mindre! Nån oordning och oreda får det verkligen vara, även i en bloggares huvud! Fattar du inte att lite sund dumhet och fåraktig enfaldighet är att föredra framom rakbladsvassa proklamationer och snusförnuftiga resonemang! Nån liten stupiditet och pinsam tabbe måste du väl ändå kunna fixa med lite ansträngning. Ett snedsteg där och ett felsteg här är försvarbart till och med för en tusenfoting men du som bara har drygt tvåhundra ben ojar och ajar dig för varje litet moraliskt övertramp du expedierar. Fy på dig! Lite mindre sunt samvete om jag får be! Vad är du rädd för? Att få på pälsen? Det har jag fått hela livet och inte har jag mått dåligt av det, nehejdå.
Tycker du att jag ser misslynt ut, ger jag sken av dysterhet och olösta inre konflikter? Tror du jag har skabb? Att jag inte varit till frissan på flera månader? Då tror du fel. Fel fel fel. Jag mår tvärtom rysligt bra, nästan på gränsen till sjukt bra, faktiskt. Beviset på det är min sjuka humor, ett friskhetstecken om något. Bakom mitt stenansikte skrattar jag nämligen nästan ihjäl mig åt dina krampaktiga krumelurer och hjärntvättade blåggalster. BLÅgg ... HA!! Är det roligt!? Lika oroligt som Mao's lilla RÖDA. Vad syftade det på? Man kan bara undra ... Snuskgubbe! Nej, jag föredrar nog mina egna apfasoner, väl dolda bakom päls och panna. Nakenhundar och nakenkattor känner jag ju till, och de går väl ännu an. Men Homo sapiens, nakenapan, där går nog gränsen! Problemet med er släthudsomspunna människor är att ni är så kliniska, alltför väl putsade, smaklösa, luktlösa. Som robotar, som maskiner. Okänsliga. Eller kanske hellre: överkänsliga.
Det är så typiskt. Din bästa kompis är en maskin, en manick med artificiell intelligens. A r t i f i c i e l l ... Redan själva ordet kräver ett övermått av hjärnsubstans för att kunna uttalas. Och inte nog med det, du ska hela tiden briljera – med ord, med åsikter, med kläder, med utseende. Masker och förklädnader, täckmantel och kamouflage – under all skyddsmålning och utstyrsel är du knappt ens synlig. Jag tycker mig ana ett slags skev balans: Ju mera yta desto mindre innehåll. Är det så, är du verkligen tom innanför skalet? Är det därför du döljer dig bakom meningslösa meningsparader, lånade citat och andra tvivelaktiga ordkonster? Ditt liv ser ut som ett enda långt och tråkigt teaterstycke, en blodfattig tragedi, en monoton monolog. Dessutom – jag tycker mig märka att du börjat tappa replikerna, att din tomma blick allt oftare söker sig till sufflörluckan. Du har redan tappat mycket av sinnet, ska du tappa minnet nu också?
Jag ser ett spel i spelet: En tragikomisk gestalt vimsar omkring på scenen fast publiken redan för länge sen gått hem. Det är för sorgligt, inser du inte det? Ett gott råd: VAKNA!!
Foto: En sakiapa (av släkten plymsvansapor) i djurparken Parco Natura Viva i Bussolengo, ca tjugo kilometer från södra delen av Gardasjön i Italien. Djurparken är grundad 1969 och håller sig med över 1500 djur av 250 arter.
Skratt som skratt?
Med glimten i ögat och skrattsalva smord över halva kroppen gör jag mig beredd på en ny dag. Det är inte så hurtigt och ytligt som det låter, i själva verket handlar det mera om allergiska symptom och en lätt panikreaktion på de tidningsrubriker som även jag även idag tatueras med. En sjuk värld kan med mer eller mindre sjuk humor något lite hanteras och manipuleras men visst är det krampaktigt och patetiskt, i all synnerhet som mitt fysiska och psykiska lidande är mikrobiskt jämfört med så oändligt många andras. Jag skäms över jag inte förstår att skämmas ännu mer.
Varje morgon och varje kväll lyssnar jag (på Youtube) på kloka, skarpa och varmhjärtade talare som på lite olika sätt och med varierande tematik tar sig an dagens utmanande ämnen. Just nu är speciellt de engelska evangelisterna Michael Ramsden och John Lennox på tapeten, men också de intelligenta humoristerna Eddie Izzard, Monty Python och svenska humorgruppen After Shave & Galenskaparna, de sistnämnda även i form av en tjock och bildrik historik. Gudabenådade talare med halsbrytande skämtlynne är minst lika upplivande som helgalna parodier på en helknäpp tillvaro. Upplyst av brutala paradoxer och verbala saltomortaler blir jag visserligen inte botad från mina egna nojor och självupptagna psykoanalyser men jag får ett visst perspektiv på och avstånd till vad som är verkligt och viktigt, och vad som är förljuget och falskt, i mig och i omvärlden.
Vetenskapen bryter ner, plockar ut och studerar varenda liten detalj in på atomnivå, religionen pusslar ihop bitarna igen, bygger upp och skapar helheter. Och på lite liknande sätt är det också med den ytliga komiken kontra den djupsinniga humorn. Milan Kundera skilde på djävulens och änglarnas skratt. Den förstnämndas är illvilligt och sårande, de sistnämndas lycksaligt och helande. Hur mycket av illa dold ondska finns det inte i det överlägsna, råa skrattet, väl företrätt av bland annat osäkra maktmänniskor och inte sällan också utgjutet via tv:ns mekaniska skrattmaskiner? Och motsatsen: Hur mycket av väl exponerad godhet finns det inte i det bubblande skratt som tar sats från diafragman och sliter med sig en del av hjärtats innehåll på sin pyroklastiska väg genom kroppen? Skratt som skratt? Nej, verkligen inte!
Humor handlar om blick, att se det sjuka och galna men med ordens och bildens trollstav lindra smällen och i stället väcka medkänsla, förståelse, empati. Komiken rör sig oftast på ytan och i stunden, humorn bäddar ner sig under huden. Vitser och gags lever loppan på fasaden medan spiritualiteten och fyndigheten kräver eftertanke och intellekt. Men ibland fastar skrattet i halsen och någon enstaka gång gråter jag av lycka. Känslorna åker kana i kroppen, krockar med varandra, rör om i systemet. Men hellre det än att som narcissisten, utlåst på det hårda skinnet, vara oförmögen att låta skrattets och gråtens tårar smörja denna mångbottnade apparat som kallas människa. Jag tror inte att det är så stor skillnad på artificiell intelligens och en känslokränkt människovarelse som saknar kontaktytor till sina sorger och synder. Båda ser ut att fungera men bara i specifika sammanhang. Först tårar, sedan skratt – det är det magiska mantrat.
Jag har en daglig utmaning: att fylla ett meningslöst tomrum. Och då menar jag det både bildlikt och bokstavligt. Utan en viss ansträngning – eller kanske det är en attityd, ett förhållningssätt – att våga möta min egen ljudlöshet och tomhet halkar jag nästan säkert på ett eller annat bananskal. Redan i min kåserifyllda barndom noterade en och annan lustigkurre till exempel att En kyss utan mustasch är som soppa utan salt. Signaturen Cello (Olle Carle) var efterkrigstidens ordvrängare nummer ett, därom skvallrade redan boktitlarna. Lätta tankar som lättat tankar. En hög repriser till högre priser. Lätt färdiga stycken. Och det var ju småroligt för stunden. Men humor utan en allvarlig underton (det hade Cello förvisso också om ock inte så tydligt) är i värsta fall bara pinsamt och plumpt . Att riva sönder och stigmatisera är enkelt, att foga samman och hela är mer krävande. En rolig yta kräver en allvarlig botten.
Jag lyssnar på min egen tomhet, försöker höra vad tystnaden talar. Ibland tycker jag mig nämligen uppfatta ett bubblande lågmält skratt som om det kom från andra sidan väggen. Jag har faktiskt hört det, upplevt det mycket konkret en gång. Det var i Granadas gamla stadsdel Albaicín, det var våren 2014, och det var mitt i natten. I de smala gränderna, på en terrass alldeles i närheten, satt tre män och talade med varandra, kanske smuttade de på vin. Det lågmälda samtalet ackompanjerades att ett välvilligt, för att inte säga hjärtligt, sammetsinvirat skratt som en av männen i all sköns ro och med stor regelbundenhet utstötte. Det lät som livets gemyt och sanna godhet i koncentrat, expedierat av hudlena ljudvågor som mödolöst och förföriskt trängde ner i min halvslumrande varelse. Så här måste det vara i Paradiset, tänkte jag – en ständig glädje som förvisso ändrar färg och form och intensitet men aldrig upphör, aldrig blir påträngande, aldrig slår sönder. Evighetens puls och ton.
Övre fotot: En gäckande fallasfigur i Museo Fallero i Valencia, Spanien. Nedre bilden: Barnbarnets spontana glädje, oförställd, självklar.
14 januari
Den som får dig att skratta är en komiker. Den som först får dig att tänka, och sen skratta, är en humorist.
– GEORGE BURNS, född Nathan Birnbaum (1896–1996), amerikansk komiker, skådespelare, sångare och författare.
TEMADAGAR (bl.a.) Finland Andra söndagen efter trettondagen. Tema: Jesus uppenbarar sin gudomliga kraft Tyskland Nationaler Zieh-dein-Haustier-an-Tag, Schaff Ordnung in deiner Wohnung USA National Sunday Supper Day, Ratification Day, National Dress Up Your Pet Day, National Hot Pastrami Sandwich Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) Januari USA National Slavery And Human Trafficking Preventation Month, National Braille Literacy Month, National Hobby Month, National Hot Tea Month, National Oatmeal Month, National Blood Donor Month
Längst nere i blåggen: Veckans Verbala Bottenfrysning, och Veckans Foto med vidhängande inre monolog.
Nästa blågg: söndagen den 28 januari.
Soluppgång i Nerja, blågg
LJUSET ÅTERVÄNDER
Ett av de mest fotograferade motiven i världen är säkert solnedgångar. Jag frågar mig varför? Om man tänker: En dag, ett liv, så kan man förstå ivern: det här livet/den här dagen slutade ju snyggt, jag kan andas ut, slappna av, vila, sova. Det är bara det att fotografiet sällan, aldrig, motsvarar verklighetens solnedgångar. Bilden blir ofta platt och endimensionell, om det nu alls blir nån bild på grund av bristande ljus. Fotografering handlar om ljus. Och fotografering handlar inte om att återge den synliga verkligheten 1:1.
Det fotografering däremot handlar om, bland annat, är ett slags återgivande av bildskaparens mer eller mindre medvetna själsliv, en spegling av det som ligger under huden. Av någon anledning vänder nämligen kameraägaren helt subjektivt kamerans objektiv mot ett specifikt motiv i ett försök att fånga någonting som ligger där emellan lins och lus. Det handlar om dialog. En dialog i första hand med sig själv, med någonting synligt utanför min kropp och något bara anat innanför. När jag sedan betraktar fotografiet ser jag inte bara ett platt motiv utan också en massa element och detaljer som ligger utanför bildens ramar. Eller kanske det är under huden? I själva verket ser jag inte bara en bild utan upplever ett helt kluster av sinnesintryck; dofter, ljud, smaker. Betraktandet av en enda bild sätter igång ett sinnesflöde som inte riktigt går att förklara i ord och som dessutom skiftar från gång till gång beroende på den aktuella sinnesstämningen och dagsläget. För att inte tala om vad övriga bildbetraktare ser och upplever i mitt foto. Summa summarum: Ingen ser bilden på samma sätt, "bara" olika variationer på samma tema.
Men nu skulle det handla om ljus. Senhöstens och midvinterns reducerade ljusmängd begränsar lusten och förmågan att fotografera. Dessutom är det kallt och blött och föga lockande att plocka fram kameran ur väskan. Men jag har haft turen och lyckan att få röra mig söderut när det är som mörkast här på Andberget. För precis en månad sen var Vive och jag nio dagar i Sydspanien, närmare bestämt i lilla staden Nerja. Där var det 15-19 grader varmt på dagarna (och tidig eftermiddag betydligt varmare i solgasset), men 10-12 grader på kvällen och natten. Det var som sagt i första hand ljuset vi ville uppleva, fånga och bevara i kamerans digitala minneskort.
Med utsikt rakt över Alboránsjön i den västligaste delen av Medelhavet kunde vi visserligen bakom några närliggande byggnader ana solnedgången i väster men det var soluppgången som imponerade mest. Först ett blekt ljus som trevande uppenbarade sig där någonstans vid den svarta horisonten i öster och snabbt övergick i gula toner för att sedan med breda penslar måla himladuken i lila och varmgult och rött. Och sedan den egentliga uppgången: en aning av en cirkel som tittar uppfordrande fram över havslinjen. Och nu kan man redan med ögonen följa med hur den stiger ur vattnet som om den snabbt vill komma upp och värma sig i sin blåa himladuk. På bara några få minuter ändrar färgspelet sedan karaktär. Den dramatiska koloraturen mjuknar och bleknar, siluetter och skrymslen avslöjar sitt verkliga innehåll och så ligger dagen där utbredd och mottaglig, lockande och förförisk.
Det är dessa bilder, dessa minnesbilder, som jag tyr mig till när mitt inre och yttre mörker överrumplar mig. Solljuset är viktigast, och konstljuset en nödvändig ersättare tidvis. Men ljusmätta fotografier är inte heller något dåligt substitut för den sol som nu sakta mak söker sig upp ur horisonten och som min själ så otåligt suktar efter. Förr eller senare segrar ljuset.
Fotona: Soluppgång i Nerja | Utsikten från vår terrass mitt på dagen | Ögonfängslande färgspel på en sidogata i Almuñecar.| Förväntansfullt vattenskvalp längs bergsvägg | Vintervy över Mellanuropa.
Veckans övertydliga ordskred
I HUVUDstaden blir man ofta våt om FÖTTERNA men inte är livet i SKÄRgården heller alltid så ROSENrött.
1 januari
Jag vågar inte läsa morgontidningen. Jag vågar inte be kvällsböner.
Jag borde följa med nyheterna, jag vet, att isolera sig är ju inte bra, man kan ju inte leva i sin egen fantasivärld heller. Men jag kan inte.
SOFIA PARLAND, finlandssvensk författare, delvis uppvuxen i S:t Petersburg. Citat ur debutboken Skrivet på revbenen som är nominerad till Svenska Yles litteraturpris 2023.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt Internationella Pizzadagen, Weltfriedenstag Finland Nyårsdagen Tyskland Tag des Wiegens USA New Years Day, National Bloody Mary Day, National Hangover Day, National Thank God IT's Monday Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) Januari: Internationellt World Health Esteem Month USA National CBD Month, National Soup Month, National Slow Cooking Month
Från och med det här året publicerar jag blågginslagen i princip varannan söndag (kvalitet framom kvantitet ...). Men i övrigt fortsätter jag att balansera mellan det livsviktiga och gravallvarliga, mellan skratt och gråt. Med skapande mod försöker jag stå emot världens våndor, och mina egna något mindre, väl medveten om att det är nästan omöjligt. Men försöka duger. Häng gärna med, kommentera, kommunicera, kritisera vid behov!
Längst nere i blåggen: VECKANS ÖVERTYDLIGA ORDSKRED och VECKANS LJUSSTARKA FOTON.
Nästa blågg: söndagen den 14 januari
Själ(v) är bästa dräng!(?)
Senaste höst fyllde jag ofattbara 75 år. I stället för tårta och kaffe bjöd jag till konsert med dikter jag tonsatt. Toppensolister och proffsiga musiker höjde visorna till konstnärlig nivå. Själv hade jag tappat rösten, kunde knappast få fram ett enda litet pip. Och det var tur det. Nu hamnade sångtexterna i centrum, utmejslade som de blev av sådana som kan. Och jag satt i publiken och hade lite svårt att fatta att det här var ett resultat av min skapande vardag. Jag såg och hörde mig själv liksom utifrån, någonting jag definitivt inte gör var dag. Och jag kände mig för en gångs skull tillfreds.
Som visvän, fotograf och i synnerhet som skriftställare har jag under årens lopp producerat en väldig mängd artiklar, trycksaker och böcker. Kvantiteten har varit påfallande, kvaliteten får andra bedöma. Och ändå – eller kanske just därför – undrar jag ofta vad som ligger bakom detta nästan maniska behov att forma, färglägga och förklara. Det är som om någon inre kraft skulle dirigera min vingliga kropp och oroliga själ, peka på ett partitur och säga att nu ska du öva på den här stämman, träna på det här solot. Och det har jag gjort. Gång på gång på gång. Vals, tango, polka, cha cha cha. Och sorgekväden, mycket moll. Och som motvikt: muntra miner och saltomortaler och bananskalshalk i språkrabatten. Helt frivilligt. Eller kanske inte.
För ett par år sen började jag skriva på en själsbiografi. Alltså inte en självbiografi. Själ. Jag ville hitta ett (bild)språk som, i motsats till de självförhärligande självbiografierna inte fastnar vid det ytliga jaget utan i stället gräver ner sig under skalet. Bort med v:et! Själ. Själ som i SJÄLva JAG. Och för mig handlar det naturligt om huden, den jag tidvis saknat, både fysiskt och psykiskt. Men också om den där inre dirigenten som lockat mig att pröva på nya tonarter, olika instrument. Boken heter Hud & Himmel och är nu färdig för tryckning. Om den nu sen överhuvudtaget ska tryckas, det kostar ju några slantar. Förlagen är knappast intresserade av min hud, och jag kan nästan förstå dem. Men de är desto mer intresserade av det som skrivs på revbenen. Och det är bra. Revbenen är bra. De ligger ju strax under huden och den som skriver på revbenen måste vara en trollkarl minst, en tankens trotsiga och talangfulla tatuerare. Och det är hon.
Här kommer slutklämmen: För vem skriver jag, egentligen? För femtiofem aktiva facebookföljare? För tio släktingar, en och annan barndomsvän, för ett diffust antal medvandrare på den kulturella stigen? Vem bryr sig? På riktigt? Tänk om ingen överhuvudtaget bryr sig, om man bara rycker på axlarna, vänder fickornas foder aviga med en menande gest? Jo, den risken är överhängande, nästan förutsägbar faktiskt. Men så finns det där andra perspektivet, den där tysta uppmaningen jag ibland hör på de skapande ängderna: Du ska inte räkna konsumenter eller recensioner, inte förvänta dig applåder och ryggdunk (också om det säkert skulle vara kul). Du ska se dina kreationer som resultatet av en ständigt fortgående skaparprocess. Du är inte färdig ännu. Det här är bara ett delmål. Du kan i stället vara själaglad om du åtminstone tillfälligt tappat ett v.
Fotona: På kulturellt besök i Edinburgh, England för några år sen. Foto: Vive. Nedre bilden: Julen 1966 när jag var 18 år. Foto: troligen min bror. Pipan var mest bara en rekvisita, men kanske inte sherryglaset. Snyggt hår, inte sant?
BLOGGPAUS resten av året
Efter sega flunssor och skrällhosta halva hösten tar jag skeden i vacker hand (obs! ej med fula foten) och pausar med bloggandet resten av året. Till saken hör att diverse projekt och åtaganden som skjutits framåt på grund av ohälsan ska avslutas vilket i sin tur kräver fokusering och helst också lite extra tid. Efter fyra års bloggande tror jag dessutom att det är dags för lite nytänkande även på de här sidorna.
Nystart blir det alltså måndagen den 1 januari 2024.
Senhöstmotto: VISDOMEN HAR LÅNGA ÖRON OCH KORT TUNGA MEN ENFALDEN ÄR OCKSÅ LITE HANDIKAPPAD.