Slipshöst

Så är det dags igen: I dag (18.10) firar vi Kravattens världsdag. Eller som man säger i Kroatien; Svjetski dan kravate. Det är nämligen i Kroatien, i Zagreb som slipsen/kravatten sedan 1997 har sitt europeiska högsäte, närmare bestämt i Academia Cravatica. AC är en icke vinstbringande institution som helt enkelt värnar om kravatten som ett kroatiskt och europeiskt kulturarv. Och det var runt amfiteatern i Pula (sjätte störst i världen) som världens största slips någonsin placerats. Amfiteatern runda form är ju i själva verket som en jättehals och runt denna hals virades en grannröd slips med knuten hängande ut på en sida och själva slipsen nerflytande över de närmaste kvarteren. Det gick 120 km sytråd att skapa detta enorma tygstycke som var 808 meter långt och 25 meter brett. Enbart slipsknuten var 21 meter hög och 9 meter djup. Hela schapiskan vägde blygsamma 450 kg.

Då är mina slipsar, ett femtiotal, betydligt mindre och mer lätthanterliga. Problemet är bara det att min pensionärstillvaro knappast kräver sidenhalsdukar runt halsen. I själva verket använder jag slips högst två-tre gånger under årets gång. Och de seriefigurdekorerade kravatterna som på 1990-talet var högsta mode, och som jag fortfarande drar på munnen åt, är definitivt lite udda idag. Och även om de flesta av mina kravatter är av fint siden känns de urbota uråldriga. Kanske det är bredden, kanske färgsättningen – jag vet inte riktigt, men någonting fallerar, stämmer inte. Men när jag häromdan besökte en outlet-försäljning i huvudstadens centrum och där fann korgar innehållande tre slipsar för tio euro, och riktigt eleganta sidenskapelser för tio euro styck, gjorde jag ändå inte slag i saken. Min slipssäsong är troligen för evigt passé, och kanske den är det även för många (andra) äldre gentlemän; kravatttvång (tre t:n ...) är det knappast mera någonstans.

Och lite synd är det. För en elegant slips runt en stilig skjortkrage drar blickarna till sig. Men det gör det å andra sidan också när slipsbäraren inte behärskar knuttekniken och tygslamsan vinglar och dinglar runt en lindrigt fräsch krage. Det har vi sett alldeles för mycket av i det offentliga rummet så till delen kanske det är lika så bra att slipsbruket minskar. Och vad gör jag då av mina obrukbara kravatter? Kremerar dem? Nej, jag tror jag ska skapa en kravattinstallation av något slag, infälld i en glaslåda, som ett slags genomskinlig kista. Jag vill ju ändå tro att mina slipsar en dag ska uppstå igen. Tillsammans med mig.

FOTNOT På Wikipedia kan man läsa om kravatten: "En kravatt är en manshalsduk. Ordet används också för andra accessoarer, bland annat slipsar och långa halsdukar, och även för motsvarande plagg för kvinnor. Ordet kravatt kommer från franskan och är bildat av nationalbeteckningen kroat. Kroaterna anses vara de som introducerade kravatten, ursprungligen syftade ordet på "kroatisk ryttarhalsduk". Det kroatiska ordet för slips är kravata."

by Magnus Lindholm

Ut

Idag på Internationella komma ut-dagen tänker jag på allt och alla som, mer eller mindre aktivt, tystas ner, stängs in. Och jag talar då inte bara om dem som får lida spott och spe för sin könsidentet men också andra former av åsidosättanden, nedvärderanden och överköranden. Om det är något som karaktäriserar 2021-talet så är det kontrasten mellan högljutt utbasunerade hotbilder med klimatologiska, ekonomiska och politiska förtecken kontra den enskilda människans tysta tillvaro bakom sin väggomslutna och maskprydda existens. Det psykologiska avståndet mellan ute och inne har på kort tid blivit längre.

Eller med en annan bild: Fyrljuset som sveper genom nattmörkret i trehundrasextiogradiga cirklar och för bråkdelen av en sekund lyser upp ett svart landskap för att i nästa ögonblick igen lämna det åt sitt osynliga öde. Många suktar efter den upplevelsen. Att åtminstone för ett ögonblick få stå i rampljuset, sedd av alla, åtrådd av alla, är mångens våta dröm, hur flyktig den uppmärksamheten än måtte vara. Ibland får jag en känsla av att det är de som minst har att visa upp som tydligast vill synas. Tomma tunnor.

Och jag skulle vilja svänga på begreppen och fokuseringarna, lyfta fram det motsatta perspektivet. Som skriftställare vill jag gärna öppna dörrar till en inre värld, inte i första hand för att själv synas men för att delge läsaren bilder och visioner som kanske kan kommunicera med mottagarens minnen och sinnen. När maktens män och kvinnor inför öppen ridå  exponerar sina muskler och ytliga behag går konstnären i första hand den andra vägen och blottar i stället sin själs sår och sug. Det ofullständiga och smärtsamma, som för maktmänniskan med händer och tänder ska döljas, blir den skapande människans bränsle och motor: Samma känslovärld, men två diametralt motsatta sätt att hantera verkligheten.

Att komma ut betyder egentligen att komma in. Att komma hem.

by Magnus Lindholm

Puckelryggigt

Blott de tama fåglarna har en längtan. De vilda flyger. Så skrev Elmer Diktonius och lade därmed ribban för djuriska aforismer och animala ordspråk på en nästan oöverträffad insiktsnivå. Klokskap förenat med poetisk bärkraft, språklig elegans och intellektuellt snobberi i samma förpackning, ett citat värdigt nästan vilket högtidligt festtal som helst. Ett proffssignum helt enkelt, och inte alls simpelt.

Ibland undrar jag dock om inte det bakvända och felsagda öppnar ännu fler tankeluckor än det intellektuellt finstilta. Alltså enligt den filosofiska grundprincipen av typ; bättre en tanke i knoppen än tio åt skogen. Problemet – eller kanske det mera är en utmaning – är att de klassiska sentenserna har spottats ut så ofta ur pratglada munnar att de förlorat något av sin forna glans och kryddkraft. Klokheten kanske består men meningssammanhangen flagar dock betänkligt i kanterna. Då kan det vara uppfriskande att se på livet precis som det är och uttrycka sig rakt. Eller som Groucho Marx gör: Om en katt korsar vägen är den troligen på väg någonstans. Det är ju inte särskilt roligt i sig men nog ganska leendebefrämjande om kopian placeras på originalbilden så att säga.

Och så här är det med humor i allmänhet och djurisk humor inte minst: Smärre avvikelser från den klassiska klokheten öppnar luckor till en mer eller mindre sjuk föreställningsvärld. Och med sjuk menar jag alltså frisk. Medvetna fallgropar är befriande roliga, omedvetna fallgropar är bara pinsamma. När polisinspektören utropar: Här ligger en gravad hund! går det kalla kårar längs ryggraden i minst två sekunder, medge det, men sen ... Och att sila mygg och svälja kameler framkallar åtminstone initialt smått absurda inre bilder, inte alltid helt lättsmälta och absolut inte mungipetöjande. Eller kanske i alla fall ... det sistnämnda ... lite ... eller mycket ... VÄLDIGT mycket.

Att en svart höna kan lägga ett vitt ägg är kanske inte en världssensation men att en vit höna inte kan lägga ett svart ägg är ett påstående med något tveksamt nyhetsvärde. Många har fjärilar i magen utan att någon entomolog ens höjer på ögonbrynen, men det gör hen garanterat när hen hör att vederbörande har larvat sig speciellt mycket vid middagsbordet. Och knappast tror väl någon, djurvän eller icke, att en elefant kan vara glad som en lärka. Eller...?

Det handlar alltså om överraskande infallsvinklar, smärre sidospår och inre bilder som beblandas på ett nytt sätt. Och när det är djur inblandade i sillsalladen brukar det liksom nästan automatiskt bli roligt. Och apropå sillar; det här väl ändå ganska självklart; för att få sina fiskar varma gör man klokt i att skaffa sig en elektrisk ål. Skrattretande? Tjaa ... Men huvudsaken är att slutresultatet inte skall vara så puckelryggigt. Nu är det det.

Foto: HELLABRUNN - DER MÜNCHNER TIERPARK skiljer sig från mången annan stor djurpark tack vare sina naturligt utformade inhägnader. Här rör sig djuren i en miljö som för dem är bekant samtidigt som besökarna kommer djuren nära. Traditionella gallerförsedda burar ser man knappast alls men i stället  massor av träd och buskar och dammar och broar och vinglande sandgångar. Här tillbringar man utan större ansträngning gärna en hel dag. Själv besökte jag djurparken sommaren 2017.

by Magnus Lindholm