Alla vi helgon

Han ligger där vid graven mitt i den svarta mexikanska natten som om han delade säng med sin hustru, bara med den skillnaden att han är lite extra påklädd och att av henne inte syns ett spår (om man inte med blommorna avser henne). Tiotals, hundratals människor rör sig alldeles tätt invid, lågmälda röster surrar i luften, långt borta i bakgrunden hörs hornorkesterns småfalska spel vid gravgårdens ingång. Ibland skjuter en väsande och blixtrande raket upp mot stjärnhimlen, river sönder det svarta skynket, exploderar, och tystnar i ett regn av gnistor och rök. Barnens gälla utrop studsar mellan tunga gravmonument och snedställda gravstenar men annars är ljudmattan dämpad, nertyngd över den kruttorra marken. Det ligger en stillsam förväntan i luften, ett löfte om att en gäst – en nära vän eller släkting – är i antågande.

Med några granngula tagetesblomster i handen går också jag där bland övriga skuggor, stapplar ibland på osynliga hinder och blir skuffad i en trängsel som påminner om en biografsalong en lördag kväll när det blivit strömavbrott och filmduken slocknat och alla trängs mot utgången. Men här har ingen bråttom även om en och annan ansiktsmålad ungdom studsar förbi med ett skratt. Dödsskallar och skelett hör till den ordinarie rekvisitan, liksom de röda och gula blommorna. Och gravljusen, de flämtande lågorna som, likt stjärnhimlen ovan, perforerar nattmattans obarmhärtiga mörker här nere på jorden. Ljuset, och den efterlängtade dialogen med den döda, måste sökas under huden, i minnets dunkla korridorer, i tankens upplysta rum. Här vänds skal och innehåll bakfram men den magin kan jag bara nödtorftigt ana i min stela och nordkalla allhelgonasjäl.

Alla helgons dag, och alla helgons natt. Jag tänker på min anmoder, Birgitta Birgersdotter, alias Heliga Birgitta som jag är ättling till i nittonde nästan rakt nedstigande led. Om henne har jag ju läst en del och vet att hon minsann också levde ett helt vanligt liv med man och åtta barn, med sorger och bekymmer, och återkommande dialoger med Kristus själv. Hur ska jag kunna förstå det, jag som visserligen tror att anden är människans centrum men som knappast har hört Gud tala till mig. Är jag döv? Blind? Har min himmelska hud slocknat förrän den ens blivit tatuerad av en änglalik kroppsmålare? Här i den doftande katolska blomsternatten känner jag mig befryndad med den mexikanska själen, den som väntar på kärt besök, den som delar mat och dryck med de levande döda.

Och jag finner det helt rimligt att på det här sättet celebrera livet. Döden är ett svart skynke men när det dras bort uppenbaras ett gudomlig viloställe, löftesrikt och innerligt. Döden är bara en sekundsnabb övergång till det andra livet, det som sammanbinder denna lidande och jordiska tillvaro med det slutliga evighetslivet, här på jorden. Ofattbart? Javisst. Omöjligt? Sannerligen inte. Men för att bli ett helgon måste man först vara människa, en riktig, sårbar, ofullständig människa.

by Magnus Lindholm

Flyg fina fågel, flyg

På pärmen till den pocketupplaga av boken Livslägen, av Julian Barnes, som jag med ojämna mellanrum blickar i, ser man upptill en liten luftballong som samtidigt fungerar som pricken på i:et i Livs. Nertill kan man läsa ett utdrag ur The Independent: "Alla som någon gång har älskat och drabbats av förlust, eller överhuvudtaget drabbats av något, borde läsa den här boken – och läsa om den, om och om igen". Bokens namn – Livslägen – antyder att ballongfärderna i det här sammanhanget kanske inte ska tas alldeles för bokstavligt, även om det är just det författaren inledningsvis gör, sida upp och sida ner. Och nånting liknande är det med pocketpärmen till Eugene Petersons version av Nya Testamentet, The Message: en svart luftballong beklädd med vita fåglar. Människans lust och behov att lyfta från det jordbundna, att sväva i luften, att fantisera och skapa, att sträcka sig längre bort, högre upp – konstnären kombinerar en luftballong och vingbeklädda varelser till en övertydlig visuell beskrivning av mänsklig längtan och gudomlig verklighet, långt från den stramhet som vanligen omsluter heliga texter. Livets djup och höjd kan gestaltas på många sätt, ballonger och fåglar är bara ett par exempel på det.

Mitt i hösten med snöslask, mörker och mental prövning på agendan, påminns jag om vikten att börja utfordra de småfåglar i min närhet som valt att inte lyfta, att inte flytta. Under den gångna veckan har fågelmatardagar uppmärksammats lite här och där och idag sker det åtminstone i USA.  I England är det The Royal Society for the Protection of Birds (RSPB) som har instiftat Feed the Birds Day. Det handlar självfallet i första hand om att hjälpa de vingliga varelserna att överleva väta och kyla, inte bara idag men alla dagar under det mörka halvåret. Men det handlar också om att, som jag ser det, i en mera överförd bemärkelse ge luft och rymd åt sitt eget i värsta fall instängda jag, att inte förfalla till grubblerier och självömkan även om världsläget ser hopplöst ut och för att coronan nu igen ser ut att sticka fram sitt snoriga tryne. Det minsta jag då kan göra är att varje dag se till att fåglarna i min närhet åtminstone har tillräckligt med käk till förfogande. Dessutom har fågelkvitter och vingsmatter en förunderligt lugnande effekt på min oroliga själ.

När jag i min självvalda tysta pensionärsvardag söker ord och mening framför datorns blåbleka ljus, eller sitter vid elpianot och tråcklar en tondräkt till en dikt som av någon anledning fäst sig i tanken, kan jag samtidigt följa med småfåglarnas räder mot matstationerna på terrassen. Andberget ruvar tyst i sena oktober och jag tar en nödvändig paus, skruvar upp ljudet på bandinspelningen från VISUM-konserten för en månad sen och lyssnar när Marika Westerling himmelskt vackert sjunger min sångsvit Höstljus till fyra dikter av Bez Zilliacus. Den sista, Oktobermånsken, speglar något av detta flyktiga, och samtidigt eviga, som höstnatten härbärgerar – månljus och tystnad och fåglar.

Märkligt stark är månen i oktober. Först på kvällen grannröd som cinnober. Sen på natten, svetslågsblå och ljus, återger den tydligt som på dagen alla de förtrogna penseldragen i det skärgårdsstycke som är mitt: Svart är enbuskaget, kumlet vitt, femtifyra knipor pricka sundet, mångatsglittret leker över sundet, var detalj står fram hos båt och hus.

Foton: Gräsanden är fotograferad vid en damm i Hertonäs gårds park. Laduvalan fångades i kamerans lins från ett fotogömsle i Siikala, Parikkala i östra Finland. Och duvhöken dök ner på stadskaninen alldeles utanför våra fönster på Andberget i Hertonäs strand.

by Magnus Lindholm