Staden i huvudet
Det finns så många Helsingfors som det finns människor – alla har sin egen bild av huvudstaden. Eller bild och bild ... Egentligen är det en småryckig film som kör igång under pannloben när tankarna går till staden. Eller film och film ... Kanske det mera är ett slags konstnärlig installation där vissa element är nästan statiska medan andra ständigt förändras, förminskas, förstoras, förvrängs. Eller installation och installation ... Kanske det mest är fråga om ett skådespel, ett drama, där sujetter kommer och går och scenbilderna aldrig tar slut. Nästan aldrig går det nämligen att se hela staden i ett enda svep, tvärtom är det detaljer och vissa återkommande scener som paraderar i hjärnkontoret. Ja, i själva verket är denna visuella cirkus i ständig rörelse, som en kvarn, som ett hjul.
Speciellt sommartid, när ljuset suddar ut timmar och minuter och dagar och nätter passerar utan nämnvärd åtskillnad, är det som om många scenografier skulle placera sig på varandra. En massa gårdagar lyser igenom och färglägger de motiv som mina ögon idag betraktar. Ibland överfalls jag av känslor som inte står i någon rimlig proportion till det aktuella motivet. Då vet jag att det är preterium som penetrerar tiden, minnen som pockar på uppmärksamhet. Ett slags mental röntgenbild framkallas i mitt inre och skakar om min varelse; jag är här men samtidigt nånstans där, som om olika tider och platser kunde existera samtidigt i min kropp och själ. Och så är det förstås; även jag är ett hologram, svårfångad och mångdimensionell, konkret och efemär på en gång.
Stadens struktur – gator, gränder, torg och stränder – passar mitt psyke och min kropp bättre än skog och åker. Men helst ska det vara en kombination av asfalt och gräs, fasad och vy. Från barndomens stadskärna har jag så småningom flyttat ut mot pensionärens förorter, breddat reviret, vidgat horisonten, en horisont som ständigt förändras och ibland förvånar. Stadens födslovåndor är kroniska men min blick fångar bara stötvis och sporadiskt upp de nya motiven. Och nästan varje gång är förvåningen lika stor; är det här verkligen min stad!
Nej, det är inte min stad jag ser med ögonen. Min stad finns inne i huvudet.
Foto: Vinejttbilden är tagen i Brunnsparken, den nedre bilden från Stenudden ut över Gammelstadsviken mot Fiskehamnen. Mera om Stenudden bland Veckans foton längst nere i blåggen!
HELSINGFORS
En stor del (33 år) av mitt vuxna liv var jag bosatt i Österbotten, i första hand i Vasa men kortare perioder också i Solf och Vörå. För de tiderna, och de erfarenheterna, är jag oändligt tacksam. Utan den geografiska och mentala dimensionen – som i första hand innefattade äktenskap, barn och arbetskarriär – skulle mitt liv troligen inte vara mycket att hurra för. Men nu har jag ett gediget kulturkapital inlagt i tankebanken, ett kapital som ständigt växer med ränta.
Med detta sagt är det ändå helt klart att jag i första hand är huvudstadsbo, ja inte bara så där allmänt vitt och brett utan centrumhuvudstadsbo med betoning på barndomens Skatudden, ett par års prepubertalt mellanspel i Brunnsparken och tonårstidens Tölö. Mycket mera centralt än så kan det knappast bli. På femtio- och sextiotalet var allt på gångavstånd, möjligen på spårvagnsavstånd. Bil var det aldrig tal om, möjligen taxi ... nej, knappast ens det.
... När höstens dimmor vältrar in från hamnen, och drar sin svepning om ditt Salutorg, när höstens mörker sluter dig i famnen, och natten stiger över Sveaborg ...
... ja, då trampade jag iväg till Kronohagens folkskola, eller tassade mellan järnvägsspåren på Salutorget hem från Norsen, förbi Sveaborgsfärjan, nedanför Uspenskij, förbi Runda parken (i dag Tove Janssons park), insöp kaffelukten från Pauligs rosteri, snuddade vid Muminmammans barndomshem på Lotsgatan 4. Allt detta, och mycket mycket mer, gjorde jag nästan helt omedveten om den värld och de människor som befolkade denna del av staden, detta mitt världscentrum. Helsingfors växte så det knakade men det märktes inte mycket i den här ändan av huvudstaden. Staden kändes stor men min värld var liten.
Idag är staden ännu mycket större, mångkulturell och i många avseenden en internationell knutpunkt, av det gråtrista 50-talet knappt ett spår. Sedan tio år tillbaka bor jag på Andberget i Hertonäs strand, en stadsdel med ungefär 10.000 invånare som nybyggs med fart. Futtiga sju kilometer från citycity kan man här, tidvis och bitvis, ännu andas skogsluft och framförallt känna havsbrisarna fläkta. Och nästan ana Skatudden. Och nästan se Sveaborg bakom Turholmsbukten. Och i siktigt väder faktiskt SE Brunnsparkens vallar.
Då tränger ändå andra minnen fram: Av barnens lek i gröna parkgångskrökar, av purpursol på vita frostdagsrökar, av måsars skratt kring torgets fiskmadam.
Idag upptäcker jag nya sidor av min barndomsstad tillsammans med min sambo, även hon helsingforsare av födsel och ohejdad vana (men helt opåverkad av Ostrobotnia). Bilande, ibland cyklande, runt omkring i environgerna och med kameran ständigt klickande, vidgas stadshorisonten och färglägger bilden av en stad som vid det här laget har fäst sig djupt in i själen. Den 12 juni, på Helsingfors-dagen, lyssnar jag med en liten klump i halsen på Maynie Sirén när hon sjunger Einar Englunds tonsättning av Bez Zilliacus dikt Visan om Helsingfors – en sannskyldig pärla i den finlandssvenska visskatten.
Foton: Två bilder från gårdagens Helsinki Samba Carnaval, ett foto från den finlandssvenska sångfestens öppningskonsert på Domkyrkans trappor på fredag kväll, och längst nere ett foto av mig själv för några dagar sen med Hertonäs strand i bakgrunden. Notera också Veckans foton längst nere i blåggen!
Bergosäkert
Det är International Everest Day idag (29.5.) med anledning av det är 69 år sedan sherpan Tenzing Norgay (1914–1986) och nyzeeländaren Edmund Hillary (1919–2008) som de första människorna besteg Mount Everest (ca. 8 850 m över havet). Låtom oss alltså fira alla dessa modiga män och kvinnor som bestigit, och fortsätter att betvinga, livets olika berg.
Om man frånser de psykologiska stup jag med hjärtat i halsgropen har passerat är Grossglockner i Österrike det högsta berg jag, med buss, åkt upp till. Toppen mäter 3 798 meter ö h men så högt kommer man naturligtvis inte med motorfordon, men nog alldeles tillräckligt högt. På ca 3000 meters höjd finns ett minnesmärke över Kaiser Franz Joseph som, troligen vandrande, besökte berget 1856. Härifrån är utsikten minst sagt spektakulär – klarblå himmel, vita snövidder där långt borta, och en känsla av att människan är en liten puttefnask i de här sammanhangen. I de branta grässtupen tittar murmeldjur fram, rultar fram på respektfullt avstånd. Lustiga typer.
Mer eller mindre ansträngande "bestigningar" har jag utfört även i andra delar av Österrike, och i södra Mexico och på Madeira och kanske även någon annanstans, men då i rimligt branta backar, helst inte mycket mera än tusen meter upp mot rymden. Helst ser jag på berg nerifrån och låter mig imponeras. Om somliga ständigt är bergsäkra så är jag närmast kroniskt bergosäker. Dock inte på Andberget (se längst nere i blåggen).
Foton: Grossglockner i Österrike på ca 3000 meters höjd. | Telfs, nära Innsbruck, på lagom höjd med berg i sikte. | Och nederst: Neitvuori, nära St Michel, på behändiga 184 meters höjd. Stentufft!
Synbarligen
Jag, och du, är en vandrande fotoapparat. Ögonen motsvarar kamerans lins, hjärnan är själva apparaten, och resten av kroppen kan vi kalla kameraväska. På dagen filmar jag praktiskt taget hela tiden, kilometervis med bilder sugs in i ögonlinserna och trasslar vidare genom hjärnkontoret där en grovredigering alldeles spontant äger rum. Somliga sekvenser sparas på separata rullar i hjärnarkivet, andra placeras lite villrådigt längs väggar, golv och tak. I ett stort plåtskåp i bakre delen av hjärnan förvaras miljoners miljarder fotografier, de flesta med fullkomligt trivialt innehåll, några få glänser och prålar i sina eleganta ramar. Och nya bildmotiv forsar in som tsunamivågor över pannlobens flacka stränder. Katastrofen är ett faktum.
Under nattens kalla höstmåne rusar bildflödet sedan som en ebbflod baklänges och avslöjar själsbottnens förstörda korallrev. Tankestimmen har flytt fältet och lämnat efter sig ett öde medvetandehav, avklätt och blottat. Som i en film noir avtecknar sig figurer och föremål i skarp kontrast mot en upplyst bakgrund, stiliserade och pregnanta, som pappersdockor klippta ur svart kartong. Nattens bildskörd är endimensionell och nästan abstrakt, ändå fäster den sig på hudens inre sida som en grå tapet.
Mina blåa ögon både frestas och förfäras av detta till synes oändliga bildflöde. Jag kan ju bara delvis välja vad som släpps in genom linsen, bestämma mina blickars bog, precisera mitt fotofartygs fokus. Och så fort jag stänger ögonen blir det ännu mera komplicerat – min tankeapparat och det enorma bildarkivet verkar ibland ha väldigt lite gemensamt. I själva verket är jag helt okunnig om det mesta som här lagrats, och mina arkeologiska grävningar i fotojorden sker bara tidvis på vissa väl utvalda områden, ofta horisontellt, ibland vertikalt. Med orden som pensel och meningar som spade söker jag mig fram i gårdagens visuella landskap dolda bakom dagars nersmutsning och timmars damm. Mycket är dessutom insvept i genetiska emballage och svårtolkade i sig, vilket gör fynden än mer kryptiska och gåtfulla.
Min värld är fylld av bilder, mina ögon hungriga efter mer och jag tycks inte få nog av denna visuella ymnighet. Hetsäter jag min bildsallad eller handlar det om en helt normal fotoförbränning? Kanske det i själva verket är så att kropp och liv spirar ur denna intrikata bildväv, projicerad på och under huden? Ja, synbarligen är det just så.
FOT(N)O(T). I dag den 14 oktober är det World Sight Day och mänskligheten fokuserar på alla synskadade människors situation och, även i bredare bemärkelse, på synens betydelse överhuvudtaget för människan. Världen är visuell och vi tänker kanske inte alltid på vilken enorm inverkan vår syn har, inte bara på hur vi uppfattar vår värld men också hur den formar vår självbild och styr våra handlingar. Ögonen är inte bara själens spegel men också, och kanske framförallt, det redskap genom vilket vi gestaltar en stor del av vår vardag och verklighet. Ögat är ett närmast ofattbart tekniskt mästerverk som ingen fotolins i världen kommer i närheten av även om det sker imponerande optiska landvinningar hela tiden. / Fotografiet upptill är en detalj ur en graffitimålning på en dörr i centrala Funchal, huvudstad på Madeira.
Hoppfulla hem
Förra sommaren vandrade jag med kameran framför högra ögat i några av huvudstadens stadsdelar, bland annat på Skatudden, i Tölö och i Fiskehamnen och som jag sen berättade om i blåggen. Den här sommaren har jag för avsikt att fortsätta mina flegmatiska och fotografiska flaneringar i en storstad som både förändras med fart och ändå samtidigt bär på en lång tradition och historia. Dagens tur går till den omtalade Kronbergsstranden.
Från Kronbergsstranden ser man rakt över Kronbergsfjärden mot en kännspak Helsingforsprofil där tre kyrkor pekar mot himlen: Agricolakyrkan, Johanneskyrkans dubbeltorn och Domkyrkan. Tillsvidare har den enda färdvägen till den nya stadsdelen gått från centrum via Fiskehamnen, Brändö, Hertonäs och Degerby. Om några år, är det tänkt, sträcker sig här en elegant bro, eller egentligen tre broar mellan centrum och detta nya bostadsområde som är planerat för drygt 13.000 invånare. Kronbergsbron ska koppla samman Kronbergsstranden med Högholmen, Finkens bro kommer att förena Högholmen och Sumparn, och så till sist, eller först, byggs en bro som ännu inte har namn och som kommer att möjliggöra trafik mellan Sumparn och Havshagen. Spårväg, cykelväg och gångbana ska få plats på denna sammanlagt tre kilometer långa eleganta broförbindelse som dock ratar all biltrafik. 800 miljoner kommer kalaset att kosta oss snälla skattebetalare, i värsta fall ännu lite mera. Men vill man vara fin så får man som bekant lida pin.
Häromkvällen vandrade jag med Vive runt i de nya kvarteren. Många hus var inflyttningsklara redan förra sommaren men känslan av byggarbetsplats är fortfarande påtaglig, speciellt nära strandlinjen. Här ska hus och arbetsplatser för 800 bara inom ett par år samsas med vida vatten och naturnära rekreationsområden. Mer än 13.000 människor ser fram mot att här leva och bo, älska och kivas, handla och vandla. Men jag undrar – ska de klara av sina bostadsskulder, ska de få ett drägligt liv? Eller kanske de helt automatiskt blir lätta i sinnet och rika i anden av alla himlavyer och det hudnära vattenstänket? Kanske de i själva verket blir lyckligare än de flesta andra, nära som de har till landets hjärta men ändå är befriade från citys förhöjda pulsslag och trängsel? Jag vill gärna tro att det blir så. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur dessa enorma betongklossar – även om de ligger naturnära – påverkar själen. Eller kanske det är just det som behövs: ett starkt skydd, en konkret mur mellan ett bräckligt kroppsskal och en nyckfull framtid? Sedan snart tio år tillbaka i tiden bor jag själv, uppfödd på ett grådaskigt och slumrande Skatudden på 1950-talet, i Hertonäs strand, ett (lagom långt) stenkast från Kronbergsstranden. Och jag trivs utmärkt. Så, javisst – stadsplaneringen har tagit jättekliv på bara de allra senaste decennierna. Nu handlar det minst lika mycket om miljön som om arkitektur i allmänhet och tekniska finesser i synnerhet. Men hus förvandlas överraskande snabbt till hem, och hem fyller dagar och nätter med liv. Och där det finns liv finns det i bästa fall hopp, och där det finns hopp finns det vanligen en studsmatta. Och finns det en studsmatta finns där också glada barn i närheten. Så hänger de stora byggnaderna och det lilla livet samman i en lång, byråkratiskt komplicerad och helt säkert mycket kostsam händelsekedja. Men först är huset. Annars skulle livet vara hopplöst.
Parkett
Idag på Nationalparkernas dag tar jag fasta på park-begreppet i en lite snävare bemärkelse: Jag bor nämligen själv mitt i en park. Ja, det är faktiskt sant; Andbergsparken breder ut sig som en vid kjol rakt framför och på sidorna om vårt höghus, och vår turkosa terrassport på bottenvåningen öppnar sig direkt ut på bergets högsta punkt. Här på hisnande 17 meters höjd ovanför havsytan är man både utslängd och instängd i naturen. 48 trappsteg leder ner från (och upp till) berget på den södra sidan mot det egentliga parkområdet. Via stigar i norr och på östra sidan tonar reservatet ut i höghus och en bilfylld asfaltdjungel. Andbergets topp (ca 50 x 50 meter) rakt framför mina lystra ögon utgör i min fantasi ett afrikanskt naturreservat i miniatyr där afrikansk vildhund ersatts av finländsk tamhund, tiger av katt, myrlok av igelkott, storörad fennek av skabbig räv, gepard av stirrig hare och elefant av husmus – ja, man har så roligt som fantasin det medger. Mera om Andbergets zoologi och botanik i humoresken längst ner i blåggen.
Längre bort österut, närmare bestämt 637 meter och kanske något lite till, ligger Hertonäs gårds park med sin berömda herrgård, tuktade parkalléer, lusthus OCH ett medvetet mera vildvuxet parkparti som sträcker sig ända till Tegelbruksvikens välfrekventerade strandpromenader – kultur och natur i en minst sagt salig blandning. Här vandrar jag nästan varje morgon året runt, ofta med kameran hängande runt halsen. Just nu tilldrar sig den berömda runda tulpanodlingen mitt särskilda intresse, varje år lika elegant och försommarförförisk.
Och i skogsdungarna runt den ena av de två dammarna i Hertonäs gårds park flirtar några skrakar, knipor och änder i majmornarnas äggande tider. Allt och alla har bråttom att göra sig redo för sommaren.
Och ytterligare ett stenkast (om man är bra på att kasta) längre bort ligger Kasbergets berömda Körsbärsträdgårdspark som i år exploderade i mitten av maj. 240 blommande körsbärsträd är en imponerande visuell och estetisk upplevelse. I stadsplaneringen kallas parkerna i övrigt för "gröna famnar" och någonting liknande hade troligen också etnologen Bo Lönnqvist i bakhuvudet när han i boken Gamla gårdar i Helsingforstrakten talar om människans symbolskapande förmåga: "Men i parkerna står också träden – de namngivna minnesträden, ödesträden – symboler för själen – människans själ, gårdens ande." Idag på Nationalparkernas europeiska dag gläds jag lite extra över den natur som på första park-ett omger mitt urbana vardagsliv.
Vinjettbilden av Andberget har tagits med en drone av sonen Lucas.
(J)orden
Av jord är du kommen, jord ska du åter bli. Men också: Av ord är du kommen, ord ska du alltid vara. Jorden och hela skapelsen formades av några få ord: "Gud sade". Ord med auktoritet skapade inte bara en oändlig rymd och ett överflödande liv på jordklotet, orden skulpterade också en hudomspunnen människa och blåste evighetsliv in i hennes kropp. Det är alltsammans fullkomligt obegripligt i hela sin stjärn- och blodbeströdda storslagenhet, så överväldigande att varje försök att med hjärnan förstå och fatta är dömt att misslyckas.
Med orden rör jag mig på jorden, med meningar motar jag meningslösheten i grind. Kanske det inte är en tillfällighet att stavningen av ord och jord snuddar vid varandra, går in i varandra, samspelar och expanderar. Ja, i själva verket är orden till och med större är jorden eftersom de kan röra sig utanför sina bräckliga bokstavsgränser och flyta ut i hisnande stora vintergator och ljuvliga sommarparadis. Hur jordens oceaner hålls samman i en enda enorm universell vattendroppe kan jag å andra sidan inte förklara med ord. Jo, jag kan, kanske, efter långa studier formulera några eleganta meningar om gravitationens inverkan på allt jordiskt liv men det hjälper föga eftersom fortfarande ingen människa vet vad gravitation är för något. Eller ande. Eller tid. Och allra minst; vad är evighet?
Nästan dagligen går jag genom delar av Hertonäs gårds stora och livfyllda parkområde, eller längs Tegelbruksvikens och Porovikens kajkanter. Vattenomspunnen är min dagliga vandring men fötterna trampar stadig mark. Ofta rör jag mig på Andberget, balanserar på några stenbumlingar, fotograferar flora och fauna, böjer mig ner, står på knä, ligger på Linnés blomsteräng och betraktar små kryp i makroobjektivets avslöjande lins. Osynligt liv träder fram, osannolika verkligheter blottas. Av jord är du ...
Och bara en liten stund senare vid datorn – nästan samma ramsa; av ord är jag kommen ... Och med ord skapar jag min verklighet, formar och fyller min fragila tankeskål. Det är ett lika sinnligt som handfast och krasst uppdrag, på en gång djupt tillfredsställande och samtidigt nästan patetiskt vardagligt och odramatiskt. Mina promenader i environgerna och krafsandet i språkrabatterna har troligen mera gemensamt än jag tidigare riktigt förstått. Och nu börjar det vara ganska uppenbart att den dag (j)orden inte mera bär mig är jag död.
FOT(N)O(T): Internationella dagen för Moder Jord uppmärksammar bland annat hur hela ekosystem håller på att gå förlorade och att nersmutsningen av vatten och luft är en akut utmaning för mänskligheten. | Vinjettfotografiet tog jag senaste måndag ett par hundra meter från Hertonäs herrgård. Fotot är manipulerat i Photoshop i ett försök att visuellt antyda att både jord och ord har många dimensioner och lager, synliga och osynliga. | I den nedre bilden har jag blandat färg- och svartvit bild. Plats: Hagalund, Esbo 17.4.
(O)djur
På Världsdagen för djur och natur gör jag en rasande snabb dykning ner i resefotoböckernas visuella värld och plockar fram några totalt osammanhängande bilder på dagens tema. Och jag startar på Skåldö i Ekenäs skärgård där jag tillbringade några somrar i början av 2010-talet. Trollsländor var min mammas visuella signum som duktig amatörmålare och jag har tidvis försökt följa de eleganta men mordiska varelserna med kamerans lins. Uttrycket "äta bör man annars dör man" får en alldeles speciell betydelse för flugan på fotot.
Den här muntra jycken – Aapo är hans namn – hade jag det tvivelaktiga nöjet att underhålla ett par timmar medan hans matte var på några viktiga ärenden. Är man fyra månader ung har man ännu inte läst det finstilta i livets etikettsbok så det må vara förlåtet om man då, som ett slags inledning på dialogen, kissar mitt på golvet. Efter diverse fruktlösa försök att aktivera det valplurviga charmpaketet tröttnade han snabbt på sin t.f. husse och lade sig helt sonika på mattan. Och somnade.
Ett behändigt sätt att bekanta sig med djurlivets ibland lite udda filurer är att besöka dem på en djurmässa. I det här fallet var det avdelningen katter i min djurfyllda fotohjärna som fick sig en injektionsspruta. Allergisk som jag är mot katter (och kaniner!) nöjer jag mig med att beundra dem på respektfullt avstånd. Men den här fulsnygga varelsen fick mitt hjärta att göra en liten extra volt. Spooky, men ack så charmig!
Från djurmässa till Zoo. Det är med kluvna känslor jag besöker djurparkerna i Europa men till mångas fördel måste noteras att de nyare ofta byggts med utgångspunkt i djurens varierande behov. Men visst är det sorgligt att ibland notera djur som bokstavligen och klaustrofobiskt är inburade med nästan ingen natur i närheten. Då är en morot en ganska klen tröst. Även för en mandrill.
Fiffigare är det kanske att människorna, hänsynsfullt och i lagoma portioner, i stället söker sig till djurens nästen, som här. Enligt Sir David Attenborough är havssula-kolonin på Bass Rock utanför North Berwick i Skottland "... one of the 12 wildlife wonders of the world". Enligt uppskattning lär det husera närmare 150.000 (!) sulor på denna gigantiska klippö som en gång i tiden (kring 1500-talet) fungerat som fängelse, och ännu tidigare (500-talet) som evangelisten och eremiten Baldreds hem. Vill man vara lustig, och det vill man, kan man lugnt konstatera om denna plats: Många sulor, få fotspår ... Eller: Resebranschen i Edinburgh-regionen skor sig på sulor ... Men roligare än så bir det inte.
Alla kryp är kanske inte så kramgoa, och många är de facto ganska motbjudande. Och de flesta undflyende. Val eller inte val, undrar det finska folket just nu. Frågan är lika aktuell när man bongar kaskeloter utanför Azorerna i Atlanten. Vi hade tur att på ett par hundra meters avstånd se stärtfenan av en uppskattningsvis aderton meter stor bjässe. Närmare än så kom vi inte. Ja, det finns mycket vi har att lära av djuren (om vi undantar lusten att äta upp varandra, men annars) ... Som till exempel att det är naturen som bestämmer och att det är vi människor som ska anpassa oss. Alltså den vägen, inte tvärtom. Annars går det åt skogen, även om man är på havet.
Omen
Så är vi då här igen. Den 1 januari. Nystart? Men det enda som är nytt är året, allt annat är urgammalt. En nolla har bytts ut mot en etta. Är det bara en grafisk korrigering eller kanske i bästa fall ett omen – att en nolla, en loser, kan vinna, få första pris? Små skrivfel här och där och livets bilder skiftar plötsligt, förändras, upplöses. Vår digitala tillvaro är fylld av ettor och nollor, och så är också vår värld; somliga är förlorare, andra vinnare. Men vem bestämmer värdet på en etta och en nolla? Sanningen är att ettor och nollor samspelar på något mystiskt vis och det ska vi göra också detta år.
För egen del fortsätter jag att utforska meningen med meningen, bena ut bokstäver och svänga på perspektiven. Nystart? Hmmm... kanske: Varje år är ett slags nystart, men så är också varje månad, varje vecka, varje dag, varje timme, varje minut... Backar man tillräckligt långt i den analogin flyter verkligheten på i ett ständigt nu. Men går man sedan där över en viss gräns börjar tiden sakta rulla bakåt... Och det är väl ändå en småkuslig tanke; att tänka sig en tillvaro där allt och alla ständigt går baklänges. Men också det har vi troligen varit med om – ögon i ryggen har du väl hört talas om?
Vare sig därmed hur som helst – nu går jag dit sneda näsan pekar. Om jag slutar där jag började eller börjar jag där slutade får någon annan bedöma. Det finns åtminstone ett bättre ord än omen. Och det är amen.
