Veckans foto
KRETSLOPP
Det är någonting med den här intensiva grönskan och blomningen som nästan gör ont i själen. Efter alla gråa, långsamma dagar, fyllda av oro, osäkerhet, ledsamhet och stilla hopp, kommer våren som en virvelvind, ljusgrön och förförisk. Då gör den första utmaningen sig plötsligt påmind – fönster ska tvättas, krukor och växter inhandlas, jord utbredas, gräsmattor anläggas och en myckenhet sommarplaner diskuteras och skisseras. Den andra utmaningen skvättar över tillvaron bara några veckor senare och nu är det verkligen bråttom: det växer så det knakar, färger sprakar och lystrar, dofter vrider skallen ur led. Allt och alla hastar dygnet runt för nu gäller det verkligen att hänga med när alla blommor och blader som små kinabomber exploderar i ett gigantiskt pastellfärgat PANG-PANG-PANG!
Knappt har fyrverkeriet inletts förrän det redan sjunger på sista versen. Körsbärsträdets oskuldsfullt vita blomsterklängen får något brunt i ögonvrån och marken under påminner snart om vintriga vyer och helt andra temperaturer. Terrassens tulpanrabatt, som ännu för en vecka sedan stod där stolt och lite högtidligt stel, har efter hagelskurar och regn tvingats böja sig för tidens snabba flykt. Stänglar svajar, kronblad faller, löften sviks. Och vi är bara i mitten av juni.
Och precis när förvåningen övergått i en suckande besvikelse, och tvivlets fula nuna glimtat till i försommarsolens sena kvällsstrålar, blir jag varse den tredje utmaningen här på tidens strand: ett mycket vidare panorama av liv och lust som inte har det flyktiga och det till synes improviserade inbyggt i sitt varande, åtminstone inte i samma höga och hetsiga grad. Förspelets eufori och känslokaskader ändrar karaktär och övergår nu i ett långsammare och lugnare tempo, hjärtats snabba slag och längtans flämtan tonar ner, farten sjunker, tanken landar. Bakåtlutad i den blåvadderade terrasstolens trånga famn reser jag in och ner i ett tidlöst kretslopp, solomsluten och hudvarm, och vaknar inte förrän en myra beslutsamt bestiger mitt benberg, brännande men ännu inte brunt.
På och under huden uppträder vår och försommar på samma kända manér år efter år, ändå är min förvåning lika uppriktig varje gång. Och tulpanen, som nu ligger lit de parade på den fuktiga gräsmattan, undrar självfallet: varför sådan uppståndelse?
Foto: Terrassens vissnande tulpaner photoshoppade som en akvarellmålning.
Veckans foto
Oho!
Knappt har den kläckts så knatar den iväg för att käka – kanadagåsungen. Den har alldeles intuitivt förstått poängen med livet: att födas till gås i försommarens granngula grönska är en skänk från himlen. Närmare än så här kan inte en gåsunge komma paradiset, det vill säga en smörblomma, och vad det blir av den frontalkrocken finns det bara ett entydigt och självklart svar på: SMÖR–GÅS! Förstås!
Foto: Gåsungen med alla sina bröder och systrar fotades förra veckan vid Porovikens strand, ett stenkast från Hertonäs gårds park i Helsingfors.
Veckans foto
PAPE
Mitt namn är Pape. Pa pe, just det. I förnamn. En gammal släkting var en världsberömd konstnär som hette Francisco. I förnamn. Han kunde måla och han kunde skida men han kunde inte stava. Och då gick det som det gick. Eller rättare sagt; då flög bokstäverna lite hit och dit. Det gör jag också. Flyger hit och dit. Mest i tanken. Eller rättare sagt i buren. Jag är nämligen instängd i en bur, en mycket liten tankebur. Så liten att jag knappt kan burra min fjädrar utan att det blir en massa oväsen när vingpennorna klämmer ut en massa loppbitna bokstäver ur sin, det vill säga min, blågga dräkt. Kort kraxat: Meningsslöseri och bokstavsfrosseri. Jag pratar nämligen en massa goja, upprepar samma osammanhängande klokheter som andra redan snusförnuftigt framkraxat. Ja, jag kraxar högljutt, låter som en högtalare i centraljärnvägsstationsbyggnadshallen – ekande, ihålig, metallisk:
Tanke Nummer 123 Från Gallimatias Till Rappakalja Avgår Från Spår Fyra Klockan Fem Noll Sex. Passagerare Med En Skruv Lös Gratis Tillträde Till 1 Klass. Övriga Bör Uppvisa Vaccinationsintyg Över Negativt Intelligenstest.
Och plötsligt blir det fart på folket som springer och jäktar och snavar och tappar kappsäckar och förståndet och inte vet åt vilket håll tankespåren leder – bakåt eller framåt, eller kanske inte nånstans överhuvudtaget? Men biljetten då, jag har ju en blåggbiljett!, ropar nån och ser alldeles vilsekommen ut, jag måste hitta tanken, jag måste få åka med i korståget till Meningslösheten, jag står inte ut med alla klokheter som ord- och språkbruksministrar, centrala kulturministrar och speciellt titelsjuka titulärministrar serverar oss fattiga i anden och plånboken. Stoppa tanketåget, jag vill stiga på!
Första-Hjälps grupp nummer 2 Och 3 Bedes Vänligen Och Snarligen Infinna Sig vid Spår 4: Femhundrasextiosju Människor Har Kört Över Lokomotiv Som Saknar Nödbroms. Panik Pågår.
Såja, såja, inte mera oja, tycker Pape Goja
Veckans foto
Har-moni
Jo, alltså detta med fantasi och verklighet, djur och natur, vinter och sommar, och allt fokuserat på Andbergets naturpark framför min dagliga blick: Det är precis nu det sker. Omvandlingen. Transformationen. Undret. Från att sedan senhösten existerat som ett till synes mastodont dött klippblock, föga lockande, föga fantasieggande, sker på några få dagar och veckor i maj en kostymändring som till och med får den mest kräsna åskådaren att dra efter andan. Stela stammar och kal(l)a stenblock draperas snabbt och bestämt i ljusgröna kreationer, vassa kanter lindas in av gräs och strå och allt det gråtrista och torra och nästan motbjudande uppstår i ett färghav som målas i pastell. Dagsljuset kastar skira speglar över coronatrötta kroppar, och instängda själar vädrar morgonluft när scenografin nästan plötsligt byts ut. En ny pjäs på gång? Kanske ett lustspel? Nej, det är en bitterljuv kärlekshistoria som på publikens begäran går i repris.
Det är föreställning varje kväll. Publiken, det vill säga jag, sitter på plats redan i god tid före ridån går upp. Av orsaker som väl ändå är ganska uppenbara har jag inget behov att kasta några getögon i programbladet. Min vilda fantasi – ett maskformigt bihang till myrstackslivet i hippocampus – har redan en längre tid sneglat med snigelfart på de larviga scenbilderna under pannloben, i stark förtröstan att rollprestationerna än en gång ska motsvara and-bergets själstyngda rykte. En svala inomhus gör att ingen somnar men en svala utomhus väcker till och med vintermumien i mig. Men nu handlar det å andra sidan inte om svalor, än mindre om steglitsar, sparvar, talgoxar, kråkor, skator, stenskvättor eller hackspettar även om de alla är nämnda vid namn i det programblad jag fortfarande inte behöver läsa för att veta vad som där uti står. För även om jag en lång tid varit inlindad i tvivlets och hopplöshetens sega bindlar uppstår jag som på beställning när det vankas bröd och skådespel.
Precis klockan 21.07 kommer han in på scenen från vänster. Efter några välavvägda och noga inövade koreografiska extravaganser – som bland annat innefattar både ett förnöjsamt intag av salladsbordets håvor och en demonstration av bakkroppens vältränade extremiteter (för övrigt inte helt olikt balettdansörens piruetter på Svansjöns heta vågor) lägger han sig ner på de vårvarma tiljorna väl medveten om blickars intensitet och sin egen självkonstruerade huvudrollsstatus. Ljusmästaren riktar spontant och självklart ett glödande strålkastarljus mot solisten som inte är sen att, med en väl inövad improvisation, svänga och vända på de periskopliknande öronen för att liksom bara i förbifarten skryta hur vältränade musklerna på den i övrigt tämligen rensopade hjässan egentligen är, OCH samtidigt signalera åt publiken att den minsann är upptäckt och avslöjad.
Efter en fyrtiofem minuters harmonisk gräsrotsmonolog går solen sedan sakta ner bakom hustaken där längre bort och föreställningen är slut. Och mången undrar förstås vad som var så bitterljuvt i detta kritikerrosade skådespel? Nå, det bitterljuva är förstås att föreställningarna redan på förhand är begränsade och slutsålda, och att det är något alldeles speciellt med dessa solglödande, löftesrika försommarsenkvällar som likt fragila fjärilsvingar plötsligt dyker upp och lika snabbt försvinner. Det som blir kvar i minnet bär en doft av evighet.
gasPRESS
Pressfrihet – det är väl idag nästan självklart, inte sant? Jag menar; på 2020-talet (jämfört med 60-talet till exempel) måste man inte ha helt raka pressveck på byxorna, och allra minst om man kör med farmare, som jag. Aj nej, sorry, det gör jag inte mera; för ett par veckor sen bytte vi ju faktiskt vår tämligen långa Mazda mot en helt normallång, eller närmast normalkort, personbil av märket Volkswagen Golf. Och det är en sport jag troligen aldrig har provat. Golf, alltså. Och även om jag ofta är uppsvälld i magen så har jag inte tidigare kört med gas men det gör jag med den här golfen. Det är på riktigt en gasgolf så nu tankar och tänker jag bara på jordgas, biogas, fullgas, fångas, heligas, hundrafaldigas, jämnårigas och inte minst tillfrågas. Alla vill veta hur gas och golf går ihop men det har jag ingen aning om.
Ibland pressar man bara på med en massa dumma frågor men vi har ju pressfrihet så jag har nu bestämt mig för att skriva en bok. Ja, just det, alldeles bokstavligen och ordagrant ska jag pressa fram en meningslös – fast tvärtom egentligen – bok. Eller jag och jag ... Tryckeriet äger visserligen pressen men pressen att skriva boken finns inne i mig. Här sitter jag sen i mitt presscenter några månader och när allt är klappat och klart levererar jag mina presstationer till presschefen, det vill säga tryckeribossen. Pressis så går det till, och när vi är färdiga håller jag en presskonferens där jag skryter hur presstationsduktig jag varit (om nån mot förmodan inte skulle ha märkt det). Och så bjuder jag förstås på espressokaffe iförd mina byxor med insydda pressveck som jag med min gasgolf har hämtat direkt från den presskriberade skräddaren. Han i sin tur hade upptäckt en pressanka i dagens tidning men det visade sig senare vara Paul Anka som var ute på en gastronomisk världsturné med en congas-spelman gömd i bagasluckan.
Men nu invaggas läsaren förstås i ett tillstånd som påminner om en musikerkollegas tvivel som i ankdammspressen med pressad röst stönar: Hur är det egentligen med radio Vegas visprogram eller blir det bara pressylta av den diskussionen också? Och då nödgas jag erkänna att allt förstås är mitt fel och att ärendet nog ska kartläggas i grunden. Efter att jag först gjort några svettiga pressövningar ska det förstås klagas till högsta ort å min viskollegas vägnar; vi har ju trots allt en pressident och hans sköna donna som påminner om de kungligas piruetter och de borde ju veta bättre, visa som de ju är. Som porträtt är de dessutom vana att pressas mot väggen men det har å andra sidan ingenting att göra med min pressade tillvaro som nästan presstituerad skriftställare i den lättare genren, den som mestadels bara slår klackarna i taket.
Månne nu inte av det sagda definitivt har framkommit att pressfrihet och pressveck har mycket gemensamt och att det gäller att gasa på med sin Golf så länge solen gassar och man alldeles frivilligt är utpressad i naturen, med eller utan gasmask framför det gastkramade nyllet. Coronalivet har varit dystert – man kan bli presstationsförlamad med mindre.
Foto: Det personalfria biblioteket i köpcentret Hertsi i Hertonäs (Helsingfors) under coronatidens blomstringsfas.
Veckans foto
Kopiöst
Det här med att fotografera andras konstverk är ju egentligen lite fusk. Ja, fusk så tillvida att det visserligen kan handla om fotografens konstnärliga visioner men inte om fotografens konstnärliga talang. Eller rättare sagt: Det avbildade konstverket är förvandlat till en fotografisk bild. När jag nu alltså placerar detta foto av ett konstverk som Veckans foto är det inte jag som ska applåderas, utan upphovskvinnan, det vill säga i det här fallet helsingforskonstnären Heini Turunen. Några av hennes färgstarka och läckra målningar finns denna försommar upphängda i Gumbostrand Konst & Form där den aktuella utställningen (22.4.–6.6) i huvudsak fokuserar på Tero Annanolli, Jonna Johansson och Ritva-Liisa Ruokokoski – en utställning som jag rekommenderar å det vårvarmaste!
Kopia, imitation, förfalskning, efterapning, replika, härmning, avskrift, epigoneri – plagiat har många synonymer och benämningar. Att medvetet förfalska är självfallet belagt med skam och skuld och dryga böter men hur är det med det ofrivilliga, omedvetna efterapandet? Är det inte just det jag gör – avbildar det andra redan avbildat miljoner gånger, till exempel solnedgångar? Nå, jag kanske inte kallar mina foton för konst och det är väl där skon klämmer; det är först när jag stirrar mig blind på Sarah Moons fiktiva rum och suddiga skuggor som en och annan expert kan komma viftande med sina pekpinnar och påstå att jag kanske, eventuellt, är ute i ogjort väder.
Ingen risk, säger jag då, jag har aldrig någonsin varit ute i väder som varit ogjort, mina vädererfarenheter baserar sig helt och fullt på konkreta stormar och spöregn. Ogjort väder ...? Det närmaste jag kan associera till ogjort väder är när nyhetsuppläsaren till sist, med munter stämma, deklamerar " ... och nu är vi framme vid vädret!" Jag har länge funderat var vädret egentligen börjar, eller slutar. Jag kan omöjligt upptäcka något väder i den sterila nyhetsstudion och jag är ganska säker på att väder är ett utomhusfenomen. Att då, instängd i en tv-studio, påstå att man är framme vid vädret är inte bara en grov överdrift, det är ren och skär lögn.
Med detta vill jag bara ha sagt att det ibland är svårt att dra gränser, att veta vad som är där och vad som är här, vad som är ditt och vad som är mitt. Det är väl bland annat därför jag så frenetiskt fotograferar – för att spegla mina egna inre suddiga bilder mot andras tydligare visioner och på det sättet lite tröstande smeka den suktande och skeppsbrutna själen, den originala. Den äkta gudskopian.
Veckans foto
TANKESTOPP
När vardagen tvångsmatar mig med coronapiller morgon, middag, kväll höjer jag spontant garden och duckar för de värsta anfallen. Vid det här laget är jag så tankevaccinerad att inte en klok fundering eller fantasi får plats i mitt igenmurade psyke. Det är restriktioner, förhållningsregler och katastrofvarningar så långt ögat når och örat hör. Orden är nerpackade, meningarna inlåsta och talet oartikulerat. Vårsolen gör sitt bästa för att lätta upp stämningen och tina upp de iskalla tankeflaken, men än är det långt till vilda humorfloder och hejdlösa skrattregn.
Jag får nöja mig med lättare föda och tankevitaminer. Och som på (recept)beställning landade en liten skrift på mitt arbetsbord häromdan. Medan jag snusade på innehållet började det småpittra i kroppen, ungefär som när blodet cirkulerar i ett bortdomnat finger. Inga stora rörelser, knappast några decibel kom i svängning men alldeles uppenbart satte någon form av mentalt helande fart. Och jag tänkte på den gången när jag efter veckor och månader av magsmärtor fick den rätta medicinen och redan det första pillret liksom drog en försoningens hinna över en plågad kropp. Ibland är det kort avstånd mellan pina och gamman.
Men nu handlade det om citat, korta sentenser uppgraderade till ett plågat 2000-tal. I ett högljutt och ordrikt medielandskap får man söka efter tankepauser och humorstick men det är kanske det jag ska göra – söka såpbubblorna som regnbågslika lyser upp tillvaron. De citat jag inmundigade under 1900-talet hörde ofta till ett redan då dammigt 1800-tal, eller i värsta fall ett ännu avlägsnare anno dazumal. Men här snuddade jag nu vid min egen tid, min egen verklighet, och kunde efter en stund behagfullt sjunka ner på tankeängen omflugen av tankefjärilar, betydligt livligare än mina egna småsovande tankepuppor.
Här serveras en portion tankeföda i koncentrerad pillerform – bättre än ingenting men ersätter dock inte en mångsidig och balanserad humorkost eller en i övrigt skrattstinn livsstil.
Jag har varit helt uppriktig om mig själv i den här boken. Jag berättar om mitt första misstag på sidan 850. HENRY KISSINGER
Att vara ung min son, det är att ha alla grusade förhoppningar framför sig. THORVALD GAHLIN
Om du ser en ljusning kan det vara skenet som bedrar. LENNART VALINDER
En otrevlig person har det ofta trevligt själv. BO BJÖRKSTRÖM
Varje god journalist bär inom sig på en roman – och där bör den verkligen förbli. RUSSELL LYNES
[Citaten plockade ur Våra roligaste Ordspråk och citat, red. Erik Kristoffersson. Känguru, Borgå 2016]
Foto: Borderline Confrontational från Birmingham School of Acting poserar på High Street i Edinburgh i samband med Fringe-festivalen 2016 där de uppträdde med musicalen Godspell. Bildvalet ska närmast ses som en nostalgisk tillbakablick på tiden före coronan då kulturen flödade och konsten konfronterade – alla till hälsosam eftertanke och skrattretande uppmuntran. I år arrangeras Fringe-festivalen 6–30 augusti.
Veckans foto
Under huden
Jo, alltså, det här med rymden. Den finns ju av två slag; den yttre, övre delen, taket ovanför mitt huvud, och den inre rymden under huden – den med alla sina känsloplaneter som rör sig i sina elliptiska banor runt min böjliga själ och stela kropp. Att de båda rymderna skulle ha något med varandra att göra är lite svårt att begripa men det finns vissa omständigheter som talar för något form av connection. Sålunda skapar mitt hjärta, enligt tillförlitliga källor, så mycket energi att det kan driva en långtradare 30 kilometer per dag. Det betyder enkelt räknat att jag under min livstid kan ta en snabb sväng till månen och tillbaka. Och mycket riktigt – där långt i backspegeln lyser en vit lampa som knappast mera bländar och stör.
Min kropp innehåller fem liter blod (fakta, fakta) vilket betyder 25 biljoner (ungefär, ungefär ...) röda blodkroppar. Betänk då att en röd blodkropp i sin tur innehåller 300 miljoner (så där på ett ungefär) molekyler hemoglobin och kan transportera inte mindre än 1,2 miljarder (smånoga räknat) syremolekyler. De här astronomiska talen påminner om förhållandena där högt ovanför mig och snabbt som ljuset börjar jag då långsamt ana att det faktiskt kanske finns ett samband mellan de båda rymderna. Att det i magen huserar 100 biljoner bakterier ska jag alltså inte alls gå in på här och nu eftersom du redan förstått min poäng: Rymden och min själsliga oändlighet har mycket gemensamt.
I det här skedet av resonemanget krävs en lite ansträngd men dock åsnebrygga: Och så var det den gammaldags kantorn som spelade på sin pneumatiska piporgel och plötsligt ropade till sin orgeltrampare där bakom instrumentet: Mera luft! Mera luft! Orgeltramparen, garvad och sävlig, hojtade tillbaka: – Ja, jaa, nog vet jag hur mycket luft det går i Himlars höjd!
Ibland kan jag undra om inte de enorma mängder pengar som sätts på rymdforskning lämpligen kunde placeras lite närmare oss jordbundna människor. Men nu har jag börjat förstå att rymdforskningen faktiskt kommer också mig till godo. Insikten om att astronauterna på långa rymdfärder förlorar ben- och muskelmassa har till exempel resulterat i forskning som kommer att gagna bl.a. äldre personer med benskörhet. Och när man analyserade hur proteinkristaller växer i tyngdlöshet blev resultatet en kompakt fiberoptik som nu också används för att tidigt upptäcka grå starr i ögonen. Ny ultraljudsutrustning för långa rymdfärder kommer även att börja utnyttjas i sjukvården för att t.ex. snabba på läkningsprocessen efter benbrott. Och genom att använda teknik som utvecklats för rymdtoaletter går det att placera bajamajan (ty.: das Dass) nära patienten utan att riskera att bakterier orsakar infektioner eller andra problem. För att inte tala om alla mikrovågor som används för att skapa kortsiktiga väderprognoser och som också kan användas för att upptäcka cancerceller i ett tidigt stadium. Och så vidare, och så vidare – möjligheterna att tillgodogöra sig modern rymdteknologi även i den jordiska sjukvården är tydligen otaliga och starkt på kommande, vilket jag ivrigt och ljudligt applåderar.
Så står jag då här mellan hala vintergator och coronatilltufsade vårkroppar och undrar om livet har någon annan mening än att detaljgranska de egna tapeterna. Trots alla miljarder pengar som placeras i teknik som möjliggör resor bortom solar och månar kommer man visserligen så småningom lite längre bort från detta världsliga elände, men frågan kvarstår: Varför? Jag skulle gärna sätta en liten slant på att i stället bättre förstå mitt oändliga själsdjup, idag mest likt ett svart hål av astronomiska mått.
Fakta: Wikipedia, Rymdstyrelsen i Sverige. Foto: Knölsvan i Hertonäs strand, Helsingfors