Kattens nio och människans tre
I snart fyra år har jag här i bloggen (blåggen ...) utmanat mig själv att skriva nånting som pockar inombords, samtidigt som jag visuellt försökt uttrycka nånting som fotografierna kanske bäst kan gestalta. Och varje gång har utgångsläget varit en närmast stillastående hjärna, ett tomrum som ropat på innehåll. Och det är alldeles sant – gång på gång på gång har jag famlat i ett meningslöst (ordagrant) ordförråd, försökt greppa stavelser, tankefragment och förbiflygande skuggor. På något märkligt sätt har sedan meningar och sammanhang långsamt börjat gestalta sig men först efter en viss mängd producerad text kan jag börja slappna av. En dörr har öppnats på glänt. Det är knappast en unik process men den är lika överraskande varje gång, lika ny, trots att jag gjort det hundratals gånger här i bloggen och tusentals gånger i övrigt och rimligtvis har en viss förmåga att uttrycka mig. Men tankar och idéer står sannerligen inte i rad bakom pannloben och väntar på att bli utsläppta. De skapas och gestaltas i stället i något slags gudomligt vakuum där kreativiteten gror och huserar. Och den processen föregås oftast av en känsla av brist och tomhet, till och med förtvivlan. Och där finns förstås rädslan för att inte hitta orden, att inte känna någonting alls, att allt de facto bara är meningslöst; skrivandet, men kanske också livet. I ett anfall av akut galghumor gav jag på fullt allvar min bloggbok namnet: Har min mening något liv?
Nu när världen våndas på ett sätt som söker motstycke i historien, och allt av vikt pekar på en global katastrof inom en inte alls avlägsen framtid, frågar jag mig (frågar säkert alla tänkande, lidande människor): Hur kunde det gå så här fel! Det mesta tyder på att inte ens nödbromsen fungerar, att slutet är nära. Vilket slut? Människosläktets? Jordens? Som kristen vet jag ju att människan är kropp, själ och ande och att kroppen förvisso har en begränsad vandringstid tid här på klotet, men att det finns en fortsättning, ett annat liv, efter döden. Men den bilden var länge väldigt diffus för mig, nästan abstrakt. Det egna åldrandet bidrar självfallet till att de existentiella frågorna tilltar, men mänsklighetens globala utmaningar hjälper minsann också till att denna kropp-själ-ande konstruktion ställs på sin spets. Människans fysiska och mentala tillstånd får mycken uppmärksamhet i media men den viktigaste biten, anden, faller liksom utanför ramen, ogripbar och svårfångad som den är. Och kanske det är just här skon klämmer: Att nästan allt handlar om kropp och utseende och yta. JAG är ordet för dagen. I den psykopatologiska diagnosboken har narcissisten varit en ganska exklusiv ensamvarg på vilken knappast någon terapi har bitit. Idag ser det ut som om de narcissistiska personlighetsdragen skulle ha ökat exponentionellt på alla samhällsnivåer, som om JAG-smittan skulle vara minst lika ödesdiger som coronan häromåren.
Det sägs att katten har nio liv men det är väl nog bara humoristerna som tror på det. Att människan har tre liv är det inte heller många som tänker på, inte ens kristna som borde veta bättre. Det sistnämnda noterar världens kanske främsta forskare i Nya Testamentet, den engelska professorn, emeritus biskopen N T Wright. Det första livet är självfallet vårt liv här på jorden. Det andra livet är tillvaron efter döden, som närmast kan beskrivas som ett slags vila i Guds närvaro. Det tredje, det slutgiltiga livet och målet för hela vår mänskliga existens, är när Gud sammanslår himmel och jord och de döda uppstår i sina förhärligade kroppar till ett liv i evighet. Vad en förhärligad kropp innebär kan jag ju inte riktigt förstå, men aposteln Tomas, han som tvivlade på de övriga lärjungarnas utfästelser om den uppståndne Jesus, fick en uppenbarelse när Jesus uppmanade honom att röra vid hans sår. På något för min nuvarande hjärna obegripligt sätt var Jesus förhärligade kropp både fysisk (han åt ju deras mat och kunde beröras) och samtidigt "icke-fysisk" (han befann sig plötsligt i rummet utan att ha använt dörren). Ännu svårare är det att förstå vad det innebär att jord och himmel HÄR PÅ JORDEN en dag ska bli ett. Men bara för att jag inte till fullo förstår saker och ting betyder det ju inte att dessa verkligheter inte existerar.
I över tvåtusen år har denna mänskliga trestegsraket varit en känd realitet, ändå är det en märkligt outtalad och diffus realitet även i mången kristens begreppsvärld. Mina personliga utmaningar med den fysiska och psykiska hälsan blir kanske inte mindre av denna vetskap, och jag är lika frågande och förtvivlad som alla andra över den obeskrivliga ondska som uppenbaras i vår omgivning och som framförallt exponeras på tidningarnas sidor, i sociala medier, i radio och TV. Utan denna aning, utan detta löfte om en verklighet verkligare än den till synes overklighet som nu omger oss alla skulle jag troligen bryta samman, haverera. Det är den troende människans utmaning och uppmaning – att lida med dem som lider, och samtidigt ha blicken fäst framåt, inåt, uppåt. Och ständigt betänka det som världens mest omtalade ateistmotståndare, emeritus matematikprofessorn och evangelisten John Lennox med eftertryck noterat: Gud är kompensationernas Gud. Det här livet är förvisso oerhört orättvist mot en stor del av jordens befolkning, men där längre fram skipas rättvisa. I ett en-dimensionellt livsperspektiv dominerar kroppen, partiskheten och övergreppen, ett två-dimensionellt perspektiv antyder redan en själsligt-fysisk förändring till det bättre. Men det är först när den tredje puzzelbiten faller på plats som den totala bilden blir klar och uppenbar. Allt ska visa sig ha en djup mening, även om jag inte kan förstå och formulera den med mina fattiga ord idag. Mycket av okunskapen hänger troligen ihop med en fel betoning av den mänskliga treenigheten. Människan är nämligen i första hand ande med själen som navelsträng till det maskformiga bihanget kroppen. Just så, och inte tvärtom.
Foton: Den trötta tigern är fotograferad i djurparken Terra Natura i spanska staden Benidorm och kattungen i gamla stadsdelen Albaícin i likaså spanska Granada.
Veckans näsvishet (v. 43)
Om man inte ser längre än näsan är lång så är man antingen extremt närsynt eller så heter man Pinocchio
Veckans foto(n)
VISUM – startskottet
Ofta är en konsert ett slags kulmen, slutklämmen, på en längre musikalisk process. Och så var det förstås också med VISUM som kulminerade sista september med konserten i Balders sal. Bronkitbelastad och röstlös fick jag överlåta alltsammans på solister och musiker, och själv sätta mig i publiken. Det som jag först trodde skulle bli ett antiklimax för egen del visade sig vara ett gudomligt lyckokast. Nu när jag inte kunde sköta mellanspeakningen lades allt fokus på artister och musik. Och vilket fokus sen! Dikter som jag tonsatt under år och decennier (i några fall) levde upp på ett sätt som jag svårligen hade kunnat föreställa mig. Det är en sak att sitta vid det egna pianot och tycka att en melodi är vacker eller intressant och att den passar som hand i handske med texten, men det är en totalt annan sak att höra samma sång framförd av dem som har musiken som yrke. Och jag tänkte – varför har jag inte gjort det här tidigare?
Nå, man ska ju som bekant inte gråta över spilld mjölk (däremot kan man gärna stortjuta över spilld grädde) och i stället blicka framåt. Jag är visserligen jävig att uttala mig om publikens reaktioner men det var nog knappast någon tvekan om att responsen var smått överväldigande. Och eftersom det i sin tur var ton i ton med artisternas omdömen ligger det nära tillhands att nu blicka framåt och börja planera nya framträdanden i Svenskfinland på nästa års sida. Så alla ni som av olika orsaker inte kunde närvara 30.9, och ni som nåtts av applådsmattret på distans, kan dra en suck av lättnad: VISUM ska gå i repris. Var, när och hur är förstås öppet i skrivande stund men jag återkommer när planerna klarnar.
Dagens tema handlar om att fungera som sändebud vilket kan betyda uppdrag allt från apostel och diplomat till musiker och sångsolist. Vi har alla en roll som sändebud i någon form, att fungera som kurir, om det sen gäller andliga verkligheter, politiska uppdrag eller konstnärliga åtaganden. Uppgiften är delikat eftersom uppdraget i sig förutsätter integritet, kunskap och förmågan att både ge och ta. Jag är glad, tacksam och fortfarande lite förvirrad över att jag fått ta del av "mina" musikaliska sändebuds tolkningar, ett privilegium jag önskar alla skapande individer kunde få uppleva.
Fotona: Överst: oboisten Anna Mantere, cellisten Iida Sinivalo och basisten Jonathan Bäckström. Solister var Matteus Blad och Marika Westerling. Som pianist, arrangör och kapellmästare fungerade Martin Segerstråle. Och fotograf var LINUS LINDHOLM.
Veckans fruktansvärt saftiga ordlek (v. 42)
När Jordgubben tror sig veta att det är Jordgumman som ringer svarar han i telefonen, mest på skoj: – Hallo'n?
Veckans barnsliga foto(n)
Jag heter Pauccu
Jo, det är så här att jag är alldeles ny i det här blåa sammanhanget. I själva verket adopterades jag av Mao själv för ganska exakt två månader sen. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag satt och slötittade ut genom ett fönster i en konsthantverksbutik i kulturcentret Gamla Paukku (ja ni vet den där före detta patronfabriken i Lappo/Lapua som flög i luften 13 april 1976 med jättetragiska följder) när Mao och hans moatjé plötsligt stod där framför mig. Honom vill jag ha! utropade Mao och ryckte mig nästan brutalt ur hyllan där jag satt och dinglade med benen. Vill ha!?? Är det nån som frågar mig vad JAG vill!? Men medan han klappade mig på på runda magen sa han faktiskt: Jag tror vi ska bli goa kompisar. Ok ...? tänkte jag, och hur ska det gå till? Jo, svarade M ivrigt: först ska du få åka jättelångt i en miljövänlig gasbil ända till huvudstaden, och sen ... Ja, sen får du hänga med mig lite här och där. Eller bara slappa i soffan dagen i ända om du hellre vill det.
Ok, det där sistnämnda lät lite som min melodi. Slappa och slöa. Och det är det jag gör mest hela tiden här på randen av Andberget. Medan Blåa M (jag kallar honom så) sitter vid datorn och skriver och skriver (och ibland fotar) och ständigt ser ut som om tiden just precis nu tar slut, har jag förstått att min uppgift är att göra ingenting, eller rättare sagt: att bara finnas till. Som sällskap. Som lyssnare. Som slasktratt. För om det är nånting Blåa M är bra på så är det att stressa, misströsta, kritisera, klaga och koka soppa på spik. Ja, det ska ni vet – här kokas det mycket soppa! Och sen alla dessa vridna vitser: "Det går lättare att koka soppa på en spik om man har en skruv lös." "Ett rått spratt förvränger livet". "En flott hatt förlänger klivet."
Va? Är det roligt det?! Jag fattar ingenting. Häromdan fnissade han sig fördärvad åt nånting som han plötsligt kom på: "Om två kvinnor deltar i en kvistig frågetävling kan det knappast bli jämnt skägg." Jag bara skakade på huvudet och drog jag mig lite försynt baklänges, slängde benen över soffkanten och suckade djupt. Alltid retar det någon, tänke jag i mitt stilla sinne och undrade om inte just det här är min lisuppgift; att ta det lilla lugna när husfar, bipolär och kreativitetssmittad, hastar som en skållad råtta genom dagens många måsten. Alltid på språng, aldrig en lugn sekund. Inte ens när han tar paus. Då verkar det i stället vara rusningstrafik i hjärnkontoret – den tid på dygnet när tankarna står stilla. Ingenting händer men hjärtat bultar och pulsen slår.
Just det. Om det är nånting som behövs i de här environgerna (ett av Blåa M:s många favoritord) så är det lite rim och reson, en regnrock och mycket rekreation. Ja, jag blir lite hjärntvättad jag också (fast jag nästan ingen hjärna har) av dessa ordduschar som tidvis skvättar så frenetiskt här i rummen. Men jag har beslutat att inte låta mig bekommas, att inte sjunka ner i det där tycka-synd-om-mig-träsket. Jag gör bäst i att dingla med benen och puta med magen – som en protest, som en pensionär, som en som heter Pauccu. Pax, säger jag fridsamt. Pax & Pizza.
Bilder – synliga och osynliga
Det är World Toy Camera Day idag och jag vet inte riktigt vad det innebär. Det finns säkert leksakskameror och det finns säkert också dåliga kameror som påminner om leksaker. Men de kameror som telefonerna innehåller och som bärs av de flesta är knappast några leksaker, även om de används av barn. För inte så många decennier sedan kunde vilken snorunge som helst (jag t.ex.) leka att hen var fotograf, idag är många långt under skolåldern redan drivna bildskapare. Den här texten är ett utdrag ur min bok Genvägar – mentala och digitala bilder (2015):
Min första kamera var av märket Felica och påminde starkt om en plåtlåda försedd med lins. Slutaren såg ut som en tjock spik och krävde följaktligen ett hammarslags kraft för att aktiveras. Med skärpan var det lite si som så och bilderna var mera gråa än svartvita. På det första fotografiet sitter kompisen Putte på en parkbänk. En tredjedel av Putte har hamnat utanför bilden men han ser glad ut ändå. Året var 1960 – Wilma Rudolph sprang med smäckra steg hem tre guld i olympiska spelen i Rom, USA sköt upp sin första vädersatellit, Floyd Patterson knockade Ingemar Johansson, tre ungdomar mördades vid Bodom träsk och själv längtade jag tillbaka till Skatudden därifrån vi flyttat året innan. Med undantag av en enda bild knäppt från sovrumsfönstret på Havsgatan ner mot 17:s busshållplats var motiven hämtade från Skatudden: runda parken där vi på vintern brukade åka skridskor, Uspenskijkatedralen, hamnen. Och Putte förstås, kompis i vått och torrt. Utan att veta om det hade jag speglat min verklighet på bild – några grådaskiga landskap med väldigt få människor i fokus.
Människans ögon hämtar sitt ljus, och sitt mörker, från barndomen. Jag tänker mig att varenda ögonblick i människans liv finns bevarade i själens arkiv som en oändlig räcka av tunna hologramliknande röntgenplåtar. Varje enskild bråkdel av en sekund kan plockas fram för skärskådande och avslöjar då sakernas tillstånd. Kärleksfulla och goda minnen återges i varma färger och mjuka motiv. Den minnesplåten är intakt och hel, i motsats till den traumatiska själsbildens trasigheter och mörka fläckar. En blick i själens kalejdoskop avslöjar var det gått snett men också att själens uppfläkta sår kan helas. Människan upplyses av ljuset inifrån, från barndomens tidigaste stadier men också av de ljuspartiklar som tidigare generationer fortfarande alstrar i astralrymden. En del av det mänskliga bygget består av gener som vi knappast kan påverka, men resten av konstruktionen byggs upp av memer – ett uttryck myntat av den brittiska biologen Richard Dawkins. Memerna är ett slags imitationsenheter som används för kulturell överföring och är de byggstenar som lär oss hur livet fungerar i stort och smått. Den här modellen förklarar åtminstone delvis att vi som människor både är stöpta i en viss form men samtidigt kan möblera om i vårt livsutrymme – en tröst inte minst för de sårade och hudlösa.
Ett aktivt utnyttjande av kameran i vardagen – framförallt vardagen – smörjer bildflödet på båda sidor om huden. Fotografiet speglar hela tiden mitt psyke, både på gott och ont. Samtidigt finns det en lust och en vilja att vid behov omtolka de bilder som väcker frågor och obehag. Även de egna olösta konflikterna har ofta en visuell botten som söker sig till ytan och ljuset. Detta medvetna tryckande på kamerans slutare formas på det här sättet till ett terapeutiskt fotograferande – ett sätt att betrakta sig själv och samtidigt en metod att uttrycka sin konstnärliga ambition på. Man mår bättre i kropp och själ av att fotografera. Fotografering handlar om avbildning och estetik, om tider, platser och människor. Men framförallt handlar fotografering om ögonblick – de yttre synliga och de ännu icke skapade bilderna i vår själs universum.
Foto: Blåggaren själv, strax före han fick sin första kamera. Bilden är troligen tagen sommaren 1958, av mamma Marianne med hennes bälgkamera som hon i sin tur fick av sin far 1933. Hon var då tretton år.
15 oktober
Det enda som skiljer pojkar från män är priset på deras leksaker.
– okänd
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Toy Camera Day, Global Handwashing Day, International Day of Rural Women, Internationella beröringsdagen, Dia de la Madre (Argentina), Teresa of Ávila (Mexico), Dia do Professor (Brazil) Finland Kyrkoåret: Tjugonde söndagen efter pingst. Tema: Tro och otro. Sverige Vita käppens dag, Brösthälsodagen, Metoo-dagen, Fetaostens dag Tyskland Tag der weissen Stockes, Blog Action Day, Räum-deinen-Desktop-auf-Tag USA National Shawarma Day, National Aesthetician Day, National Cheese Curd Day, National Latino Aids Awareness Day, National I Love Lucy Day, National Grouch Day, White Cane Safety Day
Längre nere i bloggen: VECKANS FRUKT-ANSVÄRT SAFTIGA ORDLEK och VECKANS HJÄRTKNIPANDE FOTO(n).
Veckans foto
HÖST I ALL HAST
Så är den då här igen. Hösten. September kom och gick med sån fart att jag inte hann med. Och naturfotandet gick på sparlåga p g a arbetet med VISUM-projektet. Men medan jag satt där vid datorn noterade jag nu och då lite ovanliga rörelser på berget framför, eller ännu närmare, i tallen invid terrassen. Lord Hac Speth gör sporadiska nerdykningar i environgerna och nu såg jag honom inspektera björken åttaochenhalvmeter meter från terrassporten. Med teleobjektivet skruvat på kameran öppnade jag dörren ljudlöst och förflyttade mig så osynligt som möjligt ut på terrassen. Samtidigt som jag höjde bildapparaten färdig för avtryck noterade jag i ögonvrån att Hacke flaxade till, inte bortåt men hitåt. Helt säkert hade han landat på andra sidan stammen i tallen en meter från terrassen. Jag väntade ett par sekunder, tyst och blickstilla och klickberedd. Och då tittade han fram bakom barken, nyfiket, uppmärksamt. Jag hann knäppa två bilder, och så flög han iväg. Även korta besök applåderas.
Efter påskens dramatiska duvhöksanfall på en av stadskaninerna bara några meter från våra fönster har det varit sparsamt med hökbesök. Nu och då sveper han förbi och en dag satt han faktiskt en alldeles kort stund i samma tall som Lord H ovan men sen dök han ner på berget. Där, delvis dold av en liten buske, vet jag inte vad han sysslade med. Hade han fångat en kanin? En mus? Sin egen skugga? När jag riktade kameran ut från sovrummets vädringsfönster tog han till schappen och jag hann med nöd och näppe få ett flyktigt bevis på hans blixtvisit. Men, är det en duvhök? Eller en sparvhök? Nå, helt oberoende av det måste jag hitta på ett lämpligt namn åt honom, hökaktningsfullt och höktidligen. Med tanke på att han tydligen sopar rent efter praktiskt taget varje jaktanfall kan han tillvidare, och i brist på bättre namn, lämpligen kallas Hökrattan (jo, den är dålig, jag medger, men hitta själv på något bättre!).
Urban skuttar dagligen runt och på terrassen men en dag rörde han sig på Andberget fullt sysselsatt med att plocka ekollon som han sedan tydligen gömde för senare förtäring. Hur många nötter ryms det i kindpåsarna – två, tre, fyra?
Mycket visare efter Visum
Det var en sak jag kom att tänka på där jag, bronkitdiagnostiserad och cortisonmedicinerad, satt i publiken i Balders sal lördagen den 30 september och lyssnade när Matteus och Marika, och Martin med musiker, framförde mina tonsättningar till ett tjugotal finlandssvenska och rikssvenska författares texter: Det var en väldig skillnad på detta och mitt eget halvhesa kraxande vid pianot där hemma en tidig hösteftermiddag när Andberget ligger regntungt och människofattigt och livet ser ut att snart gå i ide. Ja, det var så stor skillnad att jag inte riktigt kunde fatta att det var sant. Allt det jag hörde där från scenen var ju så in i märgen bekant, men om mina egna tolkningar möjligen får talgoxarna och blåmesarna på Andberget att flaxa lite extra så fylldes Balders sal nu i stället av kolibrier, rödnackade tanagerer, regnbågslorikiter, gouldsamadiner och kungsfiskare – samma sånger men heeelt andra fjäderdräkter!
Första insikten: Inte ens proffs kan koka soppa på spik. Eller kanske de kan men de gör det inte. I stället ägnar de sig åt, som i det här fallet, att inte bara betona och belysa texten men framförallt spegla kontexten, lyfta fram det som inte sägs rakt ut, det som så att säga ligger under huden. Och måla motiv med toner och klanger. Det jag i min tysta ensamhet sett och anat i text och rytm får nu gestalt där på scenen, och jag ser något av mitt eget inre passera revy, inte som en vilsen sparv, men som en paradisfågel, eller rättare sagt som en skock paradisfåglar.
Andra insikten: Är inte det här en av människans viktigaste uppgifter i livet: att se och upptäcka den gyllene fjäderdräkten hos andra och inte ständigt ägna sig åt lopporna i den egna? Men det kräver förstås en ordentlig putsning av de egna inre glasögonen.
Tredje insikten: Att det mellan insikt och utsikt ibland ligger ett segt höstmörker, kanske genetiskt betingat, men som med andras uppbackning kan bytas ut mot höga himlar, sprakande färger och frostklara morgnar. Än är det tydligen inte för sent. Tack Marika, Matteus, Martin, Anna, Iida och Jonathan för härligt spel och innerliga tolkningar! Och tack publiken – mera andäktiga åskådare har jag sällan skådat! Och det är väl ändå det ultimata beviset på uppskattning och bekräftelse.
foto: Linus Lindholm