Veckans foton
ANDBERGET
Solen går upp bakom vårt hus där uppe på Andberget. Med sina hisnande 17 meter ovanför havsytan är det förvisso inte ett så stort berg och det är en liten bit upp till Everests blåsiga och syrefattiga vyer, men ändå kan vi som huserar här överst tycka ibland att vi nått toppen. I alla fall är det inte många som uppnår samma nivåer här i environgerna. Här överst på en liten isolerad plätt av berget – ca 60 x 60 meter – rör sig hundar och hussar, skolelever och ungdomar, kaniner och harar, igelkott, småvessla och möss. Till och med en och annan räv har jag fotograferat här. Och tippor förstås; mest kråkor, några skator, sparvar, talgoxar och blåmesar, tofsvipa, stenskvätt, rödstjärt, och ibland; större hackspett, hornuggla och sparvhök. Sommartid seglar även Hubert Häger över bergskrönet, men dock bara över och förbi.
Det låter som en imponerande djurpark, och det är det. Med betoning en djurpark. Ja, djurpark och djurpark ... i så fall med betoning på park. Eller kanske jag borde tala om en bergsäng. Med betoning på äng. Men nu är det ett berg där under så äng är väl inte heller det rätta ordet. En liten kulle? Jarl Kulle? (Ursäkta, det var en liten, fullkomligt spontan och trivial ordlekarvits, det ska inte upprepas, ursäkta ...). En bergskulle? Ett naturreservat? Ett smaskigt russin i den stora naturkakan?
Om man inte vill bestiga berget i gammal god Everest-stil kan man ta trapporna i sydost från parkområdet nedanför. Då måste man kliva 48 trappsteg för att nå toppen på knoppen. När jag vill briljera brukar jag småjogga upp för trapporna två, tre, ibland fem gånger – mer än så orkar jag inte briljera. Enklaste sättet att nå Andbergets topp är att medelst hjulförsett fordon rulla upp för Andbergsgatan i nordost, kliva av och vandra trettio meter under grentunga träd och den vägen träda in i Paradiset.
Berg är berg bara betraktade ur lågt perspektiv. Skjuter man upp en drone med kamera och knäpper några bilder från fyrtio meters höjd ser man knappt röken av ett berg – allt är bara jämn, platt mark med lite träd och buskar utslängda hit och dit. Men vetskapen att detta verkligen är ett berg gör det jämnbördigt med Everest. Och det firar jag idag i all anspråkslöshet tillsammans med Tenzing och Edmund, oss bergsbestigare emellan.
Drone-foto: Lucas Lindholm
Veckans foton
Färgstark mångfald
... men på samma sätt följer äfven af det absolutas karakter att vara allt hvad som är, att, om mångfalden är, det då också är denna och icke allenast mångfald utan mångfalden. Då skulle det absoluta vara både enheten och mångfalden. Det kan ej vara detta delvis, så att det till en del vore enhet och till en annan del mångfald och tilläfventyrs till en annan del något tredje; ty i sådant fall skulle alltid en enhet och mångfald falla utom enheten och mångfalden, hvilket är omöjligt. Då blir alltså hela det absoluta enheten och hela det absoluta mångfalden, hvadan det absoluta samt enheten och mångfalden helt och hållet sammanfalla till ett och icke ens kunna betraktas såsom olika sidor af ett och samma, alldenstund redan detta blefve en enhet och mångfald utom den ursprungliga ... (Undersökningar om Enhet och Mångfald, Projekt Runeberg, 1863. Blåggarens markeringar i texten).
JAG LIDER VISSERLIGEN av ett visst selektivt hjärnsläpp men jag är dock inte född bakom en hiss (riktigt säker är jag faktiskt inte men tror att sådana inte fanns på Eira sjukhus i slutet av 1940-talet). Möjligen är jag tappad bakom en vagn (men i så fall har det förblivit en väl dold familjehemlighet) och som sommarbarn i Sibbo skärgård på 1950-talet var jag ofta bakom flötet, men dock; hur korkad får man vara innan champagneflaskan exploderar? Är det nån som fattar vad som ovan oreras? Är det ens svenska? Skulle det inte vara Internationella dagen för biodiversitet idag skulle jag väl förbigå denna rotvälska med en axelryckning. Men det är så typiskt – just när jag idag ska uppmärksamma biologisk mångfald snavar jag alltså i stället på denna snåriga ordkarusell och vet inte riktigt hur jag ska vända hjärnan – höger-om, eller vänster-om?
Men citatet är dock hämtat ur Projekt Runeberg på nätet, och eftersom jag just passerade skaldens staty i Esplanadparken och medelst fotografisk apparatur förevigade vårens färgstarka blomster kring Vårt land, måste jag med händer och tänder också försöka hitta en koppling, eller åtminstone bygga en åsnebrygga, mellan bild och text. Under tiden, medan jag tänker hur denna cirkuskonst ska gestaltas, kan jag inflika att i den där vita byggnaden till vänster i bakgrunden (nedre bilden) rumsterade min pappa åren 1937-1961, först som kontorschef sedan som VD. Då, på den gamla goda tiden, hette restaurangen Royal och hörde till huvudstadens finare (eleganta servitriser, vita dukar, bakelser och glass och jordgubbar och George de Godzinsky vid flygeln). Bakom väggen ligger Svenska Teatern och eftersom pappa också fungerade som teaterns revisor fick han fribiljetter som en frikostig ersättning. En del av dem kom även mig till godo vilket betydde att jag stup i kvarten å ena sidan matades med Wienerschnitzel i restaurangen och med lite mera lättsmält kulturföda (Nalle Puh bl.a.) under teatersalongens änglaprydda kupol å andra sidan. Värre barndom kan man ha. (Parentesen slut).
Men Runeberg, enheten och mångfalden ... hmmmm ... nää, i min enhetliga enfald och blåggbetonade dagboksmångfald måste jag erkänna att vad gäller just ordet mångfald och mig så föreligger det ett visst samröre i så måtto att mångfalden av enfaldiga ord som trängs innanför pannloben har en märklig tendens att liksom bara halka ner på tangentbordet i små klumpar, lite så där som Sven Dufvas motståndare, påträngande och smått närgånget. Och där på den lilla bron, på väg till Evigheten, ska väl också de sista orden nedtecknas, och av nekrologskribenterna sammanfattas ungefär så här: Ty visst var tanken, mente man, hos Mao knapp till mått. Ett dåligt huvud hade han, men eftermälet, det var blått.
VECKANS FOTON är tagna i Esplanadparken där den runda planen runt Runebergsstatyn beläggs med ny fin sand. En småkylig men solstark morgon får omgivningens blomsterrabatter att prunka och pråla.
Veckans familj
Så här på Internationella familjedagen (en vecka efter morsdag där jag redan snuddade vid temat) återkommer jag till den familj, som utöver min barndomsfamilj och min egen familj, har betytt mest för mina mer eller mindre konstnärliga utflykter i ord och bild. Sonja (f. Gerasimov i Irkutsk, Sibirien) och Karl Emil Ståhlberg (min mormorsfar) gifte sig hösten 1896 och fick så småningom sju barn. Från sitt första äktenskap med Aurora "Rori" (f. Lindgren), min mormorsmor, hade Kalle redan fyra barn – det yngsta, Elsa, blev så småningom min mormor. Det är hon som står i bakre raden till höger om sin storebror Armas och sina äldre systrar Sirkka och Ragni.
Den här mixen av "egna barn och andras" var både konfliktfylld och kreativ. Många av barnen dansade balett, sjöng och spelade piano, andra sysslade med idrott, skyddskårer och landets försvar. Någon enstaka var lugn och sansad, de flesta var aktiva och utåtriktade. Någon visade redan som barn en mörkare sida (trots ljust hår och troskyldig blick) och avslutade sitt liv i vuxen ålder med ett pistolskott i hjärtat. I vanliga fall höll sig familjedramat inom hanterliga gränser men ibland spårade man ordentligt ut.
Till det dynamiska, för att inte säga turbulenta, familjelivet bidrog självfallet också den krisfyllda samhällsutvecklingen vid sekelskiftet 1900 och speciellt de två första decennierna. Så här i ett hundraårigt bakåtperspektiv är en ytlig jämförelse nästan oundviklig. Då handlade det om ett storfurstendöme som ville frigöra sig från Ryssland, och gjorde det. Idag tar det självständiga Finland nästa självständiga steg och ställer sig under NATOs bombsäkra paraply – mentalt ytterligare ett stort kliv bort från Rysslands intressessfär. Men där den Ståhlbergska storfamiljen för drygt hundra år sedan utgjorde både ett slags slagfält där personligheter ibland ganska häftigt drabbade samman men minst lika ofta fungerade som en arena för inte alls oävet konstnärligt samarbete, har det gått betydligt lugnare och mera sansat till i de familjekonstellationer jag varit involverad i. Om det sedan är bra eller mindre bra må vara osagt men visst ligger det ofta ett förföriskt, rent av romantiskt, skimmer över många av de liv som levdes i förrgår.
Om allt detta bara är en produkt av mina bristande insikter och kunskaper, eller eventuellt äger en viss objektiv riktighet, det har jag utforskat i boken Under huden är jag många. Det handlar alltså om mina intryck, min bild och mina fantasier, och hur de fäst sig i min tankevärld. Men alltsammans tar sats och får fart av personligt överförda berättelser och dokumenterade fakta vilket ger dessa sexton kortfilmer en viss stadga och ryggrad. Ja, det handlar om filmer, eller åtminstone om rörliga bilder som exponeras på den vita duken under pannloben. Alltså: Varmt välkommen till min familjebiograf, nästan barnförbjuden men absolut vuxentillåten!
Fotnot: Boken kan beställas på nätet, se reklam och information här i blåggen. Det svartvita fotografiet har jag med lätt hand manipulerat i Photoshop.
Alla dessa mödrar
Det här är egentligen ett litet sidospår i min släkthistoria, men ett mycket intressant sådant. Min mammas morfar, min mormorsfar alltså, hette Karl Emil Ståhlberg och var en av Finlands främsta fotografer och kulturentreprenörer i slutet av 1800-talet. Han var första gången gift med Aurora "Rori" Lindgren men när hon 1896 födde deras fjärde barn, min blivande mormor Elsa, dog hon tragiskt nog i barnsäng.
Bara ett par månader senare, i junis vackra månad, seglar Kalle Ståhlberg i sin ensamhet till Hangö där han har för avsikt att vila upp sig på badanstalten. Föga vet han att livet, igen, ska ta sig en tvär gir. Han träffar nämligen Sonja Gerasimov som tillsammans med sin mor Claudia rest från St Petersburg till denna berömda badort i det finska storfurstendömet. Det blir en blixtförälskelse, och på hösten gifter sig Kalle och Sonja i Helsingfors. Claudias äkta hälft, alltså Sonjas pappa, hette Nikolaj och hade varit en förmögen guldgruvsägare i Irkutsk i Sibirien. Han dog 1890. Barnen, Niko och Sonja, har i början av 1890-talet studerat i St Petersburg, han till marinofficer vid den ryska flottan och hon i Elisabet-institutet med inriktning på att lära sig allt en idealisk hustru och mor måste kunna.
Kalles och Sonjas äktenskap drar igång med fart och de börjar producera ättelägg med nästan matematisk precision; ungefär var adertonde månad föder Sonja sammanlagt sju friska barn mellan åren 1897 och 1909. Det första döps till Leonie men kallas allmänt för Pijo, eller Pia. Det är hon som står på bordet vid mamma Sonjas sida. (Det var Pia, själv skicklig pianospelare, som uppmuntrade mina föräldrar att hyra ett piano åt mig. Året var 1960 och jag var då tolv år). Till höger sitter Claudia och till vänster Claudias mor Elisaveta. Fotot är troligen taget 1899.
Sonjas pappa hade alltså dött redan 1890, mormor Elisaveta dog 1901 och mamma Claudia 1909. Och när även Sonjas bror Niko inte längre fanns bland de levandes skara ärvde Sonja 1909 en större förmögenhet. Kalle anade morgonluft och övertalade Sonja att finansiera ett stenpalats – Apollohuset – på Södra Esplanaden 10 i Helsingfors (i dag i Justitieministeriets användning). I nedersta våningen byggdes "Nordens största biograf" (för 500 gäster), samt en restaurang, andra och tredje vångarna fungerade som hotell medan fjärde våningen reserverades för familjen Ståhlbergs stora familj. Vindsvåningen inreddes till fotoateljé.
Om detta kreativa och tidvis dramatiska familjeliv – och även många andra mödrars livsöden – kan man läsa i min bok Under huden är jag många: Se information här ovan i blåggen.
Foto: Det 123 år gamla svartvita fotot har jag med lätt hand beskurit och manipulerat i Photoshop.
Skrattanfall
På World Laughing Day den första maj är det meningen att vi ska garva och gnägga åt denna galna värld som i övrigt mest producerar gråt och tandagnisslan. Men finns det något mindre skrattretande än en människan – denna snarstuckna, skrytande, skrävlande, titel- och maktsjuka galning som finner en sadistisk njutning i att förringa andra och samtidigt blåsa upp sig själv, som döljer sin förkrympta själ bakom högfärdighetens stela mask, som bokstavligen slår sig fram på andras bekostnad, som är känslokall och arrogant.
Och ändå, eller kanske just därför, finns skrattet – det förlösande, det upplyftande, det hjärtliga. Men, men ... Milan Kundera skiljer på änglarnas och djävulens skratt, de förras är lycksaligt, den senares illvilligt. Och så finns det förstås en lång rad andra skratt som ligger där någonstans mellan ytterligheterna; hysteriska, krystade, aningslösa, sadistiska, belåtna, vemodiga skratt. Och några till, även ansträngda skratt. Det tandfyllda gnägget signalerar alltså inte per automatik glädje och godhet, välvilja och vänskap, samspel och gemenskap. Att inte skratta åt en maktmänniskas antydda roligheter garanterar dessutom en enkel-biljett ut i periferin.
Kanske mänskligheten nån gång i framtiden (om den nu överlever sin mentala enfald) kommer att lösa sina internationella konflikter genom humoristisk envig. Landets president/kung/härskare möter kontrahenten i en drabbning där det gäller att få den andra att skratta så han tappar koncepten, kissar på sig eller helt enkelt skrattar ihjäl sig. Den vinner som inte kan sluta att skratta – "skrattar bäst som skrattar sist". Förloraren skickas till lämplig clownskola där han får träna att halka på bananskal, betrakta sin sura nuna i överbelysta narrspeglar och dygnet runt använda röd lösnäsa. Det kan kanske krävas ett par-tre decenniers omskolning men sen torde även den torraste och tristaste typen ha skalat av sig den stela maktmasken och filat bort den värsta självgodheten.
Det minsta man kan begära av en potentat med pondus är en glimt i ögonvrån. Nämligen.
Foto: Bilden är tagen i samband med Fringe Festivalen i Edinburgh 2016.
Veckans foto
ROLL
Världsteaterdagen (27.3.) påminner mig att den pjäs vi just nu ser i realtid är ett skräckdrama, ett skådespel regisserat av en demonisk, livsförnekande kejsare utan kläder. När verkligheten överträffar sagan med många ballistiska längder vet man att det inte är långt tills ridån dras för och pjäsen definitivt är slut. Och det är ju det vi teatermänniskor inte vill. Vi har ju enträget och entusiastiskt övat in våra repliker, provat dräkter, vidtagit mått och steg. Och då måste föreställningen fortsätta, helst i all evighet. Det kräver vi aktörer, det kräver publiken.
Det kräver alla utom han som har tappat bort sig i kulisserna, han som inte vet att hans scenkostym är genomskinlig, att den glimmar guld bara i hans egna ögon. Hans personliga tragedi är den totala ovetskapen om att inte bara huvudrollen är besatt men att också producent och regissör sedan urminnes tider är utsedda. Om man vill stå på scenen finns det nästan bara statistplatser kvar. Även biljetterna är närapå slutsålda, några ströplatser på sista parkett är det enda som återstår.
Det spelar ingen roll, väser han sammanbitet. JAG spelar roll, JAG skriver pjäsen, JAG regisserar, JAG scenograferar, JAG koreograferar. JAG JAG JAG! Och det heter också teatern: JAG. Och pjäsen: JAG. Och jag: JAG.
Fotot: Sommaren 2021 spelade Raseborgs sommarteater pjäsen om Peter Pan – killen med den gröna mössan med en fjäder i, han som vägrade att bli vuxen, han som kunde flyga med hjälp av älvstoft och lyckliga tankar. 1929 donerade pjäsförfattaren J.M. Barrie alla intäkter och royalties från Peter Pan till barnsjukhuset på Great Ormond Street i London som fortfarande erhåller en del av sina finanser från sagans värld – någonting för maktmänniskor och beslutsfattare att betänka.
Veckans foto
VÄRLDEN UPPÅNER
Han heter alltså Urban och är en daglig gäst på Cafe Terrace. Året runt. Det enda på menyn som han bryr sig om är solrosfrön och jordnötter. Frön och nötter, nötter och frön. Egentligen är det inte hans meny utan småtippornas. Men Urban som är en typisk narcissist – "jag är viktigast, mina behov är störst, jag bestämmer, jag är vackrast, jag vet allt, jag titluleras von Ecorrequist" – struntar förstås både i vett och bordsetikett och kastar sig självsäkert med pälsen på mellan rabatt och serveringsbord.
Och det går väl ännu an eftersom serveringsställena är legio. Men vintertid, när kölden knäpper och kaloribehovet är uppskruvat, drar sig den rackarn inte för att också beställa in en Fettkorv med strumpa, ja det där som i första hand är reserverat för Lord Hac-Speth (en "spettkorv med röd rumpa") och Mes-terton, den blåfjädrade. Nej, nej, allt det där struntar Urban totalt i och utan att fråga om lov kastar han sig ner över korven som om det handlade om Den sista måltiden. Dessutom har han tagit exempel av världsläget eftersom han hänger där uppåner och glufsar i sig det som egentligen tillhör andra. När andra äter upp sin mat så äter Urban sin lunch uppåner.
Nå, nu när vårsolen skiner allt oftare och intensivare sker förstås också en liten omskrivning på menylistan. Fettkorv i röd strumpa stryks helt och hållet och nytt på listan blir Larv insvept i torr bark (Lord Hac-Speths favorit), havreflingor i rypsolja – L'avoine avec l'huile de colza – och solrosfrön rullade i kokosflingor – Graines de Tornesol avec Noix de Coco. Kukkuuu!! Det här kommer att bli smaskens; planeringen pågår för högtryck i centralköket och ska testas vid tillfälle. På sommaren blir det sedan, som vanligt, självbetjäning från körsbärs- och äppelträdet, alltsammans nersköljt med Vine blanc av märket L'eau Mont Colvert (2022). Ska det vara fint så ska det!
Och Urban både instämmer och inklämmer.
F v Wright
Ett hörn av paradiset
Det jordiska paradiset är ett undantag, en parentes, i bästa fall en sidomening. I praktiken, alltså. I fantasin breder den ut sig över stora delar av kroppen, ockuperar tankar och sinnen och inspirerar konstnären till stordåd. Medge att det känns smått himmelskt med denna vue; Blommor och fåglar i ett hörn av trädgården, ett av Ferdinand von Wrights många mästerverk, målat 1853-54. När bomber malar sönder Ukraina och världen knappast kan stoppa en kallsinnig diktators egenmäktiga förfarande kan det förefalla förmätet att tänka på blomster, (freds)duvor och paradis. Ändå är det en bild jag vill hålla under pannloben, som ett riktmärke, som en realitet. Den engelska matematikprofessorn (emeritus) och samhällsdebattören John Lennox, en intellektuell gigant och världskänd evangelist, talar om en Kompensationernas Gud: De som fått lida mycket i detta liv kommer att kompenseras i det kommande. Vad det betyder, och hur, vet vi förstås inte. Och vad tyrannerna och skurkarna och narcissisterna går till mötes behöver vi kanske inte bry våra hjärnor med. Det som nu känns hopplöst, orättvist och avskyvärt varar inte för evigt, kanske länge men inte för evigt. Utan den blicken, utan det perspektivet, är livet förvisso platt och trist och hopplöst. Utan en inre kompensation för de yttre hotbilderna är jag snabbt såld, tillplattad, förstörd. Nu kan jag åtminstone tillfälligt kasta en blick i ett hörn av trädgården, snart också på den egna terrassen, och där finna en glimt av Paradiset. Blåögt? Javisst, men absolut hellre blåa ögon än svarta blickar.
Fotnot: Ferdinand von Wrights målning kan man beundra på Konstmuseet Sinebrychoff i Helsingfors. Fram till slutet av augusti visas där bl.a. "Linné och glimtar av paradiset". Och ett slags 1800-tals paradis är väl också Paul och Fanny Sinebrychoffs magnifika hem i andra våningen, väl värt ett besök.
Veckans foto
SPETSFUNDIGHETER
Häromdan dök Lord Hac-Speth upp som ur ingenstans. Hans gästbesök på Café Terrace brukar som bekant ske sommartid då serveringen under körsbärsträdets bark tilldrar sig hans speciella intresse. Men så här på gränsen till vårdelen av vintern har jag troligen aldrig sett honom förut. Det närmaste jag kommer Lord Hac–Speth och vinterbesök är när hans kusin, Sir Hac-Kycklingh, en sen höstdag krockade med ett fönster högre upp i restaurationen och föll stendöd rakt ner på restauranggolvet. Det var inte trevligt.
Vi i köksregionen övervägde en kort sekund om man kunde dra nytta av situationen på någon vänster, kanske tillreda Tippa på spett, eller Fågel a la Flygande Fläng. Någon galenpanna (han heter Otto) föreslog helt egoistiskt en Ris-Otto med hackad dvärgspett men det förslaget föll inte i god jord – nån ordning får det väl ändå vara i köket! Förslaget att helt enkelt dra till med en klassisk Hac au vin, eventuellt serverad på en bädd av trassliga fjädrar dränkta i gelaterad rödgumpslikör, orsakade däremot ett muntert mumlande och många spontana bifall. Men så var det nån fifficus som påminde om den oskrivna regeln att inte servera gäster åt sina gäster, så det hela rann sist och slutligen ut i stekpannan innan den ens hunnit bli varm.
Men det här var bara ett sidosteg och en obetänksam påminnelse om hackordningen, inte bara i köket men också på restauranggolvet. En Lord är förvisso ännu mer välkommen än en Sir och i synnerhet om han är levande – hungrig förvisso, men levande. Men det hela utvecklades till en ganska patetisk föreställning: En näsvis galenpanna som är van att öppna de mest hårdföra matsedlar hade nu, bokstavligen, hamnat i smeten. Fettkorv i röd strumpa – dessutom exklusivt tempererad i plus tre grader – borde egentligen vara portförbjudet för en Spettkorv med röd rumpa. Det ivriga hackande på korven mellan de sega nylontrådarna förvandlade nämligen näbben allt mera till nånting som liknande en klisteromspunnen spik. Ja, för att säga det rakt ut – när det var som vurst såg man inte hacket för korven.
Vad lära vi härav? Knappast nånting, eller möjligen detta: Även en välkommen cafégäst kan hamna i smeten.
Veckans foto
Skyltar på dörrarna till en godisaffär i centrala York i England mitt på dagen: Effekten blir smått komisk; här ska vi samlas men det är stängt. Ungefär som när en trafikpolis åt samma håll med ena armen viftar "kör" och med den andra stoppar trafiken. Vilket säkert skedde i en eller annan komisk svartvit film för hundra år sen. Signaler krockar, misstag sker, det är mänskligt. Men dubbla, och medvetet förvrängda budskap är ett gissel och en varningssignal som självfallet bör noteras och åtgärdas. När lögn och politiskt maktspel på högsta nivå är inblandade eskalerar det till katastrof.
Från smått krockande skyltar till de riktigt stora och snedvridna perspektiven. Det fanns en tid i historien när psykopatologiskt beteende resulterade i sinnessjukvård och isolering. Idag följer hela jordens befolkning med en narcissistisk psykopat som leker både global plastikkirurg och kejsare utan kläder på en samma gång. När något dylikt sker i mentalsjukhusets korridorer är det sorgligt om också ibland lite tragikomiskt (åtminstone sett med utomstående ögon), men när det utspelas på världsarenan blir det plötsligt dödligt allvar för hela mänskligheten.
Det gemensamma för de två aktörerna, oberoende av scenens storlek, är det patologiska behovet att stå i händelsernas centrum, att synas och beundras. JAG har rätt, JAG är överlägsen, JAG kan, JAG vet, MINA behov är viktigast. Det finns inget förhandlingsutrymme, ingen inre reflexion, inga mentala spärrar, allt sker på ytan, den hårdhudade. Makt, titlar, pengar och hot fungerar som ett provisoriskt pansar för både utifrån kommande kritik och eventuella (men osannolika) inuti ekande nödrop. Narcissisten är inlåst i sitt JAG och därmed utsatt för allehanda förvrängda uppfattningar om både sig själv och sin omgivning.
I detta klaustrofobiskt slutna rum fyllt av narrspeglar och dansande skuggor föds de stora vanföreställningarna, de utopistiska visionerna och de orimliga fantasierna om den egna personlighetens förträfflighet. I brist på självinsikt och skamförmåga byggs ett pansar av lika delar arrogans, dryghet och ett omättligt behov av att skaffa sig egna fördelar. Den inre tomheten och hjälplösheten kräver en mastodont yttre motvikt. Huden, som i bästa fall är en livligt trafikerad in- och utkörsport för känslor i allmänhet och empati i synnerhet, blockeras och stelnar. Och det gör också själen som där har sin boning. Kroppen har förvandlats till ett tomt skal, en kokong utan larv.
Känslokall och skamlös, död inombords, trampar den narcissistiska psykopaten över alla tänkbara gränser, både geografiska och moraliska, tills någon eller något stoppar honom. Frivilligt gör han det nämligen inte. Så här kommer ett kvalificerat råd till den ansvariga personalen för detta globala dårhus: Innan han trycker på knappen – fånga in patienten och sätt honom i isoleringscell. Terapi och rehabilitering får vi fundera på senare. Agera NU!