Värnlös
Tommi Toija: Shut up!
Menlös, värnlös, hjälplös, försvarslös, maktlös, skyddslös, kraftlös, hudlös – orden är många men innebörden ungefär den samma. Det handlar om de oskyldiga barnen, de som Matteusevangeliet berättar om i 2:16-18:
"När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer."
Idag påminns vi alltså om barnets rättigheter, varje barns rätt att vara menlös (i Sverige används ordet värnlös), det vill säga oskyldig, utan skada eller fel (Wikipedia), det som varje människa från början har varit.
Hejdlöst glad jul!
Mina kanske bästa minnen från barndomens jular i slutet av 50- och början av 60-talet: Mamma som efter lutfisk, skinka och klapputdelning sitter i soffan och högläser ur årets obligatoriska Kar de Mumma eller Cello bok.
(En kort förklaring för yngre generationer: I mitten av 1900-talet, ja för nästan hundra år sen, var människor inte bortskämda med internet, mobiltelfoner, datorer och övrigt digitalt krafs. På den tiden levde man ännu i en törnrosaliknande sömning tillvaro där vardagarna var fyllda med tid och mening, men å andra sidan inte var så glättiga och lampstarka som idag. För att i någon mån råda bot på den gråa tristessen hade något slugt förlag kommit på den geniala idén att lagom till jul utge EN rolig bok av TVÅ roliga författare. Ja, det hände sig till och med att det i revolutionens 60-talsdecennium utkom TRE roliga böcker varje jul. Helt garanterat presenterade Kar de Mumma (skriftställaren Erik Zetterström) och Cello (journalisten Olle Carle) sina bästa kåserier i var sin samlad volym lagom till julkommersen. Och så småningom började också journalisten Torsten Ehrenmarks kåserande bli känt för en bred publik. Men det var framförallt de två förstnämnda, och i synnerhet Cellos hejdlösa ordvrängande, som satte sprätt på julstämningen. Parentensen slut).
I frånvaro av Kalle Anka, Carl Bertil Jonsson och högljudd glittrig TV-underhållning (apparaterna kunde på den tiden med nöd och näppe frambringa några flimriga svartvita bilder) föll ansvaret för julstämningen på familjen själv där hemma. Och hos oss var det mamma som med berått mod gick in i glädjespridarens krävande huvudroll. Men det hela förlöpte inte så bra. Nej, de var inget fel på ansatsen och ambitionen, knappast heller på publiken, men det hela urartade väldig snabbt i ett hysteriskt fnittrande, på gränsen till svårartad astmaattack. Medan mamma mer eller mindre vred sig i soffan i skrattkonvulsioner och knappt fick fram ett enda ord, satt vi övriga – hembiträdet Svea, pappa, min bror och jag – och tittade lite frågande på varandra. När varje mening avbröts av krampaktiga, epilepsiliknande garv, gnägg och flabb och rösten drunkande i saliv och tårar, var det väldigt svårt att få något slags rimligt grepp om vad som EGENTLIGEN var så där hysteriskt roligt. Till slut måste vi ge upp och koncentrera oss på att i stället hålla mamma vid medvetande och vid behov slita boken ur det krampaktiga greppet. Och visst, skrattet smittade. Aldrig har jag skrattat så mycket åt så lite. Eller rättare sagt: Aldrig har jag skrattat så mycket åt någonting som var sönderrivet i ord och fraser och knappast gick att foga till en sammanhängande bild. Humorn dränktes i mammas stockande stämma och till slut skrattade vi bara åt mamma som inte kunde sluta skratta.
Allt sedan dess har jag saknat denna okontrollerade glädje och uppsluppenhet. Kanske mitt eget ordvrängande femtio år senare är en reaktion på en allt mer ytlig och hjärtlös humor som grasserar på scen och i media. När världens ångest likt en vattensur matta lägger sig tung och kvävande över tillvaron kan en smågalen humor i bästa fall mota en och annan grinolle i grind. Jag uppmanar mina facebookvänner och bloggbläddrare att ta upp stafettpinnen och börja kläcka egna förslag till innehållet i ord(M)ord. Nu föreligger Fin OrAkads lexikon i hela sin strålande julglans, från A till Ö, och bara väntar på att kompletteras, förbättras och fördjupas. Se upptill: ord(M)ord. När julfriden lagt sig är det dags att dyka ner i de mångbottnade ordens förtrollande värld och släppa loss lite förträngd galenskap. För det är en bister sanning jag lärt mig kantapään kautta, som man säger på det andra inhemska: Om jag inte kan vara medvetet galen är risken stor att jag blir det på riktigt.
Uppmuntrad av min egen uppmaning gräver jag ner mig i humorträsket och återkommer på bloggen när vi skriver 2020. Då ska vi ömsom skratta, ömsom gråta, då ska vi leva som aldrig förr.
Ha en sällsynt GOD och GLAD JUL och se fram mot ett hoppfullt GOTT NYTT ÅR!
Dubbelexponering
Språkets byggstenar – orden – är inte alltid vad de ger sig ut att vara. I själva verket är orden ofta förklädda tankemonster som matar den stackars hjärnan med tvetydiga associationer och skenbara självklarheter. Säg "tallrik" och de flesta ser ett porslinsfat framför sig, knappast en förmögen skogsägare. Eller "genrep" – tanken flyktar snabbt till teaterns värld men kunde lika gärna användas i medicinarens laboratorium. Och så här är det stup i kvarten – missförstånd, dubbelseende, perspektivförskjutningar. Vid första ögonkastet tror man sig veta vad det är fråga om, vid det andra har betydelsen svängt minst 180 grader. Och plötsligt öppnar sig en helt ny inre värld full av narrspeglar och dubbelexponeringar – och psyket gottar sig i orimliga tankemönster inte helt olika drömmens absurda berättelser. Det hela verkar ganska knäppt men jag vill gärna tro att här gömmer sig öppningar mot djupare skikt i hjärnsubstansen. I en värld full av armbågsvassa maktbegär och självuppblåsta egon behövs det en större dos kreativ galenskap och lekfullt allvar, ord som effektivt upplöser tillstockade humorkranar och bevattnar kruttorra själslandskap. Länge leve de mångbottnade orden!
I dag presenteras ord på G–H–I–J–K–L i Finlandssvenska Ord Akademiens (Fin OrAkad) omistliga lexikon. Samtidigt kan resten av alfabetet repeteras. Slutkläm blir det i morgon med A–F. Se upptill: ord(M)ord
Ruttenhet ≈ etapp
I dessa dagar när Finlandssvenska Ord Akademien (Fin OrAkad) publicerar sitt lexikon ord(M)ord här på blå...ggen (hela lexikonet är tillgängligt på julaftonen) vill jag påminna om principen för "morden". Det finns andra vitterhetssällskap i liknande galen anda (och då tänker jag inte på Svenska Akademien) som har en åtminstone delvis annan syn på vilka ord som kan godkännas. En föregångare på området är Uarda-Akademinen, stationerad i Lund. Den tillsatte redan 1962 en ordboksredaktion "... vilken sedan dess oförtrutet har arbetat för att höja svenska språkets intellektuella nivå. Ordboksredaktionen har icke blott skapat ett icke föraktligt antal helt nya ord med därtill hörande begrepp, utan även lyckats fastställa den rätta betydelsen av åtskilliga sedan länge felaktigt begagnade ord. Dessutom har redaktionen som en renlighetsåtgärd dels förkastat ett otal hittills okända ord, dels ur vårt språk utrensat en mängd smaklösa och banala ord och uttryck."
Några exempel ur Uarda Akademiens banbrytande lexikala arbete:
Adjök Avskedsdryck Diskutek Debattlokal Exikon Uppslagsverk över föredettingar Imbacill Eterbliven mikrob Sprödla Ömtålig reptil Titteratur Bilderböcker
Det är roligt, intill hejdlöst roligt. Fin OrAkad har gått en betydligt stenigare stig och åtminstone försökt hålla sig till vedertagna ord och ur dem destillera en ännu starkare arom. Det begränsar troligen själva urvalet men skärper samtidigt sinnets stål: här hålls humorn i strama tyglar. Om slutresultat är en frågande axelryckning är det bara att hänvisa till sistnämnda faktum. Idag är orden M–N–O–P–Q i (o)turen. Se upptill under rubriken ord(M)ord.
Rimfrost ≈ diktarkris
Efter tio års geniknölsgnuggande (2003-2013) utkom pappersversionen av Ord(M)ord, efter ytterligare sex års mindre gnuggande kommer den digitala versionen ut (och som i själva verket aviserades redan i förordet till den tryckta versionen 2013). I TV-serien The Office säger den klantige och socialt obegåvade chefen David Brent (spelad av Ricky Gervais) någonting oväntat fiffigt: In life, never be afraid of moving forward slowly. Only be afraid of standing still. Och så här i juletider hyllar den svenske tv-profilen Ernst Kirschsteiger samma långsamma processer i matlagningen: Hela hemmet fylls med en ljuvlig doft av det mustiga långkoket som står på spisen eller i ugnen (www.koket.se).
Ungefär så är det också med Fin OrArakads lexikon ord(M)ord – det puttrar och sjuder genom åren i sin självgoda sås och ordslamsorna blir bara mörare och mörare. När det stora lugnet lagt sig efter julaftonen är det bara att sätta sig ner i bästa fåtöljen och omvärdera sin språkliga skelögdhet i en anda av befriande galenskap som är en naturlig följd av julpsykosens epistemologi. Vad det eventuellt betyder får var och en räkna ut själv – ibland förstår jag inte ens själv vad jag tänker och säger.
Idag är ord på R–S–T–U i turen. Se upptill: ord(M)ord
ord(M)ord
Det började med en installation på författargården Abrams i Vörå år 2003 i samband med en utställning benämnd Ordagrant. Jag ställde ut tjugofem musfällor i en Ikea-hylla med lika många fyrkantiga fack och i varje fälla hade jag lagt ett utslaget ord som fått en alternativ betydelse: SOMMARSOLSTÅND – årstidsrelaterad erektion, SYNVILLA – ögonsjukdom speciellt vanlig bland husspekulanter, SÅRBAR – humoristiskt uttryck för blodgivningscentral. Och så vidare.
Publikreaktionen var blandad. Somliga förstod ingenting alls, andra kissade nästan på sig som en följd av hysteriska skrattanfall. Det sistnämnda var väldig trevligt (nåja...) för mig som upphovsman om ock för den drabbade kanske inte odelat angenämt. Med ett obetydligt om och noterbart ögonkast på ett annat vittert sällskap med språkets renhet, styrka och höghet som förebild beslöt jag, uppmuntrad av den tvetydiga responsen, att enväldigt och i all enfald grunda Finlandssvenska Ord Akademien (Fin OrAkad) och till dess presidium välja personer som likt jag själv har ett dubbelseende som gränsar till skelögdhet; samhällsforskaren och tvåspråkighetsexperten Kjell Herberts och mentalvårdaren och bildterapeuten Gusti Sandström. Själv utsåg jag mig, en fd. kulturbyråkrat och -redaktör, till tf. ständig sekreterare – ett lika behändigt som konstruktivt sätt för en bortglömd skriftställare och linsförsedd bildskapare att mota sysslolösheten och en sannolik kommande demens i grind. Under åren som följde har en och annan berömd ordvrängare – ingen nämnd, knappast någon glömd – ytterligare bidragit med sina odödliga alster.
Och nu tar Fin OrAkad nästa snedsteg i språkrabatten när Akademiens berömda och nästan slutsålda lexikon ord(M)ord börjar publiceras i den blå timmen på bloggen. Det ska självfallet ske i en strikt vetenskaplig anda med beaktande av alla tänkbara ologiska (språk)regler, och Dig!, i bästa åtanke. För att inte läsaren ska känna sig tvångsmatad med mer eller mindre hårdsmält tankeföda (-möda) sker serveringen i fem noga avvägda portioner. Eftersom det mesta i detta exklusiva lexikon vänder ut och in på ord och begrepp är det naturligt att vi börjar från alfabetets bakända (med risk för att det ändå kan krävas ett och annat stolpiller – klättrande mårddjur). Idag bjuds på bokstäverna V–Ö, i morgon R–U, i övermorgon M–Q, dagen före julafton G-L och på självaste julaftonen A–F. I bästa fall kan man efter det läsa ordboken i sin helhet från A–Ö. Om julskinkan och lutfisken i det skedet inte riktigt vill slinka ner i svalget finns det därmed dessutom en fullt plausibel förklaring.
Som alla andra tomtar (tontar) samlas även Fin OrAkads skäggprydda presidium på självaste julaftonen till ett lustigt möte ("hej tomtegubbar låt oss...") för att diskutera åtgärder och instruktioner i syfte att förkovra vitterhetssällskapets kommande projekt, felsteg och övertramp. Men mera därom senare.
Fin OrAkads lexikon står att finna under rubriken ord(M)ord.
Fin OrAkad
Jag har utsett denna dag, den 19 december, till Årets temafria dag. I normala fall är det ingen större svårighet att hitta mer eller mindre officiella temadagar 365 gånger under året men av någon anledning är det tunnsått med förslag just denna dag. I USA firar man visserligen Hard Candy Day men som fd. sockermissbrukare förtränger jag detta faktum och utlyser, som sagt, denna dag till Årets temafria dag. En gång i året behöver jag inte celebrera nånting alls, inte fokusera på något speciellt tema, inte plocka fram förstoringsglaset för att avslöja petitesser. Det här är en dag som egentligen kan förbigås med respektfylld tystnad.
Om det inte vore för i morgon...
Till min stora fasa konstaterar jag att det här är Dagen före Dagen. Nej, inte dagen före dopparedagen, inte ens dagen före vintersolståndet (som är dagen före dagen före dagen före den dagen). Idag – håll i dig! – är det bara ett dygn tills Svenska Akademien samlas för sin årliga högtidssammankomst. Och varför är jag då så upprörd? Jo, jag blir påmind om att jag har några egna kor i diket: Jag har nämligen blivit oense med mig själv hur jag ska hantera min egen Akademie – om jag ska svänga klubban eller fungera som ständig sekreterare, när och hur Akademien kan antaga och intaga kvinnliga ledamöter, om och varför Akademien ska publicera sitt senaste mästerverk på internet. Och så vidare – frågorna äro många och förvirringen total.
Vad talar jag om, vad dillar jag, vilken Akademie? Jo Finlandssvenska Ord Akademien, populärt förkortad Fin OrAkad. Detta illustra sällskap som i decennier sammankommit på allehanda tvetydiga näringsställen i största hemlighet och där med berått mod och i total avsaknad av mänsklig empati misshandlat språket, våldtagit meningslösa meningar och – värst av allt! – helt kallt begått en lång rad blodiga ordmord, träder nu helt objudet fram ur sina underjordiska bunkrar. Och som om detta inte skulle vara nog: Akademien har dessutom haft mage att helt kritiklöst publicera hela denna smörja i tryckt form (visserligen redan för några år sedan, men dock). Ja, det är sant! Därför är det inte ett skvatt överraskande att nästa steg tydligen är en ockupation av det digitala ordnätet. Välinformerade visselblåsare har antytt att någonting drastiskt och för den språkliga gemenskapen illavarslande kommer att insättas i morgon, samma dag som Svenska Akademien samlas. Total förvirring är att vänta, troligen också stort kaos! Vad allt ska inte en prövad mänsklighet belastas med – först Svenska Akademiens tissel och tassel och trassel, och nu också Finlandssvenska Ord Akademiens ordmord! Om det finns något alternativ?
Nej, men för säkerhets skull kollar jag skärpan på rakbettet.
Mörkerljus
[Sommarkompott i en glasskål designad av Camilla Moberg]
Mörkerbottnen börjar snart vara nådd. Men mitt pessimistiska jag påminner redan om oxveckor – sega, långsamma dagar som bara med största möda öppnar sig mot vårvinter och så småningom övergår i mössöron, blomstertid och eldfärgade långa junikvällar. Allt utom högsommar är en vandring i uppförsbacke, ett ständigt halkande och snubblande på is och sten och slipprigt gräs. Drag och kyla, vind och väta prövar humöret, utmanar kroppen. På sommaren är vintern en omöjlig tanke, i senhöstmörkret är försommarljuset bara en hägring. Ändå möts de båda ständigt; sinnets nu och minnets då. Kanske de söker balans i tillvaron; när natten känns ogenomtränglig kommer jag ihåg försommarens ljusgrönska, när solen dag efter dag bränner på huden tänker jag på svalkande skugga och klara höstdagar. För lite och för mycket spolierar alltsammans. Eller som ett arabiskt ordspråk uttrycker det: Idel solsken gör öken. Idag, på det arabiska språkets dag, ska jag i årets mörkaste timmar ta fasta på några visdomsord som härstammar från den kultursfären.
Smek hunden om du vill vara vän med hans herre
Ingen är en god läkare som aldrig varit sjuk
Sidentyget uppfanns för att kvinnor skulle kunna gå nakna med kläderna på
Min fiendes fiende är min vän
Hundarna skäller men karavanen drar vidare
T
Får jag presentera Annika Knekt-Ahtinen, första te-sommelieren i Finland som fått sitt diplom från Kina!
Jag som lite slentrianmässigt dricker mitt påste – helst grönt te med citronsmak – har bara ibland själv bryggt mina teblad. När Annika nu serverar mig en kopp kinesiskt te har hon en helt annan bakgrund, en annan insikt. I femton år har hon läst och studerat det mesta om te, gått på kurser, dragit kurser, sökt kontakter inom och utom landet, besökt teproducenter, och gått med i många globala te-grupper. När hennes kunnande nu kröns med ett diplom från International Tea Academy är det dels slutet på en lång läroprocess men samtidigt inledningen på en ny era – nu är det dags även för finländarna att tänka om och kanske själva börja brygga sitt te enligt konstens alla regler.
– Det fabrikstillverkade teet som hamnar i tepåsen är resultatet av stora luftkanoners arbete i terummet, och som konsument är det ofta omöjligt att veta vilken eller vilka tesorter som använts. Men som konsument borde du kunna se och veta vad du dricker.
Skillnaden mellan att dricka påste en måndag morgon och att av en te-sommelier bli serverad äkta handplockat kinesiskt te, bryggt enligt konstens alla regler och serverat i en liten glasskål, är ungefär lika stor som när man ställer en billig vinflaskan bredvid ett årgångsvin – man behöver inte ens smaka för ana de olika doft- och smakvärldarna. Och minst lika mycket som vinet vinner på att serveras rätt tempererat, i rätt typ av glas och kanske i en speciell omgivning, omgärdas ett äkta kinesiskt tedrickande av en hel rad kulturrelaterade attribut. I motsats till den strikta japanska teceremonin som sker under total tystnad dricker kineserna sitt te i små grupper, oftast inte fler än tre, och i en lättsam samvaro.
I den veckolånga diplomkursen, som hålls bara en gång per år, deltog den här gången nio experter. Fr.v. Shana Zhang från International Tea Academy, Maria Todaro, AnnaMaria Wagner, Annika Knekt-Ahtinen, Hyun-Jung Park, Gwyneth Stoudmann, Sharon White, Isilay Aktas, Linda Kudjo och Allison DeVane bland teodlingarna i Pu´er, Yunnan, Kina. [Foto: Renco Verhoef]
För kineserna ska te bara användas till två ting: medicin och meditation. Allt ska vara i balans – vatten, eld, jord, trä, metall. Och för det behövs Cha (te) och Qi (energi). Gong Fu Cha är namnet på detta tedrickande som till övervägande del är en sinnlig upplevelse – aromer, färger och dofter omsluter tedrickarna. Annikas kinesiska lärare Shana Zhang undrade om vi i Finland alls tror på det här.
– Hur ska man hövligt svara på det? "Vi försöker klara oss själva, med hjälp av den berömda finska sisun." Vi har kanske mera tilltro till oss själva och har svårare att tro på mystiska krafter som kommer någonstans ifrån. [Foto ovan: Renco Verhoef]
Den som serverar teet har hela sitt fokus på gästen och väljer en tesort som är anpassad till dennes humör och behov. Annika lägger ett litet nystan långa torra teblad på ett bambufat som gästen doftar och känner på. Teet förpassas sedan till en lite skål – en gaiwan – och i den häller hon hett vatten så bladen blir blöta, och till sist placerar hon locket på skålen när hon brygger teet. Där får de sedan dra några minuter medan ögonen njuter av färgspelet bakom det lite frostiga glaset. Trots att innehållet är svart te är färgen närmast gröngul. När te-sommelieren anser att rätt nyans är uppnådd höjer hon skålen flera decimeter ovanför bordet och låter sedan en lång smal stråle strila ner i en lite glaskopp som rymmer två-tre klunkar. Den höga vinkelns uppgift är att underlätta syretillförseln och därmed smaken. Vid det här laget har vattnet svalnat och aromerna kommit till sin fulla rätt.
Annika tillägger: – Kineserna häller aldrig skållhett vatten på teet. Och så använder man små koppar vilket betyder att man dricker med större känsla och därmed också ganska snart får koppen fylld igen. Så späder värdinnan på ändå tills gästen inte mera tömmer sin kopp. Samma teblad kan användas fem till sju gånger men kan inte sparas till följande dag. Fermenterat te kan bryggas upp till aderton gånger om bladen hålls fuktiga.
Kunskapsinhämtningen har inte skett i ett vakuum, i själva verket är skolningen i första hand kopplad till en speciell person. Annikas inspiratör och utbildare är Catrin Rudling i Sverige. Hon i sin tur har skolat bland annat Petra Ahlman, hemma från Finland och som nu är te-sommelier på Gotland, och Anna Grotenfelt-Paunonen som är verksam i Teahouse of Wehmais. Catrin kom senare att utbilda sig i Kina och det var via henne som också Annika kom i kontakt med Shana Zhang vid den internationella teakademin.
– Min kinesiska lärare är en auktoritet på området som har skrivit fyra te-böcker, men hon är också kontroversiell för att hon kritiserar de stora kinesiska tebolagens tillvägagångsmetoder. Därmed lever hon ett farligt liv. Det är stora pengar involverade i te-businessen och den enskilda teodlaren har i det sammanhanget ingen talan gentemot de stora te-företagen. Men Shana jobbar bara med handgjort te och det är något helt annat än vad de stora te-bolagen levererar.
Professionellt är Annika till utbildningen ekonom och har jobbat över tjugo år inom kapitalförvaltning och fastighetsinvestering. När det gäller engagemanget för te har hon de senaste fem åren också hållit tekurser och tesmakstillfällen för föreningar och företag. Som obunden te-expert samarbetar hon med professionella tebutiker och sådana som säljer kvalitetste till restauranger i Finland. Via sitt starka te-intresse önskar Annika dela med sig av sin te-kunskap och lära finländare att njuta och uppskatta ett gott te. Finland är, inte oväntat, en tämligen vit fläck på kvalitetsteets internationella karta. Men efter det här lär det nog bli en förändring på den fronten.
FOTNOT
Internationella te-dagen firades första gången 2005 i New Delhi. Avsikten med dagen är att rikta ögonen på hur tehandeln påverkar arbetare, småodlare och konsumenter.
Lyskraft
Mörker råder men ljus bryter in. Eller som Leonard Cohen skaldar i Anthem: "There is a crack in everyting, that´s how the light gets in". Lucia fyller 70 – det skulle man inte tro när man ser henne – och inte bara lyser upp det kompakta decembermörkret, hon påminner också om att vi alla är bräckliga varelser, fulla av sprickor, sår och ofullkomligheter. Alla.
För tjugo år sedan, 1999, jobbade jag på Samfundet Folkhälsan och ledde arbetet med jubileumsboken om Finlands Lucia 50 och som fick namnet Lyskraft. Fem välkända finlandssvenska profiler – Carl Jakob Gardberg, Bo Lönnqvist, Ann-Mari Häggman, Margareta Norrmén och Margaretha Wildtgrube – beskrev Lucia ur olika synvinklar. På min lott föll rubriken: "Lucia och det sociala ansvaret." Jag var visserligen socialarbetare till utbildningen men om Lucia visste jag knappast någonting. Uppfödd på Skatudden var det förvisso inte någon lång promenad till Senatstorget och många av 50-talets Lucia-tåg blev därmed beskådade och beundrade, ofta småhuttrande och inträngd mellan packade publikled. I december 1970 studerade jag i Svenska Folkakademin och det gjorde också Christel Lindström. När vetskapen om att hon valts till Finlands Lucia utbröt ett jubel i skolan som nästan krossade fönstren. Plötsligt var Lucia en person jag kände och då var ju vi skolkamrater också nästan kändisar!
Min luciakunskap var alltså något bristfällig. Månaderna före millenieskiftet fokuserade jag mig på luciatraditionen och satt bland annat i Hbl:s arkiv och läste det mesta vad tidningen skrivit under decenniernas gång om Svenskfinlands Lucia. Och jag blev allt mera medveten om de sprickor och håligheter som dolde sig under den polerade kulturytan, någonting jag visserligen redan i andra sammanhang personligen hade erfarit. Den kulturhistoriska bakgrunden, de finlandssvenska särdragen, sångerna, luciasmycket, Lucias päls, kröningen i Domkyrkan och det imponerande och lysande luciatåget genom huvudstadens centrum – bakom allt detta exponerades en helt annan verklighet där ensamhet, fattigdom och sjukdom var vardag. Så var det redan i mitten av 1900-talet och så är det fortfarande. Skillnaden är väl närmast den att enskilda människors ekonomiska och sociala problem idag är ständigt återkommande stoff i radio, TV och press. Insikten om att det också existerade en mänsklig misär bland finlandssvenskar tillkom för sjuttio år sedan en liten professionell grupp som bara sporadiskt hördes i offentligheten. Då innebar Lucia tröst och uppmuntran, i förlängningen också ett litet ekonomiskt stöd. Idag har Lucia framförallt ett stort symbolvärde som bärare av ljus och optimism i en splittrad och mentalt mörk värld.
Goda tankar hyser stor lyskraft men det behövs också något annat. Det blir jag påmind om när talgoxen Baskerville där på terrassen stirrar mig stint i glasögonen som om han skulle säga: Det räcker inte med snofsiga ljusslingor i äppelträdet, här behövs det talgbollar, frön och nötter också, vi fryser, vi är hungriga!
Vardagen är full av sprickor som kan sila ljus. Jag, vi alla, har ett luciauppdrag.