Hud & Himmel 4)
Fjärde avsnittet i min senaste bok: Hud & Himmel, en fiktiv själsbiografi som baserar sig på verkliga händelser. Efter de inledande kapitlen läggs fokus nu helt på bokens huvudperson, den hudlösa.
FILM 2, scen 1 Tio pepparkorn. Köpmansgatan 5, Helsingfors, fredagen den 12 februari 1954.
[Musik: Cole Porter: Wunderbar, Zarah Leander och Wiener Tanzorchester]
Klockans visare i vardagsrummet pekar på halv elva. De höga breda dörrarna mellan vardagsrum och sovrum är vidöppna, liksom dörrarna till barnkammaren där längre bort. Ett trevande och förhoppningsfullt blekt vårvinterljus letar sig rakt igenom de tre rummen från de nyss stängda fönstren, men lämnar tamburen och den smala böjda gången mot köket i sitt eviga dunkel.
I sovrummet sitter en kvinna på en hög pall invid fönstret. Framför sig har hon ett staffli och på staffliet är en målarduk fastspänd. På ett litet arbetsbord till vänster ligger färgtuber prydligt i en stor förpackning men några är också delvis hopknycklade och utspridda på bordsskivan. Längst till vänster på arbetsbordet står tre burkar med penslar av olika storlek och kvalitet, några helt oanvända, och bredvid dem en flaska terpentin, en vattenskål och en torr trasa som skiftar i olika mörka nyanser.
Så klämmer hon innehåll ur några oanvända tuber på den färgdränkta, torra paletten – midnattsblått, och lite vitt – och lutar sig samtidigt framåt, tar stöd av högra benet mot golvet, tittar snabbt på blomsterbuketten i kopparpannan på bordet till höger, och greppar paletten. Med vänster tumme genom träskivans öga och de fyra övriga fingrarna stadigt fästade under målarbrädet är hon nu beredd att ta sig an dagens konstnärliga utmaning: att för eftervärlden avbilda en bukett rödskimrande tagetesblomster med sina mörkgröna blad nerstuckna i en välputsad, glänsande kopparpanna som tronar mot en kungsblå sidenridå.
En pojke – han är kanske fem år – sitter på mattan nära öppningen till barnkammaren, omgiven att ett tiotal små racerbilar i metall. Mattans breda bård fungerar som tävlingsbana vilket betyder att långa raksträckor avbryts av hårnålskurvor som kräver snabb nerväxling och effektiv inbromsning. Motorbullret stiger och sjunker, däcken tjuter, avgaserna luktar terpentin och hänger tunga över tävlingsbanan. Här nere på marknivån är det liv och rörelse, där uppe i konstens högre sfärer råder spänd förväntan och tyst koncentration. Två skilda världar, men allt annat smälter samman i en lågmäld och enstavig dialog som ackompanjeras av dämpade mattpiskslag från bakgården och det skarpa gnisslandet av metallskenor när spårvagnen viker av från Köpmansgatan till ändhållplatsen på Skatuddsgatan. Här kan klockor stanna utan att någon lägger märke till det, här står tiden still när helst man vill.
Hon som med en blyertspennas mjuka spets ritat konturlinjer och antytt huvudmotivets detaljer med några nästan osynliga streck, gör sig beredd att ta itu med bakgrunden. Hon harklar sig menande, och utan att släppa blicken från duken eller avbryta handens rörelser, mässar hon lågmält och nästan mekaniskt: ett peppar korn i en kop-par pan-na, två pep-par korn i en kop-par pan-na, tre pep-par ... Som bilarna på mattans raksträckor ökar hon sedan farten, höjer rösten, lägger i en högre växel ... fyrapepparkornienkopparpanna, fempepparkornienkopparpanna, sexpepparkornienkopparpanna, sjupepparkornienkopparpanna ... och med högsta växeln ilagd och med gasen i botten rusar hon på upploppet fast övertygad om att passera målstrecket före alla andra ... åttapepparkornienkopparpanna, niopepparkornienkopparpanna, tiopepparkornienkopparpanna ...
I några evinnerliga sekunder är det sedan dödstyst. Bara klockans pendelsvängningar i vardagsrummet når sovrummet som när små vassa pilspetsar tränger in i en måltavla. Där ute väntar spårvagnen tålmodigt vid ändhållplatsen på fler passagerare och ljudet av hembiträdets förmiddagsslit har upphört nästan lika plötsligt som det började.
Så avbryts ljudlösheten av ett stilla fnissande som snabbt övergår i ett kluckande skratt, högljudda andetag och snytningar i en stor rutig tygnäsduk. Tårarna blänker i hennes ögon, det röda läppstiftet tävlar i lyster med kindernas rodnad, hon kränger och gungar på pallen som en bil som fått sladd. När hon skrattar är det som ett mindre vulkanutbrott, pyroklastiskt och omöjligt att stoppa. Hon skrattar så hon nästan gråter.
Han som sitter på golvet och kör de tunga Dinky Toys-bilarna kallas Macke. Och hon som målar är hans mamma. Mamma är 33 år, pappa nästan 60. Mamma är ung, pappa är gammal. Mamma är hemma, pappa är på jobbet. Mamma är nära, pappa är långt borta. Mamma skrattar, pappa är allvarlig. Mammas hud är mjuk och doftar parfym, pappas är sträv och doftar raktvål. Mamma känner, pappa tänker. Mamma berättar, pappa förklarar. Mamma syns, pappa är nästan osynlig.
I morgon fyller hans storebror nio år. Han går i skola, själv går Macke inte i barnträdgård. Han är hemma. Med mamma. Och tant Linnea, hembiträdet, förstås. Linnea bäddar sängar och piskar mattor och lagar mat och gör allt det där som mammor inte tycker om. I morgon ska mamma baka en tusenbladstårta åt sin äldsta son, en tårta där de pyttesmå sockerkulorna på vaniljsåsen kommer att flyta samman till färgstarka rännilar lite på samma sätt som på målarduken.
Mamma målar. Mamma stickar. Mamma syr med symaskinen. Ibland går mamma ut med Macke på stan. En gång ville hon köpa bananer som låg i butikens fönster. Det fick hon inte för tanten bakom disken. Då blev mamma arg, drog ut Macke ur butiken, och så nästan sprang de till spårvagnen och for till polisstationen. Där pratade hon högt och var röd i ansiktet och han var lite rädd och tyckte att människorna på polisstationen stirrade på honom fast det var mamma de borde titta på. Han vet inte vad som hände men sen åt han inte bananer på många veckor.
Men annars är mamma mest bara glad. Och talar i telefon med sina systrar och mostrar och kusiner. Mamma pratar mycket, berättar vad Kerttu sagt och vad Fia tyckte, vad hon själv sett i butikerna och speciellt på Stockmanns, vad hon läst i tidningen Eeva, vilken film hon tillsammans med pappa ska se ikväll, vilken klänning hon skulle vilja köpa och vilka skor hon redan köpt. Och blusar och armband och smycken och läppstift och puder – mamma tycker om kläder, mamma tycker om att spegla sig i den runda spegeln på sminkbordet. En gång fanns hennes porträtt på pärmen av en känd finsk damtidning. Berättar hon. Kanske hon har varit en filmstjärna. En stjärna som slocknat.
Mamma tycker om att pynta och plocka. Tapeter och gardiner och färg på väggarna, dynor och kuddar, lampskärmar och mattor, stolar och soffor. Och mycket glas. Vanliga glas, och ovanliga glas i lustiga former och många färger. Glasfigurer och glasvaser. Askkoppen som pappa använder ser ut som ett löv men är av glas. Glas är fint, glas är modernt.
Och porslin. Mamma älskar porslin. I ett av köksskåpen ligger alla sextiofyra delar av en Rosenthalservis i ljus gulbrun färg med förgyllda kanter som mamma och pappa fick som bröllopspresent för tio år sen. Den används nästan aldrig. Men mamma målar porslin, mamma målar tallrikar och muggar med blommor och blad och små djurfigurer på – kaniner, ekorrar, fåglar.
Och trollsländor. Alltid en trollslända, som ett slags signatur, ett bevis. För vad? Trollsländan lever bara någon dag, glimmar till i solskenet och är sedan försvunnen. Trollsländan – har den nånting med trollen att göra? Mamma kan tala lite tyska; Wasserhexe och Teufelsnadel – trollsländan kommer med olycka och elände och hör ihop med onda makter. Mamma är inte ond, mamma är ingen häxa. Kanske det är just därför att hon målar trollsländan på porslinstallriken och sedan bränner fast den så att den inte kan komma loss, inte kan skada henne. Till sist lägger hon en förgylld kant runt tallriken som ett sista bevis på att hon härskar över de mörka krafterna. Men det är ju inte riktigt sant. Mamma har talang men hon vågar inte, eller kan inte, ta ut svängarna. Mamma är en skridskoprinsessa som gärna glider fram på isen men som inte behärskar piruetterna.
Nu målar hon blommor i en kopparpanna. Eller rättare sagt, hon målar den blåa bakgrunden först, den mot vilken blomvasen ska stå. Allt har en bakgrund säger hon, en fond, en historia, både tavlor och människor. Mamma målar sitt liv, men det tänker hon inte på just nu. Hon tänker inte på något speciellt alls. När mamma målar slutar hon oroa sig. Mamma har mycket oro i sin kropp. Det är därför hon målar och det är därför hon skrattar. Mest oroad är hon över Macke. Att han ska bli sjuk, eller som nu – att han inte ska bli frisk.
Ett pep-par korn i en kop-par pan-na ...
Scen 2 Sommarhuset. Hangelby, Sibbo, lördagen den 28 juni 1958.
[Musik: The Banana Boat Song (trad.), Harry Belafonte]
Huset har två våningar, ett brant tak med rödbruna tegelpannor och en glasveranda från vilken en betongtrappa med ett vitt träräcke förenar inne med ute. Eftersom huset står i en liten sluttning skapas ett tomt utrymme, en meter högt, rakt under verandan. Korsställda ribbor döljer en dunkel värld som under kök och domestikrum på norra sidan krympt till ett minimum. Verandan mot söder och köksfönstret mot norr blickar mot två olika världar. Rakt framför huset löper en smal sandväg, och till vänster trettio meter bort ligger Stora vägen, sommartid regelbundet trafikerad av bland annat bussen till och från huvudstaden. Varma, torra dagar passerar ibland en lutbil som duschar det dammiga underlaget och lämnar efter sig en omisskännlig, skarp och frän lukt. I övrigt är biltrafiken sparsam. En och annan mopedmotor slår tillfälligt sönder den rådande tystnaden men cyklister kan ibland passera utan att bli upptäckta.
På norra sidan, tio meter rakt framför köksfönstret, står ett lider, stort nog att inhysa en mängd skrot och bråte av svårdefinierbart slag, men också ett par förbrukade cyklar, en gammal säng, fyra plåttunnor, en barnvagn som saknar hjul, färgburkar och tomma terpentinflaskor. På en ranglig byrå som saknar en dörr står en stor trälår som innehåller spikar, skruvar, nubbar och häftstift, sandpapper, torkade penslar, gångjärn och skiftnycklar, filar i olika storlekar, två handsågar av vilka den ena har rostat och förvandlats till ett museiföremål, en handhyvel som saknar bett, en liten oljekanna, välanvända trasor i obestämda färger, en påse med tändsticksaskar, och längst ner, under alltsammans, en nersolkad liten tidskrift som förställer människor som, klädbefriade, ägnar sig åt aktiviteter barn inte ens kan fantisera om.
Längs hela den nordöstra väggen tornar ett imponerande lager av färdigt huggna vedklabbar, prydligt uppstaplade från golv till tak. Några kluvna trädstockar är placerade strax innanför den breda liderdörren som nu står öppen och inbjudande. Runt huggkubben precis vid ingången ligger ett tiotal vedträn utspridda och en yxa är stadigt nerslagen i den lite sneda ytan. En omisskännlig doft av damm och färskt virke ligger som ett stillastående moln över det gråsvarta jordgolvet som några skarpa solstrålar försöker penetrera, eller åtminstone lite värma upp. Klockan tickar ohörbart och tiden tar en välbehövlig paus.
Men när blicken nu svängs åt andra hållet, och man kan se världen ur huggkubbens perspektiv – med liderdunklet i ryggen och en långsamt nergående rödgul högsommarsol målad mot en blekblå himmelsduk rakt framför – öppnas inte bara andra vyer utan också helt nya ljudkanaler. Det tunga, nästan dåsiga vinddraget uppe i grantopparna svävar som en magisk matta högt över tak och väggar men sveper stundvis även små sjok över blåbärsris och potatisåker. Där borta till höger bolmar bastubyggnadens skorsten en strid ström av gråvit rök ungefär som när en inbiten nikotinmissbrukare ägnar sig åt sin dagliga gärning. Nere vid brunnen hörs det lätta slamret av plåt som krockar när vattnet byter plats mellan skopa och ämbar. Och alldeles invid bastuväggen kan man tydligt uppfatta knastret av eldslågor som begärligt tuggar på det torra trävirket i ugnen där inne. Byggnaden ligger i trädskugga, på ena sidan omsluten av sly och buskar, och blottar bara fasaden mot omvärlden. Där rakt framför, tjugofem meter längre bort, ligger huvudbyggnaden, nu uthyrd åt den där huvudstadsfamiljen som med en lastbil fylld med pick och pack återkommer varje år och tillför värdfamiljen ett inte alldeles obetydligt tillskott i den troligen ganska blygsamma hushållskassan. Skorstenslukten förenar sig med ett tungt stekos som tränger ut ur den vidöppna ytterdörren. Inne i bastubyggnadens enda egentliga rum anar man konturerna av familjen – fyra gestalter i det doftande dunklet där en blekgrön transistorradio gör sitt bästa för att med inte alldeles rena toner kasta lite ljus över kvällsskymningen. En väntande tystnad råder, en avvaktande ordfattigdom som bara tidvis bryts av korta kommentarer om läget vid spisen och iakttagelser genom fönstret, det immiga.
I det andra huset, i den stora röda villan med sin glasomspunna veranda och sina hemlighetsfulla labyrinter rakt under golvet, är det däremot liv och rörelse. I köket håller hembiträdet på med att förbereda filtillverkning i ett tiotal glasskålar, genomskinliga och buteljgröna. På köksbänken ligger redan rensade kantareller som snart ska stekas och tillredas till en sås, och en liten näverkorg full med blåbär – båda ett resultat av stadsbornas jungfruliga vandringar bortom lidrets väl upptrampade stigar. Macke gör henne sällskap, inte så mycket för att bistå i hantverket som för att försöka tillskansa sig några bär innan de försvinner i pajen.
I det så kallade stora rummet sitter hans storebror, mamma, pappa och en ung kvinna och spelar kort. Den sistnämnda är pappas dotter från hans första äktenskap, tjugosju år, högljutt skrattande, ivrigt förklarande och berättande. Av den öppna uppsynen, de vita tänderna och de ljusa lockarna kunde man lätt dra den slutsatsen att inga större bekymmer kan störa den här självständiga kvinnovarelsen. Men ingenting är mera felaktigt än så. Jo, det finns en grundläggande positiv laddning i den smärta och smidiga kroppen men just nu kämpar hon med en slitsam äktenskapskonflikt som inte ser ut att ha någon ände. Drömmarna att studera till sjuksköterska har hon definitivt tvingats lämna för att i stället skapa sig en framtid som sekreterare eller någonting liknande. De impulsiva känslofyrverkerierna döljer en och annan blindgångare som skapar en lätt oro hos de berörda, en oro som ingen riktigt kan sätta fingret på. Allra minst hennes far. Det finns en slutenhet, ett tyst rum som de båda delar utan att riktigt vara medvetna om det själva. Troligen har det med mammans/makans död att göra, en sorg som bara dröjande tonar ut. Det är nu nitton år sen men nånstans strax under huden har tiden ingen gång. Då är skratt och prat, ibland också tystnad, ett nästan effektivt plåster.
Men om vi nu för en stund lämnar den kortspelande kvartetten åt sitt öde och återvänder till köket och fokuserar på honom som kallas Macke och är nio år, blek och mager. De smala armarna är inlindade i förbandsgastyg från axel ner till handen, bara fingrarna är befriade från sitt fängelse. På de flammiga benen syns långa skråmor och i knävecken glänser resterna av en medicinsk salva som med dålig framgång dämpar den ständiga klådan och döljer den inflammerade huden. Ansiktets genomskinliga släthet står i skarp kontrast till invaderingen av kroppsskalet i övrigt. Det är en provokation, ett aggressivt gränsöverskridande där fienden är okänd och försvarsmekanismerna nästan obefintliga.
TABLÅ 1
När kameran nu zoomar in på hans huvud och liksom kastar sig in under och bakom hud och hinnor, träder en annan värld fram fylld av lösryckta bilder och till synes osammanhängande filmsekvenser. De allra första motiven visar en nästan naken späd kropp, knappt ett år gammal, som vrider och vänder sig som en orm. Handleder och vrister är fastbundna i sängens spjälor i ett försök att förhindra ytterligare attacker på det redan från förut nästan sönderskrapade hudpaketet. En hel armé av små blodsugande kryp marscherar taktfast över den korsfästa kroppen, glåporden haglar och de sörjande kan bara handfallet och hjälplöst följa med den långsamma tortyren.
En liten bordslampa kastar ett mjukt ljus ner över stridsfältet. En dörr står på glänt och släpper in en skarp ljusstråle som lyser upp det brunfläckiga linoleumgolvet och en del av trasmattans fransar. Tillsammans med ljuset strömmar också en smått metallisk röst in i mörkret, en ljudbild som utgår från den stora radioapparaten med det grönlysande ögat. Ett lätt tidningsprassel avbryts ibland av lågmälda kommentarer men i övrigt andas kvällen en nertystad oro.
Regndroppar slår rytmiska mönster i fönsterblecket.
TABLÅ 2
Det är en tidig tisdagsförmiddag i mitten av augusti och ännu har de lediga soldyrkarna inte orkat kravla sig ner till strand och bölja, bara några enstaka brunbrända kroppar ligger utspridda här och där, och små gälla ljud hörs stötvis från en klunga med lekande barn längre upp i viken.
Men här, bara några meter från en klippkant som avbryter bilden av det generösa sandlandskapet och bildar ett slags skyddat rum mellan vatten och en liten träddunge, ligger en kvinna i turkosfärgad, hel baddräkt på en stor och nästan ny rödblommig badhandduk. I hålrummet under nacken har hon pressat in en liten virad handduk som ger huvudet stöd och kroppen ro. Ögonen skyddas av ett par stora, bågformade solglasögon. På hennes vänstra sida, lätt inbäddad i den mjuka sanden, står en tygkasse som innehåller en tom limonadflaska, en halvtom plastflaska med hallonsaft, ett nästan fullt paket med Mariekex, en oanvänd tygblöja, en veckotidning och en oöppnad påse med franska pastiller. På högra sidan sitter hennes son, tjugotre månader gammal. En vit kortärmad blus och ett par bylsiga kortbyxor runt blöjan är det enda som skiljer hud och själ från hav och himmel. De rödflammiga armarna är i färd med att med en liten grön spade fylla ett litet rött plastämbar med varm sand. En vindvåg fläktar makligt över idyllen, två skränande måsar flyktar över trädtopparna och det svaga dunket från en motorbåt där långt ute på solglittret påminner mest om hjärtats jämna puls i stetoskopet. Livet är.
Enligt manuskriptet ska det här idylliska samspelet mellan scenens två huvudpersoner fortsätta åtminstone en halv timme till. Till dagens lunch, som intas hemmavid vid tolvsnåret, är det nämligen ännu över en timme och ingenting antyder att det schemat ska rubbas. Tvärtom går allt enligt ritningarna – solen gassar, lugnet råder, kroppen vilar.
Kameraobjektivet fångar då upp två små knubbiga händer som snabbt tar stöd i den mjuka sanden. I slow motion ser man sandkorn som pressas som små vattendroppar mellan de bensmala fingrarna och likt fontäner strilar över en skråmig hud. Ett rödflammigt ansikte under en tofsförsedd, stickad mössa passerar filmduken som en suddig projektil och medan ett utdraget lågmält bröl strömmar ur högtalarna, ungefär som när en skivtallrik på grund av strömbrist långsamt saktar av, ja, då förstår publiken att något överraskande håller på att ske. Kameran filmar kvinnans ansikte rakt uppifrån, inzoomat från himlen. Huden blänker under solcremen, pannan är slät och brun under hårfästet, näsan rak och smått rodnande, munnen sluten med en nästan osynlig antydan till leende. Andningen är lätt och ytlig. Solen glittrar i vattenspegeln, motorbåtsdunket närmar sig och snabba små steg banar målmedvetet väg genom dynerna. Orangea solcirklar pulserar under slutna ögonlock, och värmen, den välsignade värmen sluter hudpaketet med kirurgisk precision i ett drömlöst sommaride, smärtbefriat, skamförlöst, verklighetsfrånvänt. Och alla dessa tonkaskader som sköljer över kroppens kuster, kluckande, sorlande och sensuellt smekande – filmdukens förföriska bildflöde kunde fortsätta i en hel evighet om inte klipparen hade ingripit och totalt förändrat dramaturgin.
Små fötter står stilla i sanden men nu rundar vattenspegeln redan de knubbiga knäna. Solen glittrar fortfarande i vågskvalpet men ljudbilden slirar och sladdar och när kameran visar en liten putande mage som vid den lilla inåtvända naveln omsluts av en vattenring, ökar samtidigt brölet ur högtalarna på ett illavarslande sätt. En liten våg, kanske från motorbåten som passerat, skuffar till en liten kropp och nu hörs ur ljudanläggningen bara ett dämpat bubbel som en kort stund ackompanjeras av ett lågmält plaskande ljud som snart och nästan omärkt övergår i svag entonig musik, som om den kom från andra sidan väggen. På skärmen ser man en gestalt filmad underifrån, från bottnen. Ögonen är öppna men stela, armar och ben pekar åt alla väderstreck, ungefär som när man flyger wingsuit på 2020-talet. Men det här är 1950 och himlen har bytts ut mot hav, självöverskattande våghalsighet mot påtvingat krisläge, liv mot död.
Eller kanske inte riktigt. Efter en dramatisk tre sekunders tystnad i filmsalongen, när duken svartnat och högtalarna slocknat, slår volymen plötsligt i taket och snabba, ettriga bildklipp matas fram på skärmen samtidigt som rop och skrik och förfäran fyller duk och salong. Ryckiga bildsekvenser visar hjulen av en barnvagn som drar upp sandkaskader bakom sig, två barfota fötter som först lämnar stora gropar efter sig men strax därefter trummar mot brännande asfaltsgator. Och alla dessa bilar som passerar, ben och kroppar som väjer undan. Och ljuden, hettan, hetsen. Och den flämtande andningen, snyftningarna, rädslan, paniken. Och efter en evighetslång kamp med tid och rum: Ytterdörren. Tamburen. Mörkret. Tystnaden.
Och en lågt utdragen gråt som växer i styrka och kulminerar i ett våldsamt skrik.
Som ett vulkanutbrott. Som en pånyttfödelse.
TABLÅ 3
Han är elva år och kan inte andas. Det är sommar, det är nästan alltid sommar när han inte kan andas. Och det är sen kväll, det skymmer och verandan ligger i halvdunkel. Han sitter på en stol, på kanten av den hårda sitsen och tar stöd mot golvet med vänstra foten. Kroppen är hopsjunken och lite snedvriden, huvudet svänger till höger och till vänster, som om halsen skulle söka en gänga som kunde passa ihop med resten av kroppen. Blicken är på en gång stel och skrämd. Tårar blänker i ögon och på kind.
Ett brinnande ljus kastar oroliga skuggor i de snedställda rutorna och han mera anar än ser bastun där längre ner och potatisåkern till vänster som nu ligger öde. Kvällshimlen lyser ovanligt röd i nordväst – aftonrodnad vacker natt, morgonrodnad slask i hatt.
Någonting absolut och oundvikligt har invaderat hans kropp. Nej, inte bara kroppen men hela hans existens. Han vet inte vad det är. Ingen vet. Man talar om astma. Men astmadropparna har ingen verkan. Paniken ligger på lur. Teaterns scenograf har bränt upp rekvisitan och dekoren, koreografen vägrar att ge några instruktioner, och regissören har i brist på fantasi förärat honom rollen som en hemlös utan kläder. Han är inte bara blottad och utlämnad, han är, än en gång, korsfäst. Min mor, min far, varför har ni övergivit mig!
Scen 3 Allergisjukhuset. Mejlans, Helsingfors, måndagen den 1 april 1963
[Musik: Einar Englund: Tundran, ur filmen Den vita renen]
Isen rämnar, råken råmar. Vintern vänder våren ryggen och solen kastar långa skuggor över hukande drivor. Täcket smälter och skvättar i ystra rännilar ner längs berget, ner mot gata och trafik. Men här, högst uppe på berget, ståtar en mäktig vit byggnad omsluten av vinterns rester. Vitt i vitt. Mera jungfruligt kan det knappast bli, men skenet bedrar. Ja, byggnaden är visserligen splitterny, invigd bara några månader tidigare, men de hudar som här reflekteras mot orörda väggar är allt annat än obesudlade eller obeträdda. Av obefläckad hudyta inte ett spår. Tvärtom. Om något här är förbrukat, slitet och sönder är det just huden.
Men på det ska det bli en ändring. Ett nytt Allergisjukhus är bara det yttersta skyddande skalet runt patienten som här, om inte flådd så åtminstone mer eller mindre hudlös, under dagar och veckor ska ömsa skinn. Det är en behandling på ytan men resultatet är en mental metamorfos. Medan en ny hudens kappa skräddarsys ligger bäraren halvnaken otåligt och väntar i patientrummet.
Men det är att gå händelserna i förväg. För nu kommer han in genom dörren där längst bort i korridoren, två steg före sin mamma. Värmen immar på de svartbågade glasögonen och han måste stanna upp och med pekfingret snabbt skingra den fuktiga ridån. De magra händerna är mörkröda av infekterad hud, flagor och fjäll hindrar fingrarna att räta ut sig. Men det mest iögonenfallande är ansiktet. Som en slingrande flod i Amazonas sedd högt uppifrån sträcker sig ett sår- och skorvbälte från pannan över halva ansiktet och ner över halsen. En liten del av den bleka huden är nästan helt orörd och hel på ena sidan och bildar där ett slags livsbevarande landmassa och ingjuter hopp om att en total översvämning kanske inte är förestående. Men resten signalerar katastrof, skogsbrand, syndafall.
Och när de nu först med lite tvekande steg, men sen beslutsamt, tar sikte på anmälningsdisken längst bort i andra ändan av korridoren, zoomar kameran först in huvudpersonen och ser sedan omgivningen med hans ögon. Ett tiotal besökare uppradade längs väggarna stirrar nogsamt på hans parad genom det oändliga nålsögat. Rodnaden bränner också den friskaste delen av ansiktet och en känsla av skamfylld nakenhet sveper genom hela kroppen. Och det här är bara början. Här ska han nu vistas på obestämd tid, in på huden avklädd och avslöjad.
Avslöjad? För vad då? Han vet inte, men något skamfyllt måste det vara, det är han ganska säker på. Ett straff av något slag. Eller åtminstone ett bevis på oduglighet. Ett misslyckande. Ett kroppsligt misslyckande men också något mer. En känslomässig kollaps. Ja, ett bevis och en stämpel på att kropp och hjärna inte klarade testet. Ett underkännande i det sista provet.
Iegema allergi. 244. Emphysema pulmin 527, (Asthma bronchiale 241).
Mjölkskorv när pat. 4–13 månader, Sulfasalva lindrat besvär. Från 2 års ålder varier. eksem i armbågar och knäveck. Eksem på senaste tid spritt sig nästan överallt. Efter påssjuka i sjuårsåldern hjärnhinneinflammation. I samband med kikhosta blivit blå och förlorat medvetande. Ej tidigare sjukhusbesök. Vaccinationer: Calmette, Polio x3. Inga biverkningar. Som 2-3 åring ord. Histantimin och av den blivit skakig. Status idag: Pannan och högra kinden täckt av skorvig hud. Likaså på halsen, händernas ryggsida och armbågarna. Över hela kroppen små infekterade fläckar och skorvig eksem. Allmän tillstånd täml. gott, kroppsbyggnad mager, lymfkörtel: nej, sköldkörtel: lindrigt förstorad. Pulp. reag. på ljus. Pat:s refl nor. RR 110/70.
TABLÅ 1
Sköterskornas kritvita dräkter och badkarets mörklila vätska. Och det skarpa ljuset, de kala väggarna, den svårdefinierbara medicindoften. Nakenheten. Och denna pysslande närhet och de mjuka finska meningarna som likt varmt vatten stänker över hans huvud där han nersänkt i färgbadet kämpar med gråten över en förlorad kropp, en förlorad barndom, ett förlorat jag. Så här måste det vara att levande flyta i Döda havet.
Kanske det är sköterskornas omsorgsfulla, lättsamma, nästan muntra mantra som åtminstone något lite släpper på fördämningarna och tillåter en sårad själ att vända ut och in på sig själv. I det lila badet tonar nästan alla illröda fläckar och variga gula sår ut, en färgcirkus trollar för en stund bort de största överdrifterna och åtminstone i fantasin kan en ny hudkappa anas.
Men före det måste kroppen dö och liket mumifieras för att vandringen i den nya verkligheten alls ska kunna vara möjlig. Med lätta, mjuka händer och varsam blick går sköterskorna till verket småpratande med varandra som om också deras ord är en del av det skyddande hölje som nu appliceras på en darrande kropp. Den sista smörjelsen kronas av oändligt långa vita bandage som metodiskt och frikostigt rullas runt magra armar och hårlösa tonårsben. Slutresultatet är en balsamerad kropp redo för det kommande dagarnas utmaningar, svårmanövrerad och robotaktig, men förhoppningsfull och tillfälligt orosbefriad över att proceduren den här gången är överstökad.
Hellre bandageomsluten än hudlös och naken.
TABLÅ 2
En vecka senare, tidig måndag morgon. Han sitter på sängkanten i sitt patientrum och blickar ut över yviga trädtoppar. Det vita landskapet har bytt färg, gräs och buskar och lingonris avslöjar ett nytt motiv i grönt och brunt och lila. På bara några dagar har kalenderbladen rört om bland årstiderna, avslöjat växtlighet och släppt fram nytt ljus. När fönstervyn så har skiftat är det nu också kroppens tur att växla anlete.
Långsamt börjar han rulla upp gårdagens balsamering. Mellan bandage och hud ligger en sårdyna, eller egentligen två: en för övre delen av armen och en för nedre. Han placerar bandagetrasslet bredvid sig på sängen och lyfter med blossande kinder långsamt bort den sista skyddande hinnan. Så drar han djupt efter andan – förvånad, lättad och fascinerad. Det som förut sett ut som lavaströmmar runt en aktiv vulkan har nu förvandlats till en torr öken täckt av en oändlig mängd sprickor i marken. Ett halvhårt skorvlager ligger som en stel matta över något nytt och aldrig tidigare skådat.
Trots svaga varningsklockor klingande i bakhuvudet, och uppslukad av en sinnlig frestelse att sopa armarna rena från gårdagens bojor, börjar han putsa bort det översta förbrukade hudlagret. Och ju mer självsäkerheten växer desto mera målmedveten blir denna sensuella avklädning och han avbryter sig bara en kort stund för att överblicka avfallshanteringen. Men fortsätter sedan tills bara ljusröd jungfrulig hud uppfordrande speglar sig mot den lystna blicken.
Småsvettig och skamsen samlar han ihop skorvhögen och gömmer den i ett hörn av nedre lådan i nattduksbordet, ungefär som när mördaren gräver ner pistolen i trädgården.
TABLÅ 3
Tiden flyter fram i en blandning av frihet och lätt ångest. Efter tre veckor är huden slät som en babys men återfall är att vänta och sjukhusvistelsen fortsätter tills vidare. Skolgången är lagd på is och lär så fortgå, trots vår, trots värme. På dagarna får han röra sig fritt utanför sjukhuset, kvällar och nätter vistas han innanför de vita väggarna. Tv-rummet ockuperar han nästan alltid ensam. I kväll ser han på Den vita renen. Om människor kan vara påfrestande och svårbegripliga så är det annat med djur. En vit ren i ett vitt landskap måste väl ändå ses som ett gott omen?
Nej, det är det inte, långt därifrån. Lappländsk natur och mystik målas upp i hisnande vackra naturscener som sedan lika mödolöst växlar med skräckfyllda inre själslandskap. En förförisk kvinna förvandlas till en vit ren, kärlek får smak av blod och död. Varulvar och schamaner och skräck framkallas med hjälp av en frenetiskt piskad tonmatta som knappast lämnar någon oberörd.
Han, en fjortonårig prepubertal sjukhuspatient, har ingen hud att försvara sig med mot denna störtflod av svårtolkad folklore, invävd i komplicerade känslohinnor och serverad ur en tv-apparat en sen kväll när resten av avdelningens få inskrivna redan ligger inbäddade i trygga rena lakan och nattsköterskan troligen går rond på nån annan avdelning.
Med bultande hjärta och gråtfärdig hastar han genom den skumma korridoren på småklapprande tofflor mot sitt sjukrum. Om nån nu kommer emot honom ska han helt säkert förvandlas till en ren och efter det finns det ingen återvändo.
Och precis just då svänger en vit gestalt runt hörnet och han fryser till is och får inte ett ljud ur sig. Men nattsköterskan ler bara glatt och önskar honom god natt. Och så passerar hon honom med en blink i ögonvrån, plockar fram den rasslande nyckelknippan, öppnar dörren till kansliet och försvinner tyst in i det upplysta rummet.
(forts. i nästa blågg)
Grönområde
Grönt är inne just nu, eller rättare sagt ute. Grönt är skönt och har så alltid varit. The Brothers Four sjöng sig in på listorna 1959 med Once there where greenfields kissed by the sun, Tom Jones var minst lika nostalgisk 1966 i Green, green grass of home, och samma år skapade Olle Adolphson en mycket speciell visstämning med Grön kväll i Margretelund, och Barbro Hörberg målade sommarmotiv 1973 Med ögon känsliga för grönt. De var jättefina sånger, alla på sitt eget sätt och vis(a), men i övrigt var och är grönt inte min favoritfärg. Inte ens i min gröna ungdom hade jag gröna fingrar (lyckligtvis) men idag kan jag utan större ansträngning bli grön av avund när jag ser hur andra bilister kör i den gröna vågen medan min livsväg är belamrad med rödljus och liknande farthinder. Jag känner förvisso en viss sympati för de Gröna men är i övrigt helt obevandrad när det gäller politik och EU-val. Här på Andbergets gräsrotsnivå förefaller gräset vara ungefär lika grönt på alla sidor, hur man än svänger på strået, och jag hoppas att jag så småningom själv ska komma på grön kvist. Där ska jag sen sitta och dilla och prata persilja (grönt, grönt ...), det vill säga göra det jag redan nu gör, men på en lite högre nivå så att säga.
Men det finns förstås alltid en risk att även min hjärna förvandlas till en grönsak och då är loppet kört. Det är ett öde värre än nästan allt annat jag kan föreställa mig. Att inte kunna uttrycka mig i ord, bild eller ton, att jag skulle bli fysiskt och psykiskt stum är en klaustrofobisk tanke som jag inte förmår tänka färdigt. Men nu, när jag ännu inte helt har vissnat, förstår jag på ett visst plan att det här bara är början, att denna vandring under regnbågen är en förberedelse i en konstnärlig verkstad där färger och former, redan nu lysande och imponerande, kommer att uppgraderas till en version som det kommer att ta en hel evighet för mig att förstå. Och det inte som en ogripbar och abstrakt dröm utan som en alldeles konkret, hudnära, påtagbar verklighet här på detta klot, nånting som vida kommer att övergå allt det bästa och mest härliga jag upplevt i snabbt förbiflygande ögonblick redan tidigare.
Försommaren snuddar vid sensibla strängar. Känslan av att ha blivit snodd på nånting dyrbart och oåterkalleligt blir så uppenbar när äppel- och körsbärsträdens kronblad yr som snön på vintern, när maskrosornas solgula anlete på några dagar förvandlas och förvanskas till gråvita skuggor av sitt verkliga jag. Att alla dessa årstidsrelaterade förvandlingsnummer är en övertydlig påminnelse om att nånting ännu mycket större hela tiden är på gång är lite svårt att ta in. Helst vill jag ju bara att allting kunde stanna upp en kort sekund, att jag kunde få tid och förmåga att bada i allt detta ljusgröna utan risk för förlust och vissnad och död. Så jag skriver några rader, fotograferar mossfolk och vissnande tulpaner, söker fram en alldeles grönfärsk melodi på de svartvita tangenterna. Det är en livsattityd som är meningsfull för stunden. Men det är fortfarande bara en ljusgrön kopia av det som komma skall.
Kim Simonssons Mossjättar står i sommar utställda på konstmuseet Amos Rex inre gård för att på hösten flyttas till skogen runt Söderlångvik gård på Kimitoön. På sina hemsidor skriver museet bl.a.:
"Mossbarnen är självständiga. De behöver inte hjälp av vuxna", säger Simonsson. Konstnären har gett varje barn en egen uppgift som är nödvändig för att stärka deras känsla av gemenskap. Några bär verktyg och andra föremål på sina ryggar, medan andra görs sällskap av djur som antyder en nära relation till naturen. Jättarna kommunicerar tyst, på teckenspråk, med varandra och deras omvärld. Deras stillsamma närvaro speglar verkens underliggande idé om en utopisk värld där människor, djur och andra varelser lever i fredlig samexistens. Kanske Mossjättarna kan ses som monument över förundran, guider till en mer fantastisk syn på världen? Istället för att proklamera sanningar inbjuder de oss att ifrågasätta, drömma och föreställa oss på barns orädda sätt. "Det är viktigt att ge utrymme för idéer som vid första anblicken verkar absurda", förklarar Simonsson.
Mycket visare efter Visum
Det var en sak jag kom att tänka på där jag, bronkitdiagnostiserad och cortisonmedicinerad, satt i publiken i Balders sal lördagen den 30 september och lyssnade när Matteus och Marika, och Martin med musiker, framförde mina tonsättningar till ett tjugotal finlandssvenska och rikssvenska författares texter: Det var en väldig skillnad på detta och mitt eget halvhesa kraxande vid pianot där hemma en tidig hösteftermiddag när Andberget ligger regntungt och människofattigt och livet ser ut att snart gå i ide. Ja, det var så stor skillnad att jag inte riktigt kunde fatta att det var sant. Allt det jag hörde där från scenen var ju så in i märgen bekant, men om mina egna tolkningar möjligen får talgoxarna och blåmesarna på Andberget att flaxa lite extra så fylldes Balders sal nu i stället av kolibrier, rödnackade tanagerer, regnbågslorikiter, gouldsamadiner och kungsfiskare – samma sånger men heeelt andra fjäderdräkter!
Första insikten: Inte ens proffs kan koka soppa på spik. Eller kanske de kan men de gör det inte. I stället ägnar de sig åt, som i det här fallet, att inte bara betona och belysa texten men framförallt spegla kontexten, lyfta fram det som inte sägs rakt ut, det som så att säga ligger under huden. Och måla motiv med toner och klanger. Det jag i min tysta ensamhet sett och anat i text och rytm får nu gestalt där på scenen, och jag ser något av mitt eget inre passera revy, inte som en vilsen sparv, men som en paradisfågel, eller rättare sagt som en skock paradisfåglar.
Andra insikten: Är inte det här en av människans viktigaste uppgifter i livet: att se och upptäcka den gyllene fjäderdräkten hos andra och inte ständigt ägna sig åt lopporna i den egna? Men det kräver förstås en ordentlig putsning av de egna inre glasögonen.
Tredje insikten: Att det mellan insikt och utsikt ibland ligger ett segt höstmörker, kanske genetiskt betingat, men som med andras uppbackning kan bytas ut mot höga himlar, sprakande färger och frostklara morgnar. Än är det tydligen inte för sent. Tack Marika, Matteus, Martin, Anna, Iida och Jonathan för härligt spel och innerliga tolkningar! Och tack publiken – mera andäktiga åskådare har jag sällan skådat! Och det är väl ändå det ultimata beviset på uppskattning och bekräftelse.
foto: Linus Lindholm
Visum till visans gränsmarker
Det var julen 1968 och jag var tjugo år. Efter mormors död 1965 firade morfar Erik jul i mitt föräldrahem på Runebergsgatan 59. Tidigare den hösten hade han gett några av sina dikter åt mig, bland annat en som hette Sång i julkvällen. Till den började jag knåpa ihop en enkel melodi och nu på julaftonen sjöng jag den för första gången till eget pianoackompanjemang i mitt popaffischspäckade rum. Vad familjen i övrigt tänkte och tyckte kommer jag inte ihåg men jag minns att morfar fick något fuktigt i blicken, lättrörd som den åldrande översten var. Det var där och då som melodimakeriet slog rot, mycket anspråkslöst och vagt, men dock rot.
Sen blev det en paus på nästan tio år. Jag avbröt en sorglig skolkarriär i gymnasiets första klass, tog ett kreativt mellanår i Folkakademin i Borgå och började så småningom studera i Socialhögskolan. Efter studierna flyttade jag 1975 till Vasa där jag hade erbjudits ett jobb på Roparnäs sjukhus som förman för nystartade socioterapiavdelningen. Och livet fick en ny, skapande riktning. Men nästan lika viktigt var att Visans Vänner i Vasanejden, under Håkan Strengs inspirerande ledning, grundades 1976. Jag skaffade mig en gitarr, övade några ackord och gick med i ett entusiastiskt gäng som många år framåt skulle betyda både social identifikation och musikalisk inspiration. 1977 blev Håkan proffs och jag fick överta ordförandeklubban i VVV. Nu var jag fast i visan, och framförallt i den melodiska, den känslosamma, den livsspeglande varianten. Och trots att gitarrkompet var styvt och ansträngt var det något i själva visans väsen som resonerade med min hudkänsliga varelse, nånting som både helade och pekade framåt, inåt.
Med Visans Vänner i Vasanejden idkades det ett livligt artisteri men oftast i tämligen slutna sällskap. Det var Håkans kontakter med norska visartister som sedan ganska snabbt vidgade vyerna, både de geografiska och de musikaliska. Lars Hauge, Kalle Zwilgmeyer, Karin Kittelsen, Per Hommelhaug, Øyvind Sund och Tore Haraldsen hörde till viseliten i Norge och började regelbundet besöka Vasanejden, och vi dem. Jag vet inte om nivån på VVV:s visor höjdes nämnvärt tack vare den kontakten men begreppet Visa fick nu ett annat djupt, en annan kulör i min dunkla själ. Vad jag fäste mig vid var hur deras texter och melodier ofta slingrade sig vällustigt runt varandra, som gripna av ett inre samförstånd. Men det var inte bara vackert och stämningsfullt, det var ofta beskrivningar och bilder av en vardagsverklighet som pulserade liv och mening av ett slag som jag redan då saknade.
Sen kom arbete, familj och rutiner in i bilden. Aldrig vissnade väl visan i mitt väsen helt och hållet men skrivandet, och ibland också fotandet, kompletterade det kreativa uttrycksbehovet allt oftare. Jag fortsatte förvisso att nu och då melodisätta en och annan dikt men tonsättandet gick tidvis på sparlåga. Nåja, tonsätta ... Det riktigare uttrycket är nog melodisätta, åtminstone i mitt fall. En melodi och ett antal ganska grundläggande ackord, det var det jag lyckades fixa. Tonsättning är när pianisten skriver utförliga notparader för höger och vänster hand, eller stämmor för olika instrument. År 1979 gav jag ut ett litet första vishäfte – Visor till Dig – och fick hjälp med noterna av åländska vissångaren Knut Grüssner. Nästan trettio år senare var det dags igen och nu var det musikläraren och körledare Kalle Sundman i Korsholm som fixade noterna i ett datorprogram och gjorde diverse nya och förfinade ackordnoteringar i ett häfte som jag döpte till Visitation. Att mina melodier kanske också kunde användas i andra än vissammanhang blev jag varse först när tonsättaren, körledaren och organisten Kaj-Erik Gustafsson arrangerade några av mina melodier för blandad kör och manskör. Hade jag skrivit det där!?! Jo, och nej. Melodin hade fått nya vingar, tonerna flög som fåglar i formation, ibland alldeles samstämmigt, inte sällan tillfälligt i sina egna banor. Kaje har jag mycket att tacka för. Hans professionella hantering av mina melodier, förslag till alternativa harmonier, uppmuntran och vänskap – sånt har gett råg i ryggen. Och på liknande sätt har också Jan Hellberg och Gunnar Döragrip lyft några av mina melodier till nya höjder i sina musikaliska arrangemang. Och jag började ana att här kanske fanns en potential, någonting som var värt att framföras från en scen. Men att jag inte skulle göra det själv utan låta proffsen ta hand om tolkningarna.
Och här står vi nu. För tre år sen skrev Martin Segerstråle pianoarrangemang till ett drygt trettiotal av mina melodier/tonsättningar. Och tanken på en mera regelrätt sångkonsert började ta fart i huvudet. Men coronan grasserade, kulturlivet gick på sparlåga och Ryssland inledde sitt galna krig mot Ukraina. Visor? I detta elände? Ja, visor mitt i eländet. Eller, visor och visor ... Egentligen handlar VISUM om sånger av ganska olika karaktär och uttryckssätt, nånting som ibland påminner om folkvisa eller chanson, andra gånger om kabarésång, traditionell nordisk visa eller psalm. Allt detta är uppbyggt kring texter som förankrar lyssnaren i den livets underström som berör oss alla mer eller mindre, förr eller senare. Det är stundom allvarligt, men inte dödligt, det är ofta lättsamt utan att vara ytligt, vackert utan att vara söckersött. Orden har en märklig förmåga att inte bara beskriva det konkreta och påtagliga men framförallt det osynliga, det dolda, det livsviktiga. Och när meningarna sedan viras in i musikaliska trådar, får färg och form, uppstår helt nya motiv, på och under huden.
(Se mera om den aktuella VISUM-konserten längst nere i bloggen bland Veckans foto(n)
K som i Kapellmästare, Körledare och acKompanjatör
Tanken på en konsert med mina melodisättningar av ett trettiotal dikter av finlandssvenska och rikssvenska författare (och två av Bertolt Brecht ...) skulle knappast ha blivit av om inte Martin Segerstråle skulle ha tackat ja till att, i ett första skede, skriva pianoarrangemang på den här repertoaren. Det skedde för tre år sen, mitt i coronaåret 2020. Och jag fick blodad tand: Här fanns ju plötsligt sånger för en hel konsert, inte med mig i huvudrollen utan med professionella sångare och musiker. Men just då grasserade coronan och kulturlivet gick på sparlåga. Och när coronan började tona ut inledde Putin sitt bestialiska anfall mot Ukraina och de tjocka rubrikerna i tidningarna suddade ut mer finstilta texter, det högljudda krigssmattret i TVn dränkte de melodiösa tongångarna. Det var bara att vänta och se tiden an. Men för ett knappt år sen tog jag ny kontakt med Martin och presenterade en konsertidé. Och han nappade omedelbart. Och då ville jag förstås också veta lite mera om hans musikaliska bakgrund.
Jag är nog pianist i själen, jag började ju spela redan som femåring. Men de senaste åren har jag allt mera inriktat mig på kapellmästeriet. Och i den rollen ska du ha förmågan att tillgodose allas behov; att sångare och dansare har det bra, orkestern, koreografen, ljusmästaren, regissören – att alla känner sig bekväma. Du måste ha en uppfattning om hur ett skådespel fungerar, hur allting hänger ihop. Som betraktare utifrån kan det vara svårt att förstå hur mångbottnat uppdraget är. Det är utmanande men jag njuter av att kunna hjälpa artisterna, jag har uppnått mitt när alla på scenen har det bra. Senaste aktuella projekt: Musikaliskt ansvarig för Broadwaymusikalen Something Rotten! på Åbo Svenska Teater. Det är min första produktion som kapellmästare på min “hemteater” – jätteroligt, ett kul material och härliga medarbetare!
Mellan femåringens första klink och dagens kapellmästaruppdrag ryms förstås en väldig massa steg, och kanske snedsteg. Efter studenten började han läsa musikvetenskap vid Åbo Akademi men det blev aldrig någon riktig hjärtesak. I stället jobbade han med allt möjligt, bland annat på teater och Sverigebåtarna. Uppmuntrad av sin hustru beslöt han söka till Sibelius-Akademin. Som 28-åring kom han in och började studera körledning. Och piano. Och fick sin examen. Men samtidigt blev han kritisk till Akademins benhårda betoning av perfektionism.
Det stora problemet med Sibis är att det ska vara "rätt", man glömmer att det också ska vara roligt. Redan före mina egna studier där hade jag bekanta som förvandlats till "spöken", som jag brukar säga, som helt hade tappat glädjen i musiken. Men det var spännande studieår och så hade jag ju alltid teatern där nånstans i bakgrunden.
Och efter ett år vid Royal Academy of Music i London, där han studerade Musical direction and coaching, har det blivit allt fler uppdrag just som kapellmästare här i hemlandet. Helst rör han sig i musikalvärlden men mellan varven dirigerar han också körer, fungerar som pedagog, arrangerar musik och ackompanjerar sångare. Och det är här som jag, och framförallt VISUM-projektet, kommer in i bilden.
Som teatermänniska tycker jag om musik som respekterar texten. Och det gör ju Visan. Det är roligt att återknyta till pianoarrangemangen jag gjorde till dina tonsättningar för tre år sen. Nu har vi utvecklat konceptet med nya sånger, musiker och två lyskraftiga solister som nyfiket och känsligt rör sig i Visans gränsmarker, med text och tolkning i fokus. Visan som konstform är nog bekant från förut men arbetet med VISUM har breddat och fördjupat den bilden.
Fotnot: Konserten VISUM – en resa i Visans gränsmarker mellan vinter och vinter framförs lördagen den 30 september i Balders sal i Helsingfors. Solister är Marika Westerling (se intervju 17.9.) och Matteus Blad (10.9.). Martins medmusikanter är Jonathan Bäckström, bas, Anne Mantere, oboe och Iida Sinivalo, cello. Se annons lite längre ner i blåggen. Ett unikt tillfälle att samtidigt fundera på vad som är visa och vad som är sång, lied eller chanson, psalm eller finlandssvensk tango. Reservera biljett NU!
M som i Marika och Musikal
– Utbildningen och teaterarbetet har sedan studenten 1996 gått sida vid sida. I universitet inledde jag med att läsa socialpolitik, samtidigt som jag började med skådespelandet. Studierna drog ut på tiden men resulterade så småningom i en magisteravhandling (med högsta betyg, red. anm.) i socialt arbete om invandare och teater. Där kombinerade jag mina intressen för det konstnärliga och det akademiska. Men det är nog åt musiken, sången och skådespelet, som jag ägnat nästan all min professionella tid. Men socialt arbete skulle jag bra kunna tänka mig ännu, gärna i kombination med skapande verksamhet, till exempel i fängelser.
Marika Westerling är den ena av VISUM-konsertens två solister (se konsertannons lite längre ner i blåggen!). Det är som sångerska med inriktning på musikteater som hon gjort sig känd på både finska och finlandssvenska teaterscener. Språket var en utmaning: de första finska föreställningarna var en form av regelrätt språkbad. Det allra första framträdandet i en musikal var i Les Misérable på Stadsteatern i Helsingfors, och språkbadet fortsatte som Maria i West Side Story i Jyväskylä. Idag känner hon sig ganska bekväm med finskan, kantigheter har slipats bort. Den professionella musikutbildningen har hon fått vid Musikteaterlinjen vid Royal Academy of Music i London (2004) efter att ha jobbat ungefär fem år som skådespelare i musikaler i Finland.
Jag fick höra om utbildningen i London av min sånglärare som kände huvudläraren där. Och så var jag och tog sånglektioner av henne i London och hon förelog att jag kunde söka till Royal Academy of Music. Jag var faktiskt den första finländaren på den linjen som studerade där, senare kom också Martin, till kapellmästarlinjen, och andra. Av vår årskurs på ca trettio var fem från andra länder än England. Mycket handlade förstås om sång och hur man kan tolka texter i musiken, och det är britterna bra på. Men också drama och dans och musikteaterns historia var en del av utbildningen. Första uppdraget efter examen var att sjunga i en kör med Elton John ...
Och nu, nästan tjugo år senare: VISUM. Vad är det utmanande med dessa sånger i Visans gränsmarker?
Här rör vi oss verkligen i Visans gränsmarker, och det är jätteroligt. Det är som musikalfacket när det är som ledigast. Av "Alla människors vals" får jag till exempel vibbar av ledmotivet i filmen Paraplyerna i Cherbourg. Jag är ju inte en sångare i den klassiska genrén men kan göra den stilen på mitt eget sätt. Och såna sånger finns här också. Till exempel de fyra höstsångerna ("Höstljus") till Bez Zilliacus texter är skriva över ett ganska brett register och det är inte alldeles självklart var i rösten man placerar berättelsen, så att det flyter. Det är en utmaning, en inspirerande och bra utmaning. Jag tycker om att kombinera stilar, att röra mig i sångens olika gränsmarker. Och det får jag göra i VISUM.
B som i Blad och Bellman
I hela mitt liv har jag intresserat mig för senkonsten i sig. Men samtidigt har jag ägnat mig åt berättande i toner, och vad man kan göra av det. Och då är Visan kanske den mest naturliga formen att kombinera dessa båda.
Matteus Blad, den manliga solisten i VISUM-konserten 30 september, har de senaste veckorna dykt ner i Carl Michael Bellmans värld på 1770-talet. I ett antal konserter i Sverige, och just nu i Svenskfinland (senaste fredag i Kristinestad, igår i Vasa), har han i ord och toner målat upp en värld som tidsmässigt ligger 250 år tillbaka i historien men som samtidigt på något märkligt sätt talar till lyssnaren även nu. Det myllrande folklivet på stadens gator och torg, ljuden, rösterna, lukterna – allt får man sig serverat i en föreställning som praktiskt taget helt saknar pauser och som trummar på i ett tidvis vilt tempo. Svetten rinner, orden flödar, scener strömmar förbi som naturkatastrofer på en klimatförstörd jord år 2023. Gårdagens mentala verklighet speglar sig i dagens okontrollerade väderväxlingar, insida och utsida byter plats. Musikmonologen Carl Michael Bellman har som underrubrik Om den tid, den stad och de människor Carl Michael Bellman lät skildra.
Visor kan framföras på olika sätt och Visan är också fri att följa scenens rum. Fraseringar, nyanser och dynamik behöver inte vara bundna. Jag kar också arbetat med romansmusik och där är allting lite mera styrt av partituret. Och på liknande sätt är det också i opera och teater. Men i en enmansföreställning med eget gitarrackompanjemang är jag friare att röra mig mellan det talade och det sjungna. Jag kan följa det talade ordets rytm och samtidigt övergå och göra saker som det talade ordet inte kan, det vill säga sjunga.
Matteus Blad är född och uppvuxen i Växjö i Sverige och gick först två år i kammarmusikutbildning och musikteaterproduktion i Vadstena Folkhögskola. Klassisk musik och sång studerade han i Det Jyske Musikkonservatorium i Århus och kompletterade sedan sin sceniska och sångliga skolning med musikdramatisk utbildning, skådespelarkonst och interpretation vid Stockholms operastudio. De senaste åren har han deltagit i opera- och teaterföreställningar även i Finland, gett romanskonserter, spelat in ljudböcker, gjort rollen som Evangelisten i Bachs Johannespassionen, turnerat mid sin egen monologföreställning Det tystade barnet och nu, alltså, Bellman. Han har sjungit många av de klassiska vissångerna, även Evert Taube. Men vem skulle han ännu vilja lyfta fram?
Dan Andersson och hans ambivalens kring livet i Finnskogarna och det han beskriver om den svaga människan. En annan favorit är Stig Dagerman vars dikter jag tonsatt. När det sedan gäller Bellman har jag försökt bryta upp text och musik så att blir en helhetsbeskrivning av vad som händer.
Om sångerna i den kommande VISUM-konserten säger Matteus:
De är otroligt vackra melodier. Och melodierna följer det talade ordet, det är lätt att frasera och följa sångens berättelse.
I VISUM-konserten (se annons längre ner i Blåggen) kommer Matteus att sjunga mina tonsättningar till texter av bl.a. Olof von Dahlin, Zacharias Topelius, Jarl Hemmer, Bertolt Brecht och Anders Österling. Tillsammans med Marika Westerling (mera om henne i nästa söndags blågg!) uppträder Matteus i två sånger till texter av Alf Henrikson, den mångkunnige, de kloke, den lilla människans stora ordmålare.
Fotona är tagna på Bellmansföreställningen i Villa Hagasund i Helsingfors den 1 september. Konserten avslutades med två Bellmansånger som sjöngs senaste av Bellman själv och som den amerikanske Bellmanforskaren James Massengale hittade i arkiven för bara några år sedan. De nygamla Bellmansångerna har Matteus nyligen sjungit in på skiva; Fredmans epistel angående slagsmålet på Blå porten och Fredmans epistel till Beckmanskan.
Människorna jag saknar
Sophia A. Svensson, Vera Sofia Zummerstedt, Anders Fredrik Alfons Svenskberg, Petrus Pacius, Inegemo “Pian” Lindström, Henry Hilding Hummersjö, K.K. von Kluvenberg, Lise-Lotte Lundström-Cronman, Eva-Lotta Cronman, Waldemar V. Vattenfall, Carl-Bertil Blomqvist, Gustav Vasa Ericsson, Svea Amanda Linnea Aas, Vera Schulopowitsch, Morris Morrison, Helga Hinche, Annika Elisabeth Brottsplats, Oliva O’Neill, Lisa-Lotta Andersson, Nora Schmidt, Izabella Corin, Ella-Ester Eriksson, Moria Maria Gyllenstierna, Robin Wood, Alma Maria Medelveeg, Eleonora Quist, Jens “Jesse” Rhondell, Jasmin Jansson, Ana Globe, Hugo Hammars, Eloisa Sthüne, Martin Diaz, Li Torres, Hedda Blomberg, Oesten B. Olsen, Svea Linnea Lindholm, Emma Stina Ahlström, Victoria Wilson, Sophie Sing, Abigail Miller, Alucio O’Kelly, Fiona Murphy, Donella Dolina Walsh, Peigi Smith, Wynda Sabrina O’Ryan, Tristan Rob O’Ryan, Gwyneth I. Roberts, Ally Alexina Byrne, Taog Sean Jones, Poppy Thomas, Emily Elisabeth Gelbero, Olivia Patricia Wang, Callum Colla O’Connor, Idris Jones-Smith, Aggie Davis, Shona Skena O’Sullivan, Scarlett Stjernfelt, Berit B. Bråkensköld, Oliver Mateo Miller, Jayden Johnson, Emma Nora Quisth, Ida-Maria Arvidsdottir, Frida Fiona Felt, Mathilde Martinez, Peyton Perez, Harper Hannah Serrano, Maya Ortiz, Benjamin López, Matteo Muhammad Moreno, Ariana Fuentes, Aiden W. Duran, Mawerick Matthew Moya, Ellie Esteban, Nova Diaz, Anders Gustav Vargas, Emma Tjuvfinger, Freja Frö, Ruric “Robban” Rofelt, Gunilla Grinadottir, Leo “Logan” Lee, Mischa Molotow, Rosé C. Chateau, Louis Lambert, Astrid Grönvik, Mor-Anna Mønster, Staffan Stahlle-Dreng, Vinston Wee, Alvar Schemt, Fiona Fernström, Albino Swartsjegg, Marianne Melanie Mårtens, Olivia Ostocaca, Fride Fredriksåhn, Tvär-Vigg Bikepps, Rustika Y. Rosensvahn, Femme Fatale, Alfons Öberg, Ida-Maria Lönneberga, Inga Grathis, Ewa Stoorsjöö, Casper Spöö, Fredrik Feurntid, Ilse-Matilda Åkerfräken, Tore Te, Sirkka Heinä, Paavo Kaarna och 19.376 andra personer har jag faktiskt aldrig träffat, men jag undrar ofta hur det går för dem i livet, om de är lyckliga, om jag kanske borde mejla, eller till och med ringa för att bryta den här förskräckliga tystnaden som pinar min själ, och kanske också deras? Vad säger du läsare, du som står utanför denna trollcirkel, som ännu inte dragits ner i detta sugande Meningslöshetsträsk – borde jag kontakta dem, borde jag övervinna min tröghet, min självrespektlöshet och min skam och bara helt kallt slå en signal, visa ett livstecken, avslöja min desperation? Har du något tips? Vad ? När? Hur?
Den längsta texten i den alldeles färska fickformatsboken MAO'S LILLA BLÅA som i övrigt mest består av meningslösa meningar. Se annons lite längre ner i bloggen. Fotot taget på Bokmässan i Helsingfors senaste söndag.
Staden i huvudet
Det finns så många Helsingfors som det finns människor – alla har sin egen bild av huvudstaden. Eller bild och bild ... Egentligen är det en småryckig film som kör igång under pannloben när tankarna går till staden. Eller film och film ... Kanske det mera är ett slags konstnärlig installation där vissa element är nästan statiska medan andra ständigt förändras, förminskas, förstoras, förvrängs. Eller installation och installation ... Kanske det mest är fråga om ett skådespel, ett drama, där sujetter kommer och går och scenbilderna aldrig tar slut. Nästan aldrig går det nämligen att se hela staden i ett enda svep, tvärtom är det detaljer och vissa återkommande scener som paraderar i hjärnkontoret. Ja, i själva verket är denna visuella cirkus i ständig rörelse, som en kvarn, som ett hjul.
Speciellt sommartid, när ljuset suddar ut timmar och minuter och dagar och nätter passerar utan nämnvärd åtskillnad, är det som om många scenografier skulle placera sig på varandra. En massa gårdagar lyser igenom och färglägger de motiv som mina ögon idag betraktar. Ibland överfalls jag av känslor som inte står i någon rimlig proportion till det aktuella motivet. Då vet jag att det är preterium som penetrerar tiden, minnen som pockar på uppmärksamhet. Ett slags mental röntgenbild framkallas i mitt inre och skakar om min varelse; jag är här men samtidigt nånstans där, som om olika tider och platser kunde existera samtidigt i min kropp och själ. Och så är det förstås; även jag är ett hologram, svårfångad och mångdimensionell, konkret och efemär på en gång.
Stadens struktur – gator, gränder, torg och stränder – passar mitt psyke och min kropp bättre än skog och åker. Men helst ska det vara en kombination av asfalt och gräs, fasad och vy. Från barndomens stadskärna har jag så småningom flyttat ut mot pensionärens förorter, breddat reviret, vidgat horisonten, en horisont som ständigt förändras och ibland förvånar. Stadens födslovåndor är kroniska men min blick fångar bara stötvis och sporadiskt upp de nya motiven. Och nästan varje gång är förvåningen lika stor; är det här verkligen min stad!
Nej, det är inte min stad jag ser med ögonen. Min stad finns inne i huvudet.
Foto: Vinejttbilden är tagen i Brunnsparken, den nedre bilden från Stenudden ut över Gammelstadsviken mot Fiskehamnen. Mera om Stenudden bland Veckans foton längst nere i blåggen!
HELSINGFORS
En stor del (33 år) av mitt vuxna liv var jag bosatt i Österbotten, i första hand i Vasa men kortare perioder också i Solf och Vörå. För de tiderna, och de erfarenheterna, är jag oändligt tacksam. Utan den geografiska och mentala dimensionen – som i första hand innefattade äktenskap, barn och arbetskarriär – skulle mitt liv troligen inte vara mycket att hurra för. Men nu har jag ett gediget kulturkapital inlagt i tankebanken, ett kapital som ständigt växer med ränta.
Med detta sagt är det ändå helt klart att jag i första hand är huvudstadsbo, ja inte bara så där allmänt vitt och brett utan centrumhuvudstadsbo med betoning på barndomens Skatudden, ett par års prepubertalt mellanspel i Brunnsparken och tonårstidens Tölö. Mycket mera centralt än så kan det knappast bli. På femtio- och sextiotalet var allt på gångavstånd, möjligen på spårvagnsavstånd. Bil var det aldrig tal om, möjligen taxi ... nej, knappast ens det.
... När höstens dimmor vältrar in från hamnen, och drar sin svepning om ditt Salutorg, när höstens mörker sluter dig i famnen, och natten stiger över Sveaborg ...
... ja, då trampade jag iväg till Kronohagens folkskola, eller tassade mellan järnvägsspåren på Salutorget hem från Norsen, förbi Sveaborgsfärjan, nedanför Uspenskij, förbi Runda parken (i dag Tove Janssons park), insöp kaffelukten från Pauligs rosteri, snuddade vid Muminmammans barndomshem på Lotsgatan 4. Allt detta, och mycket mycket mer, gjorde jag nästan helt omedveten om den värld och de människor som befolkade denna del av staden, detta mitt världscentrum. Helsingfors växte så det knakade men det märktes inte mycket i den här ändan av huvudstaden. Staden kändes stor men min värld var liten.
Idag är staden ännu mycket större, mångkulturell och i många avseenden en internationell knutpunkt, av det gråtrista 50-talet knappt ett spår. Sedan tio år tillbaka bor jag på Andberget i Hertonäs strand, en stadsdel med ungefär 10.000 invånare som nybyggs med fart. Futtiga sju kilometer från citycity kan man här, tidvis och bitvis, ännu andas skogsluft och framförallt känna havsbrisarna fläkta. Och nästan ana Skatudden. Och nästan se Sveaborg bakom Turholmsbukten. Och i siktigt väder faktiskt SE Brunnsparkens vallar.
Då tränger ändå andra minnen fram: Av barnens lek i gröna parkgångskrökar, av purpursol på vita frostdagsrökar, av måsars skratt kring torgets fiskmadam.
Idag upptäcker jag nya sidor av min barndomsstad tillsammans med min sambo, även hon helsingforsare av födsel och ohejdad vana (men helt opåverkad av Ostrobotnia). Bilande, ibland cyklande, runt omkring i environgerna och med kameran ständigt klickande, vidgas stadshorisonten och färglägger bilden av en stad som vid det här laget har fäst sig djupt in i själen. Den 12 juni, på Helsingfors-dagen, lyssnar jag med en liten klump i halsen på Maynie Sirén när hon sjunger Einar Englunds tonsättning av Bez Zilliacus dikt Visan om Helsingfors – en sannskyldig pärla i den finlandssvenska visskatten.
