Mycket visare efter Visum
Det var en sak jag kom att tänka på där jag, bronkitdiagnostiserad och cortisonmedicinerad, satt i publiken i Balders sal lördagen den 30 september och lyssnade när Matteus och Marika, och Martin med musiker, framförde mina tonsättningar till ett tjugotal finlandssvenska och rikssvenska författares texter: Det var en väldig skillnad på detta och mitt eget halvhesa kraxande vid pianot där hemma en tidig hösteftermiddag när Andberget ligger regntungt och människofattigt och livet ser ut att snart gå i ide. Ja, det var så stor skillnad att jag inte riktigt kunde fatta att det var sant. Allt det jag hörde där från scenen var ju så in i märgen bekant, men om mina egna tolkningar möjligen får talgoxarna och blåmesarna på Andberget att flaxa lite extra så fylldes Balders sal nu i stället av kolibrier, rödnackade tanagerer, regnbågslorikiter, gouldsamadiner och kungsfiskare – samma sånger men heeelt andra fjäderdräkter!
Första insikten: Inte ens proffs kan koka soppa på spik. Eller kanske de kan men de gör det inte. I stället ägnar de sig åt, som i det här fallet, att inte bara betona och belysa texten men framförallt spegla kontexten, lyfta fram det som inte sägs rakt ut, det som så att säga ligger under huden. Och måla motiv med toner och klanger. Det jag i min tysta ensamhet sett och anat i text och rytm får nu gestalt där på scenen, och jag ser något av mitt eget inre passera revy, inte som en vilsen sparv, men som en paradisfågel, eller rättare sagt som en skock paradisfåglar.
Andra insikten: Är inte det här en av människans viktigaste uppgifter i livet: att se och upptäcka den gyllene fjäderdräkten hos andra och inte ständigt ägna sig åt lopporna i den egna? Men det kräver förstås en ordentlig putsning av de egna inre glasögonen.
Tredje insikten: Att det mellan insikt och utsikt ibland ligger ett segt höstmörker, kanske genetiskt betingat, men som med andras uppbackning kan bytas ut mot höga himlar, sprakande färger och frostklara morgnar. Än är det tydligen inte för sent. Tack Marika, Matteus, Martin, Anna, Iida och Jonathan för härligt spel och innerliga tolkningar! Och tack publiken – mera andäktiga åskådare har jag sällan skådat! Och det är väl ändå det ultimata beviset på uppskattning och bekräftelse.
foto: Linus Lindholm
Visum till visans gränsmarker
Det var julen 1968 och jag var tjugo år. Efter mormors död 1965 firade morfar Erik jul i mitt föräldrahem på Runebergsgatan 59. Tidigare den hösten hade han gett några av sina dikter åt mig, bland annat en som hette Sång i julkvällen. Till den började jag knåpa ihop en enkel melodi och nu på julaftonen sjöng jag den för första gången till eget pianoackompanjemang i mitt popaffischspäckade rum. Vad familjen i övrigt tänkte och tyckte kommer jag inte ihåg men jag minns att morfar fick något fuktigt i blicken, lättrörd som den åldrande översten var. Det var där och då som melodimakeriet slog rot, mycket anspråkslöst och vagt, men dock rot.
Sen blev det en paus på nästan tio år. Jag avbröt en sorglig skolkarriär i gymnasiets första klass, tog ett kreativt mellanår i Folkakademin i Borgå och började så småningom studera i Socialhögskolan. Efter studierna flyttade jag 1975 till Vasa där jag hade erbjudits ett jobb på Roparnäs sjukhus som förman för nystartade socioterapiavdelningen. Och livet fick en ny, skapande riktning. Men nästan lika viktigt var att Visans Vänner i Vasanejden, under Håkan Strengs inspirerande ledning, grundades 1976. Jag skaffade mig en gitarr, övade några ackord och gick med i ett entusiastiskt gäng som många år framåt skulle betyda både social identifikation och musikalisk inspiration. 1977 blev Håkan proffs och jag fick överta ordförandeklubban i VVV. Nu var jag fast i visan, och framförallt i den melodiska, den känslosamma, den livsspeglande varianten. Och trots att gitarrkompet var styvt och ansträngt var det något i själva visans väsen som resonerade med min hudkänsliga varelse, nånting som både helade och pekade framåt, inåt.
Med Visans Vänner i Vasanejden idkades det ett livligt artisteri men oftast i tämligen slutna sällskap. Det var Håkans kontakter med norska visartister som sedan ganska snabbt vidgade vyerna, både de geografiska och de musikaliska. Lars Hauge, Kalle Zwilgmeyer, Karin Kittelsen, Per Hommelhaug, Øyvind Sund och Tore Haraldsen hörde till viseliten i Norge och började regelbundet besöka Vasanejden, och vi dem. Jag vet inte om nivån på VVV:s visor höjdes nämnvärt tack vare den kontakten men begreppet Visa fick nu ett annat djupt, en annan kulör i min dunkla själ. Vad jag fäste mig vid var hur deras texter och melodier ofta slingrade sig vällustigt runt varandra, som gripna av ett inre samförstånd. Men det var inte bara vackert och stämningsfullt, det var ofta beskrivningar och bilder av en vardagsverklighet som pulserade liv och mening av ett slag som jag redan då saknade.
Sen kom arbete, familj och rutiner in i bilden. Aldrig vissnade väl visan i mitt väsen helt och hållet men skrivandet, och ibland också fotandet, kompletterade det kreativa uttrycksbehovet allt oftare. Jag fortsatte förvisso att nu och då melodisätta en och annan dikt men tonsättandet gick tidvis på sparlåga. Nåja, tonsätta ... Det riktigare uttrycket är nog melodisätta, åtminstone i mitt fall. En melodi och ett antal ganska grundläggande ackord, det var det jag lyckades fixa. Tonsättning är när pianisten skriver utförliga notparader för höger och vänster hand, eller stämmor för olika instrument. År 1979 gav jag ut ett litet första vishäfte – Visor till Dig – och fick hjälp med noterna av åländska vissångaren Knut Grüssner. Nästan trettio år senare var det dags igen och nu var det musikläraren och körledare Kalle Sundman i Korsholm som fixade noterna i ett datorprogram och gjorde diverse nya och förfinade ackordnoteringar i ett häfte som jag döpte till Visitation. Att mina melodier kanske också kunde användas i andra än vissammanhang blev jag varse först när tonsättaren, körledaren och organisten Kaj-Erik Gustafsson arrangerade några av mina melodier för blandad kör och manskör. Hade jag skrivit det där!?! Jo, och nej. Melodin hade fått nya vingar, tonerna flög som fåglar i formation, ibland alldeles samstämmigt, inte sällan tillfälligt i sina egna banor. Kaje har jag mycket att tacka för. Hans professionella hantering av mina melodier, förslag till alternativa harmonier, uppmuntran och vänskap – sånt har gett råg i ryggen. Och på liknande sätt har också Jan Hellberg och Gunnar Döragrip lyft några av mina melodier till nya höjder i sina musikaliska arrangemang. Och jag började ana att här kanske fanns en potential, någonting som var värt att framföras från en scen. Men att jag inte skulle göra det själv utan låta proffsen ta hand om tolkningarna.
Och här står vi nu. För tre år sen skrev Martin Segerstråle pianoarrangemang till ett drygt trettiotal av mina melodier/tonsättningar. Och tanken på en mera regelrätt sångkonsert började ta fart i huvudet. Men coronan grasserade, kulturlivet gick på sparlåga och Ryssland inledde sitt galna krig mot Ukraina. Visor? I detta elände? Ja, visor mitt i eländet. Eller, visor och visor ... Egentligen handlar VISUM om sånger av ganska olika karaktär och uttryckssätt, nånting som ibland påminner om folkvisa eller chanson, andra gånger om kabarésång, traditionell nordisk visa eller psalm. Allt detta är uppbyggt kring texter som förankrar lyssnaren i den livets underström som berör oss alla mer eller mindre, förr eller senare. Det är stundom allvarligt, men inte dödligt, det är ofta lättsamt utan att vara ytligt, vackert utan att vara söckersött. Orden har en märklig förmåga att inte bara beskriva det konkreta och påtagliga men framförallt det osynliga, det dolda, det livsviktiga. Och när meningarna sedan viras in i musikaliska trådar, får färg och form, uppstår helt nya motiv, på och under huden.
(Se mera om den aktuella VISUM-konserten längst nere i bloggen bland Veckans foto(n)
K som i Kapellmästare, Körledare och acKompanjatör
Tanken på en konsert med mina melodisättningar av ett trettiotal dikter av finlandssvenska och rikssvenska författare (och två av Bertolt Brecht ...) skulle knappast ha blivit av om inte Martin Segerstråle skulle ha tackat ja till att, i ett första skede, skriva pianoarrangemang på den här repertoaren. Det skedde för tre år sen, mitt i coronaåret 2020. Och jag fick blodad tand: Här fanns ju plötsligt sånger för en hel konsert, inte med mig i huvudrollen utan med professionella sångare och musiker. Men just då grasserade coronan och kulturlivet gick på sparlåga. Och när coronan började tona ut inledde Putin sitt bestialiska anfall mot Ukraina och de tjocka rubrikerna i tidningarna suddade ut mer finstilta texter, det högljudda krigssmattret i TVn dränkte de melodiösa tongångarna. Det var bara att vänta och se tiden an. Men för ett knappt år sen tog jag ny kontakt med Martin och presenterade en konsertidé. Och han nappade omedelbart. Och då ville jag förstås också veta lite mera om hans musikaliska bakgrund.
Jag är nog pianist i själen, jag började ju spela redan som femåring. Men de senaste åren har jag allt mera inriktat mig på kapellmästeriet. Och i den rollen ska du ha förmågan att tillgodose allas behov; att sångare och dansare har det bra, orkestern, koreografen, ljusmästaren, regissören – att alla känner sig bekväma. Du måste ha en uppfattning om hur ett skådespel fungerar, hur allting hänger ihop. Som betraktare utifrån kan det vara svårt att förstå hur mångbottnat uppdraget är. Det är utmanande men jag njuter av att kunna hjälpa artisterna, jag har uppnått mitt när alla på scenen har det bra. Senaste aktuella projekt: Musikaliskt ansvarig för Broadwaymusikalen Something Rotten! på Åbo Svenska Teater. Det är min första produktion som kapellmästare på min “hemteater” – jätteroligt, ett kul material och härliga medarbetare!
Mellan femåringens första klink och dagens kapellmästaruppdrag ryms förstås en väldig massa steg, och kanske snedsteg. Efter studenten började han läsa musikvetenskap vid Åbo Akademi men det blev aldrig någon riktig hjärtesak. I stället jobbade han med allt möjligt, bland annat på teater och Sverigebåtarna. Uppmuntrad av sin hustru beslöt han söka till Sibelius-Akademin. Som 28-åring kom han in och började studera körledning. Och piano. Och fick sin examen. Men samtidigt blev han kritisk till Akademins benhårda betoning av perfektionism.
Det stora problemet med Sibis är att det ska vara "rätt", man glömmer att det också ska vara roligt. Redan före mina egna studier där hade jag bekanta som förvandlats till "spöken", som jag brukar säga, som helt hade tappat glädjen i musiken. Men det var spännande studieår och så hade jag ju alltid teatern där nånstans i bakgrunden.
Och efter ett år vid Royal Academy of Music i London, där han studerade Musical direction and coaching, har det blivit allt fler uppdrag just som kapellmästare här i hemlandet. Helst rör han sig i musikalvärlden men mellan varven dirigerar han också körer, fungerar som pedagog, arrangerar musik och ackompanjerar sångare. Och det är här som jag, och framförallt VISUM-projektet, kommer in i bilden.
Som teatermänniska tycker jag om musik som respekterar texten. Och det gör ju Visan. Det är roligt att återknyta till pianoarrangemangen jag gjorde till dina tonsättningar för tre år sen. Nu har vi utvecklat konceptet med nya sånger, musiker och två lyskraftiga solister som nyfiket och känsligt rör sig i Visans gränsmarker, med text och tolkning i fokus. Visan som konstform är nog bekant från förut men arbetet med VISUM har breddat och fördjupat den bilden.
Fotnot: Konserten VISUM – en resa i Visans gränsmarker mellan vinter och vinter framförs lördagen den 30 september i Balders sal i Helsingfors. Solister är Marika Westerling (se intervju 17.9.) och Matteus Blad (10.9.). Martins medmusikanter är Jonathan Bäckström, bas, Anne Mantere, oboe och Iida Sinivalo, cello. Se annons lite längre ner i blåggen. Ett unikt tillfälle att samtidigt fundera på vad som är visa och vad som är sång, lied eller chanson, psalm eller finlandssvensk tango. Reservera biljett NU!
M som i Marika och Musikal
– Utbildningen och teaterarbetet har sedan studenten 1996 gått sida vid sida. I universitet inledde jag med att läsa socialpolitik, samtidigt som jag började med skådespelandet. Studierna drog ut på tiden men resulterade så småningom i en magisteravhandling (med högsta betyg, red. anm.) i socialt arbete om invandare och teater. Där kombinerade jag mina intressen för det konstnärliga och det akademiska. Men det är nog åt musiken, sången och skådespelet, som jag ägnat nästan all min professionella tid. Men socialt arbete skulle jag bra kunna tänka mig ännu, gärna i kombination med skapande verksamhet, till exempel i fängelser.
Marika Westerling är den ena av VISUM-konsertens två solister (se konsertannons lite längre ner i blåggen!). Det är som sångerska med inriktning på musikteater som hon gjort sig känd på både finska och finlandssvenska teaterscener. Språket var en utmaning: de första finska föreställningarna var en form av regelrätt språkbad. Det allra första framträdandet i en musikal var i Les Misérable på Stadsteatern i Helsingfors, och språkbadet fortsatte som Maria i West Side Story i Jyväskylä. Idag känner hon sig ganska bekväm med finskan, kantigheter har slipats bort. Den professionella musikutbildningen har hon fått vid Musikteaterlinjen vid Royal Academy of Music i London (2004) efter att ha jobbat ungefär fem år som skådespelare i musikaler i Finland.
Jag fick höra om utbildningen i London av min sånglärare som kände huvudläraren där. Och så var jag och tog sånglektioner av henne i London och hon förelog att jag kunde söka till Royal Academy of Music. Jag var faktiskt den första finländaren på den linjen som studerade där, senare kom också Martin, till kapellmästarlinjen, och andra. Av vår årskurs på ca trettio var fem från andra länder än England. Mycket handlade förstås om sång och hur man kan tolka texter i musiken, och det är britterna bra på. Men också drama och dans och musikteaterns historia var en del av utbildningen. Första uppdraget efter examen var att sjunga i en kör med Elton John ...
Och nu, nästan tjugo år senare: VISUM. Vad är det utmanande med dessa sånger i Visans gränsmarker?
Här rör vi oss verkligen i Visans gränsmarker, och det är jätteroligt. Det är som musikalfacket när det är som ledigast. Av "Alla människors vals" får jag till exempel vibbar av ledmotivet i filmen Paraplyerna i Cherbourg. Jag är ju inte en sångare i den klassiska genrén men kan göra den stilen på mitt eget sätt. Och såna sånger finns här också. Till exempel de fyra höstsångerna ("Höstljus") till Bez Zilliacus texter är skriva över ett ganska brett register och det är inte alldeles självklart var i rösten man placerar berättelsen, så att det flyter. Det är en utmaning, en inspirerande och bra utmaning. Jag tycker om att kombinera stilar, att röra mig i sångens olika gränsmarker. Och det får jag göra i VISUM.
B som i Blad och Bellman
I hela mitt liv har jag intresserat mig för senkonsten i sig. Men samtidigt har jag ägnat mig åt berättande i toner, och vad man kan göra av det. Och då är Visan kanske den mest naturliga formen att kombinera dessa båda.
Matteus Blad, den manliga solisten i VISUM-konserten 30 september, har de senaste veckorna dykt ner i Carl Michael Bellmans värld på 1770-talet. I ett antal konserter i Sverige, och just nu i Svenskfinland (senaste fredag i Kristinestad, igår i Vasa), har han i ord och toner målat upp en värld som tidsmässigt ligger 250 år tillbaka i historien men som samtidigt på något märkligt sätt talar till lyssnaren även nu. Det myllrande folklivet på stadens gator och torg, ljuden, rösterna, lukterna – allt får man sig serverat i en föreställning som praktiskt taget helt saknar pauser och som trummar på i ett tidvis vilt tempo. Svetten rinner, orden flödar, scener strömmar förbi som naturkatastrofer på en klimatförstörd jord år 2023. Gårdagens mentala verklighet speglar sig i dagens okontrollerade väderväxlingar, insida och utsida byter plats. Musikmonologen Carl Michael Bellman har som underrubrik Om den tid, den stad och de människor Carl Michael Bellman lät skildra.
Visor kan framföras på olika sätt och Visan är också fri att följa scenens rum. Fraseringar, nyanser och dynamik behöver inte vara bundna. Jag kar också arbetat med romansmusik och där är allting lite mera styrt av partituret. Och på liknande sätt är det också i opera och teater. Men i en enmansföreställning med eget gitarrackompanjemang är jag friare att röra mig mellan det talade och det sjungna. Jag kan följa det talade ordets rytm och samtidigt övergå och göra saker som det talade ordet inte kan, det vill säga sjunga.
Matteus Blad är född och uppvuxen i Växjö i Sverige och gick först två år i kammarmusikutbildning och musikteaterproduktion i Vadstena Folkhögskola. Klassisk musik och sång studerade han i Det Jyske Musikkonservatorium i Århus och kompletterade sedan sin sceniska och sångliga skolning med musikdramatisk utbildning, skådespelarkonst och interpretation vid Stockholms operastudio. De senaste åren har han deltagit i opera- och teaterföreställningar även i Finland, gett romanskonserter, spelat in ljudböcker, gjort rollen som Evangelisten i Bachs Johannespassionen, turnerat mid sin egen monologföreställning Det tystade barnet och nu, alltså, Bellman. Han har sjungit många av de klassiska vissångerna, även Evert Taube. Men vem skulle han ännu vilja lyfta fram?
Dan Andersson och hans ambivalens kring livet i Finnskogarna och det han beskriver om den svaga människan. En annan favorit är Stig Dagerman vars dikter jag tonsatt. När det sedan gäller Bellman har jag försökt bryta upp text och musik så att blir en helhetsbeskrivning av vad som händer.
Om sångerna i den kommande VISUM-konserten säger Matteus:
De är otroligt vackra melodier. Och melodierna följer det talade ordet, det är lätt att frasera och följa sångens berättelse.
I VISUM-konserten (se annons längre ner i Blåggen) kommer Matteus att sjunga mina tonsättningar till texter av bl.a. Olof von Dahlin, Zacharias Topelius, Jarl Hemmer, Bertolt Brecht och Anders Österling. Tillsammans med Marika Westerling (mera om henne i nästa söndags blågg!) uppträder Matteus i två sånger till texter av Alf Henrikson, den mångkunnige, de kloke, den lilla människans stora ordmålare.
Fotona är tagna på Bellmansföreställningen i Villa Hagasund i Helsingfors den 1 september. Konserten avslutades med två Bellmansånger som sjöngs senaste av Bellman själv och som den amerikanske Bellmanforskaren James Massengale hittade i arkiven för bara några år sedan. De nygamla Bellmansångerna har Matteus nyligen sjungit in på skiva; Fredmans epistel angående slagsmålet på Blå porten och Fredmans epistel till Beckmanskan.
Visans väsen
En av vasavisvännernas största satsningar var Folk och rövare i Kamomillastad som framfördes på Wasa Teater försommaren 1978.
Idag, tisdagen den 25 augusti 2020, dricks det gravöl i Vasa. Visans Vänner i Vasanejden, som grundades våren 1976 av Håkan Streng och Henrik Westermark, lägger ner sin verksamhet – en kulturgärning är slutförd, en tidsepok avslutad.
Vad är en visa? Olle Adolphson (1934–2004) har skrivit: "Den klassiska provencalska lyriken, eller trubadurlyriken som den senare har kallats, odlades under tvåhundra år från 1100-talet och framöver, en tid av storartad utveckling såväl på det materiella som kulturella området. När denna utveckling ändrade riktning under 1300-talet stagnerade den provencalska diktningen och tynade bort / Man uteslöt sinnligheten, erotiken, burleskerierna och obceniteterna – prydligheten har alltid varit romantikens följeslagare – och försåg den i stället med den egna tidens skruvade idéer om blodsmystik och liknande, Damen utan nåd, samt den bleke, verklighetsfrämmande lutlekaren".
Olle Adolphson besökte VVV 1980 och gav en bejublad konsert i ett nästan fullsatt Vasa stadshus. Men utanför scenen och på eftersitsen var han sluten och svårtillänglig, en egenskap som först senare blivit känd även i bredare folklager. Som vissångare var han dock en av de allra största, genommusikalisk, litterärt och konstnärligt mångbegåvad. Men så hade han också redan på 1950-talet samarbetat med Evert Taube (1890–1976) som i sin tur egentligen ville bli författare men slutade som den svenska visans ikonfigur. Om bakgrunden till visan Pepita dansar Tamborito i Panama, och Don Fernando som förförde henne, skriver Evert Taube: "Han var en rik ung man från Valle del Indio; odlare av kaffe, socker, bananer och erotik. Jag beslöt att skriva en dansvisa, en tamborita, till Pepita, och låta hennes sjunga den för Don Fernando som inte hade en aning om var hon fanns. När jag en vacker afton bjöd Don Fernando på supé på Las Bonitas kunde han både läsa i programhäftet och se och höra: Den morgonen när jag föddes..."
Till Visans väsen hör en omisskännlig upplevelse av här och nu, en hudnära beröring som sträcker sig genom tid och rum. Och det är inte heller någon större svårighet att förflytta sig till det sena 1700-talet när man har Carl Michael Bellman (1740–1795) som ciceron i epistel nr 48 "varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769": Solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel; småningom uppblåser vind i de fallna segel; vimpeln sträcks och med en år Olle på en höbåt står; Kerstin ur kajutan går, skjuter lås och regel. Under kulturens fernissa och tidsandans små egenheter lyser den välkända vardagligheten och de mänskliga grunddragen, och alltsammans signalerar: livet är sig likt nästan överallt, det är bara detaljerna som skiljer.
Det är lika tidstypiskt som djupt sorgligt att Visan idag knappast har något utrymme i radio och TV, inte heller på konsertscenen. Pressad mot väggen av ett globalt och katastrofalt miljöhot, instabila politiska ledares nyckfulla beteenden, ekonomisk oförutsägbarhet, pandemier och mycket mycket annat, minskar i värsta fall individens fysiska och mentala utrymme så till den grad att bara parentesen mellan trädet och barken återstår. Någon gång på 1970-talet diskuterades i norska viskretsar om man kunde sjunga visor i bombskydd. Jo kanske, men visst är förutsättningarna något mer inspirerande i ombonade rum där kropp och själ mår bra. Kanske det är just detta trygga utrymme som lämpar sig bäst för vissång, åtminstone i den sociala kontexten, i visföreningssammanhang.
Visföreningar kommer och går, men Visan består. Och jag tänker med värme på alla visvänner som har inspirerat mig under årens lopp, och minns inte minst den fantastiska anda som rådde i Visans Vänner i Vasanejden framförallt de första åren i föreningens verksamhet. Den bitterljuva insikten om alltings förgänglighet har Olle Adolphson bättre än mången annan sammanfattat i dikten Så går vi bort: Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar. Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar.
Visans Vänner i Vasanejden är död. Länge leve Visan!
SÅ GÅR VI BORT. Text: Olle Adolphson, musik: Magnus Lindholm, pianoarrangemang: Martin Segerstråle. Ingår i vishäftet VISUM som utkommer i höst.
Reggae
Rubriken kanske inte direkt ljuger men den antyder bara innehållets riktning. Det är visserligen Internationella reggae-dagen och jag slår gärna ett slag för musiken med det medryckande tempot som liksom cirkulerar runt sig själv – rörelser och stämningar som så väl passar in med det varierande högsommarvädret. Mina associationer går alltså i första hand till sommaren, och somrar som redan passerat, till någonting bekymmerslöst och nästan evigt, som bara finns och är. Men den gångna våren och försommaren har åstadkommit ett obehagligt avbräck i tidens flöde, eller med en symbolbild från de gamla skivspelarnas tid; nålen har fastnat i vinylen och släpper inte fram musiken. Detta ständiga upprepade oljud och hackande är förstås något helt annat än det gungande och svängande på stället som reggae-artisterna levererar. Tiden kan stå stilla på minst två sätt.
Tuomo Saali
Det är alltså denna smått paradoxala situation jag nu förknippar med reggae – någonting som cirkulerar kring sig själv, som på en gång är stilla och i rörelse. För visst kan tillvaron och tiden bete sig just så. Och jag tänker på hur ett intensivt konstnärligt skapande, goda samtal och kärlek liksom suddar ut tidens ramar, och tvärtom: Hur lidande, sorg och kris slår sönder sekunder och minuter och snabbt kan göra slarvsylta av själen. Tiden inhyser kvaliteter som jag blir medveten om först när någonting nytt och annorlunda inträffar. Tid som vind och segel, eller tid som tyngd och ankare.
Suvi Malek
Coronan har bitit sig fast i sinnet. Förhållandevis få i Finland har drabbats fysiskt, men alla är vi kontaminerade av COVID-19 i våra själar. Och så är det förstås också sett i det globala perspektivet: Nästan alla världens människor har levt, och fortfarande delvis lever, i ett klaustrofobiskt kollektiv, på ytan separerade från varandra men någonstans på ett mentalt plan förenade i ett gemensamt öde. Utslängda och instängda har vi fått hantera detta smått absurda tillstånd som bara kan överlevas i tron på att detta trots allt är mer eller mindre tillfälligt. Att fråga efter mening och orsak är en del av rehabiliteringen, men att söka efter syndabockar eller projicera sitt illamående på andra är både energislösande och mentalt fördummande. Krisen gör mig visserligen lite mera medveten om min egen sårbarhet men samtidigt vet jag att alla är drabbade i sitt inre. En gemensam rytm och stilla rörelse förenar mänskligheten.
Elina Försti
Jag ser sällan annat än skalet – husets och människans. Så mycken energi läggs på målning och frisering, make up och spackling, på plastikkirurgi och fasadremont, men jag är ändå fullt medveten om att karaktär och personlighet springer fram ur något inifrån, ur något som inte går att beröra, knappast ens kan formuleras i ord. Krisen blottlägger fundamentet, avslöjar det mentala hälsotillståndet, eller som Octavio Paz uttryckte det i gårdagens blåggcitat: "Känslan av att leva får vi genom separationen och avbrottet, hjälplösheten, fallet ut i en främmande omgivning." Det låter lite paradoxalt – att vi lever upp när livet ser ut att trycka oss ner? Men jag antar att han menar att det nya utanförskapet tvingar fram nya livsstrategier, en omvärdering av tillvarons premisser. Eller för att återknyta till dagens tema: Det är kanske dags nu att i sakta mak, och med musiken gungande under fotsulorna, röra sig ut ur hus och hud, att med sin egen inre rytm som motor – och med kroppar på respektfullt avstånd till varandra! – återuppväcka gamla relationer men också etablera helt nya kontaktytor. Dags att bryta tystnaden, människans och husets, och i stället vagga fram i reggae-takt, alltså. Någonting nytt och stort håller på att växa fram i coronakrisens fotspår, någonting själfullt och livsbejakande, det är jag helt övertygad om. Och konsten visar vägen.
Konstverken ovan är fotograferade i Salmela konstcentrum i Mäntyharju för ett par veckor sedan. Sommarens utställningar är öppna 6.6.-9.8. varje dag 11-18. Fotografierna av konstverken är delvis beskurna.
Vinjettbilden: Miina Maria Äkkijyrkkä.
Veckans foto (v. 27)
I en av de få visor (Vardagsvisvals) där jag skrivit både ord och melodi skaldar jag i andra versen bland annat:
I båthusets dunkel och kluckande värld
ekar röster från fornstora dar:
– Ser du himlen i öst! – Tänk att snart är det höst!
Ja, det finns ej ett minne som glömts på vår färd!
Jag blev påmind om denna speciella känsla som spegelreflexer mot dunkla båthustak väcker, när vi besökte Salmela konstcentrum i Mäntyharju för knappt två veckor sen. Där, i deras lilla båthus, låg en gammal roddbåt vattenfylld, ja nästan dränkt, vilket blev en övertydlig påminnelse av ett passerat igår. Medan vattenspeglingarna långsamt dansade vals i de grova takbjälkarna och tystnaden bredde ut sig över fjärden framför, tänkte jag på hur minnen ibland liksom stiger fram ur det ramverk som ögonen fokuserar på just nu. Två bilder smälter helt mödolöst samman, gårdagens och dagens, och kommer troligen att göra det också varje gång jag betraktar detta foto. Och så här fungerar de flesta människors hjärnor – transparenta bilder flyter in och ut ur varandra och skapar ständigt nya dialoger, nya verkligheter. Denna sinnliga skaparådra slår ibland ner som en blixt i sommarkvällen, men oftast håller den sig dold och väntar på mina inviter. Jag måste ta initiativet, eller jag måste åtminstone vilja någonting.
Och så är det också med blåggen. Initiativet ligger hos mig, och det skapande arbetet ska jag genomlida. Men utan läsare och publik, utan blåggbläddrare, är den här verksamheten tämligen värdelös. I blåggens administrationspanel kan jag notera hur många som varit inne på Maos lilla blå...gg, hur många sidor som bläddrats igenom, hur länge vistelsen varat i medeltal. Det är som att höra publiken där ute i foajén medan jag själv står bakom scenen. Det är på teatern som det delvis också är på blåggen: Det egentliga dramat utspelar sig inne i varje enskild åskådare, i läsarens privata upplevelserymd. Och dit äger jag icke tillträde. Ändå är vi, blåggare och blåggbläddrare, självklart förenade med varandra – som båthusets vattenspeglingar och minnets fragila bilder. Efter en skapande paus i juni fortsätter jag från den första juli igen att blågga ett par gånger i veckan. Häng gärna med!
En skugga av vårt minne
Glömskan är mitt gissel. Och då talar jag inte om dessa vardagliga tankestopp av typen "varför står jag här med kylskåpsdörren öppen, vad var det jag skulle plocka fram?" eller "... skräp, jag glömde veckoduscha orkidéerna igår", eller "hur kan jag ha glömt att koda in veckans foto i bloggen, jag tycker precis att jag redan gjorde det...?" Plus en lång rad ännu mera bagatellartade episoder i dessa sönderklippta vardagstimmar som coronakrisen drar med sig. Nej, jag talar inte om detaljglömskan men om den stora sammanhangsglömskan, de stora svarta minnesfläckar som likt en hjärnblödning sträcker sig över tid och rum; mänsklighetens, och mina egna, minnesförträngningar.
Convid-19 smittar min själ minst lika effektivt som den kanske en dag invaderar min kropp. I själva verket är smittorisken på psyket uppe i exakt 100%. Jag är redan kontaminerad av ett känslovirus som snabbt och effektivt gräver ner sig under huden och börjar äta sönder mitt finmaskiga emotionella nätverk som redan från förut är belamrat med kortslutningar och ärr. Oron, ovissheten och känslan av något oåterkalleligt spikar fast huden i nuet, ett slags korsfästelse mitt i fastan. Krisen sackar tiden och fördunklar perspektiven, i går och i morgon böjar ta allt tydligare adjö av varandra. Strandsatt i nuet noterar jag hur molnen jagar, skuggor skälver, sikten skymmer. Och jag får riktigt ta spjärn för att motstå frestelsen att låta ett sorg- och skuldsatt inre ge vika för yttervärldens hotbilder och krassa realiteter. Ett sårat inre jag möter ett känslolöst yttre något.
Då hör jag ivriga protester i digitalbruset: Du måste tänka positivt, se framåt, se möjligheterna, ha tålamod! Visst, jag ska hålla humöret uppe, tänka positivt, röra på mig, andas frisk luft, äta vettigt, undvika närkontakter och allt det där. Men faktum är också att jag också går igenom en sorgeprocess – att isolera sig är att dö en smula. I takt med att reviret krymper och hotbilder tornar upp i horisonten ställs inte bara min kropp på prov men kanske ännu mera min arma själ. Vem är jag utan alla mina dagliga ritualer, försvarsmekanismer och självkonstruerade aktiviteter som i normala fall håller livets våg i något slags balans? Vem är jag innerst inne, under huden? Och jag slås av tanken hur snabbt jag sugs in mitt lilla jag, glömmer människor som tidigare varit en del av min vardag, eller åtminstone av min arbetsvecka. För att inte tala om alla dessa mera sporadiska kontakter som förekommit i otal under årens lopp, många nu helt bortsuddade ur minnet.
Det vi alla har framför oss rent fysiskt en dag, men nu i första hand på ett psykologiskt plan, har Olle Adolphson redan fångat i kanske dyrköpta ord: Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar. Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar. Ångerköpt för att mina otaliga jagprojekt har fått styra så mycket av vardagen är det kanske inte så överraskande att jag nu också konfronteras med insikten att jag en dag är bortglömd. Är det människans lott att glömma, och att bli glömd? Kanske sett ur det historiska perspektivet men inte här och nu, och allra minst i kristider. Min coronaisolation är trots allt och åtminstone tillsvidare bara en lätt vindpust i fastans stormiga tider och jag börjar långsamt inse att allting inte handlar om mig – ganska lite faktiskt, nästan ingenting om jag är lite mera exakt. En påtvingad isolation är definitivt inte en angenäm upplevelse men den hjälper mig kanske, medan tid är, att skifta perspektiv både i den konkreta vardagen och i den ännu viktigare inre verkligheten. Landet står stilla, kroppen står stilla, psyket ryser. Men jag finns, vi alla finns och minns, så länge vi bryr oss om varandra.
SÅ GÅR VI BORT. Text: Olle Adolphson | Melodi: Mao Lindholm | Arrangemang: Jan Hellberg (för blandad kör, sopransaxofon/klarinett och kontrabas) Ingår i körhäftet En skugga av vårt minne, Sulasol, 2016.
Själens reningstid
Jag borde hitta på något att skriva på bloggen. Jag menar: Blåggen! Nånting fiffigt som skulle få läsarens vardag att framstå som rena rama strålkastarvandringen på catwalken. Eller nånting lustigt, som skulle lösa det hejdlösa skrattets förtöjningar och doppa blåggbläddraren i ett tårdränkt lyckohav, eller åtminstone något lite trycka in smilgroparna i det frågande fejset. Nånting som skulle väcka känslor och skriftliga reaktioner, blåsa upp insändarstormar, få tummar och tår att vifta. Frihet! Jämlikhet! Broderskap!
Men det är fastetid och i stället för att hitta livet utanför min kropp ska jag söka mig inåt. Och där är det ganska tomt. Just nu känns det faktiskt väldigt livlöst här innanför skalet. Jag står alldeles stilla, ljudlös, och försöker höra vad jag tänker. Det hörs ingenting, inte en vokal i sikte. För att nu inte tala om ingredienser till en hel mening. Detta är dagens krassa verklighet: Jag är helt meningslös, totalt i avsaknad av satsbyggnad, grammatik och skapande nyord! Halvdöd, alltså.
Jag försöker febrilt och med milt våld kasta fram några vokaler och en och annan konsonant men de bara inte vill ha med varandra att göra. Bokstäverna surar, tycker att de klarar sig på egen hand, att tillvaron på något mystiskt sätt är meningsfull i alla fall. Men det kan den ju självfallet inte vara, utan meningar alltså. Mina meningar och livets mening hör ju liksom ihop, som vänster skida behöver en höger skida. Men det är väl det som problemet: Finns det ingen snö behövs det ingen skida. Det är väl därför mitt liv i dag är så meningslöst, helt renons på innehåll: Finns det inga tankar finns det inga ord. Eller kanske det är tvärtom. Eller... ja, jag vet inte riktigt vad jag menar...
Min hjärna är som de där rören på bilden – tomma, kala, kalla, nästan ekande. Men, men... nu tyckte jag mig plötsligt höra ett a. Höra, inte se! Och nu flera toner i rad, märkligt bekanta: a-g-a-b-a-g-a-f-g-g-a: Första tonerna i den långsamma satsen i Sibelius Finlandia! Kan de vara enklare än så? Kan det vara vackrare än så!
Det är då jag anar en annan tonslinga i hjärnans stålrörsorgel. Den börjar också med tonen a men lågt i basen och stakar sig målmedvetet framåt, uppåt som en skidlöpare de första metrarna av ett sprintlopp: a – h – ciss – diss – e – e – fiss – giss – a – giss – h – a – e – e. Drivan ligger milsvitt med gnistor översållad, rymden är ett ljushav, som svallar utan strand. Skaldar Jarl Hemmer för hundra år sedan, när kölden är vit och tallen höjer tindrande sin vinterhuva, fållad. Bokstäver blir ord, som tar gestalt i bilder, som förvandlas till toner, som också är bokstäver: h – a – h – a – e. Allt det här sker samtidigt och på många plan, ungefär som i ett hologram. Och jag erfar en säregen känsla av närhet i tid och rum, känner själsfrändskap med Hemmer: Sibelius kan slänga sig i väggen, nu är det Maos små blå toner som gäller!
Och jag stannar upp, upplyst nånstans djupt inifrån. Upptagen av ett energiskt men alltför enögt slitande med texter kanske jag har glömt att lyssna på tystnaden, sökt orden när jag i stället skulle upptäcka melodierna. Men Jarl Hemmer, som själv nästan ständigt kämpade med mörkrets makter, hjälpte mig på traven, lockade in mig i den skapande tonvärlden igen, ungefär som när en föråkare drar upp spår som snögat in och drunknat under djupa drivors frid. Och också om årstiderna fått sig en törn i klimatkrisens kölvatten så gäller Hemmers själsliga prognos fortfarande: Långt är det till sommaren, och långt är det till våren. Nu är vinterns höga helg och själens reningstid.
Skulptören Eila Hiltunen (1922–2003) är mest känd för Sibeliusmonumentet i Helsingfors som restes 1967. Stålrören, här fotograferade underifrån, associerar både till orgelpipor och tallstammar. Bilden är färgmässigt manipulerad i Photoshop. | Snömorgon, text: Jarl Hemmer, ur diktsamlingen Pelaren (1916), har arrangerats för manskör av Kaj-Erik Gustafsson. Ingår i körhäftet En skugga av vårt minne som innehåller nitton av mina tonsättningar (Sulasol 2016).
