Veckans foto
Dr Barcks stamprydnad
Jag tror han tillstår det själv också, dr Barck. Nämligen att han är lite fåfäng. Så det var inte helt överraskande att han uppvisade en uppdaterad uppsyn när vi härom morgonen kolliderade i Hertonäs gårds snöiga park. En något sned ansiktsprydnad mellan den nästan löjligt lilla näsan och den desto större munnen satt som näven i trynet på den föga stiliga men desto mer sympatiska doktorn. – Vadan denna uppsyn, sporte jag nyfiket.
– Jaaaa .... du tttttrrrrrrrroooooorrr säkert att dd-d-d-d-dddddet har har nå-nå-nå-gå-gå-gå-gåtttttttttt med möss att göra, stammade dr Barck som träd ju gör.
– Möss!!!? Varför i fridens namn tror du att jag tänker på möss?! Är du helt från vettet, jag fattar inte ett barr ...?
– Barrrrrr .... där sa du det ... Du fattt ... fattt ... fattttthhhar inte ett barr ... Men fattar du Barr---ccccckkkkkkkk!?
– Mycket lustigt ... Nej, jag fattar inte barr...ccccckkk! Och det är det jag undrar – vad har dr Barcccckkkkk med möss att göra? Eller rättare sagt; vad har dr Barck inte med möss att göra?
– Min vita st-st-st-stamprydnad är allt-allt-allt-sssssssss-så ingen MUS-tasch ...
– Nehej ... men medge – trots snömängden – det där var inte speciellt VIT-sigt (ha ha haaaa ..!). Har du stackarn blivit helt insnöad, har det gått helt åt skogen för dig?
– Jo, li-li-li-liiitttte insnöad. Och li-li-lite gått åt sko-sko-sko-gen ... nej, åt park ... parkkkk ... park ...svängen menar jag.
– Ja, du står här nästan på första parkett iförd nånting som alltså inte är en MUS-tasch. Vad är det då; en HAR-tasch? RÄV-tasch? PIS-tasch?
– V-v-v-v-vvvvemmmmmm är det egentligen som är från vetet! Du din .... gluttttt ....gluttt ... glutenfria snorbroms ...
– Snorbroms ... ska DU säga! Jag rakade mig senast i morse, i motsats till vissa andra. Mitt snor rinner alldeles coronafritt, så du bara vet!
– Du är då en riktig liten smilfink. Men snart är det vår och då kommer de andra finkarna som vill hälsa på i min trädkrona. Och då vill jag vara förberedd och fin. Apropå FIN-k!
– Jag är rädd för att din tangorabatt hinner smälta bort till dess. Eller ska jag kalla den pröjsare? Eller knävelborr?
– Kalla den vad du vill, men inte MUS-tasch.
– Och inte heller HAR-, RÄV- eller PIS-tasch? Kanske vi då ska uppfinna ett helt nytt ord: SNÖTASCH. Dr Barcks snötasch!
– De-de-de-de-dddeeetttttt lllåååttttttttterr inte riktigt klokt.
– Jag är kanske inte riktigt klok.
– Kanske d-d-d-d-ddddddetttt är DU som är en trä-trä-trä-skalle!
– Vi säger väl det. Nöjd nu?
– Passs .... p-p-p-p-p-passs ... p-p-p-passsssar mig bbrrrr .... bbbrrrrrrr .... bbbbbrrrrr ... BRRRRA!
Veckans foto
KANALVILA
Kanalen – den vattentäta eller den programöversvämmande – fyller många funktioner. Men helt oberoende om vi talar om vattenkanaler eller om radiokanaler så handlar det om kommunikationer. Idag på Världsradiodagen uppmärksammar jag i första hand det prat och den musik som strömmar (...) ur radiokanalen, och har snart gjort så i hundra år – Rundradion grundades nämligen 1926. Sex nationella radiokanaler, ett tjugotal regionala, ett trettiotal lokala, närmare tjugo kommersiella, och fem regionala svenskspråkiga radiostationer – det råder ingen större brist på ljudkulisser var man än rör sig, på vattenleder eller på landbacken.
70 radiokanaler lockar så småningom till en behövlig kanalvila, men också då kan man låta musiken lågmält flöda (...) ur högtalarna. Mången somnar till musik, andra väcks av hurtiga toner som sätter fart på den sega kroppen. En kanalkarta kan med lite fantasi också fungera som en påminnelse om vad radiokanaler brukar servera, i synnerhet om man befinner sig i Amsterdam: När det våååras skickar jag till dig, tulpaner från Amsterdam ... Men idag föredrar jag kanske en brelskare ton: I en hamn i Amsterdam, finns en sjöman som dör i ett rus, med ett skrik, när som dag lyser rött ...
Hur som helst – idag applåderar jag åt de ord och toner som forsar (...) ur radiokanalerna, som bevattnar mitt torra tanketräsk och väcker nya inre bilder till liv. Bilder av kanaler, som likt ett blodomlopp håller en hel stad i liv och rörelse, svallar (...) i mina drömmar där jag ligger utsträckt i min stadiga tankebåt och låter frekvenssvaga radiovågor vagga mig mellan sömn och vaka. Livet är.
Fotona är självfallet tagna i Amsterdam, en solig vårdag för några år sedan. Kanaltaxin puttrar lagom långsamt framåt, och i en eller två timmar kan man beskåda stadens liv och leverne ur snäv vattenvinkel.
Veckans foto
Ankdammen – en saga för sensibla seniorer
Det var en gång en liten man som var så liten att han knappast syntes. Ja, han var så obetydlig att han nästan var osynlig, eller rättare sagt; han var genomskinlig. Det var då hans snälla och kloka mamma en smällkall vinterkväll beslöt att på något sätt åtgärda detta psykologiskt traumatiska underläge och förvandla sin obetydliga son till en synlig figur, ja, till en riktig karakarl! Och i detta desperata läge fanns det på den tiden bara en medicin: Sagan om Kejsarens nya kläder. Den ömma modern högläste H C Andersens gripande och sedelärande berättelse för sin lilla lilla son som – hör och häpna – omedelbart började växa! Ja, inte på riktigt förstås, men i fantasin. Oj oj oj så han växte, för det var sannerligen inget fel på hans fantasi!
Och nu gick det med fart. Redan följande dag gav den lilla lilla mannen avsked på grått papper åt slottets två skräddare, roffade åt sig deras magiska tyger och verktyg, och beslöt att själv klippa och sy de där sidenglänsande kreationerna som skulle fullkomna hans lilla storhet. Nåja, sy och sy ... Han beslöt faktiskt på sin lilla stående fot att höja ribban ytterligare, spänna bågen ännu lite mera: Den lilla lilla mannen skulle inte bara rita alla intrikata mönster själv, han skulle också publicera sina små små men dock odödliga ord i tidningskolumner och på sålunda vis blottlägga och effektivt sprida sin ofattbara visdom. Det fanns bara ett men: Han saknade pennor.
Nå, för en man stadd i karriären var det här inget större problem. Under sin osynliga tid hade han nämligen lärt sig ett antal tjuvnyp som nu kom till praktisk användning. Någonstans i sin minsta och mörkaste vrå av sin lilla lilla själ hade han nämligen insett att han aldrig någonsin skulle växa i betydelse av egen kraft, av egen förmåga. Nej, det gällde att i stället med sina små små vassa armbågar slå sig fram i livet men självklart inte så det märktes utåt – nej, nej, nej! De större tjuvnypen skedde förstås i det fördolda, bakom lås och bom, medan framåtskridandet i folkmassorna skulle ackompanjerades av trumpetstötar och trumvirvlar. Invirad i sin ordrika och genomskinliga meningskostym, som givetvis saknade både motstycke och framstycke – kejsare som han ju nu var – gled han i fantasin fram på hufvudstadens avenyer nästan vänligt nickande och med ett förbindligt leende nödtorftigt applicerat på det stela ansiktet. Det här var det visuella lockbetet, det psykologiska incitamentet, den strategiska planen.
Men så var det alltså det där med pennorna – var hitta de rätta verktygen? Redan under sin obetydliga karriär i sin osynliga litenhet hade han formulerat en livssentens som han till och med nedtecknat på latin: A verbis ad verbera. Från ord till slag. Den blivande kejsaren insåg med en närmast profetisk klarsyn att man förvisso kan både äta av kakan och ha den kvar, det gällde bara att vara lite slug. Nej, inte lite men mycket slug! Han hade ju redan insett att han visserligen var helt överlägsen alla andra medborgare vad gällde politisk klarsyn, historiska fakta och vetenskaplig analysförmåga (utöver den extraordinära förmågan att klippa till både ordmattor och ovälkomna konkurrenter, givetvis) men nu skulle tjuvnyp och slag förvandlas till ord och inga visor, allt i den bakvända maktlogikens namn.
Den lilla lilla mannen, som i sin snabbt galopperande fantasi redan titulerade sig kejsare, var alltså i akut behov av pennor för att kunna skriva ner sina små tankar med VERSALER på ett papper, men samtidigt – och det här var det yttersta beviset på kejsarens obestridligt kejserliga kompetens – effektivt tysta dem som eventuellt ville protestera och var av annan åsikt. Och de var många. Det var då han kom att tänka på Ankdammens invånare: Där fanns det ju en massa vingpennor som kunde förvandlas till eleganta skrivverktyg på hans ännu elegantare skrivbord. Sagt och gjort: En stålblåkall mycket tidig vintermorgon stegade han ner till Ankdammen utrustad med en stor glänsande sax och förrän någon riktigt hade hunnit vakna hade han klippt av de flesta vingpennorna i den församlade flocken. Häpna och oförmögna att fly och fäkta tog de tacksamt emot de torra smulor som den nu mycket STORSINTA och framförallt STORSTILAT generösa kejsaren fördelade bland sina nu mycket tysta undersåtar. Och så var den sagan all.
Finns det nånting att lära sig av denna osannolika berättelse hämtad ur det verkliga livet? I vår folkliga visdomsskatt hittar vi ett möjligt svar:
Kan man ha en räv bakom örat så kan man väl också ha en fluga runt halsen och troligen också en oplockad gås under skjortan och myror i byxorna.
Foto: Gräsänderna håller till invid bron till Tammelund, en bit från Hertonäs gårds park i Helsingfors. Fotot taget med telefonkameran.
¨¨¨
Veckans foto
LIV
Det var vår, och det var i Paris. Vi hade varit uppe på Montmartre – Martyrernas berg – trängts med en massa turister inne i Sacre-Cœeur och till och med ganska högljutt blivit tillsagda att fotografering är förbjuden, vandrat på kullerstensgator och torg, sett gatukonstnärerna måla sina gränder och husväggar, triumfbågar och eiffeltorn, applåderat åt en artist som balanserande på en enhjuling utförde diverse tricks samtidigt som han smålustigt diskuterade med den mysande och applåderande publiken, noterat blomsterprakten i parkernas rabatter och fascinerats av de eleganta och fantasifulla graffitimålningarna på väggar och i prång. Till och med en massa bråte, undangömt i en gränd under en brant trappa, tilldrog sig våra lystna blickar. Och där, på en utskjutande avsats invid en dörr – en soldränkt man nersjunken i en klaffstol, vilande, läsande. Detta var Paris, detta var livet. Allt fick plats, allt fanns med – det höga, det låga, det storstilade och det vardagligt självklara.
Det är januari, och det är i Helsingfors. Igår kväll kastade sig Andberget smått brutalt på mig, eller kanske det var jag som handlöst föll på det glashala underlaget. Men min skyddsängel var snabbare än min flygande kropp och jag landade visserligen hårt men fysiskt oskadad. Idag känner jag mig smått mörbultad i kroppen men tacksam i själen. Och trots att blygråa moln drar in över Finska viken och aviserar kyla och rikligt snöfall och fortsatt ostadig framfart på berg och trottoar, så känner jag ett litet, litet snutt av hopp. Bortom vinterköld och vaccinationsmurar, vapenskrammel runt Ukraina och översitterifasoner på 10 Downing Street anar jag en svag, svag strimma av ljus, påminns om att våren faktiskt förbereder sin entré och att instängdhet och isolation inte kommer att få det sista ordet. Helt oberoende av vad mina ögon just nu ser eller mina öron hör finns det alltid nya motiv och främmande vyer i beredskap. Ibland måste jag vänta, inte sällan måste jag flytta på mig för att komma dit. Men där emellan får jag bara rikta blicken inåt, vandra i minnet, snudda vid allt det där som redan finns lagrat mellan hjärnans hemisfärer.
Bilder och minnen – det är väl ändå en ganska näringsfattig kost? Säg inte det, det är kanske den mest lättsmälta föda som min hungriga själ suktar efter. I brist på bröd äter man som bekant bakelse. Det är något liknande med den sociala hungern; när hudnära människokontakter är en bristvara får fotografier fungera som plåster och bandage. Prylar pryder kanske bokhyllan men fotografierna formar min världsbild, reflekterar landskap, djur och människor rakt in i medvetandet, ja, troligen ända ner i det omedvetna. Herr Altzheimer kommer att ha ett helsikes besvär att förstöra hela detta enorma bildarkiv och jag hoppas han är klok nog att inte ge sig i kast med ett så brutalt projekt. Under tiden försöker jag, med bilders hjälp, erinra mig vad jag eventuellt har glömt. Men det kommer jag ju självfallet inte ihåg.
Men jag kommer ihåg Paris, jag minns tydligt att det var vår, att vi vandrade längs ...
Veckans foton
DÖRRDRÖMMAR
Härom natten, när jag varken drömde eller var riktigt vaken, såg jag en massa dörrar som var fyllda av färger och former, ibland också av texter och symboler. Människoansikten, ögon, hår och händer, katter och ödlor och fantasifigurer, hjärtan och stenar, bokstäver och kryptiska tecken – dörrar som tidvis högljutt kommenterade det förbipasserande livet eller bara försynt viskade något ohörbart för dem som råkade ha öron och ögon öppna. Det var som om huset hade fått en röst, som om något tidigare dolt och nertystat nu trängde ut genom murbruk och sten, trä och list och sökte kontakt med världen här utanför. Tunga, dystra stenkolosser som bidat sin tid i ljus och mörker och kanske fått utstå både spott och spe, som varit vittne till sånt som aldrig uttrycks i ord – de stod där nu i rad, färgbestänkta och förväntansfulla, färdiga att föreläsa.
Själv stegade jag långsamt fram på en smal trottoar nästan trängd av grändens lutande väggar och dörrars drömmar. Röster lockade och gjorde inviter, förmanade och förklarade. Men också små klingande skratt rullade ut på kullerstenarna framför mina fötter, leenden lyfte mina steg. Och skulle det inte ha varit för ett lågmält snyftande någonstans bakom en stängd brevlucka hade jag troligen passerat alltsammans med en lätt axelryckning och en menande pupill projicerad på den övriga publiken.
Men nu stannade jag framför en dörr trots att ropen och det ihållande mumlet lockade mig framåt. Alldeles orörlig och spänt lyssnande försökte jag uppfatta de där korta nödsignalerna – för visst var det ett rop på hjälp! – där någonstans bakom ord och bilder. Och plötsligt, liksom på ett givet tecken, öppnades porten, oändligt långsamt, millimeter för millimeter, och jag blir varse en hand, och en blick, och en röst som ...
Precis just där och då faller jag i en djup och ordlös sömn.
Fotona är tagna i Madeiras huvudstad Funchal, och alldeles speciellt i gränderna bakom Saluhallen där en lång rad små restauranger tävlar med graffitin om turisternas uppmärksamhet. 
Jussi bland prästkragar, blågg
Mellan sommar och sommar
Alf Henrikson, dagsversens och klokhetens (o)krönte kung skrev en gång, apropå det här med att vi människor inte riktigt kan veta vad framtiden bär med sig, att, jo, jo, visst kan vi det:
Säg icke att framtidens dis ligger tätt och att icke du vet vad den bringar.
I maj skall det nämligen komma en gök på ödesmättade vingar.
I juni skall smultronen blomma på nytt, i juli skall gullmåran dofta.
Sålunda ser du tydligt och klart att framtiden känner du ofta.
Just nu tvivlar jag lite på det. När coronaläget blir bara dystrare och dystrare, det ryska vapenskramlet ekar över världen och Hbl meddelar att tidningen inte bara minskar på seriernas antal (från sex till fyra) utan också att kåserierna och dagsverserna hädanefter kommer att publiceras enbart på veckosluten, ja, då vet man vad klockan är slagen. Eller rättare sagt; man vet inte vad den är slagen. Det man vet är att man inte vet. Vi vet inte hur livet ska gestalta sig de närmaste månaderna med coronan som hotbild nummer ett, vi vet inte hur nära ett krigsläge är när Ryssland stampar i vapenhuset, och framförallt har jag ingen aning om hur jag ska klara av att mista kontakten med Kalle och Hobbe och Morrgan och Klös. Och då tröstar inte Hälge mig särskilt mycket, något mera kanske Hagbard, eller egentligen Tur-Ture och något lite också Helga. Tror jag.
Men riktigt lessen blir jag över att Husis degraderar humorn till någotslags veckoslutsmys jämförbart med popcornen till hyrfilmen. Hur galet får man riktigt agera! I stället för att lyfta fram humorn och använda den som ett effektivt och avslöjande vapen i tidningsprofileringen – gärna i form av saltad satir, hejdlös ironi och snitsiga karikatyrer – nerklassar man den till ett oskyldigt tidsfördriv en gäspig lördagsmorgon. Om det är något en galen värld, och framförallt vi vilsna och olyckliga människor, behöver så är det intelligent humor, mentala säkerhetsventiler och beroendeframkallande glädjepiller. Inte en gång i veckan men varje dag, hela tiden! Någonting som går in i hjärteroten, som värmer sinnet och sätter fart på synapserna i hjärnkontoret. Inspiration och lust som hjälper mig att greppa och hantera inte bara hotbilder men också att bearbeta allt det där andra svårsmälta och utmanande som världen, och tidningen, matar mig med.
Krassa fakta är ofta krassa just för att de inte marinerats i känsloskålen, för att de mången gång serveras som något slags torrfoder som en oförberedd kropp inte kan hantera. Båda hjärnhalvorna måste självfallet aktiveras, varje dag, hela tiden. Och i det sammanhanget är humorn inte bara ett skrattretande glidmedel men i bästa fall inkörsporten till en bättre förståelse av tillvaron överhuvudtaget och världen i stort. Inte bara en lördagskrydda men en livsinställning. Man kan förvisso skatta sig lycklig att man kan skratta sig lycklig. Mitt i eländet. Men det kräver en attitydförändring, i det här fallet på redaktionen.
Men tillbaka till framtiden – vad vet vi om den? Jo, något lite kan vi förvänta oss vad naturen ska exponera för oss. Men något mera oförutsägbart är vårt eget livsöde. Eller som Alf Henrikson skaldar:
Endast människans ävlan och futtiga liv är du icke förunnad att känna.
Hennes vilja är möjligen fri till en del, så att ingen kan förutse denna.
Ty makten att ilsket förgöra sig själv är människan obetagen.
Men i övrigt är framtiden förutbestämd redan på nyårsdagen.
Foto: Vännen Jussi på Andberget rakt framför mig. Jag hoppas få träffa honom också nästa sommar – samma plats, samma prästkragar, samma sol.
Veckans foton
Tanketrassel
Mycket går inte att uttrycka i ord och meningar, kanske det mesta. Men med verbala stretchövningar i bagaget och nominalfraser i bakfickan kör jag genom språkrabatterna med kasus i bottnen. Indefinita pronomen står som spön i backen och det är alldeles sant fast verbens konjugationer kanske antyder något annat. Men vem bryr sig! Min tempusharmoni är för övrigt helt beroende av både presens och preteritum och så odlar jag, i hemlis givetvis, en viss förkärlek till diminutivsuffix, men det har inget med den här saken att göra.
– Som är vad då?
Att tanke och språk sällan matchar varandra. För att nu inte tala om drömmens ordagranna beskrivning. Det närmaste du kommer är konsten. Eller som nu; graffitin som visuellt och språkligt verktyg.
– Och vad är det med den som du nu så ivrigt propagerar för?
Jag propagerar inte för nånting alls men uttrycker min fäbless för fraseologiska finesser och visuella vibrationer, rytmiskt sammanblandade på en slät vägg eller skrovlig mur.
– Och då undrar man förstås; varför i fridens namn ...?
Jag frånser din övertydliga arrogans som rimligtvis måste skyllas på total okunskap om sakernas tillstånd, men grejen med graffitin är att den, liksom drömmen, liksom tanken, mer eller mindre smälter in i sitt underlag. Som en husets tatuering signalerar den något om byggnadens själ, eller, om den appliceras på en mur, att här går en gräns som visserligen är fysiskt ogenomträngbar men utan större hinder kan perforeras i fantasin.
– Det låter lite som trolleri och magi?
Det är just vad det är! Med en enkel analogi: Ord och kropp hör ihop, liksom konst och själ. Och musiken ... ja, det är andens domäner.
– Nu blev det lite överkurs för mig tror jag, lite trassel på tråden ...?
Det är det jag försöker säga! Att det mesta är bara trassel, bilder och händelser och toner som vältrar sig på och runt hjärnan och bara med viss möda låter sig förklaras i ord. Eller för den delen – sprayas till bild.
– En verklighet som sprutar ur en flaska?
Även ur en sprayflaska, ja, och det alldeles ordagrant! Där sa du ett sant ord, nu förstod du det!
– Vad förstod jag?
Fotografierna är tagna i spanska Granada där graffitin har en given plats i stadsbilden, både den konstnärligt utstuderade varianten och den mera spontant improviserade och ofta humoristiska versionen.
Veckans foton (v. 1)
VID VY
När mörkret ännu är kompakt och sinnet nerdämpat av dystra coronautsikter (åtminstone de närmaste veckorna och kanske månaderna) försöker jag svänga på perspektivet och tänka på nånting mera tröstefullt. För precis en månad sedan hade jag och Vive turen och lyckan att (för tredje gången) kunna resa till Madeira, precis före omikronsmittan gjorde sig känd i världen. På plats där ute i Atlanten bland ca 260.000 ö-invånare, och ett okänt men inte ett alldeles oansenligt antal turister, bar vi, som alla andra, mask inomhus och också utomhus där det rörde sig mycket människor. Men mest körde vi bil – 800 kilometer. Vilket är rätt mycket eftersom ön inte är större än 800 km² . Enkelt uttryckt kan man säga att Madeira sträcker sig ca 60 kilometer i öst-västlig riktning och, lite beroende på var man mäter, 15–20 kilometer från syd till nord. Teoretiskt är vägsträckan längs kusten hela vägen ett varv runt ca 175 km lång. Men där finns som sagt ett litet aber; bergen ... de högsta på ca 1.500 meters höjd.
I tio dagar korsade vi med en automatväxlad, mellanstor och nästan ny tysk bil denna brutalt kuperade och av tunnlar genomborrade hänförande vackra ö – från norr till söder och rätt långt också i väst. Längst ut i öst kom vi inte denna gång – regnet strilade ner och den dagen låg dimman tät kring berg och pass, och vi beslöt att inte trotsa vädrets makter. Man blir snabbt ödmjukt inställd till väder och vind när vägen lutar brant brant uppåt i flera hundratals meter ... Och som om det inte skulle vara tillräckligt utmanande; hårnålskurvorna följer varandra ibland med sådan intensitet att det nästan börjar snurra i skallen. Som högst rörde vi oss på 1.400 meters höjd, delvis ovanför molnen. Och det var faktiskt en ganska lustig tanke. Och syn.
Den andra utmaningen var att hålla skärpan på topp i de ständigt återkommande långa tunnlarna (från hundra meter till flera kilometer ) där längre ner i dalarna. Och inte minst på de slingriga motorvägarna kring huvudstaden Funchal. Några fartbegränsningar verkar inte fungera i praktiken och det är bara att låta lokalbefolkningen susa förbi när man själv håller måttliga 80 km i kurvorna. Men allt sker i största vänlighet – några aggressiva manövrar noterade vi inte, inte heller någon enda trafikolycka, trots farten, trots den till synes väldiga brådskan.
Dagtid på "vintern" är det mest sol och 15-20 grader varmt. Varmast är det i augusti med en medeltemperatur på 24 grader. Temperaturen är alltså ganska jämn året runt utan några brutala värmerekord eller isande köldknäppar. Det sämsta vädret mötte vi en dag uppe i bergen i nordväst på ca tusen meters höjd. Vi körde längs en slingrig och något gropig väg när dimman plötsligt tätnade och regnet började strila ner. Som värst var sikten bara några tiotals meter. Ingen bosättning, ingen trafik, inte en levande själ så kort ögat nådde. Men så, som ur ingenstans, dök där plötsligt upp några fridsamma kossor i en skogsglänta och humöret steg omedelbart många grader. Med rutan nervävd fotade Vive med min telefonkamera de till synes helt väderoberörda mjölkproducenterna, en bild som jag sedermera helt lätt manipulerade i Photoshop. Och vips såg det ut som en finländsk målning från nationalromantikens guldålder i slutet av 1800-talet! Så kan man enkelt förflytta sig i tid och tanke, en icke alls onyttig talang när verkligheten här och nu blir alltför påträngande. Mitt billiga råd: res i minne och sinne nu när de yttre gränserna helst inte ska penetreras.
Veckans bild
ORDSKRED
Hamlet visst inte om han skulle vara eller inte vara. Men blåggaren vet bättre: Att göra eller inte göra, det är svaret.
Om det är något jag är dålig på så är det att vara. Något bättre är jag på att göra. Och med göra menar jag skriva. Och med skriva menar jag: lägga några enkla ord efter varandra – ju kortare meningar desto bättre. Och: Ju mer galet desto bättre. Och jag talar (skriver ...) nu om mer eller mindre misshandlade ordstäv och tankesätt. Grejen är nämligen inte att tänka rätt utan att tänka snett. Som ett ordskred där allt rasar ner i avgrunden. Tankekatastrofer, helt enkelt och simpelt. Här några exempel med vidhängande förklarande kommentar.
Det är lättare att ta skeden i vacker hand än att gripa den med fula foten. Här måste det dock genast medges; det finns folk som är mästare på att använda tårna i de mest kreativa sammanhang, bland annat konstnärer som saknar armar. Om övning ger färdighet så förfinas förvisso också fotens form och funktion och då faller hela det nyskapade ordskredet sönder och samman. Men annars ...
Visdomen har långa öron och kort tunga men enfalden är också lite handikappad. Jag funderar ibland vad som kännetecknar denna enfald och har kommit till att det måste vara en vidöppen mun – som en fågelholk ungefär – och i den en enorm tunga som slingrar och vinglar, ungefär som en giraffs. Men jag vet inte om giraffer är enfaldiga. I alla fall har de väldigt vackra ögon.
Det gäller att smila medan hjärnan är varm. Jo, det är alltså så här; hjärnan är som en ässja, en öppen härd där tankarna smälts ner till en trögflytande massa för att sedan bearbetas och bankas på städet till nånting som går att använda i det vardagliga livet. Ord till exempel. Ibland blir konstiga ordföljder väldigt rolig läsning. Det är då det gäller att smila.
Den som också har ögon i ryggen behöver två par glasögon. Det här är helt i linje med glasögonbågsbutikernas annonskampanjer; du får två par bågar till priset av en. Vilket självfallet bara är båg; Det första paret har ett så högt uppskruvat inledningspris att där väl ryms ytterligare ett par bågar till. Det är sånt som kallas kommersiell synvilla, även vanlig i bostadsbranschen (syn-villa, alltså). Men i övrigt förundras jag storligen över hur få människor verkar ha ögon i ryggen. Jag har ögon i ryggen. Men bara ett par glasögon. Å andra sidan: Kan man ha en räv bakom örat så kan man väl också ha en fluga runt halsen och troligen också en oplockad gås under skjortan och myror i byxorna.
FOTO: Kerttu Horila (f. 1946) är keramiker och skulptör, känd bland annat för sina frodiga kvinnogestalter i naturlig storlek. Damen med räven runt halsen är fotad i Kervo konstmuseum, även kallat Sinkka. | Boken ORDSKRED – ett omistligt redskap i vardagens vanligaste dialoger – kan för en struntsumma inhandlas på nätet: www.opusliberum.com
Videkissor i monokängor
SKONSAMT
Jo, alltså, det här med röntgen ... Att kunna fotografera rakt genom kroppen, det var ju en alldeles förträfflig upptäckt. Snabbt och ganska enkelt kan experten – för expert måste man vara för att förstå sig på den kryptiska bilden – konstatera var skon klämmer. Och det gjorde den. Eller så inte. I slutet av 1950-talet fanns nämligen på skoavdelningen i Stockmanns varuhus en manick där man kunde se konturerna av den egna foten inne i den svarta skon (det fanns bara svarta skor på den tiden). Det lite suspekta i sammanhanget var dels att bilden var alldeles grön (kanske den också speglade mina avundsjuka blickar) och att knappast någon förstod att här fanns vissa hälsorisker involverade. Men effektiv var den; det gick inte att ljuga för mamma eller pappa att skon egentligen nog var alldeles för stor, för det var den. Alltid. Alla skor och kläder var antingen för stora (≈ framtidstänket) eller för små (≈ brist på framtidstänk). Utan röntgengenomstrålning hade de nya skorna troligen varit alldeles passliga från första början. Nu var de för stora och för hårda, och lagom i längd och komfort först efter ett par år. Och då var det troligen redan dags för en ny ronda bland skoaskar och strålningsapparater.
Nå, det var förstås inte om konkreta röntgenstrålar jag skulle filosofera, utan om abstrakta strålar, om blickar som ser genom ytans skal. Och om tidens flykt. Och då landade jag i Anu Tuominens bildvärld, presenterad för huvudstadsallmänheten senast för något år sedan i Konsthallen under rubriken I morgon är i dag i går. Och jag minns alldeles speciellt hennes videkissorfyllda monokängor som ju är en genial gestaltning av både tid och känsla, ett kulturens konkreta avtryck av en upplevelse som säkert mången i efterkrigsgenerationen fortfarande bär med sig i sin ryggsäck: värmen-kylan-snörningen-skidorna-skidbindningarna-kylan-snön-ropen-magkänslan-de röda kinderna-värmen-kylan-snön ...
Och jag tänker att mycket av konstens uttrycksmedel tangerar just dessa röntgenstrålar men saknar naturligtvis de mer eller mindre uppenbara biverkningarna. I själva verket handlar ju konst och kultur ofta om att avslöja det fördolda, det bortglömda, det åsidosatta, det hemliga, det verkliga. Skaparkraften blottar livet bortom kroppens begränsningar – en värld som ständigt försöker göra sig synlig i vår ytliga och polerade vardag men som lika ofta trängs undan av flåshurtig reklam och högljudda marknadsförare. Man kunde ta det hela med en klackspark om konsekvenserna inte vore så allvarliga.
Så jag trampar på i tankens slitna monokängor fyllda av videkissor och vet att verkligheterna är många, liksom framtiderna. Kanske det här inte är den enda framkomliga vägen, men den är åtminstone garanterat skon-sam.
