Veckans foton
Färgstark mångfald
... men på samma sätt följer äfven af det absolutas karakter att vara allt hvad som är, att, om mångfalden är, det då också är denna och icke allenast mångfald utan mångfalden. Då skulle det absoluta vara både enheten och mångfalden. Det kan ej vara detta delvis, så att det till en del vore enhet och till en annan del mångfald och tilläfventyrs till en annan del något tredje; ty i sådant fall skulle alltid en enhet och mångfald falla utom enheten och mångfalden, hvilket är omöjligt. Då blir alltså hela det absoluta enheten och hela det absoluta mångfalden, hvadan det absoluta samt enheten och mångfalden helt och hållet sammanfalla till ett och icke ens kunna betraktas såsom olika sidor af ett och samma, alldenstund redan detta blefve en enhet och mångfald utom den ursprungliga ... (Undersökningar om Enhet och Mångfald, Projekt Runeberg, 1863. Blåggarens markeringar i texten).
JAG LIDER VISSERLIGEN av ett visst selektivt hjärnsläpp men jag är dock inte född bakom en hiss (riktigt säker är jag faktiskt inte men tror att sådana inte fanns på Eira sjukhus i slutet av 1940-talet). Möjligen är jag tappad bakom en vagn (men i så fall har det förblivit en väl dold familjehemlighet) och som sommarbarn i Sibbo skärgård på 1950-talet var jag ofta bakom flötet, men dock; hur korkad får man vara innan champagneflaskan exploderar? Är det nån som fattar vad som ovan oreras? Är det ens svenska? Skulle det inte vara Internationella dagen för biodiversitet idag skulle jag väl förbigå denna rotvälska med en axelryckning. Men det är så typiskt – just när jag idag ska uppmärksamma biologisk mångfald snavar jag alltså i stället på denna snåriga ordkarusell och vet inte riktigt hur jag ska vända hjärnan – höger-om, eller vänster-om?
Men citatet är dock hämtat ur Projekt Runeberg på nätet, och eftersom jag just passerade skaldens staty i Esplanadparken och medelst fotografisk apparatur förevigade vårens färgstarka blomster kring Vårt land, måste jag med händer och tänder också försöka hitta en koppling, eller åtminstone bygga en åsnebrygga, mellan bild och text. Under tiden, medan jag tänker hur denna cirkuskonst ska gestaltas, kan jag inflika att i den där vita byggnaden till vänster i bakgrunden (nedre bilden) rumsterade min pappa åren 1937-1961, först som kontorschef sedan som VD. Då, på den gamla goda tiden, hette restaurangen Royal och hörde till huvudstadens finare (eleganta servitriser, vita dukar, bakelser och glass och jordgubbar och George de Godzinsky vid flygeln). Bakom väggen ligger Svenska Teatern och eftersom pappa också fungerade som teaterns revisor fick han fribiljetter som en frikostig ersättning. En del av dem kom även mig till godo vilket betydde att jag stup i kvarten å ena sidan matades med Wienerschnitzel i restaurangen och med lite mera lättsmält kulturföda (Nalle Puh bl.a.) under teatersalongens änglaprydda kupol å andra sidan. Värre barndom kan man ha. (Parentesen slut).
Men Runeberg, enheten och mångfalden ... hmmmm ... nää, i min enhetliga enfald och blåggbetonade dagboksmångfald måste jag erkänna att vad gäller just ordet mångfald och mig så föreligger det ett visst samröre i så måtto att mångfalden av enfaldiga ord som trängs innanför pannloben har en märklig tendens att liksom bara halka ner på tangentbordet i små klumpar, lite så där som Sven Dufvas motståndare, påträngande och smått närgånget. Och där på den lilla bron, på väg till Evigheten, ska väl också de sista orden nedtecknas, och av nekrologskribenterna sammanfattas ungefär så här: Ty visst var tanken, mente man, hos Mao knapp till mått. Ett dåligt huvud hade han, men eftermälet, det var blått.
VECKANS FOTON är tagna i Esplanadparken där den runda planen runt Runebergsstatyn beläggs med ny fin sand. En småkylig men solstark morgon får omgivningens blomsterrabatter att prunka och pråla.
ögonBLICK
Sedan 2010 har jag årligen gjort en fotografisk översikt – rubricerad ögonBLICK – av det gångna årets händelser, smått och ännu mindre, stort och ännu större. Mellan pärmarna har jag samlat en salig röra av visuella element som flimrat förbi kameralinsen; stadens människor och liv på landsbygden, barnens familjer och speciellt barnbarnens intryck och uttryck, små kryp och nästan vilda djur på Andberget, utfärder i environgerna, ängar och vägar och vyer och landskap, konst och konserter, och årstidernas växlingar. Och mycket annat. Året 2021 fångades i exakt 475 fotografier på 96 sidor i formatet 300 x 300 mm.
Och min fråga till mig själv blir: Varför just dessa bilder av 10.000 möjliga? Vad säger insnöade lastbåtar och mastodonta skrotlager om mina visuella prioriteringar, varför alla dessa närbilder på terrassens sloknande tulpaner och fönsterkrockade fåglar? Och dimmiga stränder och hus i förfall och graffiti på väggar som knappt står upprätta – är det psyket som speglar sig i något som känns hemtamt och välbekant? Ja, jag undrar ibland vad jag med de digitala verktygen riktigt har ställt till med. Visst, i årsboken finns också alldeles normala bilder på alldeles normala människor, arkitektoniska skapelser med estetiska företräden, vackra blommor i macroformat och tillrättalagda motiv i hemmiljö. För att inte tala om alla dessa snabba turistbilder som bara måste knäppas. Men så uppenbarar sig där alltså också dessa motiv som väcker frågor, förbryllar och förvånar.
Så vad är då ett fotografi? Ja, det är väl ganska självklart att fotografiet speglar nånting av det som döljer sig i själen. Till en del handlar mitt fotograferande helt självklart om visuella smekningar, om lust och gamman. Men ofta också om ett mer eller mindre omedvetet sökande efter ett dolt svar, eller åtminstone efter en kommentar, en förklaring. Det är inte så att jag först ser och sedan fotograferar, perspektivet är ofta det motsatta; först kommer utsikten, sedan infinner sig, i bästa fall, insikten.
Människan är inte bara ett hus, människan är också en bildmaskin laddad med ett oändligt antal potentiella gudomliga motiv. Och med den visionen för ögonen framstår fotograferingen i en lite annan dager; det är kanske inte alls trivialt eller oskyldigt att knäppa bilder. Fotografering med gudslinsen påskruvad är i själva verket jämförbart med bön – en dialog mellan yta och innehåll, ett samtal mellan fotograf och den som ständigt levererar nya motiv.
Och då kan även ett brutalt fult rivningshus blotta konstnärliga fingeravtryck.
Fot(n)o(t): Denna text publiceras också i Kyrkpressens Andetag-blogg. Och bilderna – ja, de är tagna för några dagar sen i Hertonäs där stadsdelen växer så det knakar i skyskraporna.
Veckans familj
Så här på Internationella familjedagen (en vecka efter morsdag där jag redan snuddade vid temat) återkommer jag till den familj, som utöver min barndomsfamilj och min egen familj, har betytt mest för mina mer eller mindre konstnärliga utflykter i ord och bild. Sonja (f. Gerasimov i Irkutsk, Sibirien) och Karl Emil Ståhlberg (min mormorsfar) gifte sig hösten 1896 och fick så småningom sju barn. Från sitt första äktenskap med Aurora "Rori" (f. Lindgren), min mormorsmor, hade Kalle redan fyra barn – det yngsta, Elsa, blev så småningom min mormor. Det är hon som står i bakre raden till höger om sin storebror Armas och sina äldre systrar Sirkka och Ragni.
Den här mixen av "egna barn och andras" var både konfliktfylld och kreativ. Många av barnen dansade balett, sjöng och spelade piano, andra sysslade med idrott, skyddskårer och landets försvar. Någon enstaka var lugn och sansad, de flesta var aktiva och utåtriktade. Någon visade redan som barn en mörkare sida (trots ljust hår och troskyldig blick) och avslutade sitt liv i vuxen ålder med ett pistolskott i hjärtat. I vanliga fall höll sig familjedramat inom hanterliga gränser men ibland spårade man ordentligt ut.
Till det dynamiska, för att inte säga turbulenta, familjelivet bidrog självfallet också den krisfyllda samhällsutvecklingen vid sekelskiftet 1900 och speciellt de två första decennierna. Så här i ett hundraårigt bakåtperspektiv är en ytlig jämförelse nästan oundviklig. Då handlade det om ett storfurstendöme som ville frigöra sig från Ryssland, och gjorde det. Idag tar det självständiga Finland nästa självständiga steg och ställer sig under NATOs bombsäkra paraply – mentalt ytterligare ett stort kliv bort från Rysslands intressessfär. Men där den Ståhlbergska storfamiljen för drygt hundra år sedan utgjorde både ett slags slagfält där personligheter ibland ganska häftigt drabbade samman men minst lika ofta fungerade som en arena för inte alls oävet konstnärligt samarbete, har det gått betydligt lugnare och mera sansat till i de familjekonstellationer jag varit involverad i. Om det sedan är bra eller mindre bra må vara osagt men visst ligger det ofta ett förföriskt, rent av romantiskt, skimmer över många av de liv som levdes i förrgår.
Om allt detta bara är en produkt av mina bristande insikter och kunskaper, eller eventuellt äger en viss objektiv riktighet, det har jag utforskat i boken Under huden är jag många. Det handlar alltså om mina intryck, min bild och mina fantasier, och hur de fäst sig i min tankevärld. Men alltsammans tar sats och får fart av personligt överförda berättelser och dokumenterade fakta vilket ger dessa sexton kortfilmer en viss stadga och ryggrad. Ja, det handlar om filmer, eller åtminstone om rörliga bilder som exponeras på den vita duken under pannloben. Alltså: Varmt välkommen till min familjebiograf, nästan barnförbjuden men absolut vuxentillåten!
Fotnot: Boken kan beställas på nätet, se reklam och information här i blåggen. Det svartvita fotografiet har jag med lätt hand manipulerat i Photoshop.
Veckans ordskred (v. 20)
Den som talar illa om svärfamiljer lider troligen själv av tveksam härstamning (vilket parentetiskt är nästan lika självklart som att ätt och börd är nästan samma sak, att en sambo ofta är en jäkel på samba och att regnbågsfamiljer sällan, och allra minst i Ukraina, slår sina barn gula och blå) och att man av detta blodsbandsdrypande (genea)logiska resonemang följaktligen kan konstatera att en dylik person ej må bära familjevapen.
15 maj
Det är alltid gott att veta var man har sin familj och sina vänner, oavsett om man behöver dom eller inte.
– Alan Alexander Milne (1882–1956), brittisk författare och dramatiker, Nalle Puhs upphovsman
TEMADAGAR Internationellt Internationella familjedagen, Internationella dagen för krigssamvetsvägrare, Världsbakningsdagen Finland De stupades Dag Sverige Arbetslöshetens Dag, Kardemummabullens Dag USA National Chocolate Chip Day, Bring Flowers To Someone Day, HG Awareness Day, Stepmother's Day, VBF Day of Awareness, National Safety Dose Day, Nylon Stocking Day, Shades Day, Straw Hat Day, Peace Officers Memorial Day
TEMAVECKOR USA National Emergency Medical Services Week, National EMSCULPT Week
Självständighetsdag Paraguay (från Spanien 1811)
Notera också Veckans ordskred och Veckans foto med vidhängande text längst nere i blå ...ggen!
Veckans MORdskred (v. 19)
När morfar i takt med moraklockans tickande i morse på Morsdagen repeterade morse på mormor började morbror, den morske moralisten med den morka blicken, frenetiskt planera en moralpredikan till morgonmålet samtidigt som han dovt morrande bearbetade morteln och övervägde att också beställa en morfinspruta och ett par knivar från Mora, men det resulterade ju bara i att mor, som vädrade morgonluft, också fick något mordiskt i blicken men i morgonpigg ton satte igång att högljutt spela Van Morrisons låt Brown Eyed Girl vilket bara bevisar att morötter smakar bättre än moralkakor.
Morsan
Idag på Morsdag kör ordlekaren i mig igång på en gång. Mor-gonluft, Mor-se, Mor-bror, Mor-ot, Mor-fin, Mor-gondag och (hemska saker!) Mor-d. Ja, det är lite krystat och smågalet, det medges, men jag tror att mor Marianne – om hon levde skulle hon vara nästan 102 år – hade småskrattat åt mina verbala slängkyssar.
Och jag tänker på henne med värme. Ändan av den en meter breda väggen mellan kök och vardagsrum har jag målat mörkröd (bild nertill) och här hängt upp några av mammas konstnärliga alster; överst tre målade porslinstallrikar och under dem tre tavlor; en akvarellmålning med sagomotiv, en fusktavla med motiv från Paris och en oljemålning föreställande en kopparkanna med blommor stående på ett litet rottingbord mot en gråblå bakgrund.
Rottingbordet, det originala, står på golvet precis under målningen och speglar så att säga konsten mot verkligheten. Det lilla bordet – en gåva på pappas 60:e födelsedag 1953 – är täckt av sex kakelplattor som mamma kolorerat med gröna bladmotiv. På bordet har jag placerat pappas cigarettställ (även det målat av mamma) och en liten gumma i lera, kanske ett självironiskt porträtt av amatörkonstnären själv.
Men hur var det med den där parisiska fusktavlan? Jag kommer faktiskt ihåg när hon i min barndom nån gång på 50-talet skapade den. Duken var indelad i numrerade färgfält som motsvarade siffrorna i den medföljande färgtubslådan. Sen var det var bara att smeta rätt färg i rätt fält och – voilà! – triumferande vifta med konstnärsbaskern. Men det här var ett undantag. Mest målade mamma porslinstallrikar, koppar och fat, som sedan brändes och förgylldes.
På fritiden sydde hon pannlappar, huvor till kaffekannor och små dekorationstavlor på sin älskade Elna-symaskin som hon, på 1960- och 70-talen, dagtid sålde på Stockmanns varuhus. Sålde symaskiner alltså – pannlapparna levererade hon till Askartelutyö, en stilig liten presentaffär på Norra Hesperiagatan som förestods av hennes tre mostrar Pia, Sirkka och Ragni. (Apropå Pia – se Alla dessa mödrar nertill).
Mycket har jag lärt mig av mamma, bland annat att Skapelsen och det konstnärliga Skapandet har samma bakgrund och avsikt; att synliggöra det osynliga. Påmind om detta ska jag, den här gången, avslutningsvis alltså inte bjuda på någon av mina sedvanliga torra och jästfria mor-alkakor.
FOTON: Mamma föddes i Vasa 1920 och dog på självständighetsdagen 1999 i Helsingfors. Studiofotot är troligen taget i början av 1960-talet. På väggen nedan har jag samlat några av mammas skapelser. Ofta använde hon trollsländan som sin signatur och jag har ofta undrat vad som låg bakom det valet. Mamma kunde ju lite tyska; Wasserhexe och Teufelsnadel för ju tanken närmast till olycka och elände, till och med till onda makter. Eller såg hon bara de skimrande vingarna, kanske tänkte hon på deras korta liv? Men mammas sländor är mjuka och böjliga i formen, oftast bekymmerslöst lättsamma och livsbejakande. Framförallt hade mamma ett estetiskt sinnelag, det vackra och harmoniska stod i centrum för hennes pejlande blick, och det har jag troligen ärvt just av henne.
8 maj
Man kan lita på sin mamma, även om hon är en hyena.
– arabiskt ordspråk
TEMADAGAR Internationellt Röda Korsets dag, Internationella Talassemi-dagen, Världsdagen för äggstockscancer, Hågkomst och försoning för dem som omkom under andra världskriget (FN), Internationella vikingadagen, Världsåsnedagen Finland Äitien päivä Sverige Morsdag, Nässlans dag, Gosskörernas dag Tyskland Ohne-Socken-Tag USA Mother's Day, No Socks Day, Free Trade Day, Mothers at the Wall Day, National Coconut Cream Pie Day, National Have a Coke Day, National Student Nurse Day, Tryuman Day, Buddha Day, Victory in Europe Day
Notera också Veckans MORdskred och Veckans foto med vidhängande text längst nere i blåggen!
Alla dessa mödrar
Det här är egentligen ett litet sidospår i min släkthistoria, men ett mycket intressant sådant. Min mammas morfar, min mormorsfar alltså, hette Karl Emil Ståhlberg och var en av Finlands främsta fotografer och kulturentreprenörer i slutet av 1800-talet. Han var första gången gift med Aurora "Rori" Lindgren men när hon 1896 födde deras fjärde barn, min blivande mormor Elsa, dog hon tragiskt nog i barnsäng.
Bara ett par månader senare, i junis vackra månad, seglar Kalle Ståhlberg i sin ensamhet till Hangö där han har för avsikt att vila upp sig på badanstalten. Föga vet han att livet, igen, ska ta sig en tvär gir. Han träffar nämligen Sonja Gerasimov som tillsammans med sin mor Claudia rest från St Petersburg till denna berömda badort i det finska storfurstendömet. Det blir en blixtförälskelse, och på hösten gifter sig Kalle och Sonja i Helsingfors. Claudias äkta hälft, alltså Sonjas pappa, hette Nikolaj och hade varit en förmögen guldgruvsägare i Irkutsk i Sibirien. Han dog 1890. Barnen, Niko och Sonja, har i början av 1890-talet studerat i St Petersburg, han till marinofficer vid den ryska flottan och hon i Elisabet-institutet med inriktning på att lära sig allt en idealisk hustru och mor måste kunna.
Kalles och Sonjas äktenskap drar igång med fart och de börjar producera ättelägg med nästan matematisk precision; ungefär var adertonde månad föder Sonja sammanlagt sju friska barn mellan åren 1897 och 1909. Det första döps till Leonie men kallas allmänt för Pijo, eller Pia. Det är hon som står på bordet vid mamma Sonjas sida. (Det var Pia, själv skicklig pianospelare, som uppmuntrade mina föräldrar att hyra ett piano åt mig. Året var 1960 och jag var då tolv år). Till höger sitter Claudia och till vänster Claudias mor Elisaveta. Fotot är troligen taget 1899.
Sonjas pappa hade alltså dött redan 1890, mormor Elisaveta dog 1901 och mamma Claudia 1909. Och när även Sonjas bror Niko inte längre fanns bland de levandes skara ärvde Sonja 1909 en större förmögenhet. Kalle anade morgonluft och övertalade Sonja att finansiera ett stenpalats – Apollohuset – på Södra Esplanaden 10 i Helsingfors (i dag i Justitieministeriets användning). I nedersta våningen byggdes "Nordens största biograf" (för 500 gäster), samt en restaurang, andra och tredje vångarna fungerade som hotell medan fjärde våningen reserverades för familjen Ståhlbergs stora familj. Vindsvåningen inreddes till fotoateljé.
Om detta kreativa och tidvis dramatiska familjeliv – och även många andra mödrars livsöden – kan man läsa i min bok Under huden är jag många: Se information här ovan i blåggen.
Foto: Det 123 år gamla svartvita fotot har jag med lätt hand beskurit och manipulerat i Photoshop.
Skrattanfall
På World Laughing Day den första maj är det meningen att vi ska garva och gnägga åt denna galna värld som i övrigt mest producerar gråt och tandagnisslan. Men finns det något mindre skrattretande än en människan – denna snarstuckna, skrytande, skrävlande, titel- och maktsjuka galning som finner en sadistisk njutning i att förringa andra och samtidigt blåsa upp sig själv, som döljer sin förkrympta själ bakom högfärdighetens stela mask, som bokstavligen slår sig fram på andras bekostnad, som är känslokall och arrogant.
Och ändå, eller kanske just därför, finns skrattet – det förlösande, det upplyftande, det hjärtliga. Men, men ... Milan Kundera skiljer på änglarnas och djävulens skratt, de förras är lycksaligt, den senares illvilligt. Och så finns det förstås en lång rad andra skratt som ligger där någonstans mellan ytterligheterna; hysteriska, krystade, aningslösa, sadistiska, belåtna, vemodiga skratt. Och några till, även ansträngda skratt. Det tandfyllda gnägget signalerar alltså inte per automatik glädje och godhet, välvilja och vänskap, samspel och gemenskap. Att inte skratta åt en maktmänniskas antydda roligheter garanterar dessutom en enkel-biljett ut i periferin.
Kanske mänskligheten nån gång i framtiden (om den nu överlever sin mentala enfald) kommer att lösa sina internationella konflikter genom humoristisk envig. Landets president/kung/härskare möter kontrahenten i en drabbning där det gäller att få den andra att skratta så han tappar koncepten, kissar på sig eller helt enkelt skrattar ihjäl sig. Den vinner som inte kan sluta att skratta – "skrattar bäst som skrattar sist". Förloraren skickas till lämplig clownskola där han får träna att halka på bananskal, betrakta sin sura nuna i överbelysta narrspeglar och dygnet runt använda röd lösnäsa. Det kan kanske krävas ett par-tre decenniers omskolning men sen torde även den torraste och tristaste typen ha skalat av sig den stela maktmasken och filat bort den värsta självgodheten.
Det minsta man kan begära av en potentat med pondus är en glimt i ögonvrån. Nämligen.