Veckans foto(n)
Ödsla lite tid på liten ödla
Här i Stresa, vid Lago Maggiore, ser man dem överallt och framförallt på solbelysta stenmurar och -väggar. Eller rättare sagt: man ser dem egentligen inte alls, bara när de bortskrämda blixtsnabbt försvinner in i håligheter och buskage. Ödlor är eleganta varelser, självmedvetna och självupptagna, glupska och lata på en gång. Men det är kanske bara som jag inbillar mig? Småstiliga är de dessutom, glänser i grönt och diverse rostbruna nyanser. I motsats till ormarna har ödlor ögonlock vilket gör dem nästan vänliga till sinnes, åtminstone i mina ögon. Jag undrar vad de egentligen tänker på? Ödlans hjärna innehåller nämligen tolv par hjärnnerver vilket visserligen i värsta fall låter lite småtrassligt men i bästa fall hjälper till att snabbkoppla synapserna med fart och fjång. Pojködlor har dessutom ett alldeles speciellt trumfkort: två penisar. När den ena är lessen kanske den andra är på humör? Men i ett avseende är jag väldigt lik en ödla: inte heller jag kan springa och andas samtidigt. Det är därför ödlan ofta ligger blickstilla – för att andas och ta igen sig. Och det är därför också jag tar mina minipauser mellan de kreativa snedstegen i ordrabatterna, även jag måste pusta ut ibland.
Ja, och så har vi förstås ytterligare en sak gemensam, ödlan och jag: Det går uppåt väggarna för oss båda.
Glad vattenskulptur
PARIS i april 2013
Om det är så som psykiatern Matti Huttunen säger – "fotografiet och fotografering är utomordentliga verktyg i studiet av människans livshistoria, identitet och tillväxt" – så är det ju kanske inte så underligt att nästan alla människor går omkring och knäpper foton. Och någonting säger det också om människan att hon så gärna tar foton av sig själv, visserligen oftast tillrättalagda och arrangerade selfies, men dock. Och visst kan man avläsa mycket om fotografens referensvärld när man betraktar hans/hennes bilder. Jag är ganska övertygad om det som ser ut som en objektiv bild egentligen är en subjektiv projisering – fotografiet som själens spegelbild (åtminstone i någon mån och på ett visst psykologiskt plan). Och jag kommer på mig själv gång på gång: varför riktar jag linsen just hitåt, vad lockar, vad förundrar, vad stör mig? För gatufotografen med kameran ständigt beredd sker dessa intuitiva fokuseringar på ett visst objekt dessutom så snabbt och omedelbart att tanken knappt hinner med. Först bild, sedan reflexion.
Men för mig fungerar fotografiet kanske i första hand som ett minnesstöd. En bild säger mer än tusen ord men det betyder inte att de samma orden nödvändigtvis upprepar sig varje gång jag tittar på bilden. Även bilden förändras varje gång jag betraktar den eftersom jag inte kan titta utan att tänka, åtminstone lite. Men grejen med fotografier är ju den att jag inte bara ser det enskilda fotografiet, framförallt ser jag en massa andra bilder som tids- och rumsmässigt hör ihop med motivet. Och om jag då bläddrar i min fotobok som kanske innehåller 250 bilder så kan den mentala upplevelsen motsvaras av en trailer, ibland till och med av en detaljrik kortfilm. Utan fotografier hade minnet av just denna Parisresa för exakt tio år sen troligen bleknat ganska effektivt. Nu behöver jag bara lite lätt bläddra i boken för att hjärncellerna ska börja hoppa bock över varandra.
Min hjärna fungerar inte gärna utan en järndos av bilder. Säger någon sitt namn åt mig så glömmer jag det troligen efter fem sekunder. Ser jag namnet skrivet kommer jag ihåg det i fem dagar. Eller månader, eller år. Utan bilder är jag ganska borttappad. Och det här fungerar också i andra riktningen: med ord och meningar skapar jag mentala bilder som i sin tur genererar fler ord och mer detaljerade meningssammanhang. Och så där fortsätter det sedan för mig, detta pingpongspel mellan yttre och inre motiv. I en kaotisk värld är det speciellt viktigt att den inre verklighetens bilder hänger någorlunda ihop och skapar begripliga mönster och motiv, annars är jag bara ute och seglar på sju famnars vatten där jag förr eller senare sjunker som en sten.
Men som sagt: fotografiet är en effektiv flytväst. Och krockkudde. Och fallskärm. Och en billig livförsäkring.
Paris i april 2013. Vi bodde på ett hotell i Montmartre och utforskade världsstadens centrala delar gående och tunnelbaneåkande. Jag kommer ihåg Duvmannen som sannolikt regelbundet kom med en stor platspåse fylld med torkade kringlor som han bredde ut på trottoaren alldeles invid Pompidou-kulturcentret, somliga stadsbor till högljutt förtret, oss turister till en viss förnöjelse. Och det färgstarka livet längs gränder och torg kring Sacre Cooeur. Och Musée d'Orsay, den imponerande före detta stationsbyggnaden som nu fungerar som elegant konstmuseum med bland annat ett helt rum fyllt med van Goghs oersättliga konstverk. Här var det absolut fotoförbud och när en aningslös turist i alla fall höjde sin telefonkamera blev han högljutt utskälld av ilsken vakt: "Ett foto till och du flyger ut härifrån!". Jag flög, frivilligt.
Gangsterlemurer blågg
DJURISK LÄSNING
Apropå dagens internationella boktema – WORLD BOOK and COPYRIGHT DAY – kommer jag här till slut med en oförskämd reklampaus. Bara för någon vecka sen gav jag ut en ny liten (148 x 105 mm) bok i serien Mao's miniatyrer och som jag gett det tvetydiga namnet Mina djuriska sidor. På drygt hundra sidor har jag klämt in ett femtiotal djurporträtt och försett dem med mer eller mindre relevanta texter. Både texter och bilder har i allmänhet figurerat i blåggen den blå, dock sällan i de här kombinationerna. Av detta följer att det i bästa fall uppstår en intressant spänning dem emellan, även om det kan vara nog så svårt att avgöra till vems förmån det sker. Det tilltalar nämligen min tidvis lite virriga hjärna att se vad som händer när text och bild inte alldeles självklart gnider sig mot varandra. Och som så många andra projicerar jag gärna mänskliga egenskaper på djur, som om de skulle vara en central del av min mentala värld (vilket de ju på många sätt också är). Lemurerna här ovan, till exempel, är ju helt klart ett coolt gangstergäng som just har intagit en flottig middag och nu gör sig beredda för kvällens barrond i city, väl medvetna om att det har sina randiga skäl och rutiga orsaker. Vilka de orsakerna och skälen sist och slutligen är kan man förstås spekulera över, men att någonting lurt är på gång är väl ändå ganska självklart?
Böcker, även små, är kul att läsa och nästan ännu roligare att skriva. Här några plock ur Mina djuriska sidor. (Se även reklampuff här ovan).
Jag tänker på alla dessa författare som skriver texter som kan förändra människors liv, och på kompositörer som tonsätter odödlig musik – inte utgående från djup kärlek och euforiska känsloupplevelser utan från botten av en svart sorg, från hudnära brister och obegripliga förluster.
Men så finns det en annan tystnad, en mera svårgripbar och framförallt svårsmält version av uteblivna auditiva inputar. Det handlar om alla dessa röster som tonar bort i tillvarons brus och som varit en självklar del av det ljudcollage som omslutit min själ; före detta arbetskamrater, vänner i förskingringen, individer i det kulturella lapptäcke som i många år värmt min kontaktsökande varelse, en och annan släkting, och inte sällan tillfällighetsbesökare som lämnat oförglömliga intryck på relationskartan. En distinkt och välkänd ljudmatta har så småningom ersatts av en grådaskig och halvtrasig ljudkuliss.
Drömmen – det säger forskare – fungerar som ett slags retningsskydd runt den sovandes psyke och skärmar av de intryck dagen fört med sig. Men drömmen tjänstgör också som en känslig hinna mottaglig för mentala bilder, stillbilder lika väl som rörliga motiv. Ja, ibland kunde man kanske jämföra drömmen med en videosnutt eller en trailer.
Höken b)
Hökhunger och kaninkalops
När vi kommer in genom dörren och går fram mot vardagsrumsfönstret möts vi genast av en helt oväntad syn: en hök har just precis fångat en ung kanin och sitter på en klippkant bara en kort bit från terrassen i färd med att stilla sin hunger. Platsen är Andberget, Hertonäs strand, fågelvägen bara några kilometer från huvudstadens absoluta centrum. Det här är vildmarksdramatik för i normala fall föga blodtörstiga huvudstadsbor.
Och samtidigt går det upp för mig vem offret är. Det finns egentligen inget rimligt alternativ. De senaste dagarna har detta lilla knyte (som jag börjat kalla Lilla Blomman) ensam rört sig framför fönstren och, som sagt, inne på terassen (bara ett par timmar tidigare hade jag fotat kaninen där den halvsov på den torra gräsmattan – se bilden längst nere). Och storleken (litenheten) stämde likaså. Men nu var dess unga dagar all. Och med bultande hjärta rusade jag efter kamera och teleobjektiv, öppnade tyst och försiktigt sovrumsfönstrets vädringslucka, stack ut linsen, och började knäppa. Ett kort ögonblick såg jag en rovfågel rakt i vitögat men hungern var tydligen total för den fortsatte att slita och riva i päls och dun tills det köttiga innehållet lyste blodrött i den solstänkta påskkvällningen.
Efter en stund förflyttade jag mig till vardagsrummet, öppnade ljudlöst dörren till terrassen och smög så tyst jag kunde bakom den bärande stolpen fram mot terrasskanten. När jag nu riktade kameraobjektivet mot stenen stod jag bara på sex-sju meters avstånd från huvudskalleplatsen. Men trots mitt kameraknäppande fortsatte den blodiga måltiden endast avbruten av snabba blickar i olika riktningar. Senast nu var det uppenbart att snålheten höll på att bedra visheten, att risktagningen var viktigare än säkerheten. Dunen flög i vinden och av den massakrerade kroppen återstod snart bara en liten pälssäck. Efter knappt tio minuters kalasande och 170 kameraknäppningar senare greppade de ståtliga klorna resterna av måltiden och lyfte upp längs husväggen, flaxade snabbt ner mot parken och försvann utom synhåll.
Men var det en sparvhök eller en duvhök? Vi bläddrade i fågelböcker och jämförde med fotografierna men kunde inte bestämma oss. På Facebooks Naturväktarsida hittade jag Jörgen Palmgren som kom med klart besked: "Duvhök: kraftigt byggd, tydligt långt ögonbrynsstreck ... Dessutom har den en igenkänningsring med tre tecken. Rapportera ditt fynd till (adressen)". Och det gjorde jag.
Allt det här väckte förstås ganska kluvna känslor. Å ena sidan en oskyldig kaninunge, betagande gullig och nästan harmlös, å andra sidan en elegant rovfågel med all rätt att leva och skaffa sig föda på det sätt och med de verktyg som naturen utrustat den med. Det där förstår jag ju alldeles bra, men kan inte låta bli att spontant ställa mig på den svagares sida. Och ändå samtidigt förföras och fascineras av dramaturgin i naturen.
Veckans foto
Sven
Tippor är ju som bekant inte riktigt kloka. Mestadels sköter de sig visserligen hyfsat här på terrassen; vinglar kring fröhus och matstationer, småslåss sinsemellan och tjattrar gladeligen, så till den delen är det som vanligt på Café Terrace. De senaste dagarna har snön både på terrassen och Andberget snabbt smält bort men jag fortsätter förstås ännu en tid att fungera som kökschef och hovmästare, det är min plikt och mitt sanna nöje. För egen del har jag i stället småirriterat mig på ett värmebatteri som en längre tid totalstrejkat här precis invid mitt skrivbord. Efter diverse kontakter med firman som sköter den elektroniska manicken har felet precis för en stund sedan åtgärdats och min stelfrusna varelse börjar långsamt tina upp igen. Efter en sex veckors blåggfasta är jag nämligen återbördad till denna stol och detta skrivbord invid terrassfönstret från nio till fyra så det är på tiden att tekniken inomhus fungerar. Att solen samtidigt börjar värma därute är förstås något av en ödets ironi. Snart kommer jag väl att kräva ett batteri som står pall för ökenhettan, en apparat som svalkar och hugsvalar (som man sa på den bibliska tiden).
Men det var alltså det här med de korkade tipporna ... Regelbundet dunsar dessa vingliga och duniga varelser mot terrassens fönsterrutor, oftast bara fjäderlätt och småförskräckt, men ibland brutalt och dödsföraktande. Senast var det Sven, fredsduvan, som stirrade sig blind på sin egen narcisisstiska spegelbild när han av någon anledning störtdök rakt mot ett fönster på inre terrassen. Den vimsiga pulun betedde sig alltså precis som sin historiska namne: De rände på, man efter man, men åt en envar som kom gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.
Oftast brukar hjärnskakningen tona ut efter femton–tjugo minuter men det här var tydligen en ovanligt IQ-begåvad figur (eller eventuellt en fullkomligt stenkorkad typ) för där blev han kvarsittande på krukans blåa kant i minst en timme. Inte ens mina nästan närgångna fotomanövrar störde honom nämnvärt – blängde blott och blickade smått bedövad. Efter en stund började han dock lite rastlöst och valhänt picka med näbben på bröstdunen som om han kollade om det fanns något liv kvar i kroppen. Den närgångna självexaminationen resulterade i ett vitt dunlager som effektivt fastnade i näbben och trots olika tafatta huvudrotationer vägrade att lossna. Till sist blev också jag riktigt bekymrad och började fundera på vilka handgrepp som kunde bistå denna nu dubbelt handikappade Sven.
Hur det hela slutade vet jag inte för i ett obevakat ögonblick var min vimsiga hjälte försvunnen. Sedan dess har jag haft alla möjliga loppbitna och krockbenägna pulutankar i bakhuvudet men framförallt återkommit till en annan minst lika flyktig fråga: Var på brevduvan ska man egentligen fästa frimärket?
Veckans foto
S som i faStlagSbulle
På mitt skrivbord har jag en liten (100 x 80 mm) inramad tavla som föreställer en halv Runebergstårta och texten: THIS IS A PIECE OF CAKE. Den visuella klacksparken hjälper mig stundom att slappna av inför dagens skrivövningar, att inte ta det skapande uppdraget alltför allvarligt, åtminstone inte inledningsvis. Efter några trevande meningar brukar tankegångarna nästan alltid öppna sig, ibland också i lite överraskande riktningar. Sällan slutar den runebergska klacksparken i ett stukat ben eller en bruten arm utan tvärtom i liv och uppståndelse. Så också nu.
För nu handlar det om tårtor. Eller åtminstone om bullar, fastlagsbullar. Inte halva bullar men hela, mandelmassafyllda, hallonsyltkladdiga, gräddöverhopade skapelser som lämnar mustaschmärken även på den renrakade. I tre dagars tid kan jag vräka i mig dessa pösiga läckerheter (nej, inte mandelmassan även om just den är himmelsk) förvissad om att det inte bara är tillåtet med dylika excesser men till och med påbjudet. För nu gäller det att lägga på hullet, att maximera fettintaget och leva på ytan. För från och med onsdagen fyrtio dagar framåt ersätts frossa med fasta och då är det slut på sötebrödsdagarna. Nånstans i en fjärran framtid kan man visserligen räkna med hallucinationer om memma, marsipangrisar och pascha men dit är vägen ännu lång. Men nu, strax före fastan, inträder Den Stora Överdriften.
Mindre är mera, brukar man säga när ledstjärnorna är sunt förnuft och moget övervägande. Men det är de inte idag. Och inte i morgon, och allra minst i övermorgon. Tvärtom: Nu är Mera ännuMera! MAXIMERA MERA! står det med versaler på allehanda bulletiner uppklistrade på diverse vingliga hetväggar i min nästan mänskliga boning. Och jag tar förstås ett fast tag i uppmaningen och fast jag inget fast lag har känner jag mig ändå tillfälligt upptagen i societetsgräddan, den sockersöta. AH, dessa innerligt ytliga njutningar som sannskyldigt servila servitriser svenska semlor så suveränt serverar!
Foto: Egenhändigt framställd glutenfri fastlagsbulle, för första gången syltmarinerad. Gott? Njaaa ... Det ska nog vara mandelmassa, massa mandelmassa! / Ibland är skapandet lätt som en plätt – a piece of cake – eller som finnarna säjer: helppo nakki.
Gibraltars gapande berberapa
APFASONER
Idag firar alltså mänskligheten Charles Darwins födelsedag, hans 214:e. Mannen som med sina teorier om det naturliga urvalet förändrade inte bara hela vår världsbild och lade grunden till den moderna utvecklingsläran, han inspirerar också mig idag att räta upp min krumma apgestalt och rakryggat framåtsträvande våga möta morgondagens utmaningar. Det är inget litet uppdrag i synnerhet som reptilhjärnan i mig slår på rödljusen så fort någon, ofta en maktperson, bestämmer var gränserna ska dras. Om det är nånting som Darwin tydligen inte räknade med var att utvecklingen också kan gå bakåt, alldeles förskräckligt mycket bakåt. Utveckling eller avveckling, hitåt eller ditåt, alltså?
Ta nu till exempel det aktuella ord evolution. I biologin handlar det visserligen om förändring men det latinska evo'lvo betyder ordagrant rulla ut, ungefär så där som det före detta svenska bilmärket idag gör från den kinesiska fabriken. Stor förvirring uppstår då på gatan: rullar där en svensk bil eller kinesisk bil? Hemska saker, ingen vet! Att det skett en förändring är uppenbart, men betyder det samtidigt att det skett en utveckling? Var det inte det som evolution syftade på – utveckling? Ja, hela vetenskapsvärlden talar ju om utvecklingslära, att nånting blir större och bättre och vackrare för varje generation som växer upp, att saker och ting förfinas i kanterna, att egenskaper och människor uppgraderas till perfektionism. Men processerna kring den där rullande volvon antyder också helt klart att utvecklingen inte bara blivit mera krånglig och invecklad men framförallt att den kanske finns där och inte här, där den också borde finnas. Jag tror att Darwin anade just detta och därför presenterade sin evolutionsteori mycket medveten om att saker och ting faktiskt kan rulla i alla möjliga riktningar. Och det var ju i så fall ganska klokt tänkt – vad som än händer har Darwin alltså rätt.
Men sen är det ju eventuellt en lite annan sak att utveckling inte nödvändigtvis behöver betyda större, snabbare och stiligare men också kan innebära att mindre är mera. Man behöver bara kasta en slö blick på sin slappa kropp för att inse faktum. På nätet noterar jag nämligen en artikel som handlar just om detta och jag sammanfattar för egen del: Hår på bröstkorgen? Helt värdelöst. Bihålor? Det finns ingen vettig förklaring varför vi har bihålor (annat än att sinuiten där har ett utmärkt slagfält för sina slemmiga bataljer). Öronmuskler? Jag är väl ingen kanin eller elefant heller ... Visdomständer? De behövde stenåldersmänniskan när han tuggade blad och rötter. Men jag som är lite dum i huvudet och inte ens kan bita ifrån mig klarar mig med ett betydligt fridsammare garnityr. Blindtarm? Nästan helt onödig. Räcker det inte med att jag redan har glasögon och gråstarr! Gåshud? Möjligen ett uppmuntrande tecken på viss upphetsning men knappast någon livsavgörande kroppslig förmåga. Och tår, vad gör jag med så många tår? De är ju ändå effektivt instängda i skorna när jag drar ut på jakt i asfaltdjungeln. Tårdränkt och bedrövad konstaterar jag att listan över överflödiga kroppsdelar och funktioner säkert kan göras längre än så här. Till sist dock en kommentar om det som går under namnet Darwins knöl; ett litet hudveck som man kan se till exempel på apors öron högst uppe, och som en liten utbuktning på öronmusslans bakre rand hos människan. Men också den knölen är på utdöende; bara ca tio procent av mänskligheten kan stoltsera med denna utmärkta öronmärkta likhet med apsläktet.
Utvecklingen rullar alltså vidare sakta i backarna, ibland nästan behärskat bakåt, inte sällan farligt nära dikesrenen i utförsstupen. Men senast då vill jag veta hur, och varför, de där kinesiska apa-apa-apparaterna – jag menar evolvon, väderleksballonger och otaliga andra tekniska manickar Made in China – egentligen fungerar. För de mänskligheten framåt eller bakåt, uppåt eller neråt eller bara lite oförargligt hitåt och ditåt? Apfasoner och darwindrömmar, nanoteknik och artificiell intelligens, vad ska jag välja? Fysikern Richard Feynman, en av 1900-talets briljantaste hjärnor, noterade efter en koll på atomer i sveptunnelmikroskopet att ... there is plenty of room at the bottom. Nå, inte lär det saknas utrymme där uppe heller. Frågan är vad jag ska TRO på.
Fotona är knäppta på Gibraltar för en dryg månad sedan. Nitton graders värme första dagarna i januari uppskattades både av mig och de halvtama svanslösa berberaporna där högst uppe på klippan ovanför sundet. Nedersta bilden är tagen av Vive.
Veckans foto (v 6)
BÄSTA BYSTEN
Jag har (apropå Runeberg) länge funderat på hur det egentligen känns att stå staty, att på en gång vara upphöjd och förstelnad, hyllad och bortglömd. För det blir man väl – bortglömd? Jag menar; vem vill väl komma ihåg människan, den där av kött och blod och svett och tårar när man har tillgång till både sten och betong, stål och marmor? Sokrates tankevärld i all ära men det skäggiga ansiktet här ovan signalerar väl ändå mera nånting förskräckt och föga skarpsinnigt? Man kan nästan ana ett mänskligt drag i den smått stirriga, bekymrade blicken, i den halvöppna munnen där seklers sega gång torkat bort resterna av saliven.
Kanske skulptören, i övrigt säkert kompetent och hantverkskunnig – kanske bara ung och oerfaren? – inte riktigt fattat galoppen, trott att man bara kan hugga i sten på ett sätt. Men man kan faktiskt hugga i sten på många sätt. Vill man riktigt statuera exempel ska man hugga i sten så ivrigt att inga mänskliga drag kvarstår, att alla känslomässiga tillkortakommanden och oundvikliga snedsteg på livets gropiga sandvägar nogsamt filas bort och döljs bakom heroiska poser och triumferande gester. För det är väl så mången hjälte vill bli ihågkommen – som en blankpolerad likvit gestalt halshuggen ur italiensk carraramarmor?
Men det gällde knappast Sokrates. Kanske anade han sitt öde, och allra senast måste det ha skett när han såg den unge gäsellen dra fram sina slipade verktyg. Fullt övertygad var Sokrates nu att denne, bokstavligen, höll hans odödliga huvud i sina dödliga händer. Det som skulle resultera i en storståtlig och magnifik byst, beundrad av all världens potentater och titulärminstrar, förvanskades nu av pur omognad och naiv blåögdhet till en alldeles naturtrogen och känsloladdad återspegling av en människa som av oraklet i Delfi hade kallats "samtidens visaste man".
Hur galet kan det inte gå när konstnärer blandar sig i människans ärofyllda och fläckfria liv. Inte nog med att Sokrates fick tömma giftbägaren på helt felaktiga grunder, hans byst klämdes också in i ett klaustrofobiskt stenblock på Museo Sa Bassa Blanca i den lite avsides nordöstra delen av Mallorca, nästan oåtkomlig för solens strålar och människomassornas hyllning. Men som installation är den förstås elegant, ett konstverk i konstverket.
Jussi på Andberget 31.12.22
Det behövs så lite för att det ska bli fel. Eller rätt.
Som nu till exempel det här med fred. Mången tänker då genast på Fred. Och den språkkunniga associerar förstås till pax varvid det hörs en diskret hostning och någon plockar fram en liten ask med den nämnda pastillen. Och då rycker den lomhörde till: Bastiljen – där var det ju revolution! Men sen serverades det säkert franska pastiller som plåster på såren. Utom åt dem som tävlade På spåret, för där var det Fred som var rik på på förklaringar och kluriga ordvändningar som Luuk-tade snobberi och språkbriljans. Fred som alltså är rik på det mesta är sig själv närmast fast han talat sig varm om risken att bli själv i ett samhälle där banden till släkt och vänner brister trots en fredlig utveckling i två hundra år. Kanske han tänker på Giannis Kyriakopoulos karikatyrteckning där betraktaren lite från ovan ser en nästan folktom fängelsegård omgiven av en massa höghus och gator smockfulla med bilar. Inne på fängelsegården plockar en intern äppel i äppelträden, en annan vattnar blommor, en tredje sitter och läser en tidning, en fjärde mediterar på gräsmattan, en femte och sjätte kastar boll till varandra. Och så vidare. Att vara själv är i bland en stor lycka. Åtminstone jämfört med alla dessa interner som är inlåsta i sina plåtburkar i en rusningstrafik som står stilla.
Så innan man paxar för fred så gäller det att tänka till både en och tre gånger. För det måste man göra om man inte har ögon i ryggen. Om man inte har ögon i ryggen kan man hälsa hem. Alla krig börjar med att någon som inte har ögon i ryggen blockerar gatan där jag försöker passera. Det är klart att man blir förbannad på så självupptagna typer som inte bereder plats för Herran! Berg sjunken djup stån upp är väl det minsta man kan begära, tro inte nåt annat! Ögon i ryggen och ögon för situationer. Allt handlar ju dock om små små justeringar. Konstnären kan det här med perspektiv och infallsvinklar. När han vill måla nyfikna män i fönstren på andra sidan gatan ställer han bara nakenmodellen strax innanför sina höga ateljéfönster och vips! har han lockat till sig en hel bunt fredliga och fryntliga figurer som föga vet att deras fridsamma tillvaro snart är till ända. För det är nakenmodellens: till ända. Och så här kan man hålla på, vända och vrida på orden och jorden, böka och stöka: Ständigt öppnar sig nya fallgropar, ord snärjer vristen och fallet blir ofta stort och det enda man hör är ett borttonande falleri och fallera mellan tankestupen allt medan ordskredet fullkomnar katastrofen (såvida man inte mot förmodan anammat den jubilerande alpinisten goda råd: Hellre fira än falla).
Nej, det är alldeles uppenbart att någon frid i sinnet i allmänhet eller fred på jorden i synnerhet icke är att förvänta så länge som orden fungerar som något slags slagträ i den billiga språkrabatten. Vi måste hitta på något effektivare sätt att kommunicera. Jag föreslår tyst tankeutbyte. Tyst, inte tyskt: Kinder und Narren sprechen die Wahrheit. Men det där var ju inte så dumt! Kanske lösningen på alla våra verbala snedsteg är denna: Låtom oss avsäga all titulerad, förnumstig och kvasiklok retorik och i stället iklä oss den långa löjliga narrkåpan och så rustade framspotta våra åsiktsfloskler allom till rättmätig eftertanke och stor munterhet. Ja, det ska jag göra! Frid vare med dig! Och Fred – ordrik på spåret.
Foto: Bästa vännen Jussi dök lite överraskande upp på Andberget framför våra fönster på självaste nyårsaftonen, mitt i duggregnet. Där satt han och småhuttrade i sin småblöta päls, och när han mediterat färdigt fortsatte han sitt gräsligt enformiga ätande. Gott Nytt År Jussi, kul att du fortfarande hälsar på ibland! En fridsammare varelse får man söka efter.
Veckans foto
Veckans foto är för första gången i min blågghistoria inte taget mig av mig själv men föreställer mig själv: Blåggaren julen 1948, tre månader ung. Fotograf var mamma Marianne.
Tankar i tomtetider
Här ligger jag alldeles rosenskär och nästan genomskinlig. Det är julen 1948 och jag är tre månader ung. Mamma Marianne lutar sig framåt och riktar bälgkamerans objektiv mot min oroliga nuna och knäpper en första bild av sin andra son. Oroliga? Ja, åtminstone är det inte en rolig nuna som fångas på det svartvita fotografiet (här mixat i modern photoshop-anda). Hundra dagar på detta snurrande klot har redan fått mig bekymrad över vad som komma skall. Jag som troligen är ett resultat av en snedtänd nyårsraket har all orsak att vara betänksam. Den förra förlossningen höll på att sluta i katastrof och en kort stund låg mamma med hjärtstillestånd på sjukhusets hårda operationsbord. Under inga omständigheter fler barn här! Doktorns glasklara information glömdes troligen aldrig bort men kanske den ibland, av helt förståeliga orsaker, slank ner i någon slarvigt sluten minneslucka. Dessutom fanns det, trots allt, så mycket att se fram mot. Krig och nöd hörde gårdagen till, i slutet av 40-talet vidgades vardagens synfält framför näsan på nästan alla. Nu, äntligen, skulle livet levas igen.
Men det är huden jag tänker på. När jag föddes fanns det alldeles för mycket av den varan, den hängde och slängde och rynkade sig i valkar. Och bara några månader efter den första chocken invaderades kroppen av en hel armé svårt kliande inkräktare som gjorde livet surt i första hand för mig men också för föräldrarna. Som en snedvriden kärleksgärning bands mina armar och ben fast i spjälsängen så jag inte skulle kunna riva sönder det nu redan klösmärkta kroppsskalet. Konflikten på ytan förflyttade därmed slagfältet ner under huden
Och så där fortsatte det i stort sett hela barndomen – återkommande anfall från allergiarméer som resulterade i ilsket sönderrivna armar och ben. Och mer eller mindre hjälplösa motåtgärder från en läkarkår som inte hade mycket att erbjuda. Alltsammans kulminerade i 14-årsåldern när hela paketet krackelerade. Efter åtta veckors vistelse på det nya Allergisjukhuset våren 1963 var skalet reparerat och huden mjuk och slät som en nyfödd babys. Efter det har det visserligen varit ett och annat återfall men i det stora hela har huden hållit hela livet.
Jag ser på mig själv där jag julen 1948 ännu är helt omedveten om verkligheten i mig och runt mig. Han där, tre månader gammal, har inte glömts bort. I själva verket är han en ständig påminnelse om livet på båda sidor om huden. Utan hans känslighet och utsatthet hade jag i värsta fall klampat på i ullstrumporna omedveten om detta livsviktiga samspel mellan yta och innehåll. Nu har denna hudpatologi i stället svängts till något konstruktivt och kreativt i mitt skriftställande, till metafor och symbolik. Kroppsliga svagheter och känslomässiga brister kamouflerar, i bästa fall, en positiv andra sida.