Veckans foto(n)
VISUM – startskottet
Ofta är en konsert ett slags kulmen, slutklämmen, på en längre musikalisk process. Och så var det förstås också med VISUM som kulminerade sista september med konserten i Balders sal. Bronkitbelastad och röstlös fick jag överlåta alltsammans på solister och musiker, och själv sätta mig i publiken. Det som jag först trodde skulle bli ett antiklimax för egen del visade sig vara ett gudomligt lyckokast. Nu när jag inte kunde sköta mellanspeakningen lades allt fokus på artister och musik. Och vilket fokus sen! Dikter som jag tonsatt under år och decennier (i några fall) levde upp på ett sätt som jag svårligen hade kunnat föreställa mig. Det är en sak att sitta vid det egna pianot och tycka att en melodi är vacker eller intressant och att den passar som hand i handske med texten, men det är en totalt annan sak att höra samma sång framförd av dem som har musiken som yrke. Och jag tänkte – varför har jag inte gjort det här tidigare?
Nå, man ska ju som bekant inte gråta över spilld mjölk (däremot kan man gärna stortjuta över spilld grädde) och i stället blicka framåt. Jag är visserligen jävig att uttala mig om publikens reaktioner men det var nog knappast någon tvekan om att responsen var smått överväldigande. Och eftersom det i sin tur var ton i ton med artisternas omdömen ligger det nära tillhands att nu blicka framåt och börja planera nya framträdanden i Svenskfinland på nästa års sida. Så alla ni som av olika orsaker inte kunde närvara 30.9, och ni som nåtts av applådsmattret på distans, kan dra en suck av lättnad: VISUM ska gå i repris. Var, när och hur är förstås öppet i skrivande stund men jag återkommer när planerna klarnar.
Dagens tema handlar om att fungera som sändebud vilket kan betyda uppdrag allt från apostel och diplomat till musiker och sångsolist. Vi har alla en roll som sändebud i någon form, att fungera som kurir, om det sen gäller andliga verkligheter, politiska uppdrag eller konstnärliga åtaganden. Uppgiften är delikat eftersom uppdraget i sig förutsätter integritet, kunskap och förmågan att både ge och ta. Jag är glad, tacksam och fortfarande lite förvirrad över att jag fått ta del av "mina" musikaliska sändebuds tolkningar, ett privilegium jag önskar alla skapande individer kunde få uppleva.
Fotona: Överst: oboisten Anna Mantere, cellisten Iida Sinivalo och basisten Jonathan Bäckström. Solister var Matteus Blad och Marika Westerling. Som pianist, arrangör och kapellmästare fungerade Martin Segerstråle. Och fotograf var LINUS LINDHOLM.
Veckans barnsliga foto(n)
Jag heter Pauccu
Jo, det är så här att jag är alldeles ny i det här blåa sammanhanget. I själva verket adopterades jag av Mao själv för ganska exakt två månader sen. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag satt och slötittade ut genom ett fönster i en konsthantverksbutik i kulturcentret Gamla Paukku (ja ni vet den där före detta patronfabriken i Lappo/Lapua som flög i luften 13 april 1976 med jättetragiska följder) när Mao och hans moatjé plötsligt stod där framför mig. Honom vill jag ha! utropade Mao och ryckte mig nästan brutalt ur hyllan där jag satt och dinglade med benen. Vill ha!?? Är det nån som frågar mig vad JAG vill!? Men medan han klappade mig på på runda magen sa han faktiskt: Jag tror vi ska bli goa kompisar. Ok ...? tänkte jag, och hur ska det gå till? Jo, svarade M ivrigt: först ska du få åka jättelångt i en miljövänlig gasbil ända till huvudstaden, och sen ... Ja, sen får du hänga med mig lite här och där. Eller bara slappa i soffan dagen i ända om du hellre vill det.
Ok, det där sistnämnda lät lite som min melodi. Slappa och slöa. Och det är det jag gör mest hela tiden här på randen av Andberget. Medan Blåa M (jag kallar honom så) sitter vid datorn och skriver och skriver (och ibland fotar) och ständigt ser ut som om tiden just precis nu tar slut, har jag förstått att min uppgift är att göra ingenting, eller rättare sagt: att bara finnas till. Som sällskap. Som lyssnare. Som slasktratt. För om det är nånting Blåa M är bra på så är det att stressa, misströsta, kritisera, klaga och koka soppa på spik. Ja, det ska ni vet – här kokas det mycket soppa! Och sen alla dessa vridna vitser: "Det går lättare att koka soppa på en spik om man har en skruv lös." "Ett rått spratt förvränger livet". "En flott hatt förlänger klivet."
Va? Är det roligt det?! Jag fattar ingenting. Häromdan fnissade han sig fördärvad åt nånting som han plötsligt kom på: "Om två kvinnor deltar i en kvistig frågetävling kan det knappast bli jämnt skägg." Jag bara skakade på huvudet och drog jag mig lite försynt baklänges, slängde benen över soffkanten och suckade djupt. Alltid retar det någon, tänke jag i mitt stilla sinne och undrade om inte just det här är min lisuppgift; att ta det lilla lugna när husfar, bipolär och kreativitetssmittad, hastar som en skållad råtta genom dagens många måsten. Alltid på språng, aldrig en lugn sekund. Inte ens när han tar paus. Då verkar det i stället vara rusningstrafik i hjärnkontoret – den tid på dygnet när tankarna står stilla. Ingenting händer men hjärtat bultar och pulsen slår.
Just det. Om det är nånting som behövs i de här environgerna (ett av Blåa M:s många favoritord) så är det lite rim och reson, en regnrock och mycket rekreation. Ja, jag blir lite hjärntvättad jag också (fast jag nästan ingen hjärna har) av dessa ordduschar som tidvis skvättar så frenetiskt här i rummen. Men jag har beslutat att inte låta mig bekommas, att inte sjunka ner i det där tycka-synd-om-mig-träsket. Jag gör bäst i att dingla med benen och puta med magen – som en protest, som en pensionär, som en som heter Pauccu. Pax, säger jag fridsamt. Pax & Pizza.
Veckans foto
HÖST I ALL HAST
Så är den då här igen. Hösten. September kom och gick med sån fart att jag inte hann med. Och naturfotandet gick på sparlåga p g a arbetet med VISUM-projektet. Men medan jag satt där vid datorn noterade jag nu och då lite ovanliga rörelser på berget framför, eller ännu närmare, i tallen invid terrassen. Lord Hac Speth gör sporadiska nerdykningar i environgerna och nu såg jag honom inspektera björken åttaochenhalvmeter meter från terrassporten. Med teleobjektivet skruvat på kameran öppnade jag dörren ljudlöst och förflyttade mig så osynligt som möjligt ut på terrassen. Samtidigt som jag höjde bildapparaten färdig för avtryck noterade jag i ögonvrån att Hacke flaxade till, inte bortåt men hitåt. Helt säkert hade han landat på andra sidan stammen i tallen en meter från terrassen. Jag väntade ett par sekunder, tyst och blickstilla och klickberedd. Och då tittade han fram bakom barken, nyfiket, uppmärksamt. Jag hann knäppa två bilder, och så flög han iväg. Även korta besök applåderas.
Efter påskens dramatiska duvhöksanfall på en av stadskaninerna bara några meter från våra fönster har det varit sparsamt med hökbesök. Nu och då sveper han förbi och en dag satt han faktiskt en alldeles kort stund i samma tall som Lord H ovan men sen dök han ner på berget. Där, delvis dold av en liten buske, vet jag inte vad han sysslade med. Hade han fångat en kanin? En mus? Sin egen skugga? När jag riktade kameran ut från sovrummets vädringsfönster tog han till schappen och jag hann med nöd och näppe få ett flyktigt bevis på hans blixtvisit. Men, är det en duvhök? Eller en sparvhök? Nå, helt oberoende av det måste jag hitta på ett lämpligt namn åt honom, hökaktningsfullt och höktidligen. Med tanke på att han tydligen sopar rent efter praktiskt taget varje jaktanfall kan han tillvidare, och i brist på bättre namn, lämpligen kallas Hökrattan (jo, den är dålig, jag medger, men hitta själv på något bättre!).
Urban skuttar dagligen runt och på terrassen men en dag rörde han sig på Andberget fullt sysselsatt med att plocka ekollon som han sedan tydligen gömde för senare förtäring. Hur många nötter ryms det i kindpåsarna – två, tre, fyra?
Veckans foto(n)
VISUM [bilder från ett genrep]
Veckans bilder är från söndagens genrep då hela VISUM-konsertprogrammet sjöngs och spelades igenom. Iida Sinivalo, cello, Anna Mantere, oboe och Jonathan Bäckström, bas är de musiker som tillsammans med pianisten Martin Segerstråle ackompanjerar solisterna Marika Westerling, sopran och Matteus Blad, tenor. Tjugotre dikter av i första hand finlandssvenska och rikssvenska författare förflyttar lyssnaren från årstid till årstid men musikaliskt rör vi oss samtidigt i visans gränsmarker, från traditionell nordisk visa till nånting som kanske kunde vara en chanson, en ballad, en lied, en psalm eller kanske bara en helt vanlig finlandssvensk tango.
I Visans gränsmarker bör man helst vara utrustad med ett Visum för att lättare förflytta sig från plats till plats. Underrubriken är ju "en vandring i visans gränsmarker från vinter och vinter". Det betyder en vandring från januaris vintervita vidder till senhöstens iskalla vindar och allt vad som ryms där emellan. Eller för att säga det kort: livet i ett nötskal.
Jag är enormt stolt och glad att få presentera min musik med artister som behärskar detta med känslor och tolkning, som kan berätta i toner, som kan färga med musik. Jag lovar: det här är vackert, det är gripande och det är tröstefullt – allt sånt som tenderar att gå förlorat i en värld som vrider sig och våndas. En lisa för själen och därmed även för dess maskformiga bihang kroppen.
VISUM lördagen den 30 september kl. 18.00 i Balders hus, Alexandersgatan 12, Helsingfors. Caféet öppnar kl. 17.00. Biljetter: 25 euro. KOM Å NJUT!
Iida Sinivalo, cello
Anna Mantere, oboe
Jonathan Bäckström, bas
Höstsonat
SKAPANDE SEPTEMBER
Efter en varm och blöt sommar står höstsolen hög på himlen igen, dags att skörda, tid för konst! Förra söndagen hade man skördefest på Hertonäs gård i närvaro av en massa barnfamiljer och inhyrda getter, grisar, åsnor och diverse flygfä. För musiken på Knusbacka lantgård stod duon Kymmenkieli, dvs. Viive Virtanen, violin och Carolina Stenbäck, cello (ovan) som spelade svängig folkmusik.
Lördagen den 9 september var det traditionell Höstvisa i Pellinge. Inför en talrik publik uppträdde en rad artister av vilka Mandys nyckel (nertill) hörde till de intressantaste.
I Gumbostrand Konst & Form öppnades nyligen en ny utställning som pågår ungefär en månad framåt. En av konstnärerna är Jan Neva som ställer ut under rubriken Försvinnande skönhet.
Bredvid mitt skrivbord, mellan högtalarna, halvslöar herr Paucku medan han lyssnar på Radio Vega. Paucku är min senaste kompis, en "försvinnande skönhet" (syftar på utställningen ovan), och hemma från Lappo där det en gång i tiden fanns en dynamitfabrik som idag är kulturcentret Vanha Paukku. Bland hantverksprodukterna noterade jag för en månad sen denna småbedrövliga typ, överviktig men mjuk, som jag omedelbart kände släktskap med (med undantag av att jag varken är överviktig eller särskit mjuk, närmast lite småbenig). Han fick en gratistur till huvudstaden med gasbilen, vilket han högljutt suckande gillade. När herr Paukku sedan i sitt nya hem tröttnade på radio Vegas dunkande musikval flyttade jag honom till bilen där han dagligen sitter vid ratten och håller koll på liv och leverne när jag själv virrar omkring någon annanstans. Paukku är inte dum i huvudet och han tar dagen som den kommer och gör sig inga större bekymmer över världens gång. Alltså som jag (fast tvärtom). Varför han figurerar här under rubriken Skapande september beror på att han är undantaget som bekräftar regeln. Paukku är varken skapande eller färgstark (om man frånser hans lite udda klädsel), i själva verket är han ovanligt vanlig. Bäst kan han väl karaktäriseras som lite gråtrist och vilobenägen. Men han är som sagt snäll och rödörad och fyller tystnaden med djupa suckar. Vi kommer bra överens, han och jag (åtminstone jag).
Blåögd skönhet, blågg
Upptill: Maria Meller: "Masquerade" (2023), mixed media
Psykets speglingar i Psykets korridorer
För drygt femtio år sen, somrarna 1972 och 1973, jobbade jag på Ekåsens sjukhus i Ekenäs. Till fritidsledarens uppgifter hörde att regelbundet besöka Knipnäs sjukhus som på den tiden inhyste kroniska patienter. Bland annat kom jag i kontakt med en viss herr Larsson som var en människa utöver det vanliga. Hans värld och värderingar hörde ihop med sent 1700-tal, den gustavianska tiden, Bellmans era. Det var hövligheter och manér, krumbukter och slängkappor, fniss och skådespeleri. Och dockor, handgjorda dockor som påminde om lik. Dem hade han gjort, och av dem fick jag hela tre stycken, som gåva av en själsfrände. Döda dockor som jag gömde i en garderob tills jag en mörk höstkväll tog mod till mig och slängde dem.
Det tänkte jag på när jag en störtregnskväll i augusti besökte byggnaden. Idag har det gamla mentalsjukhuset bytt skepnad och fungerar som ett center för välmående. Och så bereds här plats för konstnärer av olika slag och nivå. Den mest iögonenfallande denna gång var Riitta Nelimarkka och hennes sommarutställning, Happiness allowed (bilden nertill). Men också mycket annat drog ögonen till sig, bilder och motiv som tekniskt och konstnärligt inte var av högre klass men som känslomässigt talade ett rakt och okomplicerat språk om livets och vardagens baksidor. I de långa korridorerna, dagsalarna och före detta patientrummen, idag vitmålade och upputsade, kunde jag nästan höra gårdagens röster, känna lukter, ana kroppar som gled förbi, tysta och inneslutna i sig själva, skrämda. Men allt det där skedde förstås bara i min fantasi, eller möjligen i en bortglömd minnesbox i hemisfärernas skugga. Men nu, här i dagens augustikväll, är det tyst och stilla. Bara två män, den ena troligen någotslags vaktmästare, sitter i en kulvert och pratar lågmält, troligen att det är dags att sätta lapp på luckan och stänga dörrarna för dagen.
Och jag går ut, spänner upp paraplyet och springer hopkrupen mot bilen. Väl nersjunken bakom ratten lyssnar jag på smattret mot taket men har samtidigt inga svårigheter att se framför mig en solig sommardag för femtio år sen när jag gick ut här på den stora gräsmattan framför den väldiga byggnaden för att locka patienter till spel och lek. Happiness allowed, tänkte jag kanske inte men det skulle säkert ha hjälpt. I stället tänkte jag: det är knappast någon större skillnad på dem och mig, under huden, längst inne i själen. Det är bara ytan som skiljer. Och så tänker jag fortfarande.
Tommy Toija. Menar du mej?
Om lättheten att fiska fotomotiv i Fiskars
Det brukar bli ett besök per sommar i Fiskars bruk i Pojo. Stämningen, miljön, byggnaderna, konsten, caféerna – en liten värld i den stora världen. Historiens berömda vingeslag ses och syns överallt men samtidigt öppnar sig framtidens fantasibilder i utställningshallar och hantverksbutiker. Morgondagens vardag och gårdagens helg slingrar sig om varandra, tiden tänjer och stretchar, och med åskmolnen sakta hopande bakom den ståtliga huvudbyggnanden från 1818 är det som om tillvarons fokus skulle koncentrera sig just hit till byn i Fiskars. Det är på en gång lite främmande men samtidigt välbekant. Och jag tänker mig att när vi redan farit härifrån i vår moderna gasdrivna bil, och kvällens dunkel breder sig mellan park och stam, så sveper en och annan gårdagssjäl helt självklart och mödolöst mellan vägg och plank. Livet, det synliga och lite mindre synliga, lockar och leder men märkligt lite stannar kvar i minnet. Eller kanske det bara gäller mig. Kanske det är därför jag måste knäppa med kameran för att själv inte bli helt knäppt.
Vinjettbilden: Den lilla figuren på golvet är skapad av Tommy Toija och heter på finska Minäkö? (Menar du mig?) & Huvudbyggnaden i Fiskars, det sk. Stenhuset, byggdes under åren 1816–1818. & Under sommaren pågår i byn ett flertal konstutställningar och här finns förstås också utrymme för eget skapande. & I gränsmarkerna mellan asfalt och park uppstår ibland konstverk som lika bra kunde kallas naturverk. & Förfallet av en del byggnader föjler det naturliga skapandets principer: i snigelfart övergår en en gång handgripligen murad tegelvägg till en besjälad självbespeglingsyta för snabba förbipasserare. Tiden som tongivande trollkonstnär.
Ylipääs hybrid konst
Konstens gränsmarker
Årstiderna flyter obemärkt in i varandra och suddar allt mera ut traditionella gränsområden. I stället för fyra tydliga årstider har vi en räcka väderfenomen som lappar över varandra, ibland tydligt och distinkt men allt oftare sker också överraskande övertramp och närmast illegala gränsöverskridningar: vintrar smälter bort, vårar svämmar över, somrar brinner upp. Men i bästa fall är höstens himlar fortfarande höga, rönnbären röda och solrosorna gula och stolta. I bästa fall.
Någonting helt nytt och gränsöverskridande i konstens värld upplevde jag i Salmela konstcentrum i somras. Bland många andra utställare skilde sig Johannes Ylipääs delvis digitala konst från det mesta jag sett. Den artificiella intelligensens algoritmer rör här om i konstens traditionella rågångar lite på samma sätt som det oberäkneliga vädret rör om i kalendern. Men i stället för katastrofala översvämningar uppstår på den unga konstnärens (han har en musikalisk examen från SibeliusAkademin i grunden) datorskärmar bilder och motiv som saknar ord i språket. Hur förklara digitala teckningar som snuddar vid oljemålningar man kanske någon gång sett men samtidigt svämmar över av bildelement, färger och former som är distinkta och övertydliga men ogripbara med språkets hjälp. Vad föreställer tavlan, egentligen? Är det en tavla överhuvudtaget? Kanske är det ett visuellt väderfenomen av ett slag vi ännu inte kunnat identifiera, ett uttryck för en verklighet i vardande?
Hybridkonst och kulturella gränsöverskridningar är morgondagens vardag. Men hänger min hjärna med, är min kropp anpassad för vistelser i den nya geografin? Har jag ett giltigt visum som tillåter mig överskrida vissa gränser? Är jag en invandrare eller en utvandrare? Var hör jag riktigt hemma – i gränsmarkerna eller långt bortom taggtrådsstängsel och milslånga murar? Rör jag mig utomhus eller förskansar jag mig hellre i tystnaden bakom lykta dörrar? Finns det väder inomhus? Är naturen egentligen ett gigantiskt konstverk? Är jag inte riktigt klok?
Woww
VILKET HUNDLIV!?
Augusti är HUNDENS månad, åtminstone i USA. Efter att i snart fyra år här på blåggen propagerat för att vi också i Finland mycket aktivare borde fira temadagar, temaveckor och temamånader har ingenting hänt. Absolut ingenting. Inga officiella uttalanden från presidentkansliet, inga upphetsande debatter mellan regeringspartierna om temadagarnas vara eller inte vara, inga nya lagförslag från riksdagen, inte ett pip från oppositionen. Inte ens på EU-nivå har man lyckats driva fram beslut om nya speciella dagar, veckor och månader, beslut som omedelbart skulle hjälpa den enskilda medborgaren att hitta hälsosammare fokuseringspunkter i tillvaron än krig, terrorism, ekonomisk orättvisa och fruktansvärda klimatkriser. Med roliga, kreativa och fantasifulla temadagar skulle världens elände reduceras till ett minimum, folkhälsan skulle stiga som en nordkoreansk missil och alla skulle bli glada och lyckliga. Så enkelt är det.
Nåja ... Men lite sant är det nog. Att vi översköljs av både meteorologiska och känslomässiga oväder, alltså. Ständigt. Tjugofyrasju. Förr, på den gamla omedvetna tiden, skedde det visserligen katastrofer nu och då men i allmänhet långt borta. Och allt som är långt borta finns ju som bekant inte och därför passerade eländet nästan obemärkt. Idag är situationen den motsatta; krigiska handlingar, moraliska övertramp och en utbredd känsla av meningslöshet ligger så hudnära att det inte går att värja sig. Och när det destruktiva, sensationsladdade och ytliga förvandlas till vardagsmat måste man ta till kraftåtgärder för att förhindra en total katastrof, både en världsvid och en individuell.
Det är här som temadagarna kommer in i bilden. Och jag menar det på fullt allvar och med ett snett leende. Att vi måste hitta ord och orsaker som kan bredda på upplevelsevärlden, som kan fånga det kreativa i kroppen så att vi inte fastnar i allt det negativa och destruktiva. Men inte bara kroppen ska skakas om, utan hela vår varelse. Kroppen kunde uppmuntras till skapande aktiviteter med kuliga temadagar, men själen borde likaså tillfredsställas med ny näring, liksom anden. Vetenskapliga undersökningar skulle sedan överträffa varandra när det blir dags att i staplar och diagram redovisa för hälsoeffekterna. Vid närmare eftertanke är det ju faktiskt WHO som ska bära huvudansvaret för att mitt geniala temadags-tema ska nå ut till varje hörn på vår runda jord. Jag tror jag ska mejla generaldirektör Dr. Tedros Adhanom Ghebryesus nu på direkten.
Under tiden, i augusti, tänker jag på hundar jag mött och blivit uppmuntrad av, i environgerna eller på resor i Europa. När människor skäller på varandra är de förbannade, när hundar skäller är de i allmänhet glada. Sååå ... vad är att föredra?
Fotona: De två första bilderna är knäppta på en hundmässa i Mässhallen, den följande i gamla stadsdelen i Valencia, Spanien. Den vita tofsen är fotograferad i Esplandparken, medan pridehunden och wappenvovven är avbildade på Senatstorget. WOWW!
