Urbanism
Det är ju förstås lite paradoxalt, och minst sagt ironiskt, att vi just idag uppmärksammar Världsdagen för städer / World Cities Day när de flesta människor uppmanas hålla sig borta från allt vad folksamlingar och tätorter heter. Eller så inte. Det är sannolikt så att, åtminstone jag, i dessa coronatider behöver hålla kvar alla tänkbara positiva minnesbilder av stad och liv, som ett komplement till den begränsade vy som breder ut sig framför mina vardagsfönster. Bara för att jag inte kan röra mig alldeles konkret i mina europeiska städer så kan jag med viss nostalgisk njutning i alla fall låta gränder och gator passera revy här innanför pannlobens storskärm. Det hela formar sig till ett bildspel där de auditiva inslagen släpar lite efter de visuella, och väder och vind växlar lite hur det passar sig. Det är en smått ryckig föreställning, nästan som på den gamla stumfilmens tid, men det svartvita har här färglagts och pianoklinket ersatts av sorlande röster, trafikbrus och ett och annat högljutt utrop. Stadens stämning och puls varierar självfallet men någonstans under och bakom det uppenbara återkommer en röst, eller egentligen är det kanske ett tilltal, en svårbestämbar stämning som liksom omfamnar mig eller åtminstone snuddar vid mig. Det behövs inte mycket av den varan för att jag ska känna mig hemma, eller åtminstone tillfreds och nyfiket närvarande. Ibland är långt borta väldigt nära.
Det urbana ramverket döljer som bekant en myckenhet av upplevelser och intryck mellan gränd och gata, och med ett överflöd av grafiska koder som krydda och smakämne. Här sammanblandas människans hus – kroppen – och de arkitektoniska kroppsbyggena med varandra i ett ständigt pågående samtal. Javisst, det kan bli lite för mycket av det goda ibland men oftare gäller ett forskande filosoferande av smått och stort som öga och lins dras till. På något plan handlar det om att avtvinga det betraktade en mening, att foga in det i ett större, eller mindre, sammanhang där det kanske kan finnas en förklaring. Och gång på gång lägger jag märke till turistandets lite bakvända logik; nästan alltid är det fotolinsen som föregår ögats utsikt och hjärnans insikt. Eller kanske det är rättare och lättare att uttrycka det så här: Kameran erbjuder ett slags ställföreträdande upplevelse, en annan bild, ett annat motiv än det som ögat spontant levererar – fotograferandet öppnar alldeles bokstavligen ögonen på mig. Först går kameran och strax där bakom kommer jag släntande. Och husens fönster glor på mig och ler i mjugg.
Några städer med god igenkänningseffekt och nästan hemkänsla: AMSTERDAM i Holland, gamla stadsdelen Albaisín i GRANADA, Spanien, FUNCHAL på Madeira, Gamla stan i STOCKHOLM, YORK och EDINBURGH (Fringe-festivalen) i Storbritannien.
Hudnära
Det går inte att tänka sig mig utan hud. Huden är inte bara min lyxförpackning och kroppens sensitiva skal, huden är i själva verket involverad i alla mina andra sinnesorgan också – ögon, öron, näsa och mun. Huden är min boning, mitt skydd och min ständiga hemvist. Och huden är mitt fyrljus, min geigermätare, min radar, mitt livs ekolod. Ibland fungerar huden som stoppsignal, andra gånger som magnet. Huden kommunicerar både utåt och inåt, huden förenar och huden stöter ifrån. Huden talar, lyssnar, ser, doftar. Huden känner. Kort sagt: Jag är min hud. Eller: Min hud är jag.
Men min hud är inte bara mitt hus, arkitektkonstruerad och skräddarsydd. Min hud är också hemvist för min själ, den tidvis finkänsliga och ibland brutalt påträngande. Och huden är tillhåll för mina fantasier, drömmar, mina ord och meningar, bilder och toner. Huden inte bara silar slagg och restprodukter från min yta, den fungerar också som tavelduk och partitur, som scen och scenografi. Min hud är både publik och huvudrollsinnehavare, min hud är både ingång och utgång.
Men framförallt är min hud en spegling och avbild av min ande, en gudomliga gåva som evigheten av någon outgrundlig anledning distribuerat till detta snurriga klot. Förpackad i stjärnstoff och galaxglitter anlände jag en dag för länge sen, skinntorr och fnasig, för att i detta känsliga kroppspaket – g(h)udbelyst – reflektera en pytteliten gnista av ett ofattbart ljus. Av hud är jag kommen, hud skall jag alltid vara.
Idag på Internationella psoriasisdagen är mina fotografier tagna i Helsingfors Konsthall där PATRICIA PICCININIs utställning Mellan Ljus och skugga avslutades senaste söndag. Konstnären är född 1965 i Freetown, Sierra Leone och emigrerade 1972 till Australien. Före hon blev antagen till konstskolan i Melbourne och avlade en Bachelor of Art (painting) studerade hon ekonomisk historia (Bachelor of Art, economic history). 2016 blev hon Doctor of Visual and Performing Arts (honoris causa) och verkade åren 2017–2019 som Enterprise Professor vid Victorian College of the Arts vid Universitet i Melbourne. Hon har gjort sig känd för sina människoliknande, antropomorfa skulpturer, på en gång ömsinta och groteska, verklighetstrogna och absurda. Utställningen presenterades bl.a. med orden: "Patricia Piccinini påminner oss om att vi har ett ansvar för vad vi skapar. De ovanliga, underliga hybridaktiga varelserna som rör sig i gråzonen mellan människa och djur vädjar till våra känslor och påminner trots sitt utseende oss om vår egen omgivning, våra barn, våra åldringar och – oss själva."
Kravattschackmatt
Jag äger drygt femtio slipsar men använder ingen av dem. Jo, någon enstaka gång på någons bemärkelsedag, ett extraordinärt festtillfälle eller på en begravning. För tjugo år sedan var min slipspotens på topp, sedan dalade den snabbt. Med viss risk för att låta smått patologisk skulle jag idag kunna kalla mig kravattkrasslig, eller mera folkligt: slipsslö.
Hur blev det så här, för jag gillar ju slipsar, det gör jag verkligen? Sidenslips ska det självklart vara, gärna med stiliga mönster i eleganta färger och varför inte ibland med smågalen seriefigursanknytning. Men eftersom den här pensionären på hemmaplan mest lunsar omkring i mer eller mindre uttjänta sekundaplagg, inhandlade i mer eller mindre galna konsumtionssammanhang, finns det liksom ingen riktig beställning på en moderiktig uppryckning: Jag rör mig helt enkelt inte i kretsar där en mera korrekt klädsel är av nöden. Andbergets Harald & Co skulle väl sannolikt ta till schappen om de skulle se mig komma slängande med färgglada tygtrasor runt halsen. Och det handlar ju inte bara om slipsen, också skjortan måste sitta som gjuten för att slutresultatet ska bli snyggt. Hur ofta får man inte se slattriga skjortkragar och en slipsknut som hänger sorgset några centimeter under adamsäpplet. Nä, nä – ska man ha slips så ska man ha det med stil!
Bortgångne Roger Broo, fd. förvaltningsdirektör vid Åbo Akademi och ordförande för Svenska Kulturfonden, hade en fäblesse för slipsar. Och västar. På en av bilderna i festboken jag redigerade åt den jubilerande 50-åringen hade Jan-Erik Andersson – med konstnärlig finess och varm humor – kopplat ihop flera bildelement som sedan resulterade i ett smått absurt porträtt där jubilaren står mitt i en granngul rypsåker med golfklubban i ena handen, iklädd kortärmad sommarblus och med ett tiotal slipsar hängande runt halsen. I samma bok skriver etnologen och professorn Bo Lönnqvist en artikel till jubilarens ära om Slipsens semiotik: Smakens noblesse och ett aristokratiskt sinne för klädkultur behöver synbarligen inte stå i någon motsättning till ett strikt ämbetsmannaideal. Kanske vittnar jubilarens utsvävningar på slipsens och västens fält egentligen om stor generositet innanför maktens bepansrade yta, blott omgivningen lär sig tolka slipsknuten rätt – "Windsor Knot” eller "Four-in-hand-knot"? Varje morgon är frågan ny. Varken provokativ eller reaktionär, lyder vår analys.
Idag på World Cravat Day tror jag att mina avdankade kravatter en dyster natt ska få uppstå som en konstnärlig installation i Academia Cravatica i Zagreb, om inte i paradsalen så åtminstone på avdelningen för Krumma kulturarbetares korta och krokiga kravattkarriärer som ligger insprängd mellan garderoben och toaletten i källarvåningen. Välkommen dit för att beundra skriftställarens sagolikt salongsfähiga och inte minst sanslöst stiliga slipsslamsor, sedan sekelskiftet spolade!
En som förstod sig på slipselegans var Bond. James Bond – med rätt att döda. Honom, eller rättare sagt Roger Moore, kom jag in på livet när han år 2009 gjorde en snabbvisit i Helsingfors och Akademiska Bokhandeln. Folket trängdes och så gjorde ock jag med kameran. Strax före han skulle upp på den lilla scenen ställde han sig alldeles bredvid mig, så nära att jag inte fick hela honom på bild. Det var då jag upptäckte de stiliga manschettknapparna. En åldrande gentleman ut i fingerspetsarna.
Kris
[Kapitel 13 i släktberättelsen Under huden är jag många, en fiktiv historia som baserar sig på fakta]
I det lapptäcke som mitt minne och mina sinnen binder ihop på en tyst botten, är sorgen och tragiken speciellt framträdande. Var det så även då, eller är det mina egna tillkortakommanden som färgar väven? Var finns humorn, skrattet, ivern, musiken och dansen, för att inte tala om lusten och längtan, upphetsningen och intimiteten? Eller är även de förträngda av den dramatik livet alltför ofta och brutalt slår sina medmänniskor med armbågen mitt i solar plexus – alla dessa tidningsrubriker och nyhetssändningars rafflande ingresser om naturkatastrofer, övergrepp och krig som likt en genomvåt och sur matta lägger sig tung och kvävande på tillvarons golv? Och det slår det mig att hela jag är en gigantisk spegel som, beroende på sinnesstämning och dagsläge, fångar upp de signaler från när och fjärran som jag just nu är i behov av. Kanske jag på ett omedvetet plan putsar min självbild i de reflexer som gårdagen kastar på min känsliga hud, att jag överbelyser vissa sekvenser därför att de lägger sig som ett skyddande bandage på mina egna ömmande sår. Eller ska jag – heureka! – se på denna visuella dialog över tid och rum i en annan narrspegel där mina ambitioner och mina behov riktar sig bakåt, inåt: Jag förtydligar, jag förklarar, jag försonar och jag löser upp de gordiska knutar som likt tryckfel i tidningen och fläckar på fotografiet misspryder motivet och förvränger den bakåtvända blicken? Tiden får utvisa vem som talar till vem men ett är säkert: Dialog pågår.
Scen XX: När livet går på tå (1914)
Kalle Ståhlberg mår inte bra. Nej, det är inte i första hand den strejkande magen och den envisa hostan som gör honom dyster till sinnet. Inte heller är det det dova hotet att tyska krigsplan en tidig mörk morgon helt oförhappandes skall dyka upp i horisonten söder om Sveaborg och från låg höjd bomba och beskjuta en sovande befolkning, som dämpar hans humör. Tyska undervattensbåtar och vidunder av andra slag har visserligen redan noterats i farvattnen utanför huvudstaden, men inte heller detta faktum fäster sig särskilt stadigt i Ståhlbergs sinne. Det är någonting annat, på en gång efemärt och grundläggande, som gör sig påmint under den hårda kragen och välputsade borsalinon. Under veckor av undantagstillstånd, när staden till stora delar tömts på sina invånare och restauranger stängts, även Apollo, uppstår både geografiska och mentala luckor, håligheter som blottlägger det vardagen igår med sina extravaganta aktiviteter och flagranta livsstil försökte dölja. Det ljuva liv och den glada epok som kulminerade i hans 50-årsfest för snart två år sedan, är ett minne blott. Fortfarande orkar han visserligen bestämma vilka rum som skall eldas på dagarna och vilka sovrumsfönster skall stå öppna på natten. Och han ger order om att snuviga barn skall hålla sig inomhus och att de friska måste vistas minst två timmar utomhus varje dag. Men det är på resorna till Stockholm, Köpenhamn och Hamburg, i jakten på skådespelare och artister, som ett ifrågasättande om alltings mening och avsikt allt oftare gör sig påmint. Oron och irritationen ökar, de fysiska symptomen blir allt mer uppenbara, självkritiken växer. Från Stockholm skrev han redan på våren till Sonja: Hälsa de dina och mina hjärtligt från pappa som mest funderar på huru han skall slippa teaterskräpet. Den dagen kommer bara man väntar. Mina önskningar brukar ju gå i uppfyllelse.
Men nu är vi mitt i september 1914 och familjen är splittrad och utslängd i världen. Läget i huvudstaden håller på att normaliseras, inga tyska flyg har hörts eller synts. I början av augusti, när situationen var som mest spänd visades på Apollo bilder och kortfilmer under rubriken Skapelsen. Det var inte Kalle Ståhlbergs idé utan i första hand aktivister kring ett Bibelforskningssällskap som erbjöd ett helt informationspaket, inklusive ett 30-sidigt programblad och som delades ut av, som Ståhlberg uttryckte det, tre lagom religiösa flickor. I garderoben huserade fyra lantmoror och till sittplatserna eskorterades publiken av några gubbar från landsbygden. Köerna ut längs Esplanaden blev formidabla tack vare det fria inträdet. Stämningen i salongen var hög och med jämna mellanrum klämde menigheten, stående, med i sången som sprang ur en trattgrammofon. Med sorgsen blick betraktade Kalle Evas runda former på den vita duken stunderna före syndafallet.
I början av september beslöt teatrar och cirkusevenemang, i brist på omedelbar krigsfara, att igen öppna sina dörrar och portar. Kvällstid tändes varannan gatlykta och det blir tryggare att röra sig på gata och i gränd. Och i går, den 14:e, öppnade Ståhlberg även sin restaurang. Mat och musik är lättare att administrera och distribuera, scenframträdanden kräver mera förarbete. Skapelsen kan gå i repris om en vecka och dagarna efter det lämpar det sig med lite trollerikonster som framförs av Carl Lindgrén. Detta ger Kalle Ståhlberg lite tidsrespit för att lösa det största problemet: ekonomin. Eller rättare sagt: finanserna är ett problem, men kanske inte det största – det har ju varit kris förut också. Det stora problemet är Kalle Ståhlbergs bristande motivation, både vad gäller Apollos framtid men också sin egen och familjens. Men det sistnämnda är alltför känsligt för att ens nudda vid. Då är det bra mycket enklare att ta ekonomitjuren i hornen och åtminstone inför sin hustru framstå som en matador som behärskar scenen.
Ståhlbergs röda skynke är den störtdykning i restaurangens lönsamhet som skett den senast månaden. Och hotellet står nästan tomt eftersom folket flytt huvudstaden och knappast någon, under rådande omständigheter, är villig att turista i huvudstaden. Som vanligt tar Kalle Ståhlberg i mer än nödvändigt. I stället för att anpassa sig till en mindre kundkrets besluter han tvärtom han att utvidga, förstora och förbättra. Arkitekt David Wilhelm Frölander-Ulf får i uppdrag att rita in fler hotellrum, restauranten skall kompletteras med en bankettsal och en festsal. Bowlingbana, biljardrum och takterrass – världen skall slås med häpnad över detta moderna och strömlinjeformade nöjespalats i metropolens centrum.
Men det blir ingenting av de storståtliga planerna, ekonomin och den maniska energin lägger käppar i hjulen. Idéerna försvinner i någon sned skrivbordslåda och Ståhlberg tvingas bita i det sura äpplet – att i stället för tillväxt återgå till trista vardagsrutiner och livets stilla lunk. I Mellaneuropa strider engelsmän, fransmän, ryssar, tyskar, österrikare, ungrare och italienare under allt häftigare former, men det bekommer inte Ståhlberg speciellt mycket. Han har viktigare saker för handen: Att i någon form bevara Apollo, ljusets och konsternas gud, för eftervärlden.
Klarspråk
Idag på Midvinter Internationella kraspråks klarspråksdagen [International Plain Language Day] utlovas mulet och trist väder. Regionala vokalregn växlar med spydiga byiga konsonantvindar såvida inte det låga högtrycket över Immunitetspasset rör sig över Coronaoceanen vilket i så fall kan leda till stor leda, meningslösa ordskred och sydvästliga svordomar. Ett är dock säkert: Nu måste vi, mer än någonsin, uttrycka oss så spydigt tydligt att ingenting kan misstolkas. Med Andra Ord: Släng dina skitord i rätt avfallsbytta! Och gör som metaren: Sätt på masken! Den Det är inte alls svart svårt, i början bara lite bångstyrig besvärligt. Tre korta repeti rekommendationer på krabkråb klarspråksdagen:
1) Tnk sa har: Om du tänker så här: Jag har en massa samvetssopor som borde slängas i soppnedkastet avfallshanteringen. Ett skottår gott råd: Gör det!
2) Du har en mängd geggamojja osorterat avfall utspritt i din tiorummare som du nödcentrl nödvändigtvis inte bryr dig om att spara åt arvtagarna för eftervärlden. Vad gör du då? Svar: En enkel lösning är att med granars grannars hjälp initiera en liten skogsbrand där ditt slott – lite så där i förbifarten och under samfällt besjung beskärmande – råkar bli fälld eldens rov. Sen gäller det bara att för de feta förstekta försäkringspengarna inte köpa nytt krafs nya designföremål och svindyra märkesvaror och starta om allt från början. Men annars kan du måstas låtsas att det regnar. Vilket det också gör.
3) En tredje möjlighet är att du faktiskt har ambitionen att få något slags slagsida rätsida på din hustrus håravfallsproblem dina halvhumoristiska restprodukter och konsulterar Internet för närmare råd och praktiska anvisningar. När du då luktar suktar efter avfallshanteringsråd – ha (i)bland annat följande allmänna regel i åtanke: Skriv inte ordet smörja i sökfältet. I stället noterar du mera precist: Söndrig pinpongboll mingvas från 1443. Eller: Stelbent Trebent boll pall av Aalto. Eller: Repad ojojoj oljemålning av fann håhh [van Gogh]. Ret Rättstavning är av störande avgörande betydelse på Internet!
Men ännu viktigare än tyrkfelen tryckfelen är som sagt ett byråkratiskt klart och redi spark redigt språk. Håll som sagt lagom avstånd (minst en meter) till nästa trumset dumhet du tänker säga och en lagom personlig ton (förslagsvis nånting mellan F och G, det vill säga Fiss) och håll den ockupationszonen tonen, och baskern masken, sedan till det bittra slutet. Och apropå slutet: Sammanfatta till sist det viktigaste. Ja sama soåmexxi. Änd ingliss.
[Fotot är taget i Granada, i den stämningsfulla och i allra högsta grad levande gamla stadsdelen Albaicín].
Synpunkt
Jag har extremt lite synpunkter på det mesta men det beror kanske på en besynnerlig synskada i unga år som perforerade små hål i näthinnan. De fixades med operation och laser och efter det känner jag mig nästan som en syndabock som inte tidigare fattat hur synnerligen viktig synen är. Sedan dess håller jag mig gärna inom synhåll för det mesta men någon syntetsfiberomsluten syntetisatorspelman är jag knappast. Men ibland har jag besynnerliga drömmar – till synes osynliga men synbarligen semisyntetiska och oförsynta husesyner i hjärnans sidogränder – som tar sig uttryck i en närmast idiosynkratisk svartsyn, och detta trots denna avsynade och sedan länge tillbaka synkroniserade uppsyn! Och apropå hus och gränder – mitt hem är givetvis en synvilla, osynliggjord för att dölja syndarens näste. Men däremot är min kvinnosyn både skarpsynt och sällsynt, på gränsen till närsynt. Av hänsyn till synfältets trångsynthet och insynens vidsynthet förlitar jag mig därför på försynen som i min åsyn klarsynt belyser min grumliga livssyn. Syntesen i detta synopsis pekar på en synvinkel som sällan synliggörs: Syntaxen haltar, och hela blåggen ter sig som en veritabel skräcksyn. Bäst att bromsa – jag en synsk fartsyndare med närmast syndikalistisk mörkersyn.
Idag den 8 oktober är det Världssyndagen – World Sight Day.
Animaliskt
Nu är det ju på det här viset att djur inte enbart är gulliga och mulliga, kramgoa och njutningsfullt spinnande. Många har tvärtom blodsmak i gommen och slaktat kött på hjärnan, åtminstone en del av dygnets vakna timmar. Så här tänker troligen alla dessa konstiga kräk, från trasselslända till elefantsnok: Jag äta du, annars du äta jag (fritt översatt från latin). Alla djur talar nämligen latin, latin och inget annat. En presenterar sig som Pica pica, en annan helt glatt med orden Bufo bufo, en tredje slänger fram en vinge och kvittrar Grus grus. Men jag undrar om de är riktigt kloka i knoppen: Grus grus (på svenska: Trana) trampar ju helst omkring i blötblaskig miljö på Söderfjärden i Solf och knappast på någon av Trafikverket ratade sandiga byvägar bortom takana. Bufo bufo är ett praktexempel på djuriskt storhetsvansinne: En padda som vill associeras med en pistolviftande Buffalo Bill! Då är ju Pica pica bra mycket mer träffande som namn för Skatan: pika-snabb och pickande på allt som glänser. Nää, de är inte riktigt kloka, de där djuren. Men det är bara tornsvalan som kommer störtande om man ropar Apus apus. Hjäääälp!
Djurens språk är ett kapitel för sig , ett annat är smaken. Somliga smakar urk, andra smaskens. Också här föreligger en märkligt snedvriden kontradiktion: Ju jävligare utseende desto delikatare snålvatten. Ta nu till exempel Marulken (Lophius piscatorius). Det latinska namnet klingar som svärdet på en romersk gladiator på Jesu tid, och mycket riktigt: Hela käftamentet ser ut som en fantasifull krigsmaskin från den tid (år 0) när Pontius Pilatus (på latin Pontius Pilatus, bland kompisarna känd som Ponna) retade gallfeber på judarna och gjorde sitt livs största tabbe genom att fråga Jesus: "Och vad är Sanning?", och sedan inte lyssna på svaret... Hur korkad får man egentligen vara! Nå, det hör å andra sidan kanske inte till dagens ämne men faktum är att den strykfula, vämjeliga och vedervärdiga (väder värdiga?) marulken smakar himmelskt, trots sitt helvetiska utseende.
Det var Språket och Smaken och så har vi ännu det här med Själen: Har vandrande pinnar, sjökor och snuskhumrar en själ att stoltsera med? Att hund och katt och talande papegojor har en själ är ju själ(v)klart. Som vanligt har jag det rätta svaret även på denna kvistliga fråga, eller rättare sagt en avancerad hypotes, baserad på många års närgångna studier i det zoologiska livets intrikata uttrycksformer: Jo. Och nej. Det vill säga: Det här är egentligen inte ett teologiskt problem utan ibland bara ett lingvistiskt, eller rättare sagt ett rättstavningsdilemma: Det är tveksamt om krokodilen har en själ men att den stjäl (livet av andra) är ju uppenbart. Rätt svar är alltså: Ja. Och nej.
Av detta konsekvent motsägelsefulla och inkonsekventa resonemang kan man dra den uppmuntrande slutsatsen att djur inte är riktigt kloka vare sig i knoppen eller kroppen. Och att den här fotografen är ännu knäppare.
Fotografierna: Krypet överst låg på fönsterrutan precis framför min dator och kunde lämpligen macrofotas från insidan. Art okänd. Marulken låg på en kyldisk i en fiskbutik i Madrid. Och krokodilen vilade middag i djurparken Bioparc i Fuengirola, Spanien.
Scenbyte
[Kapitel XII i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Föregående avsnitt: se upptill VED]
Det är i irrgångarna mellan gårdag och morgondag, mellan dag och natt, mellan överhud och underhud, som jag söker min egen röst, min personlighet, min identitet. Det är som en ständig resa i tid och rum fast jag står fastnaglad vid det höj- och sänkbara skrivbordet och samtidigt kan betrakta småfåglarnas attacker på de små matstationerna jag gillrat i äppel- och körsbärsträdet. Jag ser två verkligheter – en framför mina ögon, en annan någonstans i hjärnans labyrinter. Och jag inser att de på något sätt hör ihop även om scenerna skiftar. Och det gör de nu alldeles konkret.
Scen XIX: Nya kulisser
Vårvintern 1911 gör Kalle Ståhlberg en överraskande manöver: Apollo upphör som biograf och fortsätter som scen för operett och revy. Det är ett lika drastiskt som nyskapande beslut, i synnerhet som bara knappt ett år har förflutit sedan det nybyggda huset öppnades för allmänheten. Men Ståhlberg är känslig för konkurrens och nu växer det upp biografer i huvudstaden lite här och var. Kalle ägnar den förändrade situationen inga djupare analyser, knorrar visserligen både offentligt och i lönndom, men konstaterar sedan faktum. Vad göra i stället? Han litar på sin intuition och kreativitet. Fotoateljén kan han behålla, men scenen i Apollohuset lämpar sig, med smärre ombyggnader, utmärkt väl även som teaterscen. Vad staden och han själv behöver är lite glamour, liv och rörelse, en flykt från vardagen. Filmförevisningar är passé, de är alltför endimensionella och svartvita, nu är det dags för färg och flärd, klackar i taket, fest och frivolitet, skämt och skratt. Människan liv är kort, fånga dagen, lev din dröm! Nu!
Efter en kort övergångsperiod går den före detta fotografen och biografägaren Ståhlberg in i sin nya roll som varietéteaterdirektör med förnyad energi och stor entusiasm. Det är inget mindre än en metamorfos, en puppa som brister ut i en bevingad varelse. När han en gång inledde sin karriär som fotograf beträdde han delvis jungfrulig mark, nu smäller han i dörrar som redan står vidöppna. Skall han vara på sin vakt, har han något att lära? Nej, knappast. Kan man släcka lampan och rulla en kinematograf kan man också tända belysning på en scen och dra upp en ridå. Idag är det måndagen den 28 augusti i nådens år 1911 och på Apolloscenen ska man repetera operetten Läderlappen av Johann Strauss den yngre.
Spelet kan börja, Ståhlbergs stolta spel. Det låter nästan som Bellman.
Vad är det? – Ge plats vid scenen! Undan, springschasare, kassaflickor, kallskänkor och torggummor! – Bra så! Lägg fonden längs väggen där borta! – Utmärkt! – Och säg åt Sirkka att hämta biljetterna från tryckeriet! – Var är direktör Salmson? – En läderlapp, den kan väl flyga? – Hallå, glöm inte biljetterna! – Fem på scenen, fem i kulisserna, tre till och vi har en olycka. – Var är sufflören? – Och tavlan, den hänger väl upp och ner? – Blås i hornet, du med den breda slipsen! – Jag kommer snart, han får vänta. – Hur många är ni i orkestern? – Stå inte där och glo, så, schas i väg! – Men se, där kommer fröken Rosengren, lika fräsch och frodig som vanligt! – Ni andra, sätt fart på, och hämta mig ett glas vatten! – Kan någon föra bud till Sonja att ringa en elektriker. – Fem plus fem är fortfarande tio. – Borde vi sänka lampan på scenen? – Här är för varmt, vrid på ventilationen! – S'il vous plait. – Lustigt! Jag trodde vi hade kommit överens om det redan igår! – Och ni torgmadamer, er plats är i källaren. – Ja sama suomeksi. – Scenen måste breddas, en meter på var sida. – En plus en plus sju blir tio – Läderlappen flyger, han behöver väl ingen scen! – Du är just en roliger karl du! – Hundrasjuttiofem plus tjugofem är precis tvåhundraett. – Vad säger den där smilfinken med ränsel på ryggen? – Det lär bli kallops och potatis och morötter till middag – Släpp fram orkestern! – Var dröjer elektrikern? – Klockan ett är det repetition. – Klockan ett är det kaos! – Håll klaffen och jobba i stället! – Vem har sett direktör Salmson? – Kann ich bitte die Speisekarte sehen? – Hämta hovmästaren! – Was können Sie empfehlen? – Akta vasen på bordet på scenen! – För Guds skull släpp inte in människor i salongen! – Kom ner där från scenen, ni som bara står i vägen! – Restauranten är stängd, teatern är stängd, ska det vara så svårt att förstå! – Dörren knarrar, vem har lite olja? – Hämta direktör Salmson från hotellet omedelbart! – Där kommer sujetterna, men ingen Salmson. – Kan någon koka kaffe? – Orkestern ryms inte på scenen. – Akta vasen! – Valthorn och cello och fiol får klämma in sig på sidan av scenen. – Det här är just snyggt! – Finns det hjärtrum … – Släck cigaretten, rökning förbjuden! – Är rekvisitan på plats? – Ja, men inte Salmson – Jag sa rekvisita! – Maka på er ni drönare som inte skall stå på scenen. – Vem sufflerar sufflören? – Salmson? – Ordning i leden, inre samling och koncentration, om jag får be. – Die Fledermaus ist eine Operette von Johann Strauss und gilt als Höhepunkt der Goldenen Operettenära. – Handlingen utspelar sig i Wien omkring år 1870… – Jag trodde vi var i Helsingfors… – Tystnad! – … 1911…
Premiären den 1 september förlöper inte utan missöde. I slutet av andra akten, till orkesterns kraftfulla ackompanjemang, kastar alla skådespelare högra benet högt upp i luften. Salmsons sko lossnar och flyger som en projektil ut över publiken och landar i huvudet på Konni Wetzel, Svenska Teaterns intendent och regissör. Detta tas som ett dåligt omen men Kalle Ståhlbergs satsning på operetter och revyer har onekligen fått en flygande start. Wilhelm Wismach från den kejserliga operan i St. Petersburg leder orkestern, den svenska skådespelargruppen har Ståhlberg personligen engagerat i Stockholm efter en träff med Anton Salmson. Signaturen Spex skriver:
Direktör Salmson startade med ”Läderlappen”, den klassiska ”straussiaden, hvars tjusningsförmåga aldrig förnekar sig. Den gafs med medryckande fart på alla händer, med ett äkta, smittande operetthumör – röjande ett intelligent och intresseradt regissörsarbete bakom det hela. Håller fortsättningen hvad starten lofvat, så kommer Apollo-teatern – plus annex – att under herr Salmsons regemente bli det helsingforsiska nöjeslifvets brännpunkt under den närmaste framtiden.
Redan en dryg vecka senare, den 9 september, är det dags för nästa premiär, Miss Hook av Holland, med kostymer direkt från Berlin och kulisser från Stockholm. Värmlänningarna, Cornevilles klockor, Miss Dudelsack – premiärerna i september månad haglar tätt men kvaliteten varierar. Dagstidningarna publicerar inga fotografier av teaterföreställningar, däremot förekommer karikatyrer i veckoblad och skämttidningar. Operettens visuella gestalt får därmed en viss komisk slagsida, dess seriositet ifrågasätts. Men Salmsons operettgrupp kämpar på; Offenbachs Förlofning vid lyktsken följs av Huller om Buller, Äventyr i sängkammaren och som sista satsning; Trollkarlen från Nilen. Den 2 november säger Ståhlberg upp kontraktet med Anton Salmson och första akten i Apollos operetthistoria är därmed avslutad. Men fortsättning ska följa.
Vad är det som driver Karl Emil, vad får honom att ånga på med denna frenesi och målmedvetenhet? Ekonomisk vinning? Eventuellt, men i så fall är det en mycket riskfylld väg han valt. Konstnärliga ambitioner? Säkert, men inte bara det. Prestige? Det kan man gott tro – han vill visa för omvärlden vad han går för.
Kanske är det en blandning av olika viljor som sliter och drar, ibland till och med åt lite olika håll. Otåligheten och den lite buffliga framfarten tyder på osäkerhet och en oförmåga och ovilja att stanna upp och reflektera. En viss besserwissermentalitet kan kanske vara bra i affärssammanhang där tagen är tuffare, men i hemmiljö är det dömt att misslyckas. Plötsliga impulser åtföljs där av snabba och ogenomtänkta beslut: Nu skall alla i familjen bara äta grönt. Nu skall vi spara på utgifterna och tjänsteflickorna sägs upp och de äldre barnen får dela på matlagningsuppgifterna. Nu skall vi alla börja ta dagliga kallduschar för det är bra för kropp och själ.
Familjeprojekten slutar snabb med frontalkrockar, irritation och sjukdom. Motgångarna i arbetet leder dock till en nödvändig kursändring och nya projekt. Apollohuset sammanfattar allt vad Ståhlberg eftersträvat; konstnärlig utmaning, ekonomisk risktagning och social synlighet. Men bakom den lysande fasaden fladdrar skuggorna allt mera hotfullt.
[Nästa avsnitt publiceras på blåggen den 15 oktober]
Hemmaturisten
Den här tiden, i slutet av september, skulle vi egentligen ha packat reseväskorna för en tripp till Portugal och ett internationellt seminarium inom psykiatri. Men det blidde ju av kända orsaker inget av det. (Inte av det heller, kan jag väl lite trumpet tillägga). Det är många länder vi inte har rest till i år. Faktiskt alla. Ett slags prestation det också. En anti-prestation. Så jag gör som nästan alla andra, jag turistar i hemknutarna. I Hertonäs strand. Här bor jag sedan åtta år tillbaka. På Andberget, sjutton meter ovanför havsytan. En fågel som flyger ovanför huset ser huvudstadens centrum i väster, skymtar Sverige-båtarna på Skatudden och Södra kajen, och Johanneskyrkans två spiror i bakgrunden. Längre fram till höger breder Brändö ut sig, till vänster skymtar Turholm och lite längre bort, utanför bild, ligger Degerö.
I Hertonäs strand sover tiotusen människor varje natt, lite längre norrut, bortom metrostationen, slumrar gamla Hertonäs. Från Andberget till metrostationen går jag på tio minuter, eller cyklar på fyra. Från Hertonäs är det sex metrostationer till Järnvägsstationen och det avverkas på drygt tolv minuter. Detta är koordinaterna för världens centrum, härifrån tar blåggen, och jag, daglig sats.
Men idag står jag stilla, låter kroppen vila, tanken flyga – eller närmast flaxa som en kolibri fyrtio meter ovanför berget. Du ser trapporna där till vänster? Dem brukar jag småjogga upp för, kanske inte varje dag, men nästan. Fyrtioåtta trappsteg är inte mycket men tre x fyrtioåtta är redan hundrafyrtiofyra. Och fem gånger fyrtioåtta är tvåhundrafyrtio (säger kalkylatorn). Men då dunkar hjärtat nästan farligt högljutt och tungan hänger som slipsen. Tittar du riktigt noga kan du nästan se mig – en lite blå prick strax till vänster om de översta trappstegen. När jag skriver den här texten står jag däremot vid skrivbordet ett par meter från fönstret vid den turkosa terrassen i huset mitt i bild. Där blickar jag ut på berget mellan en tall, en rönn och några prydnadsträd av obestämt ursprung och namn. Och det är här Jussi, Urban, Foxtrot, Mesterton, Frankenstein & Co lever loppan (speciellt Urban verkar ha mycket loppor – han putsar och kliar sig alltsomoftast).
Det är lite märkligt att den hängivna centrumhelsingforsaren bor nästan mitt i naturen. Men så krävdes det också drygt trettio år i Österbotten (Vasa mest) för att skaka av sig den trånga livsvästen, den som fjättrade mig vid ett litet område runt huvudstadens absoluta centrumkvarter. Hertonäs strand erbjuder både huvudstadens närhet och naturens, och här på Andberget, några meter från våra fönster och terrassen, övar jag mig i att fånga det lilla livets stora motiv (eller kanske det är det stora livets små motiv)? Allt är relativt men ett är ganska säkert: Hittar jag inte livets mening här så hittar jag det inte heller utanför landets gränser. Idag på internationella turismdagen leker jag därför turist i hemmiljö, går ut på berget och låtsas att jag står på Kilimanjaros topp, eller snubblar omkring i Amazonas djungler. Det enda som behövs är lite fantasi och en kamera. Och en tro på att varje dag är viktig, att den är en gåva, och att också jag har ett uppdrag.
Alla foton är tagna med drone-kamera av sonen Lucas, ljus- och ljudsättare som bor i Stockholm och som jobbar i huvudsak inom showbiz.
Snigelsnack
S1 – Sovit skit?
S2 – Sannerligen!
S1 – Svår sjukdom?
S2 – Snarare segdraget senfäste.
S1 – Segdraget?
S2 – Si, som spanjoren sa. Segdraget. Som seremoniell statsbegravning.
S1 – Slätkammat samtalssupportersfären?
S2 – Sällan. Signifikativ snigelskada. Ständig smärta.
S1 – Sökt simulera stoisk?
S2 – Saknar selektivt sinnelag.
S1 – Selektivt?
S2 – Selektivt selektivt ... seriöst, sannskyldigt, självsäkert ... snart sagt samma sak.
S1 – Småsupar söver samvetet, sulagerar svedan.
S2 – Sulagerar? Snacka solklart!
S1 – "Stödjer". Säger sånt som skulle sporra själsfränden.
S2 – Synnerligen sympatiskt. Ska senare så sakteligen suga spansk sangria.
S1 – Suggerera skadefri, skrubba sig sund?
S2 – Sant sa slöstirrande sympatisören! Skamlöst synsk?
S1 – Självförvållad sjösjuka sidstäppar sju snigelsorger.
S2 – Svider senare?
S1 – Sannolikt.
S2 – Sååå ...?
S1 – Sammankalla snigelstyrelsen! Serietillverka skräckinjagande sängfösare som simulerar sömn! Smittförklara sakläget! Sakta speeden! Sök skydd! Släng saltsillen! Sidsteppa slippriga snokar! Spräng sturska sköldpaddor! Söndertugga skadeglatt sanningen så saften strittar skrattretande simpelt – som Sevillas slemmiga springbrunnar senhösten sjuttiosju! Sålunda systematiskt småsurande småkokar styvhäftade senfästen, spänningen släpper, syresätter saktmodig snigelsjäl. Sedan skockar sig salighetens språkrör, senare samverkar sinnlighetens sakkunniga. Söndag sänker sig, sjuka spröten spritter.
S2 – Sover snabbt sävligt?
S1 – Självfallet! Som snigelpost!