Kalkontack
Med USA i spetsen firas idag Thanksgiving Day lite här och där på jordklotet, kanske mest där. Familjer reser land och rike kors och tvärs för att slutligen i storfamiljens sköte sjunka ner bland pösiga soffor och sprakande brasor i den genetiska gemenskapens allomfattande trygghet, milslångt från vardagens små och lite större utmaningar. En gång om året föranstaltas denna kollektiva tacksamhetsritual, en gång om året är ordningen garanterad, en gång om året uttrycks en samfälld glädje i att tillhöra en trygg, inre krets helt befriad från konflikter och konkurrens. En gång om året samlas hela släkten kring kalkonsteken.
En lätt överdrift? Troligen, men icke desto mindre ett samfällt mål, en gemensam önskan: Vem vill inte höra till en varm och kärleksfull familjegemenskap? Men går den att uppleva någon annanstans än i sentimentala amerikanska filmer, finns den på riktigt eller bara i våra minnen och drömmar? Jag har hört om den i mer eller mindre trovärdiga släktberättelser från början av 1900-talet, och jag har själv snuddat vid den i tonåren, i de ljuva och nyskapande kulturåren i mitten av 1960-talet – snuddat men knappast omslutits av den. Och tidvis, om ock i lite annan form, även upplevt den som ung familjefar.
Nostalgin har förvisso djupa rötter men mycket mer än skenbilder kan den dock inte reflektera. Det gnistrar liksom till när yttre och inre bilder snuddar vid varandra, kanske som en påminnelse om att verkligheterna är många och att det, trots coronahinder och andra ensamheter, ändå någonstans existerar en familjegemenskap av amerikanska dimensioner som även jag hör till. Det finns förvisso mycket att vara tacksam för men ibland måste otacksamma jag tänka efter en stund för att komma på det. Men närhet och familjär gemenskap är färskvara som utan reservation ska avnjutas i nuet. Och det gör man tydligen bäst i sällskap med en knaperstekt kalkon.
Kalkonen är fotad på en djurmässa i Helsingfors för några år sedan. Bilden är försiktigt manipulerad i Photoshop.
Mexikansk död
Jag sträcker ut min hand men kan inte nå dig
Jag höjer min röst men du hör mig inte
Du är helt nära, så nära att alla avstånd får plats på en knivsudd
Så nära kan man inte vara utan att förlora sig själv
Men det gör jag gärna, förlorar mig i din blick
Blåsorkestern anger takten
änglar och djävlar rör sig rytmiskt över den matta som skeletten väver
Död och liv blickar på varandra i ögonblickets spegel
där allt är förvrängt och samtidigt så välbekant
Jag ser mig i dig och du ser mig i dig
och vi alla ser varandra i de reflexer som gränser skapar
Här mellan det som finns och det som alltid varit
möts vid och skiljs vi
Det är bara i drömmen som tiden inte existerar
[ur Nätter i Oaxaca, prosadikter utgivna på eget förlag 2014]
Fotografierna är tagna under De dödas dag 2004 i Oaxaca, Mexico, som jag besökte tillsammans med konstnären Paula Blåfield. De konstnärliga utsmyckningarna under festivalen är omfattande och speglar en delvis annan syn på döden än vad vi västeuropéer är vana vid. Octavio Paz, nobelpristagare i litteratur 1990, har förklarat att mexikanerna är ett rituellt sinnat folk som med ibland våldsamma åthävor betvingar den inre ensamheten. Fiestan är den enda lyx som mexikanen kostar på sig. ”Och denna fest, genomkorsad av blixtar och yra, är som den lysande baksidan av vår tystnad och apati, vår måtta och vresighet.” I det katolska Mexico förenas allhelgonahelgen – Todos Santos, med De dödas dag – Dia de muertos. Under senare decennier tillkommer dessutom inslag av amerikanskinspirerade Halloweenfestligheter.
Hösthud
Nu tar hösten adjö, nu lägger den ner sin mantel. Precis när det är som vackrast börjar hösten långsamt klä av sig, som ett löfte, som en varning. Lager på lager av löv och lovord låter den slöjorna segla iväg, stegvis och i små portioner. Som i en gigantisk hudtransplantation skalas gren och träd rena och nakna medan överflödet tillfälligt lägger sig som en filt över frusig jord. Det vertikala motivet har svängt sig horisontellt, den symfoniska kompositionen övergått i improvisation. Stravinsky hade sitt Våroffer, men jag ser ett Höstoffer som vrider och vänder sig i en häxdans med fladdrande kjolar och snabba andetag – koncentrationen är på topp, fokuseringen maximal.
Men så plötsligt en dag i oktober är allt över och det tystnar i park och plantering. Morgonsolens trötta blick fångar några bortglömda grönsaker, eller kanske det heter rödsaker, orangesaker? I så fall har det sina orsaker – att dessa sötsaker till rotsaker som inte är några småsaker nu genomgår en veritabel massaker. Det är vackert som ett stilleben, detta nature morte som påminner oss hudkänsliga om en ännu större förvandling i sikte. Årstider kommer och går men hösten är specialiserad på att gå. Med färg och form och fantasi.
Fotografierna är tagna i mitten av oktober i Hertonäs gårds park i Helsingfors. Vinjettbilden är lätt manipulerad i Photoshop.
Trapptrauma
Så här ser en trappa ut när man första gången står i beråd att gå upp för den – som sjösjuka, eller som en förestående katastrof...
Att springa i trappor associerades åtminstone tidigare till en lite gråskum verksamhet som vissa politiker livligt ägnade sig åt i syfte att, lite vid sidan om strålkastarljuset, påverka tjänstemän i deras beslutsfattande. En grå eminens gjorde inget väsen av sig men bäddade för de ännu viktigare männens (de var alltid män) ännu större och ännu viktigare beslut. Att springa i trappor var ett uppdrag för de sega, uthålliga, trogna partikamraterna. Bossen, däremot, orkade knappast röra på sig särskilt mycket och om han (det var alltid en han) mot förmodan i något skede måste förflytta sig från våning ett till våning två tog han förstås hissen. Men det här med trappspring hör förstås till historien, något liknande förekommer naturligtvis, NATURLIGTVIS, inte mera.
Idag på Trappans dag ska vi alla springa i trappor. Ja, inte bara idag men varje dag. Det är nyttigt och nödvändigt, det är nästan roligt. Nää, det är det inte, i alla fall inte i början, inte genast. Men jag behöver ju inte börja med att SPRINGA upp för trappan, det räcker med att skippa hissen (som i coronatider ändå helst ska skippas) och helt lugnt och sansat trampa upp en våning eller två. Det är lite segt i början, javisst, men det är effektivt. Jag har hört att en vandring två gånger upp till femte våningen (eller direkt till tionde våningen) motsvarar en halvtimmes snabb promenad. Det skulle jag kalla effektivt utnyttjande av tiden.
Ett ännu vettigare sätt att höja kondisen är att gå i trappor utomhus och då samtidigt få en ordentlig genomvädring av lungorna. Jag har tillgång till 48 trappsteg från parkområdet upp till själva Andberget. När jag är på hugget (det händer ibland) kan jag småjogga upp först en gång, sen ytterligare ett par gånger. Det betyder 144 avverkade trappsteg. Och om jag riktigt vill briljera inför alla grannar (även det händer ibland) spurtar jag upp för trapporna fem gånger i följd: 240 trappsteg – det du! (Men efter det hänger tungan så långt utanför kroppen att halkrisken blir överhängande).
Allvarligt talat – trappträning är vettigt. Och för att få lite verbal och visuell inspiration kan man lämpligen skaffa sig en liten bok som heter just så: Trappträning, med den uppmuntrande underrubriken: Korta, effektiva pass för hela kroppen. Skribent är Sofia Sjöström Stål och boken har kommit ut på Fitnessförlaget. (Nej, jag får ingen royalty för denna reklam. Men kanske jag skulle kunna klämma fram en eller annan förmån om jag sprang lite i deras kontorstrappor... hmmm, ska tänka på saken...). Alltså: Ut och spring i trapporna i lång rad: tripp, TRAPP, trull! (Själv måste jag vila en stund på sofflocket efter all ansträngt framklämd verbal hurtighet. Men ni andra – ha det så kul!).
... och så här lockande ter sig livet när man alldeles frivilligt en tid har vant sig vid motluten: Solen skiner, himlen är blå och hjärtat dunkar uppmuntrande utanför bild.
Foxtrot
Andberget i Hertonäs strand, cirka sju kilometer från Helsingfors absoluta city, är inte precis överbelastat med vilddjur och exotiska växter men något lite av vildmark kan jag nog fantisera mig till i stunder av urban utledhet och social understimulering. Ett antal fönsterrutor släpper generöst in ljuset från det som för drygt tusen år sedan var en isolerad ö och nu är en sjutton meter hög kulle som omgärdas av ett lika generöst parkutrymme. Här högst uppe på berget, 40 meter från vår terrass, tronar ett gravkummel från bronsåldern (1500–500 f.Kr) och en informationstavla som Museiverket regelbundet får tvätta fri från graffitiklotter, eller egentligen sk. tags. Sommartid är det här ett tillhåll för ungdomar som bekymmerslöst engångsgrillar sina korvar och inte sällan, lika bekymmerslöst, lämnar diverse avfall efter sig. Men frånsett det är Andberget en skyddad oas som i övrigt bara genomkorsas av hundar med sina mattar och hussar, och en och annan friluftsentusiast som använder trätrappans 48 trappsteg i pulshöjande syfte. Resten av tiden får jag i kamerans lins ganska ostört följa med de animala ansträngningarna mellan bergsängens grästuvor och stenbumlingar. Och nu är det Foxtrot som dansar fram på bergsgolvet.
Han dök upp en söndag för exakt två år sedan och har bara visat sig två gånger efter det, senast i all hast en tidig morgon i augusti. Men här på bilderna är det söndag förmiddag och helgdagstyst i environgerna. Jag smyger mig hastigt ut med teleobjektivet påkopplat och nästan kolliderar med honom där han står några meter från informationstavlan och kollar kumlet. Han verkar inte speciellt stressad av min närvaro, tittar lite sökande runt sig och lunkar först till en liten skogsdunge men tar sedan mod till sig och kommer närmare på berget. Bara femton meter rakt framför mig börjar han nosa i marken som om där skulle finnas någon läckerbit. Jag går långsamt närmare samtidigt som jag knäpper bilder. När han lyfter blicken och stirrar rakt på mig stannar också jag upp. Ett kort ögonblick glor vi så på varandra, helt överens om att bibehålla respektfullt avstånd. Sedan svänger han lite uppgivet på huvudet, och börjar långsamt lunka, nej, närmast dansa ner för berget. Och så är han borta.
Olympia
Mitt minne av Olympiastadion från mitten av 50-talet är en jättestor byggnad med väldiga väggar som stod där i solistiskt majestät alldeles invid Simstadion och Fartvägen i Djurgården, en ensam jätte som bjöd på kittlande spänning, trängsel och delaktighet i något gemensamt stort. Och som i sina väggar hade inskrivet de moderna olympiska spelens devis, formulerad 1896 av Pierre de Coubertin: "Det viktigaste i livet är inte att segra, men att kämpa väl". Fotbollsmatchernas och friidrottslandskampernas varierande stämningar sågs från och besatts på hårda träbänkar under bar himmel, mera sällan under tak på huvudläktaren. Sedan 1950-talet och en liten bit in på 60-talet har jag knappast snuddat vid Olympiastadion – min bästa stadiontid sammanfaller med de tidiga tonåren för snart hisnande sextio år sedan. När jag idag låter kameraobjektivet svepa över mellersta Tölö är det egentligen bara stadiontornet och de många flaggorna som avslöjar att här ligger en idrottsarena med både historisk och fysisk tyngd. Den snabbt växande huvudstadens konkurrerande byggnadsverk kryper allt närmare idrottens högborg och ser ut att snart nästan kväva den.
Idag, lördagen den 22 augusti 2020, återinvigs ett nyrenoverat Olympiastadion. Ännu mitt i veckan låg arbetsbaracker, bajamajor, transportfordon och allsköns bråte om inte i en salig röra så åtminstone i en ohelig allians utspridda runt kronjuvelen. Ett uppiffat skal innesluter en väldig massa nya underjordiska utrymmen och ett tak som sträcker sig 360 grader runt hela härligheten. För att inte tala om all ny teknik som inte bara ska underlätta arrangörsarbetet men också mota potentiella terrorister i grind. Idrott idag är inte det samma som när Stadion ursprungligen började byggas på 1930-talet.
Och jag undrar vad Paavo Nurmi tänker på där han manligt självsäkert löper under alla dessa mängder av firmaflaggor som vajar i den kommersiella sensommarbrisen: – Vad har hänt med idrotten, med världen, med människan? Vart försvann tilliten, vi-andan, den ärliga kampen, framtidstron och de upphöjda idealen? "Jag har tappat mitt minne, är jag svensk eller finne"? Och jag som alltid varit frisk och stark, ett föredöme för den unga generationen, för hela nationen, jag känner mig plötsligt inte riktigt i form, föga hastig, lite hängig, hest hostig.
– Det talas om en pandemi, ett slags virusarnas olympiska spel. Jag har hört att den slår ner kroppar och infiltrerar själar men jag är nog en av de första statyer som hotas av COVID-19. Men det är jag ju å andra sidan van vid – att vara först, alltså. Så därför bär jag mitt munskydd som ett föredöme, som ett exempel för andra. I dessa oroliga och kontaktfattiga tider kan vem som helst smittas av idrottsfeber och tävlingshysteri. Och det kan ju aldrig sluta väl.
Tänker idrottsikonen Paavo. 1952 var jag fyra år och inte riktigt mogen för Olympiska spel. Men pappa, född 1893 och som besökt spelen i Stockholm 1912, gör nu sin visit också i olympiaborgen. Min pappa, nästan ett olympiaspelens åskådarproffs, kom ihåg när Hannes Kolehmainen – "den flygande finländaren" – 1912 i det legendariska 5000 meters-loppet slog fransmannen Jean Bouin med en tiondedels sekund: Det var kamp! Det var bragd! Det var stolthet! Om det oförglömliga ögonblicket i Finlands idrottshistoria höll jag sedermera ett föredrag på någon av de första klasserna i Svenska Normallyceum, troligen mer eller mindre normalt nerskrivet av pappa. Och fick för den idrottssnuddande bragden ett osedvanligt gott omdöme, nästan guldmedalj. Jag var textdopad redan då.
Ja, det är sorgligt nästan alltsammans; att byggtider inte håller sig inom kalenderåren, att budgetar överskrids med råge, att idrotten blivit så oerhört vinnarfixerad att en förlust nästan är jämförbar med döden. Och allt handlar dock sist ock slutligen om millimetrar och mikrosekunder, tur och otur, väder och vind. Idrott på högsta nivå är blodigt allvar, så blodigt att Pierre de Coubertins välkända ordstäv idag helt enkelt borde skrivas om för att motsvara verkligheten: "Det viktigaste i livet är inte att kämpa väl, men att till vilket pris som helst vinna, för det är tillvarons högsta mål och mening – att vara först!"
Fotofokus
Det hakar upp sig redan från början. Jag försöker formulera en inledande mening: "Det är alldeles uppenbart att världen, både den synliga och den osynliga, är visuell", och konstaterar att jag tydligen inte vet vad jag skriver eller i alla fall inte tänkt tanken till slut. Någonting som inte syns kan väl inte vara visuellt? Eller...? Det är bara att göra ett enkelt experiment: Jag tittar rakt framför mig och noterar vad jag ser. Sedan sluter jag ögonen och noterar hur mycket jag kan "se" i tanken, i mitt minnes mörka mellanrum. Hmmm, visst jag kan "se" ungefär samma motiv som nyss men också en massa andra bilder. Och inte bara bilder men också små videosnuttar, mentala installationer och alla möjliga, och omöjliga, bildcollage. Men tankens bilder är böjliga och svårgripbara, ibland transparenta eller annars bara undflyende. Ögats motiv och själens speglingar liknar visserligen varandra men de beter sig tydligen på helt olika sätt.
Idag uppmärksammas World Photo Day, en dag då kameran och fotografiet står i fokus. Från mitten och slutet av 1800 var fotografering en tämligen exklusiv sysselsättning och blev någorlunda utbredd först under de första decennierna av 1900-talet. Och riktigt fart på kameraförsäljningen blev det efter kriget. Men den stora fotoexplosionen skedde ju i och med att de bärbara smarttelefonerna utrustades med en kamerafunktion; röst och ljud fick ge vika för ljus och bild. Och där står vi just nu – på våra kroppars nakna kust och ser ofattbart stora bildvågor som vältrar sig mot oss, över oss. Och paniken stiger: Är jag tillräckligt simkunnig eller måste jag bära fotoflytväst? Kanske den visuella katastrofen redan eskalerat så långt att jag borde skjuta upp en nödraket, eller skicka ut ett morsemeddelande: S O S – Save Our Souls! Liksom kniven kan användas som instrument i operationer men också fungera som effektivt mordvapen, kan fotografiet både smeka min själ men också skapa tankens små tornadon som bara lämnar bråte och brustenhet efter sig. Kameran är visserligen oskyldig i denna världsvida visuella våldtäkt, det är dess innehavare och användare – jag – som bär ansvaret, åtminstone för den del av det fotografiska avfall jag själv producerar. Och det är inte lite det.
Och jag skämtar inte ett dugg: Fotografering är blodigt allvar och ju fler bilder desto blodigare blir det. Bra bilder inspirerar och motiverar men dåliga bilder bildar baktunga barlaster i det redan från förut så bräckliga psyket. I själva verket tror jag inte det är så stor skillnad på minnesbilder och fotografiska diton – de kan både lyfta och dra ner i djupet. Vid det här laget är det väl ganska självklart att oberabetade dåliga minnen och traumatiska erfarenheter påverkar den mentala hälsan negativt. Då är det kanske inte alldeles ointressant hur jag hanterar de fotografier som inte bara är småsuddiga, kompositionsvidriga, innehållsfattiga eller annars bara smått menlösa, eftersom de utgör 80-90 % av helheten. Bara cirka tio procent av bilderna är hyfsat bra. Och 10 av 1000 höjer sig ur mängden. Men det är som sagt inte de få goda fotografierna som är problemet utan de många dåliga. Och då gäller det att vara observant och helt enkelt slänga dem. Eller åtminstone ägna några sekunder åt varför de blivit som de blivit. Världsfotodagen vill göra även mig uppmärksam på de bildspår jag lämnar efter mig. Men jag har ett paradoxalt problem – jag måste ta en massa sämre bilder för att någon enstaka ska bli bra. Så summan av kardemumman blir: Bildvisning är viktigt, men en selektiv bildlikvidering är ännu viktigare.
Fotografierna tog jag för en vecka sen i Nagu, närmare bestämt på Wikom gård. Tack än en gång för finfina faciliteter!
Vue
År 1927, alltså för praktiskt taget hundra år sedan, utkom Ture Jansons närmast legendariska Boken om Helsingfors. Den var, ordagrant, en högtflygande beskrivning av en stad stadd i snabb förvandling och som bäst, åtminstone inledningsvis, kunde betraktas ovanifrån.
Flyg till Helsingfors! Låt oss starta någonstans i rymden över Finska viken – aeroplanet löpet ut från ett ulligt cumulusmoln på sommarhimlen och nu går kosan rakt på den skinande staden vid synranden. / Långsamt stiger Helsingfors ur vågorna, växer och tar fastare arkitektonisk gestalt i sin gröna infattning av vatten och skog.
Skriftställarkollegan Janson – på sin tid den kanske mest uppburne stilisten i den s.k. dagdrivargenerationen bland författarna – hade en kluven relation till Helsingfors och det berodde troligen delvis på att han var född i Åbo och därmed inte hade insupit huvudstadens själ från de tidigaste barndomsåren. Hans författarskap handlade mycket om just detta "... att vara främling i sin egen stad." Jag är trots allt född i Helsingfors och bodde visserligen drygt trettio år av mitt yrkesverksamma liv i Vasanejden men har varit, och känner mig delvis fortfarande, som en främling i egen stad. Och det beror förstås på att omgivningarna ständigt förändras och att stadens puls slår i så annan takt än mitt eget hjärta. När jag idag ser på min hemstad är perspektivet på sätt och vis det samma som Jansons. Jag tar visserligen inte flyget men jag tar hissen – med benäget tillstånd hänvisande till mitt visuella uppdrag – högst upp till tionde våningen i Psykiatricentrums resliga byggnad mitt i Tölö och kan från den vidsträckta takterrassen överblicka den del av staden som jag kan kalla min; tonårens- och studietidens Mellersta Tölö. Rakt nedanför breder Topeliusparken ut sig, betydligt lummigare i dag än när jag för drygt 70 år sedan såg dagens ljus. Mina föräldrar bodde nämligen då på Topeliusgatan 9 (det inpackade huset till vänster) men flyttade strax efter det till Skatudden. Men vi återkom till Tölö och kvarteren kring Tölö torg (som ligger strax bakom hörnet till höger) när jag var i de yngre tonåren. Härifrån var det nära till skoldanserna i Lönkan, filmerna på Bio Adlon och fotbollsmatscherna och friidrottstävlingarna på Stadion. Lite senare, som ung vuxen och kamperande i Otnäs studentby, återupptäckte jag Mellersta Tölö när jag studerade i Socialhögskolan, som på den tiden ännu befann sig lite längre ner på Topeliusgatan. Ja, Mellersta Tölö låg bra till för tonåringens och det spirande vuxenlivets urbana själ och hjärta.
I min tonåriga ensamhet besökte jag ganska regelbundet Borgbacken och där inhalerade något av den spänningsladdade atmosfär som saknades hemmavid. Det fanns ett tryggt och ganska förutsägbart här och ett kittlande och tidvis skrämmande där. När jag nu här från min psykiatribyggnadsposition, med teleobjektivet påskruvat, betraktar vyn som breder ut sig, noterar jag att vardagens horisontella lunk alldeles konkret står i skarp kontrast till de livets utmaningar som nöjesparkens bergochdalbanor representerar. Och det är förstås en Guds lycka att det är just så och inte tvärtom.
Stadens profil håller tydligt på att förändras. Där tidigare kyrktornen ensamma stod för stadens kontakt med himlataket har de under de senaste åren fått allt fler konkurrenter. Tjugo- och trettiovåningshus ploppar upp lite här och var och skapar inte bara helt nya visuella vyer men ritar delvis även om min mentala karta. Mitt asfaltsbundna och barndomsfixerade jag utmanas av en stålsatt och betongfylld arkitektur som med sin påträngande och potenta självsäkerhet utgör ett alldeles konkret hot mot min åldrande kropp. Ändå, eller kanske just därför, fascineras jag av de nya siluetter som inte bara växer fram men framförallt växer upp. Liksom Ture Janson för hundra år sedan tog sig an stadens liv och leverne med kluvna känslor och mild ironi försöker också jag hitta en balans och en attityd som kunde sammanjämka den yttre och inre bilden på att vettigt sätt. Jag lever i Helsingfors men Helsingfors lever minst lika mycket i mig. Just nu lider jag av en lindrig huvudstadsvärk.
Vinjettbilden: Köpcentret Tripla i Böle. Sista bilden: I bakgrunden Berghälls kyrka och de första av sammanlagt sju skyskrapor som byggs i Fiskehamnen. Och, läs gärna: Ture Janson: Boken om Helsingfors. Holger Schildts förlag, Helsingfors 1927.
Garda bonus – Parco Natura Viva
Som en fristående avslutning på vår bil(d)tur Garda runt kommer här en liten glimt av djurlivet i Parco Natura Viva. Safariparken och djurträdgården ligger i stort sett mellan städerna Sirmione och Garda och delar som sagt upp sig i två delar; en safaripark där man får rulla långsamt med sin bil, och den egentliga djurparken. Och lite spännande är det faktiskt när den enorma giraffen stryker förbi vår bil och snuddar vid vänstra backspegeln. Ett par hornförsedda varelser av olika släkt för en smått aggressiv fäktning några meter framför motorhuven och vi hoppas de inte tänker vända sig mot oss. Men i övrigt är det stilla puckar och i den egentliga djurparken är det visserligen rätt mycket barnfamiljer men ingen större trängsel. En sympatisk djurpark utan större överraskningar eller märkvärdigheter. Rekommenderas.
Garda runt IV (IV)
[Det här är fjärde och sista delen i bil(d)turen runt Garda-sjön i Norditalien. Tidigare avsnitt har publicerats 8, 11 och 14 juli]
Salò räknas väl som något av västkustens pärla där den ligger inne i en djup vik, nästan på samma höjd som staden Garda på andra sidan sjön. Elegant och sofistikerad lockar den välklädda varelser till strandpromenadens catwalk och idag har vi dessutom nästan helt glömt bort dess nazistiska bakgrund. Och våra ögon förförs redan strax före ankomsten till stan – en trädgård med konst, eller konstverk inramade av en lika frodig som färgstark flora.
I André Hellers trädgård några kilometer norr om Salò har inte bara konst och natur förenats på ett kreativt sätt men på en ganska begränsad yta har upphovsmannen dessutom lyckats tränga in små bitar av en hel värld – "un campionario di regioni del mondo". Det strålande solskenet bidrar förstås till upplevelsen – och att Vive tillfälligt mådde bättre, trots flunssan – men framförallt är det den frodiga grönskan i kombination med de många konstinstallationerna som kittlar sinnena. På en skylt kan vi läsa att alla åldrars människor är välkomna hit, även "hundar som beter sig väl..." De enda djur vi ser är sköldpaddor och några ödlor, men de är nog stationära beboare som är välkomna även utan skylt.
Men det var alltså det här med Salò och nazismen. Under par år på 1940-talet, närmare bestämt 1943-45, fungerade Salò i praktiken som Italiens huvudstad. Och i spetsen för Salòrepubliken stod Mussolini som ledare för det republikanska fascistpartiet. Men i april 1945 gjorde den italienska motståndsrörelsen uppror mot tyskarna och Mussolini, och fascistledaren tillfångatogs och avrättades. Med denna dramatiska tid i Italiens historia kan man bekanta sig i MUSA: Museo di Salo som också presenterar så vitt skilda ämnen som modern konst och instrumentbyggartraditioner, med betoning på violiner och cellon.
Idag är det självklara nöjet nummer ett att sitta på strandpromenaden och betrakta andra turister vandra av och an i solskenet. Och när tiramisu-bakelsen och skålen med färsk frukt slunkit ner kan vi vandra genom pelargångarna där antikviteter och lopptorgsfynd samsas med varandra. Eller följa med en roddtävling ute på de blåblanka vattnen. Och hade vi inte redan varit där kunde vi ha tagit färjan till Monte Baldo på andra sidan Garda-sjön. Men vi är mätta och nöjda och drar oss tillbaka till vår airbnb-lokal bara ett par kvarter ovanför strandpromenaden. Lokal och lokal, förresten... Vi har ett helt hus för oss själva, ett stort hus med tvättstuga och garage och utsikt över Garda-sjön. Vad mera kan man begära som avslutning på en en-veckas semesterresa?
Så styrde vi kosan mot Milano och flyget, via Bergamo som denna vår drabbats så hårt av coronaepidemin. Och så här i tidens backspegel (vår resa skedde alltså i början av maj 2018) måste jag bara konstatera: Jag är glad att ha fått uppleva Norditalien på nära håll, samtidigt som jag känner sorg över det hårt coronadrabbade Italien. Resor vidgar vyerna men resor knyter oss människor också närmare varandra. Trots pandemier. Eller kanske just även därför.