Detlaj ur Pullinens ateljé, blågg
Stentungt och marmorlätt
Kvinnohuvud, Romaren, Nyfiken, Metamorfos I, Sagofabrodern, Den arktiska Afrodite – skulpturernas namn ger en liten vink om utformningen men knappast mer än så heller. Laila Pullinens skulpturer är i allmänhet abstrakta, tunga konstruktioner i metall och sten som man gärna rör vid, känner på. Tanken på ett fysiskt tungt hantverk går inte att undvika, men samtidigt dras öga och hand till kontrasten mellan släta och polerade ytor å ena sidan och grovt tillyxade element å andra sidan. De autentiskt utformade porträttbysten stiger ibland fram ur stenblocket som om de där skulle ha varit inneslutna och nu frigetts. Och så är det ju: Motivet finns ju gömt i stenblocket, och i konstnärens fantasi, och sen är det "bara" att mejsla bort det överflödiga. Bara.
Skulptören Laila Pullinen (1933–2015) grundade skulpturparken på Nissbacka gård i Håkansböle (Vanda) tillsammans med sin man, läkaren Carl-Magnus Ramsay (1943–1994) (sista bilden). Här kan man se en stor del av hennes rika produktion, ateljén (bilden nedan) och hennes hemmuseum med en diger samling konst på väggarna. Sonen Jean Ramsay fungerar som museichef och vältalig, konstkunnig guide. Men så har han också studerat historia, filosofi och litteratur vid Universitet i Edinburgh. Några år efter examen ringde mamma Laila och bad att han, i stället för att fara till London och börja arbeta där, skulle komma tillbaka till Nissbacka – efter makens död orkade hon inte sköta kommersen. Och han for tillbaka till Nissbacka och har tillsammans med hustrun Petra Piitulainen sedan dess haft huvudansvaret för den digra konstsamlingen, byggnaderna och den publika verksamheten.
Laila Pullinens skulpturpark är öppen för allmänheten torsdag–söndag kl 11–17. Besök den, det är den värd! Museikortet gäller.
Villa Anneberg – växtkultur och ögonfröjd
Mellan mitt nästan renodlade finlandssvenska barndomshelsingfors i det efterkrigstida sena 40-talet och dagens mångspråkiga, internationellt profilerade kulturhelsingfors ligger en utvecklingslinje som är smått otrolig. Den påminner lite grann om det vi alla seniorer kan notera om våra jämnåriga bröder och systrar: Visst är denna gråhåriga, tunnhåriga figur både samma människa vi träffade i vår barndom, och ändå inte. Kroppsspråket är på något sätt bekant, liksom det talade språket, tonfallet, blicken, men allting är inlindat i nya klädlager och delvis helt nya beteendekoder, både bekanta och obekanta. Både och.
På liknande sätt förändras och utvecklas förstås också staden. Mycket av den ursprungliga stommen och karaktären är ungefär den samma, men idag dold, eller framhävd, av en makeup som knappast någon kunde fantisera om för sju decennier sedan. Ja, det handlar förstås inte bara om en putsning av det yttre, men minst lika mycket om en djupdykning till kulturen rötter. Ja, man behöver faktiskt inte alltid bygga nytt i glas och betong på höjden, ibland räcker det med att varligt förbättra och förfina det redan förefintliga.
Villa Anneberg är bra exempel på det sistnämnda. Annala ligger längst bort på Tavastvägen (nr 154), nära Arabiastranden, i det som ibland kallas Gamla stan. Huvudbyggnaden tillkom 1832 på initiativ av kommerserådet Gustaf Otto Wasenius och den stiliga trädgården anlades och utvecklades under åren 1825–1852. Idag ägs villan av Nyttoväxtföreningen och verksamheten drivs av understödsföreningen Villa Annebergs vänner rf. Temakvällar och kursverksamhet är en central del av verksamheten. Sommarsöndagar fungerar huvudbyggnaden som café.
Kort sagt: Annala – en lisa för alla sinnen.
Kryp på strå, blågg
SMÅKRYP
Jag kanske inte ÄLSKAR småkryp. Men jag fascineras av dem, fängslas, förtrollas, trollbinds helt enkelt av dessa mystiska varelser som flimrar framför linsen, inneslutna i sin egen magiska värld. Vad tänker de på, vad skulle de säga om de kunde tala, eller om jag hörde och förstod vad de kommunicerar? Hasse "Lindeman" Alfredson, komikern, hade ju studerat småkrypens tal och kommit till att det vanligaste ordet som sades var VA`? De talar så lågt att de knappt ens hör vad de själva säger. Så det är inte så konstigt om vi människor bara känner en susning av en slända och inte uppfattar alla dessa uppgivna suckar som sannolikt också florerar i buskagen.
Efter NATO-mötet i Vilnius, finansministerns avslöjande moralkodex, Bidens besök i Helsingfors, en förrymd boaorm på Högholmen och två veckors bollande i Wimbledon, är det förståeligt men knappast försvarbart att uppmärksamheten på livets grundnivå den senaste tiden fallerat. I själva verket kommer jag på mig att min fokusering på omgivningen nästan konstant, även nu i högsommaren, är på de senaste nyhetssändningarna, mer eller mindre absurda "shorts" på Youtube och på väderkartornas dramatiska prognoser om lågtryck och högtryck som i sin tur ofelbart orsakar axeltryck, trötthet och en känsla av allmän olustig livslust. Jag har skrivit det förut och jag skriver det på nytt: Jag motar min meningslöshetskänsla med meningar. Att skriva och formulera meningar lindrar olustkänslor och uppenbarar i bästa fall orsakssammanhangen. Ibland krävs det lite pianoklink för att få kropp och själ i jämvikt, och inte sällan räcker det att knäppa med kameran för att lust och glimt ska återvända.
Det här med småkrypen påminner mig om att det mesta och kanske viktigaste i livet måste spanas bortom det uppenbara, utanför de aktuella synfältet, bakom bladen, under huden. Fasad och pärm och utseende i all ära men verkligheten måste sökas i det fördolda, det bara anade, i det osynliga. Med kreativitetshatten påskruvad betraktar jag krypen, de kolorerade, de skalomslutna, de genomskinliga. Trollsländor kan utan större ansträngning jämföras med Hornet och Fighting Falcon-plan, javisst. Och harakranken, som har en slank kropp och långa ben, har en tendens att vackla i oförutsägbara mönster när den tar till flykten, ett inte helt obekant beteende bland en och annan politiker och minister i dessa dagar. Huruvida strimlushonan (nedersta bilden), som briljerar med sju äggstockar, också kan sägas ha en (o)mänsklig motsvarighet må däremot vara osagt. Men pointen är att det stora synliga livet och den dolda microtillvaron intimt hör samman och inte sådär utan vidare kan skiljas från varandra. "I det lilla bor det stora", som min vän G brukar uttrycka det. Beträffande somliga maktmänniskor passar den motsatta tankegången som hand i handske: I den "stora" bor ett litet kryp – självupptagen, nyckfull, lysten.
Edelfelt Parisiska
Livets solsida, och dess många skuggor
Det är så lätt att generalisera, förenkla, se livet som en gammal svartvit film. Och det är befriande att få åtminstone en liten inblick i andra människors liv, deras kamp, deras utmaningar, deras välsignelser. Ibland sker det på en konstutställning, ibland öppnas ögonen när man läser en bok. Och ibland sammanfaller konstens värld och läsupplevelsens, eller åtminstone stöder varandra. Så skedde mig nyligen när jag vandrade i nyrenoverade Ateneum och betraktade Albert Edelfelts skisser, teckningar, akvareller och inte minst alla dessa kända oljemålningar, samtidigt som jag hade Maria Vainio-Kurtakkos detaljutmejslade berättelse ("Ett gott parti") om konstnären och Ellan de la Chapelles mångbottnade liv nånstans i bakhuvudet. Det liv som exponerades och det liv som levdes under huden. Framgångarna och lyckan, men också motgångarna, tvivlen, de psykologiska spelen, vardagen, snöslasket och ledan. Liv som vi alla lever, åtminstone tidvis.
[Utställningen om Albert Edelfelt i Ateneum pågår fram till den 17 september 2023. Mina fotografier av konstverken är ibland beskurna och färgerna motsvarar inte exakt originalen]
Pridehår
GLÄDJE & REVOLT
Här några ögonblicksbilder från gårdagens stora Prideparad strax före regnet vräkte ner och jag tvingades slänga kameror och objektiv i väskan. Musiken dunkade ur högtalarna och Senatstorget var överfullt av dans och rörelse och skratt och leenden. Det hela påminner om sambafestivalen på samma plats ett par veckor tidigare – färg och form och kroppar i rörelse. Men under ytan ligger här ett allvarligare budskap, BÅDE glädje OCH revolt. Folkmängden imponerar – enligt tidningsuppgifter är 100.000 människor involverade längs gator och i parker; ett bevis nog på att det skett en liten revolution i attityden till sexuella minoriteter. Och troligen en fingervisning om ökad solidaritet i största allmänhet också. Krig och katastrofer och skrämmande framtidsvyer kräver motkrafter, för att inte säga MODkrafter. MOD att revoltera, MOD att visa glädje. Trots svarta moln på framtidshimlen. Eller just därför.
Piia & Jenni Hiltunen
Kaxigt, klatschigt, komiskt, kroppsligt, kufiskt ...
Under sommaren koncentrerar jag mig här i blåggen på aktuella fotografier av konst och natur i olika former. Senaste söndag stod Helsingfors-dagen i fokus, idag besöker jag konstveckorna i Mänttä (öppna 11.6–31.8.). Och det måste jag genast säga: de här sju fotona ger självfallet inte en rättvis bild av helheten men kanske en fingervisning vartåt det lutar. Men så är jag ju inte heller en professionell konstvetare, men nog en visuellt hungrig och ganska nyfiken museikortsinnehavare. Egentligen går jag omkring och fotograferar människorna minst lika mycket som jag detaljstuderar verken. En utställning är förvisso en mötesplats inte bara för kroppar men framförallt ett försök till dialog mellan själar. Tankar och känslor och frågor rör sig ryckigt och osynligt mellan väggar och tak men man ska väl vara ganska okänslig och hårdhudad för att inte bli påverkad. Jag blir lätt påverkad, i synnerhet i negativ riktning. Första tanken är då: det konstverket skulle jag inte vilja ha i mitt vardagsrum! Och inser samtidigt att det kanske inte ens är meningen, att konstens uppgift i första hand är att bredda och fördjupa verklighetsuppfattningen, att vid behov reta gallfeber på mina stela attityder och utmana mina fördomar. Och ibland märker jag till min förvåning att det till synes fula och groteska inhyser kvaliteter som tydligen återspeglar något obekant i mitt okända psyke. Suck ... men okej då ... Allt är förvisso inte smekning och sensualism, inte i konsten och inte i livet. Men så finns det också ibland en glad galenskap i allt detta kreativa sökande, en lättsamhet som inte är ytlighet utan tvärtom ett slags lågmäld innerlighet. Bakom fasaden, under huden.
Här några minnesvärda intryck från årets utställningar (de fyra första i konsthallen Pekilo, de tre nedersta i moderna konstmuseet Gösta).
Skulpturer, målningar och installationer av Jenni Hiltunen och Piia Hiltunen.
Utblick från den övre våningen i Pekilo.
Detalj ur Maria Stereos porslins- och keramikverk Hymn.
Jesse Andeikovs restgarnssjälvporträtt.
Tre verk av den amerikanska konstnären Lorna Simpson (f. 1960), en pionjär inom genren konceptuell fotokonst.
Mera dans utanför Mhuset
HELSINGFORS UPP I DAGEN?
Måndagen den 12 juni firade Helsingfors sin födelsedag, den 473:e i ordningen. Men ett sånt här offentligt, publikt firande har pågått bara sedan 1959. Idag lockar evenemanget över 100.000 människor till en massa programpunkter och jippon utspridda över stora delar av city. Med kameran i högsta hugg brukar springa som en skållad råtta bland artister och utställningar men i år måste jag nöja mig med några axplock i centrum: terrassen utanför Musikhuset, Esplanadparken och området utanför Saluhallen. Solen sken, värmen steg till 23 grader och krafterna började snabbt sina.
Det har även jag noterat många år i följd men nu blev det alldeles övertydligt. Från ett grådammigt och dimmigt 50-tal har Helsingfors det senaste decenniet dragit på sig en kolorerad festblåsa och mycket aktivt börjat gnida av sig lagomstämpeln. Uppvuxen på Skatuddens tysta bakgator för sjuttio år tar jag med förvåning och en viss försiktig iver emot den värld som kastar sig över Brunnsparksvallarna in mot stadens hjärta. Jag behöver inte resa nånstans för att känna doften av mat från världens olika hörn, höra dunket från Afrika, känna fläkten från de asiatiska jättestäderna och bli omsluten av röster och språk som låter lika exotiska som de är obegripliga.
Världen är här och staden tackar och tar emot. Men jag undrar ibland var jag riktigt hör hemma, när där har blivit här och här har blivit ... där?
Samba 23 d)
HELSINKI SAMBA CARNAVAL
Den årliga sambafestivalen har arrangerats i huvudstaden sedan 1993. Trettioårsjubileet firades vecka 23 och kulminerade i den stora paraden igår den 10 juni. Själv har jag fotograferat den här färg- och dansexplosionen nästan varje år de senaste tolv åren. Och i det sammanhanget har jag lärt mig att ordet samba kommer från det angolanska ordet semba (mesemba) som betyder religiös rytm. Ska man alltså tolka de frikostiga kreationerna som ett uttryck för, och en spegling av, en djupare och innerligare verklighet? Den tanken triggar min fantasi.
För mig är sambafestivalen ett slags start på sommarens kulturevenemang, inte bara i Helsingfors men minst lika mycket i andra delar av landet. I det här skedet finns bara diffusa planer men om du regelbundet följer med blåggen får du här på sidorna troligen en liten dos konstupplevelser, kanske också lite inspiration och framtidshopp. Det är åtminstone min avsikt och drivkraft; att motarbeta den mentala nersmutsning som kris och krig åstadkommer och göra det med de medel jag har att tillgå – texten och fotografiet. Varje söndag fram till augusti ska jag under rubriken Veckans foton här på sidan sätta in några aktuella foton som i bästa fall smeker ögat och sätter fart på hjärncellerna.
Konst och kultur inspirerar, liksom allt som växer, och vissnar, i naturen. Ofta använder jag kameran som ett extra minne för hjärnan. Utan alla dessa bilder skulle min vardag vara rätt gråtrist och hopplös och mitt minne ännu sämre än det redan nu är. Mitt råd: Fånga ögonblicket med ett fotografi. Och lev det i repris när ljuset minskar.
Veckans foto(n)
Safari Park Lago Maggiore (II/II)
I förra söndagens blågg körde vi med bil genom den vida safariparken, idag gör jag nedslag bland burarna i samma Pombia Safari Park. Djurparken ligger alltså lite söder om södra delen av Lago Maggiore och norr om Milano internationella flygplats. Djurparken är de facto bara en del, kanske hälften, av ett stort område där det även finns nöjesparkens alla andra möjliga, och omöjliga, attiraljer: karuseller, pariserhjul, go cart, vilda västern-område, piratskepp, vattenrutschbanor osv. Men vi höll alltså till i djurparken. I början av maj var det inte många besökare vilket ju lade lite sordin på stämningen. Just den här dagen gassade dessutom solen och värmen "ylitti hellerajan" så det blev bara en snabbtitt på aktiviteterna bakom gallren innan mattheten tog över.
Den gråa krontranan blev riktigt till sig när jag riktade kameraobjektivet mot den. Med sina väldiga vingar flaxade den som om den hade nånting viktigt att säga. De klarljusblå ögonen stirrade smått anklagande men den eleganta fjäderplymen bakom huvudet lyste som en helgongloria. En vacker tippa, sannerligen. Sköldpaddor och ormar är jag lagom intresserad av men lemurerna får mitt hjärta att klappa lite extra. Primater är lite dumma i huvudet och jag gillar alla som är lite dumma i huvudet. De här två satt och hängde i ett träd, småslöa och kanske utleda på oss turister som nästan ständigt sveper förbi på bara några meters avstånd.
Slutintrycket av Pombia Safari Park är lite kluvet. Själva safariparken var ganska fin, och enskilda djur som t.ex. denna krontrana och lemurerna. Och piggsvinen och getabockarna. Och diverse ormar och grodor. Men så fanns där mängder av jättedjur i plast eller liknande, allt från dinosaurier och jättemyror, som kanske inte hör hemma i en seriös djurpark. Som djurparksföreståndare hade jag nog hellre förvildat det vilda och kastat plastimitationerna på skrothögen eller möjligen skapat en separat lekpark av dem. Men jag är lyckligtvis ingen djurparksföreståndare som måste ta så svåra beslut. Jag får nöja mig med att kritisera och smågnälla. Så nu har jag gjort det.
Veckans djuriska foto(n)
NÄR NATUR OCH KULTUR BYTER PLATS
Ja, det är lite sorgligt att djur hålls inlåsta i en djurpark. Och ja, det är kul att det finns djurparker där djuren kan se en massa exotiska turister svansa omkring i buskagen. För man frågar ju sig vem som är mera intressant. En tumregel är: ju större djur desto mindre intresse för oss futtiga människor. Det här blir alldeles extra uppenbart när vi sakta rullar in med vår hyrda bil i Safari Park en bit från Lago Maggiores sydligaste kust. På den stora slätten som breder ut sig framför oss ser vi på avstånd giraffer, noshörningar, bufflar av olika slag, antiloper, lejon, gnu och åsna, emu och pelikaner. Bland annat.
Långsamt kör vi fram till en flodhäst som tydligen sover sin skönhetssömn totalt ovetande om vår närvaro. En giraff kommer långsamt klivande mot bilen men ändrar sen riktning och stegar värdigt mot ett träd i närheten där den med sin enorma lilafärgade tunga börjar slurpa i sig några blad ur grenverket. En dromedar sneglar misstänksamt på plåtlådan men fortsätter sedan sitt snusande på den torra marken. Solen gassar, det är mitt på dagen och egentligen dags för siesta, både för djur och människa.
Men vi kryper framåt på fyra hjul, blickar till höger och till vänster, knäpper bilder med vindrutan nerdragen när det kändes tryggt och naturligt. Det är stilla puckar här på savannen, inte ens lejonen bryr sig om de få bilar som långsamt glider fram mellan gräsmarkerna. Finns det något mer patetiskt än gapande turister med kamera i högsta hugg, undrar säkert ett och annat partåigt hovdjur där de idisslar och halvsover, ibland enskilt, oftare i små grupper. Högsäsongen står för dörren och horder av turister ska de närmaste veckorna välla in genom portarna. Bäst att njuta av den relativa friden så länge den varar, tänker en hornförsedd varelse och försjunker, med dåsande ögon, i något slags halvreligiöst meditationstillstånd i väntan på sämre tider.
Detta är djurparksbesökets avigsida: När de vildaste och största djuren blivit så här vana vid människans närvaro är det inte riktigt roligt mera. Och framförallt är de inte alls intresserade av vem jag är, varifrån jag kommer, vad jag vill. Det är knappt så de ens märker att jag passerar dem på några få meters avstånd. Det har skett ett okontrollerat och troligen olagligt rollbyte: djuren är tama och mesiga, jag är vild och vresig i brist på deras uppmärksamhet. Skärp dig, Hippo!
