Veckans foto
VÄGVIS
En äldre läsare frågade: Varifrån får du allt? / Vadå, undrade jag. Får vadå? / Ja, allt det där du skriver, fortsatte han, varifrån kommer idéerna, ämnena – jag skulle aldrig kunna hitta på något sånt. / Det undrar jag också, varje gång, svarade jag. / Nu förstår jag inte ...? / Ja, alltså, jag vet faktiskt inte riktigt varifrån orden kommer. / Jag tänkte mera på innehållet – hur, när, varför ...? / Ja, åtminstone är det inte så att jag skulle ha en lång historia nånstans i bakhuvudet som mer eller mindre med våld vill bli utskriven. / Men det finns idéer? I huvudet? / Njaaa ... i själva verket är det ganska tomt faktiskt. I huvudet. / Tomt ...!? / Ja, när jag ska börja skriva, när jag sätter mig ner vid skrivbordet, vid datorn. Då är det väldigt tomt i huvudet. / Varje gång? / Nästan. Ja, varje gång. Det är därför jag måste skriva. / För att det är tomt i huvudet? / Ja, ungefär så. / Men ... men, jag förstår inte ... / Nej, det är just det, jag förstår inte heller. Det är därför jag skriver. / Men du kan väl inte skriva om du inte förstår, om du inte har några idéer? Om det är tomt i huvudet? / Det är jag också rädd för – att jag inte ska kunna skriva, alltså. / Du är rädd att skriva och ändå skriver du varje dag? / Ja, kanske inte riktigt så: jag är mest rädd att mitt tomma huvud är tomt på riktigt. Jag är inte rädd att skriva. / Men just sa du ... / Ja, jag uttryckte mig lite otydligt, jag medger, men du har rätt; tomheten och rädslan hör ihop. / Men jag ser ingen rädsla i dina texter? / Tur är väl det! Men du ser kanske lite tomhet ...? / Nå, närmast tvärtom – du använder många ord, långa meningar, krångliga tankar. / Det är ju inte bra om texten är svår ... / Svår och svår ... texten är inte svår, men .... / Men, vaddå? Innehållet? / Njaa, kanske inte svårt, men ... ja, lite svårt ibland. / Jag tror du har alldeles rätt i det. Och då tror jag att det beror på den där rädslan. / Hur menar du? / Jo, det är alltså ungefär så här: För att möta den där tomhetskänslan måste jag först mota alla tvivel i grind. Jag måste liksom bara tro att tomheten egentligen bara är en chimär, en hägring över tankelandskapet . Och det lite paradoxala är att den där oskrivna berättelsen, som består av ord och meningar, blir synlig först när jag börjar använda ord. Och meningar. / Den fanns inte förut? Inte ens i ditt huvud? / Nej, den fanns inte där – framförallt inte där! Och jag har många, många gånger funderat hur det kommer sig att något som inte finns i huvudet ändå, alldeles ordagrant, blir synligt på skärmen. / Så svaret på din skapargåta är: DATORN! / Ha ha! Den var bra! Ja faktiskt, lite rätt har du. Jag skulle ha väldigt svårt att skriva långa texter för hand, men knapprandet på tangentbordet är lite som att köra på autobahn i Tyskland – fri hastighet. / Det låter farligt ... / Jo, du har rätt igen. Men det handlar nog inte om hastighet, mera om fri sikt och landskap som skiftar. / Så ditt huvud är alltså inte så tomt när texten äntligen börjar rulla? / Hmmm ... kanske jag skulle uttrycka det så här – med autobahn-metaforen i bakhuvudet: Orden och meningarna är ratten men själva drivkraften, motorn är hjärtat. Jag skriver med hjärtat men styr ordföljden med hjärnan. / Ett samspel där alltså, som föraren och bilen? / Ja, absolut, ett samspel. / ... och du har aldrig haft punktering (hihihiiii ....)! / Jo, både punktering och fått böter för fortkörning. / Och felparkeringar ...? / I synnerhet felparkeringar. Många! Jag säger som min mamma sa om sig själv en gång på sin ålders höst: Jag skulle nog säkert lära mig att köra bil – om det inte vore för den där trafiken! / Ja, man kan bli rädd av mindre. / Just det. Som sagt; det är därför jag skriver. För att på något sätt navigera fram på den livsväg som liksom kommer emot mig hela tiden. / Kommer det en väg emot dig ...? / Ja, javisst. Jag trodde jag hade förklarat det redan en gång: En väg blir synlig när jag använder ord och meningar. / Och den vägen leder vart ...? / Ibland är det faktiskt bara en liten stig, eller en bullrande kullerstensgata, väldigt sällan en autobahn. Men vart den leder vet jag först när jag skrivit färdigt. / När har du skrivit färdigt? / Nu har jag skrivit färdigt.
Foto: På en gård i närheten av vår airbnb-lokal i österrikiska Dornbirn stod detta smått rostade bilvrak och väckte de förbipasserandes nyfikenhet. Detta skedde i augusti 2017.
Veckans foto
DOCKMAKT
Det här är en eloge, en hyllning, till fantasin och lekfullheten, till livet om du så vill, och ett motdrag till den grötmyndiga, självupptagna och framförallt offentlighetssökande narcissistens ständigt återkommande upprop om uppmärksamhet. I motsats till maktmänniskans stela mask är dockans nakna anlete en spegelbild av helt andra världar och värderingar, även om det ibland kan finnas likheter. Eller som etnologen Bo Lönnqvist uttrycker det i sin bok Dockskåpets hemlighet: "Dockan kanske är ett medium att förverkliga fantasier, drifter och lustar som inte mera går att leva ut på något annat sätt: projektioner av kärlek, önskan, illusioner, spänning och nöje, men även skräck, ångest, tomhet."
Bakom dockans stela ansiktet döljer sig oceaner av liv, under maktmänniskans högdragna och känslokalla fysionomi lurar självgodhet och självförhärligande, insiktsfullt beskriven i H C Andersens saga om Kejsarens nya kläder. Det var som bekant bara de dumma och odugliga som inte såg det exklusiva tyget som de två bedragarna låtsades väva. Och ingen ville förstås erkänna att hen var dum, inte ens äldsta ministern som kejsaren skickade till verkstaden för att spana in det aktuella läget. "Å, det är förtjusande, alldeles utsökt, sa den gamla ministern och tittade genom sina glasögon, ett sådant mönster och sådana färger". Och så gick alla, både folket och betjänterna, på denna lögn. Ja, alla noterade förstås att kejsarens nya kläder var en illusion, en regelrätt synvilla, men man hurrade och applåderade och komplimenterade för man var ju lite rädd för kejsaren, trodde kanske att om man inte såg den där fina dräkten avslöjades man som både dum och okunnig. Så man spelade för säkerhets skull med i spektaklet. Tills den där lilla gossen med all sin troskyldighet och naiva uppriktighet helt spontant utropade: "Men han har ju ingenting på sig!".
Detta kom jag att tänka på när jag häromveckan besökte stadsmuseet i Nyslott, granne med mera kända Olofsborg. Här i ett generöst utrymme av det nyrenoverade museet får man se en del av Käpy Tarus omfattande docksamling – de äldsta dockorna är från slutet av 1790-talet och de nyaste från 2000-talet. Sammanlagt ingår 1500 dockor och lika många leksaker i samlingen vilket betyder att bara en del finns utställda samtidigt. Av någon anledning fastnade jag speciellt för den orangehåriga, Barbra Streisand-liknande gestalten i sin låda; ful-snygg, smått ledsen, undrande. Och jag betraktade alla de där andra figurerna, tätt hopträngda bredvid varandra i montrarna, och tänkte på hur mycket känslor som här varit invävda. Nästan hela livets upplevelsevärld var representerad, barnets spegelbilder och förväntningar samlade på ett och samma ställe. Hur många samtal hade inte dessa tysta ansikten deltagit i, hur många hemligheter hade inte dessa öron uppsnappat! Och då slog det mig: Det är ju detta som den olyckliga maktmänniskan med sitt stela anlete har gått miste om! Han har aldrig, allra minst som barn, fått möta ett annat ansikte som talar och lyssnar. Stela dockor väcker liv i barnet men den som saknat den dialogen stelnar själv, först på ytan, sedan också under huden, till slut ända ner i djupaste själen.
Dockans makt. Och maktmänniskans vanmakt.
Veckans foto
Skrattsalva
Jag bläddrar i långt över hundra år gamla nummer av den svenska humortidskriften STRIX som upprätthölls och formades av Albert Engström, svensk konstnär och karikatyrtecknare av rang. Och slås av humorns tidsbundenhet och kulturella sammanhang. Bara själva bläddrandet i de skumt luktande gulnade bladen orsakar små hostskov, troligen inspirerade av bobbor som levde långt före Covid –19 var uppfunnen (kanske de hette Covid –1919)? I alla fall är de bara halvroliga, dessa STRIX–tidningar även om teckningarna och illustrationerna ibland är briljanta. Här står tiden stilla, pigor regerar i mörka kyffen, punchen flödar på vitdukade utskänkningsställen, sotare och andra mindre renhåriga sluskar för mer eller mindre animerade samtal med knallförsedda rödnäsade borgare och parfymerade unga damer iförda eleganta kreationer av senaste mode. Den svenska verkligheten i tidigt 1900-tal, såsom den beskrivs i en den aktuella humorskriften, var en blandning av högnäst självupptagenhet och nerdekad godmodighet, en salig blandning av högt och lågt där det höga ofta är lägre än det låga.
De dammiga bilderna blir lite tydligare med en pincené fastklämd på näsryggen men för att förstå själva vitsen krävs genomgången grundkurs i kulturhistoria. Ibland även fortsättningskurs.
Foto: Graffiti på en gammal byggnad på Ärtholmen i Helsingfors som idag är riven. Bilden är knäppt 2014.
Veckans foto
Himmelsfragment
Så här ser himlen ut när det fallit ner från rymden – klarblå och sammetslen på solsidan, gråsvart och stenig i övrigt. De här evighetsfragmenten landade på Skanslandet, mitt på en liten blomstrande äng mellan fjärilsomslutna fästningsvallar och vältrampade turiststråk. Och hon som skötte nerräkningen heter Laura Könönen (f. 1980), finländsk konstnär och skulptör som gärna arbetar med sten och som i många av sina verk rör sig i melankoliska stämningslägen. Helsinki Biennial pågår dagligen hela sommaren och 1-26 september från onsdag till söndag. Båt avgår varje halv timme från kajen framför Saluhallen vid Salutorget. Gör slag i saken och ta en titt på vad himlen har att erbjuda innan det är sent. Eller nej, det är aldrig för sent att se himlen; på hösten flyttas konstverket till Busholmen vilket väl bara är en ytterligare antydan om att alla är välkomna till evigheten! En helt annan fråga är sen förstås om man kan sätta likhetstecken mellan himmel och evighet. Vad tror du?
Veckans foto (v. 31)
Plakatfull
Ibland är fotomotiven väldigt simpla, nästan banala. Som detta väggklått i schweiziska Zürich: En humortörstig (?) vandalist (?) som spontant (?) avreagerat (?) sig på ett tveksamt (?) myndighetsbeslut (?). Om bakgrundsfakta vet jag intet men i mitt smygrevolutionära sinne applåderar jag det brottsliga förfarandet och den oppositionella attityden – med mild humor ska den stelbenta byråkratin kväsas i sin linda! Och jag tänker mig att någon ännu modigare och ännu roligare pellejöns på denna affischförbjudna vägg skulle fylla hela ytan med en massa små affischer med just denna text: Affischer får under inga omständigheter här upphängas! Tänk dig alla dessa små trycksaker – hela väggen full!
Det är sånt här jag gottar mig i hemlighet åt – humor i ett söttsurt paket. Häromdan inhandlade jag ett par humorböcker från seklets (1900) början i ett antikvariat på den västnyländska landsbygden och kunde ganska snabbt konstatera hur mycket av roligheter som är förknippade med sin tid och sin kultur. Bara en sån sak som att historierna för drygt hundra år sen var längre och mer omständiga. Och när man kom till punkt var det roliga inte alltid särskilt roligt. Och jag började långsamt inse att att jag måste byta scenografi för att alls fatta poängen.
Idag är det närmast tvärtom: Så kallade roligheter utspottas av så kallade stå upp-komiker med en sådan frenesi att det mest av allt påminner om en kulspruteeld och som snabbt förvandlar deras framträdande till en veritabel sitt ner-tragedi. Så vad är bättre; gammal hederlig historieberättarkonst eller snabbmatshumor kryddad med sylvassa invektiv?
Jag tror jag föredrar affischprotestantens klacksparksgest.
Veckans foto
Dr Barck under barken
Bellmandagen firas varje år den 26 juli och i synnerhet på Djurgården i Stockholm. Kulturellt medveten som han är har också Dr Barck i Hertonäs gårds park förberett sig för högtidsdagen riktigt noga, förvisso inte med luta och sång men nog med en färgstark ansiktsmask och gyckelmakarens obegripliga griller fastnitade strax under barken. Redan på långt håll noterar jag den koloristiska överdriften – en sorglig clowns krampaktiga utstyrsel. Och när jag närmar mig trallar jag därför uppfordrande:
Tjänare Mollberg, hur är det fatt? Var är din harpa, var är din hatt? Ack hur din läpp är kluven och stor! Var har du varit? Svara min bror!
Dr Barck sneglar lite söttsurt åt mitt håll men ruskar sedan frenetiskt på löven och stammar på träds vis:
– B ... b ... bb ... bbb ... bbbbb ... bbbbb ... bästa brrr ... brrrrrr ... broooder! I da ... daaa.. I dag firar jag en sssst ... sssssst ... stor man, en riktig artist.
Men Carl Michael var väl ändå ingen clown, tänker jag spontant. En färgstark trubadur, javisst, och spexmakare – och då nästan alltid på eget initiativ. Men annars ganska dyster faktiskt. Trumpen. Kritpipsrökande. Inåtsvängd. – Dr Barck läser mina tankar, som träd ju gör.
– Sååå, är ... det ock ... ock ... också med oss träd, grönsk ... grönsk ... grönskande på ytan men vedfyllda under barken.
Dystra in i roten? Tänker jag då.
– Nej, nej, nej! Vedfyllda, sa jag. Vet du vad ved är? Ved ger värme, ved kan förvandlas till plankor, ved kan bygga hus.
Ska jag alltså förstå ditt resonemang som så att Bellmans lutsång och lustiga parader på något sätt bara är en annan sida av hans rännstensrumlande?
– Inte "bara", men ja, ungefär så.
Men, men ... hur kan då två så motsatta sidor gå ihop, passa in i varandra, finnas i samma kropp?
– Dddd ... dddddd ... dddddddd .... ddddddet är just det de inte kan! Men de måste!
Förlåt nu men ... nu förstår jag ingenting alls. Vad då måste, vad då inte kan?
– Men vad är du för en träskalle? (Och nu stammar Dr Barck inte alls): Det som är under huden och det som är på huden hör ihop – det borde väl du som människa förstå! Ibland är huden en spegel, ibland är den ett gungbräde. Ja alltså ... spegel, det förstår du, va' – yta och innanmäte speglar varandra? Och gungbräde ... ja, när det är riktigt dystert inombords försöker ytan dra åt andra hållet för att liksom hålla balansen. Ibland lyckas det, ibland går det helt åt skogen. För träd går nästan allt åt skogen. Vi kräver ständig balans mellan det som finns under barken och det som är utanpå. Jag behöver ingen clownmask. Att jag idag har styrt upp mig med lite färgstark fernissa är bara för att jag vill att du ska förstå att mask är mask och ved är ved. I själva verket känner jag mig lite löjlig i den här målningen. Och det gjorde kanske Bellman också. Men som människa kunde han krumbukta och förställa sig, gyckla och paradera. Han vände ut och in på sig själv, blev både applåderad och utskrattad, förlöjligad och complimenterad. Ni har det inte lätt, ni människor! Kanske borde ni lära er nånting av oss träd som blomstrar och vissnar utan större åthävor. Har du för övrigt tänkt på att Bellmans luta var byggd av trä? Och har du tänkt på att det bara är människor som använder mask – för att skydda något skört under huden, för att förställa sig? Nej, nu hoppas jag det kommer en störtsky som tvättar bort min täckmantel. Men sjung gärna lite mera Bellman för mig, du som kan.
Rättvisa värld, nu frågar jag sist: Led jag ej orätt? – Mollberg, jo visst. Lider jag ej oskyldigt? Gutår! Harpan är sönder och näsan är sår.
Fot(n)o(t): Dr Barck står i Hertonäs gårds park. Varje gång jag passerar slänger vi några kommentarer åt varandra, ofta influerade av det aktuella vädret. Men ibland har Dr Barck funderat på saker och ting, som om han hade något speciellt på hjärtat – nej, jag menar barken. Fotot är manipulerat i Photoshop Elements. Bellmancitaten är ur första och sista versen i Fredmans epistel nr 45, även titulerad: Till fader Mollberg rörande hans harpa, och tillika ett slags ad notitiam, att Mollberg led oskyldigt på krogen Rostock.
Veckans foto
Barnen i mig
Nej, det är inte ett tryckfel. Rubriken ska alltså uppfattas som om jag faktist är med barn. Ja, jag är förvisso gravid med historier om barn, speciellt släktens barn anno dazumal. Min grocess – som man sade förr – har pågått i många år och alldeles speciellt de tre-fyra senaste åren. Det börjar minsann vara dags att framföda det som vuxit i tankens mörker. Idag handlar det om en ny skapelses allra första andetag. Allt är färdigt fixat, nerskrivet, ombrutet, till och med tryckt. Nu ska boken leva sitt eget liv.
I många år har jag hört röster. Det är inte så märkligt, det gör troligen de flesta författare. Nå, i och för sig kallar jag mig inte för författare utan för skriftställare vilket är något mindre pretentiöst. Nästan allt jag hittills producerat som skriftställare – framförallt ett antal kulturhistoriska översikter av föreningar och organisationer – har strikt hållit sig till fakta. Men länge har jag känt en dragning till det fiktiva, eller rättare sagt till gränsen mellan sanning och fiktion. Utan jämförelser i övrigt men när jag läste Amos Oz' gripande och insiktsfulla bok En berättelse om mörker och ljus förstod jag att det förvisso finns sanningar och Sanningar. För cirka femton år sedan gjorde jag ett tafatt försök att vika in på forskarbanan men insåg lyckligtvis i tid att min vänstra hjärnhalva inte räcker till för så avancerade ekvationer. När sedan varken vetenskaplig text eller skönlitterärt skrivande sitter riktigt bekvämt har jag fått söka mig fram på egen hand. Och det har betytt ett slags tredje väg, en mix av fakta OCH fiktion. Och där är jag nu.
Det här är grundtanken: Att jag, vi alla, har en liten filmprojektor inbyggd under pannloben och att det där på själens vita duk ständigt snurrar en rad kortfilmer, ibland helt oberoende av vad som sker så att säga här i den yttre världen. Inte sällan läcker det inre ljuset ut ur kroppsmörkret men kanske det ändå är vanligare att dagens sol och måne lyser upp ett gårdagsdunkel som pulserar under huden. Minnen och sinnen tvinnar sina meningsskapande trådar runt varandra i ett ständigt försök att skapa begripliga mönster och motiv – gårdagens röster och rörelser vill förvisso föra en dialog med det liv jag lever här och ju. Och det är snart ganska uppenbart att jag och många andra före mig delar samma livsscen även om tiderna skiljer oss åt. Under min hud är vi förvisso många men ju mer jag lever mig in i den inre biografens händelseförlopp är det troligen rättare att säga: Under huden är JAG många.
Och det är också namnet på boken: Under huden är jag många. Släktberättelser, anekdoter, en massa gamla fotografier, små snuttar av släktutredningar, böcker och tidningsklipp – allt detta och lite till sammanblandat i min ordkvarn har resulterat i sexton "kortfilmer" som återspeglas under pannloben. Jag är inte bara pensionär, jag är också ett barn, och i min åldersfyllda kropp huserar en massa andra barn, små varelser som växer upp och som lever sina liv på duken i min enmansbiograf. Rollprestationerna varierar förstås men den allt överskuggande frågan är i alla fall: var går gränsen mellan fantasi och verklighet? Eller finns det ingen tydlig gräns? Och vem är det som sist och slutligen spelar huvudrollen? Har JAG nån roll i detta tidsspel eller är jag "bara" manusförfattare, regissör, scenograf och koreograf? Åtminstone är jag en statist. Och kanske också en överflödig filmkritiker – under huden är jag många.
Fot(n)o(t): De tre små tjejerna är systrarna Jernström – Inga, Marianne (min mamma) och Lisa. Fotot torde vara taget 1924 i Vasa. Bilden – liksom alla bilder i boken – är manipulerade i dataprogrammet Photoshop Elements. Boken UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA kan köpas på nätet: www.opusliberum.com
Veckans foto
Gårdagsröster i dag
Vad är sant och vad är relevant?
Jag är visserligen en halvaktiv medlem i föreningen Helsingfors Släktforskare r.f. men någon regelrätt släktforskare är jag definitivt inte. Möjligen kunde man kalla mig en regelvidrig släktfuskare. Jag finner nämligen en stor lust och tillfredsställelse i att fundera på tider som gått och att fantisera om alla dessa genetiskt programmerade gestalter som passerat mitt yviga släktträd, eller åtminstone smått nyfiket reflektera över några av dem; vad tänkte de, hur uttryckte de sig, hur såg deras vardag ut, vad drömde de om, hur passade de in i sin tid och sin kultursfär?
Men riktigt ute och seglar på sju famnars vatten är jag inte. Historiska och biografiska fakta är förvisso viktiga ledtrådar och riktmärken när jag regisserar mina små skådespel men, som den israeliska författaren och samhällsdebattören Amos Oz (1939–2018) har uttryckt det: ibland hotas sanningen av fakta. Finns det alltså en risk att en väldig massa kunskapsstoff kan kväva sanningen? Ja, åtminstone kan informationsmängden stocka till tanken och blockera fantasiflödet. Det måste alltså råda något slags balans mellan hjärna och hjärta också när blicken vänds bakåt, inåt. Människan i allmänhet och släktingen i synnerhet är i första hand en berättelse, en meningsskapande, ordfylld varelse som återuppstår i mina sinnens verkstad varje gång jag tänker på henne.
Som små kortfilmer flimrar en mängd släkthistorier på pannlobens vita duk nästan dygnet runt. Men vem är producenten bakom detta vidlyftiga företag? Det kan väl inte vara jag? Och vem har skrivit manuset, vem regisserar? Koreografi och scenografi – vems signum bär de? Och skådespelarna – dem har jag väl inte valt ut, de fanns ju före mig! Förvirringen är tidvis förståelig när släktbiografen rullar igång eftersom allt försiggår i min kropp, under min hud. Gener och memer blandas samman, gårdag och morgondag glider ut och in i detta ständiga nu som tidvis pulserar hett och hetsigt, ibland svalt och segt. Och mitt i detta sammelsurium av intryck och uttryck är jag både åskådare, filmduk och statist – ett uppdrag som både lockar och förfärar.
Vi har den alla – en filmprojektor inbyggd under pannloben. Där pågår ständigt en lång rad förevisningar i de mest skilda ämnen och stilar: dokumentärer, krigsfilmer, äventyr, komedier, farser, romantik – ibland allt i en enda salig röra, ibland i nästan renodlade former. Den inre biografen – en tidsmaskin och själsspegel, en röstrik – ibland också tröstrik – samlingsplats för många under huden.
Foto: Sonja Gerasimovs och Karl Emil Ståhlbergs familj 1903. Kalles första hustru Aurora (f. Lindgren, min mormorsmor) dog i barnsäng 1896 och med henne hade han barnen (i bakre raden): Ragni (1890), Sirkka (1889), Elsa (1896, min mormor) och Armas (1892). I äktenskapet med Sonja föddes så småningom sju barn, här framträder de fyra äldsta: Kirsti (1901), Leonie (1897), Lennart (1899) och Ebba (1903). Min bok UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA – 16 kortfilmer under pannloben, utkommer inom kort. Mera information under juli månad här på blåggen.
Veckans (akvarell)foto
Språkspeglingar
De – fiskebåtarna i Ponta Delgadas hamn på Azorerna – småguppar där i den atlantiska kvällningen, beredda att ge sig ut på nattligt fiske på det nästan oändliga havet. Ännu förtöjda köl vid köl, och beundrande varandras färgstarka vattenspeglingar, är det som om de förde ett lågmält samtal på sin alldeles speciella båtdialekt, ett språk fyllt av fantasieggande ord och uttryck: Påsen, Tunneln, Hugget, Svepet – redan trålens delar anger rytmen och stämningen. Men det blir snabbt mera komplicerat än så: Trålbord och Partrålning låter ännu nästan begripligt men sen förvandlas tungomålet till rena rama rotvälskan: Pelagiska midvattenstrålar, pelagiska bottentrålar, Demersala bottentrålar, Bottentrålar för icke-pelagiska fiskar – båtskroven ältar sig i sitt fackspråk väl medvetna om den förvirring de sprider bland oss gapande turister här på landbacken.
Och så är det överallt: Jag omges av en massa språk som jag inte fattar, ord och uttryck passerar min nästan helt idiomresistenta hjärna som när sommarens ljumma vindar viner runt husknuten. Just nu är naturen som mest högljudd, blomsterspråken bokstavligen florerar och i ett smått förtvivlat försök att fånga dag(g)en hastar jag omkring bland buskar och träd med kameran i högsta hugg. Orm har jag inte stött på men själv slingrar jag mig så gott det går i språkrabatterna för det är inte bara billigt, det är faktiskt alldeles gratis att röra sig i dessa tungomålsträngda trakter. Och även om jag sällan fattar ett barr kan jag efteråt åtminstone meditera över de motiv som linsen fångat och kroppen snuddat vid.
Min värsta mardröm: att inte ha ett språk för det som döljer sig under huden. En dag kanske mitt språk vissnar, orden torkar och faller ner från sina medvetandekvistar. Om och när så sker, vill jag minnas fiskebåtarna i Ponta Delgadas tysta solnedgång och än en gång uppleva deras fängslande vaggsång: påsen, tunneln, hugget, svepet, och vila i denna färgbestänkta obegriplighet. Jag kanske inte kan tala flytande men jag hoppas jag kan lyssna. Flytande.
Foto: Fiskebåtar i huvudstaden Ponta Delgada på Azorernas huvudö Sao Miguel. Fotografiet är manipulerat i Photoshop Elements.
Veckans foto
Carnaval
Om allt skulle vara som det var "förr i världen" hade vi haft stor sambafest just i dessa heta sommartider. Men "förr i världen" finns inte mera (den tog coronan som bekant mycket effektivt hand om) vilket betyder att det i år är tyst och trist igen. Men låt mig få komma med ett uppmuntrande besked: om ganska exakt ett år blir det (nästan säkert) stort pådrag i huvudstaden när Helsinki Samba Carnaval återuppstår i sin forna glans. Starten sker den 6 juni och kulminerar på självaste Helsingfors-dagen den 12 juni. Alltså år 2022.
Jag gillar sambafestivalen, det gör jag verkligen. Rytmen och känslan i all ära men visst är det en fröjd för näthinnan att suga åt sig alla dessa färger och former. Och jag kan inte annat än dra lite snett på de stela smilbanden åt den språkliga krocken: carne vale är ju italienska och betyder "kött adjö" syftande på fastetidens kulinariska återhållsamhet. Men när det handlar om Samba-karnevalen är det ju just köttet / kroppen som står, eller rättare sagt dansar, i centrum. Och innan nån besservisser-språkfelsnisse avbryter mig så påminner jag om att också den medeltida karnevalen svängde världen bakfram – stor och mäktig blev förlöjligad och utskrattad, låg och oansenlig bar krona och bestämde.
Med detta köttsliga sambasnack vill jag bara ha sagt att livet har många dimensioner och att det ena inte utesluter det andra. Om någon blåggbläddare mot förmodan skulle sammanblanda samban med synd och skam och ytlighet så påminner jag bara om att ordet samba kommer från det angolanska ordet semba (eller mesemba) som i sin tur betyder religiös rytm. Kroppen är själens boning och har helt säkert inget emot en svängom i glittriga kreationer till trummors suggestiva rytmer. Ja, jag tror faktiskt att den njuter minst lika mycket som min åldersstela konventionellt kostymerade kropp.
Foto: Helsinki Samba Carnaval 2018.