Tecken
Framförallt som skriftställare men i viss mån också som bildskapare (i huvudsak fotografering) och melodimakare (tonsättning av visor/sånger) är jag uppmärksam på tecken, alltså inte bara punkt och semikolon och frågetecken, men också ISO-tal, bländarvärde, slutartider, notvärden, ackordbeteckningar, copyrightsymboler mm. Vid närmare eftertanke insuper jag dessa små figurer och siffer/bokstavskombinationer utan att blinka, ofta helt automatiskt och självklart. Och det gör vi ju alla, det är bara tecknen som varierar. Trafikmärken och tvättsymboler är allom bekanta (men kanske inte alltid helt självklara och förståeliga) och varumärken och logon och emoijer och väderkartor och .... ja, listan är faktiskt oändlig (och även det har ett tecken – en liggande åtta).
Tecken är kommunikation. Tecken talar. Ibland ryter tecken till (varningstrianglar), ibland konstaterar de sakligt fakta. Tecken är påtagliga och vanligen specifika men ibland är det precis tvärtom med dem: Ett kors betyder död och sorg men kan också symbolisera liv och frälsning. En cirkels grundbetydelse är allt som finns, all tid, alla möjligheter. Men den kan också signalera ingenting, noll, avkopplad. Och så finns det förstås tecken i överförd bemärkelse – tidens tecken till exempel.
Ett tidens tecken är att man vill ge sken av dialog och kommunikation när man egentligen utgjuter sig i skrift och tal som det vore en monolog. Den yttre signalen är inbjudande och inkluderande men den underliggande tonen pekar åt ett alldeles speciellt håll; hör mig, se mig. Och jag hör ett förtäckt nödrop (en triangel), anar en tomhet (cirkel), noterar ett övertramp (en bruten linje). Två signaler går parallellt och simultant; den ena är uttalat välformulerad, faktafylld, pregnant – den andra speglar en människa som är handfallen, utskuffad, skambelagd. Två verkligheter i närkamp – en insida och en utsida – med huden som skiljelinje.
Kan jag se förbi ytans koreografi och i stället uppfatta budskapets kärna? Vad är bild och vad är skenbild? Och tonen – vad säger rösten bakom orden? Är ord och röst synkroniserade eller pekar också de i olika riktningar? Som läsare och lyssnare måste jag lära mig att tolka tecknen. Och det gör jag genom att skriva ord, forma meningar, rita tontrappor och återspegla min verklighet i bilder, allt i hopp om att någon nappar, hakar på och kanske svarar på mina kontaktförsök, mina nödrop.
FOT(N)O(T) Idag på INTERNATIONELLA TECKENSPRÅKSDAGEN tar jag som vanligt ett litet snedsteg i resonemanget eftersom jag är så okunnig i huvudtemat, även om jag på mycket nära håll (sambon behärskar) ibland har försökt tolka detta intrikata hand- och mimspel. Motivet upptill är avbildat i St James church i Sussex Gardens i London där man på denna karta med ett rött litet klistermärke gärna får berätta varifrån i världen man kommer på besök. Kartor är perfekta exempel på teckens mångfald och nödvändighet men ganska knepiga att tolka; å ena sidan får man en blixtsnabb överblick av ett enormt stort område men samtidigt är det ju ingen verklighetsbeskrivning precis. Även här krävs det en känslig hud för att avläsa koderna.
Gristyska
Vill du bli missförstådd: säg ett ord! Vill du åstadkomma kaos: formulera en mening! Har du krig och katastrof i bakhuvudet: håll ett tal!
Så skrev jag som inledning på baksidan av det år 2013 utkomna tunna men desto mer sprängladdade häftet ord[M]ord, ... en samling tillyxade ordslamsor med den målmedvetna avsikten att på detta sätt, för den språkvårdande svensk- och finsktalande allmänheten, varna för det många gånger bloddrypande och suspekta innehåll som kan dölja sig i till synes helt normala och oskyldiga bokstavskombinationer. Bakom denna högtidliga försäkran stod den då redan tio åriga Finlandssvenska Ord Akademien (med den självklara förkortningen Fin OrAkad) som jag grundat (2003) tillsammans med två andra skelögda bokstavsexperter, båda idag – i motsats till mig – fortfarande respekterade samhällsmedborgare; kjellforskaren H och korsordsekvilibristen Gusti S. Här några snabba smakprov ur detta omistliga finlandssvenska lexikon, sedan länge slutsålt: andrum – sjöfågelsbostad, bankrån – populärt tilltugg i penninginrättningens kafferum, celldelning – intern trängsel, diskbråck – yrkessjukdom inom restaurangbranschen, extrakt – ödebygd.
Att språket brukas och missbrukas i folkets breda led är förstås allom bekant men det halsbrytande ordvändandet och de brutalaste tankehoppen har förvisso odlats speciellt i akademiska kretsar. Uarda-Akademien i Lund grundades 1958 av tonsättaren och TV-profilen Sten Broman (han med uttrycket: "En äkta gentleman är en man som kan spela dragspel men som väljer att avstå.") och har, liksom Fin OrAkad, bland annat gjort sig till känna i ordboksform. Här hyllas medvetna stavfel och omedvetna tankeslirningar, direkt hämtade från, gissar jag, ångestskapande tentamensförberedelser, blöta efterfester och andra liknande traumatiska mandomsprov. Några axplock: Al Flesco – Kroppsmålning, Gestikel – Diskret symbolisk handrörelse, Imbacill – Efterbliven mikrob, Kontrapunk – Musikalisk moderiktning, Millidram – Mycket liten norsk sup, Örtoped – Naturläkare.
Äldst i gamet är Blandaren som "har funnits ända sedan vi startade" (1863) och grundades av studenter vid det som idag heter Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Blandaren utkommer med ett nummer per år (i december) men man hittar också detta ögonöppnande sanningsserum på nätet. Här några exempel på detta intellektuella motgift: Avrättningsrådet har beslutat att avslå er ansökan samt huvud. / Är platsen där ledig? Inte mig emot, sir. / Har du sett Halvorsen? Nej, inte på sex månader. / Gata slog ihjäl nedfallande kärring. / Han anses vara Vermeer än Van Gogh.
Och man kan förvisso finna andra grannlaga exempel, både i Sveriges majestätiska rike och nånstans även ute i Finlands vida ödemarker, och till dem ska jag troligen återkomma lite längre fram. Och då tänker jag i första hand på NaDa – Gamla Karleby manskörs humorblad som alltid utkommer på valborgsmässoafton, och Finlandssvenska Rimakademin (FiRA) som bland annat arrangerar de årliga finska mästerskapen i nyskrivna snapsvisor. Idag på finska Siansaksapäivä vill jag speciellt påminna om det dubbelbottnade och elastiska svenska språkets hälsobringande undertoner. I ett tidevarv som är inpyrt i katastroftänk och konspirationsteorier, och där de sociala kontakterna gång på gång slits sönder och samman, måste man ta till effektivare ljussättning för att överhuvudtaget upptäcka några utvägar ur dessa dystra och mörka återvändsgränder. Med lite sund galenskap ska den intelligensbelastade tankeproppen upplösas, med några magmuskelstarka gapskratt kan vardagen uppstå ljus igen. Trots höst och host och hast. Och speciellt just därför.
Fotnot: Enligt icke bekräftade inofficiella källor uppmärksammas alltså idag SIANSAKSAPÄIVÄ i Finland. På svenska brukar man tala om rappakalja eller rotvälska och syftar på ett mer eller mindre obegripligt prat, eller för den delen, en osedvanligt rörig text. Men jag gillar skarpt den där finska benämningen och översätter den helt kallt till gristyska. På engelska talar man om gibberish eller mumbo jumbo, i spanskan används ordet algarabia och på tyska heter det Kauderwelch. Dagens blågg tar alltså fasta på mer eller mindre obegripliga texter och tänkbara dolda betydelseskiftningar i ord och meningar. Och allt detta med en klackspark i taket som när man försöker undvika ett bananskal och i stället slår huvudet på spiken. Länge leve de verbala snedstegen!
Sepsis
WORLD SEPSIS DAY betyder att vi idag, måndagen den 13 september, fokuserar på det lidande och de utmaningar som blodförgiftning orsakar. Siffrorna i sig är talande: 47–50 miljoner världsvida fall per år, minst 11 miljoner döda varje år, ett av fem dödsfall orsakas av Sepsis, 40 % av sepsispatienterna är barn, endast 20% av insjuknanden sker på sjukhus, och Sepsis är den främsta orsaken till dödsfall på sjukhus. Symptomen på Sepsis varierar – feber, svår sjukdomskänsla, illamående, lös avföring, matthet, höjd puls och andningsfrekvens, hosta, flanksmärta, urinträngningar mm – och kräver alltid akut vård.
Med detta allvarliga budskap i bakhuvudet tänker jag på hur kropp och psyke dansar ihop, eller åtminstone borde göra det. Mitt hjärta kan banka av glädje och strypas av sorg, mitt hjärta kan vara både varmt och kallt. Ja, mitt hjärta innesluter både liv och död. Om mitt hjärta huserar alla känslor och hjärnan logerar förnuftet så är det rimligt att tänka sig att kontakten dem emellan är helt livsavgörande, att det blod som pulserar mellan dessa huvudstationer är kroppens viktigaste bränsle. En bil kan gå åtminstone på diesel, bensin, gas och el men en människa drivs framåt endast av rent blod.
Tillvaron är oändligt komplicerad. Hur behjärtansvärt (!) det än är att lyfta fram hjärtats fysiska utmaningar och begränsningar får det inte överskugga insikten om att det också, och kanske i synnerhet, existerar en blodomloppets psykologiska förgiftning, svår att sätta fingret på men icke desto mindre fullkomligt verklig och lamslående. Hjärtan som brister eller i värsta fall fryser till is leder sällan till akut sjuktransport och blixtsnabba terapeutiska ingrepp. Tvärtom får patienten ofta lida långa tider i ensamhet med sin osynliga smärta, kanske utestängd och bortglömd. I den bemärkelsen har kroppen en fördelaktigare ställning än psyket.
Och om jag ytterligare svänger och vänder på begreppen och utgår från att anden är människans egentliga kärna och rot, och att kroppen bara är ett maskformigt bihang till den, så kan jag tänka mig att psyket är den livgivande navelsträngen de två emellan. Så projiceras då hela livet på kroppens yta, känslor och sinnen pulserar under huden och hela föreställningen upplyses av ett evighetsljus inifrån. Allt handlar om blick och perspektiv, om en djupare avsikt med tillvaron, och en ofta senkommen insikt om att utsikten ofta fördunklas av förgiftningar, både kroppsliga och mentala. Men att hjärtat förvisso är livets själva grundbult.
Foto: HELSINKI SAMBA CARNAVAL årsmodell 2017. Den unga sambafestivaldeltagaren har ingenting annat med dagens blåggtema att göra än att hon här gärna får representera den glädje och stolthet som en stilig dress lockar fram. I den här åldern är kropp och själ ännu djupt integrerade, längre fram sker ofta en stegvis separering. Och samba – som jag noterat ett par gånger tidigare här i blåggen – kommer från de angolanska ordet semba, eller mesemba, och betyder religiös rytm. Vem hade väl tänkt på att den färgstarka och taktfasta dansen har en gudomlig återkoppling? Man ska inte "döma hunden efter håren" men ibland kan man "döma" människan efter sambaklädseln och den pulshöjande hjärtverksamheten – här kombineras fantasifull utstyrsel och livsbejakande inlevelse i ett och samma kroppspaket!
Galenskap
Bland många andra temadagar, hemmavid och längre bort, tar jag fasta på Bydårens dag som enligt mer eller mindre seriösa inhemska källor i dag uppmärksammas i Finland. Ja, nu är det ju förstås så att det varken finns dårar i största allmänhet eller bydårar i största synnerhet och det beror ju på att det knappt finns några byar kvar i landet, och att psykiska och sociala avvikelser det senaste seklet har försetts med så eleganta diagnoser att de i stort sett kan appliceras inte bara på mig men på de flesta. Det som förr var avvikelse är idag nästan normalt. Eller uttryckt på ett lite annat sätt: För att vara riktigt frisk måste man vara lite galen.
Det här är EN sanning, kanske inte vedertagen men nog en sanning som tål de flesta väder: Galenskapen är av två slag – den positiva och skapande galenskapen, och den negativa och destruktiva. Låt mig förklara. Den negativa galenskapen karaktäriseras av: Total skrupelfrihet och ett helt kritikresistent beteende, ett till bristningsgränsen förstorat ego och ett grandiost beteende a la kejsarens nya kläder. Och återkommande hopp över skaklarna och snedsprång i det tysta, titelkåthet och paradplatspilskhet. Kort och (mindre) gott: personen i fråga är allmänt oborstad, hänsynslös, aktivt manipulerande, hjärtlös och humorfri. I motsats till den gammaldags "hederliga bydåren" är den här "stadsdåren" påstridig och armbågsfäktande och berättar gärna i tid och otid om sina segertåg när och fjärran. I synnerhet fjärran. Allt ackompanjeras av ett stelt leende redan från första början när han, sin vana trogen och medvetet försenad anländer till mottagningen, vernissaget eller den eleganta supén. Stadsdåren ger ett sken av brådska och svår upptagenhet av samhällets viktiga frågor som bara han har svaret på. Men i själva verket skyr han arbete som pesten och klarar självfallet inte av sedvanlig social samvaro på lika villkor. Den inre tomheten och sårbarheten är dold bakom formaliteter, frackar och utmärkelsetecken som ger ett momentant skydd mot livets oberäkneligheter. Stadsdåren är därför alltid på flykt, från andra och i synnerhet från sig själv. Det stadsdåren aldrig fått erfara är föräldrarnas kärlek och känslornas mångfald som barn. Livet förvandlas därför till en ständig kamp mot allehanda väderkvarnar. Och som riddaren Don Quijote av La Mancha har även stadsdåren sina medväpnare, sina sanchopanzor som sköter smutsjobben, allt i syfte att själv, obefläckad, kunna stoltsera i scenljuset.
Den positiva galenskapen är av lite annat slag. Den tar fasta på det som är lite kantigt och snett, som inte är normen och kanske inte heller normalt, som med nyfikenhet och förväntan rör sig på obekant mark, som vågar se in i själsmörkret även om det smärtar och ur det hitta nya utsikter, nya framkomliga vägar. Positiv galenskap hyllas som bekant av skapande människor i allmänhet och konstnärer i synnerhet. Kreativiteten bryter ny mark, perforerar hård hud och skapar kontaktytor mot det genuint mänskliga, det gudainspirerade. Där stadsdåren ängsligt polerar ytan kastar kreatören sig in i psykets villervalla och låter sig uppslukas av färger och former och intryck sällan skådade. Skaparlusten övervinner olusten, formar och tämjer klumpar i magen, forserar tankestup, upplyser dolda skatter. I motsats till stadsdårens framskridande i ensamt majestät på ytan dras den skapande "dåren" till det som ligger fördolt under huden. Ja, visst kan det förefalla vara ett dåraktigt beteende, inåtvänt och för omgivningen osynligt som det ju ofta är. Och, ja visst – det krävs ett skapande mod att släppa kontrollen, slänga kostymen, glömma titlar och förtjänsttecknen. Det krävs mod att inte bära en förklädnad, att tappa masken och visa sin sårbarhet, sin mänsklighet. Det krävs stort mod att inte låtsas vara stark.
Bydåren – en relik från sekler nästan bortglömda – påminner mig om att galenskapen förvisso skiftar i många nyanser. Och att den mest högljudda och synliga troligen bara är tom som tio färgstarkt målade tunnor. Och att den gråaste och mest oansenliga är duvornas bästa vän.
Foto: Den sk. Duvmannen återkom, troligen dagligen, med en stor säck torra kringlor till torget invid Centre Pompidou i Paris. Diverse okvädingsord hördes när han banade sig väg genom turistmassorna för att mata de oräkneliga duvorna som nu flockades kring honom. Duvmannen – av många människor sannolikt stämplad som "bydåre" , av sina vingförsedda vänner hyllad som en hjälte.
Arbetskraft
Det finns en fantasieggande berättelse om arbetets betydelse, eller rättare sagt brist på betydelse, av psykologen Carl Gustav Jung som han redogör för i sin bok Mitt liv. Året är 1920, platsen Afrika, närmare bestämt Sahara och oasstaden Tozeur och alldeles specifikt oasen Nefta. Människorna här har föga bråttom, i själva verket står deras tillvaro helt stilla, som om de står och väntar på nånting som aldrig kommer att ske, som inte finns. Ibland känner de vittring, som ett villebråd som ännu inte upptäckt jägaren. Men vittring av vad? Hettan är obeskrivlig, luften vibrerar och dallrar, rörelser stelnar, tiden har upphört, i själva verket verkar den nästan gå bakåt, som i drömmen.
Jung berättar om en öppen plats, ett litet torg, där kameler, mulor, åsnor och högljutt skrikande människor trängs. Nånting är på gång, nånting ska hända, förväntan och oron är stor. Så plötsligt, långt borta, kan man ana ett dammoln bland gröna flaggor, och höra det dämpade ljudet av trummor. Kamelerna på torget brölar, åsnorna skriar och människomassan rör sig oroligt och förvirrat, ropen är gälla och klagande. I spetsen för kortegen rider en gammal timid man på en vit mula. Under hans, maraboutens, ledning ska männen, hundratals, nu dra ut i öknen för att anlägga en ny åker med allt vad det innebär av systematiskt grävande, lyftande, organiserande. Det flimrar som i en myrstack som blivit anfallen av en myrslok när männen drar ut i den oändliga sandhettan, ropen skallar och nervositeten är påtaglig.
Väl framme vid den nya arbetsplatsen rider marabouten låmält och bestämt mellan svettiga och blanka kroppar och delar ut sina order som blint och självklart efterföljs. Ljudet av grova hackor som sliter sönder sten och tränger djupt ner i öknens sand blandas med de taktfasta rytmerna från några trummor som utan att tröttas fortsätter att piska på. Upphetsningen är stor, arbetstakten uppskruvad och uppfordrande, allting sker med fart.
När natten sedan äntligen kommer och kylan breder ut sig över nästan spikraka vattenkanaler och männen utmattade av dagens kraftansträngningar redan somnat invid sina kameler, är det som om tiden igen, långsamt, skulle ta sats, allting står stilla, väntar. Nästa morgon vaknar skocken av muezzins högljudda och välbekanta rop till morgonbön.
Vad Jung hade fått uppleva och se var människor som knappast någonsin tidigare arbetat, som bara existerade i ett tidlöst vacuum, geografiskt isolerade av oändliga ökendyner och mentalt inlåsta mellan dagens hetta och nattens kyla – den arbetslösa människan i sin obefläckade originalversion.
FOT(N)O(T) Den första måndagen i september firas LABOUR DAY i Kanada (sedan 1872) och i USA (sedan 1882). Labor Day är en helgdag, de flesta butiker och restauranger är stängda och i stället ordnar man picnicks, gör utflykter och firar sommarens avslutning. | År 2006 skrev jag boken "Arbetets Kraft" på beställning av Vasa arbetskraftsbyrå som det året firade sitt 100-årsjubileum. Som en följd av engagemanget i arbetets och arbetsförmedlingens historia skrev jag följande år, 2007, en magistersavhandling i socialpolitik (Åbo Akademi i Vasa) rubricerad "Arbetsförmedlingsinstitutionens etablering i Finland vid sekelskiftet 1900 – en del av ett socialt nytänkande i Västeuropa". | Bilden av konstverket uppe på balkongen är tagen i centrum av staden Innsbruck i Österrike.
Ingenting
Nu ska jag skriva nånting om ingenting. De kan väl inte vara så svårt, ja, något mera okrävande kan jag knappast kläcka. Så jag inleder med några allmänna svepande formuleringar av gammalt beprövat märke och på det sättet invaggar läsaren i en veritabel trygghetskokong som samtidigt får fungera som ett slags intellektuell krockdyna, allt för att underlätta intagandet och smältandet av den bildningsfyllda kost, färdigttuggad och lättsmält, som bara en titelbefriad blåggmästare av undertecknads rang och renommé kan prestera. Ingenting är enklare än att skriva, om inte allt, så dock något om ingenting.
För att ge sken av en viss belästhet börjar blåggaren sedan lusläsa ord- och andra liknande böcker. Och på netet, med prefixet inter– (som idag firar sin födelsedag!), hittar han då bland annat följande synonymer till ingenting som han efter en viss initial verbal upphetsning börjar peta i och smaka på: Inte något (nåja ...), inget (blää!), intet (blääblää), plus minus noll (bra!), inte ett jota (jättebra!), inte ett dyft, inte ett piss, inte ett rött öre, inte ett knyst (YES!), noll (ok).
I det här läget gör blåggaren en strategiskt elegant manöver och tvärnitar. Eller rättare sagt kastar han sig in på ett svagt upplyst men dock markerat sidospår. Jota, vad sjutton betyder jota!? På Wikipedia insuper han att jota är nionde bokstaven i det grekiska alfabetet men också att det hade siffervärdet 10 i det joniska talbeteckningssystemet. Det snedsteget ska förstås med särskild iver noteras: Den nionde bokstaven i alfabetet är alltså egentligen den tionde. Fantastiskt intressant, det kunde faktiskt inte vara mera salivproducerande än så!
När detta intetsägande resonemang saligen avverkats börjar blåggaren sedan fundera på det finurliga slutet, knorren på svansen, punkten under utropstecknet. Och då går han förstås till Bibeln och läser i Matteus 5:18, det vill säga ur Bergspredikan: "Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett". I den grekiska originaltexten översätts 'inte en enda bokstav' med 'inte ett jota' syftande på Yod – det hebreiska alfabetets minsta bokstav. Men eftersom blåggaren inte är teolog, och allra minst exeget, och inte riktigt förstår sig på finesserna i dessa translationer så svänger han i stället strålkastarljuset helt självklart upp mot himlen och konstaterar i stället nånting som ju alla redan vet, nämligen att Gud av ingenting (ex Nihilo) skapade allt. Den repliken får sedan bli den sista spiken i den kista ur vilken vi alla, hoppeligen, tar de första steget in i evigheten.
Så vad har vi inte lärt oss av detta på allt sätt upplysande (se fotot ovan) men i sanning själlösa resonemang? Jo, att ingenting är allt och att allt därmed, helt logiskt, är ingenting. Kom inte sen och påstå att jag ingenting vet. Jag vet allt!
Foto: 700 kilometer väster om Nordafrika: soluppgång över Atlanten och Madeira.
Försvinnanden
Det är i sanning ett märkligt skådespel som pågår bakom pannloben, under huden. Och jag tänker inte i första hand på alla ryckiga filmsekvenser som flimrar förbi tankestationen, inte ens på alla dessa till synes lösryckta bilder som – svartvita, urblekta eller i fyrfärg – likt skrämda fåglar på flykt fladdrar förbi näthinnan. Nej, jag tänker på alla minnen som jag inte förstår att sakna, allt det där jag glömt men som jag rimligtvis en gång upplevt, sett, känt och rört vid och som av någon anledning nu saknas i bildarkivet. Var finns de bilderna idag, kan jag någonsin minnas det jag en gång glömt?
Torgny Lindgren, gycklande och vänligt retsam, svarar åt en förväntansfull och uppfordrande förläggare att han inga minnen har. "Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt." Och en lite annan vinkling på försvinnandets gåta tangerar Bo Carpelan i novellen Stormen: "Vår lärarinna i matematik – en liten senig kvinna som föreföll att ha svalt ett frågetecken och alltid undrade vart punkten hade tagit vägen ... ". Marcel Proust drev som bekant de bortglömda minnena till sin spets. När han tog en bit av madeleinekakan doppad i lindblomstéet förflyttades han omedelbart i tid och rum, insidan blev utsida och världen uppstod på nytt, bildrik och känsloladdad.
Exemplen är legio. Det är som om årens tyngd i ena ändan av livets gungbräda skulle skjuta mig, där jag dinglar med benen i den andra ändan, högt upp i höjden och jag får ett allt större behov att se vad som döljer sig i dimman där långt borta. För även om jag går framåt, ibland både stel och stapplande, är också jag på spaning efter den tid som flytt, även min morgondag söker på något sätt sina bortglömda motiv i gårdagens suddiga speglar. Men hur löser jag upp de dunkla motiven – med en andedräkt uppvärmd av Liptons citruste, industriellt förpackat i en behändig liten papperspåse?
Den ofrivilliga glömskan är ett helvete, en tragedi. Men ibland kommer minnen, troligen himlasända, nästan springande mot mig. Eller egentligen är det inte minnen, i alla fall inte de bilder och berättelser som handlar om släktingar som levt och dött före jag föddes. Men kanske minnen i den bemärkelsen att jag minns vad någon berättat om någon som idag befinner bortom tid och rum. Minnet av ett minne, vibrationer på och under huden. Eller kanske känningar av små vulkanutbrott djupt nere i det genfyllda DNA-massivet. I alla fall handlar det om nånting som är både där och då och här och nu samtidigt. Försvinnande nära.
Fot(n)o(t): Bilden tog jag för en vecka sen i Söderkulla, Sibbo. Och mina försvunna, släktfokuserade minnen har jag nyligen gett ut i bokform – UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA. Se reklam lite längre ner i blåggen.
Hundsnack
Även om jag med skärpa och emfas i första hand hyllar uttrycket Människans bästa vän är huden kan jag utan större ansträngning gå med på att tillägga ett litet n och fortfarande lika helhjärtat även heja på den nu pälsomslutna devisen. Och det i all synnerhet som jag i senaste Språktidningen (6/2021) får veta att hundar är mycket mer språkbegåvade än man tidigare kanske trott. Världen är ju som bekant helt bakvänd nuförtiden: människor skäller på varandra i tid och otid men hundarna, ja de uttrycker sig mera nyanserat än så. Vi hade redan tidigare hört, och sett, border collien Chaser som lärde sig orden på över tusen föremål. Ja, han kunde till och med i viss mån kombinera ord, till exempel hämta en viss leksak och lägga den på en annan leksak. Tusen ord – det är inte illa det! Voff, säger jag till det!
Språktidningen berättar nu också om Bunny, en blandning av old english sheepdog och pudel – en charmknutte av högsta rang. Med hjälp av ett knappbord, med förinspelade ord, på golvet framför sig diskuterar matte med Bunny dagligen. Dock inte under regniga dagar för då är Bunny inte riktigt på talhumör. Och det låter ju rimligt: Vem blir inte lite dämpad när höstvinden piskar på fönstren och regnet står som spön i backen! Själv vill jag då helst bara sjunka ner i min egen skrivarvärld och med ord och meningar söka meningen med allt detta mer eller mindre obegripliga och olustiga. Men annars pratar jag gärna lite dittan och dattan med den som vill.
Och det gör också Bunny med sin matte Alexis – frågar, svarar, kommenterar. Eller talar och talar ... Federico Rossano vid The Comparative cognition lab vid University of California San Diego säger att Bunny egentligen inte talar, hon testar, hon kombinerar några enstaka ord och ljud, ungefär som ett tvåårigt människobarn. Enligt artikeln har ett 18 månaders barn ett förråd på ungefär 50 ord, Bunny behärskar drygt 70 ord på sitt tangentbord: knappar med ord och ljud för jag och du och ut och sedan och i eftermiddag, men också känslor som ilska och kärlek och uppskattning. Och platser och aktiviteter och annat smått och gott. Bunnys kommunikationskompetens är imponerande.
Men det är alltså inte bara människan som kan lära hunden "tala". Framförallt lär hunden människan något alldeles fundamentalt och nödvändigt, nånting som tycks vara svårt oss människor emellan: en känslomässig dialog, ett språk som båda kan växa i.
Fotnot: Språktidningen utkommer med 8 nummer i året och ges ut av förlaget Vetenskapsmedia i Sverige AB. Artikeln som hänvisas till är skriven av frilansjournalisten Cecilia Christner Riad. Fotografiet av den lite försiktiga valpen är tagen på en hundutställning i Kabelfabriken i Helsingfors 2017. På Youtube hittar man många roliga inslag med Bunny och hennes språkinlärning.
Årsringar
Ja, så heter ett av de största och och mest okända museer jag besökt i detta land – skogsmuseet Lusto i Punkaharju. Inklämt mellan rullstensåsarna och dolt bakom träd (!) och buskar (!) är det knappast en kulturbyggnad man bara snubblar på sådär i förbifarten. Snubblar och snubblar för den delen ... Den yttre volymen är lika imponerande som det välfyllda innanbetet. Några siffror anger överdrifterna: 15.000 föremål (inklusive ett stort antal enorma skogsbruksmaskiner och ett flygplan), 500.000 (!) fotografier och negativ, 2000 film- och videoinspelningar, 15.000 publikationer. Bland annat. Man kan bli andfådd av mindre. Min, träbockens, kunskap om skog och virke är i stort sett lika med noll. I gymnasiets första klass på sent 60-tal lärde jag mig av svenskaläraren Linko att man för Guds (eller kanske det för någon annans) skull i sina uppsatser inte skulle använda det redan då slitna uttrycket Finlands gröna guld. Och senare när jag har stöpt om vedertagen folkvisdom har skogsrelaterade ingredienser inte undgått mina raljerande formuleringar av typen: En fågel i handen hjälper föga när allt går åt skogen. Eller; Och så var det skogsarbetaren som inte fattade ett barr av sitt grenrika stamträd. Och det är väl det närmaste jag har haft med skog att göra – stamträden. Men de är förvisso av lite annat slag än vanliga träd även om de båda har årsringarna ("lusto") som gemensam nämnare.
Väl innanför skogsmuseets portar och väggar öppnar sig åtminstone delvis en överraskande syn. En och annan skogsmaskin har kanske flimrat förbi mina närsynta ögon, både i verkligheten och på någon gammal journalfilm redan på 50-talet, och kanske jag till och med såg den klassiska finska filmen Kaksi vanhaa tukkijätkää nån gång i min svartvita barndom. Men skog i övrigt ... inte mycket, nästan ingenting alls faktiskt. Bara en diffus, magpirrande oro att tappa bort sig bland stammar och obefintliga stigar när jag mot förmodan hamnat långt borta från asfaltens fotnära trygghet – skog är nämligen ingenting för mig. Trodde jag. Tills jag steg in i Lusto. Nu VET jag att skogen inte är mitt revir men kan å andra sidan se på skogen med lite andra ögon. Som nu t.ex. denna konstnärligt utformade häst här upptill – en elegant skapelse i stål och näver av Jenni Tieaho. Snyggt! Tilltalande och fantasieggande på ett helt annat sätt är fotoutställningen om dessa skogens tysta män som för bara några decennier sedan delvis levde sina svettiga och arbetsfyllda dagar långt från all ära och redlighet. I en av dessa provisoriskt hopsnickrade övernattningskojor noterar man en sovande gestalt där borta i hörnet. De långsamma, regelbundna snarkningarna bidrar till den kusligt realistiska stämningen; skogen, människan och det krassa livet i ett nötskal. Men så kom maskinerna och allt ändrades med fart. Mer eller mindre monstruösa attiraljer och apparater fyller en av de stora salarna, samtidigt som man uppe på rampen kan ägna sig åt allt från tändsticksindustrins eldfängda faser till den grafiska utformningen av lite annorlunda varningsskyltar (obekanta i stadsmiljö), begrunda oändliga mängder verktyg eller helt enkelt förundras över hur mycket skogsbruket och skogsindustrin har påverkat alla finländares liv. Om gårdagens museer ibland var bedövande tråkiga och sövande är dagens museer ofta rena rama inspirationssprutan, ett vaccin mot negativa tankar och en fallerande framtidsvision. Med kulturhistoria i ryggsäcken ska morgondagen upptäckas.
Scensommar
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt allena.
Varje årstid bär sin egen speciella stämning, sitt explicita innehåll och sitt säregna signum. Vinter, vår, sommar, höst, vinter ... I cirklar tvinnar tiden runt runt men samtidigt framåt framåt. Med de enorma klimatförändringar som skett de senaste decennierna, och som alldeles uppenbart etablerats under min livstid, är det inte bara fråga om årstiderna snart är ett minne blott men också, och i synnerhet, om mina barn, och barnbarn!, överhuvudtaget kan leva ett drägligt liv på denna katastrofbelamrade jord. Mycket är ju alldeles uppenbart helt galet i min omgivning. Och troligen också i mig själv.
Jag letar efter någonting som vi kanske glömde bort och som du kunde hjälpa mig att finna. En sommar går förbi, den är alltid lika kort, den är drömmen om det man kunnat vinna.
Denna ständiga förhoppning att allting en dag ska bli bra, om inte förr så åtminstone nästa sommar! Nu är denna nästa sommar praktiskt taget slut och en ny alldeles för långt borta för att vara till någon tröst. Naturens torka, och själens, speglar sig i varandra, stumma, frågande. Lägg därtill en alldeles verklig och konkret pandemi som berör alla, även mig, långt under huden. För att inte tala om alla andra lokala och globala hotbilder, alltför många för att ensam bära.
Nu blåser storm där ute och stänger sommarns dörr, det är försent för att undra och leta. Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr, men mer än du nånsin får veta.
Kanske allt är en illusion, ett fantasifoster, eller åtminstone en synvilla! Kanske mina dagliga grubblerier och dimmiga framtidsvyer är ett drastiskt feltänk? Jag stirrar mig blind på det jag inte kan påverka i stället för att fokusera på det jag kan göra? Vad kan jag göra? Vad är jag bra på? Ja, vad är genuint mitt som också kan bli ditt? För det här förstår jag nästan helt utan förklaringar: Utan ett du är jag otydlig, på gränsen till osynlig.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust och att få vara samman med varandra.
Att det ska vara så svårt. Detta spel inför öppen ridå. Och ändå har jag övat mina repliker i mer än sju decennier. Och alltid stått där lika stum. Så ock nu.
Foto: Konstmuseet Amos Rex i Helsingfors, innergården som för några decennier sedan var en centralstation för landsbygdens bussar och idag är ett skapande månlandskap som inbjuder till klättring och äventyr. Och till filosofi; vart leder dörrarna på var sida om den där kryptiska trappan, finns det en verklighet, ett liv bakom den vita väggen? Konst och arkitektur, och visor, väcker i bästa fall frågor men ger kanske inte alltid entydiga svar. | Plock ur Höstvisa av Tove Jansson.