Författarförvirring
Jag är författare. Mitt namn är Berg. Rune Berg.
Nej, jag är inte författare. Jo, lite. Men framförallt skriftställare, publicist. Det är en definitionsfråga: Synonymlexikonet likställer visserligen författare med skriftställare men tillägger också benämningar som berättare, litteratör, ordkonstnär, diktare, skald. En skriftställare hopar ibland nära de skönlitterära vikarna och journalisternas källsprång men i praktiken ror hen efter sin egenhändigt konstruerade kompass, inte självsvåldigt och besinningslöst men kanske något friare än skalden och reportern. Johan Ludvig Runeberg var en utpräglad poet/författare, hans tidsbroder Zacharias Topelius var både författare, skriftställare och journalist. Idag på Runebergsdagen påminner jag om Lars Huldén som bland annat var författare, skald, dialektforskare, visdiktare, litteraturprofessor och under en lång period även ordförande för Svenska Litteratursällskapet. Och så måste jag förstås också hänvisa till nyss bortgångne Jörn Donner som inte bara var författare men också kritiker, journalist, filmregissör manusförfattare, VD, politiker, diplomat, med mera, med mera.
Etiketterna kan variera i nästan det oändliga. I dagens mångkulturella värld är det inte ovanligt att en konstnär, förutom att hen till exempel kan traktera ett eller två instrument, även kan sjunga, dansa, skriva, kanske också vara visuellt skapande. Konstnärliga gränser överskrids med samma självklarhet som nationsgränser. När jag för hundra år sedan, och längre tillbaka i tiden, måste resa långa sträckor över land och hav för att se och uppleva andra kulturer, knackar kulturerna och influenserna (och influensorna...) idag på min egen ytterdörr: Jag står stilla, världen sluter sig runt mig. När allting på det här sättet vänds ut och in sker det självfallet också diverse nödvändiga omställningar i hjärna och själ.
Så gör ock jag: stjäl gärna. Eller, för att hänvisa till dagens Forssell-citat: gräver som ett paternosterverk i de litterära våtmarkerna i hopp om att finna dränkta och bortglömda godbitar. Paternosterhissar har jag sprungit i och paternosterverk har jag sedan länge erfarenhet av: Alla dessa skopor som likt pärlorna på ett radband (Pater noster) schaktar fram välsignelser ur min krokiga kropp. När andras klokare tankar når min skalle stuvar jag om dem i min egen lilla hemkonstruerade ordkvarn, pressar där ner lösryckta meningar och allehanda förkortningar och av geggamojan kokar min egen lilla soppa på en spik. Det är självklart inte alldeles problemfritt men underlättas om jag samtidigt har en skruv lös i hjärnpanelen. Det har också Tage Toll – en skruv lös. Och apropå ståtliga titlar: Tage Toll som på sin höjd kan skriva ordet Pensionär på sitt obefintliga visitkort brukar gå omkring i hufvudstadens centrum och fantisera att han nog egentligen är en internationellt välrenommerad Kulturforskare, en allvetande och djupt respekterad Samhällsförbättrare, ja, egentligen nog en riktig Kejsare, en sån där med kläder spunna av finaste silke och guldtråd, så eleganta och överdådiga att de är alldeles genomskinliga. De tankarna fyller det nästan tomma skalet till bredderna och ger honom pondus att genomlida ytterligare en meningslös dag där han, allt medan applåderna smattrar och fanorna vajar, nådigt nickande och ansträngt leende skrider genom folkmassorna.
Och apropå lösa meningar: Idag onsdag, på självaste Nationalskaldens minnesdag, blir det bland annat klarlagt att Tage Toll bär på en speciell talang, eller kanske det egentligen är ett evolutionellt snedsteg. Nå, hur som helst: Innanför skallbenet på Tage Toll har fontanellerna förblivit helöppna som på en nyfödd baby, vilket resulterat i en ytterst ovanlig förmåga: Där andra ser och mödolöst läser meningsfulla meningar hakar Tage Toll ständigt upp sig på alla dessa intressanta stilfonter – Garamond, Times, Helvetica, Edwardian Script, Century Gothic. Själv förlikar han sig i första hand med de smårunda formerna i Cooper Black. Och det låter i hans tinnitustyngda öron nästan som James Bond. Mitt namn är Bond. James Bond. Agent 007.
Mitt namn är Toll. Stil-iga Toll. Skribent 000.
Idag publiceras tredje kapitlet ("Onsdag") i sagan om Tage Tolls tavla: Se balken upptill.
Grådag
Idag har Valo namnsdag, Valo ("Ljus") som kan vara förnamn både på en karl och kvinna. Och tillnamn för båda. Ljus är alltså i sikte även om februaridagens gråsvarta bergsvy ytterligare har mörknat i kanterna – fortfarande inget förmildrande eller bestående snötäcke i sikte. Och jag minns en liknande ljusfattig period för många år sedan – ett annat berg, en annan utsikt. Och en annan verklighet.
Det är en kväll strax före midnatt. Jag ligger i sängen halvslumrande och känner plötsligt och fullkomligt oförberedd på hur någonting som påminner om ett vulkanutbrott tar sats i nedre delen av magen och bara på någon minut, innan jag varken hinner fäkta eller fly, är eruptionen ett faktum. Ett pyroklastiskt flöde av förtätad sorg sprutar ut ur ögon och näsa ackompanjerat av djupa stön, halvkvävda skrik och kramper i diafragman. Gråten väller fram som vattnet i en söndrig fontän, svetten lackar, lakanen kladdar. Jag flämtar, försöker andas i kapp med hulkandet, men det är som om högre makter, eller mörkare krafter, gång på gång skulle daska mig som en våt trasa mot en hård jord. Samtidigt går hjärnan på högtryck, övertänd och bromsbefriad – vad är det som händer, håller jag på att förlora förståndet, är det själen som bryter samman? Varifrån all denna okontrollerade styrka, alla dessa känslor av saknad och skuld som likt glöd och aska formligen forsar ur min kropp. Av bilder och minnen inte ett spår, bara förtvivlan, ensamhet och ett stort svart hål.
Utflödet kan inte kontrolleras, styras eller stoppas och efter några korta andhämtningspauser forsar lavan het och röd igen längs den skakande kroppen. Timme efter timme. När dagen gryr lugnar sig vulkanen något, men bara för att ta ny sats efter några korta uppehåll. Utmattad och förtvivlad kan jag inte annat än låta gråten flöda och hoppas att den har ett slut.
Ganska exakt tolv timmar efter det första utbrottet krälar jag upp ur mitt vulkanmörker, duschar, klär på mig. En stund senare sitter jag och gråter tyst för sig själv vid köksbordet, en gråt över gråtens verklighet och befriande förbannelse.
Flödet fortsätter ryckvis, dag efter dag, men nu med lätt fördröjning. Det året befinner sig jag mig nästan dagligen i ett forskarrum i universitetets huvudbyggnad och när jag känner av det första svaga mullret och anar den stickande känslan av förtätad sorg, packar jag ner min dator, går snabbt till den parkerade bilen och kör sedan under stark koncentration hem, en sträcka på fem-sex minuter. De första dagarna hinner jag knappt innanför dörren innan jag bokstavligen faller ihop i tamburen och blir där liggande medan krafter aldrig förr upplevda sliter och vrider i kropp och lem. Intensiteten skrämmer och förbryllar mig. Veckor och månader drunknar i flödet men det anlete omvärlden får se skiljer sig inte så mycket från det som tidigare uppvisats. Möjligen är ögon och ögonlock rödare än vanligt, blicken visserligen tom och trött men i övrigt speglar skalet ingenting av innanmätets kaos.
Så fortgår livet. Det glädjerus som en på äldre dagar genomförd högre högskoleexamen självklart skulle bidra med uteblir, trots röda rosor och universitetets insignier. Mina gråtattacker fortsätter, inte varje dag men nästan, inte fem timmar men en eller två, ibland bara en halv timme. Så töms, portion för portion, min sorgreservoar under en tidsperiod som sträcker sig över tjugo månader. Då inträder efter hand, nästan obemärkt, ett slags vilsam tystnad i min tillvaro. Som fotografier i ett framkallningsrum stiger landskapen långsamt fram i mörkret, nya motiv blir synliga, dunkla profiler får färg och form, relationer fixeras. Efter det kan vulkanmullret ibland anas under huden, men nu mest som en påminnelse om sin urkraft, kanske som en motvikt till idyllen, den förföriska och vilseledande.
Idag på Valos, Ljusets, dag blir jag uppmärksammad på att det finns vägar även ut ur en svår depression. Min gråtmanifestation var framförallt ett uttryck för en förträngd sorg som krävde sitt utrymme men snuddade naturligtvis också vid den mera patologiska versionen av nedstämdhet. Mörker, inre och yttre, är alltid svåra att bära och blir inte bättre av att negligeras. Några extra lampor inomhus skingrar en del av vinterdunklet men när det gäller vårt mörka psyke är det bara ord och beröring, gråt och tid som gäller.
Den ryska genen
Under huden är jag många
Från och med idag, och en god bit in på våren och försommaren, publicerar jag – den 1:a och 15:e varje månad – berättelser som jag skrivit utgående från enskilda individer i min mammas släkt. Historierna är faktabaserade men som kulturhistoriskt intresserad skriftställare har jag tagit mig friheten att vid behov fabulera fritt, förtydliga det som varit oklart och ibland lyfta fram det som blivit fördolt. I stället för att rada upp stela släktskelett med vidhängande faktatexter i en utställningsmonter injicerar jag här i stället lite blod i gamla skrönor, muntliga och skriftliga, som tidigare ofta saknat både scenografi och regianvisningar. Tanken är att finna något slags rim och reson i det till synes kaotiska, kanske hitta ett övergripande mönster i de disparata pusselbitar som fortfarande finns bevarade men som i en allt mer förpestad omvärld riskerar att tappas bort i dimman. När ensamheten och meningslösheten slår sina vassa klor i mig vill jag bli påmind att tidigare generationer har kämpat med liknande livsutmaningar. Och när framgångens vindar blåser mig i ryggen minns jag att också de mången gång varit tillfälliga och övergående. Det mesta är sig likt – dagar, veckor och år snurrar på, det är bara aktörerna och lite rekvisita som byts ut. Jag står inte utanför och betraktar något på avstånd, jag ser in i mig själv där många generationer bakåt uppenbarar sig på DNA-biografens veckade duk. Under huden är jag många.
[Fotografierna ur släktalbumen har jag manipulerat i Photoshop för att förstärka intrycket att vi här rör oss i ett gränsland mellan fakta och fiktion]
Scen I: Irkutsk, Sibirien, fredagen den 24 september 1875
Nikolaj Gerasimov står med händerna bakom ryggen och blickar ut genom det frostiga fönstret. Den första köldknäppen har färgat buskar och undervegetation i orange och purpur, marken är frusen. Han ser hur några fångar kommer ut ur baracken och går med raska steg mot stallet. Det är i början av hösten och hästarna, nästan fyrahundra, är i prima skick. Men så får de också bra skötsel av nästan lika många interner.
Vad ser du på? Väntar du på någonting Nikolaj?
– Nej, jag ville bara se att vakten öppnade porten i tid.
Nikolaj svänger sig in mot rummet och ser på Nicko, två år, som sitter på golvet och leker med en trähäst.
– Ska Nicko också bli en hästkarl som stor?
Nicko tittar nyfiket på den skäggiga gestalten i den svarta rocken, skuffar sedan ryckigt till sin häst och grymtar någonting ohörbart. Nikolaj ler inåtvänt men ser samtidigt jäktad och smått besvärad ut.
Är det ryggen igen?
– Nej. Nej! Men Klavdia.
Han gör en gest med höger arm mot dörren till sovrummet.
– Barnmorskan kom för tre timmar sedan. Det måste väl ändå vara dags snart.
Nikolaj går med några snabba steg över det knarrande golvet till det andra fönstret i salen, samtidigt som han omedvetet gnider handflatorna mot varandra. Han ser nu hur fångarna grupperar sig på sandplanen framför stallen för att ta emot order av arbetsledaren. Själv känner sig Nikolaj som ett slags far för dessa vilsna varelser som mot sin vilja deporterats till denna avkrok av det ryska väldet. Kanske hans inställning beror på det farfar Geismuth Dukowski måste genomlida då han tvingades lämna sina hemtrakter när kejsarinnan Katarina II rumsterade i den polska lågadelns göranden och låtanden på 1700-talet. Men farfar hade tur som snavade över guldfyndigheter i Sibirien och stannande sedan i frivillig exil för att försörja sig som vaskeriägare. Geismuths son Pavel antog det mera ryskklingande namnet Gerasimov och nu är det Nikolaj som administrerar verksamheten och kammar hem vinsterna.
– Varför dröjer det så länge!
Jag tror jag anar ditt dilemma, Nikolaj. Du älskar sin hustru djupt och innerligt, det har jag redan förstått. Klavdia kommer visst från en sibirisk miljonärsfamilj som intresserar sig för konst och vetenskap? Klavidas far, har jag hört, heter också Nikolaj, precis som du, och är en välbärgad handelsman som har byggt både teatrar, kyrkor, skolor och universitet. Dessutom är han innehavare av ett omfattande bibliotek, några ångbåtar och en pälsfabrik – otroligt!
Klavdia har två systrar, Nickos mostrar alltså – Alexandra, och Apollinaria, eller Kapitolinna som hon också kallas. Ja, och så finns där ännu en bror, Semjon, som är vetenskapsman med imponerande kunskaper om speciellt östra Sibirien. Det här är kulturelit av den gamla stammen, någonting att vara både stolt och tacksam över, inte sant!
Men säg mig Nikolaj, är du själv en kulturpersonlighet, pengar har du åtminstone? Allt är inte guld som glimmar men tydligen tillräckligt för att dina vinster ska bli ansenliga. Statsbanken köper dina mineraler och för det nöjet betalar du anspråkslösa 16 % i skatt. Visserligen har du diverse utgifter på maskiner, verktyg, hästar och utfordring av trehundra fångar, men sen kan du satsa resten på Klavdia, barnen och huset. Vart ska ni resa nästa gång? Jag ser brevkorten på skänken där borta, minnen från städer i Ryssland, och souvenirer och konstreproduktioner från Korea, Manchuriet och Kina som hänger till höger i matsalen. Du är en berest man, Nikolaj. Berest och nyfiken på allt det nya – järnvägsspår, tekniska uppfinningar, bildning.
Men det är kanske inte viktigt just nu. Kanske du funderar på dina interner, vad som kunde hända dem om du inte hade råd att ge dem mat? Eller om någon galenpanna fick för sig att fly och sprang rakt ut genom stadsporten och försvann upp mot bergen? Det skulle aldrig sluta bra. Björn och varg stryker omkring i de ödsliga markerna, illgärningsmän dyker upp från ingenstans – där finns det inget skydd, ingenstans att gömma sig. Och en simtur i den iskalla Bajkalsjön kan bara sluta på ett sätt. Alltså stannar de kvar, sköter om hästarna, skyfflar sand, transporterar grus och sten. Och bidar sin tid. Och du förblir deras målsman, myndighetsbevakare och fadersgestalt för all framtid. Blir det så? Är det så?
Och du måste ursäkta mig men jag måste ännu kommentera den här konstruktionen runt ditt hem och din gård. En palissad med vassa spetsar överst – är det nödvändigt? Jo, jag har hört om vilddjur som kan klättra, och rånare som inte tvekar att ta sig an de svåraste hinder bara för möjligheten att komma åt dina matförråd och vapen. Men ändå – en fem meter hög mur … en djurpark, fast tvärtom – djuren i det fria, och människan inlåst i en bur? Känner du dig hotad, Nikolaj?
– Herr Gerasimov, herr Gerasimov!
Barnmorskans röst hörs tydligt bakom väggen och samtidigt slås dörren upp. Hon håller upp ett litet bylte och säger: – Se, vilken duktig dotter er hustru fött er!
Nikolaj grabbar försiktigt det inlindade människobarnet i sina grova nävar och den nyfödda nästan försvinner i hans stora famn. Med Nicko i bakhasorna går de sedan in i sovrummet där Klavdia nu ligger alldeles stilla och fortfarande rödflammig i ansiktet efter anspänningen. Nikolaj lägger den nyfödda på hennes bröst och kysser henne ömt på båda kinderna, Nicko och barnmorskan ställer sig på andra sidan sängen. Ingen säger någonting på en lång stund, rummet vibrerar av tystnad. Då hörs ett svagt gnyende som snabbt ökar i styrka och intensitet, och barnmorskan föser lugnt men bestämt de två herrarna ut ur rummet.
Det var så det gick till när Sofia ”Sonja” Nikolajewna föddes.
Scen II: Tre år senare. Samma hus, samma människor
Det första som hörs är det knastrande ljudet från eldstaden i stora salen och fraset av kjolar som nuddar golv och bänkar. Det första ögat uppfattar är skuggornas spel på väggarnas breda timmer, oljelampan ovanför det ovala matsalsbordet, samovaren med sin lilla tekanna, och alla de handmålade kopparna i skåpet ovanför det lilla runda mässingsbordet med sin grannröda broderade sidenduk inhandlad på en marknad i Manchuriet. Och vattenkannorna, porslinsservicen, besticken i de sidenfodrade askarna, en stor mortel i mässing, flera grytunderlägg, en mängd skålar av vilka några av kinesiskt ursprung, muggar, bägare, ölstop, tallrikar av både mässing och trä, slevar och kastruller.
Det välbekanta ljudet kommer från köksornas ordväxlingar, skratt och gnabb, och doften av rödbeta och rotselleri som med vana händer skärs och styckas medan buljongen redan puttrar i en stor kastrull. Sjtji och borsjtj äts varje vecka, blinier med smetana på helger. Men ibland, när Nikolaj och hans kompanjoner varit på jakt, har det hänt att både björn och vildsvin hamnat på tallriken. En och annan gris slaktas i grannskapet, men i övrigt inhandlas köttet i handelsbodar inne i staden. Ibland förirrar sig Klavdia och Nikolaj bland de otaliga kinesiska marknadsstånden med sitt överflöd av kryddor, sällan skådade. Med häst och kärra, och några knyten fyllda med kött och grönsaker, återvänder de till tryggheten bakom palissaden, till hemmets tunga skyddande väggar, till Nicko och Sonja, in i själva livets hjärta.
Nu sitter de alla i stora salen vid ett långt bord och väntar att middagen strax ska serveras. En barnflicka – hon heter Olga – har placerat sig mellan barnen och ska vid behov bistå med slev och trasa. Stämningen runt bordet är munter, nästan uppsluppen. Pappa Nikolaj berättar om människor han träffat på resor långt borta, märkliga figurer iskrudade kläder av siden och sammet i rött och blått och guld, och med långa hårslingor under lustiga små trekantiga hattar, och med ansikten prydda av smala mustascher och sneda ögon. De bugar och går baklänges, talar ett obegripligt språk och luktar parfym och damm och är alltid vänliga, aldrig oartiga. Utom när de blir arga förstås, för då blåser de blå rök ut genom de stora näsborrarna och eldslågor blixtrar i de tandfyllda, gapande munnarna.
Nicko och Sonja tittar häpet på pappa, men när han efter en dramatisk konstpaus brister ut i ett rungande skratt släpper spänningen som i ett trollslag och Sonja hoppar upp ur bänken och springer fram till sin far och ger honom en kram som besvaras med en stor kyss på hennes panna. Olga lägger leende sin arm runt Nicko som är lite blek i ansiktet samtidigt som Klavdia, snabb och vig som en lokatt, tar ett par steg ut på golvet och låtsas vara ett vilddjur på jakt. Hon tänjer och sträcker på armar och ben, spanar ut över rummet efter ett byte, stannar upp liksom lyssnande, och kommer sedan, med blicken stadigt fäst på Nicko, långsamt smygande som i djup snö allt närmare och närmare. I ett sista hastigt skutt kastar hon sina armar runt Nicko som först skriker till men sedan skrattar medan hans mor överöser honom med våta kyssar och varma kramar. Nikolaj stiger upp i sin fulla längd, breder ut armarna över sin familj och deklamerar med teatralisk röst:
– Kärlek, hosta, rök och pengar kan man inte dölja länge!
Scen III: Ytterligare sju år senare – året är 1885
Det är dags för Nikolaj att ta avsked av Nicko och Sonja som tillsammans med Klavdia nu skall resa till S:t Petersburg. Första etappen beräknas ta flera veckor i anspråk, närmaste järnvägsstation ligger i Tomsk drygt tusen kilometer nordväst om Irkutsk. De resterande sextusen kilometrarna skall sedan avnjutas från insidan av en järnvägsvagn. Det är en resa som företas bara en gång och den går bara i en riktning. Det sägs inte högt men alla, inte minst Nikolaj, inser riskerna med detta vidlyftiga, men nödvändiga företag.
Nödvändiga?
Nikolaj ser realiteterna: Irkutsk är visserligen Sibiriens huvudstad, här ligger de officiella ämbetsverken, Högsta domstolen, Statsbanken, Militärskolan, och också den ortodoxa katedralen med sina sex förgyllda lökkupoler, och till och med en protestantisk engelsk kyrka med ett högt och spetsigt torn. De officiella byggnaderna, tunga och pompösa, omgärdas av ett hav av bräckliga låga trähus. De breda sandiga gatorna bildar ett grafiskt mönster som vår- och höstregn nästan helt suddar ut. Det är bara på huvudgatan Karla Marska som man kan vandra på trottoarer byggda av grova träplankor. Nej, Irkutsk är inte den rätta miljön för barn till föräldrar som har privilegier som är ganska lika adelns. Tillsammans med Klavdias far Nikolai Rodionov sköter Nikolaj Gerasimov affärerna i Sibirien med omnejd, men på längre sikt krävs det också en representation i den ryska huvudstaden. Sonjas babusjka Elisaveta i S:t Petersburg behöver flankstöd från den övriga familjen. Och framförallt måste barnen få en allsidig utbildning, lära sig franska och tyska, konst och kultur, och bli insatta i det världsliga livets skrivna och oskrivna regelverk. Ja, det är en nödvändig resa.
Efter ett känslosamt avsked sätter sig de tre passagerarna i trojkan tillsammans med kusken, och resesällskapet rullar ut genom palissadens norra port, viker av mot landsvägen som följer Angara floden mot nordväst och så inleds en nästan evighetslång resa: Meget – Angarsk – Telma – Usolye-Sibirskoye – Ouzki Loug – Shamanaeva – Kutulik – Salari – Zima… När natten kommer tar man in på ett gästgiveri, äter en god middag och utbyter senaste nytt med värdfamiljen medan kusken sköter om hästarnas behov av vatten och föda.
Följande dag fortsätter färden och landskapen skiftar karaktär. De första dagarnas bergsvyer övergår så småningom i höglandets steppområden med sina oändliga ödemarker. Skog och träd hör till gårdagen, framför dem ligger nu enbart låga buskar och gräs så långt ögat kan nå. Höstens mark är hård och ekot av ytterhästarnas galopp jämnas ut av mitthästens jämna trav. Ga-lopp-ga-lopp-ga-lopp-glopp-glopp-glopp-ga-lopp-ga-lopp-ga-lopp-glopp-glopp… Hästarna frustar, hjulen gnisslar, vinden viner. Här på de tidvis väglösa vidderna kränger och skumpar vagnen i den höga farten. Klavdia, Nicko och Sonja håller fast sig vid bänkarna så knogarna vitnar, det är på en gång spännande och lite skrämmande. Ibland ropar kusken någonting åt Klavdia om naturen eller den obefintliga vägen. Det här är bekanta vyer, här har han färdats många gånger förut.
På den fjärden dagen, vid middagstid och på flera timmars avstånd från föregående gästgiveri, ger kusken plötsligt ett tecken samtidigt som han låter hästarna trava lite långsammare. Han lyssnar. Klavdia lyssnar. Nicko och Sonja tittar förvånat på varandra. Ett svagt ylande hörs långt borta, men ingenting syns. Och så igen samma isande yl. Kusken sträcker på sig alldeles rak i ryggen, som om han för ett kort ögonblick tvekade. Så manar han på hästarna att öka farten, böjer sig ner och plockar upp ett gevär som han ger åt Klavdia, tar med den lediga handen ett annat gevär åt sig själv, och ropar åt Nicko och Sonja att ta var sitt vapen som ligger under deras bänk. Samtidigt ser alla fyra någonting som rör sig långt framme till höger – ett litet dammoln som snabbt blir större och ur vilket ett tiotal, nej, minst tjugo vargar i högsta hastighet rusar mot hästekipaget. När de första djuren är på bara några tiotal meters avstånd skjuter kusken sitt första skott, men missar. Han siktar på nytt och träffar. Samtidigt kastar sig några vargar mot hästarna som stegrar och sparkar med hovarna i luften. Strelyat! Strelyat! Skjut, skjut! Klavdia fumlar med hanen, fingrarna vill inte lyda, Nicko höjer förskräckt sitt gevär, Sonja har tårar i ögonen, hon försöker sikta men vagnen skakar, det är omöjligt att sitta stilla, och blicken är suddig. Hästarna skenar, en varg får en hov i sidan och faller kvidande ihop. Nu skjuter kusken skott efter skott, några vargar faller döda ner, andra blir skadade och stannar blödande och förvirrade upp, oförmögna att följa den skenande vagnen. Men ett tiotal bestar gör red efter red, kastar sig mot hästarnas bakben, hoppar upp mot trillan. Nu skjuter alla fyra, det smäller och skriks, fradgan från hästarnas munnar stänker mot vagnen, tandfyllda vargkäkar grinar hotfullt överallt, dammet ryker, hjulen knakar.
Så plötsligt retirerar de sista överlevande bestarna och försvinner ur sikte i ett moln av sand och sten och grus. Kusken fortsätter en stund att driva hästarna i fullt galopp men måste sedan sakta farten när han upptäcker att en av dem haltar. För en kort stund stannar han hela ekipaget och lindar en tygbit runt ett blödande bakben. Sonja gråter, Nicko är kritvit i ansiktet, Klavdia skakar. Kusken torkar svetten ur pannan. Vid nästa gästgiveri stannar sällskapet tre dagar för att vila upp sig efter strapatserna. Under tiden skaffar kusken fram en ny häst för resten av färden.
Efter ytterligare fem veckors förflyttning i trojka anländer fyra trötta resanden en tidig kväll i slutet av oktober till Tomsk.
Scen IV: St Petersburg i mitten av 1890-talet
Babusjka Elisavetas hem är ett litet stenpalats i centrum, delvis finansierat av Nikolaj. Guldspeglar, kristallkronor, sammetsdraperier, äkta mattor, eleganta möbler, några betjänter, och en kusk med häst och vagn. Och alldeles runt de närmaste gathörnen – damer i siden och päls, officerare i stiliga uniformer, utsmyckade vagnskarosser och hästar med plym. Vintertid vistas kejsarfamiljen i Anitjkovpalatset vid Nevski Prospekt, framför Vinterpalatset kan man se kejsarinnans Chevaliergarde, på operan och i teatrarna konverserar man på franska. Vid Nevaflodens stränder ligger den kejserliga flottan i all sin glans.
Här, mitt i societetens högborg, bor Sonja och Nicko sedan några år tillbaka. Sonja har genomgått den fina klosterskolan, Nickos militärutbildning är på slutrakan. Efter Nikolajs död för några år sedan har även Klavdia stationerat sig i St. Petersburg. Även om deras umgängeskrets i första hand är rysk kan de naturligtvis inte undgå att notera det internationella inslaget i huvudstaden, och mängden skandinaviska profiler inom handels- och affärsliv, inte minst den nobelska societeten. Och liksom i förbifarten, som ett förskräckande och varnande exempel, viskas det fortfarande ibland om Dostojevskijs finska pigor eller om finlandskie urozjentsy, dessa finska infödingar som rumsterar på gator och torg men lyckligtvis inte hör hemma i palats och salong. St. Petersburg är en internationell stad, sofistikerad och kultiverad, men med ett drägg som hämtar sin näring från grannlandet i nordväst.
[NÄSTA AVSNITT i den lätt dramatiserade släktberättelsen publiceras på blåggen lördagen den 15 februari]
Horror
Bara för att jag mycket regelbundet, varannan vecka faktiskt, går till frisersalongens Tove och låter henne polera flinten, ska ingen komma och påstå att jag är avundsjuk på alla som har långt och stiligt hår, men den här rubriken blev bara för lockande... Skyltdockorna passerade jag häromveckan mitt på Alexandersgatan i huvudstaden och de fick mig omedelbart på gott humör. Jag tvärnitade och drog fram kameran ur ryggsäcken och knäppte några bilder allt medan förbipasserande lite frågande tittade på fotografen och undrade vad han egentligen sysslade med.
Kanske mina okända medbrödrar och -systrar har garderoberna fulla av dylika peruker och tycker det här är vardagsmat, eller åtminstone vanlig vardagslyx. I så fall är detta just den dag då man ska plocka fram sin största peruk och iförd den excellera sina dolda talanger. I USA kallas det Big Wig Day. Det handlar alltså om att överraska omgivningen både visuellt och känslomässigt. Så här i det snöfria januarimörkrets sista skälvande timma kan en orange jätteperuk vara den ultimata pricken på i:et när du steppar fram på vardagsrumsgolvet inför den häpna familjen och den ännu mer skräckslagna katten.
Jag som varken har dolda talanger eller bortglömda peruker i byrålådan känner mig idag ovanligt hårdflörtad, för att inte säga hårdhjärtad. I själva verket tycker jag att de som påstår att hjässans yta är viktigare än skallens innehåll (syftande på hårddisken) ägnar sig åt hårdnackat hårklyveri som inte är värdigt den långhåriga hårdrockare jag en gång för mycket länge sedan inte var. Nu är jag faktiskt bara en hårsmån från att bli riktig förbannad. Jag tror faktiskt jag ska bli en hårding, en sån där som ständigt popsar i sig en massa hårmoner så att hjärnan skrumpnar och till slut bara noterar en massa hårribla skrivfel i håråskåpen.
Ja, hårregud!
Ställföreträdaren
Målning/collage: Carina Granlund
Livet är en obegriplig resa. Och inte blir det speciellt mycket begripligare med åren: perspektiven förändras självfallet, gamla beprövade insikter omvärderas, nya prioriteringar tillkommer. I vissa sammanhang blir jag kanska klokare, mera erfaren, men samtidigt anar jag det enorma gap som breder ut sig mellan min lilla verklighet och andras verkligheter. Och hjärnan går tillfälligt på högvarv och mer eller mindre tydligt återkommer den eviga frågan: Vad är meningen med livet? Eller i lite utspädd, light version: Vad är meningen med dagen idag?
Och jag tänker så här: Jag serveras dagligen en ny dag som på sätt och vis är en återspegling av ett helt liv: jag föds på morgonen, växer upp på förmiddagen, lever ett aktivt utåtriktat liv på dagen, saktar farten senare på eftermiddagen tills natten slutligen sluter mig i sitt mörker. "Var dag ett nytt liv". Men dagen är "bara" ett ramverk, en scen med en viss scenografi, jag måste på ett eller annat sätt själv skapa innehållet. För mig innebär det ibland att söka och finna toner på pianot, oftare att fånga flyktiga motiv med kameran men framförallt att formulera meningar av tankar jag inte visste att jag hade.
Och det är just det här som är själva knutpunkten: Varje morgon känner jag hur tomheten breder ut sig, framförallt i huvudet men kanske också i kropp och själ. Stående framför datorn vid det höj- och sänkbara skrivbordet kulminerar osäkerheten som ibland sedan övergår i ett diffust obehag och i värsta fall i en lätt ångest. Har jag inte tidigare känt mig frikopplad från vad man kunde kalla ett meningsfullt liv så sker det senast nu. Och samtidigt får den ordfyllda men konserverade hjärnan en snedtändning; Meningen med livet hör ihop med språket, med det mänskliga uttrycket: ordfyllda meningar skapar meningsfulla liv. Nå, det kanske är att ta i, men du förstår tanken. Och i samma ordvändaranda konstaterar jag att de konserverade orden i hjärnans vindlingar är själva byggstenarna i den konversation jag för med mig själv och andra; bara en bokstavsjustering och tanken hastar i en annan riktning.
Någonting liknande sker också med kameran i händerna: Det som vid första anblicken ser ut som ett motiv multipliceras, fördjupas och förvrängs när bilden tornar upp på den stora dataskärmen. Nu är det inte bara en statisk återgivning av ett specifikt motiv vid en bestämd, tydligt avgränsad tidpunkt. I själva verket förändras innehållet allteftersom tanke och minne och känslor färglägger fotografiet, kanske det till och med ser ut att röra på sig, eller åtminstone härbärgerar ansatsen till en ryckig kortfilm.
Med musiken är processen mera mystisk. Jag känner en dragning till att tonsätta dikter, rimmade dikter. En rimmad dikt innesluter i sig en rytm och ibland också en antydan till melodi. Risken är att åka snålskjuts på det självklara som ibland är det banala. Utmaningen är att inte heller falla i det andra diket och göra våld på de inneboende kvaliteterna, men i stället hitta nya dörrar, öppna nya fönster. Det sistnämnda underlättas av att pianot står vid två stora fönster som dels vätter mot terrassen, dels ut mot det omgivande Andberget. I slutet av 1970-talet, när jag var som mest aktiv i Visans Vänner-sammanhang, diskuterade norska visvänner huruvida det var möjligt att skriva vackra visor i bombskydd eller slutna bankvalv. Svaret var: kanske. Att det går utmärkt väl att skapa mästerverk i skumma källarlokaler är både Evert Taube och hans VV-föreningar ett övertydligt bevis på. Men mitt pianoklinkande får helt säkert styrfart av en viss naturbaserad utsikt. Men vilka insikter utsikten alstrar är svårare att i ord beskriva, och närmast obegripliga är de tonala impulser som hjärna och hjärta förmedlar via kropp och armar till pianots tangenter, i synnerhet för mig, en amatör i musikens värld.
En del av detta obegripliga konstnärliga skapande, som kanske är den viktigaste ingrediensen i mitt tidvis ihåliga och transparanta liv, beskriver jag i historien om Tage Tolls tavla – en saga om en senior. Genom att ställa mig utanför mig själv och och i stället betrakta och beskriva den snarlike karikatyren Tage Toll lösgör jag mig i någon mån från egots och självkritikens obarmhärtiga påhopp. I ett till synes lättsamt, för att inte säga raljerande tonfall, målar jag upp en delvis mörkare scenografi och vill därmed tro att den spänningen väcker nya inre bilder hos läsaren. Och gör den inte det så kan jag alltid försvara mig med att "...det var bara en saga, en förlupen tanke, ett litterärt hugskott". Trevlig läsning!
[Se balken upptill: Tage Toll. Där uppenbarar sig också nästa kapitel onsdag vecka, därpå följande kapitel torsdag vecka. Och så vidare, fram till måndagen den 16 mars].
En värld i världen: till vänster Andberget, rakt fram terrassen. Här pågår livet i en högljudd tystnad. Även för Tage Toll.
Råttans år
GOTT NYTT ÅR 4718!!!
Fördelen med att kallas Mao är att jag får fira nyår två gånger per år (om det nu är någon fördel...): Ett finskt nyår och ett kinesiskt nyår. Och jag åker givetvis snålskjuts på den kinesiska kulturkopplingen även om mitt Mao inte kommer från en viss kinesisk diktator och massmördare utan i stället är en lätt omskrivning av smeknamnet på en svårt funktionshindrad liten kille på dåvarande (1970) Kårkulla centralanstalt där jag en sommar praktiserade. Han kallades Mau och en av vårdarna tyckte att jag påminde om honom och då fick jag smeknamnet Mao. Så är det, och ämbar blir det inte. Men jag förnekar inte en viss likhet med ORD-föranden också; speciellt flinten och kulturrevolutionen, men jag har som känt börjat ta lite avstånd från min namne vilket ju blåggnamnet är det tydligaste beviset på.
Tillbaka till kinesiska nyåret: Idag, den 25 januari 2020 träder 1,4 miljarder kineser in i Råttans År. Jag är själv född i Råttans år (1948) och även om jag ogillar råttor som pesten så kan jag därmed se fram mot ett ovanligt lyckosamt år, vilket jag tackar alla inblandade för. I Kina kan råttan vara både charmig och hårt arbetande, intelligent, organiserad och skicklig i allt den gör. Men det är i Kina det. För den som inte riktigt har klart för sig hur det förhåller sig med dessa zoologiska förtecken i den kinesiska kalendern kan jag (efter en titt på bland annat Richard Nygårds utmärkta hemsida KINA) konstatera att djurens antal är tolv vilket alltså betyder att samma kräk återkommer vart tolfte år. Och råttan är faktiskt först på listan vilket gör den till en ledare, en pionjär. Sen följer oxe, tiger kanin, drake, orm, häst, get, apa, tupp, hund och gris. Men som om detta inte skulle vara tillräckligt sofistikerat så tillkommer i det här sammanhanget även de fem elementen – metall, vatten, trä, eld och jord – och multiplicerar man 5 x 12 får man som bekant 60 vilket i sin tur innebär att kineserna lever i 60-åriga cykler. Den just nu pågående cykeln rullar på sedan den 2 februari 1984 och har en beräknad målgång den 29 januari 2044.
En kort sekund skakar jag på huvudet åt denna 60-åriga tidscykel som känns både främmande och konstlad. Men ett ögonblick senare slår mig att jag å andra sidan helt självklart och utan större åthärvor dagligen räknar sekunder och minuter som tickar (jo, jag har en analog klocka) just i denna rytm. Och när jag konsulterar den (det?) alltid lika pålitliga Wikipedia får jag veta att det var den grekiska astronomen Ptolemaois (100-170 e Kr) som konstaterade att 60 var ett fullkomligt tal och att man utgående från det kunde beräkna alla förhållanden i universum. Och samtidigt noterar jag den oerhört fascinerande sanningen som vetenskapsmännen kommit fram till: En sekund är tiden för – håll i dig nu! – 9192631770 perioder av strålningen från cesium-133-atomen vid övergången mellan två energinivåer. Här måste jag vara alldeles uppriktig: Det brukar jag inte tänka på varje dag!
Tillbaka till kineserna. Våra dryga 2000 kalenderår är bara blahablaha jämfört med kinesernas månkalender som kejsare Huangdi tog i bruk 2698 år före Jesu födelse. Medan övriga världen befinner sig i år 2020 cyklar kineserna nu på i år 4718 och det som bekant i en allt snabbare takt. Allt är större, vidlyftigare och mera imponerande i Kina; månarna, folkmängden, även nyårsfirandet – femton dagar då kineserna ofta reser långa sträckor ("världens största folkvandring") för att träffa sina familjer (utom de stackars tiotals miljoner som bor i Huanggang, Wuhan, Ezhou, Xiantao och Chibi där risken för att coronaviruset just nu ska sprida sig är störst). När vi eventuellt äter en lite lyxigare nyårsmiddag kastar kineserna i sig åtta olika rätter (8 = lyckotal), när vi bränner av fem raketer och några häxpipor på nyårsafton skjuter kineserna halva statskassan i luften (dock inte i år på grund av den rådande coronaviruskrisen). Men så tillverkas också 90 % av alla fyrverkeripjäserna i Kina vilket i någon mån förklarar detta pyrotekniska frossande. Och som en enkel och anspråkslös efterrätt, efter femton dagars orgieaktigt firande i familjens trygga sköte, drar kineserna ännu till med lyktfestivalen Yuan Xiao där man, förutom fixar papperslanternor, även kastar i sig kopiösa mängder risbollar och ägnar sig åt lejondanser. Det här skulle givetvis vara en omöjlighet för vem som helst av oss västerlänningar men kineserna har ju tränat på det här i minst 2000 år. Troligen 2060.
Och som om inte detta redan var grädden på moset (stopp stopp! – du visste väl att det uttryckte inte syftar på vispgrädde på potatismos utan på rinnande grädde på äppelmos!? Ja ja, vad allt lär man sig inte på den (det?) alltid lika informativa Wikipedia). Jo, alltså (jag håller visst på att tappa tråden totalt...): Det kinesiska nyåret är samtidigt en välkomsthälsning till våren. Så jag passar på att så här som avslutning klämma in lite prisad litteratur i detta tillskruvade blåggbabbel. Nobelpristagaren Mo Yan (2012) skriver i Ximen Nao och hans sju liv om Jinlong som sätter upp en pjäs för att välkomna våren: "Under den här perioden var gården utanför familjen Ximens residens fylld av klangen från stränginstrument, flöjter och kvinnors och mäns sång. Revolutionens högkvarter omvandlades till en kulturell salong. De dagliga kritikmötena och misshandeln med dess skrik och gråt hade först känts ganska upphetsande, men i takt med att tiden gick blev de bara tråkiga. Genom att förändra den revolutionära formen så att alla fick se och höra något nytt lyckades Jinlong få oss att le igen."
Ska Kina få oss att le, eller kanske gråta, i Råttans år 2020/4718?
Ande
Det är Världsreligionsdagen idag och jag tar fasta på vad John Lennox, den briljanta engelska matematikprofessorn, vetenskapsfilosofen och evangelisten, förkunnar på sina framträdanden i församlingar och universitet i olika delar av världen: Tala om Gud i offentligheten! Som vetenskapsman har han ägnat hela sitt liv åt att lyssna på människor som INTE tror på Gud, människor som öppet eller mera förtäckt beskriver sig som ateister, som tycker att Gud kan du förstås tro på men gör det för all del i det privata rummet, hemma, i tysthet. Nej, säger Lennox till alla kristna, tala om Gud i det offentliga rummet, men gör det med respekt och lyhördhet för åhörarnas varierande syn på detta liv och på det kommande. Och just det här är den springande punkten: Jesu död och uppståndelse är så dramatisk och revolutionerande, ja helt enkelt omöjlig för enbart hjärnan att greppa, att den snabbt stöter bort den som förankrar sitt jag i en förnuftsstyrd kropp.
"Tro, vadå tro? Jag vill inte tro på någon avlägsen nordkoreansk diktator uppe i rymden, en nyckfull härskare som inte bara hotar men också straffar mig om jag inte gör som HAN vill. Nej, nej, jag vet vad jag vill, hur jag ska styra mitt eget liv. Och ett liv efter döden – det är en så absurd tanke att bara idioter kan tro något sånt. Jag säger som Richard Dawkins, världens mest kända ateist: Kristen tro är sagor för den som är rädd för mörkret."
Det är här dagens citat faller in som ett brev på posten. Ett av många argument som John Lennox bemöter ateisterna med är att de inte har någon begriplig förklaring på världsalltets tillkomst och existens, än mindre på människans liv och roll i denna jordiska tillvaro. Ateistens livssyn är platt, endimensionell och bokstavligen hopplös. Vilket naturligtvis inte hindrar att människan kan vara kompetent och samhällsengagerad trots det. Men framförallt reagerar John Lennox på ateisternas felaktiga syn på Guds väsen och existens: Gud är ingen oberäknelig nordkoreansk diktator i himlen – Gud är framförallt ande, samhörighet, tillit. Gud är tro, hopp och kärlek.
Världen är i gungning: Nyckfulla politiska ledare i olika delar av världen spelar hasardspel med klotet som insats. Kontinenter bokstavligen flödar över, smälter, gråter. Hotbilderna är massiva och det är svårt, ja helt enkelt omöjligt att svälja alla trista fakta, all destruktiv information. Samtidigt triggar skrupelfria journalister och redaktörer den kritiklösa och andefattiga läsarkretsen med snabbmatsjournalistik, jagfixerade besserwissers kastar in sina titeldekorerade brasklappar med ett ansträngt leende och ett dolt hot invävt i kontexten; Kom inte hit och påstå något annat för då får du en armbåge i solarplexus! Den högljudda retoriken i offentligheten, inte bara där långt borta men också här i lilla Svenskfinland, drar uppmärksamheten från den tystnad som uppstår i maktkampers kölvatten. Som om inte de globala problemen i sig skulle vara tillräckligt skrämmande och förlamande; uppgivenhet och misstro riskerar att sprida sig som pesten även i den skuggvärld som är min: samtal tynar bort och dialoger upphör. Det enda som syns och hörs är JAG.
Världens virrighet och tillvarons nyckfullhet påminner lite om den berömda Rubiks kub, den traditionella, ursprungliga, den med 54 färgade rutor. Verkligheten har blivit så komplicerad och mångbottnad att knappast någon kan få alla brickor på rätt plats, alla färger samlade i sina egna block. Slutresultatet är i bästa fall bara en antydan om hur det borde vara. I vardagsverkligheten handlar det om kontaktytor mellan organisationer och grupper som krackelerar, släktingar och vänner försvinner oförmärkt ut i periferin, tystnaden breder ut sig. Analoga relationer ersätts med digitala. Och i linje med det ser nya och ännu mer komplicerade varianter av Rubiks kub dagens ljus; ShengShou Mirror Blocks, YJ Yhu R Megamix, Moyu Redi Cube...
Nej, utan Gud klarar vi inte av att lösa ekvationerna, kriserna, krigen, hungersnöden, flyktingströmmarna, brottsligheten, människohandeln, den ekonomiska brottsligheten, orättvisorna och våldet, de problematiska utmaningarna kring artificiell intelligens och robotteknik, och allt det där andra som inte ryms i huvudet för att det är så krångligt, motbjudande och infernaliskt. Kroppen är för liten att hantera allt detta, huvudet för bräckligt. Kvar är anden, nästan oanvänd. Gud, måtte du ta den i besittning, även om jag stretar emot. Och i synnerhet just då.
Fotografierna från Lux Helsinki: Domkyrkan och statyn av Alexander II.
Blickstilla
Idag den 10 januari uppmärksammas örnen i USA men "Save the eagle day" kan lika bra firas även i Norden och Finland. Alltså gör jag det – joina mig gärna!
Men först en viktig information till dig som just vaknat: "Örngott" har ingenting med dagens tema att göra. I min enfald har jag någonstans i den gråtunga hjärnan trott att örngott på något konstigt sätt kopplar till örnens bo – en dunfylld viloplats för de nykläckta, i det här fallet alltså en mjuk dyna. Örnen förknippas som bekant med ovanligt skarp syn men "örngott", läser jag i litteraturen, syftar på öronen. Etymologin berättar nämligen att ordet är gammalt och egentligen betyder huvudkudde. Eller ännu lite mera precist: örngottets syfte var att "fånga upp öronen". Med örat vänt mot kudden har man haft "örngott" sedan 1400-talet. I den utmärkta Språktidningen (4/2009) kan man dessutom läsa följande: Örngott stavades i fornsvenskan till exempel örngaat(h), örnagad, örnegåt och hade länge betydelsen ´sov-, huvudkudde´. Numera betyder det vanligen ´tygfodral till huvudkudde, kuddvar´– detta hette förr örngottsvar.
Inne på sidospår och fortfarande vilande på den stora historiska huvudkudden passar jag på att påminna att många finländare vid sekelskiftet 1900 hade mardrömmar om den ryska dubbelörnen. I Eetu Istos kända målning "Anstormningen" försöker örnen (Ryssland) slita lagen ifrån den oskyldiga unga flickan (Finland). Eller som den ryska poeten Osip Mandelstam, med erfarenhet av barndomen på Karelska näset, formulerar det: ... men i varje hem hängde en tavla i svart sorgram: den barhuvade flickan Suomi, över vilken en argsint tvehövdad örn burrat upp sig, trycker vredgat en bok med inskriptionen Lex – lagen, mot bröstet. Per-Arne Bodin noterar i en text om "Dubbelörnen i det postsovjetiska Ryssland": Strax efter februarirevolutionen 1917, då tsaren störtats, införde den provisoriska regeringen ett nytt statsvapen: en dubbelörn med sänkta vingar för att verka mindre hotfull. Den berövades också de underkuvade nationernas vapen liksom andra attiraljer och kallades folkligt "den plockade hönan".
Alla goda ting är tre så låt mig avrunda snedstegen med vad Solveig von Schoultz skriver i dikten Dröm: Jag simmar med en fågel nerklöst i ryggen / hur kan man simma med en flaxande fågel / nerklöst i ryggen / den kan inte lyfta / jag kan inte dyka / jag simmar med en fågel nerklöst i ryggen.
När detta är sagt, och jag dessutom konstaterar att dagens bloggtext inte heller skall uppmärksamma den första månlandningen ("The Eagle has landed"), inte filmen med samma namn, eller boken, eller heavy-metal bandet Saxons livealbum, så kan jag till sist fokusera på det egentliga temat: Det finns ungefär 400 kungsörnspar i Finland medan havsörnstammen, som i mitten av 1970-talet nästan höll på att dö ut, tack vare aktiv vinterutfodring idag uppgår till ca 370 vuxna par och ca 550 unga fåglar. Speciellt havsörnen har som bekant blivit en symbol för ett lyckat miljöskyddsarbete och en central roll i det sammanhanget spelar WWF i Finland. Mycket miljöskyddsarbete utförs av frivilliga krafter. I det här sammanhanget vill jag därför också lyfta fram Finlands naturskyddsförbund som är den största självständiga miljö- och naturskyddsorganisationen i Finland. I Sverige är föreningen ÖRN72 en samlande organisation för allt arbete med örnar i Norden även om verksamhetsområdet i huvudsak är fokuserat på västra och mellersta Sverige. Föreningen föranstaltar bland annat utfodring av örnar vintertid, utför färgringsmärkning och genom olika praktiska åtgärder bidrar till att örnar kan etablera sig, eller återetablera sig, i landskapet och i det här fallet i första hand i Västsverige.
Och som sagt, i USA har man sedan 2015 firat Save the Eagle Day den 10 januari. Jag känner inte till om örnen har någon egen temadag i Finland och Norden. Om icke så låt den 10 januari bli en dag då vi alla fäster våra suddiga och miljöförstörda blickar på en av fågelvärldens ståtligaste tippor. Det är något både skrämmande och fascinerande över örnens ögon. I kombination med det kraftiga näbben och den eleganta huvudformen associerar den stränga blicken till en magiker, en hypnotisör. Och det är ju så örnen jagar: Redan på hög höjd nitar den fast offret i blickfånget och släpper inte ögonkastet förrän offret stadigt sitter fast i klorna. Havsörnen avslutar sin jakt med att glida strax ovanför vattenytan och med ett snabbt kloslag greppa fisken i flykten.
Sparpsynt och muskulös, fjäderelegant och klostark – trots sina uppenbara företräden behöver örnen din omsorg, och min.
De två bilderna är tagna i en djurpark på Teneriffa – örnar som visar sin flyg- och fångstteknik inför betald publik.
Nystart
Igår kände jag mig uråldrig, trög, nertyngd, idag är jag pånyttfödd, nyskapt, nästan hudlös – vad allt kan inte ett kalenderbyte innebära! Jag önskar ibland att december och januari möttes lite oftare under årets lopp. Men i stället får jag göra denna resa i tiden om och om igen: födsel, uppväxt, mognad, åldrande, död.
Nej, inte död, men uppståndelse. Varje nyår blir det stor uppståndelse, som om årsväxlingen på något magiskt sätt skulle innehålla ett löfte om ett bättre liv, en tillvaro utan alla dessa artificiella livlinor jag så krampaktigt vill greppa i brist på naturligare livsflöden. Januari är fyllt av goda föresatser, i februari är missbruket fortfarande helt hanterligt, i mars lutar det redan kraftigt neråt, i april går jag ner i vårisarna. Resten av året, resten av livet, är en kamp om överlevnad, korta ljusglimtar omslutna av ett grådaskigt molntäcke.
Ibland tror jag att jag drömmer, att drömmen är mitt liv. Att jag ska drömma fram ett liv. Och det gör jag – drömmer att jag lever fritt, leker, skapar, älskar. Ända tills bilderna plötsligt växlar och Maran rider in i min idyll, sätter sig på mig, tynger ner min kropp tills jag nästan inte kan andas – som vårisarna i min drömfria värld. Tyngden, den obevekliga.
Jag är liten, hjälplös, nästan hudlös. Men bara nästan. Mitt liv är en tvåstegsraket, en certifierad och fullkomligt säker projektil som flyger i två riktningar – inåt och utåt. Och där emellan ligger huden, den känsliga. Måtte jag, även jag, aldrig bli hårdhudad, okänslig, självuppfylld, maktgalen. Jag lutar mig mot värmen, känner hjärtslagen, livets puls där någonstans mellan min hud och din hud. Det är som när december och januari möts – i skarven ligger ett löfte om ett nytt liv i livet. Det sträcker jag mig efter.
Sent omsider
Nu är det bara några timmar kvar
några armtag
lite benföring och sköldskakning
sen är jag framme
Framme vid vad?
Framme vid början
på mitt nästa decennium
Och vart är du på väg?
Jag tror jag tar sikte på nästa sekel
eller om vädret det tillåter
gör en snabbvisit i nästa millenium
vi får se...
Den som går långsamt kommer längst.