Badanstalten
[Kapitel III i min släkthistoria Under huden är jag många. Se de två första kapitlen ovan under rubriken VED]
Scen V: Hangö, lördag eftermiddag den 14 juni 1896
Karl Emil Ståhlberg, av släkt och nära vänner kallad Kalle, angör sin segelbåt vid bryggan i Hangö, samma brygga där Finska vetenskapssocieteten har installerat en limnigraf för mätning av havsvattenståndet. Den långa och blåsiga seglatsen från huvudstaden till trots tar ingenjören Ståhlberg sig tid att titta närmare på detta tekniska vidunder som sedan precis tio år tillbaka kan beskådas här på initiativ av Ryska centralobservatoriet i St. Petersburg. I vetenskapssocietetens årsberättelse har Ståhlberg en gång läst att Hangö stad förband sig att uppföra detta limnigrafhus, ett åtagande som kostade staden 6 150 mark. Dessutom är staden, mot en årlig summa om 150 mark, beredd att stå för uppvärmning, underhåll och allmän tillsyn. Finlands första limnigraf placerar därmed Hangö på den finska, och kanske också på den internationella, vetenskapskartan.
Ståhlberg är imponerad. Hans fascination för den moderna tidens tekniska framsteg är en del av hans vardag. Som fotograf med egen ateljé i huvudstaden är han en föregångare i Finland, hans landskapsbilder vann pris redan på världsutställningen i Paris för fyra år sedan. Mikroskop, mekaniska papegojor, elektriska klockor, röntgenapparater och kinematografer har han handgripligt studerat och nogsamt undersökt. Allt nytt som kan lyfta människan ur bakgatornas stank och misär applåderas av Ståhlberg. Tekniken är människans framtid.
Lite av samma anledning har han nu anlänt till Hangö. Badanstalten har redan skaffat sig både nationellt och internationellt renommé, byggnader och behandlingar anses vara förstklassiga. Ståhlberg har läst om mobila högtrycksduschar, ångbad och terpentinbad, gyttjebad och värmeskåp. Mobilstrålduschen kastar 342 liter vatten i minuten med en hastighet om 12,5 meter per sekund. Radiotherms är elektriska ljusskåp som alstrar både synligt och osynligt ljus: X-strålar, Berquerel-strålar, ultraröda strålar, violetta strålar. Ljusbehandlingen påverkar svettkörtlarna och påskyndar läkningen av sår och svulster. Ståhlberg ler igenkännande: Även fotografering handlar om ljusstrålar som kan framkalla svettning, både hos fotografen och den avporträtterade. Och ett bra porträtt kan hela själsliga sår, både för den avbildade och för fotografen själv.
Badinrättningar och ateljéer uppvisar alltså vissa likheter men Ståhlberg har i första hand inte kommit till Hangö för att studera badinrättningens tekniska nymodigheter, även om de just nu frambringar en lätt förhöjd hjärtpuls. Inte heller har han sökt sig till Hangö för att bota en eventuell neurasteni, chloros, dyspepsi, kronisk urethrit eller ett fetthjärta. Nej, Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan drygt två månader tillbaka, har i första hand flytt från huvudstaden, lämnat fyra små barn i syster Jennys vård för att om möjligt skaka av sig något av den sorg och ensamhet som han så plötsligt drabbats av. Hangö är visserligen semester– och badorten på modet men i Kalle Ståhlbergs huvud och kropp har de senaste veckorna inte funnits något utrymme för tankar på sommarfröjder eller hälsokurer. Hustrun Roris död i barnsäng den 23 mars klockan 10,44 står fullständigt glasklar framför hans näthinna där han nu kastar en lång blick ut över horisonten.
Han ser fortfarande framför sig fönstrens skuggspel i sjukhuskorridoren, känner doften av kloroform och rengöringsmedel, erinrar sig det ekande ljuden av dörrar som öppnas och stängs. Och alla dessa hårda fotsteg. På väggen framför hänger Albert Edelfeldts tavla av Aurora Karamzin och texten: Ett själuppoffrande arbete i människokärlekens tjänst. Och där bredvid ett fotografi av Fredrik Saltzman, nu generaldirektör vid Medicinalverket och omtalad som läkaren som utfört den första ovariotomin, den första strumektomin, den första pylorusresektionen. Ståhlberg känner ett sting av nyfikenhet inför alla instrument och bestick som vetenskapen tillfört vården av de sjuka men just nu väntar han smått otålig på besked om hustruns förlossning. Då öppnas en dörr och stegen av en vitklädd sköterska närmar sig snabbt och målmedvetet.
– Herr Ståhlberg, er hustru nedkom för en halv timme sedan med en välskapt dotter.
Kalles ansikte lyser upp, en lätt suck hörs mellan läpparna. Så stelnar han till – en halv timme sen…? Han tittar upp mot sköterskan som nu fått något mörkt i blicken.
– Herr Ståhlberg, er hustru är svårt medtagen, hon har förlorat mycket blod. Läkaren gör allt för att rädda henne. Situationen är mycket kritisk och vi kan bara vänta och hoppas.
Kalle bleknar. Hjärtat slår plötsligt snabbare, han känner svetten på pannan och allting omkring honom börjar röra sig liksom i vågor. Korridoren roterar som en orm i flykt, ljudet av steg och röster forsar likt orgelbruset i en kyrka. Som i en dimma hör han någon ropa herr Ståhlberg!, herr Ståhlberg!, känner så plötsligt en stark doft som tränger in i huvudet, tanken klarnar och han ser upp mot två vita hättor.
– Herr Ståhlberg skall bara ta det riktigt lugnt, andas djupt in och slappna av. Syster öppnar ett fönster.
Kalle Ståhlberg rätar på sig och ett lätt illamående tonar sakta bort. En oändligt lång stund sitter han sedan liksom fastnaglad i bänken, som en skulptur på sin sockel. Då hörs igen en dörr som öppnas och stängs och två vitklädda gestalter kommer fram. Den ena, läkaren, tittar Ståhlberg rakt i ögonen.
– Herr Ståhlberg. Er hustru avled för tjugo minuter sedan. Trots alla försök kunde vi inte stoppa blödningen. Jag är ledsen, jag beklagar…
Kalle Ståhlberg ser inte den utsträckta handen, och vårljuset som nyss ritat mönster i parketten bleknar snabbt och omärkligt. Över den svarta glasplåten sprider sig ljusa sjok som snabbt flyter ihop och till sist fyller hela ytan. Detta är natten.
Fotografering betyder att med ljusets tillhjelp afbilda föremål. Man betjenar sig dervid af en apparat, som i sin enklaste form består af en ljustät låda (kameran), vid hvars ena ända en glaslins (objektivet) är anbringadt. Då ljusstrålarne från ett föremål gå igenom objektivet, så uppstår på motsatta sidan af kameran en upp och nedvänd förminskad bild af föremålet. Vid fotografering ställes på detta ställe en ljuskänslig plåt, som af ljusets kemiska verkan förändras sålunda, att delar af plåten, som motsvara föremålets ljusa partier, mörkna och de mörka partierna (skuggorna) förblifva mer eller mindre oförändrat ljusa. Alltså tvärtemot hvad fallet är i verkligheten. Af denna orsak kallas en så uppkommen bild negativ. Den negativa bilden blir synlig först vid framkallningen, som bör ske i ett mörkt rum, hvarest plåtarna äfven läggas i såkallade kasetter, i hvilka de föras till apparaten och omsorgsfullt aktas för allt behörigt ljus. En positiv bild får man genom att mot negativet lägga ljuskänsligt papper, hvilket uti en kopieringsram klämmes mot den med glassidan utåt vända plåten. Denna ställes derefter i fönstret mot dagsljuset. Under de genomskinliga delarne af negativet svartnar pappret och förblir under de tätaste delarne oförändradt hvitt. Dylika positiva bilder kan man från ett och samma negativ kopiera huru många som helst.
Scen VI: Societetshuset i Hangö, söndag förmiddag den 15 juni 1896
Från Societetshusets huvudveranda har man utsikt mot havet där fyren, Hangös öga, nattetid kastar sin svepande blick över svarta vatten. Men nu lyser solen från en nästan klarblå himmel och trots att det blott är förmiddag vibrerar värmen redan över den glittrande sandstranden. Nattens storm har drivit tången upp mot klippkanterna, lite högre upp på land sprider kråkris, korneller och odon sina omisskännliga aromer. Till den torra sandvallen mellan Societetshuset och havsviken har en myckenhet av matjord släpats och här en frodig gräsmatta anlagts. Runt hela badinrättningen, mellan Parkdammen och Lilla Kolavikens naturliga barrskog, sträcker sig ett myller av sandgångar med sina stegvänliga trappor och små dekorativa broar. Allt andas lugn och frid men för den som inte låter vyn förföra noterar också, bortom furuskog och ljung, den växtlighet och natur som väder och vind har format: Sönderbrutna klippor, slitna videbuskar och små nertryckta björkar. Ur en klippskreva stretar en mager tall upp mot ljuset.
På denna yttersta kant av storfurstendömet Finland trängs denna soliga söndag furstar, grevar, baroner, konstnärer, tjänstemän, entreprenörer och fabrikörer, många med äkta hälft, några med hela sin familj. Lawntennis, boccia och krocket utövas på gräsmattorna utanför badhuset, ett och annat gällt barnskrik studsar mellan stammarna, men i övrigt råder söndagsfrid. Badinrättningens vardagssvett och gyttjedoft har bytts ut mot parfymdoften i Badhusparken, så tät att den nästan impregnerar tallstammarna. Uppe på Societetshusets veranda sitter Kalle Ståhlberg. Han har just avslutat dagens lunch och röker en cigarill, medan han i dagens tidning läser vad en viss mrs Ethel Brillana Tweedie skriver om sitt senaste besök i Hangö: ”En förtjusande, betagande, rofylld, hälsosam och primitiv plats, som gladlynta ryssar och vräkigt modemedvetna finnar redan har förstört i sin önskan att efterlikna Trouville eller Ostende, dock utan fransk chic eller parisisk gaieté de coeur.”
Ståhlberg håller inte med. Hans vistelse i badhusparadiset har visserligen varat bara aderton timmar, av vilka nio i viloläge, men dock. Gårdagskvällens biffstek med lök, stekt potatis och ett glas öl var kanske inte en gourmet-upplevelse men tillfredsställde med god marginal smaklökar upplivade av den långa seglatsens stänkande saltvatten och hårda vindar. En stund senare på kvällen hade Ståhlberg suttit med ett glas cognac i handen och lyssnat till en hornseptett som uppträdde i musikpaviljongen mitt emot badhuset. Tonerna ekade mjukt mellan trädstammar och husväggar och frambringade ett nostalgiskt stämningsläge som Ståhlberg hade svårt att stå emot. Tankarna gick osökt till barnen där hemma – Sirkka, redan sju år, Ragni snart sex, Armas fyra år och Elsa, bara tolv veckor. Han visste att syster Jenny hade gott handalag med de små, men hon var trots allt inte deras mor. Oh, kära kära Rori – hur kunde du lämna mig så där plötsligt!
I det läget hade Kalle Ståhlberg svept i sig den sista klunken i det kupolformade glaset, rest sig och lite vilset börjat promenera runt i parken, stannat upp en bit från bryggan, noterat att segelbåten verkade väl förtöjd, och sedan med raskare steg återvänt till Societetshuset och sitt stora rum han hyrt för två veckors vistelse till det fascila priset av 45 mark. I priset ingår frukost, middag och kvällsvard, men inga bad. Ståhlberg har som sagt ingen avsikt att kurera sig, även om en retsam hosta ibland gör sig påmind och magen tidvis ställer till förtret. Det viktigaste är nu att få sova i lugn och ro, andas frisk havsluft och låta tankarna vila.
Ståhlberg viker ihop tidningen, flyttar stolen en aning åt sidan så att parasollets skugga täcker ögonen och lutar sig sedan bakåt med en lätt suck. En servitör kommer fram, plockar bort tallrik och bestick och frågar med en lätt bugning om herr Ståhlberg önskar någonting mer?
– Ja, jag tror jag faktiskt ska ta ett glas av ”Den gröna fen”
För en kort sekund stelnar servitören till som om han hört fel, eller anat oråd. Men så reser han på sig i sin fulla längd, bugar avmätt och avlägsnar sig med en osynlig skakning på huvudet.
Kalle Ståhlberg ler i mjugg. Absint hör verkligen inte till hans favoritdrycker men nu gäller inga normala regler och rutiner. Redan för många år sedan – det var på bröllopsresan i Paris 1888 – hade han noterat hur konstnärerna på kaféerna i Montmartre i l´heure verte, den gröna timmen, balanserade sockerbitar på en sked ovanför ett halvt glas absint. En ljuslåga brände av sockret och så fyllde man på med vatten. Så gjorde Baudelaire och så gjorde Raimbaud, och många andra av tidens lyriska genier. Varför kunde då inte den kongeniala fotografiska bildskaparen Karl Emil Ståhlberg kunna trampa i samma fotspår? På en cabaretrestaurang hade Ståhlberg dessutom noterat att konstnären Toulouse-Lautrec i sin käpp förvarade en blandning av absint och konjak och som vars intag orsakade en bättre jordbävning – tremblement de terre. Så långt var Ståhlberg inte benägen att gå, inte då och inte idag, även om tanken roar hans bildfyllda huvud.
Man köper sig en fotografisk apparat för några tiotal mark och dess användning inhemtar man snart sagt på – 5 minuter. Derefter begifver man sig på promenad och utan att någon ens märker kan man taga en mängd ögonblicksbilder, hvilkas förfärdigande icke är desto svårare, än att skolbarn lätt lära sig de dertill nödiga manipulationerna. På detta sätt erhållna bilder lyckas ofta utmärkt väl och bereda utom sin upphofsman äfven bekanta mycket nöje. Men enkelheten gäller inte alla typer av bilder. Amatörer kan med fördel ägna sig åt att fotografera landskap, grupper och mindre porträtter i det fria men isynnerhet är porträttfotografering mycket svår och man är icke i stånd att väl lyckas häri, utan att hafva genomgått grundlig lärokurs hos någon kompetent fotograf och först efter ihärdig öfning.
Kalle Ståhlberg tömmer den sista klunken av sitt bittra fluidum med en nästan osynlig grimas. Hans heroiska dryckesintag kan knappast jämföras med de kalker som andra kända stormän tvingats svälja men även i hans universum är döden fortfarande en alldeles konkret hudnära verklighet. Alkoholen fräter dock inte sönder minnet av Rori, tvärtom blottlägger den ett stort tomrum i hans inre, en avgrund som förföriskt lockar och sliter. Med ett visst mått av viljeansträngning höjer Ståhlberg blicken mot verandans utsnirklade vertikala träribbor och låter ögonen därifrån vandra vidare mot solgasset på Parkdammens sandgångar. Bland långsamt flanerande gäster ser han i förgrunden två ytterst välklädda kvinnor, en äldre och en ung, som i armkrok närmar sig Societetshuset. I motljuset får deras vita sommarklänningar en nästan overklig lyster, ett intensivt skimmer omger hattar och parasoll.
Med en diskret rörelse med armen kallar Ståhlberg till sig servitören. Vem är dessa kvinnor?
– Direktör Ståhlberg, det är fru Klavdia Gerasimov och hennes dotter. De anlände för en vecka sedan från S:t Petersburg. Förmögna människor, jag hörde att de är bekanta med självaste kejsaren…
Det sistnämnda är en sanning med modifikation men i den här stunden är Ståhlberg helt uppfylld av den bildsköna unga dottern. Hennes smala midja, det tjocka håret, de stora mandelbruna ögonen – Kalle Ståhlberg noterar ett obestämt sug i magbottnen, en ilning av välbehag sprider sig över kroppen. Han känner sig plötsligt lätt till sinnes och den gamla självsäkerheten fyller sommarkostymen från topp till tå. Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan drygt femtio dagar tillbaka, står inför sitt livs öde.
Så möts Karl Emil Ståhlberg och Sonja Gerasimov för första gången. Man vet inte exakt hur de inledande replikerna förlöpte, men med tanke på tid och sed kan man gissa att herr Ståhlberg mycket artigt gick fram och presenterade sig för Klavdia Gerasimov, gav henne några väl valda komplimanger, varvid hon i sin tur presenterade sig och sin dotter. Troligen inledde Kalle Ståhlberg samtalet på sin haltande skolryska men när det sedan framkom att alla tre talade en ledig tyska bytte man språk.
De närmaste dygnen umgås Karl Emil och Sonja allt flitigare, dock inte ensamma. Under dagarna, på segelturer med Karl Emils segelbåt, medföljer Sonjas guvernant som förkläde, på kvällarna, i Casinots restaurang, dansar paret tätt omslingrande men nogsamt bevakade av moderns allseende ögon. Hon är både glad och konfunderad: Den uppvaktning som dottern hittills varit objekt för ingår i den petersburgska societetens välregisserade konvenansregler där eventuella mera djupgående känsloyttringar är dolda bakom välformulerade men samtidigt rituella artighetsfraser. Kalle Ståhlberg är visserligen hövlig och artig men där tar likheterna med den ryska huvudstadssocieteten sedan också slut. Kalle Ståhlberg, född i Kalajoki 30 november 1862 som åttonde och sista barn till Matilda Josefina (f. Basilier) och länsmannen Gustav Fredrik Ståhlberg, har gått i skola i Uleåborg, studerat i Polytekniska institutet i Helsingfors, avlagt examen som lantmäteriingenjör 1887, rest till Tyskland för att studera fotografering, träffat Rori och gift sig med henne 1888, startat sin fotoateljé 1889, och är nu far till fyra barn. En småborgerlig livsattityd och ett konstnärligt sinne ger hans affärsidéer ett rejält motstånd. Kalle Ståhlberg har en rural bakgrund, en urban livsstil och ett groende internationellt sinne – en mix han just nu övar sig i att hantera. Någonting liknande kan man knappast säga om Sonja. Efter en uppväxt i en förmögen handelsfamilj i Irkutsk har hon i tonåren studerat vid Elisabet-institutet i S:t Petersburg och via sin rika mormor stått i nära kontakt med stadens ekonomiska och sociala elit. I tidens anda har hon nu med sin mor gjort en rekreationsresa till småstaden Hangö, långt från den ryska societetens guld och glitter. Doften av badhusets svett och gyttja är pittoresk och hanterlig så länge hon inte personligen behöver komma i kontakt med den. Men nu sammanblandas rysk parfym och doften av fuktiga bastubräder, två främmande själar nuddar vid varandra.
[Nästa avsnitt – "Sonja" – publiceras söndagen den 15 mars]
Kattlur
Idag uppmanas jag, vi alla, att ta en liten tupplur mitt på dagen, gärna utomhus på en bänk eller i en park om vädret det tillåter. Eller varför inte slumra till i bussen, i spårvagnen, metron, tåget, teatern eller biografen. Dock inte i snabbköpet och absolut inte utanför Alko. Men annars är valet ganska fritt. Det viktiga är att ta sig en kort skönhetssömn för det är bevisligen hälsosamt. Amerikanerna har till och med namngett dessa korta vilostunder. Om du slocknar för 10-20 minuter kallas det Power nap, drar din sömn ut till 30 minuter talar vi om Hangover och snarkar du en hel timme mitt på dagen är diagnosen Brainiac. Ska vi komma överens om att på svenska tala om Tupplur, Kattlur och Elefantlur?
Allvarligt talat: sömnen är livsviktig. I detta digitala och katastrofcentrerade tidevarv är det helt avgörande för vår fysiska och mentala hälsa att vi får tillräckligt av sammanhängande sömn. Och jag stöder mig ensidigt och fullkomligt tryggt på hjärnforskaren och sömnexperten Matthew Walkers utsagor, publicerade i aktuella boken Sömngåtan (Ordfront, Stockholm 2019). Hans krassa budskap är: Var tredje vuxen person i industrivärlden sover inte den rekommenderade mängden åtta timmar per natt. "Otillräcklig sömn – också under en begränsad period, kanske bara en vecka – förändrar blodsockernivåerna så drastiskt att man får värden som motsvarar ett förstadium till diabetes." Skriver alltså Walker och tillägger en lång rad andra hemskheter som blir följderna av bristande sömn. Här finns inte utrymme att gräva ner sig i den usla sömnens dystra konsekvenser så jag säger rakt på sak: Läs boken! Efter det sover du som en stock (vilket inte betyder att boken är dålig utan tvärtom att den är så bra att du verkligen vill se över dina sovmönster).
Men idag handlar det alltså om tuppluren, den där kortare varianten av sömn som lämpligen infaller mitt på dagen eller tidig eftermiddag. Även Matthew Walker talar sig varm för denna så kallade tvåfassömn: 7-8 timmar nattsömn och 30-40 minuter dagssömn. Och han noterar att den inte är kulturellt utan helt tydligt biologiskt betingad: Som bekant, tidig eftermiddag fallerar uppmärksamheten och kroppen kroknar. Då ska man frivilligt ge efter för den inre klockan och lägga sig ner. Den arbetsplats som skulle ta konsekvenserna av detta i sig alldeles uppenbara mänskliga mönster skulle troligen ganska snart göra rekordresultat. Vi andra, speciellt seniorer, som har större möjligheter att styra vår vardag är lyckligare lottade: Vi inte bara kan utan vi ska ta oss denna livsviktiga tupp-, katt- eller elefantlur lite beroende på dags- och världsläget. Efter det kan vi sedan, styrkta till kropp och själ, i samlad tropp gå och slå Trump på käften, lösa klimatkrisen och stifta fred på jorden.
Tigern är fotad i djurparken Terra Natura i Benidorm, Spanien, hunden på en djurmässa i Helsingfors Mässcentrum och fenneken, ökenräven, i Amsterdams zoo.
Sinnesförvirring
I den bästa av kroppar fungerar alla sinnen som de ska. Men när jag i rubriken använder ordet sinnesförvirring syftar jag inte i första hand på de diagnoser som psykiatern noterar i min patientjournal utan alldeles konkret på hur sinnena ibland alldeles hejdlöst lappar över varandra och samarbetar. Namnet på ett av dagens teman är det egentliga incitamentet till den här miniessän. Att avsaknad av doftförmåga kallas för luktblindhet var en nyhet även för den här hjärnan som i övrigt gärna råddar med både hemkokta ord och egenhändigt tillskruvade begrepp. Att inte känna smaker, inte kunna dofta, inte höra, inte se, inte känna beröring är förstås en tragedi, ett djupt ingrepp på personligheten. I mycket lindrigare versioner drabbas vi troligen alla av detta, inte minst på livets slutraka.
Men de tankekrokar jag idag på luktblindhetsdagen hänger upp framför din nyfikna blick handlar om Huden. Och inledningsvis alldeles speciellt en hänvisning till den franska psykoanalytikern Didier Anzieu och hans tankar om alla dessa hinnor som vi omger oss med: Huden – kroppens skal, förstås, men också ljudhöljet, termohöljet, lukthöljet, lidandehöljet och drömmens hinna. Enkelt och snabbt sammantaget: Den hud som håller ihop mitt kroppspaket har inte bara en fysisk dimension utan fyller i allra högsta grad också en känslomässig funktion. Och detta så till de grad att min kära didiäääransiöööö har kallat sin berömda bok för Hudjaget: Huden och mitt jag smälter samman på ett sätt som faktiskt snuddar vid sinnesförvirring, ja, i själva verket är huden involverad i alla våra sinnesorgan.
Min egen hudmedvetenhet tar troligen sats redan före jag fyller ett år. Då binds armar och ben fast i sängens gavlar för att jag inte ännu mera ska riva sönder min redan söndriga hud. Tanken var god men behandlingen brutal. Jag tror jag aldrig riktigt har hämtat mig från den chocken. Idag befinner sig ångesten långt under huden och ger sig till känna inte minst som klaustrofobi – att bli fastspänd, instängd, levande begravd. Den första text jag skrev i ett lite mera medvetet konstnärligt syfte hade rubriken Jordfästningen – en monolog som liket för i sin kista medan ceremonin pågår där utanför. Hudens tillstånd manifesteras i psykets djupare lager men givetvis sker det en aktivitet även i den andra riktningen – känslomässiga krockar som lämnar bromsmärken på hudens yta.
När jag nu står här i den blå skymningen och betraktar mig själv från många sidor fungerar min hud som ett membran, en resonansbotten för tidens och rummets lek med min kropp. Födelsemärken, veck och rynkor, torra flikar och fåror, ögonbrynens glesnande och obändiga strån, ett ljust ärr i pannan, i vänstra handen två nästan osynliga märken efter bortbrända vårtor: Livet lämnar sina spår på ytan men gömmer hemligheterna långt under huden. Där, i de svampiga träskmarkerna, bland strömmar av blod och slingrande nervrötter, bidar minnena sin tid. Det är ingenting näthinnan kan fånga, knappast ens hjärnans sylvassa pirayatänder, eller psykologens något mjukare analysverktyg. Huden är sin egen värld, samtidigt både öppen och sluten. Så är också jag: Öppen mot världen med huden som reflektor och parabolantenn, sluten i mig själv bakom fantasier och drömmar.
Intuitivt förstår jag att denna hudgräns skiljer en dekorativ yta från någonting mera djupgående och för ögonen fördolt. Helt hudlös kan jag knappt vara ens i fantasin, än mindre i världen. Hudens gräns är min livlina och spelplats i tillvaron, på gott och ont. Det finns inget val, inget alternativ – det är på, under och med huden jag rör mig i vardagen. Morgonpromenadens lite sega steg påminner om muskler som ännu halvsover under hudens böjliga täcke, duschstrålens trumslag på den småsvettiga kroppen slätar över rynkor och spänningar. Små rodnader lindras med creme och salva, finnar och sår behandlas med antiseptiska medel, allergiska eksem med cortison. Badrumsskåpets hyllor dignar av tubers tyngd och pipetters mängd, allt i syfte att snabbt och obehindrat stå till tjänst när huden konstrar och kränger på sitt beniga skelett.
Dermatologernas fascination för huden kan jag förstå, och skönhetsexperternas. Men det finns en lång räcka andra yrkesutövare som får sin utkomst av att penetrera, polera och påverka huden: Frisörer, parfymerare, fysioterapeuter, tatuerare och idag också reklamavdelningens photoshopexperter som vid behov, enkelt och smärtfritt, justerar motivets digitala bristfälligheter. Den prostituerade har huden som sitt sinnliga arbetsverktyg, eremiten utsätter huden för extrema påfrestningar på sin färd mot inre upplysning och frid, polisen intresserar sig för brottslingens fingeravtryck.
Så rinner livets tårar längs heta kinder, ibland av sorg, ibland av smärta, i bästa fall av glädje. Men huden har inga svårigheter att skilja det salta från det bittra, det sura från det söta. Huden andas och svettas, avsöndrar och avlägsnar, huden håller reda på kroppen både i tiden och rummet. Huden är yta och djup, och huden stöder min utveckling och hjälper att anpassa mig till livets realiteter. Men framförallt: Huden gör mig sårbar, huden gör mig till människa.
Bilderna, utom vinjettfotot, är tagna på Sara Hildéns museum i Tammerfors sommaren 2016 där den australiensiska skulptören Ron Mueck (f. 1958) visade sina superrealistiska skulpturer, somliga i jätteformat, andra i minimalistiska proportioner. De mer eller mindre nakna kropparna uttrycker känslolägen och situationer som troligen är bekanta för alla.
Visitation
René Magritte: Den röda modellen. Fotograferad på Amos Rex vårvintern 2019 i samband med utställningen Livslinjen.
Idag celebreras Electronic Body Music Day på den världsvida musikscenen vilket får mig att tänka på något som knappast har med saken överhuvudtaget att göra: Jag lärde mig aldrig att spela basgitarr. Men jag kommer ännu ihåg, smått rysande, John Entwistles fenomenala bassolosprång i låten My Generation från The Whos debutalbum 1965. Så lirade en rockmusiker, så hanterade en riktig basrockare de fyra tjocka strängarna! Paul McCartneys knäppande på Höfner violinbasen i The Beatles var rena rama söndagsskolstuket jämfört med den i övrigt tystlåtna Entwickles nästan extatiskt exekverade basgångar. Och det fanns utrymme i The Who för dylika soloåk när trummor och bara en gitarr på ett eller annat sätt måste klistras samman till en kompakt helhet.
Det var någonting liknande med andra instrument, i andra genrer: Jag ville att tonen skulle vara mjuk, lite på den på lägre sidan men inte för låg: altviolin, cello, valthorn, fagott. Och som sångröst: alt och baryton. Kanske det helt enkelt synkroniserade med psykets stämningsläge – lite under lagom. Eller som färger: gråblått, mörkblått, klarblått, mjukrosa, silver. Och lite vitt. Som ackord: Cmaj7. Av basgitarrkarriären blev det naturligtvis ingenting men i stället pianoklink och så småningom visor och sånger – sjungvänliga dikter med melodier som gärna gled på cellosträngar, eller åtminstone snuddade vid svarta tangenter. Och texter som självklart rörde sig nära dunkla källarvalv, gardinomslutna nattkvarter, dis och dimma, månsken och oundvikliga avsked. Många mollackord alternerades med en och annan konstnärlig klackspark i taket.
Idag, på denna den maskinestetiska musikens dag, måste jag konstatera att mina spontana musikestetiska prioriteringarna från 1950- och 60-talen i grunden är de samma, men att palettens färger kanske har utökats, innehållet breddats, smärtgränser förskjutits. Men samtidigt som kroppen manglas i den moderna konstens välsmorda och tidvis högljudda maskineri hör jag fortfarande en viston, en omisskänlig sträv röst som lyfts fram av ett utstuderat och sofistikerat gitarrackompanjemang där även basgångarna är nogsamt noterade. Jag lyssnar alltså på viskonstens nestor Olle Adolphson och blir inspirerad. Några av hans lite mer allvarstyngda texter, de med gråa ödesmättade stråk invävda i stroferna och publicerade i boken Folia, har jag klätt i en egen tondräkt: Nu lyser snön, Att vänta, Rim i juli, Rättnu min tid, Så går vi bort. Det är ungefär som att hyra en frack när man ska på fest: Elegant och skräddarsytt för stunden men bara till låns. Eller som John Entwickles bassolon: snabbt framsprungna fyrverkerier som lika snabbt anpassar sig och försvinner tillbaka in i helheten. Eller, för den delen, René Magrittes målning Den röda modellen där sko och fot liksom smälter in i varandra och man inte vet vad som är yta och vad som är innehåll, vad som mitt och vad som är ditt, vad som är verklighet och vad som är fantasi. Nästan som en fransysk visit i electromusikindustrins vibrerande korridorer.
Modersmålvakt
Fest på Valborgsmässoafton i gamla stadsdelen Santa Cruz, Alicante (ovan)
Det finns 6000 språk i världen, om hundra år, tror Unesco, är de kanske bara 3000. Det är fråga om en lång rad små språk som är på fallrepet – 96 % av alla språk talas nämligen av futtiga 4 %. Eller tvärtom: 4% av alla språk talas av 96% av jordens befolkning. Wikipedia ger (2015) en viss antydan om hur de tio vanligaste språken (första språket/modersmålet) fördelas: 1) mandarin (del av kinesiska): 848 miljoner, 2) spanska: 480 miljoner, 3) engelska: 335 miljoner, 4) hindi: 260 miljoner, 5) arabiska: 242 miljoner, 6) portugisiska: 203 miljoner, 7) bengali: 189 miljoner, 8) ryska: 166 miljoner, 9) japanska: 128 miljoner, 10) punjabi: 89 miljoner.
Amos Rex, Helsingfors
Ytterligare några ströexempel: 11) tyska: 78 miljoner, 24) italienska: 64 miljoner, 40) hakka (del av kinesiska): 30 miljoner, 55) gan (del av kinesiska): 21 miljoner, 60) kurdiska: 20 miljoner, 88) ilocano: 10 miljoner, 100) baluchi: 8 miljoner. Och Finland ligger en god bit under 100-strecket. OBS! Siffrorna är givetvis ungefärliga men ger en viss antydan om proportionerna.
På Sverige-båten, strax utanför Helsingfors
På andra sidan av språkkartan har vi bland annat Xhosa, ett klickspråk som består av tio olika vokaler och som pratas av åtta miljoner afrikaner, Silbo Gomero – ett visselspråk som används på ön La Gomera för att kommunicera över de djupa dalarna, Shetländska, som talas på Shetlandsöarna norr om Skottland (mellan Färöarna och Norge) och som har insupit norska influenser, och Piraha som talas av en liten folkgrupp i Brasilien och där det saknas ord för färger och siffror. Texastyska (tyska med amerikansk dialekt), korniska och chamorro är andra lite udda språk på vår pratiga, för att inte säga pladdriga, jord. Icke att förglömma esperanto, ett konstruerat hjälpspråk, ett planspråk som L.L. Zamenhof presenterade redan 1887. Övriga språk, den överväldigande majoriteten, har största delen av befolkningen aldrig hört talas (om).
Piccadilly Circus, London
Jag kan inga andra språk än svenska. Jag kan inte ens österbottniska fast jag bott i Vasanejden i över trettio år. Ännu som femtonåring kunde jag ytterst knaggligt uttrycka mig på finska, i skolan hade jag ett par år läst latin och tyska och fått bottenbetyg i båda. Engelskan hann jag bara snudda vid innan jag skippade hela skolgången. Det var bedrövligt, hela min skolgång var bedrövlig. Men jag gillade att skriva på det enda språk jag nästan kunde. Och när jag senare, redan vuxen (delvis urvuxen) i alla fall beslöt att studera på högskolenivå var jag illa tvungen att åtminstone behjälpligt ta igen det jag tidigare helt hade missat. Men fortfarande blir jag grön av avund, nästan blålila faktiskt, över människor som slänger sig mödolöst med diverse utländska tungomål. Vilken förförståelse för andra kulturer ska denna kunskap inte bereda, vilka intellektuella djupinsikter ska inte uppenbara sig på den till bristningsgränsen språksprängda pannloben!
NDSM Werf, Amsterdam
Jag får ta till de lingvistiska kryckor och verbala plåsterlappar som mitt lilla språkskåp tillhandahåller. Och det är lyckligtvis inte så lite det. Språket, modersmålet i synnerhet, har en märklig förmåga att ständigt omforma min världsbild, definiera min näromgivning och, inte minst, diagnostisera min psykofysiska varelse så att jag inte bara kan känna och uppleva att jag är i världen, men också att världen är i mig. Och allt detta liv tack vare 29 bokstäver som dansar så meningsfullt där mellan hemisfärerna. Nå, det måste medges, inte sällan tappar de bort sig och som en bokstävernas målvakt får jag då söka upp de vilsna skuggorna där vid den bortre dikesrenen. Ibland hänger det bara lite kryptisk graffiti kvar i den grå massan. Vilket å andra sidan kan göra sig riktigt elegant i en blånande blogg.
I går var hösten klarhöst, skarphöst, skön...
Det är snart trettio år sedan Benedict Zilliacus skärgårdsdikter, publicerade i Hufvudstadsbladet under tiotals år, kom ut i bokform. Rubriken säger mycket: Min värld i världen. I hans fall handlade det om Eskeörarna i Åbolands skärgård, långt ute i havsbandet. Som en del av – som redaktören Ghita Barck formulerar det i bokens förord – "snabbt flyktande och förgätna dagboksverser", etsar de komprimerade utskärsvyerna sina stiliserade motiv rakt in i läsarens föreställningsvärld, även för den som inte har egna sinnesintryck av de platser och situationer han beskriver. En liten stor värld som tillfälligt tränger undan hela jordklotet, ordens kraft som sträcker sig under huden.
I samband med en längre sorgeprocess för snart femton år, och bosatt i Österbotten sedan länge, började jag läsa Bez´ åboländska skärgårdsdikter. Utslängda holmar och skär, så som Bez beskrev dem, passade som hand i handske med den karga ödslighet där min själ nu var strandad. Jag hade under många års tid melodisatt andras dikter men nu var det framförallt Zilliacus´ höstmotiv som lockade mig till pianot och ganska snart hade jag valt ut fem-sex dikter som jag tonalt och innehållsmässigt ville gestalta som en helhet. Efter ytterligare läsning och pianoklink stannade jag för fyra. Denna lilla svit kallade jag för Höstljus.
År 2009 flyttade jag tillbaka till Helsingfors och ett par år senare började jag regelbundet, några gånger i året, träffa den musikaliska trion Jan Hellberg, Kaj-Erik Gustafsson och Gunnar Döragrip som var villig att arrangera mina melodisättningar (ordet tonsättningar kändes lite för ambitiöst i mitt fall). Kaje tog hand om sånger till text av bland annat Topelius, Hemmer och Österling som han arrangerade för manskör och blandad kör, Jan började arbeta med sånger till text av Alf Henrikson och Olle Adolphson i ett delvis rytmiskt tempo, och Gunnar greppade min och Bez´ höstsvit (Grågrant, Fullmåne, På gråfredagen, Oktobermånsken) som han arrangerade för sopransolo med ett ackompanjemang för piano, fagott och oboe. Konserthelheten, bestående av sammanlagt nitton sånger, fick samlingsnamnet "En Skugga av vårt minne" efter en strof i en av Olle Adolphsons dikter. I något tvångshumoristiskt skede, och med konserthelhetens nyckelord i bakhuvudet, kallade jag min arrangörsgrupp för The Shadows efter det eminenta ståltrådsbandet från sent 50-tal.
Gunnar, som jag före detta speciella samarbetsprojekt i stort sett bara kände till namnet, kom att betyda mycket för mig. Det var någonting med hans lågmälda och diskreta framtoning som väckte förtroende. Det var en blandning av gedigen musikalisk kunskap och något mera ogripbart som hade med människans eviga själ att göra. En gång när han vid mitt piano presenterade sina första skisser till arrangemang sade han: – Du gör vackra slut. Jag skrattade spontant för det lät onekligen lite lustigt – men det övriga då...? Men det var inte så han menade, att det ena uteslöt det andra, men att den sista strofen i bästa fall fångar upp hela sångens innehåll. Som musikpedagog och stråkmusiker kunde han sina partitur, såg både blindskär och farleder. Även när bara månen lyste.
Igår jordfästes Gunnar i Nya kapellet på Sandudds begravningsplats i närvaro av en stor skara släktingar och vänner. Jag saknar en medvandrare som såg det vackra slutet, som tog tillvara på de spröda tonerna, som fick månljuset att klinga. En ljus själ i en god människa.
... sen lade sig nordvästen och blev sydlig. Nu driver sunnan dis och dugg kring ön.
Metamorfos
Metamorfos. Förvandling. I biologin talar man om fjärilens utvecklingsskeden från ägg via larv och puppa till bevingad fjäril, eller om grodans utveckling från yngel till färdig groda (utom försås Noblella pygmaea, världens minst groda, ca femton millimeter liten, som föds färdigutvecklad ur ägget). Tanken är ganska klar: Förvandlingen sker från ett lägre stadium upp mot ett högre, ett slags karriärsklättrande. Men metamorfosen kan också gå i den andra riktningen. Även den som inte läst Kafkas berömda roman Förvandlingen kan citera den kanske mest kända inledande frasen i världslitteraturen: "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt." Och litteraturen är full av dessa rollbyten: Djur som har påtagligt mänskliga drag, människor som påminner om djur och, apropå yngel, grodor som förvandlas till prinsar. Även om de flesta människor inte har så drastiska erfarenheten så är andra, något lindrigare förvandlingar nästan legio, till exempel dagen efter en våt fest. Napoleon Lindeman, alias Hans Alfredsson, vaknade sålunda med en känsla av det satt en varg under undertröjan och flåsande andades på hans adamsäpple. Och därifrån är steget inte långt till vampyrer som i den litterära genren förvandlades från 1700-talets zombier till 1800-talets intelligenta och odödliga varelser någonstans i gränslandet mellan människa och icke människa.
Jag glömmer övriga metamorfoser, förvandlingar, sådana som förekommer inom t.ex. geologin när bergarters mineral eller textur blir instabila på grund av tryck- och temperaturförhållanden, och övergår i stället till de ännu intressantare, de som tar gestalt i hålrummen mellan kropp och själ och ande. Även här kan metamorfoserna gå i flera olika riktningar, även bakåt. Tyngd av svåra fysiska sjukdomar kan jag i värsta fall på kort tid förvandlas till en skugga av mitt gamla jag. Och svårt ansatt av psykisk press och motgångar av de mest skiftande slag kan jag, mer eller mindre omedvetet och i ren självbevarelsedrift välja avståndstagande och psykisk slutenhet, en tillvaro som liknar puppans. Men också mitt friska och aktiva jag kräver minst åtta timmars sömn, skapande pauser i skrivandet, regelbunden tystnad, eftertänksamhet, långsamhet och till och med lite leda ibland. Yttervärlden ropar skynda dig, skynda dig, mera, mera, en röst djupt i mitt innersta viskar: ta det lugnt, slappna av, tänk på puppan.
Livet är en ständig metamorfos, en utveckling från ett stadium till ett annat. Allt startar ju faktiskt från ägget som blir befruktat av en ivrigt slingrande spermie, lite påminnande om larvens rörelser. Efter ägg- och larvstadiet i det dunkla följer puppans tid. Livet här i vardagen, på jorden är kanske inte så öppet och fritt som jag tror. Och en tanke slår mig: Jag är ju faktiskt omsluten av rymdens tak: världens största puppa. Liksom medeltidsmänniskan, och hennes föregångare bakåt i tiden, trodde att solen steg upp ovanför horisonten eftersom det såg så ut, kanske jag, nästan förnuftiga människa, tror att det här är tillvarons egentliga mening och mittpunkt, eftersom det ju ser så ut. Idag vet vi att planeterna kretsar kring solen och inte runt jorden, idag vet vi att vi inte vet vad gravitation egentligen är, eller medvetande, eller evigheten. Härav följer ett kvalificerat antagande: Kanske min mänskliga tillvaro här på jorden på liknande sätt är en villfarelse, en optisk illusion som lockar till ett grundläggande tankefel. Tänk om detta mitt synliga liv inte är fjärilens utan puppans?
Och tanken hisnar förstås. Självklart fattar inte heller jag hur en framtida fjärilstillvaro ska gestalta sig. Och kanske jag inte behöver veta det, kanske inte ens ska kunna föreställa mig det i detalj. Tanken på gator av guld och harpospel på molnkanter hänför jag till avdelningen patetiska psykologiska projektioner, helvetsvyerna till en märkligt segt kvardröjande medeltida tankevärld. Men ett förefaller sannolikt: Förvandlingen, metamorfosen, sker i min kropp, med min kropp. Min puppakropp ska en gång bli en fjäril – någonting påtagligt annorlunda men samtidigt fullt igenkännbart och oändligt mycket vackrare än den larviga figur som en gång i tiden svepte in sig i sin vardagskokong och liksom bara försökte hänga med. Lite på samma sätt som larven, när den börjar spinna sin tidsraket, någonstans under sitt håriga och mjuka skinn bär på en kopia av en ståtlig fjäril, tycker jag mig också ha en grumlig, men dock vision av hur detta slappa och flintskalliga hudpaket ska uppstå i en aldrig förr upplevd och uppdaterad lyxversion. Och någonstans i min instängda och utslängda nu-tillvaro anar jag samtidigt att stora planer redan nu smids för tider som aldrig ska ta slut, som ständig ska förändras, fördjupas och utvecklas och där även jag har en uppgift som bara jag kan fylla. Det är trots allt ännu mera obegripligt än att ett ägg utvecklas till en larv som förvandlas till en puppa som uppstår som en fjäril. Det är den ultimata megametamorfosen.
[Pupporna och fjärilarna är fotograferade i Fjärilshuset utanför Benalmamádena, inte långt från Fuengirola i södra Spanien. Fjärilslarven är fotograferad i Finland).
Fajansfabriken
[Kapitel II i släkthistorien Under huden är jag många. Se första kapitlet "Den ryska genen" upptill under rubriken VED]
Scen IV: Suotniemi, torsdagen den 5 mars 1891
Alarik Jernström sitter vid skrivbordet i sitt arbetsrum i Suotniemi gårds corps-de-logi och skriver ett brev till förra ägaren, svärfadern Lars Herman Löfström.
Arbetarna kommo i går morse, en hel länga, för att fråga, om det var sant, att vi ämna stänga fabriken. Vi lovade gifva svar i dag – och vi ha beslutat att fortsätta av många skäl. Dels ser det litet ljusare ut för oss nu än under hösten, dels ha vi uppköpt materialier så mycket att vi ingenting behöva på länge. Tre dagar har jag nu varit här och ofantligt mycket återstår att göra. Emellertid skall jag göra mitt bästa att avresa härifrån den 7. Till Petersburg måste jag också fara, som jag förmodade.
Möjligheterna att bedriva Suotniemi fajansfabrik ekonomiskt framgångsrikt är ifrågasatt, en femtioårig era av nyskapande industriell verksamhet är i kris. Produktionen sker i den sjuttio meter långa fabriksbyggnaden i tegel som har två våningar. I den östra ändan, nära huvudbyggnaden, ligger en såg där man i liten skala förvandlar den egna skogens stockar till bräder. Men här finns också ett maskinerihus, ett avdunstningshus, ett lider för torkning av ved, ett brännhus, en glasurstuga, förvaringsmagasin och byggnader för fabriksfolket. Tio malstenar, fem stampar, tjugosex drejstolar, tolv ugnar och maskiner som drivs med hästkraft. I dessa trakter är det ingen svårighet att hitta det material som behövs – fältspat, kvarts, kalksten. Och lera. I fabriken arbetade senaste år drygt trettio personer, i år torde de bli något fler. Förutom ett antal lärlingar och gesäller finns här fajansarbetare, drejare, formare, brännare, maschinister, en smed, en skomakare och en kokerska. Det är inte personalen det är fel på, problemet ligger åtminstone delvis hos ledningen – den har inte tid att leda arbetet, den sysslar med annat. Alarik Jernström själv är bosatt i Fredrikshamn där han undervisar i ryska och engagerar sig i stadens utveckling. Hans kompanjon som förvaltare av fajansfabriken, Carl Johan Ahlberg, håller till i Österbotten och utför sin dagliga yrkesgärning som aktuarie vid Vasa hovrätt. Så här har det fungerat även de senaste decennierna: ägarna ägnar sig åt andra ännu viktigare saker.
Det hade börjat så storståtligt med Christian Wilhelm Löfströms brev till kejsaren Nikolaj I i början av nådens år 1841.
Stormäktigaste, Allernådigste Kejsare!
Af allerunderdånigst närlagde bevis, uthändigade af Krono Fogden Jacob Siponius samt Krono Länsmannen uti det till samma Härad hörande Räisälä District Carl August Fröberg, värdes Eders Kejserliga Majestät allernådigast inhemta: att å mitt ägande Suotnjemi skattehemman, beläget uti Kaukola Kapell af berörde Länsmans District, finner så ymnig tillgång på vedskog att, utan fara för yppande brist, ett Faijence- och Porcellains Fabrik derstädes kan anläggas, hvartill äfven den å orten ymnigt förekommande Fältspat och Qvarts, äfvensom andra erforderliga Materialier sjelfmant erbjuda sig. Ehuru på en ort med lätt afsättning sjöledes till St Petersburg, den oförädlade skogsproducten gifver ägarene ovillkorligen säkrare och troligen större, alltid lättare beräknad, inkomst, än ett med dryga kostnader förenadt risque underkastadt, användande deraf, samt sprängning och uppbrytande af Qvarts och Fältspat äfven medförer utgifter i stället för den rena behållning ägarene af sådana mineralier hitintills fått uppbära af entrepreneurerne för Porcellains- och Faijence-bruken i Ryssland, har jag likväl trott mig göra landet, om icke mig sjelf, reelare nytta genom anläggandet af ett sådant verk, hvarest den medellöse, följderne af ofta inträffande missväxt år underkastade, allmogen kunde finna en säker, med ingen fara för hälsan förenad arbetsförtjänst, särdeles tillgånglig äfven för minderårige och bestämd sysselsättning saknande uppväxande fattige barn. På dessa skäl vågar hos Eders Kejserliga Majestät jag i djupaste underdånighet bönfalla om allernådigaste privilegium, att i ofvannämnda mig tillhöriga Suotnjemi skattehemman, anlägga…
… Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärdar
Stormäktigste, Allernådigste Kejsar, Eders Kejserliga Majestäts Underdånigste och tropligtigste undersåte
Christian Wilh. Löfström, Lands Fiskal, Gouvernements Secreterare
Alarik Jernström rättar till pennstiftet i bläckstället av sandfärgad fajans, en av fabrikens många produkter. Enbart i detta hushåll finns en lång rad utencilier tillverkade i fabriken: Thekannor, sockerdosor, smörkärnar, sallats karotter, sopp terriner, filbunkar, nattkäril, ovala och runda fat, tillbringare, tvättkannor, muggar och en rakdosa. På Jernströms bord står en liten skulptur – Läsande gosse – även den tillverkad i fabriken. Den totala listan över produkter i Finlands första fajansfabrik är betydligt mera omfattande än så.
Men nu står en hel kulturepok i gungning. Hur blev det så här? Alarik Jernström kan se ett mönster, ana en hel orsakskedja. Första ägaren, Christian Wilh. Löfström ledde verksamheten fram till 1853 då han överlät ansvaret på sonen Alexander Christian. Men han blev utnämnd till polismästare i Viborg och sålde egendomen åt sin bror Gustav Adolf. När han i sin tur avled 1862 övertog andra brodern Lars Herman styret men bara ett par år senare utsågs han till direktör för Saima kanal och sålde fabriksaktierna åt Jekaterina Artemjeff. 1883 övertar hennes son Arsenij hela verksamheten och när han i sin tur år 1888 dör upplåter stärbhuset fabriken till konkurs. Kronolänsmannen Berndt Reinhold Söderström inlöser konkursboet, Lars Herman Löfström köper egendomen av Söderström och säljer den till svärsönerna – de nuvarande ägarna.
Ursäkta Alarik, men jag måste kort avbryta dig och flika in några kommentarer. I min barndom var detta med Suotniemi aldrig direkt förknippat med fajansfabriken. Suotniemi var och är det stora gula huset med den mytomspunna enorma trädgården runtomkring där min morfar och hans syskon upplevde aldrig glömda somrar och vinterlov. Fajansfabriken var en annan värld, en annan tid faktiskt. Tänk bara på ordet fajans – det låter som dåligt porslin. Jo, jag vet att det finns ett ställe i Italien som heter Faenza och att man där sedan 1400-talet tillverkat Faenzamajolika, eller det som fransmännen kallar faience – porslin från Faenza. Och jag vet också att inte långt från Faenza, kanske bara femtio kilometer, ligger semesterorten Rimini där somliga släktingar brukar semestra. Men nu handlar det om dåligt porslin, om fajans – ”ett poröst lergods överdraget med tennglasyr”. Vi närmar oss ett nytt århundrade, ett 1900-tal där ångan och elektriciteten ska driva upp farten och förkorta avstånden, krigen ska upphöra och välfärd råda. Blir det så?
Alarik Jernström skakar olustigt på sig där han sitter i den knarrande kontorsstolen av trä som går att luta bakåt och framåt. Alltför många byten på ägarsidan är illa nog men det finns som sagt också andra orosmoln som hopar sig i horisonten. Det är knappt tjugo år sedan Arabia porslinsfabrik, ett dotterbolag till Rörstrand, beviljades anläggningsrätt i Finland, och jämngammal med Suotniemi fajansfabrik är förstås också Wilhelm Andsténs fajans- och kakelfabrik som visserligen i första hand tillverkar kakelugnar men dock är en konkurrent. Långsamt och nästan omärkt har Suotniemi-fabriken börjat förlora sin hegemoni.
I skrivbordets översta låda till vänster har Alarik Jernström sparat ett tidningsklipp från två år tidigare. Då skrev signaturen Elias, troligen en Viborgsbo med personlig erfarenhet av den ryska huvudstaden, i Åbo Underrättelser: ”Till slut will jag nu, såsom worden gammal man, säga några ord åt wåra unga, framåtsträwande landsmän. Håll instruktioner i helgd, ty du har swurit på dem, men se dig omkring, der finnes utanför instruktionen många förhållanden, hwilka fordra din uppmärksamhet såsom en, så widt din sfer det tillåter, werkande kraft. Glöm ej att du här har att representera ”en wårdslösad koloni”, och att mycket – ja mycket – beror på ditt förhållande till ”Finsk handel och wandel i S:t Petersburg”.
Alarik Jernström är inte säker att så är fallet, att även Suotniemi fajansfabriks framtid är beroende av köparna på den ryska sidan. Så var fallet för två-tre-fyra decennier sedan men nu blåser nya vindar. Kunderna i Ryssland minskar och konkurrensen i Finland tilltar. Suotniemi ligger, bildlikt och konkret, i kläm mellan gränserna. Jernström är själv en gränsmänniska som studerat vid kadettkåren i Fredrikshamn, gått de högre utbildningsklasserna vid Pagekåren i S:t Petersburg, verkat som underlöjtnant vid Littowska Gardet i Warchau som ligger mitt emellan Berlin och Magdeburg. Efter en tid vid Viborgs fästnings artilleriregemente är han nu stationerad i Fredrikshamn, undervisar i ryska och har en rad förtroendeuppdrag i staden. Med åren har de militära intressena allt mer fått ge vika för engagemang i samhällets framtid. Han har varit med om att grunda Svenska Litteratursällskapet för sex år sedan, nu arbetar han för att skapa ett järnvägsnät till och från staden, grundar stadens telefonförening, sköter livförsäkringsärenden i bolaget Kaleva, hör till stadsfullmäktige och är överhuvudtaget en så kallad betrodd samhällsmedborgare. Alarik Jernström, 42 år, står mitt i livet och vet att han måste välja linje, riktning, kanske också innehåll för sin egen framtid, men också familjens och fabrikens. Han tittar ut genom fönstret, från gårdsplanen hörs skratt och rop. Med reservoirpennans skarpa spets ristar han långsamt i ett vaxomspunnet häfte som fungerar som hans dagbok.
Allt är gott och väl så här långt! Barnen växer så det knakar, de hinner förändras till både sätt och ton mellan mina snabba besök i hemmet. Arne håller redan på att bli stora karn, fyllde just tolv år. Harald är nio och Erik fem. Och lilla Märta, som ju såg dagens ljus alldeles nyss, har redan blivit tre år! Huru snabbt ser ej dagarna ut att rusa när man betraktar barnens lek och liv! Och det här är bara början – hela världen ser ut att röra på sig. På hafven trotsa ångbåtar de största vågorna, korsa oceanerna i en allt snabbare takt. På land är det lokomotiven som ska föra folk och gods genom obygder och vildmark till stad och köping. Och nu har jag hört det allra senaste. Med en så kallad teletrofono kan man tala med en person som man inte ser, som befinner sig långt borta, i ett annat hus, i en annan stad! Det är ofattbart, som om röster likt andar kan färdas genom väggar och tak. När jag första gången hörde om denna apparat som kan fånga och skicka röster var jag, det måste medges, mycket skeptisk. Men nu när jag läst huru det fungerar är jag beredd att omvärdera min ståndpunkt. Och det slår mig att så mycket verkar ske som om ej några gränser mera funnes. Vad håller på att ske med människan, vart äro wi på väg? Och ja – wi ska fortsätta att utveckla fajansfabriken, åtminstone så länge materialier finns till hands. Sedan, när wi erhållit bokförarens rapporter, skola wi ta ställning till fortsättningen. Och med wi menar jag wännen Carl Johan och jag. Fabriksarbetarna hafva ej den insikt om sakernas tillstånd som krävs för så ansvarsfulla beslut. De lita helt och fullt på våra omdömen. Men kan jag lita på mitt eget?
I fotoalbumet sitter hela familjen Alarik Jernström uppsträckta i mörka gåbortkläder. Bilden är tagen ungefär vid sekelskiftet 1900. Familjen befinner sig i salen, i finrummet på Suotniemi. På väggen ser man tre inramade tavlor alla föreställande en kvinnofigur, bakom gruppen, i ett hörn, anar man en stor grön växt med långa blad. Längst till höger sitter pappa Alarik stelt inklämd i en fåtölj, med armarna hängande lite obestämt längs sidorna och blicken fäst mot någonting utanför bild. Yngsta dottern Märta håller händerna knäppta i famnen, håret är prydligt fäst i en knut. Hennes blick är mild, nästan kärleksfull, där ögonen vilar på sin pappa. De övriga fyra är fokuserade kring det lilla runda bordet som pryds av duk, kanske broderad av mamma Alma. Framför sig har hon ett uppslag i ett tunt häfte, men hennes blick söker sig snett åt höger på den bok som sonen Arne, glasögon- och mustaschprydd, ser ut att läsa i. Mellan dem lutar sig Harald lite självmedvetet framåt och liksom pappans blick söker sig också hans till något som ligger utanför bilden.
Längst till vänster sitter Erik i profil, rakryggad och lika välkammad som alla de andra. Framför sig har han två inbundna böcker men även om fotografiet i övrigt är skarpt och kontrastrikt är det omöjligt att tyda namnen på böckerna. Troligen är det krigshistoria eftersom det var Eriks passion. Han skriver:
Ödet hade utsett till min födelseort den lilla staden i Sydfinland, där freden mellan Ryssland och Sverige slöts år 1809 och där Finlands mångsekelåriga förening med Sverige upplöstes för att ge plats åt Rysslands husbondevälde. Fredrikshamn, staden vid Finska viken, var vid den här tiden, då jag såg dagens ljus, i senare hälften av 1880-talet, en stilla idyllisk ort. Järnväg saknades och förbindelserna med yttervärlden uppehölls, förutom av sparsamma ångbåtslinjer, av landsvägen till Tavastila station på Kotka-Kouvola banan. Först år 1899 fick Fredrikshamn sin järnväg och därmed bättre förbindelser utåt. Jag minns dock helst min födelsestad som den isolerade, trivsamma lilla orten i min tidigaste barndom var – dess låga trähus, breda gator och bakgårdens trånga gränder. Men en lek som återkom oberoende av väder och vind var kriget med folkskolans pojkar. Det urartade vanligen till rena slagsmålet, där t.o.m. tillhyggen, såsom käppar och stenar, kommo till användning. Vi småpojkar från samskolans lägsta klasser voro färre till antalet och lågo vanligen under i striden, men i skyddet av våra snöfästningar om vintrarna höllo vi tappert stånd och slogo angriparna tillbaka. ”Hjälteborg” var fästningen namn och stora hjältar voro vi i våra egna ögon när fienden flydde. – När jag blev några år äldre fångades mitt intresse av ett praktverk om fransk-tyska kriget som ståtade i bokhandelsfönstret; det var Nordensvans stora verk om kriget 1870-71 med talrika illustrationer. Jag gav mig ingen ro förrän verket var mitt. Det kostade alla mina besparingar, men jag uppoffrade dem gärna, trots mina föräldrars protester. Sålunda kom jag redan i barnaåren att bliva en beundrare av Tysklands krigsmakt föga anande att jag själv en dag skulle bära de segerkrönta arméernas vapenrock.
[Nästa avsnitt – "Badanstalten" – publiceras den 1 mars]
Risktagning
Idag, morgonen efter årets Oscar-utdelning, går jag i filmtankar. En av höjdpunkterna i gamla Vilda Västern-filmer är ju som bekant när hjälten osäkrar sin pistol, gör vapnet skjutklart. Då, senast då, slår hjärtat hårdast, senast då kulminerar spänningen i salongen (och i saloonen). Vem hinner först, vem är snabbast med fingrar, hand, arm, öga – skurken eller hjälten? Nå, hjälten förstås, det är självklart, det vet jag ju innerst inne. Eller...? Det finns ju en liten, liten, närmast teoretisk risk att någonting går fel, att intrigen ska få en annan vändning, en ny riktning jag inte hade förstått. Förnuftet säger nej nej, men magen ger andra signaler. Hjälten tvekar naturligtvis aldrig, tvivlar aldrig. Det är därför han är min hjälte. Det är därför jag litar på honom, det är därför jag ser upp till honom. Och det är därför jag älskar spänningen – jag vet att "vi", jag och hjälten, vinner. På filmduken.
Sanningen, den bistra och oomkullrunkeliga sanningen, i denna min dagliga och mycket verkliga Vilda Västernvärld, är att ingenting är säkert. Allra minst kan jag lita på mina "hjältar" hur gärna jag än vill. I själva verket är det nästan omöjligt att lista ut vem som är skurk och vem som är hjälte eftersom nästan alla gömmer sig i olika dräkter, bakom lustiga masker. Det hela påminner lite om missförstånden och rollbytena i filmen Rosa Pantern (1963) där "hjälten", poliskommissarien Jacques Clouseau (Peter Sellers), gång på gång klantar sig, i sin yrkesutövning lika väl som i sitt privatliv. Hustrun Simone (Capucine) är – utan hans vetskap – både älskarinna och medhjälpare åt juveltjuven (David Niven) som här uppträder som den kända och eleganta brittiska playboyen Sir Charles Lytton, vars amerikanska brorsson, den lite mera blåögda och ytliga playboyen George (Robert Wagner) nu, också han, siktar sig in på att komma åt prinsessan Dalas (Claudia Cardinale) "Den Rosa pantern" – världens största rosaröda diamant. Det hela kulminerar i en kaotisk maskeradbal där raketer detonerar och flyger innanför slottsväggarna och alla springer kors och tvärs – gorillor och åsnor och clowner och riddare i harnesk och eleganta damer med plymer och masker för ögonen – alla i en enda salig röra. Och det hela slutar helt riktigt med att polisen hamnar i fängelset och de egentliga skurkarna går fria.
Humorn speglar sin tid. Gårdagens lördagsunderhållning på kvartersbiografen var lika oskyldig som den var fullödig. Skrattet kräver ett tryggt tanke- och känslomässigt utrymme, och av den varan fanns det gott om ännu anno dazumal. Men när dramaturgin på världsscenen, som den är idag, blir kaotisk och huvudrollsinnehavarna säger vad spottet för i mun, duckar publiken spontant och drar sig snabbt ut i foajén. Det sociala och känslomässiga utrymmet minskar, den tunga våta mattan – blod- och tårbemängd – lägger sig över tillvaron, och även vardagens förut så viktiga detaljer tappar i skärpa. Mycket bättre blir det inte heller när självuppfyllda och karriärsugna stå upp-komiker försöker klämma ut den sista bottensatsen ur en förlegad och borttorkad skrattsalvatub. Det är förstås dömt att misslyckas och resulterar vanligen i en lika sorglig som veritabel sitt ner-tragedi. Tystnaden och förvirringen breder ut sig, applåderna tystnar.
Ingen försäkring i världen skyddar mig från ett totalt känslo- och skrattbortfall i denna på riktigt galna värld. Jag får ta risken själv, försöka stå emot den tunga mattas tyranni och skapa mig ett utrymme där jag kan andas, umgås med medmänniskor åtminstone i den digitala sfären, och kanske ibland känna den där galna glädjen i att upphäva tyngdlagen, att självsäkert fingra på orden i syfte att hitta ett nytt meningsutrymme. Som en västernhjälte med puffran beredd.
Jag undrar vad min regissör säger om det.
Synsudd
Oron för att drabbas av minnesförlust har vi väl alla. Jag har. Jag har sett det på ganska nära håll, och jag har tänkt på det mycket. Vilket genast får mig att tänka lite mera: Den som tänker mycket minns väl en hel del? Eller kan man vara både minnessvag och samtidigt komma ihåg en massa, onödigt? Den här texten, till exempel, borde jag ju rimligtvis ha skrivit igår, på Tankens dag. Men det glömde jag. Idag kom jag ihåg att jag glömde igår. Och det är väl lite trösterikt – att komma ihåg det man glömt. Kanske det i alla fall är bättre att komma ihåg sent än aldrig?
Men visst är det retsamt. Vanlig vardaglig glömska hör till livet men är ingenting eftertraktansvärt för det. Värre, mycket värre, är det å andra sidan med den patologiska glömskan, den där hjärncellerna ohjälpligt slocknar och så småningom river sönder hela hjärnans nätverk av tidigare alldeles spontana synapshopp så att konstruktionen allt mera börjar likna ett söndrigt spindelnät. Ett nät utan spindel. Jag föreställer mig att det inifrån den drabbade uppfattas ungefär som utsikten genom biblioteket Odes solskyddsedekorerade fönster – en massa gråvita fläckar på näthinnan som skymmer motiv och tanke. Både utsikt och insikt drabbas och meningslösheten breder ut sig. Förlorade sinnesintryck är illa nog, en borttappad identitet är ingenting mindre än en katastrof.
Livet handlar om kompensationer. Till exempel: Efter det jag höll på att förlora synen på högra ögat (näthinneavlossning och ett antal hål på näthinnorna) blev jag allt mer intresserad av fotografering: Kameralinsens skärpa fick mången gång ersätta min egen oförmåga att se riktigt klart. Efter operation och laserbehandlingar och gråstarr och dagkirurgi och fler laserbehandlingar, kvarstår sedan länge en lite obestämd grå stor slingrande fläck som, beroende på ljusförhållandena, rör sig över synfältet som ett snällt spöke. Vi har visserligen så småningom blivit kompisar men ibland, det erkänns, får han en utskällning – buhuuu, försvinn!
Men den här uppenbara och konkreta synvillan ("ögonsjukdom speciellt vanlig bland husspekulanter" – se ord(M)ord upptill) har också fått mig att tänka i termer av suddig syn inåt, tanklöshet och narcissism. För visst är det väl också så att en oklar och dimmig syn på själva själen på något sätt också reflekteras i ögats synfält: Ett hus är inte bara väggar och tak, ett träd inte enbart kvistar, grenar och bark. Och det självklaraste av allt självklart: en människa är inte bara en kropp. Det kan vara svårt nog att se sin omgivning riktigt klart och tydligt, men det är förvisso ännu mera krävande att upptäcka det som inte syns, det som är dolt i, på och bakom själva motivet. Och just det är ofta det viktigaste: det osynliga. Det osynliga men det verkliga. Det verkligt osynliga. Det vi bara kan se med våra inre ögon. Med själens blick.
[Fotona är tagna från inre sidan av biblioteket Ode. Den till synes söndriga rutan är, bokstavligen, ett av Odes många konstnärliga inslag]