Ute å cyklar
I allmänhet cyklar jag utomhus men när det gäller havregrynsgrötmyndigt prat i allmänhet och krystat blåggbläddrande i synnerhet är jag inte helt främmande för kritiken att jag ibland, kanske, är ute å cyklar, och att det troligen sker inomhus. I själva verket tror jag det är vanligare att jag är ute å cyklar inomhus än att jag cyklar utomhus och pratar strunt. Jag vet inte hur det är med andra men i allmänhet håller jag käft när jag trampar på och öppnar pratkvarnen först när jag, utpumpad och spak, parkerat mig och min hjulbenta kompis.
Men knappt har jag stängt dörren bakom mig förrän jag alltså i alla fall är ute å cyklar: besserwissermentalitet och ett ohämmat behov av offentlighetsbekräftelse är som väloljade kättingar och minst femton muskelkrampsbefriande växlar när jag, troskyldig och blåögd, sadlar Pegasen och med hjärnan som störtkruka och med berått mo(r)d ger mig ut längs alla dessa ordslingrande meningar och brutala tankestup som knappast någonsin noterats på en detaljerad karta de senaste åren, än mindre registrerats av en kompass.
Till mitt försvar kan jag dock konstatera att jag är i gott cykelsällskap. Apropå nyss nämnda grötmyndighet tänker jag just nu på reaktionerna på statsministerns skattefria morgongröt, ett ramaskri som mest påminner om tusen skrälliga ringklockor och minst lika många högljudda signalhorn i alla (o)tänkbara falska tonlägen: Det om något kallar jag att vara ute å cykla! Må det snarast noteras i Riksdagens protokollsböcker: jag betalar gärna en cent extra i skatt för att den sanna marina, för att inte säga den verkligt jordnära statsministern, på statens bekostnad varje morgon, dag ut och dag in så länge hon innehar den ljusröda ledarblusen, ska serveras en stor portion livgivande och stressänkande finsk havregrynsgröt, ja, eller om hon så hellre vill; viiden viljan puuro. På dylikt sätt preparerad och näringsfylld till kropp och själ är det sedan ett sant nöje för henne att kasta sig ut i trafiken bland alla sanna finländare som, trots den tidiga timmen, sina vanor trogna redan är ute å cyklar.
Vinjettfoto: Photoshopmanipulerad bild av stadscyklarna i huvudstaden.
Goja
På World Parrot Day är det alldeles normalt och egentligen självklart att prata lite goja. Och det gör jag alldeles speciellt nere i blåggen där Veckans foto lätt och ledigt leder in till ett vänligt näbbande och kraxande. Men här, på paradplats, ska jag försöka vara lite seriös. Nämligen: Man behöver varken befinna sig i karantän, uppvisa en massa karamellsöta charader, missbruka datorns hårdvara, eller för den delen känna sig garanterat paralyserad eller rent av dödförklarad för att inse att redan dessa paradoxala haranger snabbt uppenbarar språkets paranoida och ultrarapida karaktär. Bara i förra meningen flaxade det nämligen en ara i tretton olika skepnader och fjäderdräkter i språkrabatten. Och det är väl ett fullgott bevis på att hjärnans språkdjungel fortfarande måste anses geniförklarad.
Det handlar alltså om aror. Och eftersom de har så tilltalande namn må en kort uppräkning tillåtas: Blågul ara, Blåstrupig ara, Dvärgara, Grönvingad ara, Mindre soldatara, Röd ara och Större soldatara. Det här är riktiga aror. Men så finns det papegojor som kallas ara men som inte tillhör släktet. Några exempel: Blågrön ara, Blåhuvad ara, Blåvingad ara, Gulnackad ara, Indigoara, Rödbukig ara och Spixara.
Och de är många, ara-arterna alltså: närmare 400 indelade i 92 undergrupper. Och de är inte enbart några dumma pratmaskiner som högljutt och mekaniskt upprepar ljud och röster. För knappt två år sedan publicerade tyska Max-Planck-Institut für Ornithologie en studie som visade att en Gråjako i fångenskap hjälpte en annan papegoja att få mat utan att själv bli belönad. Den här formen av altruistiskt beteende förekommer bland primater men nästan aldrig bland fåglar. Kanske det är dags att omvärdera inställningen till de här färgstarka, och nuförtiden ofta utrotningshotade tipporna. Kloka eller inte – stiliga och sympatiska är de helt oberoende och borde skyddas med alla till buds stående medel.
Att prata goja är ingen konst, i alla fall inte för en människa. Men Goya – det är konst det.
Vinjettfotot är taget på Högholmens Zoo, papegojan som Veckans foto nertill är fångad på linsen i Kolmårdens djurpark.
Produktpandemi
Jag är omgiven av saker, av produkter, av märken: kläderna jag har på mig, föremålen jag hanterar genast från tidig (rytmisk) morgon – badrock (!) av Ristomatti Ratia, bassalva (Carbalan) som även används som tvål, diverse skönhets- och attraktionsbefrämjande märkesprodukter från det irländska företaget Pomp & Co (bl.a. smidig skäggstubbssalva (snyggt ord!) och skönt doftande Salted Tonic Spray för att få ordning på de sista stråna på flinten), ett tiotal boxerkalsonger av märket Björn Borg och ungefär lika många av märket Calvin Klein, en massa t-skjortor (mörkblåa och vita) som i nacken är signerade Bodyguard, ett antal skjortor som presenterar sig Fynch-Hatton, byxor (Wrangler) skor (Ecco), mina glasögonbågar (Moskot), armbandsuret (design Daniel Wallgren), den blåa ryggsäcken (Haglöfs), telefonen (IPhone), datorn (Imac Apple), två separata högtalare (JBL), pianot (Yamaha CLP-645), bilen (VW Golf) och minst femton par Happy socks, troligen tillverkade av barn i Indien.
Det är inte riktigt klokt. Jag kunde fortsätta halva förmiddagen med att räkna upp prylar och produkter av ett visst märke (mikro, elvisp, vattenkokare, spis, radio, TV, cykel med mera, med mera), som är så självklara att jag noterar dem först när de inte fungerar eller inte finns tillgängliga. Ändå vill jag inte påstå att jag är någon märkesfreak eller ett speciellt grisigt konsumtionsmonster. Tvärtom håller jag låg profil med det mesta jag konsumerar, spenderar möjligast lite pengar på prylar, kör med gas, flyger bara två-tre gånger per år utomlands ... Ja, du förstår pointen: jag ÄR ett prylmonster, jag ÄR en produktfånge, jag ÄR en konsumtionssamhällets märkesfixerade slav. Och allt detta dessutom utan större betänkligheter eller baksmällor. Möjligen reagerar jag något lite på att mina glada och färggranna strumpor tillverkas av lessna mörka barn för en struntsumma i ersättning. Men vill jag vara fin så får jag väl lida lite psykiskt pin.
Nå, jag säger förstås inte att PRODUKTEN i sig är ett problem (jo, ibland är den det), men att jag bokstavligen tar saker och ting för givna. Och att jag NOG är ganska märkesmedveten i alla fulla fall, åtminstone vad gäller bilar, glasögonbågar, pianon, datorer, telefoner, strumpor, kulspetspennor, kameror, eltandborstar och rakbladstillverkare. Och att jag nog helst flyger med Finnair (sen när det är dags igen). Ja, det är lika sorgligt som det är sant. I själva verket har jag bedövat mitt redan från förut så skamfilade moraliska rykte med att bara lite lätt rycka på de smala axlarna åt allt detta produktfixerade. Men ett måste jag erkänna: jag är mycket fundersam, mycket fundersam, hur jag ska klara mig utan alla dessa prylar och märkesprodukter i Evigheten. I en hel Evighet!?!
Oändligheterna
Det här med avstånd och siffror är helt hopplöst omöjligt att förstå ... När Marcus Rosenlund noterar att de lite mera avlägsna platserna i rymden är på 45 MILJARDERS LJUSÅRS avstånd från jorden svartnar det liksom framför ögonen, det går bara inte att fatta. ETT ljusår = den sträcka en ljusstråle färdas i rymdens vakuum under ett år, vilket lite mera noga räknat alltså lär vara 9 460 730 472 580 801 meter. Försök nu sen multiplicera med 45 miljarder ... Jag vet inte ens hur många nollor jag ska placera efter de där 45, men så många nollor är det att jag börjar känna igen mig själv. Uträknat i meter räcker mitt måttband liksom inte riktigt till, allra minst min linjal.
Och jag tänker mig att det är något liknande när jag blickar inåt, in i mitt eget oändliga mörker – det tar inte heller slut. Eller är det så? Jag har nämligen också lite svårt att greppa det här med kropp, själ och ande. Kroppens dimensioner kan jag nu ännu fatta och förstå även om jag ibland undrar hur det är möjligt att mina muskler och hudhängen placerar sig lite nyckfullt och med åren allt mer egensinnigt runt skelettkonstruktionen. Det har säkert nånting med gravitationen att göra (även om inte ens jordens klokaste hjärnor vet vad gravitation egentligen är). Och jag misstänker att skulle jag vara kvinna skulle jag sannolikt skylla mitt hängande bukfett på graviditeten i stället, men det är ett sidospår och en bagatell i sammanhanget. Min första fråga är (efter att ha lämnat frågan "Vad menas med själ" obesvarad): Var, och hur, klistrar sig själen mot kroppshöljet, var tar psyket så att säga sin början? Och den andra frågan är då självfallet; böjer sig psyket inåt eller utåt, eller i värsta fall åt båda hållen? Befinner sig alltså psyket/själen (är det överhuvudtaget samma sak ...?) i kroppen, på kroppen eller svävar det (psyket, den; själen) lite vilset omkring som en första-maj ballong ovanför kroppen? För själen är väl ändå en del av kroppen ...? Med årets halvnerstängda wappen i färskt minne kan vi dock lämna den frågan åt sitt eget öde, det finns trots allt viktigare saker att fundera på.
För det är nu jag kommer tillbaka till det rosenlundska perspektivtänkandet: Människan är ju nämligen också ande. Liksom beträffande själen har jag inte ett minsta haju (hum på svenska) om vad ande egentligen är för något (annat än att det är något högst gudomligt), hur den ser ut, var den befinner sig och framförallt; hur den fungerar. Min första kvalificerade gissning är att anden (Gud) sitter på förarplats där längst bort, 45 miljarder ljusår framåt till höger (eller vänster?), där tiden och rymden fortsätter att breda ut sig (för det gör den väl ...?). Min andra kvalificerade gissning blir då självfallet att något liknande sker med anden (det gudomliga) i mig: Den har passerat myelinskidor, dendriter och synapser för evigheter sedan, korsat vintergator proppfulla med celler och cytoplasma och annat fantasieggande kroppsskrot, och fortsätter ständigt vidare, inåt, neråt. Nånting i mig är alltså på väg nånstans ännu djupare, ännu mera avlägset. Eftersom rymden varje bråkdel av en sekund öppnar nya vyer, nya världar för den framrusande tiden måste det ju rimligtvis också ske något liknande i den andra riktningen, längst in i mitt innersta väsen.
Eftersom det här resonemanget redan från början är i snurrigaste laget är min tredje kvalificerade gissning att dessa två, rymden och anden, en vacker dag (nå, det kan eventuellt också ske en gråmulen halvruggig kväll i slutet av november, eller i april, men mindre sannolikt i början av ljuva juli) kommer att frontalkrocka med en så ljudlig smäll att det rimligtvis krävs en hel evighet att reda upp den röran. Men enligt alla gudomliga kalkyler och löften är detta partaj inte bara ett småmuntert och småfnissigt födelsedagskalas utan en enorm, ständigt nyskapande festivalarena där det enda som smittar är glädjen. Där har alla det så innerligt roligt att man skulle skratta ihjäl sig om det bara vore möjligt.
Någon som protesterar mot detta glasklara resonemang?
Foto: Närbild av vissnande blomma som manipulerats lite grann i Photoshop för att motivet samtidigt ska associera till den ofantliga rymdens färger och former.
MUUU ...
Man saknar inte kossan förrän båset är tomt.
Med tanke på att kossornas antal i detta land är tämligen begränsat borde det gamla talesättet, i takt med tiden, kanske modifieras en aning. Jag kan bjuda på en egen variant, utmejslad efter år av förtvivlad kamp med hjärnans inlåsta celler: Man saknar inte tanken förrän skallen är tom. Men vid det laget är det dock troligen redan för sent eftersom man i allmänhet, och jag i synnerhet, inte brukar komma ihåg vad jag glömt och följaktligen inte är medveten om katastrofen. Kossan och minnet har förvisso mycket gemensamt och framförallt kan båda vara på rymmen och blir först då uppmärksammade och hett efterlängtade.
Det är alltså med tankar som med kossor: De kan helt lugnt acceptera att vara fasttjurade (en ko fasttjurad ...?) åtminstone en tid men sen måste de släppas lösa och fria. Nu har den påtvingade isolationen fått tankekedjorna nästan att rosta och behovet av ystra språng och högljudda muuanden börjar vara akut förestående. Det som dock allt mera bekymrar mig är att jag inte riktigt vet vad jag under tiden har glömt, vad jag rimligtvis borde komma ihåg att sakna för att inte sjunka ner i ett meningslöst grått töcken. För när hjärnans innehåll en gång gått sin kos (!) är det definitivt ajöss och guddbaj med alltsammans.
Men en sak tror jag mig ha lärt under coronainstängningen: Det är viktigt att kolla sina kossor varje dag, att inspektera tankebåsen och klappa om varje lite idé som eventuellt dyker upp. Ju mindre yttre aktivitet desto större orsak att röra om i åsiktskvarnen, vädra och städa i föreställningsspiltorna. När den yttre världen försjunker i vintersömn måste jag vifta extra energiskt med svansen för att hålla de efterhängsna depressionsflugorna på avstånd. Och i stället – om inget annat hjälper – idissla gamla uppslag, kanske en gång till pröva ett och annat snedvridet fantasifoster eller till och med chansa på att ett spontant hugskott kan sätta fjång på skallen. Huvudsaken är att inte lägga sig ner i dyngan och tjura.
Foto: Kossorna hör hemma i Helsingfors universitets undervisnings- och forskningsgård i Vik.
Framsteg
Det är mycket jag inte kan och ibland grämer jag mig åt mina brister. Dansen hör till de talanger jag inte riktigt behärskar, trots ett antal seriösa försök till inlärning.
Det började (och nästan slutade) i Åke Blomqvists legendariska dansskola på Georgsgatan i huvudstaden på tidigt 60-tal, foxtrotens och twistens gyllene era. Skolans jullov skulle på den tiden ägnas åt en intensivkurs i dans vilket i praktiken även innefattade en outtalad och indirekt grundkurs i vett & etikett mellan könen, de förpubertala. Om Åke Blomqvist kan mycket positivt sägas och det kanske bästa med honom var ett slags självklar gentlemannaattityd som bland annat innebar att ingen favoriserades, alla behandlas med samma respekt. Jag noterar speciellt just det här med tanke på att jag var ett utseendemässigt undantag såtillvida att halva ansiktet och delar av halsen var svårt belamrade med såriga eksem och infekterad hud. Att som förväntansfull bröstknoppande 14-årig flicka sammanföras med en småsvettig och osäker pojkvarelse med ett så påtagligt fysiskt handikapp måste ha varit uppenbart motbjudande. Men Åke skötte parbytena med en självklar naturlighet som jag många gånger senare har tackat honom för i mina tankar.
Men idag på den internationella dansens dag tänker jag i första hand på vad som glädjer mig att jag inte kan: Att dansa efter någons pipa. Vissa saker är bra att behärska, i andra situationer krävs det en viss kompetens att inte inneha kompetensen. Sålunda kräver alla arbetsplatser en viss följsamhet och smidig anpassning, ungefär som rörelserna på en äkta finsk tanssilava en sommarljum lördagskväll på den tiden när det begav sig. Men när orkesterledaren inte själv behärskar rytmen och melodin utan i stället fortsätter att vifta och kräva att man ska dansa efter hans egenmäktiga toner vet man hur konsertprogrammet kommer att gestalta sig. När orkesterledaruppdragen sedan, i brist på hunsade musiker, tagit slut kan man ju alltid försöka dirigera en skrammelorkester i pressen. JAG JAG JAG låter det rytmiskt och grötmyndigt från dirigentpulten i ett desperat försök att ännu upprätthålla en air av briljant och allvetande musikorakel. Medan publiken av ren självbevarelsedrift diskret försvinner ut i foajén fortsätter oljudet inne salen. Bakom den krampaktigt påklistrade dirigenttiteln gråter ett litet barn som aldrig fick leka och dansa, som aldrig fick vara svag och osäker, som inte fick trampa i klaveret. Somliga lärde sig aldrig tango och jive, andra fortsätter att blåsa i sin pipa fast ingen mera lyssnar – det ena nästan sorgligare än det andra.
Ett avsteg från ett elegant danssteg kan med stormsteg förvandlas till ett snedsteg på den egna karriärens trappsteg vilket självfallet inte är något beundransvärt framsteg.
Foto: Artistgruppen Hurjaruuths Vintercirkus i Kabelfabriken i januari 2020.
WIPO
Idag ska jag lära mig ett nytt ord: WIPO. Det är en förkortning av World Intellectual Property Organisation, det vill säga den FN-tillkopplade organisation som skyddar min skapande hjärna från att hamna i klorna på skrupellösa skurkar som mer än något annat vill saluföra mina odödliga konstnärliga alster utan att först be mig om lov och allra minst betala för dem. Denna immaterialrätt är på intet sätt självklar och automatisk utan en följd av en lång rad initiativ och åtgärder som sträcker sig åtminstone 140 år tillbaka i tiden. Det var i samband med Världsutställningen i Wien 1873 som ett antal presumtiva utställare vägrade att ställa upp av rädsla för att deras idéer skulle stjälas eller kopieras. Det blev inledningen till en rad internationella överenskommelser, bland annat Bernkonventionen 1886, Madridöverenskommelsen 1891, BIRPI som grundas 1893 och som i sin tur 1970 förvandlades till fackorganisationen WIPO underställd FN. Det här arrangemanget betyder att många idéer och produkter som hjärnan producerat skyddas av lag och förordning: patent, varumärken, mönster, upphovsrätt, heraldiska vapen och namn – självklart i vår moderna värld, men icke desto mindre värt att noteras även, och kanske i synnerhet, idag.
Det här fick mig att backa ett steg, att tänka efter vad som egentligen är den konstnärliga skaparlustens och –förmågans förutsättningar och villkor. Jag menar; i "alla tider" har människor sagt: Nu hinner jag inte måla den där tavlan, nu hinner jag inte skriva den där romanen eller komponera den där visan, men sen när jag blir pensionär ska jag ägna största delen av tiden åt min latenta skapande förmåga. Det vet alla hur det slutar – inte en målarpyts så långt ögat når, knappast ett enda manusark på det välstädade arbetsbordet. Och bara en massa damm på det slitna pianot. Kreativiteten kräver självfallet ett visst utrymme, både fysiskt och tidsmässigt, men det är i allmänhet inte tidsbristen som lamslår kreativitetsnerverna.
Skaparförmågan kräver nämligen daglig stretchning, hjärn- och hjärtmuskler måste dagligen aktiveras och irriteras, lockas och pockas. Den amatörmässiga hobbyverksamheten kan nöja sig med spontana hugskott och snabba inslag men så fort kvalitetsribban höjs med några decimeter är det andra bullar som gäller. Vanan, och med den sammanhängande rutinen, är ett slags grundförutsättning för att de skapande talangerna ska kunna gro och framförallt för att de ska kunna växa. En kreativ hjärna som sovit i 50 år vaknar inte i första taget, och också om den vaknar tar det sannolikt ganska lång tid innan hjärnans synapser har plogat upp nya fåror som tankefröna kan hämta sin näring ifrån. Kroppen behöver daglig motion, och så också hjärnans idéyngel.
Nu i slutskedet (?) av den lamslående coronahistorien är det många som alldeles speciellt saknar alla dessa biografbesök, teaterföreställningar, konserter och biblioteksvisiter som inte bara tillför helgen en guldkant men hjälper oss att överhuvudtaget navigera i vardagen. Men hur ska konstens producenter och centrala aktörer reagera när månader (ett år!) av social nedstängning, som i väldigt många fall betytt ett konstnärligt dödläge, hävs. Vem har redan döden dött, vem ska återuppstå på den tredje föreställningsdagen? Vem har ansvaret för att skapandets värk förvandlas till ett konstnärligt verk?
Foton: Gatuartister i York, England
Smile
Det här är inget skämt men det är faktiskt Humor-dagen idag, åtminstone i USA (där man har fler konstiga temadagar än någon annanstans på jordklotet). Och det tycker jag är en skrattretande rolig idé som min hjärna gärna tar fasta på. Och jag spanar in bokhyllans humoravdelning och konstaterar genast att det mesta där är bara lagom roligt, ibland nästan inte alls roligt. Eller har jag ingen humor mera, har den förändrats, förvanskats, skrumpnat in till ett torrt russin?
Världen förändras. Och scenografin. Och inte minst huvudpersonerna. Gunnar Sträng, legendarisk svensk finansminister, gillade att berätta historier i allmänhet och om Kekkonen i synnerhet. Nu var Kekkonen och fiskade i norrländska vatten och det kom ett bud om att ett barn hade fötts i en närliggande gård men att man saknade en våg att väga det lilla knytet. Kekkonen lånade chevalereskt ut sin fiskvåg och när barnafadern returnerade vågen frågade Gunnar Sträng hur mycket den nyfödde vägde. Utan en min svarade bonden: – Tretton och ett halvt kilo.
Nå, det var ju nästan vad man väntade sig av den historien. Men den här lilla godbiten fungerar ju fortfarande:
Birgitte Bardot fick ett friarbrev från en brasiliansk multimiljonär: – Madame! Efter ingående funderingar erbjuder jag Er härmed att bli min hustru. Jag äger ett oräknat antal dollarmiljoner. Min hustru bör tycka om lugna familjekvällar, lyssna på mig och om det behövs hålla tyst. Vidare begär jag trohet för livet. Den eftertraktade skådespelaren svarade: – Lyssna? Tysthet? Trohet? För livet? – Köp er en hund!
När Monty Phyton-komikern John Cleese skrev första delen av sina memoarer gav han den namnet "Men hur som helst ... " som ett slags kommentar till alla som försöker berätta en rolig historia men i det avgörande ögonblicket kommer av sig. För det är förvisso en konst att få knorren att sitta där den ska. Och ofta krävs det ett intelligent grepp för att klämma ut den sista bitterjuva smaken ur själva härligheten. Eller som Robin Williams ordade apropå en ekonomisk tvist mellan honom och Disneybolagen: – Enda anledningen till att Musse Pigg har fyra fingrar är att han ska slippa plocka upp notan.
Och apropå intelligent humor. Tage Danielsson skaldade i sin Postilla (profana predikningar och betraktelser) på den Goda Smakens Söndag: När du äter mat som smakar pest / samlas smakens lökar till protest / Likadant, om man ser rätt på saken / är det med den andligt goda smaken / Ord och handlingar som äro lumpna / göra lätt ditt inres lökar skrumpna.
Idag är roligheterna digitaliserade och utspottade på alla tänkbara cybermoln därifrån de spöregnar ner över en paraplyfattig publik. På twitter ska man som bekant vara kortfattad och det ställer stora krav på skribenten. Här, om nånstans, skiljs agnarna från vetet. Eller kanske det är vettet? I boken Sveriges roligaste på 140 tecken får man en bra översikt av det humoravfall som likt flagande vulkanaska förmörkar komikkupolen. Är det här roligt? Hmmm ...
Min twitter är putslustig och nästan död. Som en pensionär.
Om Gud inte ville att man skulle fisa barn i huvudet hade han inte gjort dem 70 centimeter höga.
Man vet att man har bajsat duktigt när det dunkar till i toan i slutet av spolningen.
Medan jag sover får jag fler followers. När jag vaknar och börjat twittra droppar folk av. Jag är alltså mer intressant när jag sover.
Drottning Silva säger i Expressen att hon blev upprörd över Altzheimersryktena. Sedan glömde hon bort dem.
Parkerade just på en handikappsplats! Jag menar, jag är plattfot, vänsterhänt och fjolla – hur mycket mer kan man begära???
Foto: Ung spanjorska på ett torg i spanska Alicante där hon tillsammans med en rad andra ungdomar utförde någon form av performance. Året var 2019.
Blicken
Grattis Leonardo di ser Piero da Vinci! Idag är det 569 år sedan du föddes – ett mera ojämnt födelseår får man söka efter! Jag skulle knappast ha noterat det annars men så tyckte jag att mitt foto av den eleganta emun (taget i djurparken i Benidorm i östra Spanien) färg- och stilmässigt påminner om dina teckningar i gulockra och sandbrunt. Och därför slog jag upp lite fakta om dig och upptäckte detta med födelsedagen. Grattis alltså!
Men jag kunde ju lika gärna gratulera mig själv också, inte för att jag kan teckna eller måla eller uppfinna, men för att jag ibland, (ibland!), kan skapa fotografier som är något mera än rena rama avbildningar ("kuka se kissan hännnän nostaa jos ei kissa itse!). Det handlar inte om någon medfödd konstnärlig begåvning men kanske om resultatet av flitigt övande och dagligt knäppande (ca 15.000 foton per år). Som sagt, och det måste erkännas, sällan blir resultatet riktigt bra. Min kvalificerade gissning är att 80% av mina fotografier är mediokra och alldagliga, 10-15 % har hyfsad kvalitet och kan användas i tryckta media och på bloggen. Men det är nog bara högst fem % som höjer sig över mängden. Just det: 5 av 100 fotografier sparar jag i lämpliga mappar på datorn för kommande bruk, resten fungerar som visuellt avfall och, i värsta fall, som varnande exempel.
Med detta vill jag idag på WORLD ART DAY ha sagt att allt medvetet konstnärligt skapande ohjälpligt medför också en hel del slaggprodukter. I själva verket är det just detta som skiljer amatören från proffset; amatören nöjer sig med det halvgoda, den seriösa konstutövaren gräver djupare, försöker mer, börjar om. Som du, Leonardo, gjorde. Tvivlade du någonsin på din förmåga, eller förlöpte det mesta som på Strömsö? (Strömsö är en plats utanför Vasa här i Finland där allt man skapar blir perfekt redan vid första försöket).
Mycket handlar om blicken, har jag förstått. Att se. Men jag har upptäckt ett paradoxalt fenomen: Först knäpper jag en bild, sen efteråt ser jag finesserna. Jo, jag anar kanske saker och ting och tänker mycket på kompositionen, men det är som om ögonen skulle öppnas först efteråt. Nånting liknande är det med skrivandet; först kommer orden och meningarna, sedan dyker tanken och insikten upp mellan raderna. Skapandet är ett trolleri, ett slags verklighetsframkallning. Jag gissar att du också ibland blev förvånad över vad som uppenbarade sig på duken eller pappret? Som jag idag, när jag plockade in bilden av emun från den separata hårdskivan till datorns stora skärm. Och det var då jag tänkte på dig och dina fenomenala teckningar. Tänk att det råkade ske just idag – på din 569-årsdag!
Bortom molnen
Först några enkla tal som lätt uppvärmning: Jag är 1,79 meter hög/lång och känner ibland av en lätt svindel när jag snabbt stiger upp ur sängen. För andra sker det kanske först på 2500 meters höjd när de drabbas av höjdsjuka. Och härifrån uppåt blir det snabbt ganska motigt. 8000 m ö h definieras som rena rama dödszonen – risken att kollapsa av syrebrist på de här bredd-, jag menar höjdgraderna, är klart överhängande. Mount Everests topp, jordskorpans högsta punkt, befinner sig 8.848 m ö h, på andra sidan livet, alltså. Och därifrån uppåt 10–18 km har vi sedan troposfären som gradvis övergår i stratosfären. 37,6 km är höjdrekord för flygplan utan raketmotor eller liknande och vid 80,5 km (50 miles) börjar rymden enligt NASA. Men Fédération Aéronautique Internationale anser att rymdens gräns går vid exakt 100 km och har därför där ritat in ett lååångt streck mitt i detta ingenting, den sk. Karmanlinjen. Strax ovanför strecket, på 110 kms höjd kan man snudda vid norrskenets undre gräns. Men för att komma upp i en någorlunda stabil omloppsbana runt jorden måste man ta sig till 160 kms höjd. Och ytterligare några tänka-på på väg uppåt i karriären: 360 km är medelhöjd för Internationella rymdstationen, på 35.768 km:s avstånd har vi Geostationära banan med sina väder- och kommunikationssatelliter och därifrån tio gånger längre bort, det vill säga på 320.000 kms höjd, kolliderar vi med den närmaste av Lagrangepunkterna (L1) – platsen där jordens och månens gravitation tar ut varandra. Det säger sig självt att här ska man inte uppehålla sig länge eftersom det sliter och drar alldeles förskräckligt åt två diametralt olika håll samtidigt.
Om inte de här siffrorna får det att snurra lite extra i planeten så kanske det behövs lite excentriska fakta. Allt snurrar för det första runt solen men Månen snurrar ju dessutom runt jorden. Avståndet mellan jorden och månen är för övrigt cirka (cirka!) 385.000 km. Problemet (?) är att den här separationen tilltar med cirka (cirka!) tre centimeter (centimeter!) per år och det skapar ju naturligtvis stort huvudbry för varje nogräknad individ. Och inte går det heller att riktigt klart slå fast avstånden från Solen till de enskilda åtta planeterna i vårt solsystem, för dels befinner de sig inte i en rak linje, dels är deras omloppsbanor inte helt runda utan har mera formen av ellipser. Men i det här sammanhanget kan jag nöja mig med vissa medelvärden. Från Jorden till grannplaneterna gäller alltså följande avstånd: Till Merkurius 91 691 000 km, Venus 41 400 000 km, Mars 78 340 000 km, Jupiter 628 730 000 km, Saturnus 1 275 000 000 km, Uranus 2 723 950 000 km och till Neptunus 4 351 400 000 km.
Men lugn, bara lugn, för det här är bara början. Vårt solsystem är en del, pytteliten del faktiskt, av vår galax som ju bär det ståtliga namnet Vintergatan. Diametern är anspråkslösa 100 000 ljusår (ett ljusår = den sträcka en ljusstråle färdas i rymdens vakuum under ett år, vilket lite mera noga räknat är 9 460 730 472 580 801 meter. Plus minus några centimeter). Vintergatans tjocklek är anspråkslösa 12 000 ljusår. I denna vår gemensamma intima inre krets trängs sedan 200–400 miljarder (här fallerar matematiken ordentligt) stjärnor. Vår egen kära sol befinner sig på anspråkslösa 28 000 ljusårs (ljusårs ...) avstånd från centrum (snacka om förorter ...). Men det är ju en bagatell jämfört med att det finns flera miljarder (cirka, cirka ...) galaxer i universum. Och om jag inte fått det hela helt om bakfoten så fortsätter alltsammans dessutom att expandera och utvidga sig med ljusets hastighet. Och det här har pågått i drygt 13 miljarder år (vanliga hederliga 365-dagars år, men dock).
Idag på Internationella dagen för bemannade rymdfärder får jag en vag, ytterst vag, ja nästan mikrobiskt liten aning om att nånting inte riktigt stämmer, att någon troligen tänkt en aningens aning fel. För hur långt man än åker – förbi Månen, förbi Mars och Jupiter och ännu längre bort – så kommer man ju liksom aldrig riktigt fram. Man skulle ju nämligen eventuellt (eventuellt ...) kunna tro att planeterna är behändiga små hållplatser på vägen till evigheten men då har man nog haft livskartan riktigt fel svängd. Himlen finns nämligen inte i rymden
Fotnot: Fakta hämtade från Wikipedia, Geologia.fi och Swedish National Space Agency. Foto: Åskmoln ovanför Helsingfors.