Mässpress
MÄSSPRESS
Jag tror inte ens att den som har lite mossa i mössan automatiskt missar en mässa (bok-, alltså), och det ska nog vara väldigt vägande skäl om man (bokstavligen) hoppar över ett efterlängtat och rent ut sagt formidabelt bokkalas. För det är det – ett kalas, en bokfest i kvadrat, ett litterärt frosseri i kubik. Så vad är det jag snackar om? Helsingfors Bokmässa förstås!
Det var nästan som förr i tiden, speciellt kring de stora finska förlagens väldiga bokhögar och mastiga posters – massor av människor, maskförsedda givetvis. Men också förväntansfulla, ivriga, svältfödda läsvänner som likt kalvarna på våren ystert kastade sig ner för de branta trapporna rakt ner i bokhavet. Kommers, javisst, men också ett sökande efter något slags ordning och mening med tillvaron igen, en jakt efter ett litterärt vaccin mot social missanpassning och långvarig leda. Boken som livlina och flytväst i en turbulent tid.
Men när den första entusiasmen av att (kultur)livet igen hade uppstått infann sig en lätt oro i magbottnen, en fladdrande känsla av att allt ändå inte riktigt stod rätt till. Några utställare noterade igår på mässans sista dag rakt och tydligt att försäljningen varit lamare än tidigare år, en och annan konstaterade att dialogerna varit glesare, någon tyckte att speciellt en lite äldre, finlandssvensk mässpublik lyste med sin frånvaro, kanske ett resultat av coronatrötthet eller rädsla för att bli smittad, vem vet. En lite obestämd upplevelse av saknad och tystnad bredde ut sig mellan de breda coronagångarna i den enorma utställningshallen.
Efter aderton månaders social nedstängning ska man föralldel inte förvänta sig en automatisk och omedelbar återgång till gamla goda tider. Världen har vridits och tillvaron skruvats så till de grad att praktiskt taget allt, också kulturen, hädanefter kommer att ta sig nya uttryck, evenemang och tillställningar kommer att vara laddade med nya kryddor och ingredienser, alla inte alldeles bekanta. Om artister och författare har haft en turbulent och utmanande tid att anpassa sig till nya spelregler och rutiner så kan man med fog utgå från att publiken också kommer att stöta på liknande mentala motstånd lång tid framåt.
Kulturscenen ändrar karaktär, innehållet förändras, aktörerna byts ut – mycket blir snabbt annorlunda. Men de två huvudstråken ser ovanligt bekanta ut: snabbleder och sidospår. Vilken riktning väljer jag i fortsättningen? Kan jag välja? Kan jag? Kan jag?
Veckans turistartist (v. 43)
TURISTARTIST
Sommartid – Vintertid – Hösttid – Vårtid – Er tid – Din tid – Min tid – All tid. Klockan tickar som den gjorde förr i tiden och som den alltid kommer att göra. Men under de senaste cirka aderton månaderna har väggarna kommit allt närmare och tapetmönstret blivit utforskat i detalj. Samtidigt har en glasmur rest sig runt världen utanför, ungefär som det skedde i TV-serien Under the Dome (Under kupolen). Om en vecka är det dessutom vintertid igen, mörkrets tid, tystnadens tid. Eller ...? Mycket handlar ju faktiskt om blick och fokus: Vintern kan vara vit och ljus, sinnet kan vara mörkt och dyster. Men i hjärnkontoret bevaras ju också i bästa fall sol och färg och liv, och i brist på den varan rakt framför ögonen får jag söka mig under huden där minnets små moment tävlar med de digitala fotografiernas parad.
Där under pannloben, bakom gårdagens tunga gardiner, stoltserar som bekant en liten sliten filmapparat som nonstop snurrar korta ryckiga filmsnuttar och däremellan visar stillbilder, ofta i en smått kaotisk ordning. I dag på Internationella konstnärsdagen försöker jag fokusera på de stadsmiljöns spontana kreatörer som jag snuddat vid på mina resor bortom gränserna, alla dessa gatuartister som för en stund stoppar upp den förbiglidande folkmassans framfart. Som en vitaminspruta och ett kulturellt näringstillskott intaget i förbifarten suger även jag njutningsfullt åt mig av gatukonstnärernas föreställningar. Och det är faktiskt inte så stor skillnad på konstarterna; ju konst-igare, desto bättre. Säckpipsblåsare och enhjulsbalanserare och korttrixare men också en elegant dam som liksom lösgör sig från den stora guldinramade tavlans bakgrund, och myntillusionisten som trollar med slantar utan att slinta. Och en jonglerare som utför sina tricks med livsfarliga dolkar ovanför en man som försvarslös ligger på marken precis rakt där under. Och musikanter och målare och magiker och många fler – även gatuartisten lever ett osäkert liv på en stor och rörlig scen där publiken inte självklart stannar upp och stämmer i eller låter sig imponeras, som måste lirkas och lockas och charmas.
Men jag stannar. Och jag låter mig imponeras. Det här är i själva verket resandets guldkant – att en kort stund dela en skapande upplevelse med andra likasinnade turister.
Foton: Valencia, Madrid, York, Granada, Paris.
Veckans måla(n)de bild
Banquete
Tjuren kommer rusande i portgången och det uppklädda festfolket blir abrupt avbrutet i sitt dryckjom och sina kulinariska utsvävningar. Det som ännu för några sekunder sedan var en uppsluppen bankett slutar (troligen) i gråt och tandagnisslan, solkiga festkläder och upprörda efterspel. Juan José Gárates (1869–1939) målning Banquete interrumpido (utställd i Museo Carmen Thyssen Málaga i Spanien och där fotograferad av undertecknad) får här, lite vanvördigt, illustrera vad som, mentalt och sannolikt, karaktäriserar Uarda-Akademiens behandling av det svenska språket. Med fokus på tjuren under det dunkla stenvalvet.
Alltså: Uarda-Akademien instiftades 1958 av den extroverta musikprofilen Sten Broman i syfte att "... verka för den lundensiska spextraditionens bevarande i kombination med nyskapande produktivitet." Uarda var ett studentspex som gick av stapeln 1908 och Akademien grundades alltså i samband med 50-årsjubileet av denna historiska händelse. På Akademiens hemsida kan får man veta att UA är en " ... sammanslutning av aktiva och före detta spexare och karnevalister, vars syfte är att slå vakt om Uarda-traditionens kontinuitet, samt att verka för den lundensiska spex- och humortraditionens bevarande och utvecklande." Ett typiskt exempel på Akademiens humorbruk är konstverket Intighet – en metallplatta fastskruvad i marken på Krafts torg i Lund. På plattan noterar man den upplysande inskriptionen: Intighet – statyn rest av UARDA-Akademien 29-4-1984. Det hela skulle ses som en träffsäker klackspark riktad mot stadens oförmåga att ta beslut.
Men annars är väl Uarda-Akademien, åtminstone utanför stadens gränser, mest känd för sina genitaliska ordböcker. I motsats till Finlandssvenska ordakademien (Fin OrAkad) – där undertecknad är ständig stress- och sekretessbelagd sekreterare och som inte tillåter några tyrkfel i hanteringen av sina bestialiska ordmord – har UA i stället upphöjt stavningsmissar och tankekrockar till aldrig förr oanade nivåer. Dessutom drar man sig inte heller för att helt självsvåldigt formulera meningar som varken har rim och framförallt ingen reson. "Den unga blundinen väcktes ur sin snarkos av en högljudd sexgalning". Eller; "Iförd havaj trådde globetröttern en eldig orangutango mitt i urskogen." Och; "Jag föredrar estetik framom lettsinne, sade utrikesministern utan att tänka sig för."
Men det är alltså som ordboksförläggare Uarda-Akademien lever kvar i mången studentikos galenpannas bokhylla. Som avslutning på detta målande och tjuriska resonemang några plock ur ordböckerna "Ny samling" (1989) och "Samlad utgåva" (1998):
Abborrigin (gastron.) Australisk fiskrätt | Babyan (zool.) Apunge | Cyklamen (kommunik.) Förarprov för velociped | Doping (teol.) Kyrklig inträdesceremoni | Exakt (dram.) På grund av utebliven publikreaktion struken del av skådespel | Genital (retor.) Anförande vid Nobelfesten | Jungfrukammare Damfrisör | Nudel (kynol.) Hårlös hundras | Ordspråk (lingv.) Ett språk som består av ord (jfr. TAL-språk) / Pryderi Medaljbehängning | Ropaganda Högljudd agitation | Slips-tease Måttfullt manligt avklädningsnummer | Töckenspråk (lingvist.) Dunkelt uttryckssätt | Ymposium Fruktodlarmöte ...
... och till sist, apropå Gárates avbrutna bankett: Ätik (gastron.) Konsten att välja rätt.
FOT(N)O(T): Museo Carmen Thyssen Málaga presenterar spansk 1800- och 1900-tals konst i allmänhet och andalusisk konst i synnerhet. Carmen Thyssen (f. Cervera) var femte hustru åt baron Hans Heinrich Thyssen-Bornemisza och även själv en ivrig konstsamlare. Museet, som öppnades för allmänheten år 2011, befinner sig i centrala Malaga i en byggnad från 1500-talet. För den som gillar detaljrik naturalistisk målning och ljusstark romantisk landskapskonst är den här konstsamlingen ett måste – nostalgiska stämningar och starka människoskildringar är legio. | "En bankett är en officiell tillställning där mat och dryck serveras. Etymologiskt kan "bank-" härledas till "bänk", dvs en sittning, och "-ett" till mindre, lättsamt och informellt. Sedan åtminstone 1500-talet har ordet snarare syftat på en påkostad eller större tillställning än en liten, informell sittning. På svenska fungerar gästabud eller festmåltid som synonymer till ordet bankett." (Wikipedia)
Veckans foto
Dr Barckh bladdrar och stammar
Kommm .... komm ... komma ut. Vadå komm ... komma ut? Vi är ju ute hela tiden, vi träd. Det här är min hemvist, det är här jag är ro ... ro ... ro ... rotad. Mera ut än så här kan jag inte komm ... komm ... komma. Är inte redan det ett övertydligt bevis på att vi träd ingenting har att dölja. Våra hem ... hhhe ... hhhhemm ... hemligheter är offentliga från första början. Träd behöver inga skåp, inga gömställen. Även om jag vore en ask (vilket jag troligen inte är) lever jag dock inte i lönn-dom ... (prassel prassel ... ).
Ja, det är så mycket mycket smussel i buskagen. Människors favorituttryck i dessa omvälvande tider tycks vara; träden fram ni bortglömda, åsidosatta, ssssss.... sss... skammmm ... ssssskam ... sssskambelagda – kom ut ur era garderober, visa ert riktiga jag, blotta er själ! Ja, det är lite synd om människorna, sannerligen är ddddd.... dddd ... dddet dddd ... ddddd... ddddddet.
Ssssss .... ssss .... så vad läääää .... läää ... lääära vi oss härav? Jo, att ni människor, är så upptagna av allt elände ni har bakom er att ni inte ser skogen för alla träd. Släkten, den döda, ska ni bara förlåta, även om den varit dum och hänsynslös (och i synnerhet just då). Ett stamträd är förstås bra att ha men en trädstam är ännu viktigare, oftast helt gratis dessutom. Mig kan du krama när du inte fattar ett barr varför livet beter sig som det gör, med mig kan du bladdra vad spottet för i mun. Själv sparar jag ständigt på sav för slika samvetstyngda samtal. Schangdobelt, inte ssssss .... ssssss.... ssssss ... ssssanttt!
FOT(N)O(T) På INTERNATIONELLA KOMMA-UT-DAGEN (måndagen den 11.10) gick jag ut till Dr Barckh som, trots att han är diagnostiserad med trädsvamp och grenvärk, med stoiskt mod genomlider höstens brutala förvandlingsnummer där han rotstark och reslig står mitt i Hertonäs gårds historiefyllda park och känner sig lite vissen. Tidigare tyckte jag lite synd om honom men idag vet jag vem det är mera synd om. Och apropå hans talsvårigheter – det är väl ganska självklart att träd stammar ...
Veckans foto
LEMURLINGVISTIK
LENNE: ... har den äran ...!
LINNE: ... va' ...!?
LENNE: ... har den äran ... det är Internationella djurdagen idag ...
LINNE: ... jaha, okey då ... tack ska du ha ...
LENNE: ... och ...?
LINNE: ... och vadå ...?
LENNE: ... och ... och ...!!!
LINNE: ... och grattis själv ... då också ...?
LENNE: ... tack, det var hyggligt av dig ... och väldigt spontant ... i synnerhet väldigt spontant ...
LINNE: ... är du nu inte lite airobisk ...?
LENNE: ... du menar ironisk ...?
LINNE: ... jag menar att nu driver du visst med mig ...?
LENNE: ... mitt i sommaren ...?
LINNE: ... va' ... va' dillar du ...!?
LENNE: ... driver, driva, vinter ... snödriva ...
LINNE: ... du e inte riktigt klok i snoppen ...
LENNE: ... där satte du tummen på spiken! ... nej, du har rätt, jag är inte klok ... och inte du heller ...
LINNE: ... vi är lite korkade båda två ...
LENNE: ... som magnum champagneflaskor ...
LINNE: ... ja, det liksom bubblar i mig ... snart exporterar jag ...
LENNE: ... exploderar, menar du ...?
LINNE: ... det var ju det jag sa ...
LENNE: ... nej ...
LINNE: ... jo ...!
LENNE: ... nej ...!!!
LINNE: ... joooooooooooo ...
FOTO: De här två charmtrollen har jag presenterat förut i blåggen. Men så här på INTERNATIONELLA DJURDAGEN tål de att visas upp igen, mina närmaste vänner, mina absoluta flavo ... frivo ... . favoriter. Till vardags hör de här individerna hemma i Skansens zoo i Stockholm där de mellan mellanmålen leker gangsters och planerar nästa stöt. Och då småmuttrar de i mun på varandra. Det här är första gången deras konserverings ... konservatorie ... konfigurerings ... äh! ... konverseringsförmåga har snedtecknats och doktrine ...dogmati ... dokumenterats. Hjärnan är stor som en ärta vilket troligen bidrar till deras verbala vingligheter, självklara charm och hjärtsnörpande appara ... aplika ... apparat ... apparition. Primater är prima arter!
Veckans minnesbild(er)
ETT GALET GENI
Jag lät det gjutna svalna i två dagar och sedan började jag försiktigt slå sönder formen. Det första jag fann var Medusas huvud som hade lyckats alldeles förträffligt tack vare lufthålen, precis som jag hade sagt till hertigen, nämligen att det ligger i eldens natur att stiga uppåt. Sedan fortsatte jag och fann det andra huvudet, det vill säga Perseus, som likaledes hade lyckats utmärkt. Och det överraskade mig i betydligt högre grad eftersom det som synes är betydligt lägre än Medusas. Öppningarna var placerade ovanför Perseus huvud och axlar och jag fann att just där Perseus huvud tog slut där hade också bronsen i formen tagit slut.
Så står jag där vid Perseus fötter, alldeles i hörnet av Piazza della Signora i Florens en tidig kväll i april. Ett förfluget ord om ett renässansgeni som levde och skrävlade för femhundra år sedan, uttryckt bara några månader tidigare åt Vive i en av Havshagens 15-våningars betongklossar, hade fört mig, oss, till den plats som tidigare bara markerats med en futtig knappnål på kartan. En lång stund känns det helt overkligt att skåda detta för mig mycket speciella konstverk tillsammans med hundratals, tusentals andra turister. Långsamt börjar jag gå runt skapelsen medan kameran klickar. Och jag tycker mig höra hans röst:
Var vid gott mod bästa broder, du ser att orden om min galenskap har fog för sig: utan starka känslor och motgångar kan ingen stor konst skapas.
Cellini – medaljkonstens och de små detaljernas oöverträffade renässansmästare – blev med statyn av Perseus och Medusas huvud nästan lika erkänd som Michelangelo blev med David som står staty bara några tiotal meter därifrån. Och som Filippo Brunellechi, han som skapade den imposanta formen på domkyrkans tak i Florens, var också Cellini ett nyckfullt geni, eller rättare sagt en självuppblåst narcissistisk världsförbättrare som utan större känslighet strödde sina visdomar omkring sig.
Så hände det en kväll, när jag hade ställt till med en liten fest för den omnämnda Pantassilea och samtidigt bjudit flera av mina konstnärsvänner, att messer Giovanni och Luigi Pulci infann sig just när vi skulle sätta oss till bords och efter en del krus stannade kvar och åt kvällsvard med oss. När den fräcka horan fick ögonen på den vackra pojken gjorde hon genast närmanden. Sedan den angenäma måltiden var aväten tog jag därför Luigi Pulci avsides och sade till honom att eftersom han hade ordat så mycket om sin tacksamhetsskuld till mig, så skulle han inte på något sätt försöka inlåta sig med den där fala kvinnan. "Men kära Benvenuto", svarade han, "tror ni då att jag är galen?" "Inte galen, men mycket ung", sade jag.
Kanske han inte var så galen i alla fall, den självuppblåsta men genialiskt skickliga Cellini.
Fot(n)o(t) Ända sedan jag första gånge läste boken Benvenuto Cellins liv (originalets titel: La Vita Di Benvenuto Di M.° Giovanni Cellini Fiorentino, Scritta Per Lui Medesimo In Firenze) har jag fascinerats av det kreativa geniets mångbottnade personlighet. Eva Alexanderson skriver i förordet: Boken är mer ett självporträtt än en självbiografi, ty vad som främst möter läsaren är Benvenuto Cellini som den märkligaste mannen i världen, det centrum kring vilket allt rör sig. Hans egocentritet är hart när otrolig men samtidigt avväpnande naiv; livet igenom förblir han ett stort barn. / Han skrävlar och ljuger, men han gör det konsekvent och han har lyckats skapa en sammanhängande myt om sig själv där inga motsägelser förekommer. Just det sistnämnda – att inga motsägelser förekommer – får mig att vifta lite extra med öronen; genialiteten har troligen alltid en mörkare sida, medveten eller omedveten. Enligt Alexanderson hade den stora konstnären ... en trist och torftig ålderdom men det hindrar inte att hans storhet som konstnär är obestridlig. Florens och Cellini besökte jag våren 2011. Fotot nertill: Vive.
Veckans minnesbild
ROTVÄLSKA
Jag har ibland undrat vad det är för skillnad mellan Bulevarden och Södra Esplanaden? Jag menar, de båda gatorna löper ju så att säga i samma riktning efter varandra, som om de vore en och samma gata. Men så upptäckte jag att det var ju just där den var – Skillnaden – där liksom mitt emellan, utan att den egentligen riktigt märktes. I själva verket hade den befunnit sig där hela tiden och utgjort skillnad mellan den ena gatstumpen och den andra, men det märker man ju inte vid första anblicken. Först var det ingen skillnad, sen blev det Skillnaden.
Och så är det också med rotvälskan; den utger sig för att dofta på ett visst sätt men petar man i den lite mera uppstår plötsligt alldeles andra odörer. Gravgrävare känsliga för korsdrag lider ofta också av liktår och benröta. Och så här är det mest hela tiden; snusförnuft och grötmyndigt tal plattar till tillvaron, men rotvälska och genomstänkta ordskred gräver strategiska löpgravar som faktiskt skyddar rätt bra mot de värsta invektiven. Men, för säkerhets skull och som tidigare noterats: Om man inte vill bli snuvad på konfekten är osnutet bäst, sa han som alltid lade näsan i blöt. Allt jag här för övrigt nu nertecknar sker givetvis i fullt samförstånd med blåggbläddraren och självfallet i en anda av ömsesidigt förtroende: Goda vänner talar mellan fyra ögon, konfidentiella samtal sker mellan fyra öron.
Det ligger liksom i sakens natur att min rotvälska och mitt rappakaljaresonemang (min personliga lilla lågsvenska eller förvrängda idiomatiska uttryck om man så vill kalla dem) ibland saknar både huvud och fötter men ibland innehåller desto fler andra kroppsdelar, typ; Man ska inte ha bråttom när man lägger benen på ryggen. Efter några plågsamma besök hos kiropraktiker är man kanske mogen för följande utmaning: För den som fungerar som femte hjulet under vagnen är det en fördel om hen kan besitta en viss bilringsfetma. Och så finns det en tredje variant, mera kroppsligt specifik och som jag personligen har bitter erfarenhet av: Flintskalliga på äktenskapsmarknaden kammar nästan alltid noll.
Nej, du har rätt, det är inte roligt alls. I själva verket är det djupt tragiskt egentligen, som om den framkrystade vitsigheten egentligen försöker dölja en djupare tragik. Men ibland kan man ana en ljusglimt mitt i desperationen: Den som vill koka soppa på en spik har inte bara en skruv lös men äger tydligen också en specialdesignad, otroligt smal och strutliknande kastrull. Ja, för böveln, man måste verkligen vara optimist för att hänga med i detta globala galenskapsgille. Men det föranleder mig att samtidigt uppskjuta denna lilla varningsraket: Att sträva uppåt i rasande fart är alltid kontraproduktivt! För det är väl ändå ganska solklart: Den som befinner sig i sjunde himlen håller troligen på att bygga luftslott. Till dylika snedsteg är inte ens jag beredd att uppmuntra. Eller är jag? Därom twista de dansanta.
Men som sagt, ibland kan man upptäcka ljusglimtar där de inte tidigare funnits: Portoavgiften för Kejsarens nya kläder blev anmärkningsvärt låg. Och ibland blir det nästan rätt fast det blir fel: Och så var det den långfingrade tjuven som lade vantarna på handskarna. Ja, det är väl egentligen bara skapande människor som har en förmåga att vända uppenbara motgångar till sin fördel. Och det är en talang som blir allt viktigare i en värld invävd i mer eller mindre virala virusar, osammanhängande ordbojor och hotfulla väderleksprognoser. Låt oss alltså alla i andanom och i krisiga livssituationer följa detta exempel: När en KONSTNÄR har målat in sig i ett hörn ställer han till med VERNISSAGE!
Foto: Andriya Andréa Filipovic (f. 1955) är en kroatisk konstnär som ställde ut i ett pyttelitet galleri i centrum av Paris våren 2013. Jag gick där förbi och det såg så lockande ut. För så här är det: Konstens dörrar öppnar sig inte bara in mot rummet men också in under huden. Och det borde väl alla vettiga människor i beslutande ställning i vårt land, speciellt idag, förstå: Att konst är BÅDE själens näringsrika snabbmat OCH att den i allra högsta grad också fungerar som ett livsupphållande beredskapslager. / Notera gärna också reklam för boken ORDSKRED här ovanom i blåggen: Det här är alldeles ordagrant skrattretande billig humor. I det här sammanhanget finns det egentligen bara en vettig uppmaning: KÖP! / Och till sist en senkommen kommentar; fotot ovan ska självfallet inte kopplas samman med rubriken utan givetvis bara med den sista meningen i humoresken. Men det har den uppmärksamma blåggbläddraren ju redan gjort. Förstås.
Veckans foto
(im)PULS
Det här snabba visuellt-verbala infallet kunde jag lämpligen också kalla: Hugskott och lynnekast. Men eftersom dagens tema är HJÄRTAT så måste jag, blek och kallsvettig, åtminstone försöka hålla mig till ämnet. Alltså: Det här är en bild av ett välbekant fysiskt och psykiskt tillstånd; en inkräktare intar scenen. I det här fallet en spindel på en blomknopp. Men det kunde lika gärna vara en metastas i huvudknoppen, ett tankehinder i minneslådan eller ett mellanmänskligt övertramp av grövre sort. Invaderingar av dylika slag slutar som bekant nästan alltid med en katastrof om inkräktaren inte snabbt ges på båten eller på annat sätt dränks, vänligt men bestämt stoppas, eller helt enkelt och simpelt avlivas. Ibland ska nämligen saker och ting, och människor icke minst, veta sin plats på planeten, inte okänsligt klampa över gränser eller överhuvudtaget beblanda sig med element som icke tillhöra dem. Vi känner alla till de förfärliga följderna av en dylik gränslös tillvaro: ketchup på slipsen, skorpsmulor i tangentbordet, svordomar i skön litteratur – allt lika förkastligt och regelvidrigt. Man kan få hjärtsnörp och pulspropp med mindre.
Men nu är det ju så här att vardagen inte går att skräddarsy och än mindre människorna att tämja. Försök har gjorts men de har alla gått käpp rätt åt fanders. Och fortfarande finns det ingen vettig människa som kan förklara var fanders egentligen finns på kartan, så den vägen skola vi definitivt icke vandra. Sen kan man förstås svänga på negativet och i stället tänka sig, i det här specifika bildfallet, att det är spindeln som är på rätt plats och att blomknoppen, oinbjuden, på någon konstig vänster klämt in sig i bilden ... just det – från höger. Det du! Nu har vi ett helt annat scenario, en variant på det där visuella lappkastet som vi lärde oss på psykologins grundkurs där bakgrund plötsligt blev förgrund och vice versa. Ja, du vet; två profiler byts tur vis ut mot en formfulländad vas – profil-vas-profil-vas – lite beroende på hur hjärnkontoret arbetar. Varför just en vas och två profiler kan uppfattas som en och samma sak är sedan förstås en annan och för alla sinnesslöa filosofer sannolikt ett vederkvickande diskussionsämne.
Och eftersom jag är en oerhört sinnesslö bildfilosof så har jag självfallet tänkt ut en mycket elegant och absolut vattentät lösning på detta bildmysterium om huruvida den ena eller andra passar, eller inte passar, in i motivet. I det här fallet gör jag så här: Jag kallar spindeln för Hugo Skott och ger blomman namnet Lynne Kast och plötsligt finns här varken inkräktare eller kriminella gränsöverskridare, varken vaser eller profiler, utan bara två figurer som hör ihop som ler och långhalm och som tillsammans bildar en konstnärlig helhet, en sjungande duett, eller varför inte – två musiker i en symfoniorkester.
Och jag dirigerar och (im)pulsen slår.
Foto: Bilden är knäppt i början juli i Hertonäs gårds park i Helsingfors.
Veckans foto
ARBETSSVAG
Nu är det så här att jag funderar på en sak. Ja, jag menar ... mången kanske tror att jag ligger här på trottoaren, en meter från trafikbruset, och på något sätt vill tillskansa mig fotgängarnas och bilisternas uppmärksamhet – och det vill jag också – och att jag kanske protesterar mot någon specifik samhällelig orättvisa, lemurernas utsatta situation på Madagaskar, de förfärliga skogsbränderna i Kalifornien, Australien och Sibirien eller ... ja, vad vet jag ... det finns ju faktiskt hur många orsaker som helst för att man vill lägga sig ner på marken och bara vara i vägen. Som ett farthinder för jäktade fotgängare. Eller som en kaffefläck på stadsförvaltningens nya turistkarta. Men det är inte därför jag ligger här. Nej, verkligen inte.
För en stund sen var det en äldre dam, kanske 77-78 år sisådär, som med stor möda och ännu större besvär böjde sig ner över mig och med bekymrad min och tårblänk i ögonen undrade om jag hade fallit? Eller om jag var hungrig, kanske ledsen? Nej jag har inte "fallit", jag är inte speciellt hungrig men visst är jag ledsen. Fast det kanske inte ser så ut i första hand. Den här till synes lite nonchalanta liggställning är egentligen ett koreografiskt element, ett slags självironisk pose vars uppgift och funktion dels är att väcka åskådarens uppmärksamhet för min lilla teaterscen men framförallt är det min inställning till det fenomen som är själva incitamentet till denna performance. För en performance är det, en föreställning mitt i livet, här mitt i vardagen och som jag döpt till Arbetssvag.
Vad jag alltså vill uttrycka med denna tysta enmansshow är att arbetet och speciellt ordet arbetskraft måste kompletteras, inte bara med ett annat ord men framförallt med ett annat innehåll, inte minst mentalt. Ja, alltså, jag menar att det finns en speciell styrka i att vara svag, att tvivla, att vara hudlös, sårbar, att lida, att bära sitt kors. Alltför länge har vi hyllat styrka i olika former, ja så till den grad att somliga förskansat sig bakom en stel mask och gjort sig onåbara inte bara för andra men framförallt för sig själv. I sina egna ögon är de starka, upphöjda och till och med suveräna men i själva verket är de ihåliga, tomma, borttappade. Den konstnärliga arbetskraften vet sannerligen vad det handlar om, den använder ju svagheten som styrka nästan hela tiden. Och det är också mitt budskap här på trottoarkanten: bara en stark människa vågar vara svag. Mänsklig svaghet är kulturens styrka.