Den lyssnande rösten
Rösten är avslöjande. Länge har jag hakat upp mig på en viss kvinnlig meteorologs röst i tv. Entonig och klagande seglar den genom cyberrymden som storlommens parningsläte i en avlägsen skogstjärn en tidig vår när isen smultit men naturen ännu inte återuppstått. Det sliter och skär i min biometeorologiskt känsliga kropp när väderspåkvinnan mässar sina prognoser med en röst som låter som en felstämd fiol. Eller kanske det mera påminner om ett felblås i klarinettens rörblad – budskap och innehåll upplöses i en klagovisa som bara tondöva kan nonchalera, resten av mänskligheten vrider sig i smärta och förtvivlan.
Nå, jag överdriver förstås något lite, men bara lite. Och jag skulle inte notera detta auditiva snedsteg om det inte skulle ha skett en förbättring. Hos meteorologen alltså. Jag kan bara gissa att någon insiktsfull förman med milt våld förpassat henne till en talpedagog som sedan med några enkla övningar inte bara hjälpt henne att hantera stämband och magstöd på ett kreativt sätt, men därmed också kväst en tittarstorm i sin linda. Hur ofta har inte upplopp utbrutit bara för att någon höjt sin stämma på ett provocerande sätt? Rösten är långt viktigare än man normalt kanske tänker sig.
Och idag tänker jag inte i första hand på alla logopeder och talterapeuter som arbetar med svåra former av röst- och talsvårigheter, och inte ens på de välartikulerade stämmor som kommunicerar med publiken över tilja och scen. Nej, idag på WORLD VOICE DAY tänker också jag på den helt vanliga människans helt vanliga röst, den jag hör i metron, i butiker, på torg och gata. Och jag tänker förstås på min egen röst. Som före detta programmakare på radion vet jag att lyssnaren hör en delvis annan stämma än den jag hör i mitt eget huvud, med mina egna öron. Första gången jag blev medveten om det fick min såriga själ sig en ordentlig törn: mitt finlandssvenska huvudstadsbräkande lät som en kornknarr i nöd – raspigt, kantigt, forcerat. Det tog många år innan jag hittade min naturliga röst, och fortfarande blir jag stundom medveten om att stämbanden med fördel kunde finjusteras.
I den kakofoni av röster som vardagen och världen omsluter sig med försvinnner snabbt den lågmälda tonen, den lyssnande rösten. Det prat och pladder som i huvudsak går ut på att positionera på den offentliga arenan blir snabbt genomskådat och urvattnat. Ett slags motsatt röstförhållande kan jag erfara i terapirummet, i det förtroliga samtalet: mitt röstläge sjunker, tonen blir mjukare, tanken får vingar när min röst fångas upp av en samstämmig röst, en röst som varken överröstar eller underröstar min stämma. Det handlar om tonfall och tonhöjd, om ljudstyrka och röstkvalitet och säkert mycket annat ännu mera sublimt – röster som samarbetar, röster som för dialog. Även de vackraste ord och de mest briljanta meningsformuleringar faller platt till marken om de utstöts med en entonig, kall och spänd röst. Och motsatsen: till och med de banalaste vardagligheter uttryckta med lågmäld värme och mjuk röst lyser upp min inre värld. Fast i såna ögonblick undrar jag om det inte egentligen är Gud som talar, genom den andra, ibland också genom mig.
Fotot: Senatstorget i Helsingfors.
Hösthud
Nu tar hösten adjö, nu lägger den ner sin mantel. Precis när det är som vackrast börjar hösten långsamt klä av sig, som ett löfte, som en varning. Lager på lager av löv och lovord låter den slöjorna segla iväg, stegvis och i små portioner. Som i en gigantisk hudtransplantation skalas gren och träd rena och nakna medan överflödet tillfälligt lägger sig som en filt över frusig jord. Det vertikala motivet har svängt sig horisontellt, den symfoniska kompositionen övergått i improvisation. Stravinsky hade sitt Våroffer, men jag ser ett Höstoffer som vrider och vänder sig i en häxdans med fladdrande kjolar och snabba andetag – koncentrationen är på topp, fokuseringen maximal.
Men så plötsligt en dag i oktober är allt över och det tystnar i park och plantering. Morgonsolens trötta blick fångar några bortglömda grönsaker, eller kanske det heter rödsaker, orangesaker? I så fall har det sina orsaker – att dessa sötsaker till rotsaker som inte är några småsaker nu genomgår en veritabel massaker. Det är vackert som ett stilleben, detta nature morte som påminner oss hudkänsliga om en ännu större förvandling i sikte. Årstider kommer och går men hösten är specialiserad på att gå. Med färg och form och fantasi.
Fotografierna är tagna i mitten av oktober i Hertonäs gårds park i Helsingfors. Vinjettbilden är lätt manipulerad i Photoshop.
Snigelsnack
S1 – Sovit skit?
S2 – Sannerligen!
S1 – Svår sjukdom?
S2 – Snarare segdraget senfäste.
S1 – Segdraget?
S2 – Si, som spanjoren sa. Segdraget. Som seremoniell statsbegravning.
S1 – Slätkammat samtalssupportersfären?
S2 – Sällan. Signifikativ snigelskada. Ständig smärta.
S1 – Sökt simulera stoisk?
S2 – Saknar selektivt sinnelag.
S1 – Selektivt?
S2 – Selektivt selektivt ... seriöst, sannskyldigt, självsäkert ... snart sagt samma sak.
S1 – Småsupar söver samvetet, sulagerar svedan.
S2 – Sulagerar? Snacka solklart!
S1 – "Stödjer". Säger sånt som skulle sporra själsfränden.
S2 – Synnerligen sympatiskt. Ska senare så sakteligen suga spansk sangria.
S1 – Suggerera skadefri, skrubba sig sund?
S2 – Sant sa slöstirrande sympatisören! Skamlöst synsk?
S1 – Självförvållad sjösjuka sidstäppar sju snigelsorger.
S2 – Svider senare?
S1 – Sannolikt.
S2 – Sååå ...?
S1 – Sammankalla snigelstyrelsen! Serietillverka skräckinjagande sängfösare som simulerar sömn! Smittförklara sakläget! Sakta speeden! Sök skydd! Släng saltsillen! Sidsteppa slippriga snokar! Spräng sturska sköldpaddor! Söndertugga skadeglatt sanningen så saften strittar skrattretande simpelt – som Sevillas slemmiga springbrunnar senhösten sjuttiosju! Sålunda systematiskt småsurande småkokar styvhäftade senfästen, spänningen släpper, syresätter saktmodig snigelsjäl. Sedan skockar sig salighetens språkrör, senare samverkar sinnlighetens sakkunniga. Söndag sänker sig, sjuka spröten spritter.
S2 – Sover snabbt sävligt?
S1 – Självfallet! Som snigelpost!
Trapptrauma
Så här ser en trappa ut när man första gången står i beråd att gå upp för den – som sjösjuka, eller som en förestående katastrof...
Att springa i trappor associerades åtminstone tidigare till en lite gråskum verksamhet som vissa politiker livligt ägnade sig åt i syfte att, lite vid sidan om strålkastarljuset, påverka tjänstemän i deras beslutsfattande. En grå eminens gjorde inget väsen av sig men bäddade för de ännu viktigare männens (de var alltid män) ännu större och ännu viktigare beslut. Att springa i trappor var ett uppdrag för de sega, uthålliga, trogna partikamraterna. Bossen, däremot, orkade knappast röra på sig särskilt mycket och om han (det var alltid en han) mot förmodan i något skede måste förflytta sig från våning ett till våning två tog han förstås hissen. Men det här med trappspring hör förstås till historien, något liknande förekommer naturligtvis, NATURLIGTVIS, inte mera.
Idag på Trappans dag ska vi alla springa i trappor. Ja, inte bara idag men varje dag. Det är nyttigt och nödvändigt, det är nästan roligt. Nää, det är det inte, i alla fall inte i början, inte genast. Men jag behöver ju inte börja med att SPRINGA upp för trappan, det räcker med att skippa hissen (som i coronatider ändå helst ska skippas) och helt lugnt och sansat trampa upp en våning eller två. Det är lite segt i början, javisst, men det är effektivt. Jag har hört att en vandring två gånger upp till femte våningen (eller direkt till tionde våningen) motsvarar en halvtimmes snabb promenad. Det skulle jag kalla effektivt utnyttjande av tiden.
Ett ännu vettigare sätt att höja kondisen är att gå i trappor utomhus och då samtidigt få en ordentlig genomvädring av lungorna. Jag har tillgång till 48 trappsteg från parkområdet upp till själva Andberget. När jag är på hugget (det händer ibland) kan jag småjogga upp först en gång, sen ytterligare ett par gånger. Det betyder 144 avverkade trappsteg. Och om jag riktigt vill briljera inför alla grannar (även det händer ibland) spurtar jag upp för trapporna fem gånger i följd: 240 trappsteg – det du! (Men efter det hänger tungan så långt utanför kroppen att halkrisken blir överhängande).
Allvarligt talat – trappträning är vettigt. Och för att få lite verbal och visuell inspiration kan man lämpligen skaffa sig en liten bok som heter just så: Trappträning, med den uppmuntrande underrubriken: Korta, effektiva pass för hela kroppen. Skribent är Sofia Sjöström Stål och boken har kommit ut på Fitnessförlaget. (Nej, jag får ingen royalty för denna reklam. Men kanske jag skulle kunna klämma fram en eller annan förmån om jag sprang lite i deras kontorstrappor... hmmm, ska tänka på saken...). Alltså: Ut och spring i trapporna i lång rad: tripp, TRAPP, trull! (Själv måste jag vila en stund på sofflocket efter all ansträngt framklämd verbal hurtighet. Men ni andra – ha det så kul!).
... och så här lockande ter sig livet när man alldeles frivilligt en tid har vant sig vid motluten: Solen skiner, himlen är blå och hjärtat dunkar uppmuntrande utanför bild.
Foxtrot
Andberget i Hertonäs strand, cirka sju kilometer från Helsingfors absoluta city, är inte precis överbelastat med vilddjur och exotiska växter men något lite av vildmark kan jag nog fantisera mig till i stunder av urban utledhet och social understimulering. Ett antal fönsterrutor släpper generöst in ljuset från det som för drygt tusen år sedan var en isolerad ö och nu är en sjutton meter hög kulle som omgärdas av ett lika generöst parkutrymme. Här högst uppe på berget, 40 meter från vår terrass, tronar ett gravkummel från bronsåldern (1500–500 f.Kr) och en informationstavla som Museiverket regelbundet får tvätta fri från graffitiklotter, eller egentligen sk. tags. Sommartid är det här ett tillhåll för ungdomar som bekymmerslöst engångsgrillar sina korvar och inte sällan, lika bekymmerslöst, lämnar diverse avfall efter sig. Men frånsett det är Andberget en skyddad oas som i övrigt bara genomkorsas av hundar med sina mattar och hussar, och en och annan friluftsentusiast som använder trätrappans 48 trappsteg i pulshöjande syfte. Resten av tiden får jag i kamerans lins ganska ostört följa med de animala ansträngningarna mellan bergsängens grästuvor och stenbumlingar. Och nu är det Foxtrot som dansar fram på bergsgolvet.
Han dök upp en söndag för exakt två år sedan och har bara visat sig två gånger efter det, senast i all hast en tidig morgon i augusti. Men här på bilderna är det söndag förmiddag och helgdagstyst i environgerna. Jag smyger mig hastigt ut med teleobjektivet påkopplat och nästan kolliderar med honom där han står några meter från informationstavlan och kollar kumlet. Han verkar inte speciellt stressad av min närvaro, tittar lite sökande runt sig och lunkar först till en liten skogsdunge men tar sedan mod till sig och kommer närmare på berget. Bara femton meter rakt framför mig börjar han nosa i marken som om där skulle finnas någon läckerbit. Jag går långsamt närmare samtidigt som jag knäpper bilder. När han lyfter blicken och stirrar rakt på mig stannar också jag upp. Ett kort ögonblick glor vi så på varandra, helt överens om att bibehålla respektfullt avstånd. Sedan svänger han lite uppgivet på huvudet, och börjar långsamt lunka, nej, närmast dansa ner för berget. Och så är han borta.
Sorti
Höst. De första ljusa dagarna i september minns ännu augustis mörka nätter här på berget rakt framför mig, och värmen på gator och torg lite längre bort. Men nere i Hertonäs gårds park 637 meter (ungefär, ungefär) i sydostlig riktning står de sista blomstrande rabatterna och liksom bara väntar på den slutliga domen, på uppbrott och ännu större mörker, på tystnad. Ännu under några veckor ska vädergudarna bjuda både på höga himlar och glasklara vyer, doftande mylla och metallkall morgonluft innan den stora sopkvasten slutligen drar över fält och skog. Det här är det stora djupa andetaget före det definitiva slutet.
Slutet? Visserligen inte. En paus, ett uppbrott, javisst, men inte slutet. Det finns bara ett slut och inte ens det är Slutet, närmast tvärtom. Men i min lilla cirkulära värld måste jag ändå lära mig att avstå, lämna, retirera, kanske också lite motvilligt glömma. Eller stiga lite åt sidan, andas djupt och se mig om. Inte stanna upp, inte ge upp. Men nog se upp.
Med blicken fäst på dammens vattenyta vet jag inte om jag ser ner i himlen eller upp i himlen. Här glider dagar och nätter in i varandra, mörka skuggor färgas klarblåa och gyllengröna, och tidsvågor dansar lättsamt fram över spegeln som om de plötsligt fick bråttom nånstans. Som en gnistrande diamant infälld i parkens panna fångar den min blick med sitt förföriska mönster. Små rörelser under ytan skvallrar om verkligheter som förblivit mig okända. Kanske det är därför de lockar och drar.
Några meter från dammkanten koreograferar ormbunken sitt avsked. Den vet inte ännu om den ska förbli grön eller maskera sig brun, om det är lodrätt eller vågrätt som gäller i årets föreställning. I ett mischmasch av former och färger, och genomstrålade av morgonens regn, står aktörerna i en osalig blandning och har inte bara svårt att minnas sina repliker men framförallt har de glömt regissörens anvisningar om riktning och sammanhållning. Än finns det lite tid att öva men snart klämtar klockan, och den klämtar för dig. Och den klämtar för mig.
I parkens andra damm pågår en minst lika andlig aktivitet. Uppflugen på ett klippblock putsas festdräkten efter nattens eskapader. Vilka högtflygande historier ska inte dessa fjäderpennor en dag rista i tidens spegel, kommande ättelägg och androm till varnagel. Eller kanske det mera handlar om upplyftande idéer i största allmänhet och hur man utvecklar ett dun-kande hjärta i synnerhet. Gräsligt intressant kommer det helt oberoende att bli, för det här är inte slutet. Hösten är i själva verket framförallt en färgstark fortsättning, förklädd till sorti.
Sa Dr Barck
Vi brukar språkas, Dr Barck och jag, där vi råkas i parken nästan varje dag och lite manligt känslokallt bråkas och gruffas om väder och vind, som man gör när man ingenting har att säga, när man måste rimma på blind och lind.
– Nu gå... gå... gå... går det helt åt s... ss....sss... skogen, stammade – som träd ju gör alldeles självklart – Dr Barck när vi diskuterade våra rötter och de grenverk som breder ut sig kring släktträden. – Förr såg jag nästan inte kotte här i parken, nu är det det enda jag ser. Massor av kottar, små och stora, honkottar och hankottar överallt. Och de ser ut att föröka sig mest hela tiden. Med den här farten kommer man snart inte att se skogen för alla träd som skjuter upp i höjden. Det måste bli ett stopp på alla dessa bus... jag menar kottfrön som helt hämningslöst kastar sig i varje buske, prasslar och pollinerar och har sig. Nån ordning måste det väl ändå vara! Åtminstone i en park!
Sa Dr Barck.
Det uppstod en pinsam tystnad. Bara några sidogrenar viskade något fladdrigt i lövverket och tiden stod liksom stilla. Efter en stund ruskade Dr Barck så kraftigt på sig att årsringarna nästan hamnade i oordning och den vedfyllda stammen mullrade högtidligt: – Av ett träd kan man tillverka en miljon tändstickor. Men det behövs bara en tändsticka för att förstöra en miljon träd!
Sa Dr Barck.
Och jag började fantisera om hur många tändstickor Dr Barck egentligen hyste under barken. 1000? 10.000? 100.000 plånfyllda små askar? Det skulle vid närmare eftertanke rendera en hel massa fyrk, så ....
Det var som om Dr Barck skulle ha läst mina tankar för nu hade han redan nästa klokhet på gång. – Pengar växer inte på träd, det vet du ju, och tur är väl det för då skulle de bara blåsa bort i de här klimatkomplicerade tiderna. Eller vissna. Eller angripas av rotröta, mjöldagg eller barrträdspest.
Han hade förstås rätt, igen. Problemet med Dr Barck är inte att han är ihålig och korkad som en ek, men att allt han uttrycker står liksom färdigt ristat i barken. Han, om någon, är ett exempel på en tystnad som talar, eller åtminstone prasslar och susar. Med min professionella och empatiska terapiröst undrar jag om han känner sig ensam innerst inne, om han – inbäddad i lövverket som han ju är! – känner sig alltför jordfäst och kanske skulle vilja liva upp sig, lufta på sig, skaka av frömjölet, se något mera av omgivningarna?
– Nej t... ttt.... tttt... tack, det är nog bra som det är. Som st... st... sttttt... stamträd får jag en gratis resa runt solen varje år, och alldeles tillräckligt många varv runt månen – man kan bli snurrig av mindre! Så det räcker nog bra för mig. Men tack för omtanken!
Sa Dr Barck.
Dr Barck är rotad i Hertonäs gårds park i Helsingfors.
Vändpunkt
Sommaren har en vecka, som liknar ingen annan. Det är veckan kring mitten av juli. Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändrar sig på några dagar allt.
Skriver Hans Ruin i boken Rummet med de fyra fönstren (W&W, Stockholm 1966). Vi är där nu, vi är faktiskt redan på andra sidan sommaren. Alla dessa ljusa dagar och nätter jag såg fram mot när coronavåren mörklade både utsikt och insikt – de kom till slut, om ock inte så ljusa och lätta som jag hade hoppats, inte så problemfria och skapande jag kanske hade önskat. Någonting hade skett i djupet av min existens, ett orosfrö av okänd art invaderat min kropp. Ja, just det – även min kropp: Min rörlighet i rummet hade plötsligt avtagit, förhindrats, till och med förbjudits. Jag var fast även om jag kunde röra mig, jag var både utesluten och innesluten samtidigt. Jag levde visserligen, men nästan som i en dröm, i slow motion.
Jag klamrar mig gärna fast vid det förutsägbara, det planerade, det trygga. Och jag skriver en melodi till Alf Henriksons dikt Nyåret, den som börjar:
Säg icke att framtidens dis ligger tätt, och att icke du vet vad den bringar. I maj skall det komma en gök på ödesmättade vingar. I juni skall smultronen blomma på nytt, i juli skall gullmåran dofta. Sålunda ser du tydligt och klart att framtiden känner du ofta.
Göken kom och smultronen blommade, och till och med gullmåran doftade. Men över allt, och i allt, hade insmugit sig ett stänk av osäkerhet, oro, olust. En upplevelse av förgänglighet och tidens obarmhärtiga framfart suddade synen, kröp in under huden. Det som förefallit ljust och placerat i framkant var i själva verket redan passé. Nej, jag kände inte till framtiden. Och redan nu vänder sig sommaren kring sin axel.
Det är också Hans Ruins erfarenhet; att sommar och liv smälter samman, speglar varandra som himmel och hav:
Över blanka fjärdar har båten från staden plöjt väg hit ut. Som en lödderblomma av klorofyll flöt vår gröna ö på det sakta strömmande vattnet.
Också han befinner sig i två världar – en i nuet och en i det förgångna. Här på Härligö i den västnyländska skärgården ligger paradiset, det alldeles konkreta, men här har också bilden formats om den sinnesmättade vardag och det okomplicerade liv som nu utgör en nästan fysisk del av hans åldrande kropp. Två verkligheter stretar åt olika håll trots att utsikten genom de fyra fönstren är den samma som förr, trots att allt är så välbekant och förutsägbart.
Och nu ligger jag i ljusa sommarnätter och överraskar mig med att inte längre tänka på vad som skall komma utan på vad som varit.
Och i tankarna går han till berget där på holmen en sen kväll och minns glasklart att pappan som "... alltsedan sin studenttid älskat att dväljas i den tyska spekulationens öde rymder" – och det dessutom med ett abstrakt och livsfrämmande tal – plötsligt ändrade fokus och röst:
– Är det inte underligt, utbrast han, att människan har en stjärnhimmel över sig och ändå går upp i idel erbarmlighet! Tänk om hon i stället för rymden hade ett vanligt tak över sig, och Vår Herre plötsligt fattades av den dåraktiga lusten att visa oss världarna och med en rörelse av armen strök bort taket, då skulle vi dö av intryckets mäktighet. Men för att Han stundligen låter oss blicka in i oändligheten, anar vi den inte mera.
Och den luttrade livsfilosofen Hans Ruin tillägger:
Då tyckte jag med ens att det var han som med en rörelse av armen strök bort ett tak mellan mig och oändligheten, och jag upplevde den absoluta väldigheten i stjärnvärlden såsom aldrig förr eller senare. Det var en utsikt, som ingen horisont stängde.
Är det någonting av detta magiska, översinnliga, som också jag ständigt söker och mycket sällan finner: En utsikt som förvandlas till en insikt. Eller som bildskapare: Fotografiet som kunde lysa upp kroppens dunkel. Och någon lycklig enstaka gång sammanfaller faktiskt bilderna – minnets, sinnets och nuets. På något oförklarligt sätt ringlar sig nämligen årstidernas upprepningar runt livets levda år, och när så sensommarljusets långa skuggor breder ut sig över mark och park talar de sitt tysta språk framförallt till kroppar som redan saktar farten, som av lust och tvång blickar in och ut genom själens alla fönster. Nu har sommaren, och livet, vänt sig kring sin axel och det är bara att konstatera faktum. Kanske inte ett sorgligt faktum, kanske inte ens ett definitivt faktum. Men ett faktum.
Fotografierna är manipulerade i bildprogrammet Photoshop Elements 2020
Fjäderlätt
Rubriken syftar förstås i första hand på alla dessa dunbollar som rumlar omkring i gräset eller som golfbollar ploppar ner under vattenytan – det är mycket av den varan i början av juni. Men jag tänker också på den fjäderlätta fingerrörelse som behövs för att fånga till exempel ett fågelmotiv. Kamerans slutare fungerar ungefär som dirigentens taktpinne: När maestron viftar med pinnen uppstår toner, när fotografen trycker ner slutarknappen på kameran uppstår bilder. Eller åtminstone en bild. Vilket i sin tur resulterar i något smått magiskt: Ju fler bilder jag fångar desto mer börjar jag se. Och jag menar inte bara se men mycket mera: upptäcka, varsebli, förundras, kanske också avslöja och komma underfund med. Många har upptäckt det långt före mig: Kamerans motiv triggar tanke och känsla vilket i sin tur leder till att jag blir allt mera medveten om vad, och varför, jag fotograferar. Och ju fler dåliga bilder, desto större motivation att försöka höja ribban. Det är med fotograferandet som det är med alla konstnärliga aktiviteter; övning ger färdighet. Mest handlar det om ett dagligt hantverk för att förmågan inte ska rosta. Men det handlar inte bara om bildkvalitet och i bästa fall fotografisk finess, utan allt mera om ett slags tacksamhet att själv få vara delaktig av en skapelse som ständigt förändras, förvånar och serverar nya motiv bara jag är villig att ha ögonen på skaft. I det fallet är småfåglar, och nyfödda djur överhuvudtaget, bra förebilder: De sätter genast igång med att finslipa sina talanger.
Knipa. Hertonäs gårds park.
Gräsandsunge. Hertonäs gårds park.
Kanadagäss. Poroviken, mellan Kasberget och Tammelund.
Vinjettbilden: Sothönans ungar – tre små punkare! Poroviken.
Svanmärkt
Från molnens purpurstänkta rand / sjönk svanen, lugn och säll / och satte sig vid älvens strand / och sjöng en junikväll, skaldade Runberg. Det är någonting storståtligt och värdigt, vackert och elegant över svanen och när ett svanpar för några år sedan byggde sitt bo alldeles vid Porovikens strand beslöt jag mig för att följa med ruvningen och den kommande kläckningen. Här i parkområdet mellan Kasberget, Tammelund och Hertonäs strand rör sig cyklister, motionärer och hundägare från morgon till kväll men det bekom tydligen inte paret Knoelén som ruvade och ruvade och ruvade – i minst 40 dygn. Tisdagen den 26 maj lite över klockan åtta på morgonen denna soliga dag hade jag turen att ensam få beskåda det stora undret – de första kläckningarna. På strandbanken cirka fyra meter från boet hade jag fri insikt i händelsernas centrum. Och fru Knoeléns tysta medgivande.
Fågelböckerna berättar att vi har tre sorters svanar i Finland: knölsvan, sångsvan och, som passerande flyttfågel, den mindre sångsvanen. Men heter man Knoelén så är man förstås en knölsvan. Av fru Knoeléns sex ägg har det första här redan kläckts och innehållet ligger utmattat och tar igen sig bakom stråna. Arvingen nummer två, äggschamponerad och småförvirrad, skalar långsamt av sig sin tillfälliga boning och tar sig en funderare på vart han hamnat. Modern följer nyfiket och aktivt med det dramatiska händelseförloppet.
Om nordens skönhet var hans sång / hur glad dess himmel är / hur dagen glömmer, natten lång / att gå till vila där. Men redan följande dag är småttingarna nyfikna på den värld som öppnar sig under det vita parasollet. Svanen-märkta av födsel och ohejdad vana ska de sprida sitt miljöbudskap redan från start. Och jag har lärt mig att om jag "svanar mitt liv" betyder det att hållbarhet och återanvändning står i första prioritet, liksom källsortering, kollektivtrafik och nej till överkonsumtion. Att svana gör skillnad.
De närmaste dagarna besöker jag famljen Knoelén minst en gång per dag. I inget skede hör jag några varningsväsanden men med hjälp av det större teleobjektivet kan jag å andra sidan hålla mig på några metes avstånd och ändå zooma in detaljerna. Det är ett sant privilegium att på det här sättet få umgås, kanske inte bli fadder men åtminstone vara ett vittne. Svårare är det att få de små liven att posera samfälligt, att titta på fotografen och se betagande ut. Men det räcker ju om en gör det.
Medan de övriga håller till i källarvåningen börjar den aktivaste plötsligt söka sig upp längs mammas rygg. Mödosamt men målmedvetet kliver hon upp mot den långa halsen där hon sedan pustar ut och rättar till sin halvliggande ställning och liksom uppfordrande säger till mig: – Blir det bra så här, alltså...? Och jag nickar tyst, och börjar knäppa en rad bilder allt medan jag memorerar Runeberg: Vad mer, om än din levnads dröm / ej sekler tälja får? / Du älskat har på nordens ström / och sjungit i dess vår. Men, men, nationalskaldspoesi i all ära – i huvudet, ja i hela kroppen faktiskt, hörs en ensam cello som målar Camille Saint–Saëns gudavackra tonbild av Svanen – skönare än så här kan det inte bli.