Fakirens säng
Det låter som ett nytt ord: Egenutgivare. Men det är det knappast. "I alla tider" har väl skribenter gett ut sina bokalster på eget förlag, mer eller mindre elegant inpackade mellan pärmarna. Men i takt med att praktiskt taget alla hanterar en dator har också möjligheterna att inte bara skriva men också ombryta och grafiskt forma en bok öppnat sig för de flesta. Det är bara tryckningen som tillsvidare får skötas av proffsen. Och språkgranskningen. Och marknadsföringen. Och försäljningen. Och allt det där andra som förlagen i normala fall tar hand om. Hur många egenutgivare behärskar alla dessa specialområden? Knappast många.
För egen del haltar det betänkligt. Jag är rutinerad vad gäller skriftställandet men språkgranskaren hittar ändå väldiga mängder med till synes små fel (och förvisso ett och annat större också). Upprepade språk- och tyrkfel i en tryckt bok är värre än ögonmigrän och grus i ögonen. För att inte tala om alla dessa darlingar som man inte gärna vill killa. Nån måste verkligen säga till på skarpen för annars finns risken att kritikerna längre fram står där och viftar med skyltar som "patetiskt", "löjligt", "ömkligt". Som skriftställare är det en avgjord fördel om man dessutom är lagd åt det asociala hållet och är bra på att sitta, eller stå, vid sitt skrivbord timme efter timme. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter ... Att skriva böcker handlar om att stå ut med sig själv, i synnerhet med sina mörkare sidor. För de dyker garanterat upp i mellanrummet mellan hjärnsläpp och kreativitetskriser. Att skriva är i sig själsprövande, att skriva för att ge ut en bok på eget förlag är rena rama masochismen. Bara en fakir lägger sig frivilligt på författarbädden.
I samband med Helsingfors Bokmässa förra helgen hade jag förmånen att diskutera ämnet från Blåbärslandet scen tillsammans med förlagschef Anna-Lena Palomäki och författaren Michaela von Kügelgen. Michaela beklagade att 25 minuter inte räcker långt i det här sammanhanget och så var det ju. Anna-Lena, med stor erfarenhet att hjälpa bokutgivare ut på marknaden, var positiv till möjligheterna att nå sin publik. Men visst, det är inte gratis. Priset varierar naturligtvis, beroende på upplagans storlek och utformning, om man betalar språkgranskare, grafisk formgivare, marknadsförare etc., men 4000 euro trodde hon var en summa som egenutgivaren rimligtvis måste punga ut. Lyckas man med egenförsäljningen så går å andra sidan största delen av inkomsterna i egen ficka. Jag ombryter själv alla mina tryckalster, hanterar bilderna själv, och skickar de slutgiltiga pdf-filerna direkt till tryckeriet. Mina upplagor är små: 50–150 ex., och min språkgranskares arvode (ett proffs), är mycket moderat. Så långt är det mesta under kontroll för min del.
Men det är marknadsföringen och distributionen som för mig är den stora utmaningen. Och hela rumban med att nå press och radio. Och att synas i sociala media. Utan reaktion i media är du nästintill död som författare. Och då räcker det inte hur proffsig och bra boken än är. Allt det här är förstås en förrädisk grogrund för schizoida tankar i allmänhet och självdestruktivt beteende i synnerhet. Ändå fortsätter jag att plåga mig själv, pustar ut på spikmattan mellan varven, för att sen igen ge orden en match och slå meningslösheten på käften. Det är nämligen vansinnigt tillfredsställande när inte bara hela meningar men även större meningssammanhang faller på plats, när nya insikter träder fram på bokens sidor och mycket av det som varit ostrukturerat och fragmentariskt plötsligt får gestalt och form. Så jag fortsätter, oberoende av professionella förlag, av att ta en dust både med mina skuggor och mina dagrar. Fakir var ordet. Författarfakir. Eller med ett ännu mera precist nyord: Jag – en egenutgivarfakir.
Några snabba bilder från årets Bokmässa i Helsingfors. Överst: publik vid Blåbärslandets scen. Birgitta Udd och Thomas Lundin diskuterar Mat och liv, liv och mat, på Blåbärslandets scen. Kom ti byin var rubriken för ett samtal på Fiskehamnen-scenen med Axel Åhman, Ulrika Hansson, Annika Åman, Catariina Salo, Philip Teir och Pekka Heino.
Hud & Himmel 11)
Vi har kommit till slutet av boken och förflyttar oss några hundra år tillbaka i tiden. I centrum står en äldre kvinna, en mycket säregen, omtalad kvinna, avlägset släkt med huvudpersonen. Men just här och nu kan man knappast urskilja några kulturella eller tidsmässiga barriärer, tvärtom är samförståndet och dialogen präglade av ett slags självklar förståelse över tid och rum. Eller kanske ändå inte riktigt.
FILM 9, scen 1 Palatium Magnum. Piazza Farnese, Rom, måndagen den 11 maj 1367.
[Musik: Cantus sororum. Vox Silentii]
Det myllrar av folk på Piazza Farnese. Barnen springer, leker och stojar mitt i denna årliga arbetsmarknad som lockat förväntansfulla skaror till staden i hopp om knog och kneg och ett och annat mynt. Bönder och pigor, murare och linnevävare, kanngjutare och krukmakare, krämare och gycklare – ingen vill vara utanför, alla dras till händelsernas centrum, även trötta åldringar, fattiga och utstötta individer, handelsmän och skrivare, välklädda damer och nästan avklädda glädjeflickor. Det djuriska inslaget icke att förglömma: getter, får, grisar, kor, hönor, hundar och, som objudna gäster, möss och råttor. Digerdöden är fortfarande en gastkramande verklighet i alla vuxna människors minne och sinne, en stor svart skugga som även ligger över detta torg. ”Den stora Döden” har visserligen mattats av just här, men följderna av detta ”Guds straff” berör alla, hög som låg. Lågtidens molande tristess, som helt automatiskt lägger sordin på vardagen, har ytterligare spätts på av pestens förfärliga realitet och närhet. Människor har dött i mängd, stanken av ruttnande råttor och variga bölder har knappt avdunstat, och livet söker nya vägar och fåror. En arbetsmarknad är ett lika välkommet som nödvändigt avbrott i den monotona tillvaron, en hög tid som tillfälligt avbryter lågtidens självklara och förutbestämda upprepningar.
Döden har sina speciella väntrum men så har också livet. Det här rummet finns på andra våningen i Palatium Magnum, en liten alkov som tidvis används som övernattningsrum för gäster men som nu står tom och får fungera som tillfälligt samtalsrum. Den enda möbleringen består av två stadiga stolar, en bänk som även kan fungera som matbord, en sovbrits, en bönepall och på väggen ett litet träkors. En halvöppen fönsterlucka kastar en stark solljusstrimma snett ned mot de mörka, breda golvplankorna. Den bortre väggen vid fönstret är delvis upplyst, resten av rummet ligger i dunkel. När man nu tittar in i cellen kan man först bara ana profilerna av två gestalter på var sin sida om det smala bordet, som om de skulle vara en del av gemakets konstruktion. Här står tiden nästan stilla.
Men bakom den nu stängda dörren utbreder sig ett större rum, eller egentligen en liten sal, i vars ena ända trappor leder ner till bottenplanet. Just nu i den sena förmiddagen söker sig antifonens meditativa toner ut från det lilla kapellet genom dörrspringor och takets träverk. Där fönsterluckan skoningsfullt silar de himmelska solstrålarna filtrerar plank och bjälke sångens klanger på dess väg uppåt i palatsets kuloarer. Som en knappt hörbar ljudmatta omsluter den inte bara rummet utan tränger också in i märg och ben och skapar en obestämd känsla av närhet och avstånd på samma gång.
Gästen ryser lätt, väl medveten om den säregna men hett efterlängtade situationen. Länge har han suktat efter ett möte, sett fram mot ett samtal med denna extraordinära kvinna som hela det katolska Europa talar om, kritiserar och kommenterar. Ett vitt dok omsluter det bleka och tärda ansiktet, en fotsida, enkel grå nunnedräkt döljer en späd kropp. Birgitta Birgersdotter är idag 64 år gammal, tärd och sliten, men ögonens glans och den öppna blicken speglar själslig vitalitet, nyfikenhet och till och med ett slags ungdomlig oppositionslusta. Förmiddagsljuset från torget utanför fönsterluckan slår mot det vita hucklet och särskiljer ansiktet i en överbelyst del och en nästan helt skuggad sida. Lätt hopsjunken i den breda stolen ger hon ett intryck av att vara rotfast både i rummet och i tiden, samtidigt som en känsla av något fragilt och nästan transparent omsluter hennes gestalt. Han drar efter andan, sänker blicken, tittar upp igen.
– Tack för att jag har fått komma, tack för att du tar emot mig.
Jag visste att du skulle komma, Magnus. Ja, under din barndom kallades du Macke, som vuxen blev du känd som Mao. Jag vill kalla dig vid det namn du döpts till, Magnus – “stor” på latin, stort som torget här nedanför. Också du är större än du tror. Och du är alltid välkommen hit. Du är väntad.
Väntad? Hans besök har visserligen föregåtts av muntliga förfrågningar via kurirer men den sistnämnda repliken verkar vara inlindad i ett sammanhang där tid inte bestäms av minuter och timmar utan snarare av sol och måne. Eller som här i huset, av tidegärden.
Du kanske tycker det är märkligt att vi möts här, i min tid, i mitt liv. Men det är inte märkligare än att jag kan färdas i andra riktningen också och att vi möts år 2024 hemma hos dig, kanske kring ditt stora skrivbord. Tiden är bara en ridå, ett skynke i fantasin. Eller med en metafor som du använder flitigt: Tiden är som huden, givande och tagande, särskiljande och sammanbindande. Allt beror på betraktelsesätt, position och inställning. Just nu är det en måndag i maj månad, tusentrehundrasextiosju år efter Jesu födelse. Men också det är bara en siffra, en chimär, ett tankens sidospår. I själva verket lever Kristus varje dag i mitt inre, varje dag uppstår jag till ett nytt liv i honom. Det finns två tider – kroppens tid och själens tid. Kroppen är innesluten i en tid som tar slut, själen hör hemma i evigheten. Men båda finns i de båda verkligheterna, det är bara det att kroppen i det här livet är nästan blind för själen. Och i det kommande livet, i Paradiset, tror jag det kommer är vara tvärtom; själen som ibland kommer att glömma bort att den faktiskt har en kropp. Förstår du? Kanske det här är självklart för dig, vet du vad jag talar om?
Han förstår, och ändå inte riktigt. Om han erkänner sin vilsenhet skulle det bara blotta den ordfattigdom som kan lamslå det bästa av samtal. Men han vill inte heller framstå som mer vetande än han är, och hans osäkerhet och otro kan inte döljas.
Nej, du behöver förstås inte svara. Jag tror jag förstår. Jag tror jag vet varför vi sitter här tillsammans. Vi har mycket gemensamt, faktiskt mera än du anar. Det självklara är visionerna, bilderna, om ock mycket olika till form och innehåll. Det andra är orden – för dig lusten, för mig tvånget – att i ord beskriva de tankar och den verklighet som uppenbarar sig för ögonen, både de som ser utåt och de som blickar inåt. Och det tredje är de gudomliga tonerna, musiken som talar till oss mellan jord och rymd. Eller som du säkert skulle uttrycka det: mellan hud och himmel. Ja, allt får vi från Gud men musiken uppstår i tillvarons hjärta på ett sätt som inga ord eller bilder kan beskriva. Musiken är Guds egen röst i oss, i dig och i mig. Nästan alla kan höra den, men alla kan inte skapa egna toner. Men här måste jag genast tillägga: allt det jag skapar är bara reflexer från en gudomlig tillvaro, jag kan inte skapa något eget ur intet, allt finns inbäddat i Guds famn. Han öppnar famnen och jag tar emot med öppet sinne, ja först faktiskt med kroppen. Du ser förvånad ut? Kroppen är ett heligt tempel, ett skapelsens mästerverk, Gud själv i mänsklig gestalt. Visst, det är ofattbart, alldeles obegripligt, och det är också avsikten med en del av vår mänskliga resa – att inte bara lära känna Gud utan framförallt att själv bli gudalik.
Från torget nedanför fönsterluckan ekar ljudet av gnisslande kärror och månglarnas monotona mässande om frukter sötare än den älskades ljuva kärleksord, om fårlår slätare och mjukare än den oskuldsfulla jungfruns knoppande bröst. Skratt och en och annan svordom studsar mellan husväggarna, två hundar skäller nånstans i ett kvarter längre bort. Basilikans järntunga klockor slår elva dova slag.
Och han tänker på en molnskäggig åldrad man som med frenesi och fasthet piskar den människostinna piazzans ljudmatta i ett nästan förtvivlat försök att avlägsna all den synd och skam och damm som det jordnära livet oundvikligen drar med sig. Efter månader och år av kvalfullt krälande i dödens närhet öppnar sig stadens portar för folk och fä utsvultna inte bara på mat och dryck utan framförallt på liv och lust. Svedda i själen och korsmärkta på huden söker de skydd under ett gemensamt tak, solbestänkt och morgondagsförlöst, föga anande att deras rörelser och förehavanden nogsamt registreras av en blick djupare än världsalltet. Förvisso har mången ärrad och rådbråkad romare både förbannat och förtvivlat frågat en allsmäktig Gud vad alla dessa helvetesvyer har för avsikt, eller vad de eventuellt är ett svar på. Men just nu är det som om gårdagen nästan skulle vara utsuddad eller bortblåst. Kvar finns bara en tid så hög att den nuddar den molnfria himlen.
Birgitta Birgersdotter tittar på sin gäst som om hon läst hans tankar.
Folket är hårt prövat, javisst. Vi är alla prövade och funna lätta, som fjun, som damm. I världsalltet är vi förvisso försvinnande små, nästan osynliga, men i vår Herres ögon är vi det största och viktigaste Han har skapat. Alla lika stora, alla lika unika, alla lika viktiga.
Och ändå är vi så olika, tänker han nästan bestört. Om det är nånting som förenar människor så är det olikheterna. Alla är olika, alla är behäftade med tecken och märken som saknar motstycke hos nån annan, egenskaper som varierar i all oändlighet mellan individerna. Finns det överhuvudtaget nånting som går igen hos alla, kan man peka på ett enda särdrag som är gemensamt för hela mänskligheten? Finns det en hud som liknar en annan hud? Han har sina dubier.
Du har förstås rätt. Gud har skapat oss unika med alldeles speciella kännetecken – kropp, utseende, personlighet – men variationerna ligger på ytan. Ju djupare ner i själen jag rör mig desto närmare kommer jag Kristus. Och där i livets mitt upphävs alla olikheter, inte de fysiska kännetecknen, men allt det som vi burit på vår livsvandring. Men redan här i jordelivet kan vi ana, och till och med se, detta gudsljus hos våra medmänniskor när vi betraktar dem med kärlek. Men världen är syndig, kroppen besudlad och själen märkt av det jordiska så att allt detta himmelska som är vår vandrings väg och mål liksom döljs bakom slöjor.
Hela detta rum är dolt bakom slöjor och skuggor. Solljuset som flödar genom fönsterluckorna och ritar mönster på de renskurade golvplankorna lämnar samtidigt de bortre hörnen, och till och med dörren, i dunkel. Att det finns en jord som doftar och talar är alldeles övertydligt i detta rum som silar både stank och stön från torget nedanför, och det behövs knappast någon större föreställningsförmåga för att samtidigt också uppleva marknadsvarornas sötma och sälta på tungan, att känna de svettiga kropparnas dunst och närhet. Jord och hud är förenade till ett förbund så starkt att ljuset närmast bara späder på denna enhet, understryker ytans och skalets betydelse.
Det är det jordiska perspektivet, kroppens utblick. Men själen suktar efter inblick, ”en horisont under huden” som du kanske skulle kalla det. Och så har vi det viktigaste: insikten som är rotad i hela vår varelse och förankrad i anden. Insikt – att se inåt, inte bara blicka och titta, utan att se och förstå på djupet av sin varelse. Av det här kan du ana att alla delar av människan är viktiga. Kroppen klarar sig inte utan själen, och anden behöver både kroppen och själen för att bli fullkomlig.
Klappret av hästars hovar, grisars grymtande och den böljande ljudmatta som kommersen på piazzan framkallar, förstärks nästan plötsligt av några okvädningsord och visslingar som skär genom den halvöppna fönsterluckan, vasst och nästan brutalt, som slaktarens kniv. Skrik och skrän stiger snabbt i höjden, kärror gnisslar, en ko råmar och mellan husväggarna ekar en kvinnas högljudda och klagande utrop: Lo pregavo the piovesse, ma non che venisse il diluvio! Hånrop och svordomar haglar, någon halkar i tumultet och svär högljutt och irriterat, ett spädbarn gallskriker. Det monotona och nästan regelstyrda köpslåendet har brutalt avbrutits av något, eller någon, som här inte är välkommen. En skugga lång som fattigåret drar fram över ett soldränkt torg.
Birgitta Birgersdotter stiger långsamt upp och går fram till fönsterluckan. I gränden snett nedanför pågår ett tyst slagsmål mellan en vinstinn månglare och två romerska soldater, men folkmassans intresse riktas mot en man som sitter på en åsna som nu viker in på en sidogränd bort från stimmet och larmet på piazzan. Glåporden tystnar i takt med att figuren på det eländiga kräket långsamt avlägsnar sig från den solbelysta folksamlingen in i kåkarnas leriga skuggvärld. Handel och vandel återupptas, incidenten glöms nästan lika fort som den uppstått. Trängseln kring kärror och bodarnas smala diskar hotar den allmänna ordningen, småkrämare och schackrare tävlar högljutt om folkets uppmärksamhet, och gatflickorna kastar skälmska blickar på både borgare och bönder. Lågtidens monotona lunk är tillfälligt bruten av högtidens löftesrika framtidsutsikter. Mannen på den slitna åsnan är av pöbeln redan glömd och kvinnan med hucklet drar igen fönsterluckan.
Han heter Giovanni Colombini, en före detta rik köpman som i ånger och skuld skänkte hela sin förmögenhet till de fattiga, gav sina sista pengar till sjukstugor och barmhärtighetsinrättningar. Pestens grymheter öppnade hans ögon, han anade en straffande Guds hand över det lidande som romarna i många år fick utstå och bevittna. Nu sopar han trappor och torg, hjälper till i kök och går de fattigas ärenden. Det var han som red här förbi och förkunnade försoning och ånger. Men det gillar inte handelsmännen, inte heller folket som ju redan är barskrapat. Några få följer honom, i början även hans fromma maka. Det var hennes röst du hörde: ”Jag bad om regn, men inte om en översvämning”.
En straffande Gud? En handelsman som köper sig fri från skuld? Marknadsglitter och gycklare i skuggan av ett kloster? Pest och böld och sår, men också kött och frukt och fisk, stop och bägare, hätta, huva, siden och sammet – dröm eller mardröm? Liv eller död?
Dröm OCH mardröm, liv OCH död. Du förstår – det finns ingen enkel förklaring på livets med- och motgångar. Ja, i själva verket är det som ser ut som en vinst ofta en nitlott. Och tvärtom: när våra värsta farhågor besannas står Gud oss närmast. Det är som du själv antytt om huden: den kan vara ett skal och ett hölje som skyddar och döljer men också kärlekens kontaktyta och själens hemvist. Det finns ett innanför och ett utanför som gränsar till varandra och som förenas av ett både och. Som kropp och själ: kroppen kräver en själ för att vara levande. Och en själ utan kropp är ... ingenting. Men också Djävulen har en kropp, han är verklig. ‘Själen bör därför ge noga akt att den inte styrs av köttet, ty då råkar det hela i oordning. Då vill också ögonen se det lockande och skadliga, och öronen höra det som är förgängligt. Då förvillas också förståndet, då tar otåligheten herraväldet, då förminskas fromheten, då växer lösligheten, då räknas synden som en likgiltig sak, och framtiden tänker man inte på.’ Du förstår – fastän vi lever i olika tider och världen runt omkring oss ständigt förändras så finns det en sak som aldrig förändras: Gud. Kroppar kommer och går, själen byter ständigt dräkt men Anden, Guds ande, är alltid den samma. Ni moderna människor brukar säga att människan är kropp, själ och ande men jag vill påstå att människan är Ande i första hand, en Gudsvarelse, som har en själ som kopplar denna ande till kroppen. Det handlar om vad man betonar. Betonar du köttet är du snabbt på villovägar, betonar du enbart själen uppstår omedelbart förvirring. Allting måste grunda sig i Anden utan att kropp och själ glöms bort. Jag vet, du är inte van att tala om Anden, du vill kanske inte ens för dina närmaste erkänna att din innersta och innerligaste hud är gudshuden, evighetshuden? Ja, jag talar förstås i bilder så som jag lärt mig sedan jag var barn. Kristus uppenbarade sig för mig redan när jag var liten flicka.
Det samma kan han inte säga, någon Kristus har aldrig uppenbarat sig för honom. Tvärtom har frånvaron av en Guds röst varit den ständiga följeslagaren. Ingen brinnande buske har talat till honom, inga röster hörts från skyn, för att nu inte tala om alla helbrägdagörelser som lyst med sin uppenbara frånvaro. Jo förvisso, det har funnits en vag aning om att kroppen inte är en sluten säck, att psykets till synes nyckfulla rörelser mellan eufori och vandringar i dödsskuggans dal inte är så oförklarliga som de så mången gång verkat. Men vid det har det också stannat – vid tillfälliga ljusglimtar och vaga förhoppningar. Men nästan aldrig någon djup förvissning om mål och mening med livet, om avsikter och uppdrag större än de utmaningar vanliga vardagar uppenbarar. En känsla av flyktighet och en dovt malande meningslöshet har under årens lopp, likt en kardborre eller molande tandvärk, fäst sig någonstans på hudens yta. Inte fri, inte fast, men ständigt i rörelse mot något obestämt mål. Vind för våg.
Du förstår, livet och frågorna och våra vägar är alla olika men liksom skräddarsydda för var och en. Det har behagat Gud att skapa oss till sina avbilder, att spegla sig i våra anleten. Och det betyder att det synliga och det osynliga är lika viktiga. Barnmorskor, igelkottar, ostar, bröd och båtar, pil och båge, brud och brudgum – saker och ting, bilder och berättelser ingår alla i samma väv, ibland tydligt och alldeles uppenbart men oftare förtäckt och fördolt, inlindat, bortvänt. Eller tvärtom: djävlar och demoner är förvisso alldeles verkliga men inte på det sätt vi kanske tror. Vi har ögon att se, näsa att dofta, öron att höra, mun att smaka och en kropp som kan känna – allt inlindat i den hud du ofta tänker på. Men det slutar inte vid det. Huden hör ihop med jordelivet men vid porten till evigheten omformas vår mänskliga gestalt så att den visserligen liknar oss men framförallt återspeglar den speciella gudsvarelse vi från början var skapta till. Jordelivet formar och bereder, evigheten fullkomnar och fastställer.
Gud älskar oss, dig och mig, så oerhört att det inte finns ord för det. Men samtidigt har han gett oss, dig och mig, en fri vilja. Du kan själv bestämma över mycket i ditt liv, men du måste också ta konsekvenserna av dina val. Kroppen vill en sak, själen en annan, men det är bara Anden som kan få bitarna att passa samman. Gud talar till oss, till dig och mig, ständigt, oavlåtligt. Lyssnar du, uppfattar du Guds röst? Jag är välsignad, Kristus talar till mig i både ord och bilder, jag kan inte slå dövörat till, jag kan inte undgå att höra hans röst. Men ändå verkar han ibland frånvarande och avlägsen. Och då ställs min tro på prov. Allt handlar om en Gud som älskar mig i all evighet men som jag kan välja bort om jag bara vill leva i och på huden.
Det här vill jag ge dig som vägkost: bejaka tystnaden och ensamheten i din själs centrum. Du kan bli fullkomlig bara om du tömmer dig på all stolthet och självgodhet som lockar och förför. Du har själv sett, känt och upplevt den självförhärligande människans desperata handlingar för att bli accepterad, hyllad, satt på en piedestal. Guds avsikt och väg är den motsatta: att upphöja den som ödmjukar sig, att lysa upp den som ser och lider av sitt själsmörker. Sorgen och ensamheten, din brist på mänsklig tillit, dina tillkortakommanden och motgångar – allt det där som tynger och drar neråt blir till välsignelse när Guds andes ljus sveper över mörkret.
Och det sker när du börjar be, när du börjar tala med Gud, och framförallt när du börjar lyssna på Gud. Tala och lyssna, ständigt. Också om du inte ser några tecken på en levande dialog så försök hålla fast vid att Gud alltid ligger ett steg före dig. Han har ju skapat dig. Han finns i den oändliga rymden, men framförallt är han verksam i din kropp och bor i din själs innersta. All tid.
Han stiger upp och går fram till fönsterluckorna, öppnar dem på vid gavel så att solgasset slår honom i ansiktet som en varm handduk. I den glittrande middagstimmen kan han först inte urskilja folk och fä, än mindre ana armbågar och gester i det sakta vaggande vimlet där långt nedanför. Liksom lukter och dofter svävar också röster och larm som en genomskinlig matta över Piazza Farnese och förvandlar hela motivet till en målarduk inför hans kisande ögon. Tavlor, brukade hans föräldrar smått roat säga, ska betraktas på långt håll med halvslutna ögon. I det påståendet fanns en sanning inbäddad som de knappast ens själva anade. Ibland måste man stiga ett steg bakåt för att se hela motivet.
Men inte ens då ser man allt det som ramarna omsluter, tänker han nu plötsligt. Målarens duk är bara ett suddigt återsken av den hud som färglagt tavlan, och den ska dessutom filtreras och framkallas på betraktarens egen hud för att kunna upptäckas med hudomslutna ögon, med hela hudkroppen.
Och ändå förblir bilden otydlig, diffus, famlande.
Han vänder sig inåt mot rummet och bländad av det starka solljuset ser han först ingenting annat än ett flimrande mörker. Det påminner om när han brukar få ögonmigrän och delar av synfältet liksom rivs sönder och lämnar en massa luckor i motivet. Att se men ändå inte se.
Eller som nu. Att höra men ändå inte höra.
– Du kan släppa greppet nu.
--------
Torsdagen den 24 oktober 2024 avslutas Hud & Himmel här i bloggen med en kort eftertext. Samma dag diskuterar jag egenutgivning av böcker på Bokmässan i Helsingfors kl 14.30 tillsammans med Anna-Lena Palomäki och Michaela von Kügelgen. Och där kan man förstås då också köpa boken. Och andra av mina böcker. Och min senaste CD-skiva Visum, och komplett notbok, med tjugoen egna tonsättningar till finlandssvenska och rikssvenska författares texter. Vi ses där!
Världen genom ett titthål
En av dagens många temadagar är alltså World Pinhole Photography Day. Det vill säga en påminnelse om och eloge till kamerans föregångare, den där svarta lådan (camera obscura) som genom ett litet hål sög in en ljusstråle på lådans bakvägg som sedan, i bästa fall, förvandlades till ett småsuddigt och uppåochnervänt motiv. Principen var känd redan före vår tideräknings början men det var väl i första hand Giambattista della Porta som 1558 i sin Magia naturalis beskrev tekniken. Så påstår åtminstone Wikipedia. Men detta pinhole påminner mig samtidigt om hålen i näthinnan som upptäcktes när jag var i 30-årsåldern och höll på att orsaka en smärre katastrof. Det trettioåriga kriget har nu varat i mer än fyrtio år. Nå, ett krig är det förstås inte, idag möjligen en bagatellartad daglig batalj.
Nu är ju det här med ljushuvuden, hål i lådor/huvudet och cirkulära läror ganska så rör(l)igt, på gränsen till smått snurrigt faktiskt. Jag menar, det handlar ju inte bara om årstiderna som jagar varandra som vettvillingar runt, runt (se texten längst nere) men fenomenet tangerar också mitt eget skrivande. Jag blev en gång uppmärksammad av en redaktörskollega att jag ofta avslutar en text i samma anda som jag inleder den – ett slags cirkulärtänkande. Men cirkulärt tänkande används också som begrepp i miljödebatten, och så har vi lärt oss att det finns nånting som kallas för cirkulär ekonomi. Om också kulturen är cirkulär och snurrig är mera tveksamt men ett är säkert: cirkeln, dess mittpunkt och periferi, utmanar inte bara skoleleverna på matematiktimmarna, den är troligen också invävd i mitt uppblåsta psyke. Åtminstone om jag tänker mig att himlavalvet på ett eller annat sätt återspeglar sig i kroppen, den bukrunda och konstfulla.
Talang för en, handikapp för en annan. Jag menar – för lokföraren är tunnelseende troligen en förutsättning för att hen ska få jobbet, men en bilförare med samma talang lär nog inte bli godkänd i körkortsprovet. Nånting liknande är det med oss (amatör)fotografer: Ibland vill jag se vidvinkligt och brett och då är ett långt teleobjektiv till ingen nytta. Andra gånger är jag upptagen av att zooma in motivet och struntar då totalt i den vidsynta omgivningen. Den här förmågan – att vid behov kunna se antingen brett eller smalt – är troligen en återspegling av bilder i vardande på en bortre vägg i kroppens inre utkanter. Visst kan jag bli inspirerad av yttre motiv också men utan en motivkänslig och framkallningslysten hud bleknar bilden snabbt bort i det ständiga ljusflöde som de seende ögonen antastas med. För mycket ljus, och för lite, är fotografens fiende nummer ett.
Hålen i mina näthinnor, som för länge sedan svetsades fast med hundratals laserskott, har helt säkert bidragit till mitt behov av att fotografera. Med diverse gråa slöjor seglande framför ögongloben är jag dock smått tvungen att ta till kamerans knivskarpa lins för att i ord och bild, informativt och konstnärligt, kunna återspegla händelserna på jordgloben, både de synliga och de känslomässigt upplevda. Skrivandet, fotandet och melodisättandet är min tresiffriga pinkod som lyft mig ett litet pinnhål upp på den objektivt sett pinsamt sneda karriärsstegen.
FOTON: Krontranan fotade jag i Pombia Safari Park, rätt nära den sydligaste delen av Lago Maggiore i Italien | Gundin, en kamfingerråtta, knäppte jag genom en glasruta på Högholmens zoo. | Folkfester är festliga att fota. Den här firades häromåret i Brunnsparken i huvudstaden. | Sothönans nykläckta ungar i sitt bo vid Porolampi, inte långt från Hertonäs gårds park i Helsingfors.
Själ(v) är bästa dräng!(?)
Senaste höst fyllde jag ofattbara 75 år. I stället för tårta och kaffe bjöd jag till konsert med dikter jag tonsatt. Toppensolister och proffsiga musiker höjde visorna till konstnärlig nivå. Själv hade jag tappat rösten, kunde knappast få fram ett enda litet pip. Och det var tur det. Nu hamnade sångtexterna i centrum, utmejslade som de blev av sådana som kan. Och jag satt i publiken och hade lite svårt att fatta att det här var ett resultat av min skapande vardag. Jag såg och hörde mig själv liksom utifrån, någonting jag definitivt inte gör var dag. Och jag kände mig för en gångs skull tillfreds.
Som visvän, fotograf och i synnerhet som skriftställare har jag under årens lopp producerat en väldig mängd artiklar, trycksaker och böcker. Kvantiteten har varit påfallande, kvaliteten får andra bedöma. Och ändå – eller kanske just därför – undrar jag ofta vad som ligger bakom detta nästan maniska behov att forma, färglägga och förklara. Det är som om någon inre kraft skulle dirigera min vingliga kropp och oroliga själ, peka på ett partitur och säga att nu ska du öva på den här stämman, träna på det här solot. Och det har jag gjort. Gång på gång på gång. Vals, tango, polka, cha cha cha. Och sorgekväden, mycket moll. Och som motvikt: muntra miner och saltomortaler och bananskalshalk i språkrabatten. Helt frivilligt. Eller kanske inte.
För ett par år sen började jag skriva på en själsbiografi. Alltså inte en självbiografi. Själ. Jag ville hitta ett (bild)språk som, i motsats till de självförhärligande självbiografierna inte fastnar vid det ytliga jaget utan i stället gräver ner sig under skalet. Bort med v:et! Själ. Själ som i SJÄLva JAG. Och för mig handlar det naturligt om huden, den jag tidvis saknat, både fysiskt och psykiskt. Men också om den där inre dirigenten som lockat mig att pröva på nya tonarter, olika instrument. Boken heter Hud & Himmel och är nu färdig för tryckning. Om den nu sen överhuvudtaget ska tryckas, det kostar ju några slantar. Förlagen är knappast intresserade av min hud, och jag kan nästan förstå dem. Men de är desto mer intresserade av det som skrivs på revbenen. Och det är bra. Revbenen är bra. De ligger ju strax under huden och den som skriver på revbenen måste vara en trollkarl minst, en tankens trotsiga och talangfulla tatuerare. Och det är hon.
Här kommer slutklämmen: För vem skriver jag, egentligen? För femtiofem aktiva facebookföljare? För tio släktingar, en och annan barndomsvän, för ett diffust antal medvandrare på den kulturella stigen? Vem bryr sig? På riktigt? Tänk om ingen överhuvudtaget bryr sig, om man bara rycker på axlarna, vänder fickornas foder aviga med en menande gest? Jo, den risken är överhängande, nästan förutsägbar faktiskt. Men så finns det där andra perspektivet, den där tysta uppmaningen jag ibland hör på de skapande ängderna: Du ska inte räkna konsumenter eller recensioner, inte förvänta dig applåder och ryggdunk (också om det säkert skulle vara kul). Du ska se dina kreationer som resultatet av en ständigt fortgående skaparprocess. Du är inte färdig ännu. Det här är bara ett delmål. Du kan i stället vara själaglad om du åtminstone tillfälligt tappat ett v.
Fotona: På kulturellt besök i Edinburgh, England för några år sen. Foto: Vive. Nedre bilden: Julen 1966 när jag var 18 år. Foto: troligen min bror. Pipan var mest bara en rekvisita, men kanske inte sherryglaset. Snyggt hår, inte sant?
Himmelsk gravgård
Under våra resor i Europa finns de ofta två mål som lockar mig alldeles speciellt; djurparker och gravgårdar. Ja, det är här som paradoxerna slår mig som trumpinnar på hudskinnet; djurens liv och leverne bakom lås och bom, och människans liv bortom grav och sten. Det är sånt som framkallar mina slumrande inre bilder – de till synes levande, och de till synes döda. Tanken triggar mig.
Nu senast skedde det i schweiziska Lugano, eller rättare sagt strax utanför Lugano, i byn Morcote. Här, på en imponerande höjd över Luganosjön, ligger en liten gravgård på en av de vackraste platser man kan tänka sig. Där långt nere glittrar vattenspegeln endast bruten av två kanoter som sakta glider genom det blågröna. Solen gassar och skapar skarpa skuggor mellan tunga gravmonument och högresta minnesstoder. De katolska kyrkogårdarnas förkärlek att pryda gravstenar med små fotografier av de bortgångna påminner mig om den sköra hinna som skiljer detta liv från det följande. Som utomstående betraktare får jag en vag aning om en människa jag aldrig tidigare träffat men som jag eventuellt ännu kommer att träffa. Tanken roar mig.
Alldeles övertydlig blir den reflexionen när jag betraktar en gravsten som är utformad av ett antal glasskivor som böljar i en rytmisk rörelse över stenunderlaget och längre bak övergår till en antydan om himmelsk flykt. Här på denna delvis rikt skulpturdekorerade gravgård sticker denna transparenta gravsten ut och påminner om att gudsförtröstan kan uttryckas på många olika sätt. Men också att den gemensamma nämnaren för alla stenar här är en tveklös tro på ett kommande liv som denna soldränkta pastoralbild bara är en blek kopia av. Tanken sporrar mig.
[Om de inlåsta djurens vara och icke-vara: se inslaget längst nere i blåggen].
Vårvyer från Lago Maggiore (II/III)
Vår biltur (2–11 maj) längs Lago Maggiore i Norditalien tog sin egentliga start i lilla och charmiga Stresa (se förra blågginlägget). Idag fortsätter turen lite norrut till Intra och ett besök i den magnifika trädgårdsparken Giardini Botanico di Villa Taranto, anlagd på 1930-talet av en inflyttad skotte vid namn Neil Boyd Watson McEacharn. Parken öppnade för publik 1952 och efter skottens död 1964 bedrivs verksamheten av en icke-profitbringande organisation.
Här vandrar man bland blomster och blad från i stort sett hela världen. 16 hektar park, 20.000 olika växter, 3000 arter och 80.000 blommande lökväxter garanterar upplevelser för både syn och doft. I början av maj hade de flesta tulpanerna visserligen vissnat men det fanns så mycket annat; rhododendron, violer, azalea, riddarsporre, magnolia, näckrosor, iris ... Jag som knappt kan skilja en ros från en nejlika kan dock njuta av färgspel och doft, komposition och rytm. Där högst uppe på parkens krön ser man i fjärran de snöklädda alperna, mellan träden skymtar den originella konserthusbyggnaden nere i centrum av Intra.
Omfamnad av natur och kultur stannar vi upp i detta överflöd av färger och former och dofter. Några skönt formade parkbänkar har strategiskt placerats där besökarens tänkta krafter efter en lååång promenad kanske är på upphällning. Försommarvärmen – minst 25 grader – är på en gång bedövande och rogivande och ännu lite ovan för oss smått vårfrusna nordbor. Solcreme med skyddsfaktor 50, och skärmmössa på flinten är senast nu ett obligatorium. Och vi tänker: efter en månad har vi samma värme hemma i Finland, men kanske inte riktigt så här många blommande blomster. Så det gäller att tacka och ta emot och njuta av stunden. Carpe diem!
(Kolla också fotona längst nere i blåggen: Besöket i Safari Park lite söder om Lago Maggiore bjöd på några kul bekantskaper!)
Vårvyer från Lago Maggiore
Ingen stress i Stresa
Hemkommen för några dagar sen från en längre biltur (500 km) längs Lago Maggiore i Norditalien och Luganosjön på schweiziska sidan av gränsen, publicerar jag här på blåggen inledningsvis sköna bilder från idylliska Stresa, 70 km norr om Milano.
Flyget från Helsingfors tog oss till Milano där vi hade hyrt en bil för de kommande tio dagarna. Vår avsikt var alltså att dels åka längs ena sidan av Lago Maggiore upp mot och över gränsen till Schweiz och fortsätta till Locarno för att därifrån köra söderut mot Lugano och Lugano-sjön. Och avsluta det hela med att eventuellt ta en tur via Varese innan vi återbördade bilen till sin firma invid flygfältet i Milano. I Stresa och Lugano hade vi bokat en Airbnb-lokal, i Lucarno bodde vi en åskig natt i ett lägenhetshotell och sista natten före avfärd avnjöts på hotell bara en dryg kilometer från flygfältet.
Men vårt första mål var alltså charmiga Stresa med knappt femtusen invånare. Här bodde vi fyra dagar i en Airbnb-lokal upp längs bergväggen med en minst sagt hänförande utsikt (bilden ovan) över Lago Maggiore och de tre små öarna Isola dei Pescatori, Isola Madre och, på bilderna här, Isola Bella eller Isola Borromee som den också heter. Tidig förmiddag började småbåtstrafiken rulla på till de tre öarna och också vi köpte en biljett som berättigade till ett besök på var och en av de småöarna. Men det var ju denna Isola Bella som var det stora dragplåstret med sin imponerande borg och trädgård som lockade turister i långa banor. Solen sken, värmen steg mot 25 grader och försommarens vindar fläktade förföriskt. Det var bara att tacka och ta emot.
[se också fotona längst nere i blåggen]
Ett ihåligt nationalskall
Idag ska jag kränga på mig diktarkappan, den långa och eleganta, den som ska ge min lite krumma kropp resning och värdighet. Det kan jag behöva – resning och värdighet, alltså. Det har jag av någon anledning inte av födsel och ohejdad vana så det gäller att stryka medan järnet är varmt. Till vardags skrudar jag mig i skriftställaroverall, en typ av ordvändarkappa som prålar med ett innerfoder som glänser i kungsblått och står i stark kontrast till den musgrå och slitna yta som vardagen i vanliga fall får beskåda, en vapenrock som jag i smyg – men bara i smyg! – brukar vända ut och in på för att åtminstone få en vag aning om hur det ska kännas den dag, när natten kommer, att bli mottagen som en riktig konung.
Men nu, på nationalskaldens födelsedag, ska jag alltså dra på mig manteln, vända kappan efter den bitande kulturvinden för att sedan, är det tänkt, stolt och värdigt framåtskrida i Esplanaden bland natoinflammerade och strejkhotade folkmassor, och där med min blotta närvaro sprida något lite av det hoppfulla framtidsljus som en andtäppt diktarsjäl faktiskt är kapabel till. Men före det lyfter jag ögat upp mot himmelen och tvättar så mina tänder, fullt medveten om att en evighet av liv kan spira i ett enda ögonblick.
Och just då, helt galet och out of the blue, rosslar det plötsligt ur rimrobotens rostiga högtalare: Din fader var en transvestit, den vackraste man fann, vid femton år hen kjolen tog, vid sjutton var han man. – Pappa, pappa, olycksfödde gubbe!, utropar då ett ättelägg förtvivlat, det där var ingen dyr klenod, en klar och ren, bara urbota dumt och fjantigt. Med ord begår man mord om man sig icke nogsamt eftertänker!
Så jag drar ett djupt andetag och gör mig beredd, gräver i ABC-skrin och satsbyggnadsschatull på jakt efter kåpa och kappa, fast besluten att med garderobens hjälp gardera mig mot meningslöshetens förstummande hotbilder. Men jag hittar ingen diktarkappa, inte ens en liten novellist-cape. Det enda jag hittar är en nästan genomskinlig kåseritrasa, en småskrynklig sak som kostat mig skjortan. På skötselrådslappen står det med mikrobiska bokstäver: Handsmekning 38 grader. Tvättas med tårar av skratt och gråt. Fläckarna är en del av mönstret. Stryk ej automatiskt medhårs men alltid hudnära. Made by God.
JOHAN LUDVIG RUNEBERG (1804–1877), iklädd prästrock, står staty (1885) i huvudstadens esplanadpark, en staty formad av sonen Walter Runeberg (1838–1920). Kvinnan, insvept i en björnhud vid sockeln, symboliserar Finland. I högra handen håller hon en lagerkrans, den vänstra lutar mot en texttavla på vilken tre verser ur Vårt land är inhuggna. På sockeln kan man läsa: Af Finlands folk. På finska: Suomen kansa Maamme laulajalle. Nationalskaldens namn nämns överhuvudtaget inte.
Tankars tysta parad
Just nu när jag i decembers sista dagar skriver de här orden drar ett vått horisontellt snöfall över berg och träd rakt framför mina många fönster. Enbart dessa genomskinliga rutor skiljer min ombonade och varma kula från rusk och nästan regn, blåst och pina. Och jag tänker spontant att det kanske råder ett liknande förhållande mellan min kropp här inne och det landskap som uppenbarar sig när jag sluter ögonen, bara en tunn hinna skiljer dem åt. Dröm och fantasi, minne och inre bilder speglar mönster som det är nästan omöjligt att beskriva i ord och mening, kanske något tacksammare att gestalta i bild och rörelse och toner. Eller kanske inte; motiven glider ständigt mig ur händerna, skiftar i färg och form och fägring. Om mitt yttre skal är tämligen intakt och från dag till dag bara något lite ändrar uppsyn, så är aktiviteterna under huden av helt annan intensitet och karaktär. Med tanke på att det så ofta är fasader och utseende, yta och skal som står i fokus uppstår här alltså en snedvridning som bokstavligen är halsbrytande.
Missförstå mig rätt: det är här i den synliga världen jag självfallet rör mig med min kropp och allehanda mer eller mindre nödvändiga attribut, men drivkraften och själva innehållet tar sats i något som ligger fördolt. Vad är väl mer tilldragande än en stilig fasad som även inhyser ett charmant och smakfullt inre men, som den svenska humorgruppen Galenskaparna uttrycker saken; smaken är som baken och aldrig mötas de två. Eller åtminstone ganska sällan. I brist på insikt kör många enbart med utsikt. Men det finns förvisso även de som så helt och fullt fokuserar på sitt andliga och själsliga liv att kroppen hamnar så smått i kläm. Och det är kanske inte alla gånger heller riktigt vettigt. Så var och hur hitta en balans mellan yta och innehåll, kropp och själ?
Ett nytt år tar sats och idag firas World Day of Peace. Och jag bävar vad 2023 ska föra med sig: fortsatta våldshandlingar i Ukraina? Hur ska Putin stoppas? Kanske blir det en eskalering av maktmissbruk inte bara där men också på många andra ställen på vår jord? Och hur ska det gå för Madagaskar, Burundi, Guatemala, Pakistan, Papua Nya Guinea och många många andra utsatta länder och regioner? Och håller EU och FN för trycket? Och vädret: det blir sannolikt många nya dramatiska naturkatastrofer, ekosystem som kollapsar? För att inte tala om finanskriser och energikriser. Min tysta inre värld står sig slätt mot omvärldens verop och klagan och skulle kropp och fysik vara allenarådande är framtidsutsikterna mörkare än gråa. I väntan på att världens tusen rikaste människor ska använda sina ofantliga förmögenheter till att fixa klotets ekonomi på noll-tid, och den narcissistiska samhällsutvecklingen på något obegripligt sätt kan diagnostiseras och rehabiliteras, så får jag lita på att det i min till synes tysta inre värld finns så mycket ljus och hopp att det tränger ut genom kropp och belyser mina ord. Men först måste jag stifta fred med mig själv.
Mina foton är tagna på utställningen Den tysta paraden av den belgiska konstnären Hans Op de Beeck som fram till 26.2. visas på konstmuseet Amos Rex i Helsingfors. På informationstavlan läser jag bland annat: "Hans Op de Beecks konst avbildar livet, dess tillfällighet och skönhet, men å andra sidan också dess sorglustighet. Konstnären rör sig smidigt mellan olika medier och säger själv att han navigerar mellan barockens och minimalismens formspråk, men kryddar det med en kitschestetik à la nutidens supermarket. / Konstnären bjuder in besökaren att vandra omkring i en gåtfull park som avbildar livets olika skeden, men där all rörelse har frusit och upphört. Utställningens landskap som liksom täckts i aska styr oss att sakta av på takten och blicka in i vårt inre – att vila i ögonblicket."
Pennor och päron
Det är länge sedan jag skrivit ett brev. För hand. Med en penna. Femtio år? Jag har ännu kvar ett grönt kuvert med sitt småsnirkliga och delvis illustrerade innehåll som jag ristade som drygt 20-åring åt mina föräldrar från Kårkulla Centralanstalt där jag jobbade en sommar. Jag kan ännu ana den lediga dagens solvärme i text och papper, sommarmorgonens löfte om fria, kravlösa timmar och ett obestämt sug i magbottnen som ett allt mer självständigt liv förde med sig. Att umgås med svårt funktionshindrade barn och ungdomar här långt borta ute på landsbygden stod i bjärt kontrast till min skyddade vardagsverklighet i huvudstaden, och mina få brev den sommaren var troligen ett försök att för mina föräldrar förklara och beskriva nånting som var ännu mera obekant för dem. Mellan raderna avläser jag i dag en illa dold glädje, nästan triumf, av att kunna röra mig i detta avlägsna geografiska och mentala landskap: Jag – en upptäcktsresande i psykets obegripliga skuggvärldar.
Om brevskrivandet den gången eventuellt lindrade min latenta osäkerhet inför livsödenas brutala uttrycksformer må bli osagt men ett helt liv som skriftställare har lärt mig att de nerpräntade orden i bästa fall har en växtstyrka jämförbar med ett senapskorn. Men pennan använder jag i dag nästan enbart för korta anteckningar i kalendern, snabba sammanställningar av inköpslistor, för en underskrift här och en dedikation där. Sen överfalls jag snabbt av en lätt skrivkramp i handen och tankeblockad i hjärnan. Min bräckliga analoga kommunikationsförmåga anno dazumal har sedan länge tillbaka i tiden digitaliserats och, vill jag påstå, finslipats. Ändå kan jag utan större samvetskval hylla den pennförande handens överlägsenhet i relation till datorstyrt tangentknäppande. Har jag då alldeles försakat det intuitiva, sinnliga sättet att göra mig hörd och synlig, har datorkraftens kvantitativa överlägsenhet våldfört sig på mitt mera hudnära känslospråk? Är det elektroniska textproducerandet per automatik mera känslofattigt än det handskrivna?
Det handlar troligen om äppel och päron – båda är goda men på lite olika sätt. Och eftersom det är många år sedan jag åt päron så kanske de smakar ännu godare i dag. Åtminstone första och andra gången. Därför vill jag just i dag, på Internationella brevskrivardagen, slå ett slag för pennor och päron. Skriv ett brev för hand till någon du i dag speciellt vill komma ihåg, och du ska märka att det känns på ett alldeles speciellt sätt. Ja, det smakar nästan päron.
Riitta Ikonen (f. 1981) är en finsk konstnär, utbildad vid Royal Collage of Art i London och i dag bosatt i New York. Mail Art var utställd 2016 i Postmuseet i Tammerfors.
Fotot överst: privat.