Fingeravtryck
Det börjar tidigt – skapandet; små rörelser, pip och grymtningar, så småningom ord och prat och pladder, streck och gubbar och gummor och världen fångad i en bild. Väldigt, väldigt tidigt förstår människofröet att livet handlar om kommunikation, att nästan ingenting fungerar utan en dialog mellan mej och dig. Och när rösten och orden inte räcker till finns det alltid tecken och bilder att ta till. Världen är visuell.
De är oändligt många – tecknen och språksignalerna; grottmålningar, hieroglyfer, röksignaler, kartor, morse, fyrblink, trafikljus, varningsskyltar, symboler, signaler, sirener; tillvaron är omsluten och inredd för navigering i ett landskap som ständigt växlar även när det ser ut som om ingenting skulle hända. Rösterna är många, även de som uttrycker sig med penna och pensel, palett och sprayburk. Konst och graffiti och resultatet av arkitektens skisser på ett papper faller ständigt in i blickfånget, fastnar på näthinnan eller stöts bort.
Men så pågår samtidigt också en annan dialog, ett samtal innanför huden. Vem är jag i denna symbol- och bildbemängda tillvaro, vilka motiv kan jag fånga upp, frottera mig i, må bra av? Och vilka avtryck – visuella och spirituella – sänder jag ut till omvärlden, vilka rubriker eller bisatser tillför jag livets stora berättelse? Eller är jag stum, osynlig, kanske ett beklämmande tryckfel i den i övrigt perfekta historieberättelsen?
En dag ska jag dö men alla andra dagar leva. Att leva handlar om att producera livstecken, att andas ut och andas in. Men jag är allt mera betryckt över alla tystnader som breder ut sig, röster som stockas, signaler som aldrig blir sända. För det är ju tystnadens signum – att inte märkas, inte uppfattas, inte höras. Kanske jag mest av allt är rädd för att mina egna fingeravtryck ska suddas ut, att jag ska tystna före jag dör? Men det råder i så fall Evigheten bot på – där ses alla, hörs varenda kotte, så varför bekymra sig om det här och nu? Eller ...?
Bakom masken
Nå skruva fiolen, hej, spelman, skynda dig! Kära syster, hej! Svara inte nej, svara ja, så blir vi glada.
Bilden av Bellman är minst sagt tudelad. Dels handlar det om en virtuos artist som frotterar sig i kungliga och adliga gemak med sin verbala och musikaliska konst, dels om en överförfriskad slashas som regelbundet har närkontakt med den svenska huvudstadens slippriga rännstenar – konstnärsgeni och ömkansvärd suput i samma paket. Idag på Bellmandagen finns det speciell orsak att vända ut och in på sig själv.
Man talar om bipolär sjukdom – ett tillstånd där mer eller mindre maniska och depressiva perioder följer varandra. Ca en procent av befolkningen lider av den här sjukdomen. Men alla människor lider ibland av humörsvängningar, kastas mellan hopp och förtvivlan. Det är i själva verket en del av livets bergochdalbana där korta störtdykningar får det att hisna i kroppen men kanske vägs upp lite senare av njutningsfulla, avspända lugnare partier, kanske till och med uppgångar och framgångar.
Slanten har som bekant två sidor, dygnet inhyser både natt och dag, juristen har alltid två parters versioner att ta ställning till, människan är en på utsidan av huden, en annan på insidan. Tillvaron, och människolivet, är dubbelbottnat, som det är i clownens cirkustält – skratt och gråt avskilda av en stel mask. Men också jag är en clown, en muntergök i sällsynta stunder, en dysterkucku däremellan. Också jag är min egen jurist som ska ta ställning till mina egna snedsteg och minnesvärda försvarstal. Också jag skruvar min fiol för att i nästa stund stå där i den förhatliga skamvrån. Också jag ...
Foto: Detalj ur Ugo Rondinones installation Vocabulary of solitude (Ensamhetens vokabulär) som visades i Helsingfors Konsthall hösten 2019. Hyperrealistiska skulpturer i form av clowner sitter, står och ligger i olika poser; de sover, klär på sig, tänker, läser, skrattar, gäspar osv.
Banksy
Nej, det här är inte en konstrecension. Men ja, det här är en konstkommentar. Eller egentligen är det här blågginslaget en reflexion över vår konstiga tid. Eller ännu mer preciserat; några sidomeningar avdunstade efter ett hett möte med utställningen Banksy. A Visual Protest i Serlachius-museet Gösta i Mänttä häromveckan.
Visst hade jag hört om Banksy, denna mystiska, okända, världsberömda engelska gatukonstnär som ingen riktigt tycks veta vem det är och vars verk ofta dyker upp alldeles oförhappandes till allas stora förvåning och inte sällan blir ivrigt applåderade. Men knappast visste jag mera än så. Mycket handlar det om gatukonst som kanske mest är en visuell protest, en personlig kommentar om en värld som på många sätt har spårat ur. Men genialiteten i kreativiteten hade jag, det måste erkännas, inte riktigt fattat. Och priset (i dubbel bemärkelse) tog väl nog ändå Girl with a balloon när det för tre år sen såldes för drygt en miljon brittiska pund på auktionshuset Sotheby's och precis efter klubbslaget gled ut genom ramen genom en dokumentförstörare som förvandlade det åtråvärda konstobjektet till ett f.d. åtråvärt konstobjekt. Eller kanske det var just precis tvärtom: Frågan är nämligen om inte denna strimlade version nu blivit ännu mera värdefull just för att det är en Banksy och att man kan vänta sig nästan vad som helst av honom (?), till exempel att ett förstört konstverk är ännu mera värdefullt än originalet. Banksy hade säkert vansinnigt roligt åt konstetablissemangets långa hakor när konstverket "förstördes" framför deras häpna blickar.
Åskådarna i moderna museet Gösta i Mänttä, alla maskbeklädda, är nästan förstummade. Trots ett hundratal besökare i den stora salen hörs knappast några andra ljud än de auditiva effekter som hör ihop med konstverken. Rörelserna är långsamma, mediterande, reflekterande. Efter ett konstfritt år glider vi som skuggor tyst förbi varandra, glada för att vi kollektivt blivit insläppta till denna konstens grotta men samtidigt är vi förbryllade och förstummade över den världsbild Banksy serverar oss. I denna mångbegåvade Banksys visuella värld går nämligen ingen riktigt fri, vi är alla delaktiga i det vansinne som omger oss. Det i sig är hemskt att konstatera men på något sätt är det också befriande att dra på munnen åt absurditeterna och tankekrockarna. Någon renodlad estetisk upplevelse är detta inte men nog en rejäl omskakning av paketet kropp-själ-ande. Om någon frågar mig om jag på något sätt blev lite klokare så svarar jag: Ja, kanske lite klokare, och definitivt mycket mera känslig. Och faktiskt också mycket inspirerad – i bästa fall bor det en liten Banksy i många av oss. Fast det skulle nog Banksy starkt betvivla ...
Foto: Banksy. A Visual Protest förevisas i Gösta (Serlachius) -museet i Mänttä fram till 10.10.2021. Fritt inträde (i Banksys anda). Boka dock tid på nätet!
Röster
Många röster talar, din är som vatten, din är som regn, när det faller genom natten. Diktade Karin Boye i samlingen "De sju dödssynderna" (1941). Vems är rösten? Guds? En älskades? Kanske bådas?
Många röster talar. I TV, radio, sociala medier, på gator och torg, i skogar och på berg, på restauranger och begravningsbyråer. Överallt röster, högljudda, informerande, uppgivna, tröstande, hårda, kalla, varma, skrämmande. Utmejslade röster alla lyssnar till, och ljudmattor ingen kan undvika. Men nästan överallt röster – lockande, pockande, irriterande, motbjudande, livsfarliga. Livgivande.
Tonfallet avslöjar en del av budskapet: Är rösten förankrad i solarplexus eller kläms den fram med milt våld genom struphuvudet? Går röst och ord hand i hand, eller är rösten en täckmantel, en auditiv skenmanöver? Vad avslöjar rösten, vad döljer den? En svag röst kan ha ett starkt budskap, en kraftfull stämma kan klinga falskt.
Många hör röster som inte andra hör. Finns de på riktigt – de inre rösterna? Många tvivlar, skyller på sjukdom. Men också jag hör röster som andra kanske inte hör. Är jag då sjuk? Och ännu märkligare: min hörsel har blivit sämre men jag hör hela tiden lite mera. Är det tystnaden som talar? Vad talar tystnaden i så fall, vad säger silentium?
Gud talade till Moses genom en buske. Jag sitter i buskaget och fotograferar småkryp men hör ingenting annat än ett lätt vindprassel. Är det Guds röst? Kan någon översätta detta kryptiska språk till begriplig finlandssvenska? Eller kanske Gud talar i bilder, väver in sina ord i mina tankemönster? Kanske det finns en röst på båda sidor om huden – en som hörs med öronen och en som hörs med ... huden? Men öronen är ju inbäddade i hud, och av hud är alla sinnen formade – hur och var lappar röst och kropp i och över varandra? Behärskar jag överhuvudtaget mitt eget kroppsspråk, bemästrar jag benens grammatik och skulderbladens satsdelar? Är min kropp enspråkig eller mångspråkig?
Kanske rösten inte bara är ljudvågor och kemi. Kanske röster, liksom själar, lever kvar i tidlösheten, i minnets ljudisolerade korridorer. Eller kanske röster kan framkallas, som fotografier i ett mörkrum i ett röstlaboratorium! Frammana en röst på en timme eller få tillbaka pengarna! Köp tre röster, betala för två! Nu kan du uppväcka och upptäcka morfars mormors röst för en spottstyver och munhuggas med henne i realtid!
Vems röster lyssnar jag på, vem ger jag min röst åt? Många röster talar. Genom dem alla hör jag bara din som ett nattregn falla.
Foto: Talande tystnad. Alicante, Spanien.
Kryp
SPANA World Tea Party, som firas idag, handlar bland annat om att samla in pengar till sjuka och skadade djur genom att arrangera ett te-party. Nå, det ska jag kanske inte alldeles konkret göra men nog dricka lite extra mycket kallt grönt te och meditera lite över detta med djurvärldens minst kryp. För om det är någonting som högsommaren är full av så är det kryp av alla de slag. Jag spanar efter dem med linsen framför ögat och fascineras av alla dessa färger och former. Men jag har ingen aning om vad de heter, än mindre vad de säger. Enligt "världens nästfrämste entomolog" Malte Lindeman (svenska komikern Hasse Alfredsson) talar de så lågt och därför är det vanligaste ordet bland dessa småkryp då självfallet "VA?"
Min inställning till krypen är tudelad. De är intressanta och till och med fascinerande så länge de håller sig på ett visst avstånd från min kropp men så fort de blir alltför närgångna retirerar jag förskräckt. Något lite har min inställning förändrats till dessa djurvärldens minsta sedan jag läst Dave Goulsons bok Galen i insekter. Den engelska biologiprofessorn köpte en smått nerfallen gård i Frankrike just för att han där skulle ha bättre möjligheter att studera det liv som ögat knappat kan uppfatta. Och de är många, insekterna: Av de idag ungefär 1,5 miljoner kända växt- och djurarterna på jorden är 1,2 miljoner leddjur, av vilka en miljon är insekter och av dessa är 800.000 skalbaggar, flugor, fjärilar och getingar.
Djur "pratar", eller för något slags dialog, men riktigt hur det går till känner jag inte till. Eva Meijer är filosof och språkforskare och har bland annat skrivit boken Djurens språk. De sista två meningarna ger en vink om var skon klämmer. "För att djurs språk ska få vara språk behöver inte djuren lära sig något, det är vi som måste ändra vår syn på dem. De har talat hela tiden." Ok, jag förstår att de talar, men jag hör inte vad det talar.
Så kanske det helt enkelt handlar om volym, att jag måste skruva upp hörapparaten för att uppfatta detta lågmälda mumlande och viskande. Vad ska då mina örontrumpeter få sig serverade? Det skulle inte förvåna mig om jag bortom alla VA? och TÄH? skulle kunna uppfatta en och annan kritisk kommentar av typen: Hör du han där med det där svarta röret framför de där linsförsedda ögongloberna verkar inte riktigt klok. Jag har försökt lyssna på vad han säger men det är inte någon ordning på vare sig ord eller meningar. Ibland är det si och ibland är det så. Ofta är det BLÅgg. Eller BLÅtt. Vad då BLÅtt? BLÅTT en dag, ett ögonblick ... ? Och ibland hör jag alldeles tydligt hur han fnissar åt sina egna lustigheter. Eller gnuggar händerna åt sin listigheter ... allt mycket ansträngt och vridet. Suck ... Och HAN ska tala om kryp! Själv kryper han till korset stup i kvarten, varför vete fåglarna (men de berättar inte). Nää, tacka vet jag att få vara ett kryp, att få bevara mina insikter om insekter utan att ständigt be om ursäkter. Eller VA säger du? Är du för övrigt färdig där i din ända snart? Å andra sidan ... inte har jag bråttom nånstans. Vi har det bra här, nu när vi äntligen kommit på grön kvist.
Aquarelle
Det är ingen större konst att bli överväldigad av universums oändlighet, av sommarens klarblåa skyar och molntågens tuffande framfart. Men en tallrik havregrynsgröt med konserverade mandarinklyftor, färska blåbär och hallon inbäddade i en slurk blåbärssoppa – och allt detta överstrött med havrekexsmulor – ligger inte långt efter på förunderlighetsskalan. Tillvarons större och något mindre upplevelser flyter ibland samman som färgerna på en vattenfärgsmålning så här i högsommarens ljusstarka dagar och det är bara att tacka och ta emot.
Tack, alltså. Vetskapen om tillvarons flyktighet framtvingar dock nya försvarsmekanismer. Kanske den frånglidande tiden mera ska betraktas och upplevas just som en akvarellmålning där lager på lager liksom lyser igenom varandra, skapar djup inte bara för ögats blick men också öppnar scenografier in i en dunkel tankevärld. Jag som länge betraktat mig själv som en produkt av hudhinnor, genetiska och fantiserade, upptäcker att det är något liknande med akvarellmålningar: färger flyter fritt, förändras och fördjupas, former förvanskas. Det som inledningsvis såg ut att gestalta ett visst specifikt motiv skiftar nu i betydelsenyanser där de sammanblandade färgpigmenten snabbt triggar fantasin.
Nu i juli, när vi celebrerar World Watercolor Month, inser jag förvisso min vattenfärgmålningsoförmåga. Men jag äger lyckligtvis ett par konstnärliga kryckor, ett dataprogram som förvandlar mina tidvis triviala fotografier, även dagens grötbild, till något som med god fantasi nästan kunde kallas en aquarelle. För visst är det smått märkligt att det som är småsuddigt och diffust i kanterna så målmedvetet aktiverar sinnesapparaten – hela detta hudpaket som ytligt sett är en kropp men i verkligheten är en framrusande tidskapsel på väg mot evigheten. Det ramlösa och till synes improviserade är tillvarons signum och så är det också för kamerans digitala pixlar och framförallt för oss själar på livets färgfyllda pilgrimsvandring – vardagens minnesbilder flyter samman som i en aquarelle.
Spegling
Vad betraktar dessa människor egentligen, vad är det som fångar deras uppmärksamhet? Nå, det enkla och omedelbara svaret är: Klockspelet på Rådhusets vägg på Marienplatz i München. Det klingar igång varje dag klockan elva och tolv med att ett antal mänskliga figurer, och en och annan häst, i gamla fantasieggande munderingar sakta börjar rotera där långt ovanför allas våra huvuden och som sedan, efter femton minuters mekanisk snurrande, avslutas med att en gyllene tupp gal tre gånger. Ett tusental turister, och troligen en och annan stadsbo, ser alla samma föreställning och hör samma ljud och ändå vågar jag påstå att vi visserligen delar samma upplevelse men gör det på tusen olika sätt. Enbart genom att betrakta åskådarnas blickar ser man stora skillnader, hur ska då inte de inre bilderna skifta?
På World Humanist Day står människan i centrum, och alldeles speciellt den humant agerande människan. Lexikonet förser mig med alternativa betydelser. Human = mänsklig, människovänlig, god, barmhärtig, förstående, hygglig, mild, vänlig, tolerant, tillmötesgående. Och härifrån backar jag ytterligare ett steg och tänker på människans uttryck, minspel och kroppsspråk. Se bara på den där killen i mitten: vilka inre bilder grasserar i hans hjärna, vilka speglingar orsakar klockspelets figurer i hans själ? Jag anar en tveksamhet, en viss oro, kanske en begynnande rädsla? Lillasyster till vänster ser inte överhövan imponerad ut och killen till höger tar det hela med storabroderns självklara ro. Vad föräldrarna tänker och uttrycker är däremot dolt bakom sociala konventioner och, kanske, kulturella barriärer.
För enkelhetens skull kan jag kanske få tänka att den bild näthinnan fångar är den samma hos alla människor. Alla åskådare på torget i sydtyska München ser ett klockspel med historiska kopplingar där högt uppe på Rådhusfasaden. Men deras inre bildvärld skiljer sig troligen väldigt mycket från varandra. Minnen, gamla upplevelser, erfarenheter, känslor och aktuell hälsa, kunskaper och brist på kunskaper – allt detta och mycket annat därtill bidrar till att hjärnan möblerar om på den inre scenen vilket i sin tur resulterar i att vi alla som står där på detta historiska torg tittar på samma sak men får helt olika upplevelser av föreställningen.
Och så här på Världshumanistdagen gör jag en förenklad bild av livet på och under huden. Från barnets spontana känsloyttringar, syn- och hörbara för de flesta, blir vi människor allt bättre med åren att dölja våra inre bilder, vår inre biograf. För det är väl ändå kanske uppenbart att bara en bråkdel av vårt individuella liv försiggår utanför vår kropp. Det mesta och bästa, och tyvärr också det sämsta, utspelar sig under pannloben, någonstans mellan fot och flint. Så kanske det i alla fall är lika så bra att vi inte går omkring hudlösa som levande filmföreställningar, öppna för alla att ta del av vår inre scenografi och dramaturgi som ibland verkar ha varken huvud eller fötter. Men nog en kropp.
Foto: Marienplatz i München har en historia från sent 1100-tal. Här ligger bland annat Neues Rathaus känt för sitt magnifika Glockenspiel som består av 43 klockor och 32 figurer i naturlig storlek och som skildrar Münchens dramatiska historia. Marienplatz är även känt för julmarknaden Christkindlmarkt.
Blodsband
Livgivande blod och blodgivande liv – de två hör ju på något sätt ihop. Själv har jag bara en enda gång varit blodgivare och även om proceduren förlöpte helt smärtfritt både fysiskt och psykiskt, har jag av någon anledning aldrig upprepat bravaden. Man kan fråga sig varför. Och svaret är ganska uppenbart: jag är en ganska blödig typ. Psykologiskt sätt, alltså; vek, klemig, mjäkig, sjåpig, ömhudad helt enkelt. Och simpelt. Och det är bara att späda på med ytterligare synonymer i samma passivt aggressiva anda; feg, lättrörd, sentimental. Men ordboken serverar också ett par alternativ med något mera positiv klang som motvikt; mjuk och ömsint. Ja, jag känner mer eller mindre igen mig i alla dessa betydelseskiftningar. Ord och blod flyter och far. Som var: "Besvärliga inflammationer orsakar ofta ett överflöd av vardagar på läkarmottagningen" (ur Avdelningen för självkonstruerade ordskred – se längre ner i blåggen).
Men nu ska det inte handla om var, möjligen om hur, men framförallt om blod. Eller rättare sagt om att vara blödig, känslig. Och när jag slår upp ordet känslig ställer en massa synonymer upp sig på rad, och först bland dem: hudlös. Och nu börjar jag äntligen komma nån vart i tanken. Och jag tänker på uttrycket blod är tjockare än vatten och stöter på en intressant kommentar av etymologiskt ursprung. Det sägs (Wikipedia) nämligen att ursprungsbetydelsen närmast var den motsatta, att blodsförbund mellan vänner var starkare (tjockare) än det (foster)vatten man delar med sina syskon. Låter intressant, men vad gäller släktingar i tidigare generationer delar man väl ändå inte något fostervatten? Men däremot nog diverse blodsdroppar. Och DNA inte minst. Under huden är jag alltså inte bara blödig och skör men också alldeles konkret, med blodsband, förenad med en lång rad individer längs en lååång generationskedja.
Under huden är jag många är ett uttryck jag reflekterat över i många år. Inte: Under huden är VI många (även om det förstås också är sant). Men att jag under huden ÄR många syftar förstås på det faktum att arvsanlagen kopplar mig alldeles konkret till vissa människor, att jag delvis är en förlängning av tidigare generationers kroppar och psyken. Med Andra Ord: Jag är inte på ett nyckfullt sätt nerfallen från en avlägsen stjärna utan tvärtom ganska långt formad för ett visst syftemål – med blodet som ett slags släktens motorolja – om du förstår vad jag själv inte riktigt fattar.
Här står jag, en blödig typ, idag på Internationella blodgivardagen och undrar vad världen eventuellt skulle belastas med om jag skulle donera några deciliter av släktsoppan till mer behövande. Kommer blödigheten att öka i världen, och i så fall; är det bra eller dåligt?
Foto: Digitalt färglagd bild från tidigt 1930-tal. Bland släktingar jag känner igen finns bl.a. min mamma Marianne (andra fr.v.) och min morfar Erik (gentlemannen med solglasögonen t.h.).
Korsningar
Idag uppmärksammas International Level Crossing Awareness Day som rimligtvis i första hand handlar om att vi ska vara speciellt uppmärksamma på platser där järnväg och bilväg korsar varandra på samma plan. Men jag tycker temadagen gärna kan svälla ut i lite olika riktningar, kors och tvärs liksom. För om det är någonting som skakar om liv och leverne så är det just korsningar.
Ta nu till exempel det här med en orrtupp som börjar flirta med en tjäderhöna. Att det slutar illa säger sig självt (eller ...?) och resultatet blir som bekant en rackel – en rackelhane eller kanske en rackelhona. Dessa vilsekomna och psykologiskt vingklippta (eller ...?) avkommor kallas sedan för hybrider. Och hybridisering i sin tur är, enligt alltid lika pålitliga Wikipedia, " ... en biologisk process som är resultatet av sexuell reproduktion mellan individer som är genetiskt olika." Så långt är allt ganska klart, men sen blir det ett pinnhål krångligare: "Med hybridisering kan introgression ske. Introgression är genflödet från en population till en annan när fertila hybrider återigen hybridiserar med föräldrapopulationen." Okej, blev det klart så här långt ...?
Men nu lär det vara så att botanikerna gärna påstår att hybridisering leder till nya arter och ny anpassningsförmåga. Och det kan jag väl tycka att låter ganska rimligt så här i försommarens vildaste grönska. Men som vanligt är det vi djurvänner som krånglar till det igen. "Zoologerna fokuserar däremot mer på hur reproduktiv isolering leder till artbildning med hjälp av hybridisering, som ger hybrider en lägre fitness och anpassningsförmåga jämfört med föräldraarter." Det hade jag aldrig tidigare tänkt på när jag står där med kameralinsen riktad mot Har-alds stela öga. Det närmaste jag kommer hybridisering är att jag i en dylik situation kan känna ett visst intellektuellt övertag gentemot min ludna men tämligen korkade vän. Vilket självklart och mödolöst leder oss till en avslutande variant på detta korsningstema.
Hybris betyder ju bland annat övermod, högfärd, överdåd, självförhärligande och storhetsvansinne, och innebär i sin tur att människan vill vara både människa och gud samtidigt. Att den konstellationen slutar riktigt illa hade jag redan tidigare nästan förstått. Men tydligen bara nästan eftersom jag fortfarande reagerar så starkt när jag i min omgivning noterar, eller själv blir utsatt för andras, narcissistiska beteenden. Är det med andra ord mitt eget latenta högmod som sist och slutligen får sig en släng med sleven?
Vid alla plankorsningar finns varningslampor och -signaler. Måtte jag se och höra dem i tid. Ett kors kan betyda både död och liv.
Vinjettfoto: Spårvägar från Centraljärnvägsstationen i Helsingfors till Böle station där lågt framme med Köpcentret Triplas skyskrapor i fokus.
Käk
FN uppmärksammar idag World Food Safety Day och jag noterar inledningsvis vad Terminologifrämjandet skriver om "food security" och "food safety":
"Ett huvudsakligt problem är (alltså) att de engelska termerna ibland används synonymt när de faktiskt står för olika begrepp. / Så hur ska man då beskriva begreppen bakom dessa termer? Jo, food security står för ´trygg försörjning av livsmedel´, dvs. att det finns tillräckligt med livsmedel till alla som behöver, medan food safety står för 'det att livsmedlen är säkra att konsumera'. Begreppsförklaringarna är förankrade och inarbetade inom EU. Där rekommenderar de svenska översättarna tryggad livsmedelsförsörjning för food security och livsmedelssäkerhet för food safety."
Mitt problem är inte bristen på utbud av föda utan närmast tvärtom: jag har alldeles för mycket att välja bland. Samtidigt ställer min kropp (läs: mage) vissa krav för att den ska må bra. Sett ur min mages perspektiv finns det nämligen förhållandevis få födoämnen som jag riskfritt han inmundiga. I tanke och fantasi uppstår därmed ett smärre slagsmål: känslorna frestas av det dignande utbudet men kroppen (magen) ställer sig på bakhasorna. Min livsmedelsförsörjning är i princip tryggad många gånger om men med min livsmedelssäkerhet är det lite si som så(s). Ja, livsmedlet i sig är förstås säkert, men inte nödvändigtvis i förhållande till min egensinniga mage som är mycket osäker.
Men i det världsvida perspektivet är mitt problem dock mindre än en mikrobisk nerbantad bagatell – jag lever ju i ett ofattbart överflöd! Min mat/mag-utmaning påminner mest om en känd kreativitetsteori; ju fler idéer desto större möjlighet att någon av dem är värdefull och unik. Överfört till dagens mattema: ju större utbud på livsmedel desto fler alternativ som även jag (magen) kan acceptera. Men fortsättningsvis är det självfallet jag själv som måste utforska hur säkert detta utbud är just för min specifika mage, och själv ta ansvar för min hälsa. Hur ofta har jag inte fallit för den förföriska frestelsen, kort och intensiv, och sedan fått lida pin i många timmar, ibland dagar.
Mat och kropp är bara en sida av utmaningen, själ och ande vill också ha nånting att säga i det här kulinariska sammanhanget. Helst vill jag ju bara slå dövörat till, låta mig förledas av näsans doftmolekyler och ögats lystra blick. Men bakom örontrumpeten hör jag Robban Brobergs självrannsakande klagovisa om det motsatta stönet, och jag måste motvilligt instämma i refrängen: Jag måste hej-, jag måste hej-, jag måste hejda mig, när jag ser en tjusig ... leverpastej?
