"En för alla ..."
Stora ord gör mig alldeles matt i kroppen, torr i halsen och snurrig i skallen. Ett sånt ord är SOLIDARITET. Först tänker jag på franska revolutionen – "frihet, jämlikhet, broderskap" – sen på de tre musketörerna – "en för alla, alla för en" – och så på Benvenuto Cellini (1500–1571), narcissisten personifierad och ett slags motsats till det gemensamma ansvar som solidariteten kräver. "Så enastående män som Benvenuto behöver inte underkasta sig lagarna", noterade påven Paul III. Det är då jag hittar citatet ovan av Sven Sabroe och anar mitt dilemma: En solidaritetshandling kräver att jag övervinner något slags inre motstånd, krossar en mur som jag skyddat mig själv med. Men inte ens det är riktigt tillräckligt; jag måste också våga sträcka mig ut till ett större sammanhang, uppgå i ett kollektiv av något slag, tona ner jaget på bekostnad av det gemensamma viet. Smälta in, bli en del av den gemensamma soppan, inte bara fungera som en dekorativ dillkvist a la Cellini.
Coviden kräver solidaritet, ett avsteg från den egna bekvämlighetszonen till förmån för det gemensammas bästa. Men hur svårt är inte det – se bara på alla masklösa fejs i huvudstadsbilden! De här osolidariska typerna kan inte ens tappa masken eftersom de aldrig burit den! Och jag blir så förba ... förpepprat ... hypokondrisk och känner mig som en nordkoreansk diktator som vill ryta: Nu, banne mig gör ni som JAG säger eller så får ni på snåte allihopa! På med masken, NU, NI, just NI, NU! Jag däremot, Guds utsände, har annat viktigare att syssla med, därför behöver jag ingen mask.
Solidarisk är den som trots ett visst inre motstånd ändå gör som samvetet säger, fast det tar emot, fast man hellre skulle lata sig och vara passiv. Jag kan i viss mån förstå Cellinis självupptagenhet eftersom den hade sitt ursprung i ett ovanligt brett och kompetent konstnärligt uttrycksbehov i en mycket speciell historisk kontext, men jag kan inte förstå en helt vanlig finländare som inte bara sätter sin egen vilja framom andras men samtidigt aktivt bidrar till potentiell smittospridning och framtida kanske helt okontrollerade samhällsscenarier. Och jag skakar förtvivlat på huvudet åt vaccinationsmotståndare som kommer med minst sagt huvudlösa påståenden och hjärtlösa utsagor. Har vi alldeles glömt vår historia: Det här är Vinterkriget 2020-2021, här krävs Solidaritet! NU!
Fotot: Prideparaden på Alexandersgatan sommaren 2019, långt före Covid var på tapeten.
Koppkropp
Just nu tänker jag på T (te). Eller egentligen är jag ganska upptagen av tanken att kroppen ibland har ett väldigt hårt skal. Och för att koppla ihop de två något disparata tankarna föreställer jag mig att T-koppen är mitt kroppsskal. Och då förenas de två entiteterna naturligtvis i en koppkropp. Och det tycker jag är lite kul; Koppkropp. Eller varför inte kroppkopp. Kroppkopp, kroppkopp, kroppkopp – det låter nästan som när hästar galopperar. Försök säga det riktigt snabbt och du riskerar att bryta om inte benet så åtminstone tungan. I min barndom lärde min mamma mig en ramsa som startar i relativt makligt tempo men sedan snabbt avancerar i fartfylldhet: Ett-peppar-korn-i-en-koppar-panna, två pepparkorn i en kopparpanna, trepepparkornienkopparpanna, fyrapepparkornienpopparkan.... Jag har någon gång klarat åtminstone sju pepparkorn utan tungvrickning. Idag tar jag det säkra för det osäkra och kör med färdigblandad pepparmix på påse. Påpåse, påpåse.
Var var jag? Jo, alltså det här med ett hårt skal, att kroppen kan omgärdas av ett stelt pansar. Rent konkret betyder det att huden är hård och okänslig men jag tänker kanske mera på en känslomässig hårdhet, en hudyta som mera skiljer än förenar. I dessa pandemitider handlar det väldigt mycket om yta och skal, om hud och vaccin och kropp och biverkningar och smittorisker och konspirationsteorier och att Trump nog egentligen har vunnit presidentvalet och att lögnen vikt sig bakfram och förvandlats till sanning. Enligt somliga alltså; somliga med okänslig hud, med sår och smärta under skalet som skyddar sig med alternativa sanningar, uppånedvända perspektiv och rena rama lögner. Det är som att hälla vattnen på gåsen – den flaxar lite och allt det våta försvinner, och så vaggar den vidare helt oberörd.
Många vill inte beröras eftersom sanningar kan smärta, inte bara i kroppen men ännu mera i själen. Då fungerar en hård hud, meningslösa meningar och upprepade ordmassor som ett slags brandfilt som snabbt täpper till alla lågor och kväver känslobranden. Det är lika sorgligt som det är förödande: Det som kunde öppna ögonen och värma kroppen kvävs i sin linda och brännsåren kryper istället ner under skinnet, ristar djupa ärr i själen, och efter en tid är mer eller mindre hela kroppspaket fastlåst i sig själv. På visitkortet kan det stå President, Minister, Partiordförande eller vad som helst men det saknar betydelse eftersom innehållet stelnat och kvar återstår bara är ett tomt skal, ett stel fasad.
Och var kommer T:t in i det sammanhanget? Ja, teet kommer naturligtvis in genom munnen, värmer svalg och mage, mjukar upp både led och leda tankar, smälter kalla ordbarriärer och inleder en behövlig islossning på känslokontinenterna. Kaffet kanske aktiverar kroppen tillfälligt men teet smeker självaste själen och laddar samtidigt automatiskt upp det egna kraftverket. Enligt National Today firas Internationella tedagen alltid den 15 december men sedan 2020 har också FN infört en Internationell tedag och den avdricks den 21 maj. Nå, två internationella koppar te ska jag väl klara av. I själva verket kan den individuella tedagen lämpligen celebreras varje dag som ett effektivt skydd mot navelskåderi, hård hud och ett gränslöst självförhärligande. Tedrickning handlar om tillgivenhet, tålamod, transparens. Nyckelorden börjar som synes på T. T som Teologi.
För precis ett år sen, på internationella te-dagen 2019, presenterade jag här på blåggen Finlands första i Kina utexaminerade te-sommelier Annika Knekt-Ahtinen.
Nååbel
Det är kanske inte så nååbelt att just idag slänga fram ett självproducerat (m)ordspråk av typen "Och så var det gruvarbetaren som på gamla dar inte bara blev kruttorr i skinnet men också gråsprängd i håret", men det försvaras i någon mån av Alfred Nobels eget tidiga påstående att insikten om sprängämnets och krutets enorma skadeverkningar automatiskt kommer att avskräcka mänskligheten från att använda dem. Så kan väl bara en godtrogen och i bästa bemärkelse naiv människa resonera? Nobel upptäckte dynamiten och talade för freden.
Men det var alltså det här med att inte bara heta Nobel men också vara nobel (nå:bel). Ordböckerna kan leverera en hel rad synonymer: Elegant, fin, storsint, ridderlig, förnäm, kultiverad, högsinnad, rättänkande, belevad, aristokratisk, högboren, distingerad och ädel. Om Alfred Nobel var nobel vet jag inte men det sägs att åtminstone hans dikter avspeglade ensamhet, melankoli och livsleda, och det låter ju kanske mera deprimerande än nobelt. Men annars har det ju inte varit helt ovanligt i historien att en känd person tillägnats ett beskrivande tillnamn, tänk bara på till exempel Rikard Lejonhjärta, Johan utan land, Vilhelm Erövraren, Harald Hårfager, Sittande Tjuren (Sitting Bull) och Bloody Mary (Maria den blodiga – den engelska drottningen Maria I som regerade 1553–1558). De namnen är onekligen mera fantasiväckande än Liisa Virtanen eller Anders Svensson.
Apropå Nobel och nobelpristagare, och speciellt nobelpriset i litteratur, är jag för övrigt alldeles övertygad om att den viktigaste kvalifikationen för att över huvud taget komma i fråga som pristagare är att man har ett namn som är enkelt att uttala (t.ex. Shaw, Undset, O'Neill, Sillanpää, Hesse, Camus, Steinbeck, Singer, Paz, Pamuk, Dylan eller, som i år, Glück), annars blir det bara trubbel och trilskanden i bokhandelskön eller vid bibliotekets utlåningsdisk. Nej, namnet är viktigare än bokens innehåll, kort och slagkraftigt ska det vara. Innan jag sätter igång med nästa bokprojekt planerar jag därför att från första början byta namn till Toll – Tage Toll ska jag heta på bokpärmen. Det ger nämligen en liten vink både om min genetiska bakgrund (ordentligt utspädd visserligen) men framförallt speglar det min mentala habitus (jfr. med finskans och finlandssvenskans 'tollo') och skulle därmed helt automatiskt och liksom i förbifarten placera mig bland de högintressantaste priskandidaterna. Tänk bara rent praktiskt och konkret: Vem kommer ihåg nån som heter Lindholm (" ... eller var det Lindberg, Lindström, kanske -quist...?"). Toll låter dessutom väldigt nååbelt, det är både krut och stubin i det korta namnet och för tankarna helt automatiskt till det högexplosiva nobelska slutet av 1800-talet, den tid då den bästa devisen i folkmun lät: "Blixtrar den ene så Oscar II". Lägg det blivande nobelprisvinnarnamnet på minne så kan du, när det nästa gång förkunnas av Svenska Akademiens ständige sekreterare i Börshuset i Gamla stan i Stockholm, tillsammans med den församlade pressen samfällt och högljutt utropa: Äntligen!
Vinjettbilden: Undertecknad fotande Miguel de Cervantes Saavedra på Museo Fallero i Valencia, Spanien. Cervantes (1547–1616), Spaniens Runeberg, är ju som bekant mest känd för Don Quijote de La Mancha som handlar om riddaren av den sorgliga skepnaden och hans väpnare Sancho Panza. Foto: Viveca Schoultz
Fri och villig?
Förenta Nationerna vill att jag ska jobba frivilligt, att jag idag ska dra mitt strå till den sociala och ekonomiska stacken. Och lydig världsmedborgare som jag är skrider jag, nästan frivilligt, till verket. Men först måste jag spana in språket – frivillig betyder ju ordagrant att jag är både fri och villig. Är jag det? Nå, villig kanske jag är men är jag fri, det är mera tveksamt. Ja, frågan är om inte också min villighet sist och slutligen är lika luggsliten som min frihet. Nångång har jag kanske ställt upp "för den goda sakens skull" men oftast har det nog förekommit något slags yttre påtryckning som satt fart på de tröga benen. Att godvilligt och oombedd anmäla sitt intresse när det till exempel är dags för husbolagets höst- eller vårstädning är mig nästan helt främmande, och när dagen nalkas lyckas jag i allmänhet vara bokad med ännu viktigare uppdrag, till exempel den egna blåggen. Nej, jag är föga fakultativ, mera självupptagen än självpåtagen, hellre predestinerad pensionär än villig volontär. Men jag måste tillstå att mitt samvete håller mig ibland vaken om nätterna (oftast mellan 03.35 och 04.57) och då gräver självförbråelserna sina djupa schakt i psyket och anklagelserna ekar entonigt i hela kroppshallen: Skurk! Fegis! Trögdjur!
Till saken hör att hela min pensionärstillvaro rimligtvis kunde fyllas med frivilligarbete, om det inte vore för de egna projekten, de livsuppehållande och andligt vibrerande, vitalt vägande och arrogant arrangerade personliga planerna: Bokprojekt av olika kaliber och innehåll, utkasten till mer eller mindre seriösa fotoböcker, för att inte tala om de tontilltufsade dikterna: Mitt huvud och min kropp är redan nu nästan fullproppade av fantasins slaggprodukter och jag undrar om det över huvud taget finns ett ledigt utrymme nånstans i hjärnkontoret eller i nån bortglömd vrå i hjärtat mellan förmak och kammare. Tills jag inser tankefelet: Skapande verksamhet tar visserligen tid och kräver ett visst utrymme men fungerar mera som en luftballong än som ett ankare. Det frivilligt utförda lyfter, det tvångsmässiga snärjer fot och kropp. Därför tvingar jag mig alldeles frivilligt att nästan ständigt vara skapande.
Fotot är taget av Vive när vi för ett år sen besökte 3D FunArt Museum i Funchal på Madeira. Bilden är färgmässigt manipulerad i Photoshop.
Vita mot röda, röda mot vita
Ovan: Kirsti och Ebba Ståhlberg i början av 1910-talet
[Kapitel 16 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: se upptill under rubriken VED].
Det mesta av det som skedde i och runt släktfamiljerna före landets självständighet känns nästan mera som saga än som sanning. Tiden tänjer på begrepp och händelser och lockar hjärnan att fylla i de tankepauser och faktaluckor som båda ökar i antal och format ju längre bakåt in tiden blicken söker sig. Men någonstans just för precis hundra år sedan träder verkligheten fram på ett allt mera påtagligt och kännbart sätt. Dels beror det förstås på en bred och välkänd historieskrivning kring de dramatiska åren 1917–1918 men också på den genetiska närheten: min pappa var vid det här laget redan 24-25 år gammal, mormor Elsa och morfar Erik gifte sig 1918, mamma föddes 1920, och jag tjugoåtta år senare. Verkligheten, min verklighet, kryper alldeles hudnära fram. Och då kanske det passar att dra djupt efter andan och fundera på nya perspektiv. Och ta en tankepaus.
Scen 24: Ungdomliga excesser och åldrandets möda
Sonjas och Kalles interna konflikter börjar göra sig allt synligare. Eller kanske det i första hand handlar om Kalles problem. Efter den chockartade bröllopsnatten i Paris fick Sonja snart smak både för kärlekslivets fröjder och familjelivets praktiska utmaningar. Frisk till kropp och själ hade hon inga större svårigheter att regelbundet föda barn och när hon senare i livet assisterar en av sina egna döttrar som i förlossningsrummet ropar ”jag dör, jag dör”, klappar Sonja arvtagaren milt på axeln och konstaterar lugnande: Dö du bara, jag har dött sju gånger.
Sonja älskar sina barn, somliga mer, andra nästan lika mycket. 1917 fyller äldsta dottern Leonie 20 år, Lennart är 18, Kirsti 16, Ebba 14, Arne 13, Dolly 11 och Rulle ”alltid sist, men inte minst” – 8 år.
Och redan nu kan man tydligt se likheter och olikheter. Leonie är lågmäld, försiktig och musikaliskt den mest begåvade i syskonskaran. Lennarts ombytliga humör har redan konstaterats, nu har han som frivillig gått med i hemvärnskåren. Kirsti speglar sig ofta, är fåfäng och ombytlig: Lika ofta som Ebba har rymning i tankarna, lika ofta hotar Kirsti med självmord. Arne är den enda som är glad och lycklig och harmonisk. Dolly älskar att uppträda på dansgolvet och Rulle föredrar att harva åkern, mata svinen och sprätta dynga på somrarna på Paavola. Av pappa Kalle kommenderas barnen regelbundet in i fotostudion där de sedan får agera modeller. Spets och rosett, krås och krage, kolt och finkjol. Och hatt. Och lackskor.
Och titta hit! Och le! Och försök nu koncentrera er! Och stilla nu!
Men Kalle… Han har åldrats betänkligt de senaste åren. Av det välansade helskägget återstår nu mustaschen och pipskägget, den tidigare så yviga kalufsen har minskat i storlek, håret är visserligen välklippt och bakåtkammat men pannan är blek, blicken inträngande, bekymrad. Den envisa hostan – man kan fråga sig om den är ett resultat av många års vistelse i kemikaliefyllda mörkrum? – har blivit allt mera ihållande, magen opponerar sig likaså allt oftare, och på senare tid även hjärtat. Nu när energin inte mera kan läggas på Apollohuset är det Sonja som allt oftare får bära hundhuvudet för Kalles känslomässiga och åldersbetingade utmaningar. Därtill kommer det spända läget i Finland – den färska självständigheten är bräcklig, folket är i uppror, livet i huvudstaden osäkert.
När Kalle Ståhlberg sålt Apollohuset flyttar familjen till Georgsgatan 7 i Helsingfors, lite tidigare har han köpt bondgården Paavola i Mankala. Huvudbyggnaden ligger på en kulle med vid utsikt över Kymmene älv. På gården finns hästar, kor, svin och höns och en stor trädgård med fruktträd, vinbärsbuskar, grönsaksodlingar och ett gigantiskt jordgubbsland. Gården arrenderas och sköts av en inspektor, en hästkarl och en piga. På det här sättet säkerställer Kalle familjens tillgång på mat och logi om situationen i huvudstaden ytterligare skulle förvärras. Vilket den snart kommer att göra.
Scen 25: Underrättelsetjänsten
Vintern 1918, när inbördeskriget rasar och huvudstaden är i de rödas händer, görs godtyckliga husesyner på jakt efter vapen och mat. Kalle stoppar sina guldmynt i garderobens golvfyllning, andra syr in mjölpåsar i gardinkapporna, socker och salt göms i smutstvätten, potatislådor i trossbottnen, kryddpåsar bakom väggpaneler.
Men inte bara mat och förnödenheter smusslas undan, även människor osynliggörs. Finlands banks chefdirektör Kalle Basilier, Kalle Ståhlbergs morbror, lyckas fly via en bakväg när det röda gardet tar banken i besittning. Ragni, som ett år tidigare hade öppnat en privat tandläkarmottagning på Nikolajgatan nästan mittemot banken, gömmer tillfälligt flyktingen innan ett säkrare gömställe arrangeras på en vind i Kronohagen. Skrubben inreds provisoriskt med en säng, ett bord och ett ämbare. Mat och förnödenheter får flyktingen via den Ståhlberska underrättelsetjänsten med Ebba, 15 år, som huvudsaklig hemlig budbärare. För pojkflickan Ebba passar uppdraget som hand i handske – hon hade ju erfarenhet av motsvarande uppdrag fem år tidigare när storasyster Sirkka hals över huvud flydde från Mårtens skräckvälde och flygande telefoner. Den gången hade hon blivit utrustad med mamma Sonjas två stora kappsäckar och Sirkkas nogsamma anvisningar var i lokalen hennes kläder förvarades och när kusten, sannolikt, var klar.
Med dunkande hjärta och blossande kinder spanade Ebba från trappuppgången på andra sidan Mårtens residens. En kort stund efter det hustrun med de två barnen försvunnit bakom hörnet dök Mårten själv upp i portgången och gick med raska steg i motsatt riktning. Efter fem sekunders oändlig väntan kastade sig Ebba ut genom dörren, över gatan och började fumla med dörrlåset och nyckeln som Sirkka gett åt henne. Handen skakade, ena kappsäcken föll med några lätta dunsar ner för de tre trappstegen mot trottoaren, och hon tittade förskräckt åt både vänster och höger och vänster igen. Hon ställde den andra kappsäcken i dörröppningen medan hon hämtade den flyende kofferten. En förbipasserande äldre dam gav henne en lång blick, stannade efter ytterligare några steg och följde förundrat med när Ebba, med ryggen mot dörrens insida, baxade in de bångstyriga trunkarna i trapphuset.
Väl inne i Mårtens lokal springer hon som en skrämd mus över tiljorna, snabbläser Sirkkas lista över persedlarnas antal, rafsar kläderna i garderoben från sina metallhängare så det låter som ett ostämt klockspel, och kastar sedan alltsammans osorterat i kappsäckarna. Ett plötsligt ljud från trappan får hennes hjärta att nästan stanna, men drar sedan en suck av lättnad när hon förstår att det kommer från grannarna. Moltyst öppnar hon dörren till trappan, lyfter kappsäckarna försiktigt ut på det kalla stengolvet, stänger dörren ohörbart och tassar sedan så tyst som möjligt ner för de två våningarna. Vid ytterdörren kastar hon först en snabb blick till vänster, sen till höger, innan hon lyfter ut stöldgodset på trottoaren. Droskstationen intas småspringande och svettig.
Men nu är situationen om möjligt ännu allvarligare, för att inte säga kritisk. Uppdraget är att transportera mat en gång om dagen åt bankdirektören uppe på vinden. Ebba får stränga uppmaningar att aldrig gå samma gator och gränder två gånger. Väl framme vid vindsskrubben skall hon knacka tre gånger och säga ”här är Ebba”. Uppdraget genomförs framgångsrikt och efter några dagar ordnas ett säkrare och bättre gömställe för bankdirektören vars eget hem är bevakat av de röda.
Ebbas unga hjärta slår i takt med den gamle mannens – hon är ju själv alltid på väg. Men kanske hon har orsak att söka sig bort. Det har berättats om hur Ebba en gång försvarade sin storebror Arne mot störrebrodern Lennart som, hemkommen på permission från skyddskåren, blivit förbannad på Arne och kommenderat honom på mage med nerdragna byxor för att få känna på läderremmens renande rättvisa. Arne, timid och snäll, lydde order men Ebba, trotsig och självmedveten, gick emellan: – Om du slår Arne får du med mig att göra!
Lennart tappade besinningen, kastade sig på sin fyra år yngre syster som var klädd i söndagsfin chiffongklänning, rev och slet och slog henne så tyget trasade och blodet droppade. Ebbas vilda tjut lockade till sig den övriga familjen som sedan lyckas särskilja kombattanterna. Arne drog tyst på sig byxorna och försvann in i korridormörket.
[Här tar släktberättelserna en paus och återkommer eventuellt i någon (annan) form längre fram. Tack till alla som följt med släkterna Jernström och Ståhlbergs liv och leverne för hundra år sedan – mer eller mindre sannolika berättelser baserade på fakta men utbroderade i skriftställarens genetiska hjärna och kropp. "Vem är du, vem är jag, levande charader ..."]
Barnsligt
"Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land" skaldade Bebbe Wolgers och besjöngs av Olle Adolphson i början av 1960-talet. Och visst är barndomen ett främmande land på många sätt och vis och som dessutom försvinner i fjärran ju äldre jag blir. Idag på Universal Children's Day / Internationella barndagen påminns jag som fyrfaldig distansfarfar inte bara om tidens (o)barmhärtiga flykt men också om en verklighet och en tid som jag diffust men alldeles hudnära kan känna igen. Min egen barndom och barnbarnens har självfallet föga gemensamt på det yttre planet men där långt under hjärnbarken och hudsvålen slår pulsarna åtminstone tidvis i samma takt. För det här är ju allas öde och välsignelse: Att kroppen livet igenom omsluter den lilla människa man en gång varit. Att huden skrynklats och sinnet skärpts efterhand är förstås inte alltid enbart positivt. Och speciellt i dessa maskomslutna veckor och månader tillkommer nya hinder, uppstår nya tankeblockader som en följd av besudlade kontaktytor och regeringsinitierade reseförbud. Vare sig jag vill det eller inte har jag snart tomtar på loftet.
När blicken utåt försämras blottställs mitt inre barns behov och beskaffenhet ännu tydligare, perspektiven förskjuts och förändras: Kanske det inte är barnet i mig som bor i ett främmande land men mitt vuxna jag som tappat bort sig (mig) i en sanslös, besinningslös och nästan meningslös tillvaro som tycks sakna både vett och vilja, rim och reson? När min kropp reagerar som en känslig barometer – inte bara på kommande lågtryck men också på de mentala oväder som exponeras i massmedia och i gatubilden – är det som en återspegling av något jag upplevt förut, i en annan tid, i ett annat sammanhang. Det finns en dialog över tid och rum i min egen varelse som dagligen, och ganska brutalt, delvis färgläggs och tonsätts på nytt. Men vem bestämmer över de motiven och de tonarterna – en kylig och beräknande vänster hjärnhalva eller en nyfiken, nytänkande och modig andra halva? Jag tror, och hoppas, att det är barnet där uppe till höger som fixar det. Speciellt det sårade barnet, det som vet att "... detta land är ett regn och en pöl". Bevare mig från att bli en vuxen som förbiser mitt inre barn, som förnekar min sårbarhet, som förtränger min barndom. Må jag bli en senior som, trots allt, kan vara känslig, impulsiv och skapande. Ja, lite barnslig helt enkelt.
Vinjettfotot: Dansteatern Hurjaruuth på en föreställning i Kabelfabriken, Helsingfors i november 2016 (tror jag det var).
Sedeltransporten
[Kaptitel 15 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED].
Det spektakulära och extraordinära har en tendens att stjäla uppmärksamhet och fokus från det som i tysthet och på lång sikt håller ihop motiven, från det som är själva bottenvävens funktion: att hålla samman färger och nyanser och detaljer. Det finns en släktberättelsernas kortversion där feta rubriker överbelyser vissa motiv men lämnar de övriga bilderna i skugga och glömska. Jag har ju själv läst dem, lyssnat på oroande extrasändningar, fascinerats av dramatiken och förhäxats av ruset som likt morfin stänger ut alla tänkbara kritiska och smärtsamma inslag. Nöd och lust har förvisso olika genomslagskraft även i min inre biograf och jag måste ta mig samman för att upptäcka dramatiken i det vardagliga och förhålla mig sakligt neutral till händelser som verkar nästan osannolika.
Scen XXIII: Sedeltransporten
På hemmaplan, i Helsingfors, är läget oroligt. I juli 1917, mitt under den grafiska strejken då inga tidningar utkommer, får Kalle Ståhlberg en dag besök av en delegation bestående av fyra ryska matroser. De vill köpa Ståhlbergs Apollo-hus. När Ståhlberg svarar att huset förvisso inte är till salu låter delegaterna förstå att detta inte är en förfrågan utan en order – om Ståhlberg inte frivilligt säljer fastigheten skall man skrida till tvångsåtgärder. Kalle Ståhlberg förstår att han inte har något val och utan att närmare tänka efter kastar han fram priset: Fyra miljoner rubel. Några dagar senare finns pengarna på ett konto i Finlands bank. Hälften av summan betalas i mark, andra hälften i rubel. De sistnämnda är i slutet av året närmaste värdelösa, ändå är ersättningen totalt sett skälig. Tidningarna skriver om ”Glädjens och Nöjets tempel” som plötsligt förvandlats till en matrosklubb som befolkas av revolutionens jämnställda medborgare. Det stora vin- och spritlagret säljer Ståhlberg med hjälp av skådespelaren Edvard Persson och spritkungen Algoth Agi Niska till törstiga medborgare i huvudstaden. Och de är många. Och Ståhlbergs, Perssons och Niskas vinster är furstliga.
Hösten 1917 är stämningen spänd också bland jägarna i Tyskland. För eventuella kommande behov började man samla in pengar åt dem men det enda sättet att få ut valutan ur landet är att smuggla den till Stockholm där jägarnas kontaktperson befinner sig. Till denna delikata uppgift väljs Sonja Ståhlberg och en annan ryska vid namn Georgina. Sonjas exklusiva dräkter och klänningar, uppsydda av tyger inköpta i Paris dyrare boutiquer, får den här gången se sig slagna av en skräddarsydd sidendräkt fullproppad med 100-marks sedlar av 1909 års typ med motiv av Eliel Saarinen och text på finska och svenska. Georgina är något mindre värd men dock ett vandrande kassavalv. Sonja minns:
Den 28 november voro vi färdiga för avfärd. Georgina klädde sig hos oss medan Kalle gick ner efter en droska. Klockan halv nio på kvällen stego vi av vid Järnvägsstationen och gjorde oss beredda att gå in i hallen. Gendarmer stodo både vid ingången och inne i hallen men vi försökte se obesvärade ut. Kalle, som bar min kappsäck, snubblade i trappan men lyckades hålla sig på benen. Jag tror han var mera nervös än jag. Trängseln var obeskrivlig och sedan vi vinkat av Kalle, och tåget satt sig i rörelse, kunde vi slappna av i vår sovkupé. I korridoren utanför hördes höga röster och rop och slammer – ett riktigt krambamboligille! Plötsligt knackade någon kraftigt på dörren och in steg en hel liten patrull ryska gendarmer som skulle granska våra pass och vår kupé. En av dem tittade under britsen, en annan lyfte på filtarna, en tredje läste långsamt våra pass och tittade forskande på oss i tur och ordning och ställde en rad frågor. Det hela var ganska obehagligt men efter en stund lämnade de oss i fred.
Den nattliga färden fortsätter under lugnare former men på morgonen i Uleåborg stiger två nya gendarmer in i kupén och vill se passen.
När han såg i mitt pass att jag var född i Irkutsk blev han eld och lågor! Själv var han från Tomsk. Han föll mig om halsen, kysste mig på handen och hade all tid i världen! Han satte sig ner och började berätta om sina föräldrar och sitt barndomshem som om de varit välbekanta för mig. När han kom ihåg sin hustru Sofia som plötsligt dog förra året fick han tårar i ögonen, han snyftade och tog min hand och undrade om jag var gift. När han lutade sig mot mig nuddade ena handen vid kjolen. Jag tyckte mig höra ett svagt prassel och blev alldeles kall inombords, men gendarmen var så uppfylld av sorg och märkte nog ingenting. Georgina gjorde sitt bästa att avleda diskussionen men måste samtidigt le vänligt åt den andra gendarmen som ivrigt försökte komplimentera henne. Det hela var mycket generande men vi höllo god min och ändtligen fortsatte de sin kontroll i de andra kupéerna.
Till slut anländer tåget till destinationsorten Torneå. Härifrån skall penningkurirerna ta sig över till Haparanda och friheten. Där emellan finns tullhuset.
Så skulle vi ändtligen ta oss ur tåget. Människorna trängdes i korridorerna, alla skulle gå samtidigt och det var mycket hets och höga röster. När jag med kappsäcken i ena handen skulle stiga ner på det andra trappsteget fastnade kjolen – det hördes ett tydligt kratsch – och jag föll pladask på mage på den snöiga perrongen. Georgina kom genast till undsättning och vi voro lika bleka båda två – hade sedlarna flugit iväg!? Och ve o fasa – där kom gendarmen från Tomsk springande! Med Georginas hjälp kom jag hastigt upp på benen men foten var skadad och jag kunde knappast gå. Skulle vi nu bli kroppsvisiterade? Gendarmen erbjöd mig sin arm, tog kappsäcken i den andra handen och med Georgina på den andra sidan linkade vi till en droska. Försiktigt och liksom i förbifarten drog jag på kjolsfållen och såg att det var underkjolens spets som rivits sönder. Sedlarna var i gott förvar! Gendarmen tyckte det nog var bäst att han följde med ända fram till tullstationen och vi voro alltför upprörda för att protestera. Tulltjänstemannen var sedan väldigt förstående när gendarmen inne i byggnaden förklarade att den ena damen hade skadat sin fot och inte kunde stiga ur droskan. Samtidigt som damen i droskan framför blev anvisad in i tullhuset för kroppsvisitation fick vi klartecken att åka över gränsen. Gendarmen önskade oss trevlig resa och kysste mig chevalereskt på handen. Så åkte vi över gränsen med gendarmen ivrigt vinkande farväl. På tåget till Stockholm sydde jag revan i fållen. Tid hade jag ej haft att skicka ett kort åt Kalle från Torneå. I Stockholm, där vi stannade ytterligare en vecka, sände jag honom ett telegram – ”Allt väl”.
Men före Kalle fått Sonjas telegram har han redan hunnit formulera ett brev till henne:
Hoppas resan gått bra. Här är allt lugnt och stilla. Rulle lägger sig precis kl. 8 och efter 10 min. sover han redan. Kl. 7 på morgonen säger vi gomorron och tänder lampan. Han hämtar Hbl och choklad utan att bli tillsagd. Läser flitigt och sade att nu tycks det ju gå utan mamma också. Jag frågade om det inte ändå gick bättre när mamma var hemma. Han svarade: Naturligtvis, men när hon sku ut och fjanta – som pappa sa' – då måste man ju reda sig utan. Just så sade han. För övrigt arbetar var och en på sitt vanliga sätt. Flickorna springer ute och sitter hos Fazer, deras största nöje. Och jag har ju mina egendomar att hålla reda på.
Ack vad lugnt och stilla hem ändock är ljuvligt. Det är andra gången på 20 år som jag är allena herre i mitt hem med de många barnen. Det blir minnesrika dagar för mig. Få se huru livet gestaltar sig efter denna separation. Det blir väl en fortsättning på det 20-åriga kriget. Man påstår att det aldrig går med två herrar i huset. Eller ligger felet måhända i bristande kärlek. Nå, vi får se sen.
Ha nu riktigt roligt när Du en gång är fri som fågeln ur buren. Och flyg tillbaka till Ditt eget bo, ifall Du ej föredrar ett annat bo.
Alla ber hälsa. Kalle.
[Nästa avsnitt publiceras den 1 december].
Vetskap
Min vetenskapliga karriär kan troligen bäst beskrivas som ett flipperspel. Ni vet, en sån där elektromekanisk apparat, en stor lutande låda som blinkar och skramlar och har sig, och där en metallboll ska hållas på planen så länge som möjligt och inte trilla in i den förrädiska och förnedrande avgrunden längst ner. Med händerna på flipprarna, eller paddlarna som det också heter, motar man Olle i grind, det vill säga försöker undvika att bollen ska ta sig ut från spelplan. Och detta sker samtidigt som kroppen lever med i den olidliga spänningen och extremiteterna uppvisar mer eller mindre krampaktiga spasmer, ofta ackompanjerat av svavelosande svordomar eller – dock mera sällan – triumferande skrål och skrik. För en utomstående oinsatt i spelbordets finesser ger det hela sken av ett allvarligt epilepsianfall, eller kan möjligen också tolkas som en variation på en snedtänd LSD-tripp.
Så gestaltades även min vetenskapliga bana – ett snabbt och krockfyllt utförsåkande där några enstaka poängvinster och hurrarop snabbt glömdes bort i takt med att det oundvikliga svarta hålet rusade allt närmare. Jag saknade tålamod och hjärnsubstans och framförallt saknade jag självförtroende. Det var mycket jag inte INTE kunde bli, vetenskapsman var ett bland många andra alternativ, trots en viss tam ambition. Idag är jag glad att jag slog huvudet i väggen, att jag flippade ut innan jag eventuellt skulle ha flippat in i forskarröret. Men jag fascineras fortfarande av vetenskap och kunskap och människor som inte bara kan och behärskar sina specialområden men också låter klokheten svämma ut från huvudet och generöst bjuder på sitt kunnande. Men så finns det ju en och annan som försöker verka klok, som beter sig som om han visste en massa, och det är ju bara patetiskt. Bakom den stela masken döljer sig en stor osäkerhet, ett ekande tomrum. Jag har en viss förståelse för honom. En viss.
Den 10 november har Unesco utlyst som World Science Day. Årets tema är Science for and with Society in dealing with Covid 19. Virus och självgodhet smittar och förstör, kunskap och kompetens stärker och bygger upp.
Foto: Stravinskyfontänen i Paris, alldeles invid Centre Pompidou. Liksom Stravinskys kompositioner för hundra år sedan förde in den västerländska konstmusiken på helt nya spår måste vetenskapen idag hitta helt nya vägar för att rädda mänskligheten ur en global katastrof. | Fontänen har skapats av skulptörerna Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle. Den sistnämnda är upphovsman till de färgglada elementen i en helhet som består av sammanlagt sexton konstverk.
Själens tsunami
När jordens hundra kilometer tjocka kontinentalplattor sakta rör på sig några centimeter sker våldsamma saker. Beroende på riktningen bildas antingen enorma djuphavsgropar eller berg, och nästan alltid efteråt följer jordbävningar och ibland tsunamis. Jordbävningar under vattnet kan få katastrofala följder också långt borta på grund av de enorma vågor – ibland femton-tjugo meter höga – som skapas och som krossar allt i sin väg. Jordklotets inre påverkar sannerligen jordens yta. Och så är det förstås också med människan – de riktigt stora resurserna döljer sig under huden, långt inne i själen, djupast inne i andens glödande kärna.
Idag uppmärksammas världen över Internationella dagen för tsunamikännedom och det må samtidigt vara en påminnelse om de djuplodande krafter i min psykofysiska varelse som styr och regerar över mitt bräckliga skal. Men precis som de till synes lite nyckfullt gungande kontinentalplattorna är även mitt fundament gudakonstruerat. Det har hänt några gånger under livets gång att min själs stränder har översvämmats av tårefloder så starka och sorgeströmmar så intensivt sugande att kroppen vacklat och horisonten tillfälligt försvunnit ur sikte. Och medan de yttre skalet rådbråkats av sinnesstormar som varken verkar vilja släppa greppet eller åtminstone något avta, har jag blivit varse en väldig mängd känslobråte som kastats upp på själens flacka stränder. Somt har jag någongång krampaktigt hållit mig fast vid, annat har jag trott mig senare kanske behöva. I katastrofens ögonblick förändras allt och perspektiven förskjuts. Det är som en enorm städprocess som dränker allt överflödigt och lämnar kroppen genomspolad och huden öde. Att i den stunden förlita på sin egen förmåga kan bli ödesdigert: Maktmänniskans svaghet, och den hudlösas styrka.
Fotografierna är tagna på Azorerna, mitt i Atlanten, 1 500 kilometer från Lissabon och 3 900 km från Nordamerikas östkust. På norra sidan av huvudön Sao Miguel rullar vågorna långsamt in mot kusten för att till sist slå mot de höga bergsväggarna vid Porta Formoso.
Spionen
[Kapitel 14 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: se upptill under rubriken VED].
Det handlar om skam. Och det handlar om skuld. Min skam och min skuld, men också den skuld och skam som jag på ett diffust sätt blivit varse i släktkronologin: Auktoritärt och kärlekslöst beteende, fysiska och psykiska övergrepp, konkurser, alkoholism, självmord – listan över mänskliga snedsteg redan i de närmaste generationerna bakåt i tiden tänder varningslamporna i mitt inre. Att livets motgångar och tragik har haft en tendens att negligeras i släktberättelserna är visserligen förståeligt men illavarslande – någonstans längre fram i tiden läcker det obearbetade konflikterna ändå ut, blandar sig med andra liknande giftiga ämnen. Denna generationskontamination som jag nu drabbats av är svår att skilja från de skamliga beteenden jag antingen själv orsakat eller varit objekt för. Det här är släktskapets kraterfyllda baksida – att jag i dag och du i går i värsta fall inte kan nå varandra för att vi inte läkt våra egna sår, inte förlåtit våra vedersakare. Vi är båda fortfarande skambemängda och inlåsta i tystnadens fängelse. Nyckeln heter förlåtelse.
Scen XXI: Under antaget namn
Hösten 1914 gör den jaktälskande Erik Jernström en snabb karriär som spion inom det hemliga underrättelseväsendet. Med några tentamina kvar före kandidatexamen anser Erik sig inte ha den tid som krävdes för att aktivt engagera sig i den politiska verksamheten. Min roll inskränkte sig till den passiva observatörens som gärna en ledig kväll i kretsen av goda kamrater kannstöper om fosterlandets möjligheter och resurser, men ej själv aktivt deltager i handlingar. Men kumpanen och forna klasskamraten Isak Alftan, som redan avlagt kandidatexamen, drar med entusiasm och engagemang även med Erik i landsförrädisk verksamhet: De börjar för den svenska generalstabens räkning skaffa upplysningar om de ryska befästningsarbetena i Finland. Vi strövade (även) ofta utom stadens hank och stör, såsom hemlösa söndagsflanörer, och besökte personligen de platser där befästningsarbetena pågingo. Aldrig blevo vi misstänkta trots vår mycket närgångna nyfikenhet.
Det hemliga underrättelseväsendets klassiska kutym är att fungera under antaget namn. Alftan antar namnet Berg och Jernström kallar sig Berggren. Jernströms karriär som Berggren blir dock kort. Det gäller att till den svenska generalkonsuln i Helsingfors, David Bergström, överbringa den ryska generalstabens stora militärgeografiska verk över Finland, av fackmän vitsordat som betydelsefullt. Den språkmedvetna skriftställaren Erik Jernström får en ”obetvinglig lust” att på något sätt utnyttja namnkonstellationerna Berg, Berggren, Bergström, och repeterar i huvudet, på väg till konsulatet på Skatudden: Mitt namn är Berggren. Jag kommer till Eder Herr generalkonsul Bergström i uppdrag av magister Berg för att för den svenska generalstabens räkning… Men som i en klassisk teaterhistoria, där den nervöse unge skådespelaren, blockerad av premiärnervositet, utslänger sin enda replik: ”Sadlarna äro hästade”, trasslar även Erik till det. Plötsligt står generalkonsuln framför honom, högtidlig och formell, och Erik sträcker på sig och harklar: Mitt namn är Bergström och jag kommer på uppdrag av herr Berg… Sen blir det total kortslutning i tankeverksamheten, ord och namn är som bortblåsta, liksom den högtidliga känslan av att vara på samhällsfarliga uppdrag. Erik lämnar hastigt bokpaketet ifrån sig och retirerar högröd i ansiktet mot dörren. Kvar står generalkonsuln med ett paket i handen och ett lika roat som förvånat anletsuttryck.
Erik Jernström har under merparten av sitt liv velat bli krigare, och nu är stunden inne. En stor del av senhösten 1914 har han, tillsammans med ett antal andra konspirerande studentkamrater, suttit hemma hos magister Kokko i dennes lokal i främre Tölö i Helsingfors och diskuterat Finlands framtid. Här föds jägartanken, och nu handlar det givetvis inte om björnar eller rävar, men alltmer om människor som söker sin frihet och Finlands självständighet – unga akademiker fyllda av idealistiska mål och medel. En militärutbildning i Tyskland är för Erik lika lockande som grisens hjärta var en gång för Mickel Räv.
Jag behövde aldrig tveka om den saken; fara eller icke fara, trots att det kostade mig en bruten treårig förlovning och alla mina studiers tillspillogivande. En röst inom mig bjöd mig att bränna alla mina skepp och den rösten följde jag. Jag kan ej minnas att jag ens ett ögonblick tvekat, men väl minns jag den ångest som vid avskedet fyllde mig, då jag med kappsäcken i hand steg ner för hemmets trappa och såg mig tillbaka, där min mor tårögd vinkade sitt farväl. Skulle vi återses? Jag slog bort tanken, behärskade mig och ropade så oberörd som möjligt: Vi ses igen!
Scen XXII: Disciplin och hjältedåd
Vintern 1915 hör Erik Jernström till de första som styr kosan mot Berlin. Till samma ressällskap hör en annan välbekant figur: Armas Ståhlberg. Men i övrigt är de blivande jägarna en brokig samling individer från samhällets olika skikt. Snart, mycket snart, blir de uniformerade och drillade till soldater där personligheter suddas ut och disciplin råder. I maj 1916 har Kungliga preussiska jägarbataljonen n:o 27, populärt benämnd 27:e jägarbataljonen, ett tyskt manskap på 111 man, samt 27 finländska plutonchefer, 93 gruppchefer och 1134 jägare. 1:a kompaniet leds av kapten Höcker och Oberzugführer Armas Ståhlberg. Till den högsta finländska befälsposten, Hauptzugführer, utses Erik Jernström.
Fotografierna från Lockstedter Lager, Libau, Misse, Riga viken, Tuckum, och alla dessa bilder av Gruppenführer, Gewehrführer, Zugführer, kaptener och löjtnanter, fälthaubitsar och trossar, maskingevärspatroner och löpgravar, förskansningar och fältkök, stabsbyggnader, marscher, persedelgranskningar, bataljonsmanövrar, stekheta sommarlandskap och frostbitna vintervyer, skidövningar, och bistra, stolta, leende, uppsträckta, koncentrerade soldater med krig i blicken och fred i sinnet: Bilderna i Eriks bok Jägarna i världskriget är en annan värld, dold bakom tio decennier av ofattbar utveckling och självständighet. Det är som att först stå i ett överbelyst rum och sedan tvingas titta in i ett nyckelhål som först intet avslöjar men så småningom, långsamt, uppenbarar konstrastlösa gråa motiv där detaljskärpan troligen från början suddats ut av oskarpa linser och bristfällig fotograferingsteknik. Men det är inte bara bildkvaliteten som andas gårdag – hela kontexten är förskansad i en tid och ett sammanhang som svårligen öppnar sig för sinnen förtrogna med påkostade självständighetsfester, fri rörlighet på Internet och en ekonomisk välfärd som på 1910-talet var omöjlig att ens fantisera om. Vissa motiv, som denna av jägarrörelsen, är svårfångade just därför att de är så osannolika, så tidsbundna, så unika för sin plats i historien. Idealism och mod hade andra förtecken då än nu, och manligheten hyllade disciplin och kollegial uppoffring.
I krig och kärlek är allting tillåtet. I februari 1917, då bataljonen befinner sig i Kurland, vägrar den f.d. sjömannen Sven Saarikoski från Lappo att lyda order. Avsikten är att göra en räd i ryggen på ryssen, men trots upprepade kommandon säger Saarikoski nej. Armas Ståhlberg kan inte behärska sig, han lyfter pistolen, riktar mynningen mot landsmannen och avrättar honom så blodet sprutar på de snövita drivorna.
Krigsrätten befriar Ståhlberg. Saken blir inte bättre av att Erik Jernström tar Ståhlberg i försvar. Så sker rimligtvis bara i krigstider.
Den 19 juli samma år vill Jernström grunda ett hedersråd. Erik talar:
Mina Herrar! Redan tidigare, vid konferens med plutoncheferna den 21 maj har jag bragt betydelsen av kamratandan i vår trupp på tal, varvid jag givit några riktlinjer för plutonchefernas utbildnings- och arbetsprogram. Idag ber jag att åter få rikta uppmärksamhet på frågan. Den finländska plutonchefen bör i första rummet bemöda sig om att utveckla ansvarskänsla och sann kamratanda inom truppen. Han bör vara en exemplarisk ledare, som samvetsgrant fyller sin plikt och för sina underordnade kan tjäna som förebild i militära dygder. Han får aldrig, vare sig det gäller honom själv eller hans underlydande, tillåta någon som helst uraktlåtenhet i tjänsten utan bör som en äkta finne ståndaktigt utstå alla svårigheter i den ädla kampen. Han bör vara besjälad av en kraftfull militärisk anda. Den finländska plutonchefen får aldrig glömma, att han kämpar för sitt fäderneslands frihet och att hans mål kan nås blott genom tunga offer.
Plikt, dygd, kamp, militärisk anda, tunga offer – priset för ansvar och kamratanda är högt, nästintill obetalbart. Och den som inte uppfyller måttet får ett skott i nacken.