Sa Dr Barck
Vi brukar språkas, Dr Barck och jag, där vi råkas i parken nästan varje dag och lite manligt känslokallt bråkas och gruffas om väder och vind, som man gör när man ingenting har att säga, när man måste rimma på blind och lind.
– Nu gå... gå... gå... går det helt åt s... ss....sss... skogen, stammade – som träd ju gör alldeles självklart – Dr Barck när vi diskuterade våra rötter och de grenverk som breder ut sig kring släktträden. – Förr såg jag nästan inte kotte här i parken, nu är det det enda jag ser. Massor av kottar, små och stora, honkottar och hankottar överallt. Och de ser ut att föröka sig mest hela tiden. Med den här farten kommer man snart inte att se skogen för alla träd som skjuter upp i höjden. Det måste bli ett stopp på alla dessa bus... jag menar kottfrön som helt hämningslöst kastar sig i varje buske, prasslar och pollinerar och har sig. Nån ordning måste det väl ändå vara! Åtminstone i en park!
Sa Dr Barck.
Det uppstod en pinsam tystnad. Bara några sidogrenar viskade något fladdrigt i lövverket och tiden stod liksom stilla. Efter en stund ruskade Dr Barck så kraftigt på sig att årsringarna nästan hamnade i oordning och den vedfyllda stammen mullrade högtidligt: – Av ett träd kan man tillverka en miljon tändstickor. Men det behövs bara en tändsticka för att förstöra en miljon träd!
Sa Dr Barck.
Och jag började fantisera om hur många tändstickor Dr Barck egentligen hyste under barken. 1000? 10.000? 100.000 plånfyllda små askar? Det skulle vid närmare eftertanke rendera en hel massa fyrk, så ....
Det var som om Dr Barck skulle ha läst mina tankar för nu hade han redan nästa klokhet på gång. – Pengar växer inte på träd, det vet du ju, och tur är väl det för då skulle de bara blåsa bort i de här klimatkomplicerade tiderna. Eller vissna. Eller angripas av rotröta, mjöldagg eller barrträdspest.
Han hade förstås rätt, igen. Problemet med Dr Barck är inte att han är ihålig och korkad som en ek, men att allt han uttrycker står liksom färdigt ristat i barken. Han, om någon, är ett exempel på en tystnad som talar, eller åtminstone prasslar och susar. Med min professionella och empatiska terapiröst undrar jag om han känner sig ensam innerst inne, om han – inbäddad i lövverket som han ju är! – känner sig alltför jordfäst och kanske skulle vilja liva upp sig, lufta på sig, skaka av frömjölet, se något mera av omgivningarna?
– Nej t... ttt.... tttt... tack, det är nog bra som det är. Som st... st... sttttt... stamträd får jag en gratis resa runt solen varje år, och alldeles tillräckligt många varv runt månen – man kan bli snurrig av mindre! Så det räcker nog bra för mig. Men tack för omtanken!
Sa Dr Barck.
Dr Barck är rotad i Hertonäs gårds park i Helsingfors.
Pappas kusiner
Hela våren har jag här på blåggen skrivit om släkten, och då alldeles speciellt och enbart om släkten på mammas sida (se upptill rubriken VED). De historierna fortsätter efter sommarpausen i början av september. Men idag, på kusindagen, tänker jag visserligen på mina sex kusiner men skriver här i stället om pappas två kusiner. Mammas släkt sträcker sig långt tillbaka i tiden och är åtminstone delvis väl dokumenterad, men pappas genetiska bakgrund är för mig höljt i ett saligt dis. Och mitt minne av pappas kusiner kan väl närmast kategoriseras som kuriosa.
Det här är min kunskap om den Lindholmska släkten i ett nötskal: Farfarsfar Gabriel Amandus var född i Ingå 1840 och gifte sig 1866 med Ulrika Amalia, f. Grönberg i Sjundeå. Paret fick fem barn: Gabriel Alexander (1867, min farfar), Matilda Ulrika (1870), Emil Amandus (1872), Hugo Wilhelm (1875) och Elin Amalia (1879).
Hugo Wilhelm gifte sig 1901 med Edit Maria Adolfina, f. Schadvoin (1869). Det är hon som sitter här i soffan med sina söner Bertil Hugo (1902-1984) till höger, och Harry Wilhelm (1905-1972) – pappas kusiner alltså. Jag har ett svagt, närmast dimmigt minne av dessa två lågmälda, och som jag uppfattade dem, smått exentriska gentlemän. Båda hade ett förflutet som nitiska tjänstemän vid Statens järnvägar och var väl mer eller mindre pensionerade när de i slutet på 1960-talet någon enstaka gång besökte mitt föräldrahem. Sparsamhet var en dygd och som fria ungkarlar kunde de ganska mödolöst ägna sig åt sina passioner, som t.ex. att samla på silverskålar och gamla kameror. Plikttroget och troligen mycket kärleksfullt tog de samtidigt hand om sin delvis rullstolsbundna mamma men i övrigt förblev deras liv, åtminstone för mig, höljt i dunkel.
När så järnvägsbokhållaren Bertil avlider 1984 – Harry hade dött många år tidigare, likaså min pappa – donerar han sin och broderns tillgångar – bl.a. två aktielägenheter i Helsingfors och en i Ekenäs – till Svenska Litteratursällskapet. Av boupptäckningshandlingarna framgår bland annat att det på olika bankkonton finns 1.114 dollar, 1.790 svenska kronor, 100 danska kronor, 170 tyska mark och 230 mexikanska pesos (!). Banktillgodohavandena uppgår till sammanlagt 314.762,05 mark och värdepappren till 218.480 mark. Värdet på diverse guld och smycken samt silverföremål (36 dessertskedar, 24 matskedar, 12 gafflar etc.) blir 9.520 mark. Pianot (av märket Görs & Kallman) samt stol och notställ noteras till ett värde av 500 mark. Av det stora kameraintresset kvarstår endast fyra exemplar – Petri, Kodak och två Zeiss Ikon – värde 400 mk. Boets sammanlagda behållning uppgår till 554.536,67 mk. I SLS förteckningar har Bertil Lindholms fond fått numret 592.
Trots ett avlägset släktskap ärvde jag inte en enda peso. Inte ens en dammig kamera.
Vändpunkt
Sommaren har en vecka, som liknar ingen annan. Det är veckan kring mitten av juli. Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändrar sig på några dagar allt.
Skriver Hans Ruin i boken Rummet med de fyra fönstren (W&W, Stockholm 1966). Vi är där nu, vi är faktiskt redan på andra sidan sommaren. Alla dessa ljusa dagar och nätter jag såg fram mot när coronavåren mörklade både utsikt och insikt – de kom till slut, om ock inte så ljusa och lätta som jag hade hoppats, inte så problemfria och skapande jag kanske hade önskat. Någonting hade skett i djupet av min existens, ett orosfrö av okänd art invaderat min kropp. Ja, just det – även min kropp: Min rörlighet i rummet hade plötsligt avtagit, förhindrats, till och med förbjudits. Jag var fast även om jag kunde röra mig, jag var både utesluten och innesluten samtidigt. Jag levde visserligen, men nästan som i en dröm, i slow motion.
Jag klamrar mig gärna fast vid det förutsägbara, det planerade, det trygga. Och jag skriver en melodi till Alf Henriksons dikt Nyåret, den som börjar:
Säg icke att framtidens dis ligger tätt, och att icke du vet vad den bringar. I maj skall det komma en gök på ödesmättade vingar. I juni skall smultronen blomma på nytt, i juli skall gullmåran dofta. Sålunda ser du tydligt och klart att framtiden känner du ofta.
Göken kom och smultronen blommade, och till och med gullmåran doftade. Men över allt, och i allt, hade insmugit sig ett stänk av osäkerhet, oro, olust. En upplevelse av förgänglighet och tidens obarmhärtiga framfart suddade synen, kröp in under huden. Det som förefallit ljust och placerat i framkant var i själva verket redan passé. Nej, jag kände inte till framtiden. Och redan nu vänder sig sommaren kring sin axel.
Det är också Hans Ruins erfarenhet; att sommar och liv smälter samman, speglar varandra som himmel och hav:
Över blanka fjärdar har båten från staden plöjt väg hit ut. Som en lödderblomma av klorofyll flöt vår gröna ö på det sakta strömmande vattnet.
Också han befinner sig i två världar – en i nuet och en i det förgångna. Här på Härligö i den västnyländska skärgården ligger paradiset, det alldeles konkreta, men här har också bilden formats om den sinnesmättade vardag och det okomplicerade liv som nu utgör en nästan fysisk del av hans åldrande kropp. Två verkligheter stretar åt olika håll trots att utsikten genom de fyra fönstren är den samma som förr, trots att allt är så välbekant och förutsägbart.
Och nu ligger jag i ljusa sommarnätter och överraskar mig med att inte längre tänka på vad som skall komma utan på vad som varit.
Och i tankarna går han till berget där på holmen en sen kväll och minns glasklart att pappan som "... alltsedan sin studenttid älskat att dväljas i den tyska spekulationens öde rymder" – och det dessutom med ett abstrakt och livsfrämmande tal – plötsligt ändrade fokus och röst:
– Är det inte underligt, utbrast han, att människan har en stjärnhimmel över sig och ändå går upp i idel erbarmlighet! Tänk om hon i stället för rymden hade ett vanligt tak över sig, och Vår Herre plötsligt fattades av den dåraktiga lusten att visa oss världarna och med en rörelse av armen strök bort taket, då skulle vi dö av intryckets mäktighet. Men för att Han stundligen låter oss blicka in i oändligheten, anar vi den inte mera.
Och den luttrade livsfilosofen Hans Ruin tillägger:
Då tyckte jag med ens att det var han som med en rörelse av armen strök bort ett tak mellan mig och oändligheten, och jag upplevde den absoluta väldigheten i stjärnvärlden såsom aldrig förr eller senare. Det var en utsikt, som ingen horisont stängde.
Är det någonting av detta magiska, översinnliga, som också jag ständigt söker och mycket sällan finner: En utsikt som förvandlas till en insikt. Eller som bildskapare: Fotografiet som kunde lysa upp kroppens dunkel. Och någon lycklig enstaka gång sammanfaller faktiskt bilderna – minnets, sinnets och nuets. På något oförklarligt sätt ringlar sig nämligen årstidernas upprepningar runt livets levda år, och när så sensommarljusets långa skuggor breder ut sig över mark och park talar de sitt tysta språk framförallt till kroppar som redan saktar farten, som av lust och tvång blickar in och ut genom själens alla fönster. Nu har sommaren, och livet, vänt sig kring sin axel och det är bara att konstatera faktum. Kanske inte ett sorgligt faktum, kanske inte ens ett definitivt faktum. Men ett faktum.
Fotografierna är manipulerade i bildprogrammet Photoshop Elements 2020
Huvudets stad
När nobelpristagaren Orhan Pamuk beskriver sin hemstad Istanbul – i boken "Minnen av en stad" – är det kring ett enda ord han bygger upp sin digra väv. Hüzün är det turkiska ordet för melankoli men så mångbottnat och skiftande i olika valörer att det krävs 350 sidor för att skapa en någorlunda heltäckande bild av fenomenet. Pamuk noterar: "Min utgångspunkt var ett barns känsla när det tittar ut genom ett immigt fönster. Nu börjar vi förstå hüzün, inte som en enskild persons melankoli, utan som den svarta sinnesstämning som delas av miljontals människor samtidigt."
Jag har snuddat något lite vid Helsingfors här på bloggen tidigare men börjar nu lite mera regelbundet reflektera över en stad som, likt Istanbul och många andra kulturstäder i världen, genomgått en ofantlig förändringsprocess och utveckling, inte minst efter kriget och under hela min 71-åriga livstid. Helsingfors' kulturhistoria är alltför kort för att ha hunnit skapa en känsloväv av det slag som Pamuk beskriver men knappast någon huvudstadsbo, född under den första halvan av det förra seklet, kan undgå den melankoli som tidens snabba flykt borrar ner i kropp och själ. Stadens hjärta och mitt slår lite i otakt och bara tidvis kan vi nicka igenkännande åt varandra.
Mitt Helsingfors tar sats framförallt i 1950-talets Skatudden, och i kvarteren kring salutorget och esplanaderna. I Visan om Helsingfors, från 1967, tecknar Benedict Zilliacus en stad som ändrar skepnad i takt med årstiderna men också bär på något mera ogripbart och dystert:
När höstens dimmor vältra in från hamnen, och drar sin svepning om ditt salutorg, när höstens mörker sluter sig i famnen, och natten stiger över Sveaborg, då kan det bli oss svårt att tåligt bära din torftighets och glädjelöshets kors, då tränger det oss alltför nära, det frusna i ditt väsen, Helsingfors.
Ja, det var grått, dimmigt och dammigt, lite instängt och mycket svartvitt. 5:ans spårvagn kom gnisslande längs Köpmansgatan och svängde 90 grader till vänster upp mot Skatuddsgatan där den knappt hundra meter högre upp hade sin ändhållplats (eller N-hållplats som jag trodde att det hette och aldrig riktigt förstod vad det där N:et betydde). Vardagsrumsfönstren vätte mot denna spårvägsvy men de övriga rummen blickade ut över en bakgård där vi barn lekte i en ganska skyddad miljö. Under huset fanns ett lagerutrymme som åtminstone en tid inhyste enorma ostar som rullades in i mörkret längs en cementerad nerfart. Ett av mina första minnen är att jag sitter uppflugen på ett litet elskåp i denna gatukorsning avnjutande en citronbulle, samtidigt som jag betraktar en man som rullar ostar stora som bilhjul ner i förrådet.
Men det finns stunder som vi ej kan glömma, hur än din grå tristess vi må fördöma så tränger ändå andra minnen fram: av barnens lek i gröna parkgångskrökar, av purpursol på vita frostdagsrökar, av måsars skratt kring torgets fiskmadam.
Jag föreställer mig att varje enskild händelse i mitt liv, varje bråkdel av en sekund, finns bevarat på en gudomlig hårdskiva och att jag, i den bästa av världar, skulle kunna komma ihåg alla dessa oändliga ögonblick som likt röntgenbilder vid behov kan plockas fram för att detaljstuderas i nuets belysning. Och då skulle jag inte bara se själva bilden – eller tusentals bilder i ett snabbt flöde – men också känna doften av stekt strömming, höra hembiträdet Sveas lite hesa röst, känna det där speciella suget i magen av spänning när vi lekte Vinkki och sprang genom trappor och portgångar. Och söndagförmiddagens tystnad på tomma gator, ljuden av mer eller mindre vassa skär på skridskobanan i Runda Parken, kaffedoften från Pauligs bryggeri som tidvis låg tjock över park och kaj, Varubodens Mariekexpaket som kostade 49 penni och Elantos skurna wienerbröd a 23 penni. Och den våldsamma klådan på de redan från förut så sönderrivna armarna. Men min kropp är ingen tidskapsel och det kanske jag bara ska vara glad för. När jag nu sjuttio år senare går runt i min barndomsstad rör jag mig långt utanför det mycket begränsade revir som var mitt på 1950-talet. Ändå kretsar alla dessa minnesbilder och ständigt nya digitala motiv, speciellt från Skatudden, kring någon form av sorg och saknad, av ett sökande efter något hållbart och evigt. Och jag omsluts av en mild melankoli, ett hüzün i en kanske något utspädd form.
Och mitt i all din instängt trista gråhet, ett stänk av hektiskt, blodigt rött du bär – din pubertetsneuros, din unga råhet i människosinnet och i atmosfär.
I min barndomsvardag på 1950-talet – som saknade datorer, internet, TV och självklart också bil – koncentrerades nästan allt liv till kvarteret, huset, trappan och hemmet. Det fanns en tydlig gräns mellan ett inne och ett ute, mellan här och där. Det var en skyddad miljö men den var också instängd, nästan klaustrofobisk. Utanför väggarna hotade i värsta fall någonting farligt, men ingen visste inte riktigt vad. Grannbarnen – Putte, Haje, Bettan, Kurre, Marianne och några till – blev de första bevisen på att det fanns kamrater i samma ålder som inte var som jag, som inte nödvändigtvis åt lördagskorv på fransktbrödssmörgåsen (eller "fransbrö" som vi sa lite slarvigt), som läste tidningar jag aldrig hade sett förut, som visserligen kunde vara lite busiga vid behov men inte var behäftade med den osäkerhet som styrde varje mitt steg – vanliga barn, normala barn, barn som inte oroade sig. Jag var rädd nästan jämt. Rädd att inte passa in, rädd att inte kunna, rädd att inte veta. Rädd att leva. Först långt, långt senare började jag släppa greppet om nånting som hållit mig kvar i något ännu inte färdigt läkt (eller lekt?). Det var en känsla som påminde om skönt kliande skorvar på ett sönderrispat knä och som man absolut inte fick röra. Men minnen får man röra, minnen får man skrapa. Åtminstone lite.
Och det finns stunder när vi allt förlåter, ja, de finns stunder när vi glädjegråter blott över något ogripbart och skört: en morgons rodnad på Uspenskijs väggar, en aning doft av vårens brunnsparkshäggar, en aning själ som oss i själen rört.
Benedict Zilliacus dikt Visan om Helsingfors är tonsatt av Einar Englund och har sjungits på skiva av många artister, bl.a. Maynie Sirén, Barbara Helsingius och Julia Korkman.
Fotografierna från Skatudden är tagna i juni 2020: De två första från hörnet Köpmansgatan – Skatuddsgatan, det tredje från gårdssidan av Köpmansgatan 5 (min barndomsadress), det fjärde är hörnhuset Skatuddsgatan – Lotsgatan, och till sist Uspenskij-katedralen med sina blanka lökkupoler.
Reggae
Rubriken kanske inte direkt ljuger men den antyder bara innehållets riktning. Det är visserligen Internationella reggae-dagen och jag slår gärna ett slag för musiken med det medryckande tempot som liksom cirkulerar runt sig själv – rörelser och stämningar som så väl passar in med det varierande högsommarvädret. Mina associationer går alltså i första hand till sommaren, och somrar som redan passerat, till någonting bekymmerslöst och nästan evigt, som bara finns och är. Men den gångna våren och försommaren har åstadkommit ett obehagligt avbräck i tidens flöde, eller med en symbolbild från de gamla skivspelarnas tid; nålen har fastnat i vinylen och släpper inte fram musiken. Detta ständiga upprepade oljud och hackande är förstås något helt annat än det gungande och svängande på stället som reggae-artisterna levererar. Tiden kan stå stilla på minst två sätt.
Tuomo Saali
Det är alltså denna smått paradoxala situation jag nu förknippar med reggae – någonting som cirkulerar kring sig själv, som på en gång är stilla och i rörelse. För visst kan tillvaron och tiden bete sig just så. Och jag tänker på hur ett intensivt konstnärligt skapande, goda samtal och kärlek liksom suddar ut tidens ramar, och tvärtom: Hur lidande, sorg och kris slår sönder sekunder och minuter och snabbt kan göra slarvsylta av själen. Tiden inhyser kvaliteter som jag blir medveten om först när någonting nytt och annorlunda inträffar. Tid som vind och segel, eller tid som tyngd och ankare.
Suvi Malek
Coronan har bitit sig fast i sinnet. Förhållandevis få i Finland har drabbats fysiskt, men alla är vi kontaminerade av COVID-19 i våra själar. Och så är det förstås också sett i det globala perspektivet: Nästan alla världens människor har levt, och fortfarande delvis lever, i ett klaustrofobiskt kollektiv, på ytan separerade från varandra men någonstans på ett mentalt plan förenade i ett gemensamt öde. Utslängda och instängda har vi fått hantera detta smått absurda tillstånd som bara kan överlevas i tron på att detta trots allt är mer eller mindre tillfälligt. Att fråga efter mening och orsak är en del av rehabiliteringen, men att söka efter syndabockar eller projicera sitt illamående på andra är både energislösande och mentalt fördummande. Krisen gör mig visserligen lite mera medveten om min egen sårbarhet men samtidigt vet jag att alla är drabbade i sitt inre. En gemensam rytm och stilla rörelse förenar mänskligheten.
Elina Försti
Jag ser sällan annat än skalet – husets och människans. Så mycken energi läggs på målning och frisering, make up och spackling, på plastikkirurgi och fasadremont, men jag är ändå fullt medveten om att karaktär och personlighet springer fram ur något inifrån, ur något som inte går att beröra, knappast ens kan formuleras i ord. Krisen blottlägger fundamentet, avslöjar det mentala hälsotillståndet, eller som Octavio Paz uttryckte det i gårdagens blåggcitat: "Känslan av att leva får vi genom separationen och avbrottet, hjälplösheten, fallet ut i en främmande omgivning." Det låter lite paradoxalt – att vi lever upp när livet ser ut att trycka oss ner? Men jag antar att han menar att det nya utanförskapet tvingar fram nya livsstrategier, en omvärdering av tillvarons premisser. Eller för att återknyta till dagens tema: Det är kanske dags nu att i sakta mak, och med musiken gungande under fotsulorna, röra sig ut ur hus och hud, att med sin egen inre rytm som motor – och med kroppar på respektfullt avstånd till varandra! – återuppväcka gamla relationer men också etablera helt nya kontaktytor. Dags att bryta tystnaden, människans och husets, och i stället vagga fram i reggae-takt, alltså. Någonting nytt och stort håller på att växa fram i coronakrisens fotspår, någonting själfullt och livsbejakande, det är jag helt övertygad om. Och konsten visar vägen.
Konstverken ovan är fotograferade i Salmela konstcentrum i Mäntyharju för ett par veckor sedan. Sommarens utställningar är öppna 6.6.-9.8. varje dag 11-18. Fotografierna av konstverken är delvis beskurna.
Vinjettbilden: Miina Maria Äkkijyrkkä.
Genväg
Mamma Marianne (av släktingar ofta kallad Maja) hade två oförlösta sidor – en känslomässig och en konstnärlig. Jag övertog dem båda, visserligen omedvetet men dock. Hennes oroliga omsorg om mitt väl och ve stod som en glasvägg mellan oss och det var först under hennes sista levnadsår som rutan så småningom började spricka. Idag tror jag mig förstå hennes dilemma ganska bra, men nu är det så dags (hon dog på självständighetsdagen 1999). Ändå är även jag manad att allt oftare öppna gårdagens portar och dörrar, dels av pur nyfikenhet förstås, men kanske framförallt som en reaktion på en tillvaro här och nu som ter sig allt mer osammanhängande och nyckfull. Morgondagen kan jag knappast påverka men gårdagen kan jag åtminstone behjälpligt lappa ihop. Och då tänker jag både på utslitna och grådaskiga fotografier och mina egna minnesbilder som likaså ofta saknar skärpa och kontrast men icke desto mindre tenderar att dra ihop sig till något slags större motiv. Jag blir allt mer övertygad om vikten av detta samspel mellan inre och yttre bilder, hur de liksom tvingar, eller kanske hellre lockar, mig att reflektera över mig och min roll, eller brist på roll, i olika sammanhang. Det här gör vi väl alla förr eller senare, lite i olika former förstås, och med den minsta gemensamma nämnaren: Alltings mening, eller meningslöshet.
Under större delen av min barndom och tonårstid arbetade mamma på Stockmanns varuhus i Helsingfors där hon i första hand, och helst, sålde symaskiner av märket Elna. Ibland satt hon i första våningen framför de berömda hissarna och demonstrerade de tekniska nymodigheterna för en nyfiken kvinnlig publik. I hennes värld fanns det inga andra symaskiner av värde än Elna. Med Elna Supermatic kunde man på 1960-talet göra nästan vad som helst – framförallt sy sicksack och trolla fram en lång rad olika dekorsömmar med hjälp av de utbytbara kammarna (lite på samma sätt som man i datorn kan ändra stilfonter). Och riktigt fel hade hon inte beträffande Elnas överlägsenhet: Idag kan man finna Elna Lotus, lanserad 1968, på designavdelningen på Museum of Modern Art i New York.
Pannlappar med mönster och applikationer, värmehuvor för tekannor, dekorationstavlor och andra små produkter som nästan kunde kallas konsthantverk – allt detta och lite till i all ära, men det var nog framförallt mammas målande jag minns när jag före skolåldern kunde dela några gemensamma dagstimmar bara med henne. Den stickande doften av terpentin, de kladdiga färgerna, lysande och härligt smetiga på den slitna paletten – mamma behärskade sina penslar och tuber med en viss självklar suveränitet. Helst målade hon på porslin som sedan brändes och förgylldes: Vaser, små tallrikar, koppar, fat och någon enstaka gång något lite större föremål. En original oljemålning av henne finns fortfarande kvar (den här ovan hänger på kortväggen bredvid mitt arbetsbord) men knappast någon av de många tecknade skisser, speciellt profilbilderna, som hon mödolöst och självsäkert kreerade. Och hennes pianospel var mera ett pianoklink, även om hon vid behov kunde exekvera Arholma-valsen nästan utantill. Att hon på det här sättet, troligen helt omedvetet, inympade det konstnärliga skapandets lustbetonade aspekter i mig har jag först långt senare förstått.
Jag vet inte vad som låg bakom mammas fascination för trollsländor men de förekommer på de flesta naturmotiv, både de hon målade och de hon sydde på maskin. Människans korta liv, och trollsländans – finns här en enkel förklaring till att denna sköra och delvis transparenta lilla varelse blev ett slags signatur för henne? Folktron berättar å andra sidan att trollsländan ("trollens verktyg") förknippas med onda makter. Tyskans Wasserhexe och Teufelsnadel (teufel = djävul) förstärker denna dystra bild (och mamma kunde hyfsat bra tala tyska). I den folkliga traditionen sägs att när en trollslända flyger ovanför en människas huvud så vägs hennes själ, och att det i sin tur kan förebåda både olycka och elände. Det är tveksamt om hon kände till dessa föreställningar och sinnebilder, men att hon upplevde livet som flyktigt och utmanande var ganska sannolikt. Hennes pappas konkurs i mitten av 1920-talet, och den sociala skam som följde, hemmet som brann ner när hon var 8 år, hennes mamma som blev lam när fjärde och sista syskonet föddes, egna sjukdomar (inte minst astman) och 30-talets allmänt omstörtande tider – det fanns mycket i den omedelbara närheten under uppväxttiden som bidrog till osäkerheten och oron. Men i mammas konstnärliga värld är sländorna ändå mjuka och böjliga i formen, bekymmerslöst lättsamma och har i den bemärkelsen föga likhet med verklighetens rätlinjiga och vid behov brutalt råa mördarmaskiner.
Mamma hade en konstnärlig ådra som bara till vissa delar kom till uttryck och kunde utvecklas. Oljemålningarna, de dekorativa keramikföremålen, symaskinens alster (och på 1950-talet även stickmaskinens), men också intresset för inredning och mode, närde hennes estetiska sinnelag. Mamma hade konstnärlig talang men, för att använda den amerikanska psykologen Rollo Mays vokabulär, saknade lidelse – det som krävs för att ytan även ska få ett djup och kunna utvecklas till ett levebröd. Hon förblev en mångbegåvad konstnärlig amatör och gav vidare en kreativ ådra som jag på mitt sätt förvaltar och tackar henne för. Idag den 30 maj 2020 fyller mamma 100 år och jag bjuder på franska pastiller ur risporslinsskålen som hon älskade, och höjer mitt imaginära portvinsglas: SKÅL & GRATTIS!
Liv och väv
För flera år sedan hände det sig att en människa sårade mig, möjligen inte avsiktligt. Agerandet gjorde mig rasande, förtvivlad, jag fick gråtattacker och gick flere dagar i ett rus av ilska. Jag kanske inte hatade – det är en alldeles för engagerad och bindande attityd. Men känslorna i detta sammanhang var mycket destruktiva. Åren gick, och när jag blev påmind om mina sår, insåg jag att dessa tankar bara skadade mig själv. Jag ville inte leva med dem, med vad göra? Jag planerade, att efter vintern som stod för dörren, gräva ner allt och plantera något, och att detta något skulle bära frukt såsom en handling kan bära frukt. Jag bestämde mig för ett körsbärsträd för de röda frukternas skull. Jag trodde jag mentalt skulle klara av att bearbeta mina negativa känslor tills våren kom. Det lyckades inte, men körsbärsträdet planterades ändå, och i och med att det stod fast förankrat i jorden, var också allt det onda borta.
Idag, på trädgårdsdagen, fyller du, Ehrengard Högnäs i Kvevlax 90 år. Jag inledde bloggen med ett citat av dig, så avslöjande om din personlighet. Och det må jag genast säga: Få människor har aktiverat min tankevärld så mycket som du – med långa samtal face to face, telefonprat, brev och bilder. Vi träffades ju första gångerna under min tid som beboare av Svenska Litteratursällskapets författargård Abrams i Vörå (2002–2005) men det var speciellt år 2007 när jag skrev boken om ditt liv – Mellan varp och måne – som jag lärde känna dig, både som konstnär och som människa. Under ett års tid satt vi nästan varje vecka vid ditt köksbord i det stora huset vid Kyro älv och lät minnena strömma fritt. Sällan har det varit så lätt att intervjua någon! Eftertänksamt, detaljrikt och välformulerat beskrev du din tidigaste barndom på Helgoland och den egentliga uppväxten i småstaden Tönning, berättade känslosamt om pappa Martin och mamma Marga, och dina fem syskon. Och om textilstudierna i Meisterschule für das Weber-Handwerk, och körsången, i Sindelfingen. Och om flytten till Finland på 1950-talet. Det var en sedan länge svunnen tid, en helt annan värld som här trädde fram, understruken och ytterligare frammejslad av en lång rad svartvita fotografier. Det fanns ett då och ett nu som jag först hade ganska svårt att binda samman – jag som bara sporadiskt sett dig en liten bit in på 2000-talet. Människan är i sanning en berättelse och din hörde till de mest innehållsrika och berörande som jag fått ta del av.
Här finns inte utrymme för ett ordentligt sammandrag av ditt liv, om äktenskapet med Håkan och familjelivet med fyra barn, inte heller för en verkförteckning. Låt mig i stället snudda vid en av dina konstnärliga grundtankar. När jag, vi alla, ser det färdiga konstverket, är det väldigt svårt att förstå, eller ens ana, de bakomliggande mentala och tekniska processerna. Och jag kommer ihåg att jag nästan ryckte till när du med eftertryck underströk: Kaos är huvudsaken, speciellt i början av en konstnärlig process. Bara ur den tomhet som föregår kaoset, och ur oredan, utkristalliseras så småningom någon form av komplexitet, som i sin tur är något helt annat än kaos. Du noterade alltså tre begrepp som jag kanske inte i första hand förknippade med en textilväv: kaos, komplexitet och ordning. Och du förklarade: Jag har alltid försökt skapa vägar, ljus och möjligheter att tänka vidare. Den totala ordningen, däremot, leder till stagnation.
Största delen av dina vävar är placerade i sakrala utrymmen – i kyrkor och kapell, inte minst i svenska Österbotten. Och Porten beställdes till biskopsgården i Åbo under den tid när John Vikström verkade som ärkebiskop (1982–1998). I boken Mellan varp och måne noterade han bland annat följande: Kopparväven Porten, som hänger bakom altaret i biskopsgården i Åbo påminner oss om att vi vid varje altare kan säga med Jakob: Här är himlens port. Träskulpturen, som omramas av porten och som jag en gång fick av president Yasser Arafat såsom en hälsning från Det Heliga Landet, påminner oss om att Jesus åt sin sista måltid med sina lärljungar inför himmelens port. Efter måltiden öppnade han porten med sitt lidande och sin död och genom uppståndelsen gick han före oss in genom porten till den himmelska världen.
Det är typiskt för dig att djupfilosofiska tanketrådar och vävens mönster alldeles konkret och självklart slingrar sig in i varandra. Liv och konst går hand i hand men det är den osynliga bottenväven som håller ihop alla trådar, som du själv skrivit. Det här är vad jag idag på din födelsedag alldeles speciellt vill säga: Tack för vänskapen, förtroendet, för samtalen och meningsutbytet i många av livets stora och utmanande frågor. Alltid lyssnande, alltid empatisk, alltid positiv är du, även när kropp och sinne kanske tillfälligtvis vill opponera sig. Ständigt skärpt och alert, och med glimten i ögat, är du ett föredöme för många. Må vår dialog fortsätta länge ännu. Varmt grattis på födelsedagen!
Ehrengard Högnäs, född 27 maj 1930 på Helgoland mitt i Nordsjön. Vid 4-års ålder flyttade familjen till Tönning i Eiderstedts flacka landskap och där gick Ehrengard också i skola. Textilstudier bedrev hon åren 1949–1952, mästarexamen avlade hon 1956. Besökte Finland första gången 1953, gifte sig 1958, bodde första tiden i Kuusankoski, senare också i Grankulla och Helsingfors. Familjen flyttade till Kvevlax 1974 och hon började ta emot vävbeställningar från församlingarna. Sedan barnen flyttat hemifrån, och Håkan dött 1991, har Ehrengard arbetat på heltid som textilkonsthantverkare.
Konstverken här på bild: Brinnande busken (1978), Replot församlingshem. Rundgång (2007), Rönnviks hembygdsgård, Kvevlax. Porten (1995), Biskopsgården i Åbo. De sammanlagda verkens antal är närmare hundra, de flesta placerade i österbottniska församlingar och kommuner men också i Pargas, Åbo och Helsingfors. En väv finns i Sverige (Dalarna), en i Kina och sju i Tyskland.
Boken Mellan varp och måne gavs ut på Scriptums förlag år 2008.
Kryp
Idag firar vi Internationella dagen för biologisk mångfald (vilket parentetiskt sagt alltså är motsatsen till intellektuell enfald) och med det vill FN påminna oss glömska om den biologiska mångfaldens betydelse för allt, ALLT, liv på jorden. Årets tema är Our solutions are in nature – Våra lösningar finns i naturen. På grund av covid19-pandemin sker det mesta av informationen och dialogen på nätet och alla intresserade uppmuntras till personliga engagemang. Det här är mitt minimala bidrag till ett maximalt viktigt ämne.
Stora ting sker ofta i det fördolda. Och alldeles övertydlig blir denna sentens i naturens värld. Om detta berättar Dave Goulson i en faktaspäckad och nästan poetisk bok rubricerad Galen i insekter, med underrubriken En berättelse från min gård i Frankrike. Och jag hakar genast upp mig på ordet insekt: Finlandssvenskarna betonar andra stavelsen, rikssvenskarna den första. Det får mig att tänka på en eventuell motsats, en UTsekt? Är det är jättestor INsekt? Här i blåggen leker jag med både UTsikt och INsikt och det kan givetvis även prövas i det här sammanhanget: UTsikten att få en djupare INsikt om INsekten beror åtminstone delvis på hur klar min UTsikt egentligen är: Ofta döljer sig det lilla krypet nämligen bakom blad och buske där det lever sitt INsiktsfulla lilla liv med, ur sin synvinkel sätt, full UTsikt. Fast det är en INsekt.
Nå, här avslutar jag tvångsvitsandet och återgår till Goulson: Den världsberömde engelska biologiprofessorn köpte år 2003 en förfallen gård på tretton hektar långt ute på den franska landsbygden. Syftet var att skapa ett slags naturreservat, en plats där fjärilar, trollsländor, sorkar och vattensalamandrar kunde trivas, befriade från det moderna jordbrukets påfrestningar. Jag var särskilt angelägen om att skapa en plats för mina älskade humlor som jag hade ägnat de senaste tjugo åren åt att studera och försöka bevara. / Till och med bland de varelser som bebor enbart den här ängen finns det helt säkert en nära nog oändlig mängd fascinerande mysterier som ännu inte har fått sin förklaring, levande varelser som aldrig har studerats, beteenden som ännu inte har iakttagits. Vilka mirakel finns fortfarande kvar att upptäcka?
Dave Goulson ägnar ett helt kapitel åt "bugs", dessa små varelser som jag här kallar kryp. Hit räknar entomologen insektsordningen halvvingar, Hemiptera, en samling varelser som för det mesta inte besvärar människor särskilt mycket eller drar till sig vår uppmärksamhet. Nej, jag skulle knappast ha noterat detta såta (söta?) par om jag inte hade viftat med macroobjektivet inne i buskaget. Det är nästan omöjligt att ta reda på vad som döljer sig bortom ögats närgräns utan ett macroobjektiv (eller förstoringsglas, eller mikroskop) och varje gång träder en helt ny pytteliten värld fram, full av kontroverser, intriger, eskapader, bataljer, dialoger och, som här, fortplantningsaktiviteter. Och jag vet inte riktigt vem som lär vem, och vad, men ett är ganska säkert: Livet är en komplicerad räcka händelser, synliga och mindre synliga, där människa och natur är sammanvävda på ett sätt som övergår mitt lilla förstånd och som jag gör klokt i att studera och hålla samman på det sätt som det från början var tänkt. Det är en självklarhet, men tål att upprepas: Allt liv, smått och stort, synligt och osynligt, har en specifik uppgift i det totala globala samspelet. Men misskötseln har redan gått alldeles för långt och tiden är knapp. Goulson sammanfattar: I viss mån är den här deprimerande framtiden oundviklig, för den skada vi redan har ställt till med är omfattande. Jordens klimat kommer att fortsätta bli varmare i årtionden, oavsett vilka åtgärder vi sätter in nu, vilket oundvikligen leder till hungersnöd och lidande. Oräkneliga arter är redan utdöda eller existerar endast i kvarlevande populationer som är dömda att dö ut. Men det är ingen ursäkt för att inte agera – och agera nu.
Dave Goulson: Galen i insekter. En berättelse från min gård i Frankrike. (Originalets titel: A Buzz in the Meadow), Volante, Stockholm 2016 | International Day for Biological Diversity (UN): Facebook @UNBiodiversity
Himmelskt
Kristi himmelsfärdsdag inträffar 40 dagar efter påsk, och alltid på en torsdag, och det har att göra med måncyklerna som varierar från år till år. Men om Jesus död och uppståndelse inte skulle vara tillräckligt omskakande händelser i sig kan man bara ana vilka mentala processer den tyska matematikern Carl Friedrich Gauss genomgick när han räknade ut när påsken egentligen skall firas. Efter mycket kalkylerande och kaffedrickande kom han nämligen till slut fram till följande resonemang (kolla på alltid lika tillförlitliga Wikipedia om du tvivlar). För det första: Dela årtalet med 19, 4 och 7 och kalla resterna a, b respektive c. (Okey... men, alltså... resterna...?). För det andra: Dividera 19 x a + M med 30. Kalla resten d. För juliansk kalender är M = 15 för alla år, och för gregoriansk kalender är M = 23 åren 1700–1899, = 24 åren 1900–2099. (Nå, men... hmmm... alltså... dela med 30...?). För det tredje: Dividera 2b + 4c + 6d + N med 7. Kalla resten e. (E...? Öööhhhh....? Vah...?). För juliansk kalender är N = 6 för alla år (Vem hade väl trott det...!) och för gregoriansk kalender är N = 3 åren 1700–1799, = 4 åren 1800–1899, = 5 åren 1900–2099 (Ja, jaa... nu börjar det klarna...). Då infaller påskdagen den (22 + d + e) mars eller om d + e <9, den (d + e - 9) april. (Really!!?). OBS! Får man att påskdagen infaller den 26 april skall man alltid i stället ta den 19 april (till exempel 1981, 2076). (Kristallklart! Absolut! Jag skulle inte ha kunnat förklara det bättre själv. Fenomenalt! Applåder! Stipendier! NOBELPRIS! Äntligen!!)
Det var alltså PÅSKEN. Men idag firar vi Kristi himmelsfärdsdag och den infaller alltid 39 dagar (på den 40:e dagen) efter påskdagen. Eller så inte. Jag har nämligen kommit till att allt beror på luftströmmarna, eller egentligen på jetströmens rörelser i atmosfären, speciellt strax under tropopausen, det vill säga det där pyttelilla utrymmet mellan troposfären och stratosfären. (Det är allom bekant att temperaturen i troposfären avtar med höjden medan den ökar med höjden i stratosfären, men det är ju egentligen ganska självklart, även om det är en bagatell i det här sammanhanget). Det intressanta är dock – och det har jag kommit till i mina efterforskningar helt utan kaffe – att de här rörelserna ganska enkelt kan förutses: För det första: Dela in livet i fem delar (+ - 3 om du är över 70 och speciellt om du är under 69) och betänk att här gäller ingen pardon. För det andra: Poängbedöm de enskilda delarna enligt Gauss' metod (se ovan), dock sålunda att för varje år som du levt mindre än 365 dagar dividerar du med 2b (gäller födda åren 1900–1944), med 4c (födda åren 1945–1982) och med 6d (födda åren 1983–2020). Tvillingar gör tvärtom. För det tredje: Lite beroende på slutresultatet (kan ibland vara <ingenting men oftare, visar min erfarenhet, >mycket) får du sedan bereda dig på en flygtur som inget flygbolag i världen kan erbjuda – inga munskydd eller plasthandskar, inga feberkontroller, inga halvljumma matförpackningar, inga halvdåliga filmer, ingen turbulens, ingen trängsel, ingen försening, och helt gratis – bara en enda lång salig himmelsfärd till evigheten.
Fotografierna: 1) Grossglockner, högsta berget i Österrike (3.798 m), bestegs första gången år 1800 av en expedition ledd av Franz II. Xaver von Salm-Reifferscheidt (1749–1822). 2) Nordsjö gamla soptipp, även kallad Nordsjötoppen (60 m. över havet), bestegs första gången av Magnus II. Mao Lindholm (1948 – ) söndagen den 17 maj 2020 ackompanjerad av småmullrandet från de blåsvarta himmelska cumulonimbusmolnen.
Skryt
Mens sana i corpore sano – "en sund själ i sund kropp" – skrev den romerske författaren Juvenalis, eller egentligen skrev han: Orandum est ut sit mens sana in corpore sano, det vill säga: "Du skall be för att få en sund själ i en sund kropp". Ja, det är sannerligen någonting att be för så länge självgodhet och maktmissbruk förekommer i vardagen och världen, och det lär det göra en tid ännu. Den narcissistiska personligheten "framhäver sina egna företräden och sin egen förträfflighet och känner liten sympati för andra" (psykporten.fi) och kan vid första anblicken nästan förefalla kompetent och till och med sympatisk, tills man upptäcker själva syftet med beteendet och framförandet: Att hen lyfter fram sitt eget ego för att bli hyllad och applåderad.
Senaste måndag var det precis 300 år sedan Baron von Münchhausen föddes (den 11 maj 1720). Denne tyske adelsman, kavallerilöjtnant och ryttmästare, som egentligen hette Hieronimus Carl Friedrich Freiherr von Münchhausen, blev känd för sina groteska och självförhärligande historier om äventyr och eskapader till lands och till sjöss. Men det var inte han själv utan en viss Rudolf Erich Raspe som först samlade ihop en hög av dessa uppenbart lögnaktiga historier och gav ut dem i bokform i London (1785) – Baron von Munchhausen's narrative of his marvellous travels and campaigns in Russia. Bara ett par år senare kom de ut i tysk översättning och bearbetning – Der wilde Jäger – av skalden och juristen Gottfried August Bürger. De här böcker blev vida kända och citerade i folkets breda lager. Mannen bakom alltsammans gav också upphov till patologibegreppet "Münchhausens syndrom" som syftar på personer som söker sig till mentalvården och där hittar på olika symptom för att få komma under behandling. Hypokondrikern tror på riktigt att han är sjuk men den som lider av Münchhausens syndrom vet att hen ljuger. Münchhausen är en skrävlare av värsta sort, möjligen har han en medtävlare i 1500-talets Benvenuto Cellini som med egna ord gärna citerade påven Paulus III: "Det ska ni veta att sådana män som Benvenuto, som inte har sin like inom sin konstart, behöver inte underkasta sig lagarna och det gäller så mycket mera för honom eftersom jag vet hur goda skäl han har".
Detta är den djärve och skicklige Baron von Münchhausen i ett nötskal, här ridande på sin förträffliga häst: "En (annan) gång föll det mig in att sätta över ett träsk, och först när jag kom mitt ovanför det, märkte jag att det var mycket bredare än jag tänkt mig. Jag svängde därför hastigt om tillbaka till stranden för att ta ett nytt språng, men den här gången gick det ännu sämre; jag sjönk ned i träsket ända upp till halsen och hade säkert gått åt på kuppen, om jag inte varit begåvad med så utomordentlig armstyrka. Jag grep nämligen tag i min hårpiska och lyfte på det sättet både mig själv och hästen, som jag höll stadigt fast med skänklarna, upp ur träsket."
Högmod – en av de sju dödssynderna – kan troligen de flesta känna och fascineras av, kanske inte i sin brutala ytterlighetsform men som en förförisk lockelse i stunder av stor osäkerhet. För det är väl just det som det grandiosa och självfokuserade beteendet döljer: En stor och ångestfylld tomhet. Jag intervjuade en gång författaren Ari Turunen som skrivit om högmodets historia och han lyfte fram vissa beteenden som kan fungera som varningslampor: Upplevelse av sin egen felfrihet, mobbning, nonchalans, förnekelse och oförmåga att tåla kritik. För vissa människor blir maktbegäret ett självändamål: En högmodig människa tror att bara för att hen kan en viss sak speciellt bra behärskar hen också alla andra aspekter av livet. Och det är då som de stora katastroferna börjar inträffa.
Igår Alexander den store, Karl XI, Napoleon, Mao Zedong, idag Bolsonaro, Orbán, Putin, Trump och en lång rad andra därtill. Men självöverskattning och narcissistiskt beteende finns på alla nivåer i samhället och potentiellt i varje människa. Men det måste erkännas att det är en lite svårsmält tanke, att det inte bara lurar en Mao (!) i mig, men också en Trump, Putin och Napoleon... och en Cellini och en von Münchhausen! Plus ytterligare ett antal titelsjuka och självuppblåsta knäppgökar – jag förstår inte riktigt hur de får plats i min späda kropp? Det måste nog bero på att jag är så vansinnigt begåvad och erfaren på så många områden, att jag med min allom välbekanta och generösa, för att inte säga penningstarka personlighet, fullkomligt självklart och mödolöst överglänser alla småpåvar och kulturknuttar så att dessa i värsta fall samhällsfarliga uppkomlingar inte ska sprida sina menlösa åsikter och snedvridna analyser till en bredare population – vilket ju är min uppgift med ensamrätt – och att jag därmed egentligen bara i all anspråkslöshet och största ödmjukhet utför det myndighetsuppdrag som vissa andra de facto borde utföra men av någon outgrundlig anledning inte utför. Därför har jag, mänskligheten härmed till kännedom, tagit som min livsuppgift att även i fortsättningen bejaka mitt övernaturliga kall och som mitt motto antagit följande koncisa och egentligen ganska självklara sentens som jag härmed stadfäster med mitt eleganta sigill. I total avsaknad av personliga kombattanter inom de flesta livsområden, och i synnerhet i ämnena demokrati, ledarskap, kultur, politik och kvistliga globala frågor, torgför jag för min i huvudsak finlandssvenska publik nu högtidligen följande obestridliga sanning: Jag är helt enkelt bäst!