Surt ...
Illustration: Alfons Eder i boken Aisopos, Tilgmanns tryckeri 1968
En hungrig räv fick se några druvor hängande på en vinstock, vilken slingrade kring ett högt träd. Han ville gärna komma åt dem och försökte flera gånger, men förgäves. Då vände han dem föraktfullt ryggen och sade till sig själv: "De äro alldeles säkert sura ännu".
Nittonhundrasextioåtta, ett år före sin 100-årsdag, utgav Tilgmanns tryckeri i Helsingfors Aisopos/Esopus (ca 620–560 f.Kr.) fabler i en bibliofilupplaga om 200 ex., varav 100 var numrerade. Bokens yttre form var designad av Alfons Eder som också hade illustrerat den med sina eleganta träsnitt. Den svenska översättningen var gjord 1919 av Erik Hedén (1875–1925), på sin tid en välkänd litteraturhistoriker och författare. Min pappa, som vid det här laget (slutet av 60-talet) redan var en gammal man och pensionär, hade under många år i mitten av seklet varit revisor vid det ärevördiga tryckeriet och torde därför ha blivit lycklig mottagare till ett exemplar av denna speciella, tunna fina bok med hårda pärmar, som var tryckt på Büttenpapier tillverkat av Papierfabrik Renker & Söhne, en anläggning med rötter i 1500-talets Zerkall, en liten ort cirka femtio kilometer väster om Bonn.
Jag kommer bra ihåg att pappa, i min barndom på 1950-talet och kanske speciellt i min ännu tidigare ungdom på 1960-talet, troligen av hälsoskäl, till morgonteet inmundigade en halv grapefrukt beströdd med en tesked socker. Ibland hände det sig när han tryckte ner den vassa fruktkniven i fruktköttet att en saftstråle flög rakt upp upp i luften och landade på den tjocka vaxduken. Då skrattade alla och pappa viskade: Surt, sa räven om rönnbären.
Men stopp och belägg! Räven i Aisopos saga försökte ju fånga vindruvor, inte grapefrukter? Förklaringen till fruktförvandlingen är att Aisopos utnyttjade en allitteration där de grekiska orden för räv och för druva båda börjar på bokstaven a. Hedéns svenska översättning ville hålla kvar bokstavsrimmet och då byttes druvan ut mot rönnbären. Båda frukterna kan förvisso vara sura men troligen är rönnbären ännu mer svårfångade än de lite lägre växande vinstockarna. (Finlands)svenska rävar går alltså miste om rönnbär medan resten av världens rävar suktar efter vinrankor.
Inte har rävarna det lätt, trots att de är sluga, och inte har språkfolket det helt bekymmerslöst heller när de ska utgjuta sig över utpressade grape- och druvsafters språkliga finesser. I tidskriften Språkbruk, som började utkomma 1981 med Mikael Reuter som kapten – och som för övrigt precis i dessa dagar har bytt skepnad och blivit digital med fd. journalistkollegan Bianca Ortiz Holmberg som chefredaktör – diskuterades redan i nummer 3/94 de rigorösa bestämmelser som omgärdade ordet juice – "en produkt som har framställts av bär, frukter eller grönsaker med fysikaliska eller enzymatiska metoder och i vilken varken vatten eller andra tillverkningsämnen har tillsatts". Bland mycket annat noterades också att man i Sverige ofta uttalar ordet /jo:s/. Och det har jag ju också hört, och tyckt att det låter lite konstlat; ungefär som motsatsen till nej i pluralis. Däremot gillar jag böjningen (om man nu kan böja en vätska ...): juice, juicen, juiceer, juicerna. Det börjar nämligen låta lite som de där gamla berättelserna från Aisopos gamla ärevördiga Grekland när juicerna slog ner det sura folket i det berömda slaget vid Grappo anno dazumal ...
Så slingrar sig idag – på Grapefruktens dag (Sverige) – en klassisk fabel, lokal och tysk företagshistoria och några barndomsminnen runt mitt lite vildvuxna blåggträd och jag inser att jag inte riktigt når upp till de där godaste frukterna högst uppe. Så lite grapefruktjuice smakar blågginslaget nog i alla fall ...
Foxtrot fångad på Andberget en dag i slutet av september, kanske spanande efter rönnbär?
Espri
Idag på INTERNATIONELLA ANTROPOLOGIDAGEN ska det självklart handla om människan men mera specifikt om hennes mer eller mindre lustiga beteende. "Vilket hotell! Handdukarna är så stora och mjuka att de knappt går ner i väskan": Tanke och intrig frontalkrockar och skrattapparaten kör omedelbart igång med ett högljutt frustande. Men kanske inte för alla ... Den som eventuellt ägnar sig åt dylik skum verksamhet i det verkliga livet tycker knappast att uttrycket är så roligt. Skämtet avslöjar, går under huden, snuddar vid vidare verkligheter. Och plötsligt är det roliga väldigt oroande. För somliga, alltså.
Humorn speglar som känt sin tid, omgivning och tankevärld. Eller rättare sagt återger någonting av verkligheten men i en vinklad, ofta överdrivet förvanskad och förstorad version. Men har jag rätt när jag påstår att vi bör vara speciellt uppmärksamma när skratten minskar och allvaret breder ut sig, som situationen är nu och redan har varit en längre tid? Humor handlar nämligen inte bara om säkerhetsventiler och oförargliga skämt men långt mera om att något helt fundamentalt mänskligt som som i så fall håller på att suddas ut, kanske glömmas bort. Makt och kontroll är nämligen allierade bundsförvanter och i det sammanhanget är man livrädd för narrar och bydårar och barn som avslöjar sanningen. Vem har sett en maktfullkomlig människa skratta hjärtligt, vem har hört en narcississtisk potentat uttrycka sig i muntert självironiska ordalag? Eller för den delen; vem har upplevt en regering som straffar folket med allmän skrattelindring, som erbjuder komiskt små individuella skratteavdrag? Och gör man fel blir det dessutom kvarskratt.
Ja, så här är det: Humor, espri och mänsklig värme slår ett kraftigt armbågsslag rakt i solar plexus på den maktfullkomliga, den hårdhudade, den självupplysta. Att mista kontrollen är det värsta en omogen maktmänniska kan råka ut för och det är precis den effekt humorn är ute efter. Skrattet, det befriande skrattet, är inte bara själens spontana temperaturmätare men i allra högsta grad också själva väderkartan över vårt vridna väsens vidunderliga vedermödor. Om den grötmyndiga allvetaren kan liknas vid en femtums spik så påminner humoristen mera om en krokig skruv – till synes onyttig men märkligt tankeväckande.
Ja, humor är ett allvarligt ämne, så allvarligt att de ständigt allvarliga ser väldigt allvarligt på saken. Eller som den irländska nobelpristagaren George Bernhard Shaw uttryckte det: "Mitt sätt att skämta är att berätta sanningen." Speciellt i en absurd tid och värld avslöjar humorn mera om verkligheten än myndiga dekret och politiskt korrekta manifest. Och kanske framförallt: Skrattet får änglarna att vingla ett litet extra varv i min inre himmel.
Foto: Gatuartist på Senatstorget i Helsingfors.
Sjuk[t]hus
Världen vrider sig i vanmakt: Pandemier, bedrägerier, översitterier, ljugerier, börsfifflerier, klimatnonchalanserier, gudsförnekelserier – enkelt sagt: Mänskligheten är hårt pressad mot väggen. Ja, inte bara pressad mot väggen, hela hennes byggnad står och svajar. Diagnosen varierar givetvis beroende på vem som ställer den. Den naive amatörarkitekten kan till och med friskförklara patienten: Javisst – lite virus virvlar visst omkring här som vårvindar friska, men det går säkert över. Tänk positivt, ät C-vitamin och vädra lite extra så blir det nog bra! Men inte är det mycket bättre med de tvärsäkra domedagsprofeterna heller: Det spelar ingen roll vad du gör, lilla människa, det barkar ofelbart åt skogen i alla fall. De sista tiderna är här, det var ju inte så här det skulle sluta, i alla fall inte just nu, men vad ska man göra, vad kan man göra ...? Bäst att stänga dörren, bara vara, käka och dricka, vräka sig i soffan och stirra på TV – speciellt Putous, Finlands auktionskung eller Svenska Hollywoodfruar – och inte bekymra sig så mycket för morgondagen. Du har väl inte glömt det gamla goda rådet Carpe Diem!
Fotbräda, takskägg, tjuvjärn, skruvnagel, droppnäsa, ryggås, vindöga och bröstband: När människan bygger sitt hus lånar hon orden från sin egen kropp som ett slags bekräftelse på att den, trots allt, är den ursprungliga hemvisten. Och de två liknar förvisso varandra: Husets fasad och människans utseende, fönster som symbol för människans ögon, spisen som sinnebild för hjärta och omtanke, källaren som det omedvetnas förvaringsplats, vattenledningar och kroppens blodomlopp, elsystem och nervsystem, andning och husets vädring. Golv och tak markerar gränserna mellan psykets medvetna och omedvetna nivåer. Och avfallet som ju alltid transporters köksvägen.
När den stora världsvida ångestmattan, svett- och blodimpregnerad, lägger sig tung över mänskligheten är det inte många byggnader som helt undgår ruinrisken. De stora, bärande strukturerna knakar i fogarna, hänsynsrappningen krackelerar, moraltak och visdomsväggar bågnar, omsorgspaneler och regel-tegelverk rasar, stolthetsspikar lossar från sina förtöjningar, tillitstapeter rämnar. När fara hotar har jag en tendens att dra mig inåt, stänga terrassens port och förskansa mig bakom dörr och vägg. Vad jag bara diffust är medveten om är att något liknande också sker på det psykologiska planet: Jag går in i en tystnad, i en dvala, ett slags ide. Och det är inte alltid en så god idé. I själva verket är det ofta en usel strategi eftersom det någonstans i skarven mellan den allmänna oredan och min olyckliga kropp har uppstått en sammanblandning av hus och hus.
Som ett slags första nödåtgärd, före ett eventuellt slutgiltigt förfall, ser jag alltså på mitt kroppshus i skenet av denna världsvida jättebyggnad som jag också bebor: Vilka redskap har jag i verktygslådan, finns det någonstans i minnesgarderoberna en tankefärg som ännu inte torkat, en känsloröra som kan spacklas över själens ojämnheter, ett kreativitetsstativ att ställa min målarduk på? Gång på gång får jag sopa undan den hornförsedda självkritikern som gör sig påmind med samma nedlåtande utlåtande: Vad ska det där tjäna till – ingen bryr sig!
Och så börjar jag renoveringen av det stora huset från insidan av min egen lilla koja – något annat är inte möjligt.
Foton: Vinjettbilden är tagen i Valencia, den nedre bilden i Malaga, Spanien
Sara
I dessa sega och osäkra tider en ljusglimt, nej, ett fyrljus i mörkret: Sara Danius bok SIDENKATEDRALEN och andra texter som utkom bara ett knappt år efter hennes död i oktober 2019. Några tankar om den när vi idag uppmärksammar både Världscancerdagen och Optimistdagen.
Sara Danius – Svenska Akademiens ständiga sekreterare som hamnade i hetluften i samband med kontroverserna kring den så kallade "Kulturprofilen" och som fick hela den anrika institutionen rubbad från rötterna – träder här inte bara fram som den briljanta skriftställare hon var men, om möjligt, ännu mer imponerar med sina psykologiska insikter när hon beskriver människans tidvis dunkla personlighetsdrag och ständiga kamp med livsvillkorens begränsningar. Där 1800-talets författargiganter ofta avslöjade inte bara samhällets baksidor och obotliga rötägg men också blottlade sprickorna i det egna psyket, ägnar sig en del av kultureliten och makthavarna idag åt att täppa till allt som kan tänkas förstöra den glansbild personen själv vill exponera. Hela Me too-rörelsen är ett övertydligt svar på den dubbelmoral och den tystnadskultur som fortsättningsvis råder.
Vad gör en författare och litteraturvetare som Sara Danius så unik? Jo, bland annat hennes mod och förmåga att se sig själv på viss distans. I motsats till den maktfullkomliga narcissisten som är inlåst i sin självkonstruerade kokong, okänslig för andra och onåbar av andra, har den mogna människan inte bara försonats med sina egna egenheter men framförallt integrerat dem i sin personlighet vilket gör henne både mänsklig och trovärdig – just därför att hon inte ägnar all tid åt att putsa ytan. Vilket man i värsta fall lätt kanske kunde ha trott: Sara Danius formidabla kreationer på Nobelfesterna har gått till modehistorien, och hennes knytblus startade en mindre folkrörelse. Men i vardagen hyllade hon en ganska strikt och enkel klädkod.
Det är något liknande med hennes essäer. I korta snabba meningar nitar hon knivskarpt motivet på läsarens näthinna för att sekunden därefter höja blicken och med mjuka penseldrag måla upp en fond, ett känsloläge, ett vidare landskap. Hon berättar om människor hon verkligen känner och bryr sig om. Som en personlig guide tar hon läsaren med på en vandring in i konstnärens privata rum och ibland ganska egensinniga tankevärldar men är lika hänsynsfull och utlämnande när det handlar om hennes egen person, bakgrund och familj. Litteraturprofessorns stilistiska talang möter inget motstånd när hon även beskriver barndomens triviala vardagshändelser och den avslöjande dialogen mellan mor och far som nästan känns hämtad ur en dålig teaterpjäs: "Lars, laxen är fantastiskt", brukade mamma säga. Vi andra stämde in. "Din lax är alltid fantastisk, men den här gången har du överträffat dig själv!" sade mamma. Vi andra stämde in. "Anna, du är alltför vänlig", sade pappa. "Tycker du verkligen det? Det var roligt att höra." "Ja, Lars, det tycker jag verkligen", sade mamma. "Laxen är så saftig och fin, ovanligt saftig och fin. Vad har du gjort för att få den så?" Beskrivningen är avslöjande och utan att vare sig förlöjliga eller förhärliga blottlägger Sara Danius inre och yttre bilder som går rakt in i hjärta och hjärna, oberoende om det handlar om familjelivets prosaiska detaljer eller kulturarbetets intrikata spetsfundigheter. Liv och konst är insvepta i samma livgivande marinad, tar smak och doft ur samma kryddade kärl.
Idag på Världscancerdagen – Sara Danius dog i sviterna av sin bröstcancer – noterar jag vad hon skriver om sin inställning till livets realiteter: "Det kanske låter som om jag var en tuffing, men det är jag inte, jag har bara försökt vara som de där vasstråna i Aisopos fabel: Att böja sig, att resa sig, utan stora åthävor." Marcel Proust tyckte att läsning var en överskattad aktivitet och att författarens verk "... är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv." Om det är sant så har Sidenkatedralen åtminstone tillfälligt lyft mitt tanketak och öppnat diverse dörrar till tidigare okända inre rum. Men det är bara en del av sanningen: Läsningen av Sara Danius essäbok är en sann njutning trots, eller kanske just därför, att hon inte duckade för hotbilderna i sin kropp eller i sin omedelbara omgivning. Och för att hon hade förmågan att se människan under huden. Öppenhet inåt skapar dialog utåt.
Vinjettfotot: Blåggarens laxportion
"Här finns förord till nyöversatta klassiker som Madame Bovary och Gruppen, essäer om Svetlana Aleksijevitj och Selma Lagerlöf, och de Sommar- och Vinterprogram som talade till så många. Men också texter om mode och om banbrytande fotografer, exempelvis Lucia Moholy och Louise Dahl–Wolfe, samt om Svenska Akademien. Allt präglat av Sara Danius omisskänliga blandning av bildning och briljans." (Utdrag ur bakpärmens text).
SARA DANIUS Sidenkatedralen och andra texter. Albert Bonniers förlag (2020).
Puzzel
Nej, det ska inte handla om puzzelspel med si och så många bitar. Eller kanske lite, inledningsvis. Det var nämligen så att jag häromdan i samband med att jag var med om att tömma en bostad efter en flyttning, fick se några puzzelspel. Ja, egentligen många puzzelspel; först ett tiotal inne i sina originalförpackningar i en garderob, lite senare i källaren där två packlådor var fyllda med med mängder av plastpåsar som alla innehöll ett visst pussels innehåll. Det här var snudd på världsrekord i puzzel tyckte jag, och fick något religiöst i blicken.
Idag vill man åtminstone i Tyskland fira Internationaler Puzzletag (i USA är man mera moderat och talar om National Puzzle Day). Och det får mig att tänka på det pussel som jag själv håller på att lägga, dag ut och dag in. Livet är en massa småbitar som ständigt ska placeras på lämpligt ställe, ibland anar jag det stora motivet men oftare fokuserar jag på ett delmoment, och dagligen uppgår jag i detaljer. Det traditionella puzzlet har ett givet antal bitar men mitt livspuzzel har en tendens att fortsätta spotta ut nya små kompletteringar i, som det verkar, en hel evighet. Och inte finns det några exakt formade bitar heller. Tvärtom tvingas jag under dagens lopp att själv fila och fixa de små stumparna och styckena för att motivet åtminstone till vissa marginella delar ska träda fram. Kanske mosaik är ett bättre ord; någonting som inte är så mekaniskt lika till formen som puzzelbitar men som jag ändå försöker anpassa till varandra, skärva för skärva.
Så här håller jag, kanske vi alla, på – plockar, pillar, puzzlar, i hopp om att en bild, ett motiv och en mening ska träda fram. "Meningen med livet är att finna ett liv med mening", sade FNs generalsekreterare Dag Hammarskjöld lite kryptiskt. Jag har ibland tagit det där alldeles ordagrant; att skriva, att formulera meningar, beskriva sammanhang, skapa mentala bilder med ords hjälp. Rättare sagt: Skriftställa, färglägga. Men också fånga pixlar med digitalkameran, bit för bit.
Livets puzzelbitar är oändligt många, kanske alltför många. Och så är också formerna och färgerna – outtömliga. Ändå kan jag inte riktigt sluta upp att röra om i högen, leka och experimentera. Länge håller jag på i ett hörn men så vill jag pröva nånting annat och förflyttar mig inåt, ut mot en annan sida, neråt, tilllbaka uppåt. Och det är som om bilden bara skulle växa och växa ju fler bitar som placeras vid varandra. Puzzelspelets utskurna figurer är räknade, livspuzzlets flagor och fragment är outsinliga. Ändå ska också de läggas, sorteras, fogas samman.
Till slut är bilden så stor att den bara kan uppfattas från himmels höjd.
Foto: Vy över de äldre stadsdelarna i Valencia, Spanien.
Skrock(a)
Fnitter, flin och flabb, garv och gnägg, smil och skrock och skratt – ja det är ingen hejd på glädjens gutturala glissandon när kontrollen släpper och psyket tar strupgrepp på kroppen. Ett gott skratt förlänger kanske livet men ett rått spratt förtränger detsamma. Små små justeringar i rättstavningen och bilden vänds på nolltid bakfram och där solsken nyss rådde drar åskmolnen i stället fram.
Idag uppmärksammas Belly Laugh Day i USA och det tycker jag att vi också kan göra i Finland. Och det betyder troligen att jag ska fästa uppmärksamheten på de skratt som tar sats nere i magen, mullrar upp längs struphuvudet och till slut erupterar i ett ljudligt bräkande. Men finkänslig som jag är är jag inte riktigt säker på vilken mera exakt form av skratt jag ska exekvera. Det handlar definitivt inte om fniss men kanske om flabb, eventuellt om gnägg. Eller kanske den bästa definitionen skulle vara det där godmodiga skrockandet som jultomten presenterar i en viss Disneyfilm på julaftonen – HO HO HAH HAH HAAA …
Ja, idag ska vi alla skrocka, med början djupt nere i magbottnen. Men när jag nu gör ett trevande första försök känns det inte riktigt spontant, någonting hindrar munterheten från att komma igång och accelerera. Kan det möjligen bero på det där sista a:et? Att skrocka utan a innebär ju en snabb förflyttelse från ett ljust och lättsamt landskap till en tillvaro belamrad med troll och väsen och vidskepelse. På något sätt hänger de två begreppsvärldarna tydligen samman – det ljusa och det mörka, det påtagliga och det fördolda.
Språket har en märklig förmåga att med små små justeringar måla om det inre bilderna på bråkdelen av en sekund. Och är det inte så också i den sinnliga världen. Ibland lösgör sig någon bortom tidens och rummets begränsningar och stiger ordagrant rakt in i nuet, osynlig men närvarande. Jag har själv – ja, inte bara jag, men också många andra med mig – upplevt detta märkliga och inte alls muntra fenomen i den i övrigt fina författargården Abrams i Vörå som jag en gång huserade i. Två verkligheter flöt in i varandra och skrattet lyste med sin frånvaro. Skrock, sade mången och skakade menande på huvudet.
Jag föredrar att skrocka men ordet fastnar lätt i halsen. Det måste bero på det där sista a:et.
Fotot: Clown med två huvudlösa kumpaner i Granada, Spanien.
Acceptans
Pandemin har lagt en tung våt matta över tillvaron. Och med tillvaron menar jag inte bara det synliga landskapet men ännu mera den osynliga verkligheten, mitt känsloliv, mina visioner och fantasier. Det är svårt att sätta tummen på smärtpunkten eftersom den är undanglidande och inte alls som värken i vänster axel som visserligen tonar fram och bort som ett fyrljus men också är lätt att lokalisera även när obehaget är nästan obefintligt. Annat är det med pandemispöket. Som alla andra spöken syns det sällan men är i allra högsta grad ändå närvarande.
Men låt mig denna gång också fokusera på kroppens piruetter – de är väl ändå ganska förutsägbara och uppenbara? Jo, förstås, till en viss gräns men också där sker förändringar och förskjutningar som jag egentligen inte alls skulle vilja kännas vid, eller ens tycker att jag har något ansvar för. Som en atomdriven isbrytare plöjer min skuldfyllda varelse genom livets frusna vatten, ofta ganska smärtfritt faktiskt, men ju längre resan varar desto mer uppstår komplikationer, isblocken tornar upp sig, farten saktar. Att backa är uteslutet, och nya rutter är osannolika också om de kanske inte är helt obefintliga.
Vare sig utmaningarna är påtagliga och fysiska eller känslomässiga och nästan abstrakta, så står jag inför ett dilemma: Vad kan och vad skall jag åtgärda, och när och hur skall jag bara acceptera faktum och helt enkelt sluta kämpa emot? Det sistnämnda är troligen det svåraste eftersom det snuddar vi något som verkar vara slutgiltigt och oåterkalleligt. Och ändå står vi alla där någongång, där i den klaustrofobiska återvändsgränden. Det kan vara en definitiv diagnos, en skilsmässa, en konkurs, ett fysiskt handikapp, ja nästan vad som helst som snuddar vid en katastrof. Ibland kan jag kanske börja om på nytt men lika ofta måste jag acceptera situationen, retirera, lägga ner stridsyxan och på något sätt "gilla läget", vilket å andra sidan låter både omöjligt och grymt.
Så är det just nu med pandemipiruetten; jag måste acceptera att smittospridningen i många månader, kanske mer än ett år framåt, kommer att vara en realitet. Och jag måste acceptera att åtminstone mitt fysiska revir krymper, jag måste acceptera att kroppen inte alla gånger hänger med, att den tidvis bråkar och konstlas – kanske i något långsammare takt om jag regelbundet rör på mig, skottar snö ibland och går i trappor, men dock. Och jag måste acceptera att minnet sviktar något lite ibland (lite ... ibland ...), att motivationen varierar och att känslolivet troligen är mer ingärdat än jag alla gånger riktigt fattar. Och allt detta trots att jag dagligen från kl. 09.01 sitter, eller står, vid mitt skrivbord, svarvar texter, fixar foton, tänker och läser och där emellan lite mellanmålsäter. Och gör så i stort sett fram till kl. 16.02. då jag börjar fundera på middagsförberedelser och det yttre livets triviala realiteter.
Allt detta försöker jag acceptera; att livet runt mig och i mig ständigt förskjuts och förändras. Och att det inte finns något vaccin mot pandemioro och framtidsbävan. Men också acceptera att jag fortfarande har lust att söka meningen med det till synes meningslösa. För mig som skriftställare handlar det ordagrant om att skapa meningssammanhang genom att skriva konkreta meningar. Och det är sannerligen ett trolleri jag försöker acceptera och vara tacksam för; att livets mening åtminstone till vissa delar uppstår av ord och meningar som jag själv kan fabricera och frambringa. En återvändsgränd kan i bästa fall lysa upp i färg och form.
Fotnot: The International Day of Acceptance vill fästa uppmärksamheten på handikappades starka sidor och lust att, trots sitt handikapp, göra skillnad, visa hängivenhet, vara jämlika, dela uppskattning och förståelse. Anne Hopkins (1984–2009), grundare av 3E Love har uttryckt det så här: "3E Love is more than living disabled but is simply about living. Everyone has the freedom to live their life. We challenge you to do what you love, because you'll meet some amazing people along the way, and that, our friends, is how you'll enjoy this ride that 3E Love calls, life.
Tulpanmani
Ett halvmeters snötäcke på terrassen påminner knappast om blommande blomsterlökar och försommarvarma vindar, men idag på Tulpanens dag (åtminstone i Sverige) uppmanas jag, med sinnet sneglande under jord, att blicka stadigt framåt. Som så mycket annat här i livet är det den inre blicken – själens visualiseringar – som styr min upplevelsevärld. Bara äppelträdets ännu kvarhängande jullampor sprider en gnutta färg över den snöfyllda terrassen där åtta koltrastar och ett tjugotal småfåglar kalasar på solrosfrön och jordnötter. Det omedelbara synintrycket är vintergrått och snövitt men jag har inga större svårigheter att minnas hur den här inmurade frizonen i tillvaron ändrar karaktär allt efter årstider och månaders växlande. Och det är hoppingivande att tänka sig att närmare hundra blomsterlökar – de flesta tulpaner – nersänkta i jorden den sista oktober förra hösten, där i det kalla och mörka bidar sin tid för att sedan, när det är så dags, penetrera både den hårda marken och min smått stelnade känsloyta. Allting har sannerligen sin tid och under den mörkaste tiden av året och tillvaron tvingar jag mig att blicka inåt och bakåt för där finns det alltid utrymme, färg och ständigt växlande motiv. Och just nu en väldig massa tulpaner.
Och jag tänker speciellt på den enorma tulpanoceanen i Keukenhof, där ute på bondvischan mellan Amsterdam och Rotterdam. Mycket kan man vänta sig av tulpanöverflöd just i Holland men de enorma fältena och de eleganta parkerna får mig att smått matt sucka över detta överdåd av färg och fantasi. Så jag håller käft och låter i stället kropp och själ styra kamerans lins, både ganska närgånget och i tillbakalutande översiktsvyer. Om jag förstått det rätt infaller årets tulpanfrosseri mellan den 20 mars och 9 maj och då beaktar man självfallet också olika coronarestriktioner. Men jag är rädd för att åtminstone vaccineringen i Finland vid den tidpunkten ännu är helt på hälft så nästa tulpanbesök i Keukenhof blir tidigast om ett drygt år. I stället för sju miljoner tulpaner och 800 arter får jag i år alltså nöja mig med kanske 70 tulpaner i fyra olika färger och formationer. Men det är inte så illa det heller, i synnerhet som jag haft ett litet finger med i spelet. Holland är förstås värst när det gäller tulpaner men i Sverige odlas det 160 miljoner tulpaner varje år, och i Finland ca 70 miljoner. Så det är helt ok att också här fira Tulpanens dag den 15 januari. Vår i sikte!
Udda
En av dagens temadagar i USA är Peculiar People Day, en annan är Bittersweet Chocolate Day, en tredje Cut Your Energy Costs Day. Eller kortfattat: Udda människor, bitterljuva smaker och mindre energikostnader. Kan det vara nånting för en kort temadagsbetraktelse?
Jag tar i första hand fasta på det där med udda. Vilket får mig spontant att tänka på att skulle jag ha blivit en flicka hade jag döpts till Urda, det har mina föräldrar berättat. Nå, nära räknas inte i Finland men jag har definitivt ända sedan tidig barndom känt mig Udda i förhållande till alla andra människor. Tills jag nån vecka före pensioneringen plötsligt insåg att ALLA människor, troligen, känner sig mer eller mindre udda (och att väldigt få faktiskt heter Urda). En del är onormalt normala, andra annars bara knasiga, klantiga, klåfingriga, knäppa, krampaktiga eller kallsinniga. Alltför många är sarkastiska, simpla, skamlösa, självupptagna och rent ut sagt onda. Men alla är åtminstone lite småkonstiga och då är risken överhängande att även bli storkonstig.
Poängen med att vara peculiar är att man är medveten om sin egendomlighet, sin uddighet. Och här råder tyvärr en besvärande korrelation mellan utomordentlig uddighet och snedvriden självbespegling, som driven till sin yttersta spets leder till ett tillstånd som H C Andersen har beskrivit i sagan om Kejsarens nya kläder. De var som bekant något fragila, för att inte säga genomskinliga, eller rättare sagt obefintliga. Så är det också med uddighetsförnekarna; de tror att de skrider fram i gyllene dräkter och gnistrande schabrak men i själva verket är de nakupelle, själsligt jättemycket nakupelle.
Annat är det med udda-folket. Själva upplevelsen av att var annorlunda igångsätter nämligen en känslighetsförändring i huden, kroppens skal, som kan gå i två riktningar – inåt eller utåt. Uddighetsförnekarnas hud blir hård och okänslig medan uddighetsbejakarna i stället väver en känslig och ibland konstnärlig kokong runt sin själ. Det här får paradoxala konsekvenser inte bara för den enskilda individen men för hela mänskligheten: De som bejakat, mer eller mindre frivilligt, sin genomskinlighet och sårbarhet blommar vanligen ut i sköra, skira fjärilsvarelser. Men uddighetsförnekarna blommar in, vissnar, torkar bort, stelnar i stammen och får efterhand allt större behov att skyla sig med sagolika silkesskrudar och självförhärligande skadeglädjestoff. Så är då världen uppdelad i två läger: De som vet att de är udda och lite egendomliga men egentligen inte alls är det, och de som tror att de är små kejsare och verkligen är det – nämligen små och nakna.
Denna speciella amerikafokuserade temadag firar jag alltså ett nästan hanterligt udda-skap, denna bitterljuva känsla av sött och salt, detta energisnåla men samtidigt tillräckligt upplysta tillstånd som en meningsfull livsvandring kräver. Och det här deklamerar jag helhjärtat och högljutt som ett uttryck för att jag fortfarande, nästan, är vid mina sinnens fulla bruk: lite udda och nästan Urda.
Foton: Elaine Davidson är "Most Pierced Woman" i världen (Guinness World Record). Enligt uppgifter på Wikipedia var antalet piercingar på och i hennes kropp i januari 2019 sammanlagt 11.003 st. Till yrket är hon en fd. sjuksköterska, född 1965 i Brasilien. Hon bor och verkar i Edinburgh och det var där jag såg henne på Fringe-festivalen 2016.
Tjurdags
Så är då även jag igång med det nya året, inte så lättsam och hurtig som kanske skulle önskas, men dock igång. Kroppen är lite stel, psyket påminner om en påtrampad plåtburk och anden flämtar som ett halvtrasigt julljus. Långa och många helger ligger inte för mig som är i stort behov av rytm och reson, piska men dock inte morotslåda, för att veckan ska framstå som meningsfull och helst också lite förutsägbar.
Det är här som årets oräkneliga temadagar kommer in i bilden – både de mer eller mindre officiella och de kärleksfullt klacksparkskonstruerade. Min dagliga framfart kräver nämligen kryckor, passager och lockbeten, annars flyter tiden helt säkert ut i ett öde landskap, torrt och trist och tröstlöst. En och annan kan visserligen konstatera att mina var-dagar ser lite infekterade ut, rödsprängda och ömma, men hellre så än skörda. Eller hur det nu heter.
Min point är: Processen är det viktiga, själva skapandet är det centrala – tänkandet, ordvändandet, meningskonstruerandet, verklighetsframtvingandet. Varje dag serveras jag ett tomt blad och erbjuds en nästan identisk scenografi, men jag måste själv skriva mitt manus, spela huvudrollen och ett antal biroller, sköta kostymeringen och studera den tidvis lite komplicerade koreografin. Och det gör jag gärna så länge jag har en dylik (hjärna, alltså), och så länge de rödmarkerade helgdagarna inte protesterande ställer sig i vägen.
Temadagarna är då mig till nästan ovärderlig hjälp och vägledning. Idag är det dessutom extra lätt, idag är det nämligen Trettondagen, det vill säga det som förr kallades den "gamla julen". Men idag firas också De tre kungarnas dag, Jesu dop och Bröllopet i Kana. Och när jag spanar in temadagar i andra länder konstaterar jag att det bland annat också är Småbrödets dag och Äppelträdets dag – en smått märklig mix, men ok.
Ibland behöver jag en hel dag för att hinna med allt som ska donas och fixas. Och så är det just idag. Men sen plockar jag nog ner lamporna från äppelträdet på terrassen, kastar ut julgranen och slänger in luvan i låddan – nån ordning får det väl ändå vara på detta helgfrosseri! Äntligen får jag tjuras på riktigt, det är ju nu som oxveckorna börjar...
