En enda blick

Det är alltid lika fascinerande att höra nyhetsredaktören i TV, på väg mot sina digitala kartor i den konstgjort upplysta studion, säga de förlösande orden: ”… och nu är vi till sist framme vid vädret.” 

Verkligen? Var då? Väder är väl per definition något som finns utomhus? Men exakt var vädret börjar och var vädret slutar är tydligen en kvistig fråga. Med dörren vidöppen till terrassen kan jag, stående på tröskeln, känna jordens dofter efter regnet där ute och förnimma försommarvinden som nyfiket tränger in i vardagsrummet. Slutar vinden, och naturens aromer, att vara en del av miljön när de kommer inomhus, eller …? Det talas ju också om inomhusmiljö? Finns det alltså något lite väder gömt mellan bord och stol och gardin? Knappast. Men det kan ju faktiskt regna in också. Utomhus är regnet helt klart (o)väder så min berättigade fråga är; när mera exakt upphör regn att vara väder och i stället förvandlas till ett försäkringsbolagsärende? Och miljön – den hör väl ändå definitivt hemma utomhus? Eller är jag helt ute och seglar? Är det bara jag som är ute i ogjort väder?

I dag den 5 juni firar vi World Environment Day / Världsmiljödagen och med temat Only One Earth / En enda jord i bakhuvudet stirrar jag en ladusvala mitt i planeten. Den sitter på en klen gren knappt en meter från fågelgömslet som i sin tur är en robust konstruktion av trä försedd med små luckor av glas som går att öppna och stänga. Med kameralinsen utstucken genom ett av dessa små titthål kan svalan visserligen se fotolinsen och kanske reagera på mina små rörelser, men inte se mig. En svala gör ingen sommar, sägs det, men å andra sidan: regniga somrar gör alla mer eller mindre svala. Jag känner dock stor värme för denna mörkblå-rostbruna snabbpilande skönhet som här tar en paus i sin luftburna jakt. Den fångar insekter, jag famlar efter insikter. Jag har utsikt, den har ingen insikt. Jag är inne, den är ute. Den kunde förvisso, om luckan lämnas öppen, i brist på annan sysselsättning ockupera detta gömsle en vacker natt. Men med sina smäckra vingpennor skriver den helt andra berättelser – de flesta dessutom miljömärkta – och av bara farten vet den att en svala inomhus gör att ingen somnar. 

Gömslet, ladusvalan och jag – min lilla värld just här och nu är en helig treenighet där gränser inledningsvis alldeles självklart och snabbt noteras och respekteras. Men sedan plötsligt och överraskande överskrids dessa skiljelinjer, suddas ut och smälter bort: Min och svalans blick möts i kamerans lins.

En enda jord, ett enda gömsle, ett enda ögonblick. En enda gudomlig närvaro.

by Magnus Lindholm

I själva verket

Idag söndagen den 22 maj firar vi Internationella dagen för biologisk mångfald. Och då läggs fokus på allt från osynliga pyttesmå organismer hela vägen upp till mastodonta träd och 170 ton tunga blåvalar. Anpassning och variation, mångfald mellan arter och ekosystem – hela detta naturens jättepuzzel som Gud en gång lagt håller människan självupptaget och många gånger systematiskt på att bryta ner. De senaste klimatrapporterna är dyster läsning och ytterligare ett bevis på att det är något grundläggande fel i människans uppfattning om sig själv och sin omvärld. När biologisk mångfald och mänsklig enfald frontalkrockar har vi kommit till vägs ände.

Och jag hakar speciellt upp mig på denna enfald, självfallet inte i bemärkelsen bristande intelligens men som ett uttryck för ett självcentrerat, självbelåtet och självbespeglande beteende. Det är nästan en ödets ironi att det bara är ett futtigt v som skiljer själv från själ. Eller kanske det egentligen är en gudomlig fingervisning om hur sammansvetsade en osynlig andlig dimension och en tung mänsklig kropp sist och slutligen är. 

Den kraftiga fixeringen vid det hårda skalet ser jag kanske bäst hos den narcissistiska personen som nästan helt lever på hudens yta. Mången gång intelligent och verbal, men svårt upptagen av sin egen värdighet, är han en effektiv propp i samhällsmaskineriet på alla plan, högt som lågt. Paradoxalt nog anser personen i fråga att förhållandet de facto är det motsatta, att han ( i allmänhet är det han) kan och vet allt av betydelse. Och det är åtminstone delvis därför vi befinner oss i detta kritiska läge på vår planet; där självupptagna och andefattiga människor har spelutrymme uppstår ofelbart ofattbar oreda. 

Själv är jag bara lite lagom upptagen av mig själv, bara så mycket att jag känner min litenhet inte bara in på kroppen men rakt in i själen. Men det slår mig med blixtens styrka att de som är så självupptagna egentligen helt saknar självkänsla, ja i själva verket saknar de många gånger känslor överhuvudtaget, åtminstone varma sådana. Och om det är något ett kallt samhällsklimat kräver så är det människor med värme och omtanke. Och konstigt nog är det samma människor som, med lite is i hatten och magen, ska svalka denna allt varmare jord. I motsats till narcissistens ensidiga repertoar, som leder käpp rätt åt kalhygget, måste jag, vi alla, lägga hela paketet – kropp, själ och ande – i blöt. Biologisk mångfald kräver självfallet även mänsklig mångfald, inte bara kropp. Enbart kropp är enfald.

Nej, själv är inte bäste dräng, själv är i själva verket sämste dräng. 

Foton: Sothönan med sin nykläckta färgstarka unge är fotad vid Poroviken i Hertonäs strand. Bärfisarna plåtade jag förra midsommaren i Nådendal (viktig geografisk information ?), den goda och charmiga lemuren är avbildad på Skansen i Stockholm, och bilden på kvinnan med den miljövänliga huvudbonaden knäppte jag i Helsingfors i samband med ett stort publikt evenemang.

by Magnus Lindholm