Veckans foto(n)
Jag rör mig i tid och rum, nuförtiden kanske inte så ofta i rummet som i tiden. I skriftställarens vardag är det nämligen mera normalt än onormalt att skifta tidsperspektiv, att glänta på dörrar till morgondagar och kanske ännu oftare till gårdagar. I december sker det dessutom kollektivt, detta inåtblickande, tillbakablickande. För många kastar den instundande julen ljuskäglorna minst tvåtusen år tillbaka i tiden, för de flesta andra kanske bara ett eller fem eller femtio år. Julen väcker inte bara barnet i oss, i mig, men en hel värld förknippad med de tidigaste barndomsminnena – dofter, smaker, bilder. Det är nostalgiskt, skrattframkallande och småsorgligt i en salig blandning lite beroende på infallsvinkel och aktuellt känsloläge. Mycket handlar om att fånga något efemärt i tidens långa tunnel, den nästan glasklara men onåbara.
Det är här traditionerna kommer in i bilden: Alla dessa mer eller mindre onödiga julklappar – "det är saligare att giva än att taga". Men också maten – sillar och rosolli, skinka och lutfisk och allt det där andra som av någon anledning MÅSTE inhandlas till julbordet. Och pynt och sånger och julgran. Men framförallt handlar det om en djup insikt om att allt det här bara är yta och rosett, att under och bakom allt glitter och all glam en annan verklighet tonar fram. Världens mest kända migrant föddes i ett stall vid sidan av allfartsvägar och folksamlingar som en påminnelse om att ingenting mera är sig likt, att gränser och hínder inte mera existerar, att till och med tiden är krossad. Och vad gör jag? Skriver kort, packar paket, tänder ljus, suckar över trafiken, bitande vindar och den latenta stressen. Det finns en jul på ytan och en annan jul där långt inne. Ibland, (ibland!) mötas de två.
Förra veckoslutet gjorde jag ett minnesvärt besök på Skansens Julmarknad I Stockholm tillsammans med barn och barnbarn och tusentals svenskar, alla troligen på jakt efter en meningsfull gårdag. Och trots köldknäppen som trängde in genom märg och ben var det en hoppfull värme som genomsyrade verkstäder, marknadsstånd och överfulla restauranger. Efter minst två års undantagstillstånd har även december månad nästan återgått i gamla fotspår. Nästan. För visst har det samtidigt vuxit fram en stor sorg och bedrövelse över människans oresonliga sidor och en snabbt eskalerande oro över klotets fortsatta tillstånd.
Men nu är det slutsuckat och -ojat för den här gången, nu är det fjärde advent, julklapparna är inslagna, julkorten skickade, bordet städat och jag dansar så lustigt runt granen, den gröna och granna i stugan: Papperslösa är vi allihop, allihopa, allihopa ...
Bästa blåggbläddrare: GOD JUL!
Fotona: Den elegant utstyrslade kören sjöng vid ingången till Skansens julmarknad (även sista bilden). De färgstarka julgransbollarna i glas är tillverkade i Tjeckien. Ringdanserna på Bollnästorget ackompanjerades av en proffsigt svängande tomteorkester men frosten på Skansens kullerstensgator saktade farten för både ung och gammal.
Lurvig nakupellevovve, blågg
Barnet i mig är en hund
Den som trodde att kameran avspeglar omgivningen trodde fel. Kameran avslöjar i själva verket fotografens inre värld, eller åtminstone vissa sidor av kameraknäpparens ibland ganska suspekta sidor. Att med digitala verktyg fånga den analoga världen är med andra ord (bilder ...) förenat med vissa utmaningar, för att inte säga risktagningar. Är slutresultatet lyckat applåderas motivet, om bilden blir suddig och felkomponerad får fotografen skulden. Nå, nu är det på det här sättet att fotografen i det senare fallet faktiskt har ett litet ess/äss i fickan, ett trumfkort: Han behöver inte visa sina usla bilder, han visar bara sina mindre usla bilder, sina bra bilder. Men utmaningen är som jag konstaterat många gånger förr: för att få några bra bilder måste man ta många (sämre) bilder. Så det gäller att knäppa på. Och det underlättas, som sagt, om man redan från början själv är lite knäpp. För fotografering är sannerligen en paradoxal sysselsättning. Nånting i omgivningen aktiverar ögats blick och kamerans lins, och i bästa fall fångas ett intressant motiv. Men ibland är det precis tvärtom: Först när kamerans öga är riktat mot motivet ser jag bilden. Det handlar alltså om ett slags seende både utåt och inåt, ett samspel mellan synliga och osynliga verkligheter. Frågan är vad som kommer först: hönan eller ägget.
Nå, i det här fallet är det hunden. Eller kanske barnet – alltså barnet i mig, det lekfulla, spontana, icke dömande. Djur i allmänhet väcker blandade känslor men hundar i synnerhet aktiverar minst halva ömhetsreservoaren (eller kanske inte bara den, utan även många andra oförlösta känslor och egenskaper). När så den laddade kroppen med den laddade kameran sammanfaller med det laddade motivet blir resultatet .... laddat. Laddat med känslor, insikter, upptäckter och detaljer. För fotografen, alltså. Om någon utomstående reagerar på liknande sätt är sen en helt annan femma. Men man kan bara utgå från sig själv, spegla sin dolda sida och hoppas att den i bästa fall till och med bidrar med en puzzelbit i åskådarens världsbild. Eller för att travestera underrubriken till ett känt program i vår kära Rundradio: Det du inte visste att du ville visualisera.
Fotografier är alltså inte bara mer eller mindre bra avspeglingar av vissa motiv, fotografier är kanske i första hand fantasins och den osynliga inre världens stubintråd. Eller med en annan bild: en aptitretare. Ibland kanske en luftballong. Med Andra Ord: ett fotografi är inte ETT fotografi utan många, lika många (minst) som betraktarna. Ja, även för fotografen själv lever bilden, förändras, förskjuts, tonar bort eller stiger fram. Som minnes- och sinnesförstärkare är fotografiet unikt. I den världen är barnet i mig i dag en hund.
Foto: Senaste veckoslut var det dags för Helsinki Winner 2022 – Finland största hundevenemang med över 19.000 hundar inklämda i Helsingfors Mässcentrum. Här några exempel.
Katten också ...
Man kan möjligen ge katten i katten men man kan inte ge katten i geparden. Åtminstone inte efter en titt på statistiken: Det finns nämligen bara ca 7000 geparder i vilt tillstånd, de flesta i afrikanska länder söder om Sahara. WWF noterar att Namibia har den största populationen – ca 2500 djur. Idag firas INTERNATIONELLA GEPARD-DAGEN och det kan jag definitivt inte ge katten i. Tvärtom måste jag lyfta katt ... jag menar geparden, upp på bordet. Att geparden är nästintill utrotningshotad beror bland annat på ett snabbt krympande levnadsutrymme när människan breder ut sitt boende och expanderar sina jordbrukslandskap snabbt och effektivt. Och eftersom geparden behöver en yta på 100–150 km² för att leva och trivas så är den snabbt trängd mot en alldeles konkret husvägg. Och då börjar det inte bara osa katt, utan gepard. Ett sorgligt faktum är till exempel att i Serengeti dör 90% av ungarna före de fyllt tre månader.
Men hur jag i övrigt, förutom att donera slantar och sedlar till WWF, ska agera för att hålla gepard-stammen livskraftig länge än vete katten. Situationen är allvarlig (trots detta raljanta ordlekande) och jag blir så lessen att notera hur denna stiliga och supersnabba varelse snart inte har något eget utrymme att röra sig på. Fy katten, säger jag då bara. Geparden har knappast nio liv som vissa andra av dess släktingar. Sålunda använder ju katter i allmänhet träd att klättra upp i och brandkårspersonal för att klättra ner med. Men det är inte gepardens grej. Och i motsats till de andra kattdjuren jagar geparden på dagen och som världens snabbaste däggdjur har den i allmänhet inga större problem att springa i fatt sitt byte. Gepardens kanske mest typiska tecken är för övrigt tårränderna under ögonen. Kanske den redan från första början sörjt sin utsatta situation?
Jag som är allergisk mot vanlig huskatt har därmed en något kluven inställning till dessa charmiga men ibland ivrigt klösande varelserna. OM jag av någon anledning ändå skulle skaffa mig en vanlig katt (vilket Gud förbjude) skulle det troligen vara en sån där nakupellekisse med stora uppstående öron och stirrigt anklagande blick. Varför? Tjaaa ... det är nånting tragiskt elegant över en nakenkatt som inte har något att dölja, stilig på ett fulsnyggt sätt. Ungefär som Barbara Streisand.
Jo katter, stora och små, är charmiga varelser som får mitt hjärta att bulta lite extra. Och alldeles väldigt mycket bultar mitt hjärta idag för geparden. Donera också du en slant, förslagsvis via WWF, till arbetet för gepardernas fortsatta liv och leverne. Det är en uppmaning som faktiskt är motsatsen till vad politikerna brukar syssla med och som går under begreppet Dead Cat Strategy: man slänger ut ett chockerande påstående för att snabbt dra bort fokus från det aktuella och viktiga ärende som är på agendan. Om vi inte NU agerar i gepardfrågan får det uttrycket alltför snart en alldeles krass och fullkomligt ordagrann betydelse.
Fotona: Vinjettbilden av geparden är tagen i Parco Natura Viva nära Garda sjön i Norditalien. Den bedårande svartvita kattungen stötte jag på i gamla stadsdelen Albaicin i Granada. Den champagnefärgade kissen som doftade på häckens späda blad bor på Portobello Road i London. Och den sollapande katten på terrassen i vår Airbnb-locus i Albaisin var kanske kompis och granne med det svartvita charmtrollet. Tigern längst nere poserade för oss turister i Münchens zoo.
Urban sv vågrät, blågg
Då och nu och sen
Det ligger lite snö på terrassen, småfåglarna skockar sig kring mathusen och Urban (alla ekorrar heter Urban) fyller på sina förråd i environgerna. Det mörknar ytterligare där ute innan det sedan, hoppeligen, långsamt ljusnar igen. Genom kamerans fotolins ser jag just nu en ganska svartvit värld och nånting liknande är det i mitt inre; en föga färgstark och framförallt gnagande oro över världens, och min egen, gång. Grannlandet håller på med att systematiskt inte bara förstöra liv och lem i Ukraina, attackerna under huden – spionaget i Sverige, Finland, Norden – går knappast ens att mäta och verifiera (vilket ju ligger lite i sakens natur). Och mycket mycket mera därtill. Någon bot på Putins narcissism och Rysslands sjuka krigsbeteende har ingen hittills kunnat kläcka.
Övermodet – denna den kanske värsta av dödssynderna (om de nu går att rangordna) – har ätit sig in i så många samhälleliga sammanhang att vår runda planet allt mera börjar påminna om den fyrkantiga schweiziska osten. Sedan länge tillbaka har farsoten spridit sig också till idrottens värld. FIFA fifflar och bollar med människors liv, kammar hem osannolika mängder pengar i egen ficka, trampar på lik, och smilar oberört upp sig inför press och TV-kameror. Det handlar inte ens om dubbelmoral, det handlar om en människosyn som exkluderar alla som inte dansar efter ledarens pipa. Den individuella narcissismen har med virusepidemins hastighet smittat av sig och format fotbollens världsorganisation till ett råtthål för snikna, skrupelfria och självförhärligande manipulanter.
Och så här ser det ut att fortgå länge ännu, här nära och där långt borta. Det verkar inte vara någon ände på det elände som människan, även jag, kan åstadkomma. Ja, det handlar också om mig, min kropp, min själ, min ande. Framförallt handlar det om min ande, om en gudsröst som så lätt överröstas av och översköljs med glam, glitter och glamour. Bortom och bakom publikens busvisslingar och taktfasta skanderingar väntar annat ljud i skällan. Hör jag det, anar jag ens det? Med TV:s ljudbox på hög volym och förskansad i den bekväma fåtöljen med tekoppen och pirogen inom bekvämt armavstånd påminner jag lite om Urban vars valnötsstora hjärna knappast har något annat för blicken än kroppens omedelbara tillfredsställelse. Och det har HAN självfallet all orsak att ha. Men mjukpälsad och charmerande påminner han samtidigt lite om alla dessa självupptagna typer som gärna kastar sig över livets godbitar (te och pirog inbegripna) när betydligt viktigare, men svårhanterliga, ärenden gör sig påminda. Evighetsrösten drunknar snabbt i bifallsropen, rättvisestämman förstummas av dånet från raketer och missiler.
Det är första advent, men världen och jag våndas. Var finns det ljushuvud som kan släcka detta mörker?
Foton: Nötterna och fröna för fåglarna är mumsfilibabba också för Urban. Café Terrace öppnade för säsongen redan för några veckor sen och nu är det full ruljans från tidig morgon fram till eftermiddagens skymning. Urban(erna) återkommer under dagens lopp nu och då, men mest befolkas cafeet av (kol)trastar, ett duvpar, sparvar, talgoxar och blåsmesar. Och ibland av en och annan steglits.
Veckans foto(n)
När färger flagnar och ä-prickar faller
1950- och 60-talens okrönte kåsör i Sverige var Olle Carle, alias Cello. Lagom till julförsäljningen låg de på bokdiskarna; Flottare utan Färg, Så, skörda och så vidare, Idel, ädel adel, På sitt sätt sött, och, vilket dagens aktuella blåggare finner speciellt uppmuntrande: Cellos lilla lila. Men just den här lättsamma blåggtexten – inklämd mellan tunga svartvita motiv – ska ta avstamp i Lika vänligt som vanligt som publicerades 1953. Den svenska folkhemsidén tog ny sats efter världskriget: Volvo Amazon skulle förkorta avstånden mellan idyllerna, Sveriges första motorväg (mellan Malmö och Lund) invigdes, nya varuhus såg dagens ljus och ett välstånd utan like växte fram med expressfart. Konst och kultur blommade och radion serverade både Bergman-dramatik och allt mer rytmiska tongångar. I den här glatt konverserande Kalles Kaviar-tillvaron steg Kåsören fram, en smått handfallen pappa-gestalt, en antihjälte, som vred och vände på ord och meningar så att läsarna skrattade sig kissnödiga. Knappt ett moln syntes på den gul-blåa himlen, ja, i själva verket låg Paradiset alldeles bakom nästa krök.
Sjuttio år senare är det vänliga inte lika vanligt. I själva verket är det vänliga ganska ovanligt, även här i hemknutarna. Och skrattet har fastnat i halsen. Att läsa Cello idag, med en helt annan scenografi i bakgrunden, är en kluven upplevelse. Avklädd sin tidstypiska kappa står kåsören där halvnaken och småfrusen, mera ömkansvärd än skrattframkallande. Det vänliga ordvändandet som då var vanligt passar liksom inte dagens teckenräknande och kallhamrade datordräkt. Och kontexten är som sagt en helt annan. Ja, det handlar förstås inte bara om en yttre miljö som förändrats utan om ett helt inre landskap som genomgått en märklig mental metamorfos. Girighet, ondska och maktbegär har spritt sig som envisa coronavirus och smittat ner även de som vanligen är vänliga och helt vanliga. Människans skugga har blivit synlig.
Och ändå vill jag påstå att de smågalna ordkrockarna och meningspunkteringarna behövs också idag på våra vardagsvägar. Det finns trots allt en gräns för vad kropp och själ klarar av att hantera vad gäller hotbilder, maktanspråk och vapenskrammel. Så när vi idag firar både Fars dag och Världsvänlighetsdagen (World Kindness Day) noterar jag – som själv är både far, farfar och en lite småsur farbror – lika vänligt som vanligt från min far-tfyllda och far-sartade blågghorisont: Den som spelar Cello som fan borde hellre bli folietillverkare.
Foton: Plock ur utställningen We have a dream som just nu visas på Österbottens museum i Vasa.
BILDSPRÅK
En bild säger mer än 1000 ord. Ingen vet riktigt vem som sade de orden, och valde just den ordningsföljden på orden, men troligen har en massa människor tänkt och sagt just precis så. Ord talas, bilder är (i bästa fall) talande. I motsats till de flesta andra språk är bildspråket dessutom universellt även om tolkningarna förstås är lika många som bildbetraktarna. Och då kan man helt stillsamt och berättigat undra om det faktiskt finns någon minsta gemensamma betydelsenämnare. Egentligen. Om 10.000 människor ser en bild och inte ens 1000 ord per man räcker till att förklara vad man sett så är vi redan uppe i 10 miljoner ord och troligen mycket mycket mer.
Sånt kallas för snarvel, sladder eller kanske pladder och påminner om den kommunikation som pågår i en större myrstack bara med den skillnaden att i myrstacken är det ordning och reda, i människostacken är det oordning och oreda. Eller ord-rea skulle någon fiffikus säga. För visst finns det ett oerhört överflöd av ord i svaj i denna värld. Ja, inte ord som sådana, de är väl någorlunda inventeringsbara, men ett överflöd av upprepade meningslösa fraser, tjafs och trams.
Dem skulle man dock ännu kanske stå ut med, med dessa så kallade pratsprutare alltså (som ingenting har med graffitikonstnärer att göra) men när de börjar använda orden till att tänja på sanningen uppstår diverse problem. Och etter värre blir det när man också helt kallt börjar svänga ut och in på innehållet så att man till slut inte vet vad som är bak och vad som är fram, vad som är rim och vad som eventuellt är reson. I den situationen citerar man gärna den förtvivlade restaurangchefen som undrar var kunderna befinner sig: nu är grodans lår dyra! De är i sådana ögonblick man skulle önska att mänskligheten hade tillgång till ett klart och tydligt och tolkningsfritt bildspråk som varenda dumskalle begriper. Bilden av en stol skulle betyda stol. STOL. Inte fyrbent manick, inte magisk stålkonstruktion, inte tygbeklädd taburett (dessutom betyder taburett statsrådspost eller statsrådsämbete och ett sånt besitter man bara symboliskt).
Och apropå symboliskt. Med ord kan man säga en sak men mena nånting helt annan. Den oskuldsfulla noterar knappast något märkvärdigt i uttrycket och så var det tjuven som lade vantarna på handskarna medan den brottsbenägna får något lystert i ögonen. För att nu inte tala om uttrycket att bli eld och lågor. Där skiftar nog de inre bilderna lite beroende på om du är en lottovinnare eller pyroman. Och vilka hjärteknipande inre bilder fladdrar inte framför vissa gråtmilda ögon när de får höra att så länge konstnären är liten och obetydlig suger han mestadels på ramarna.
Nej, det är ett riktigt katastrofalt dilemma detta med kommunikation och dialog. Skulle det inte vara så viktigt att tala kunde vi ju kollektivt hålla käft. Men i tystnaden framkallas som bekant alla möjliga och omöjliga inre bilder och då är vi där igen: När tystnaden talar ekar det i stället djupt nere i själsbottnen. Och så där rullar det sen på i all evighet. Eller åtminstone så länge denna vår gamla jord roterar. Ingen ord-ning alls.
Mera komprimerat struntprat i nyutkomna MAO'S LILLA BLÅA – se annons ovan i bloggen. Fotografierna är tagna för tre veckor sen på Mallorca, rättare sagt i Museo Sa Bassa Blanca nära Alcúdia i norr. Modern konst, en stor skulpturpark, rosenträdgård, observatorium, café och en spektakulär huvudbyggnad – alla gånger värt ett besök!
Mao's böcker på bordet, blågg
Kan en enarmad två sina händer efter tre års blåggande?
Ja, vad gör man inte för att klämma ut det sista ur tanketuben! Ordmord och strupgrepp på meningslösa meningar är bara ett par exempel på de tekniker blåggaren använder, inte i undantagsfall och i lönndom utan tvärtom medvetet med (o)vett och vilja. Det är liksom hela poängen med det ibland poänglösa. Om man aldrig rör sig utanför bekvämlighetszonen, aldrig riskerar att tappa bort sig, alltid använder karta och kompass – ja då blir livet ganska förutsägbart, lite småtrist, grått och konturlöst. Men det har blåggaren varken tid eller lust med, allra minst som världens tarmvred skakar om allas våra liv och lemmar och ständigt tycks dra deadlinen ännu lite närmare. Om det är något vi världsmedborgare vill säga och uttrycka så ska de ske nu, inte i morgon, inte nästa vecka, inte nästa år. NU!
Jag har på mitt sätt, och helt blåögt, försökt fånga detta NU i blåggen, ibland med stort allvar, inte sällan med en klackspark. Det första året, med start den 1 november 2019, blåggade jag faktiskt nästan varje dag, sedan blev rytmen två-tre inlägg per vecka, och det senaste året har jag ytterligare saktat en aning på farten och publicerar mig i allmänhet en gång i veckan (oftast på söndagen). Det sistnämnda hör ihop med att jag under ett års tid också har skrivit för Andetag-bloggen och där fick mig tilldelad söndagen som publiceringsdag. Det var på den tiden evangelisk-lutherska kyrkans webbarbete i Helsingfors och Esbo idkade samarbete med Hufvudstadsbladet och skribenternas antal var sju. Sedan hösten bidrar Andetag-bloggen till ny luft under Kyrkpressens plattform och det passar mig utmärkt, jag som gärna skelar genom det mänskliga hologrammet kropp-själ-ande.
Och något lite gör jag det också i MAO'S LILLA BLÅA. Skelar alltså, ser lite snett och vindigt på mig själv och andra och världen runt omkring. Det är en lek på allvar, en reaktion på en tidvis absurd tillvaro i kärnvapnens och de globala krisernas skugga. Självfallet är jag djupt oroad över klotets till synes bromsbefriade framfart, skiträdd faktiskt. Och när det sker samtidigt som den egna livslängden närmar sig takhöjd aktiveras förvisso även överlevnadsmekanismerna. Så jag använder de resurser jag blivit tilldelad och trampar på i språkrabatterna och fotofloran, ömsom varligt och vänligt, ömsom kanske mindre känsligt och mera självupptaget. Jag tror hårt på ordens mångbottnade betydelseskiftningar, på det liv som ligger fördolt mellan de uttalade meningarna. Gud talade och världen blev till. Och så är det också för oss människor: verkligheten och livet skapas gång på gång av de ord och meningar vi klämmer fram. Och då gäller det förstås att väga orden rätt, kanske inte alltid på guldvåg men dock väga.
Idag är det Alla helgons dag i olika delar av världen (i Finland och Sverige uppmärksammas dagen inkommande lördag) och katolikerna i Mexico ställer till med fest under Dia de Muertos. Dödens närhet påminner om livets betydelse. Men utan insikt i våra andliga resurser och möjligheter är vi enskilda individer, ja, hela mänskligheten, bokstavligen i blåsten. Med ord och meningar, med bilder och bildspråk, försöker jag hitta något av detta ogripbara i mitt väsens kärna, väl medveten om att det sällan lyckas. Om blåggbläddraren ler igenkännande, kanske till och med fnissar lite grann, så är det tillräckligt för mig. Och fäller hen en tår av rörelse så stannar troligen mitt hjärta. Även om blåggen är en dagslända, och ska så förbli, kan man i bästa (bästa!) fall ana ett evighetssus mellan vingslagen.
Fotografierna i dagens blågg är alla från Bokmässan som avslutades på söndagen. Se också söndagens blågg (30.10).
Anna-Lena Palomäki i samspråk med Caterina Stenius som gett ut en bok med den lockande titeln Sanningen är alltid större.
På scenen Fiskehamnen diskuterade Sanna Tahvanainen, Susanne Rignell och Maria Vainio-Kurtakko under rubriken Kärlek, konst och krumbukter – om att älska konst och konstnärer. Diskussionen leddes på ett elegant sätt av Pekka Heino.
I sju år forskade Christina Korkman om samhällsutvecklingen och kulturen i Kronoby och Karleby i början av 1900-talet för att bättre förstå den värld som hennes mamma växte upp i och som nu resulterat i boken Ellen Linnea.
Den senaste i långa raden av böcker som Bo Lönnqvist skrivit heter Briljanter och Näver och har en underrubrik som antyder riktningen: Vinjetter till sinnenas kulturhistoria.
Stina Engström och Joakim Groth i muntert samspråk i teaterbåset.
President Halonen bjöds på skumpa och småkakor i Tidskriftsmontern för att hon utsett Fredsposten till Årets kulturskrift. Till vänster chefredaktör Christian Lång.
Veckans foto(n)
Höstens mässa & Bokens sommar
Idag är det sista chansen att besöka årets Helsingfors bokmässa. Sen viker sig hösten för vintern och någon vår är knappast i sikte ännu på länge. Men i mässvärmen kan man förvisso känna av sommaren, den som försvann med klockan tidigt i morse. Och finns det nånting som upphäver tidens bojor och klockans strupgrepp så är det just Boken. Inpressad mellan hårda eller mjuka pärmar levs här paradoxalt nog ett alldeles levande liv, ett tidlöst liv. Eller rättare sagt en alldeles speciell tid – tiden under huden.
Det handlar om perspektiv och tolkning. Redan ordet Mässa pekar i två olika riktningar; marknad och gudstjänst. För arrangörerna är bokmässan förvisso en vinstsökande expo men för författarna och publiken handlar det mest om alternativa verkligheter. Nobelpristagaren Orhan Pamuk skriver om vad som händer när vi läser en roman, men det kan säkert också till valda delar appliceras på det mesta vi inmundigar i litterär form: det är någonting vi känner men som vi kanske har glömt bort. Författaren fyller alltså våra tankeluckor, skapar nya mentala nätverk kring vilka läsaren kan bygga upp sina egna inre bilder. Eller med Pamuks ord: Påverkade av en sådan optimism kan vi både förstå och njuta av analogiernas precision, fantasins och berättandets kraft, satsers uppbyggnad och prosans musikaliska och lyriska kvaliteter.
Men före vi kommer till denna magiska värld ska vi vandra mellan bokdiskar och travar av litteratur i de flesta former. Varje bok har dessutom sin egen inkörsport, sin egen pärmlockelse, ibland anspråkslöst utformad men idag inte sällan grafiskt och visuellt så konstnärligt elegant framställd att ögonen omedelbart börjar lystra och hjärtat banka. Lägg därtill papperskvaliteter som smeker fingertopparna och mattlamineringar som tillåter både handfasta och upprepade hanteringar, och vi talar om läsupplevelser som aktiverar de flesta sinnena. Men här lurar förstås också en fara: inte ens den vackrast bok (undantag den rent visuella boken) garanterar att innehållet i övrigt håller måttet. Och nånting liknande, fast bakvänt, kan det också vara med den anspråkslöst utformade pärmen; den kanske omsluter en text som får lyskraft och, bokstavligen, mening först i själva läsögonblicket. Sinnlighetens lockelser och villospår.
Mycket kan bombas sönder, förstöras och förvridas, det har vi sett och hört alldeles för mycket det senaste året. Och ju större de yttre hotbilderna växer till sig desto viktigare framstår den inre världen. Styrkan i fantasins bilder går inte att överskatta – det är i vår mentala trädgård vi befinner oss även när kroppen är ute på vift. Och den trädgården kan inhysa hur många bokblomster som helst. Ju fler desto bättre, faktiskt.
Fotona är från Helsingfors bokmässa som alltså avslutas idag. Vinjettbilden är från Fiskehamnsscenen där Marcus Rosenlund, Katja Bargum och Lars Sund diskuterade om Djuren under pandemin. Ordet leddes av Pekka Heino.
President Halonen utsåg Fredsposten till årets kulturtidskrift. T.v. chefredaktör Christian Lång, t.h. Laura Lodenius, verksamhetsledare för Fredsförbundet.
Patrick Eriksson från Visans Vänner i Helsingfors höjde en skål för arkitektkollegan Bosse Österberg och den nyutkomna bok han redigerat om den mångsidiga visartisten, karikatyrtecknaren och konstnären. "Minne, jag har tappat mitt minne. Är jag svensk eller finne ..."
Ralf Andtbacka, förlaget Ellips grundare och prisbelönt författare, i intensivt samtal med en mässgäst.
Sofia Parland är färsk segrare i Svenska Modersmålslärarföreningens kolumntävling Argh? "Skribenten uppvisar prov på en sällsynt avancerad stilistisk talang som närmast kan kategoriseras som unik" står det bl.a. i juryns utlåtande. Det gladde mig att hon gillade både formatet, den grafiska utformningen och innehållet i Mao's lilla blåa. Sällan får en 74-årig pensionär uppmuntran av en tonårig gymnasielev! Tack!
På Blåbärslandsscenen sammanstrålade Ann-Luise Bertell och Ulrika Hansson i ett samtal om Hemlängtan som leddes av Micaela Röman.
Anna-Lena Palomäki administrerade en utställningsmonter som inhyste bl.a. förlagen Scriptum och Ellips men också erbjöd utrymme åt många egenutgivare, bl.a. åt mig. Förutom Mao's lilla blåa har jag sammanställt bloggtexter och -foton i boken Har min mening något liv? Dessutom visade jag upp senaste års bok Under huden är jag många och Ordskred.
Näst sista ordet fick som vanligt Jens Berg och Jenny Sylvin som redde ut det här med vilka ord och uttryck som vi finlandssvenskar ogillar mer eller mindre. Och publiken fick vara med om att bua mer eller mindre högt medan Jens höll koll på decibeltalen.
... buuuu ... och fniss ... och hög stämning på bokmässan.
Veckans foto(n)
Mallorca per bil
Även om jag rest i Europa en hel del har jag aldrig tidigare besökt Mallorca. Men nu skedde det. För knappt två veckor sen bar det av söderut, till varma plager och festande turister. Trodde jag. Och visst fanns det sandstränder nästan hur långa som helst, och turister var det gott om, mest tyskar tyckte jag mig höra. Och med undantag för första dagens åskmuller och ösregn var det precis lagom varmt; 25–26 grader. Men i övrigt stämde inte mina fantasibilder om medelhavsöns beach boys och brunbrända snärtor med den verklighet som vi mötte. Jo, ett och annat maskulint muskelpaket kunde man förvisso notera, och många av de lättklädda strandnymferna var både slanka och eleganta men där tog de sedan slut, fördomarna. Det vimlade av mer eller mindre hurtiga pensionärer som, kanske liksom vi, lite grann ville förlänga den varmare årstiden. Trots gulnande löv och brunbränd mark var det sommar i själen.
Vi hade hyrt bil för hela veckan och i den satte vi oss redan utanför flygfältet. Och sen var det kört; jag hade ingen aning om hur många motor- och andra vägar denna bergiga ö kunde härbergera (–berg! ...era ...). Sandstränder i all ära men det är vägarna som leder nån vart. Och även om farten ibland var olovligt hög och kallsvetten blänkte på pannan var det ändå detta asfaltrullande och sandvägsbullrande som förde oss ut till den mallrocanska verkligheten, eller åtminstone till en del av den. På en vecka avverkades 750 kilometer och ändå såg vi "bara" en del av syd, nordväst och nordost av ön. Branta stup och hårnålsslingriga vägar med mängder av cyklister på hårdträning dämpade vår fart, och tur var väl det. Bortom "takana" uppenbarade sig nämligen överraskande vyer, liv och rörelse vi inte hade väntat oss men som turistkartorna lockade med och aviserade.
Vad vi inte heller hade väntat oss var att bli bestulna. På en utsiktsplats några hundra meter över havet stannade vi för att hälsa på en getabock som vi just passerat. Ett par-tre bilar stod parkerade och två människor syntes till. Frid och fröjd och tystnad rådde. När vi fem minuter senare återvände till bilen var Vives plånbok tömd på alla sedlar (men bank- och andra kort var kvar) och hennes fina fågelkikare var borta. I hastigheten hade jag, dumt nog, inte ens tänkt på att låsa bildörrarna. Det hela var helt professionellt skött och vi märkte missödet först vid nästa anhalt. Min moka (som man säger på högfinlandssvenska).
Men i övrigt var det nästan bara kul med alla kilometrar på denna torrbrända medelhavsö. En vecka här i oktober är bra höstmedicin för en nordisk dystergök med tendens till tungsinne när mörkret lägrar sig över det hemtama landskapet. Hemma bra, borta bäst. Åtminstone ibland.
Veckans foto
DUVORNAS VÄLGÖRARE
Men så finns det också de som själva knappast har det särskilt fett ställt men ändå, eller kanske just därför, månar om de ännu mer hjälpbehövande. Den här smått tilltufsade gentlemannen, som jag noterade nära kulturhuset Pompidour i Paris, bar på en säck torra kringlor som han, gissar jag, hämtade från något bageri i närheten. I hörnet av torget spred han sedan ut innehållet till hundratals duvors flaxande förnöjsamhet. Någon enstaka verbal glirning ekade mellan folkmassorna men han såg ut att inte bry sig. Kanske det här var hans självpåtagna dagliga goda gärning, hans aktuella livsuppgift, vad vet jag? Men situationen har fastnat i mitt minne som en liten sten i skon, och jag hör en inre röst anklagande utbrista: hur ofta för du mat åt dem som har det sämre ställt än du själv? Om jag frånser det smått hälsovådliga i att mata duvor i stadens centrum ger jag ändå en eloge åt Duvmannen för hans goda avsikters skull. Att tänka gott är bra, att göra gott är bättre.