Himlaspråk
Koko kokoon koko kasa! – Koko kasako? – Koko kasa!
Finska – går det att lära sig finska om man inte är född med språket? Det är i högsta grad tveksamt. Jag sörjer fortfarande att jag inte tillräckligt tidigt i livet kom i kontakt med den finska kulturen och verkligheten. Samma inlärningsmässiga fördröjning skedde med musiken. Och konsten. Och historien och botaniken och geografin och, framförallt, med matematiken: Min utvecklingsstörning började tidigt och snarare tilltog än minskade under hela min miserabla skoltid. Jag var en rekorddålig elev och min finska okunskap var lika beklämmande som den var verklig. Idag på det finska språkets dag tackar jag högre makter för att jag, trots alla brister, har ett slags dubbel kulturidentitet, att min kropp faktiskt omsluter en stereofonisk resonanslåda som hanterar och konsumerar två språk tillräckligt bra för att jag ska kunna tassa fram på två ben samtidigt (visserligen lätt haltande, men dock).
Språk – det är väl i första hand identitet? Självkännedom och kulturtillhörighet byggs upp av språkets många små detaljer, reservdelar och vässade verktyg. Modersmålet och fadersmålet känsloladdar och begripliggör kontexten, ord och meningar målar storståtliga motiv bakom pannloben. Men det andra språket mångdubblar och färglägger verklighetsbilden ytterligare, fördjupar och förskönar. Och jag avundas i hemlighet alla dessa barn som växer upp i två- eller flerspråkiga hem och miljöer och som liksom bara i förbifarten göds med mångkulturell basföda. I min tankevärld utrustas de rimligtvis med en mångfald av emotionella och intellektuella redskap som i sin tur en vacker dag kommer att rasera gränser och öppna många nya fönster, både inåt och utåt.
Jag skriver och talar flytande på svenska, och lyssnar nästan mödolöst på finska. Sammantaget ger det tanken och livsinnehållet en viss riktning och bidrar till ett nästan kontinuerligt mentalt bildflöde, mer eller mindre meningsfullt. Men jag har långt till det praktiska och självklara briljerandet med ord och uttryck på finska som jag noterar hos somliga närstående individer i min vardag där språk och identitet på något förunderligt sätt är integrerade i både hjärna och hjärta. Jag har ett språkhjärta men språkhjärnan fallerar. Om det finns ett helvete så är det ganska klart för mig att man där högljutt och gruvligen beklagar sig på språk som ingen förstår eller bryr sig om. I himlen däremot snackas det helt säkert både svenska och finska. Och det i en hel evighet! Månne jag inte på den tiden ska lära mig något mer än koko kokoon koko kasa. – Tuliko selväksi?
Vår
Det här med att blogga, eller som jag gör; BLÅggar, är en ständig balansgång (apropå färger) mellan svart och vitt, mellan seriöst allvar och mer eller mindre smågalen humor. Påsken har visserligen bidragit med vårens pastellfärger, den långa fastan har avslutats med lammstek och pascha (i teorin, dock ej i min praktik), och samtidigt har löften om nytt liv och nya verkligheter än en gång tillkännagivits. Framtiden borde alltså vara väl förspänd. Och det är just vad den är: För spänd.
Jag känner det i min kropp som en gnagande oro, ett ganska distinkt molande i solarplexus. Strax före påsk fick jag min första coronaspruta och det ger min kropp en viss uppståndelsechans. Ännu en månad, minst, hålls också jag på sträckbänken och om den sociala avhållsamheten och den fysiska inlåstheten fungerar öppnar sig troligen betydligt ljusare vyer efter det – ett lite försenat påskunder. Det är mitt korta, subjektiva, priviligierade perspektiv. Sedan återstår bara den övriga världens lidande.
Nästan varje dag går jag en stund längs kajerna i environgerna, andas småkylig aprilluft på nästan helt snöfria gator och gångbanor. Men mest befinner jag mig inomhus i tystnaden och skriver, funderar, reflekterar. Fotografierna, tiotusentals, öppnar små ljusluckor i tankekorridorerna och lyser upp den stora datorskärmen, nästan som filmduken i barndomens söndagsbiografer. Då, på 50-talet, var det Walt Disney production och journalfilmerna som vidgade verklighetsperspektivet och perforerade vardagens tämligen jämngråa hinna. Idag tävlar de personligt upplevda bildmotiven med ett ständigt utifrånkommande flimmer av visuella element, ofta utan att jag bett om deras besök. Den yttre världen och den inre världen krockar och kämpar mot varandra, med mig som enväldig domare. Och aktör. Och publik.
Just nu föredrar jag de inre bilderna, minnesbilderna, mina egna verklighetsavtryck. Krukorna (vinjettbilden) stod i en nisch i en liten konsthall som i sin tur är en del av en botanisk trädgård i Madrid. Det var påsktid 2017 och solen gassade i den lummiga parken utanför, här inne var det just då ganska folktomt och stilla. Fotografiet ser ut som en stillbild men i mitt bakhuvud projiceras samtidigt visuella fragment av parken utanför, restaurangen precis vid ingången, och den sluttande tvärgatan ner till uteserveringen. Och längre bort; huvudledens bilbrus och den unga mannen som elegant stod på händerna, och där ytterligare lite längre bort, den stora öppna tidningskiosken, folkmassornas jämna ström, tågstationens grönska, och ...
Nej, min vardag är inte svart-vit, snarare blå-grå. Eller det är åtminstone min strävan; att om möjligt undvika ytterligheter och samtidigt parera detta tveksamma lagom. Medan vi alla mer eller mindre håller andan tillåter jag mig att tillfälligt kliva in i gårdagens visuella värld och några minuter tassa i mina egna fotspår. Det är ett vardagens sidospår, inte svart-vitt men ofta ljusdallrande och framtidsinriktat. Det kan jag behöva just nu – gårdagar fyllda med morgondagar.
Fem foton från Madrid i påsktid: Konsthallen Pabellón Villanueva i anslutning till botaniska trädgården Real Jardin Botanico ...
... och till sist en överblick av den grönskande och prunkande tågstationshallen Atocha i Madrid.
Min Gud, min Gud ...
Det är bara en liten staty, några decimeter hög, delvis ännu snötäckt. I kvällsdunklet har jag svårt att urskilja detaljer och slår därför på blixtens on-knapp och trycker ner slutaren. På kamerans display uppenbarar sig ett ansikte, smärtfyllt, frågande, naket: Varför, varför!?! Trots den minimala bildytan rycker jag till som om överrumplad själv av ett genomstrålande sken: Smärtan, den ultimata övergivenheten formad i lera och förevigad i en brännhet ugn, slår mig med full kraft. Min vilsenhet, min hudlöshet, min sorg och min längtan är visserligen kroppsnära och alldeles verklig men i den här stunden förskjuts perspektiven och tiden slirar. Det är något med den rent kroppsliga brutaliteten i korsfästelsen som bränner till långt inne i mitt själsmörker och som drar mig neråt och bakåt i tiden.
Och jag ser mig själv, kanske bara ett drygt år gammal, fastbunden i armar och ben i sängens smala spjälor. Min nakna späda överkropp är fläckig och rödflammig, armarna övertäckta av såriga rivmärken som likt grafiska mönster perforerar den nästan genomskinliga huden. Vi ingången till 50-talet saknar svår småbarnsallergi relevanta behandlingsmetoder och med hjälplösa föräldrars bistånd får den medicinska vetenskapen lite andrum i sitt febrila sökande efter mera humana vårdmetoder. Kärleken till medmänniskan får helt legitimt ta sig oförstående utvägar, tillfälligt styras genom mörka gränder och dunkla språng. Kroppen offras på själens bekostnad.
Långfredagens skräckfilm handlar om ett påstått brott, om straff och total förnedring, om skammen fastspikad i träverket. Den maktfullkomliga människans triumf över sin egen ondska är lika paradoxal som den är verklig. Och över natthimlen hörs ett skrik, de mest ofattbara orden i världshistorien: MIN GUD, MIN GUD, VARFÖR HAR DU ÖVERGIVIT MIG!!! En allsmäktig fotoblixt slår tvärs igenom rymdens alla vintergator och stjärnstoff, tidstaket faller i två tunga bitar och inom bråkdelen av sekund lägger sig ett kompakt mörker över jorden. Eftertexterna rullar på en stund, men då har redan de flesta lämnat skådeplatsen. Och så är föreställningen definitivt slut. The End.
Foto: Keramikskulpturerna, ett tiotal, av Syster Lydia Mariadotter finns utplacerade längs den stora trappan på retreatcentret St. Davidsgårdens västra gavel. Stiftelsen Berget som upprätthåller både retreatcentret och Meditationsgården har sin hemvist tre kilometer norr om Rättvik i Dalarna, Sverige.
KLiNK
Just nu, i detta kritiska skede av coronapandemin, framträder ett speciellt ord i press och radio med skrämmande tydlighet: Exponentiell. Smittan hotar att sprida sig EXPONENTIELLT, som en brant kurva uppåt, tygellöst, ohämmat. Och i takt med den reella fysiska smittorisken tenderar oron och rädslan att gräva ner sig i oss var och en i ett liknande uppskruvat tempo. Redan nu handlar det om en dödsdans, ett våroffer, nånting i stil med Igor Stravinskys berömda två-aktare från 1913: En ung flicka väljs ut som ett offer till naturen och slutar med att hon dansar sig till döds. Premiären skedde på Théatre des Champs Élysées i Paris den 29 maj och Stravinskys moderna och provocerande tonalitet och rytmik resulterade i ett publikt tumult och högljudda protester som den blixtinkallade polisen gjorde allt för att tona ner. Så här i ett drygt 100-årigt tidsperspektiv kan man säga att Stravinskys "exponentiella" tonspråk bäddade för en helt ny inriktning för den västerländska konstmusiken.
Den aktuella covid–19-dramatiken är av helt annan kaliber än det ryska våroffret för ett sekel sedan och de världsvida konsekvenserna oändligt mycket svårare att överskåda, och polisens övervakningsinsats hoppeligen mindre dramatisk när vi nu i april verkligen ska hålla oss i skinnet. Men ett är ganska säkert: Även den konstnärliga skaparförmågan, kreativiteten, har exponentiell lyftkraft. Musikens ljudvågor tränger inte bara genom hud och kropp men rakt in i själen, ibland som en korsfästelse men alltid med ett löfte om nytt liv. Coronan sliter sönder, dödar, konsten föder nytt liv, bygger upp. Om samhället representerar skelettet och företagen och näringsidkarna är kroppens muskler och stödvävnader, kan man säga att individerna är dessa nervsynapser som kopplar samman de livsviktiga informationsbitarna. Men det livgivande blodet levereras av konstutövarna där konstinstitutionerna, som en gemensam klump, utgör själva hjärtat. Men alla kroppsdelar är beroende av varandra, vilket betyder att vårt land snart går ner på knä av utmattning och konstnärlig dränering om inte kulturen har möjlighet att injicera nytt, levande blod i vardagen.
Perspektiven är oöverskådliga, proportionerna svårbedömda. Jag tänker så här: Jag kan i någon mån välja min väg. Eller jag kan åtminstone be att få min stig belyst. När jag, amatörpianisten, sätter mig vid det elektroniska, ständigt stämda instrumentet (en 70-årsgåva av släktingar och vänner) och börjar trampa upp melodiska fotspår till diktens ord är jag, i princip, i samma ärende som Stravinsky och alla andra konstutövare; en impuls, en idé är tändstickan som snart ska sätta eld på brasan. Skaparelden är visserligen exponentiell men i förlängningen kräver den en publik som vill bli värmd, den förutsätter ett levande sammanhang där orden och tonerna kan gnistra och flamma. Tidigare under årets kallaste dagar började jag klinka fram toner till Lars Huldéns Psalm i gråkall vinter (1990) och mitt i coronahysterins upptrappningsfas fick jag den färdig. Och märkte egentligen först då att den ju talar alldeles speciellt till dagens situation. Sista versen sammanfattar läget: Om någon finns, om andra finns, om många finns som är som jag, då kan vi skänka värme åt varann. Varm blir en vinterdag om man har dem som man kan ta sig an.
Foto: Gatumusiker underhåller i vårligt Paris. Året var 2013.
Tystnad
Tystnaden talar säger man. Men gör den verkligen det? Ja, åtminstone viskar den. I stort sett hela dagen sitter eller står jag vid mitt arbetsbord, knäpper på tangentbordet, uppfattar ett svagt brus av en fläkt nånstans, vindens mjuka stötar mot fönsterrutorna, en hög men just nu inte särskilt stark tinnituston i öronen. Ibland tränger röster från trapphuset in i lokalen, den distinkta men mjuka smällen när posten trycks in genom brevluckan, och någon enstaka gång en aning av en ambulanssiren på Österleden en dryg kilometer längre bort. Och tidvis tvätt- och diskmaskinernas vattenfyllda pulserande. Men i övrigt är det tyst. Mycket tyst.
Det är en självvald, trivsam tystnad, den frivilliga avskildhetens impulsfattiga ljudvärld. Och en absolut förutsättning för att jag överhuvudtaget ska kunna tänka och, i förlängningen, skriva. Ibland får jag en känsla av att min hjärna är inlåst bakom dubbla säkerhetslås och att vägen dit går genom ljudisolerade korridorer och vakuumfyllda tankegångar. Och jag förundras och fylls av en lätt avundsjuka över skriftställarkolleger som, i synnerhet tidigare, kunde arbeta så att säga i flykten – mitt i kollektivtrafikens slammer och utrop, på en pall på ett måsväsnande torg, i hörnet av ett stimmigt café. Mitt impulsförsvar är lika bräckligt som det är spontant och enda motmedicinen är att sluta in mig, stänga dörren, tysta ner mig själv.
Det är min aktuella tystnad, en i bästa fall skapande tystnad. Men så finns det en annan tystnad, en mera svårgripbar och framförallt svårsmält version av uteblivna auditiva inputar. Det handlar om alla dessa röster som tonar bort i tillvarons brus och som varit en självklar del av det ljudcollage som omslutit min själ; före detta arbetskamrater, vänner i förskingringen, individer i det kulturella lapptäcke som i många år värmt min kontaktsökande varelse, en och annan släkting, och inte sällan tillfällighetsbesökare som lämnat oförglömliga intryck på relationskartan. Ofta utan någon som helst förvarning har on-knappen slutat fungera och den förut så bekanta rösten har obemärkt dränkts i ett mera obestämt brus, inte helt olikt den gamla radioapparatens rasslande orientering mellan stationerna. En distinkt och välkänd ljudmatta har ersatts av en grådaskig och halvtrasig ljudkuliss.
Karin Boye diktade om Många röster som talar men jag ondgör mig över Många röster som slocknar. Jag förstår att det är så livet fungerar men kan ändå inte riktigt förlika mig vid tanken att så många välbekanta röster ska ersättas med helt nya stämmor. Dessutom fallerar min improvisationsförmåga ju äldre jag blir och tonbilden bleknar. Den yttre kakafonin fortsätter att förändras och förnyas men vad händer här inne i min egen tystnad? Min tystnad är ju inte opåverkbar, den talar, eller försöker åtminstone kommunicera med världen runt omkring. Jag hör världen, men hör världen mig? Och det är först nu jag anar ett eventuellt feltänk: Alla talande människor bär ju också på en tystnadssäck. Det är kanske inte avsaknaden av det myckna pratet som är problemet utan den instängda tystnaden som vi fladdriga människor inte kommunicerar.
En nästan gångbar aforism: Röster kommer och går, men tystnaden består.
Foto: Från en utställning på Kiasma vårvintern 2019.
Överiks
Idag borde jag vara glad. På Internationella glädjedagen kan man väl inte deppa, det skulle inte se så bra ut. Men jag kan inte vara glad på beställning, än mindre skratta, det är knappt så jag orkar le åt dagens tema. I själva verket är jag djupt imponerad både över skådespelarens förmåga att, oberoende av eget sinnestillstånd, gestalta en massa olika känslor, och fotomodellens skicklighet att, likaså på beställning, leverera blixtrande leenden och menande blickar. Jag skulle också vilja kunna växla humör och uttryck bara med ett knapptryck, men så fungerar det ju inte för mig. Heller. Vilket underförstått betyder att jag kvalificerar mig varken för skådespelaryrket eller fotomodellutbildningen (om man frånser den lilla detaljen att det i så fall borde ha skett för 50 år sen).
Behag, nöje, fröjd, fägnad, gamman, lust, munterhet, lycka, förtjusning, upprymdhet, hugnad, tillfredsställelse, solsken, jubel – GLÄDJEN kan ta sig många uttryck, åtminstone i lexikonet. Men börjar jag peta lite på orden och gräva i ordmyllan så märker jag snabbt nyansskillnader och smakavvikelser. Ta nu till exempel ordet behag och jag associerar spontant till gångna tider i allmänhet och till Bernhard Elis Malmströms (1816–1865) Höstvisa i synnerhet, en text som andas erotik och sinnlighet trots att det i huvudsak handlar om årstider. "Dofter", "njuter", "nakna", "svärma", "yppig" – orden kan enkelt jämställas med behag, men kanske mera som en sidoavdelning till glädjen. När våren ack! en gång igen sin blomsterfest bereder, för dina fötter lägger den sin förstling ödmjukt neder, ty först av dig sin prakt den får du vårens yppigaste vår!
Det andra glädjeexemplet kan placera sig under många olika rubriker: solsken, munterhet och kanske framförallt upprymdhet. Jarl Hemmers (1893–1944) Solvisa i bergen hör till de sista ljusa, för att inte säga hänförande, texter som han skrev innan livet drog ner honom i gyttjan och helvetesmörkret. Med Medelhavet som glittrande fond besjunger den blonda nordbon ett livsberusande landskap: Det skira lövet skimrar och vingårdsflickor le. Vem har så glada munnar, så ystra hår som de? De binda upp en ranka och le mot mig igen, så vajande och slanka så lummiga som den. Få kunde väl ana vid det här laget att den unga, solbrända, atletiska skaldens livsöde närmast var det motsatta.
Från behag via upprymdhet till pur och skär glädje: Lill Lindfors Musik ska byggas utav glädje är väl ändå en av de bästa beskrivningarna av glädje och det dessutom i ett tempo som får fötterna att lyfta. Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Musik, det får ni ändå medge, gör glädjen ännu mera glädjerik. Är inte det ganska genialt sagt; ... gör glädjen ännu mera glädjerik! Det är som grädden på moset, som en dubbelbottnad tautologi i stil med tårta på tårta – bättre än så kan det knappast bli, toppars topp, himlars tak.
I de vilda buskagen mellan de svenska och finska språkgränserna snubblar jag på det geniala ordet överiks. Det är ju nånting som, bokstavligen, överskrider något med god marginal och – inte alltid, men ibland – med humoristisk bibetydelse. Ord är små krutdurkar och upprepningar, i tanke eller med tunga, bygger snabbt upp känsloscenografier som ger livsspelet sin speciella laddning. Det är alltså inte likgiltigt vilka ord jag bollar med, varken för mig själv eller för läsaren. När massmedia basunerar ut ord som "restriktioner", "smittspridning", "biverkningar", "blodpropp" och "utegångsförbud" sker det snabba ommöbleringar i mitt trånga hjärnkontor och jag står plötsligt ställd mot väggen. Men det smått märkliga är att goda, positiva ord har en tendens att vidga rummets yta, bygga terrasser och verandor i mitt själshus. Så jag försöker, trots en kronisk inåtvändhet och envis pessimism, att välja mina ord. Som små flytvästar på livets stormiga hav (nåja ...) fungerar det riktigt hyfsat. Om de utvalda orden sedan som drakar klarar kastvindarna är mindre säkert men då befinner jag mig åtminstone ovanför ytan. Och det är överiks för mig, det är munterhet mitt i melankolin.
Vinjettbilden: Drake ovanför Brunnsparken. Det nedre fotot är taget i samband med Helsingfors sambafestival där detta glada gäng hade en egen liten uppvisning.
Fasta
Just nu tackar jag Gud att jag inte är kvinna för i så fall skulle jag förvandlas till en Käring, mera bestämt hon som gick mot strömmen: Vi är mitt i fastan och jag gör nästan allt tvärtom: I stället för att bara ta det lite långsammare och avstå från allt möjligt extrakäk avbildar jag varje måltid och mellanmål med telefonens utmärkta kamera. Varför? För att jag inte ska glömma vad jag har ätit idag? För att jag ska kunna bevisa att jag ätit någorlunda hälsosamt och inte förivrat mig? För att jag har dåligt samvete, men i så fall; varför har jag dåligt samvete? För att jag inser att jag inte fastar bra nog? För att jag i min själ förstår att min karaktär inte är mycket att hurra för när det kommer till eftergifter, tålamod, omtanke, ödmjukhet?
Skulle livet rulla på i sina normala hjulspår skulle jag dessutom knappast tveka att en dag i slutet av mars fara till något köpcentrum en vanlig måndag och spendera någon timme i en och annan klädaffär, kanske inhandla en ny skjorta, några färgglada happy socks och, liksom i förbifarten, konsumera en Pehmis-glass (som jag dessutom inte mår bra av – sockret, ni vet ...). Eller vimsa omkring i varuhusen med sina miljoner prylar som jag i all hemlighet skulle vilja ha men som tack vare min välkända karaktärsstyrka, och totala brist på fyrk, lyckligtvis inte omsätts i praktiska handlingar utan bara fortsätter att rumstera djupt nere i fantasins bottenlager. Jag är en nästan obotlig konsumist, i princip, men i praktiken en gniden och gnällig gubbe som tänjer och drar på bankkortet. UTOM när det gäller blåbär, hallon, mandarin på burk (in juice), skalade räkor, glutenfri rulltårta, vaniljsås, havregryn, ett visst märkes havrekex, snart troligen också mathavre, pizzaingredienser (glutenfria givetvis), emmenthal-ost (6 månader), en viss känd firmas gourmetskinka, färsk lax och citronsås, majsbröd, spånskivor (ekologiska riskakor), inhemska minitomater, tonfisk i solrosolja, laktosfri fil och blåbärssoppa. Men i övrigt är jag alltså ganska sparsam, lite småpetig faktiskt, ja riktigt sorgligt sniken.
Men tillbaka till allvaret. Påskens fasta överskuggas nu i första hand av en myndighetspåbjuden återhållsam relationskonsumtion som får kyrkans fastebudskap att blekna: Medborgaren böjer sig lite segt, men dock, för statsmaktens väl underbyggda påbud och ställer därmed det andliga livets potentater totalt i skuggan. Kontentan blir: Kroppen först, anden sen. Lite efterklokt kommer jag här med ett kvalificerat tips, en nästan genomtänkt idé: Skulle det inte just nu ha varit ett gyllene tillfälle för Kyrka och Stat att slå ihop sina plastpåsar (förlåt, jag menar; sina ekologiska kassar) att presentera ett gemensamt, hela folket omfattande fastepaket. När vi ändå måste hålla oss inomhus och helst inte ska se en kotte i vår närhet kunde vi lika gärna göra det fullt ut. Corona-tiden har kanske sett ut som ett slags fasta men hela poängen med fastan är ju att man för en tid frivilligt avstår från mycket som man annars tar som självklart. Och coronaisolationen har minsann inte varit frivillig. Men om vi fem miljoner finländare i all enkelhet besluter att frivilligt i fyrtio dagar före påsk inte bara ska skära ner på all onödig föda men också går i ett slags senkommet vinteride kanske vi sedan skulle kunna möta våren putsade inte bara på andlig slagg men också själsligt renade och viruseliminerade inpå kroppen. Därmed skulle årets övriga 325 dagar liksom automatiskt forma sig till en enda lång sagolik fest och en föraning om man vad som komma skall när tiden inte mera tickar. Detta år är denna smått geniala idé förstås alltför sent påtänkt, men kanske nästa?
Vinjettbilden: Tiggare på ett torg i en sydeuropeisk storstad. Bilden är lätt manipulerad i Photoshop. Undre bilden: Min lunchtallrik.
Ordskred
En galen värld kräver galna tankar annars är risken stor att man bara pratar med kluven tunga eller helt huvudlös slingrar sig i språkrabatterna. Nu handlar det inte enbart om enskilda bestialiska ordmord och sega ordslamsor utan mycket mera om kategoriska konstateranden i koncentrerad form, men i detta fall kryddade i sann posttrumpsk anda och tryggt förankrade i aktuella konspirationsteorier. Nu om någonsin är genomstänkta och tårstrypande skanningar av hjärnsubstansen nödvändiga helt enkelt som en rimlig motsvikt till de vissna och förkorkade ordspråk och talesätt som fram till denna dag belastat ett helt folks kollektiva krisminne.
I sann terapeutisk anda bör vi alltså byta ut alla stelbenta tankemodeller och förmenta klokheter som binder oss vid en viss tid och nostalgisk kultursfär, och i stället inympa alternativa och livskraftiga tankemonster som är starka nog att motsäga sig själva men framför allt tar kål på all förnuftig argumentation. I det vargavintervakuum som klotet är inlåst i gör man svettigast i att injicera även otestade doser av intelligensbefriad ordmassa i syfte att skapa ett slags gruppimmunitet mot den fruktade och vid närmare eftertanke ganska meningslösa verkligheten. Vad en hårt prövad mänsklighet suktar efter är enkel färdigtuggad tankeföda som förlamar alla egna initiativförsök och bokstavligen likställer alla kroppar så att de sedan, när det är så dags, lätt och diskret kan förpassas till sällare jaktmarker.
Må detta ORDSKRED vara ett ordagrant bevis på att det inte är lönt att lösa världens problem på egen hand utan att man i stället gör bäst i att förlita sig på vad en ännu mer traumatiserad och diagnostiserad knäppgök redan har kommit fram till. Med dessa oersättliga taleskvätt bestänkta på den befruktade kroppen kan innehavaren sedan gå pank och fågelfri både genom vardag och mindre inflammerade tider. Det är nämligen ingenting mindre än ett litet under att vi inte redan gått under med tanke på de stunder av blunder som skakat våra husgrunder. Men de tiderna är nu alltså förbi. Salig den som slutar rådbråka sin bångstyriga hjärna och i stället skruvar ner ambitionsnivån till billigt och energivänligt noll-läge. Ingenting är så miljövänligt och dialogfrämjande som en avstängd hjärna.
Förordet i min nyaste och mest minimalistiska (105 x 148 mm, 96 s.) bok ORDSKRED – en samling "kategoriska konstateranden i koncentrerad form". De har delvis förekommit även på blåggens sidor under rubriken Veckans (m)ordspråk, men här är de hopbuntade i ett behändigt hud- och handvänligt format till ett nästan löjligt billigt pris – 20,01 euro (som inkluderar postningen!). Halvdåliga svartvita foton, manipulerade i Photoshop, ger innehållets krystade konstruktioner en värdig inramning. Se även annons lite längre ner i blåggen! Säljs till förmån för författarens glansfulla och bekymmerslöst ordlösa framtid på adressen: www.opusliberum.com
Qvinnan
[Kapitel 17 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED].
Gårdagen börjar komma mig ikapp. 1920 föds min mamma och därmed öppnar sig det historiska sceneriet på ett mera personligt plan. Det som tidigare hänt och skett har mest haft karaktären av saga och sägen men nu börjar min puls sakta dunka i samma takt som huvudpersonerna. Här finns förstås ett genetiskt sammanhang men nu når mig gårdagens röster bara via någon enstaka mellanhand, oftast min mamma eller mina mostrar. Och även om det är fem-sex decennier sedan jag första gången uppfattade fragment av dessa livsberättelser har dramaturgin och scenografin inte fördunklats, snarare tvärtom. Jag ärver inte bara vissa fysiska och psykiska egenskaper, jag övertar också en minnessäck belamrad med rekvisita jag nästan kan vidröra och återuppliva, och som fortsätter att leva och förändras.
Scen 26: Kärleksväxlar i Paris
KIRSTI är en vacker kvinna, egensinnig, ombytlig, charmerande och lynnig på en gång. Hennes latenta dragning till det urbana lyxlivet, som bara har vuxit i takt med tonårens heta hormonflöde, flödar nu fullständigt över i Paris där Eiffeltornet, stålblankt och blodrött penetrerar molnen, och metron, mörk och fuktig, sväljer syndiga själar i sitt hemlighetsfulla spårliv nästan dygnet runt. Redan på middagen hos Ståhlbergs, till minnet av halvbroderns Armas tragiska bortgång, hade Kirsti, då sjutton år, försökt flirta med den 25-åriga flygkaptenen Mårtenson, han som innehade flygcertifikatet nr 1 i Finland. Men någon större framgång hade hon ju inte haft den gången. Bertel Mårtensson hörde också till de jägare som hedrade Elsas och Eriks bröllop på Paavola med sin närvaro. På tågresan dit hade Kirsti visserligen försökt lägga in sina smala ben mellan major Jaatinens och Pias spirande romans, men på Paavola blev hon påmind om sina tidigare känslor när Mårtenson stegade in på verandan.
Vad Kirsti eventuellt missat var att han efter ett år med jägarna i Lockstedter Lager inlett sin flygutbildning i Tyskland 1916, avlagt en prickskytteexamen 1917 och slutligen kompletterat alltsammans med flygkaptensexamen 1918. Samma år hade han blivit chef för Helsingfors flygstation och även högsta chef för luftstridskrafterna. Men just nu, 1920, befinner han sig i Paris där han utbildar sig till diplomingenjör i flygingenjörsakademin. Trots sina studier ger sig Kapan tid att träffa Kirsti. Ja, han kallas för Kapan för att han en gång utanför Emsalö hade kapat en nordprick när han efter en kärleksnatt hos en nattfjäril lyfte sitt hydroplan från den inte helt spegelblanka startbanan.
Medan Ebba och Sirkka reser till Helsingfors stannar Kirsti kvar i Paris. På dagarna vandrar den konstintresserade unga skönheten ensam omkring på Louvren, Petit Palais och Musée de Cluny, eller strövar i konstnärsgränderna uppe på Montmartre och dricker en kopp kaffe på La Closerie des Lilas. Utanför exklusiva och nyrenoverade Brasserie Lipp står hon i kö som alla andra prominenta gäster, väl inne sitter hon bredvid ett bord där Marcel Proust med vänner högljutt konverserande intar sin supé. Även Kirsti har varit på spaning efter en tid som flytt, men nu känner hon ända in i hjärteroten att någonting förut aldrig upplevt börjar gro och spira. Tiden och livet har kommit henne i kapp, av gårdag finns inget behov mera.
När Sirkka efter sin korta visit i Helsingfors återkommer till Paris skaffar hon en lärare i franska åt Kirsti. Samtidigt får halvsystern hoppa in som sällskapsdam när Sirkka, anställd vid Finska legationen, fungerar som guide åt finländare på besök i Paris. Kirsti, som gärna frotterar sig i kulturens boningar och gastronomins hemvistar, ställer upp som extra dam och kuttersmycke när den finska kulturskutan siktar museer, teatrar och turistfyllda näringsställen. Där andra känner sig borttappade är Kirsti som mest hemma.
När hon om kvällarna träffar Kapan, som introducerar henne i sällskapskretsar där både nordbor och fransmän skålar och stojar, är hon klädd i knäkort ljus klänning med långa fransar, naglarna är målade grannröda, runt halsen hänger flera rader pärlhalsband, de tidigare så långa ljusa lockarna har hon klippt och i tidens anda shinglat. Fötterna, de små och späda, slinker lätt in i smala högklackade skor. Som alla andra unga självmedvetna kvinnor röker hon gärna i andras sällskap, dricker blekgula Bee´s Knees-coctails ur generösa glas och skrattar högljutt åt det mesta. Om det är någonting som ska undvikas är det ledan och sorgsenheten. Men med dem har Kirsti inga problem. Inte nu, inte med Kapan.
På våren 1920 blir Kapan utexaminerad från flygakademin och Kirsti är medveten om att det samtidigt kan betyda slutet på det ljuva Pariserlivet. Under sommaren och hösten lägger hon därför in en tredje och en fjärde kärleksväxel och till slut kapitulerar Kapan och han friar till Kirsti. Kanske beslutet underlättas av att flickvännen på Emsalö under hans fransyska visit har gift sig. Hur som helst – i slutet av februari 1921 kommer Sonja från Helsingfors för att tillsammans med sin förälskade dotter, Kapan och en finsk officer med initialerna P.O.J. som också studerat vid Flygakademin, tillsammans göra en förlovningsresa med bil ner till Rivieran.
[Kirsti (1901–1932) var min mormors halvsyster och mormorsfar Karl Emil Ståhlbergs dotter, ett av hans sammanlagt elva barn och det tredje i ordningen av sju tillsammans med andra hustrun Sonja Gerasimov. Hela Kirstis korta liv var fyllt av starka känslor och ett impulsivt agerande. För precis hundra år sedan, vårvintern 1921, gjorde hennes liv en dramatisk framryckning i Paris och, lite senare, på Franska rivieran. | Fotografiet av Kirsti har jag manipulerat i Photoshop].
Bokvär(l)den
Det är något lurt med en bok. Så där i stora hela handlar det ju om pappersark inklämda mellan två pärmar, ibland hårda. Det är allt. Papper och kartong. Ja, och förstås en massa tecken tryckta på sidorna, små krumelurer som marscherar sida upp och sida ner och sällan tar en paus. Och ibland bilder – illustrationer, kartor, skisser, fotografier. Men mest bara papper. Papper i ett prydligt pärmomslutet paket är det synliga beviset på en bok.
Men så finns det två typer, två viktiga figurer på var sida om boken. Den ena plockar in krumelurerna i boken, den andra dammsuger ut dem. Man riktigt känner korsdraget när det meningsfyllda bokstavsrallyt går på högvarv. Ändå syns praktiskt taget ingenting, inga märkliga rörelser gör sig noterbara, inga större auditiva utbrott bryter tystnaden.
Men sätter man sig i läsarens stol är situationen förstås en annan. Knappt har pärmarna sagt adjö åt varandra förrän kakafonin bryter ut. Det viskas och mumlas, kaveras och konstateras, hojlas och protesteras. Som myror runt stacken rusar bokstäver mellan ögon och pannlob, kontakter etableras, planritningar diskuteras, motiv skissas, sammanhang formuleras. Allt sker i ett uppskruvat tempo, som på en cirkus: Ordjonglörer och bokstavstrollkarlar, språkakrobater och satsmonstertämjare – och balanskonstnärer som vinglar på innehållslinan: Bokens kryptiska tecken målar allt från storslagna motiv med bred pensel till pyttesmå detaljer framristade med spetsiga ordverktyg: Bokstäver, rätt placerade, bildar mönster, öppnar dörrar, förskjuter tider. Boken – en tidsmaskin, en researrangör utan profittänkande.
Men före läsaren öppnar pärmarna, före bokens sidor ens hamnar in i tryckpressarna, sitter skriftställaren och vässar tankarna, laddar fantasibatterierna, bokar tid hos tidlösheten. Jag har själv upplevt det många gånger: Att inte bara bilder och motiv stiger fram ur mörkret, men att också ord och meningar kommer slingrande och vill göra sig påminda, uppmärksammade, formulerade. Du måste ha en väldig fantasi, ett rikt inre liv, tycker nån. Men det är precis tvärtom: Jag är nästan helt nollställd, ordlös, tom. Min förmåga är i så fall villigheten, och lusten, att lyssna till vad denna tystnad talar. Men det är självfallet inte lätt – tänk om tanken är tom! Tänk om orden sinar, meningarna krackelerar, tänk om de inre bilderna blåser bort med ökenvinden! Tänk om jag inte kan tänka – då kan jag inte heller skriva. Och vad finns kvar då?
Varje morgon serverar livet ett nytt skräddarsytt ramverk och ett motiv som likt ett gammaldags fotopapper ska framkallas och fixeras. Allt finns där liksom färdigt och ska "bara" lockas och plockas fram. Eller med en annan bild: Skulptören står framför sitt kvadratmeter stora granitblock och ska ur det skulptera sitt motiv som ligger dolt i massan. Det är "bara" att ta bort det onödiga, det överflödiga, det som skymmer. Min utmaning som skriftställare är inte i första hand att kämpa med brister på idéer, motiv och ord, men att sopa bort och eliminera allt det där onödiga, banala och själlösa som i allra högsta grad också gör sig påmint. Mitt skrivande handlar om att städa, städa, städa – ja, det är så prosaiskt det bara kan bli. Men med lite putsning kan det i bästa fall bli prosa.
En bok är bara en bunt papper mellan två hårda pärmar? En människa är bara en hudomspunnen kropp? Boken är ett övertydligt bevis på att korsfästa ord kan återuppstå och få nytt liv. Vad ska då inte gälla för människan?
Vinjettfoto: Biblioteket i York, England.