19 juni
Dagdrivarna var självupptagna och besatta av ett behov av kallelse, liv, sundhet, tro och styrka; men flanörens blick kan faktiskt också vara utåtvänd, nyfiken, intresserad av omvärlden och engagerad av andra människors fysionomi och möjliga livsöden, hur desillusionerad och krisfylld denna blick än är.
– Massimo Ciaravolo (f. 1964), professor i nordisk litteratur vid universitet i Venedig, översättare från svenska till italienska (bl.a. August Strindberg, Herman Bang och Hjalmar Söderberg). Citat ur boken Finlands svenska litteratur (SLS/red. Michel Ekman).
TEMADAGAR Internationellt WORLD SAUNTERING DAY / INTERNATIONELLA FLANERARDAGEN, International Day for the Elimination of Sexual Violence in Conflict, World Martini Day, World Sickle Cell Day Sverige De vilda blommornas dag, Frisörens dag Tyskland Tag des Cholesterins, Digitaltag Storbritannien Father's Day USA Father's Day, Juneteenth, Husband Caregiver Day, Family Awareness Day, Garfield the Cat Day, National Pets in Film Day, National Turkey Lovers's Day, National FreeBSD Day, National Watch Day
OBS! Notera också Veckans vrövel och Veckans (samba)foton med vidhängande flanörsfunderingar längst ner i blåggen!
Klara! Färdiga! Flanera!
Mer eller mindre instängd i min håla under lång tid blev behovet av rörelse så småningom allt mera akut; jag måste få röra på mig, min karga kropp kräver kläm och kurs, krut och kraft! Men nu när restriktioner och psykologiska barriärer mer eller mindre har raserats står jag visserligen på egna ben men har förlorat något av drivkraften och riktningen. En stor del av dagen tassar jag sålunda omkring i lokalen i väntan på inspiration, traskar ut på terrassen för att kolla blomsterläget och vankar stundom på bergsängen bland trefaldighetsblomster och liljekonvaljer på jakt efter liv och mening.
Men mitt gående är slående segt och helt stegmätarbefriat. I den bemärkelsen är jag en arvinge till den flanerargeneration som befolkade de europeiska storstädernas parker och esplanader för hundra år sedan. Min lite håglösa och obestämda framfart gör dock mera sken av dagdriveri, men jag ogillar begreppet som pes ... jag menar coronan; jag vill definitivt inte driva med dagen, i alla fall inte viljelöst och vingligt som ett frö i försommarvinden. Då är det bra mycket roligare att driva med sig själv.
Detta med att gå och röra på sig i olika riktningar är en hel vetenskap. Min sakta lunk i förortsenvirongerna kompletteras sålunda med ett återkommande strosande och spankulerande, släntrande och strögande i huvudstadens park- och torgfyllda city i hopp om att där möta andra sökande på sina motsvarande livsvandringar.
Och jag upptäcker många invandrare men knappast några utvandrare, och mest bara vanliga vardagsvandrare. Om de går i ljus och sanning, eller i sitt eget mörker, kan jag knappast avgöra. På parkernas sandgångar är det också lite tveksamt i vems fotspår jag ska gå. Hur var det till exempel med Jesus – vilken sandalstorlek hade han, hur långa steg tog han, vilka avtryck ska jag alltså söka efter? För det var ju det han gjorde; vandrade – knappast flanerade men vandrade – gick omkring, talade, lyssnade och väntar nu att jag ska gå i hans fotspår. Han som inte bara visar väg, men som är Vägen.
I dag på INTERNATIONELLA FLANERARDAGEN knallar jag längs esplanader och kajer, och med kameran hängande på axeln ger jag åtminstone sken av att inte bara fånga dagen men också vara en pilgrim på väg mot mål som hägrar. Det kallar jag framsteg.
Foto: Flanerare i Amsterdam.
Veckans foto(n)
Flanörsfunderingar
Motsatsen till att lite passivt och flegmatiskt flanera och strosa på stan (flanören är i allra högsta grad en urban varelse) måste ju ändå vara en sambaparad inför stor publik! Och den gick av stapeln för en dryg vecka sen på Senatstorget. Mitt i detta soldränkta, färgstarka folkmyller tänkte jag, lite paradoxalt nog kanske, på min skriftställarkollega för hundra år sen, Ture Janson (1886–1954), han som bland annat skrev Boken om Helsingfors (1926). Trycket är givetvis svartvitt och de små fotografierna gråsuddiga och mången gång felbelysta men texten lyser och blänker och skimrar.
I läsarens fantasi målar ordkonstnären små akvareller av en stad i förvandling, och det hela artar sig till en, bokstavligen, nästan systematisk genomgång av det centrala Helsingfors. Efter en inledande blick på staden från ovan ("den bevingade kärran") landar skribenten på vattnen utanför Sveaborg och tar sig med motorbåt till Salutorget. Och härifrån flanerar han sedan förbi Kejsarinnans sten – förmiddagsmyllret över Salutorget har en sydländsk glans; från raden av försäljningsstånd lyser det av blommor och grönsaker, av saftiga filéer och präktiga, uppskurna laxar – spårvagnar skramlar, den stora och stadiga poliskonstapeln med sina vita handskar dirigerar trafiken i hörnet av Norra esplanaden och Unionsgatan och vaktparaden passerar taktfast till tonerna av Vasa marsch. Och så breddar Janson ytterligare perspektivet: Till sin arkitektoniska kärna förblir Helsingfors genom alla tider Engels stad. Han var en tysk arkitekt som kom från Petersburg och diktade åt oss Senatstorget. Härmed fick den gryende staden sin monumentalitet och sin historiska signatur. Engel reste fasaderna vid torget, vad mer, det är som om han välvt själva valvet där över och gett luften dess egnaste ton som luften i Finlands huvudstad.
Jag gissar att Ture Janson hade betraktat HELSINKI SAMBA CARNAVAL med samma skarpa blick och milda ironi som han upplevde huvudstaden i början av 1900-talet. Det fanns en kluvenhet i hans person och väsen; ett drag av sorg och utanförskap i kombination med en läggning åt det extroverta, eller som litteraturforskaren Arne Toftegaard Pedersen uttrycker det: "Därtill kommer att Janson med sin Oscar Wilde-look kunde framstå som en posör. Kärnan i sin personlighet höljde han i dunkel" (Biografiskt lexikon för Finland). Jag är ganska säker på att Janson skulle ha inspirerats till snitsiga formuleringar även om dagens sambaspektakel.
Huvudstadsscenografin är ungefär den samma kring Senatstorget i dag hundra år senare. Men folkmyllret, och inte minst turistströmmarna, bidrar till upplevelsen av en stad som inte bara är influerad av rysk folklore och tysk arkitektur, men nu allt mera också återspeglar kulturyttringar som länge varit välkända i varmare länder. Det är inte bara försäljningen av cabrioletbilar som drar nytta av den höjda temperaturen, även den heta sydamerikanska sambadansen lämpar sig allt bättre också i vårt nordiska sommarklimat. Den helsingforsfödda, lite avsigkomna och inåtvända flanören, får därmed ständigt utmana sin utanförskapskänsla i ett landskap som pulserar och vibrerar.
Av tystnad och frid knappt en susning.
Helsinki Samba Carnaval arrangerades i år 6–12 juni. Bilderna är från paraden lördagen den 11 juni.
Veckans vrövel (v. 25)
När man går över ån efter vatten gör man klokt i att nogsamt balansera på slak lina och inte dra benen efter sig för annars går det snabbt utför och i värsta fall rakt åt skogen, eller, om man är tjuvrökare, helt åt pipan, vilket å andra sidan alla gånger är att föredra framom att gå bakom någon annans rygg genom märg och ben.
Veckans stadgeenliga vrövel (v. 24)
Och så var det ett smått ostadigt rullande stadsbud som från sin cykelverkstad begav sig åstad till huvudstaden för att stadfästa att han skulle stadga sig och samtidigt få stadigvarande bostad men i stadskärnan blev han antastad av en högröstad, allergitestad och barbröstad bastard belagd med kvarstad som svartlistad och brottsbelastad smutskastade honom å det grövsta tills budet rödlistad och rosmarinrostad om kinderna återvände från det han nu kallade värkstaden.
HELSINGFORS
En stor del (33 år) av mitt vuxna liv var jag bosatt i Österbotten, i första hand i Vasa men kortare perioder också i Solf och Vörå. För de tiderna, och de erfarenheterna, är jag oändligt tacksam. Utan den geografiska och mentala dimensionen – som i första hand innefattade äktenskap, barn och arbetskarriär – skulle mitt liv troligen inte vara mycket att hurra för. Men nu har jag ett gediget kulturkapital inlagt i tankebanken, ett kapital som ständigt växer med ränta.
Med detta sagt är det ändå helt klart att jag i första hand är huvudstadsbo, ja inte bara så där allmänt vitt och brett utan centrumhuvudstadsbo med betoning på barndomens Skatudden, ett par års prepubertalt mellanspel i Brunnsparken och tonårstidens Tölö. Mycket mera centralt än så kan det knappast bli. På femtio- och sextiotalet var allt på gångavstånd, möjligen på spårvagnsavstånd. Bil var det aldrig tal om, möjligen taxi ... nej, knappast ens det.
... När höstens dimmor vältrar in från hamnen, och drar sin svepning om ditt Salutorg, när höstens mörker sluter dig i famnen, och natten stiger över Sveaborg ...
... ja, då trampade jag iväg till Kronohagens folkskola, eller tassade mellan järnvägsspåren på Salutorget hem från Norsen, förbi Sveaborgsfärjan, nedanför Uspenskij, förbi Runda parken (i dag Tove Janssons park), insöp kaffelukten från Pauligs rosteri, snuddade vid Muminmammans barndomshem på Lotsgatan 4. Allt detta, och mycket mycket mer, gjorde jag nästan helt omedveten om den värld och de människor som befolkade denna del av staden, detta mitt världscentrum. Helsingfors växte så det knakade men det märktes inte mycket i den här ändan av huvudstaden. Staden kändes stor men min värld var liten.
Idag är staden ännu mycket större, mångkulturell och i många avseenden en internationell knutpunkt, av det gråtrista 50-talet knappt ett spår. Sedan tio år tillbaka bor jag på Andberget i Hertonäs strand, en stadsdel med ungefär 10.000 invånare som nybyggs med fart. Futtiga sju kilometer från citycity kan man här, tidvis och bitvis, ännu andas skogsluft och framförallt känna havsbrisarna fläkta. Och nästan ana Skatudden. Och nästan se Sveaborg bakom Turholmsbukten. Och i siktigt väder faktiskt SE Brunnsparkens vallar.
Då tränger ändå andra minnen fram: Av barnens lek i gröna parkgångskrökar, av purpursol på vita frostdagsrökar, av måsars skratt kring torgets fiskmadam.
Idag upptäcker jag nya sidor av min barndomsstad tillsammans med min sambo, även hon helsingforsare av födsel och ohejdad vana (men helt opåverkad av Ostrobotnia). Bilande, ibland cyklande, runt omkring i environgerna och med kameran ständigt klickande, vidgas stadshorisonten och färglägger bilden av en stad som vid det här laget har fäst sig djupt in i själen. Den 12 juni, på Helsingfors-dagen, lyssnar jag med en liten klump i halsen på Maynie Sirén när hon sjunger Einar Englunds tonsättning av Bez Zilliacus dikt Visan om Helsingfors – en sannskyldig pärla i den finlandssvenska visskatten.
Foton: Två bilder från gårdagens Helsinki Samba Carnaval, ett foto från den finlandssvenska sångfestens öppningskonsert på Domkyrkans trappor på fredag kväll, och längst nere ett foto av mig själv för några dagar sen med Hertonäs strand i bakgrunden. Notera också Veckans foton längst nere i blåggen!
Veckans foto(n)
Hårresande fagert
Jag som nästan inga hår har är helt automatiskt, och kroniskt, avundsjuk på alla som inte bara är rikligt utrustade på den fronten men som också stolt framhäver sin kranieprydnad som vore den ett slags visuell fortsättning på alla de färgstarka tankar och idéer som där under gror och grasserar. Så när jag häromdan noterade denna eleganta mannekäng på en spång i Alprosparken i Haga kunde jag inte tänka annat än: SÅ ska man utrusta sig för att beundra de lysande och sprakande rhododendronbuskarna!
Och i stället för att känna mig vissen och trist och grå för att stå i så skarp kontrast till alla dessa kulörta kvistar och bjärta blomster så var det som om hela min tankevärld tillfälligt skulle ha blivit upplyst och färglagd under flinten. Och jag tänkte på Bez Zilliacus' kongeniala Visan om Helsingfors, som beskriver huvudstaden så som den framstod i mitten av 1900-talet, alltså i min barndom. Det var i många stycken en ganska grå stad, föga färgstark, lite vilsen, pubertal och smått protesterande. Och det var också jag, vilsen och tonårsosäker.
Annat är det på Helsingfors-dagen 12 juni 2022. Idag är jag 70+ och huvudstaden har bokstavligen blommat upp, för länge sen slitit av sig sina dimmiga och dammiga kläder och klivit rakt in i morgondagen, kanske inte rosenröd men just nu framförallt rhododendronröd. Och -orange, och -gul, och -lila, och -vit. Massor av buskar står ännu i knopp så den färgstarkaste blomningen ligger ännu framför, höjdpunkten nås troligen inom några dagar, den närmaste veckan.
Nertryckt av bombsplitter och tankeras, covidtrött och framtidsfrustrerad? Ta en långsam tur i den vida Alprosparken, känn de starka dofterna, sila färgpigment med näthinnan och sug länge och intensivt på denna syrliga försommarkaramell – det kan behövas när november rullar in med regn och rusk. Och nynna för all del samtidigt lite på Visan om Helsingfors: Det finns stunder när vi allt förlåter, ja det finns stunder när vi glädjegråter, blott över något ogripbart och skört.
Tack Bez! Tack Helsingfors Universitets växtförädling!
Alprosparken i Haga, Helsingfors inhyser mängder av Rhododendron och Azaleor. Parken fick sin start 1975 som ett försöksområde för Helsingfors universitets växtförädlingsprogram. I samarbete med Helsingfors stad planterades 3.000 rhododendronkorsningar i forskningssyfte, anpassade för Finlands klimat. 1996 utvidgades Alprosparken med tusentals nya gula rhododendron och nu också en mängd trädgårdsazaleor; de första Azaleorna planterades 1986. Och år 2010 anlades en skogsträdgård för bland annat hortensior. Bilderna ovan är tagna onsdagen den 8 juni. Den frodigaste blomningen torde ske nu denna inkommande vecka 24. Det är fritt inträde till Alprosparken.
12 juni
Men det finns stunder som vi ej kan glömma, hur än din grå tristess vi må fördöma, så tränger ändå andra minnen fram.
Benedict Zilliacus (1921–2013), finlandssvensk journalist och kåsör, författare, översättare och dagboksdiktare. Textfragment ur Visan om Helsingfors (musik: Einar Englund).
TEMADAGAR Internationellt World Day Against Child Labor, International Cachaca Day, International Falafel Day, International Young Eagles Day, International Shia Day, World Gin Day Finland HELSINGFORS-dagen, Bastudagen Tyskland Tag der roten Rose USA Trinity Sunday, National Jerky Day, National Loving Day, National Peanut Butter Cookie Day, National Red Rose Day, National Children's Day, Cousteau Day, King Kamehameha Day
TEMAVECKOR USA National Little League Week, National Right of Way Professionals Week, National Flag Week, Waste and Recycling Workers Week
Nationaldag Ryssland Självständighetsdag Filippinerna
Längst nere i blåggen hittar du som vanligt Veckans vrövel och Veckans foton med vidhängande bortförklaringar.
Veckans vrövel (v. 23)
Om en trollslända kan rengöra sina 80.000 ögon lika snabbt som den försvinner ur sikte och är liksom borttrollad, borde väl också jag – en trollkonstnär som visserligen även har ögon i ryggen och därmed äger två par glasögon – som ett slags fas ett i mitt cirkusnummer sjunga en liten trolleri- och tralleralåt före jag trollbinder dagsländorna i publiken med mitt skarpsynta linstrick och plötsligt bara är puts väck.
5 juni
Vi befinner oss i en gigantisk bil på väg mot en tegelvägg och alla bråkar om var de ska sitta.
– David Suzuki (f. 1936), kanadensisk biolog, miljöaktivist och programledare, bl.a. Right Livelihood Award 2009
TEMADAGAR Internationellt World Environment Day ("Only one earth"), International Day for the Fight Against Illegal, Unreported and Unregulated Fishing Finland Helluntai Sverige Pingstdagen, Alla Vänners Dag, Barfotadagen USA National Gingerbread Day, National Moonshine Day, National Veggie Burger Day, National Cancer Survivor's Day (m.m.)
TEMAVECKOR Internationellt International Clothesline Week USA National Flag Football Week, National Gardening Week, Bed Bug Awareness Week, Community Health Improvement Week (m.m.)
TEMAMÅNADER USA National DJ Month, National Zoo and Aquarium Month, Men's Health Month, National Camping Month, National Country Cooking Month, National Pollinators Month, Rose Month (m.m.)
Nationaldag Danmark