Masker
Vi bär dem alla – maskerna. Och då talar jag inte bara om dessa ansiktsskydd som världen är full av idag. Nej, det första jag gör på morgonen är att fixa masken; duschar mig, tvättar, putsar, rakar, smörjer. Och packar sedan in alltsammans i lämpliga fodral: tyg, lager på lager. Och till sist: accessoarerna – glasögon och klocka, dock ingen ring i örat, inget halsband. Men som kronan på verket ibland lite väldofter, men bara diskret. Vilket får mig att livligt förundras hur tider och seder förändras: I mitten av 60-talet var det självklart att en tonåring som hängde med i beatsvängarna på skoldanserna kunde dofta Tabac. Idag är det bara gamla gubbar som luktar Tabac, dessutom ofta alldeles för generöst påsprutat. Hur förklarar man det – att gårdagens ungdomsdoft är dagens gubbfavorit? Jag förstår ingenting.
Tiderna förändras men vissa masker följer liksom bara med, vissa beteenden och tankemönster kan jag inte tvätta bort. Som något slags själsliga tatueringar hänger de kvar, år ut och år in. Det är kanske inte så farligt, kanske det är helt naturligt och vanligt. Men det finns ju också människor som förvandlas till något som rimligtvis inte mera kan existera eftersom tiden de lever i har passerat för länge sen. När masken tagit kontrollen över hela personligheten. En av de allra märkligaste människor i det hänseendet hette Herr L och levde sitt liv på en avdelning för kroniska mentalvårdspatienter på Ekåsens sjukhus. Av någon anledning blev vi nästan bästa vänner. Det intressanta med Herr L var hans mentala habitus: Det hörde nämligen hemma i sent 1700-tal och vid behov (på patientfester till exempel) klädde han sig i något som påminde om en gustaviansk slängkappa och diverse andra fladdrande tygstycken, och så utstyrd framskred han på festgolvet med självklar elegans nådigt nedblickande på oss stackars dödliga. Jag var helt fascinerad. Jag kände ju dock något till Bellmans tidevarv och tycktes mig i Herr L:s sällskap förflyttad till ett annat århundrade, ett annat land, en annan kultur.
På sitt patientrum var han dock inte den samma uppblåsta aristokraten men upprätthöll, med darr på ribban, något slags tidsenlig 1700-tals överdriven servilitet. Och i sin grandiosa generositet överräckte han åt mig vid ett par olika tillfällen gåvor som han själv tillverkat. Och det var inte vilka presenter som helst. Bäst kan de människoliknande dockfigurerna han knåpat ihop i arbetsterapin, och som han så stolt överbringade, beskrivas som vadderade lik. Men det är förstås min egen simpla amatörmässiga produktbeskrivning. Enligt honom själv representerade de troligen kunglig konsthantverksproduktion på högsta internationella nivå. Jag bugade, tackade och framstammade min underdånigaste uppskattning för den oförtjänta ynnest som jag, den uslaste av alla usla medborgare i riket, på detta sätt blivit måltavla för. En kort tid förvarade jag de skräckinjagande figurerna i en garderob innan jag slutligen förpassade dem dit de hörde hemma – i graven.
Jag tänker ibland på Herr L och undrar vem han egentligen var, bakom 1700-tals maskerna, bortom det graciösa kroppsspråket, armviftandet och nådiga bugningarna. Rimligtvis mådde han bäst när han befann sig i sin självkonstruerade tidskapsel, kanske på lite liknande sätt som Kerttu Horilas Törnrosa här på bilden under. I 99 år och 364 dagar sov Törnrosa i slottet bakom en ogenomtränglig törnhäck, men den sista dagen – som kanske var en måndag – kom prinsen och då började törnen blomma som aldrig förr, drömmen sprack och allt var igen som det från början var tänkt att vara.
Vad lär jag mig av allt detta? Jo, att människan bär på en massa masker, och att det bara är på så vis vi lär oss att så småningom avstå från dem. I evigheten ska vi alla vara avklädda allt som dolt vårt innersta och äkta jag, som en gång Adam och Eva i Paradiset.
Fotografierna är tagna i Sinkka – Konstmuseet i Kervo (Kerava). Konstnären som skapat figurerna ovan heter Kerttu Horila. Utställningen Women, Masks and Wilderness är öppen 5.9.2020 – 10.1.2021.
Livets biograf
[Kapitel XI i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare inslag: Se under rubriken VED upptill].
Jag står tveksam i kulisserna och betraktar alla dessa ansatser till liv och mening som passerar revy. Och jag undrar om det är min egen skugga som skymmer blicken när strålkastarna lyser på huvudpersonerna. Så mycket känner jag igen, så mycket har jag sett och hört förut att det verkar som om pjäsen skulle vara färdigt inövad. Men vems är föreställningen, men regisserar? Och var sitter publiken? Är jag ensam i salongen? Nej, jag står ju i kulisserna, kan se både skådespelare och publik. Varför står jag då här – är jag en statist? Eller dramaturg? Sufflör?
Scen XVII: Apollohuset, Södra esplanaden 10, Helsingfors, måndagen den 6 februari 1911
Så här mitt i vintern är Runeberg lite stel i nacken där han rakryggad skådar mot Salutorget och Havis Amanda. Men utan att svänga på huvudet, bara genom att blicka lite snett till höger, kan han se Apollohuset några tiotal meter längre bort. Två ingångar från Södra esplanaden hälsar gästerna välkomna. Den ena leder till biografen, den andra till restaurangen. Biografen är egentligen två biografer med en avskärmande filmduk på mitten. Den mindre har 159 sittplatser, de större 283 på parterren och 107 på läktaren. Enligt reklamen – formulerad av Kalle Ståhlberg själv – är detta Nordens största biograf. Tekniken är i alla fall den senaste. Ventilationssystemet kan producera 12.000 m3 frisk luft i timmen, maskinrummet är rymligt och vid brandfara kan man med en enkel handrörelse koppla på sprinklersystemet. Klaffstolarna av päronträ, den förgyllda stuckaturen, belysningen, glasmålningar och allt det där andra som vi redan hört talas om – moderniteten talar sitt tydliga språk.
Snett mittemot, på norra Esplanaden, ligger Kämp och teater Helikon som bara ett halvt år tidigare har öppnat i femte våningen. Och där strax bredvid, på Glogatan, ligger Olympia. För att inte tala om Svenska teatern, ett par hundra meter bakom Runebergs raka rygg. Nöjeshelsingfors är samlat till ett kluster vid Esplanadparken med nationalskalden i centrum.
Just nu när klockan är 11.45 sitter Kalle i sitt lilla kontor på första våningen bakom kassorna och läser tryckeriets korrektur för den kommande veckans filmföreställningar. Han nickar förnöjt åt den upplysande introduktionen överst på programbladet: Apollo Teatern är i alla afseenden Helsingfors förnämsta biografteater, enkom uppförd för ändamålet och i hygieniskt afseende öfverträffande alla samlingssalar härstädes. Frisk, uppvärmd luft inpressas hela tiden i så stor mängd att förskämd luft aldrig kan förekomma. Programmen äro de dyrbaraste, alltid sammanställda för en bildad och förstående publik med undvikande af alla råa och sedlighetskänslan särande bilder.
Han gör en korrigering på det nästsista ordet – å i stället för ä.
Det här är program n:o 541 och gäller för denna vecka, 6-12 februari. Programmet består av två avdelningar: Tre kortfilmer i serien Finlands slott och herrgårdar – Kaukas i Masku, Lemsjöholm i Åbolands skärgård och Villnäs i närheten av Fredrikshamn. Och en andra del som egentligen är en första provvisning med tanke på den internationella rese- och turistmässan i Berlin som inleds om en månad: Breaking up ice in Finland, Imatra rapids in Finland och Winter in Finland. Mellan de två avdelningarna har han placerat en film med namnet Judaspengar. Ståhlberg låter reservoirepennans spets följa ögats blick: En gammal hederlig bretannier är sin kung trogen och har många olika andra likatänkande, som icke känna sig tilltalade af republikanerna. Han mottager en dag ett bref fr. markis Gautron, som meddelar honom att kungen anförtrott honom ett hemligt uppdrag och anhåller om skydd hos den gamla bretanniern. Denne inviger sin son i hemligheten. Då det blir uppdagadt att markisen skall komma till landet utsättes en belöning af 1000 thaler för den som bringar honom lefvande eller död till myndigheterna.
Ståhlberg ler för sig själv. Herrgårdarna är intressanta, och filmerna om Finland har han ju själv varit med om att producera, men där emellan lämpar det sig utmärkt med lite dramatik i salongen, den väl ventilerade. Längst ner på sidan gör han ett tillägg som i korrekturet saknas: Musik af teaterns egen elitorkester under ledning af kapellmästar K. Lindén.
Därmed är programbladet, efter noterade korrigeringar och kompletteringar, färdigt för tryckning. Klockan 12.30 kommer Sirkka enligt överenskommelse, tar kuvertet med rättelserna och går med släntrande steg till Tilgmanns tryckeri i hörnet av Annegatan och Lönnrotsgatan, en promenad på drygt fem minuter. Medan Sirkka fortsätter mot Fazers café på Glogatan sätter sättaren igång med Ståhlbergs korrigeringar, senast klockan 14 skall tryckpressen vara färdig att stampa ingång, klockan 16.00 kommer Tilgmanns 15-åriga bud Kurre springande med de tryckta programbladen väl inpackade i ett litet paket, klockan 16.30 placerar Ståhlberg personligen ett programblad i den lilla glaslådan till höger om entrén. Klockan 17 äter familjen Ståhlberg middag i fjärde våningen.
Scen XVIII: Apollohuset, fjärde våningen
Matsalen i Ståhlbergs privata våning domineras av ett enormt matsalsbord övertäckt av två dukar som delvis överlappar varandra på mitten. Egentligen består bordet av ett mindre bord som förlängts med två stora tilläggsskivor. Arbetet har utförts av Kervo snickerifabrik, grundat för tre år sedan. Kalle Ståhlberg har via bekanta i Borgå hört smickrande ord om snickaren Klas Mauritz Peltonen som nu är direktör för den nya anläggningen. Skivorna fick Kalle nästan gratis eftersom man i den nystartade fabriken ville prova en ny mekanisk såg men i hanteringen skadade den ena skivan av rent misstag. Den långa skråman blev dock nästan osynlig när det mörka betset målades på. Eftersom bordet alltid skulle vara övertäckt av dukar så spelade det inte så stor roll hur det såg ut, viktigare var funktionen. Tyckte Kalle. Däremot måste han betala fullt pris för de stödjande benen under de två skivorna. I sin fulla längd är bordet 4,8 meter långt och 1,4 meter brett. I normala fall är det omringat av fjorton stolar – sex på var sida och Kalles och Sonjas i var sin ända. Sedan några dagar tillbaka är Kalles syster Jenny på besök, inte så mycket för att fira Runebergs födelsedag, som var igår, som för att avlasta Sonja som ännu är upptagen av att, mellan arbetet i hotellvåningen och restaurangen, dia Rulle, den sistfödde. I köket huserar hembiträdet Helmi och köksan Aino, den sistnämnda just nu upptagen med att steka strömming och mellan varven mosa potatis med en stor mortel av trä. Helmi hastar mellan kök och matsal med bestick och karott, mjölkkanna och smörfat. Det vita förklädet har fått några fläckar av mjölken när hon hällde upp den i kannorna från den stora metallstånkan.
Mellan kökets dunkla tystnad och matsalens elektrifierade upplysthet, ligger en kort mörk korridor och ett mindre rum med två fönster mot gården. Detta mindre rum domineras av en stor skänk med lådor och hyllor fyllda av finare serveringskärl i fajans och porslin, kristallglas från Böhmen, koppar och fat, dricksglas, extra bestick i silver, linneservetter och dukar för festligare tillfällen. I hörnet står två små serveringsbord i mahogny och bredvid dem en gammal sliten läderfåtölj. En liten palmväxt tornar överst på skänken, på väggen mittemot hänger en handvävd rya i bruna och orangea nyanser, konstnärens namn är okänt. Väggen bredvid fåtöljen pryds av ett stort inramat fotografi taget av Kalle Ståhlberg. Det föreställer konstnärerna Albert Edelfelt, Axel Gallen-Kallela och Pehr Louise "Pekka" Sparre af Söfdeborg som avbildar Imatraforsens vintriga vyer. Året var 1900.
Bakom en smal dörr till höger döljer sig ett litet svalt förvaringsrum som i vanliga fall inhyser ett lager vin- och champagneflaskor, några stora ostar invirade i smörpapper, olja och vinägretter, stora kryddförpackningar, risgryn och havregryn, lite torkat kött och en lår potatis. För ett par år sedan, när sonen Lennart var tio år, hade han än en gång varit våldsam mot sina yngre syskon och i vredesmod beslöt Sonja att tukta sin oregerliga son. Hon släpade det sprattlande och skrikande offret till skafferiet, skuffade in honom i mörkret, och låste dörren. Efter en tids bultande och svärande blev det tyst, Sonja försvann in i andra uppgifter och glömde till sist helt bort arvtagarens existens. När köksan många timmar senare skulle hämta potatis för middagen fann hon Lennart halvt medvetslös sovande på golvet. Bredvid honom låg några tomma champagneflaskor.
Med tanke på Lennarts vidlyftiga kroppsspråk kan man vara smått imponerad över Sonjas resoluta handalag med sin bångstyriga arvtagare. Hur långt är inte det från bilden av den väna och veka ungmö som Kalle en gång blev så betagen av. Nu, femton år och sju förlossningar senare, har Sonjas ryska temperament hunnit i fatt henne, kroppen återfått sitt självförtroende. Men av detta tillfälliga pedagogiska övertramp ska man inte dra slutsatsen att Sonjas mentala hälsa är ifrågasatt. I vanliga fall, och dagligen, kan hon visserligen vara spontant livlig och till och med högljudd, men det bestående intrycket av Sonja är en gladlynt, barnkär och ganska fåfäng kvinna. Nej, Sonjas vigör behöver man inte bekymra mig över. Annat är det med Kalles kroppsliga och själsliga tillstånd.
[Nästa avsnitt i Under huden är jag många publiceras på blåggen den 1 oktober]
Livstecken
I begynnelsen var Ordet. Men sen kom Tecknet – grottmålningar, hieroglyfer, röksignaler, kartor, morsealfabet, fyrblink, flaggor, pictogram, tatueringar och graffiti. Varningstecken, affärstecken, serietecken, musiktecken, stjärntecken, järtecken, skrivtecken. Och nollor och ettor som bildar digitala koder – tecken alltsammans. Tecken med betydelse, tecken som skriftens skugga.
Så går jag omkring i staden omsluten av dessa tysta röster som ständigt slinker in genom ögonvrån. De talar ett språk som näthinnan spontant och mödolöst fångar, gräver sig sedan ner i hjärnans bildbank där de gottar sig tillsammans med bokstäver och ord för att slutligen, ibland, uppstå i mer eller mindre meningsfulla sammanhang. Men oftare lägger de sig som tunna hinnor under det känsliga epidermis och låter sig genomlysas av minnets strålkastare när tanken det så kräver. Som tapeter lager på lager ligger de visuella intrycken där strax under huden färdiga att upplysa mina dunkla föreställningars förvirrade formuleringar. Meningarna får sin fantasifulla färgläggning av tecken som en gång bara bestod av molekyler i en sprayflaska. Det, om något, är ett tecken på att tecken lever ett i allra högsta grad skapande liv mellan tystnad och dialog.
Cirklar, trekanter, vågor, linjer och punkter – enkla tecken som når ut till universum, beskriver ofattbara tidsavstånd, antyder känslor större än livet. För att inte tala om alla symboler som speglar något ögat inte kan se men som själen saligt sluter i sitt sagolika sinnessammelsurium – verkligheter, de synliga och de osynliga, fångade i en enkel bild. Och så ytterligare, före rösten och talet, har jag kroppens uttryck; miner, åtbörder, rörelser och gester. Dialogen tar alltså sats inte bara i tecken och förenklade bilder men framförallt i kroppens eget hudnära språkverktyg. Så sammanbinds alltsammans i bästa fall till budskap och signaler, till förutsättningar för kontakt och kommunikation, inte bara här och nu men i all evighet. Mångfalden och variationsrikedomen är enorm men egentligen finns det bara en typ av tecken jag söker: Livstecken.
Fotografierna är tagna i stadsdelen Östra Böle i Helsingfors. Här kan man beundra och begrunda graffiti i smått och stort format på ett ganska begränsat område. Rekommenderas å det varmaste.
Orden
Det finns böcker och så finns det Böcker. En bok med stort B för mig är En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz. Och jag är självfallet inte den enda som tycker så. På pocketupplagans pärm finns ett litet citat, klippt ur Östgöta Correspondeten: "Om du bara ska läsa en bok... läs En berättelse om kärlek och mörker". Och jag håller med, även om uppdraget inte är avfärdat så där i all hast – boken är nämligen över femhundra sidor lång och beskriver både en turbulent tidsera i Israels historia och, inte minst, författarens egen uppväxt med en känslomässigt hämmad far och en mor som åtminstone delvis lever i en svårgripbar värld. Nationens väl och ve fungerar visserligen inte bara som en dramatisk scenografi men i huvudsak ligger strålkastarljuset på familjens, och släktens, vardag. Det stora och det lilla livet smälter samman i en ordväv som Amos Oz med stor empati och lågmäld självironi binder ihop, sida efter sida. Tider och platser är helt konkreta och specifika men ändå, eller kanske just därför, vållar det mig inga större problem att leva med i händelsernas mitt trots att människorna och miljöerna är helt okända från förut.
Ordens magiska förmåga att skapa alternativa verkligheter, som jag med igenkännande vällust kan sjunka ner i, är själva läsandets essens. Två verkligheter speglar sig mot varandra och färglägger dem båda: Bokens ord och meningar och min inre värld reflekteras som i ett hologram där perspektiv och yta ständigt växlar. Som en skuggfigur deltar jag i bokens drama, blickar ut över samma landskap och snuddar vid samma känslostormar som bokens huvudpersoner. Jag är både här i min stol, eller säng, och där långt borta, i ett annat land, i en annan tid. Och jag är tillfreds fast jag samtidigt kan ana aktörens skam på min hud eller känna tidsandans vibrationer i magbottnen. Och kanske det är just här läsandet når sin höjdpunkt: Det finns en upplevelsevärld som alla människor delar men som vi sällan, nästan aldrig, vågar eller har förmåga att ordsätta och regissera för varandra. Ord som kryper in under huden bekräftar och helar min såriga själ när jag förstår att vi alla, i grund och botten, är väldigt lika.
Läs en bok-dagen är en nyttig påminnelse till oss alla och kunde lika gärna kallas Det här är nästan ditt liv-dagen.
Fiskehamnen
Ungefär en gång i månaden återkommer jag här på bloggen till mina vandringar i huvudstaden. Jag började med Skatudden (4.7.), min barndomsstadsdel och fortsatte med Mellersta Tölö (5.8.), tonårens och studietidens stadsdel. Idag ser jag på Fiskehamnen som knappt existerade på 1950-talet där det låg mellan Sörnäs Strandväg och Brändö. Från Järnvägsstations metrostation är det här fjärde stationen österut, själv bor jag ytterligare två stationer framåt, i Hertonäs (strand). Under de senaste åtta åren har jag därför kunnat följa med hur ett lite diffust och ruggigt hamnområde håller på att formas till ett gigantiskt havsnära boende med sju skyskrapor som landmärke. En skrapa är färdig, den andra nästan och den tredje påbörjad – alla i trettiovåningsklassen om jag förstått det rätt. Hela området är 170 hektar stort och planerat för 25.000 invånare. Det här är framtidens Helsingfors.
Från min barndoms 50-tal, på min sommarfärd med buss från city till lande-villan i Sibbo, minns jag bra den stora gasklockan i Södervik som ligger precis på industriområdet mellan Sörnäs strandväg och Brändö bro. På den tiden avlät den en omisskänlig lukt men sedan många år tillbaka har det här området i utkanten av Fiskehamnen varit ett tillhåll för urban ungdomskultur och centrum för bland annat Tuska- och FLOW-festivalerna. Idag finns här en stor skateboardbana där far och söner på förmiddagen kan umgås och träna och ....
... de lite större tuffa pojkarna på kvällen exponera sina muskler och talanger. Uppvisningen förra lördagen avslöjade att ingen använde munskydd, trots statlig uppmaning, trots personlig smittorisk. Ajabajja... Men å andra sidan – det gjorde inte jag heller ... Och därför förflyttade jag mig snabbt därifrån, smått skamsen och lite lessen att jag inte vågade kasta mig närmare med kameran och kanske fånga de riktigt häftiga trixen.
Hela Södervik-området är fyllt med färg- och formstark graffiti och ofta tillrättalagt med en humoristisk klackspark. Kontrasten mellan de spraymålade fantasiprodukterna och den glasinramade och kalla höghusarkitekturen är lika brutal som den är tidstypisk. Åtminstone tillsvidare står de här fredligt nästan vägg i vägg, frågan är väl närmast hur länge. I takt med att Fiskehamnens parker och bostadshus färdigställs ser man samtidigt hur väl stadsplaneringen tar i beaktande behovet av fritt skapande och spontana träffpunkter.
Metron skär tvärs igenom Fiskehamnen och har sin hållplats mitt i köpcentret REDI. Den östliga sidan vätter mot Gammelstadsviken, Arabia strand och Vik-området. Det var här inne i viken som havsörnsparet Amalia och Nadi senaste vår kläckte tre arvtagare – även det ett tecken på kontraster och överraskningar i stadsbilden.
Från Fiskehamnens västra sida ser man rakt framför sig mitt kära Skatudden och lite till höger breder Norra kajen ut sig. Tre kyrkor står i fokus; Uspenskijkatedralen, Johanneskyrkan och Domkyrkan – en mera hoppfull vue än så får man söka efter. Och det här är ju den lite paradoxa sanningen: Den som står på sidan kan se centrum men den som befinner sig i centrum ser bara periferi. Om det nu sen har någon större betydelse i praktiken. Men visst: Lite avundsjuk är jag på alla dem i Fiskehamnen som rakt framför sina fönster ser huvudstadens profilbild, nästan lika rytmisk och inbjudande som blåggens vinjett.
Sorti
Höst. De första ljusa dagarna i september minns ännu augustis mörka nätter här på berget rakt framför mig, och värmen på gator och torg lite längre bort. Men nere i Hertonäs gårds park 637 meter (ungefär, ungefär) i sydostlig riktning står de sista blomstrande rabatterna och liksom bara väntar på den slutliga domen, på uppbrott och ännu större mörker, på tystnad. Ännu under några veckor ska vädergudarna bjuda både på höga himlar och glasklara vyer, doftande mylla och metallkall morgonluft innan den stora sopkvasten slutligen drar över fält och skog. Det här är det stora djupa andetaget före det definitiva slutet.
Slutet? Visserligen inte. En paus, ett uppbrott, javisst, men inte slutet. Det finns bara ett slut och inte ens det är Slutet, närmast tvärtom. Men i min lilla cirkulära värld måste jag ändå lära mig att avstå, lämna, retirera, kanske också lite motvilligt glömma. Eller stiga lite åt sidan, andas djupt och se mig om. Inte stanna upp, inte ge upp. Men nog se upp.
Med blicken fäst på dammens vattenyta vet jag inte om jag ser ner i himlen eller upp i himlen. Här glider dagar och nätter in i varandra, mörka skuggor färgas klarblåa och gyllengröna, och tidsvågor dansar lättsamt fram över spegeln som om de plötsligt fick bråttom nånstans. Som en gnistrande diamant infälld i parkens panna fångar den min blick med sitt förföriska mönster. Små rörelser under ytan skvallrar om verkligheter som förblivit mig okända. Kanske det är därför de lockar och drar.
Några meter från dammkanten koreograferar ormbunken sitt avsked. Den vet inte ännu om den ska förbli grön eller maskera sig brun, om det är lodrätt eller vågrätt som gäller i årets föreställning. I ett mischmasch av former och färger, och genomstrålade av morgonens regn, står aktörerna i en osalig blandning och har inte bara svårt att minnas sina repliker men framförallt har de glömt regissörens anvisningar om riktning och sammanhållning. Än finns det lite tid att öva men snart klämtar klockan, och den klämtar för dig. Och den klämtar för mig.
I parkens andra damm pågår en minst lika andlig aktivitet. Uppflugen på ett klippblock putsas festdräkten efter nattens eskapader. Vilka högtflygande historier ska inte dessa fjäderpennor en dag rista i tidens spegel, kommande ättelägg och androm till varnagel. Eller kanske det mera handlar om upplyftande idéer i största allmänhet och hur man utvecklar ett dun-kande hjärta i synnerhet. Gräsligt intressant kommer det helt oberoende att bli, för det här är inte slutet. Hösten är i själva verket framförallt en färgstark fortsättning, förklädd till sorti.
Uppbrottsstämning
[Kapitel X i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt är publicerade våren 2020 – se upptill under rubriken VED. Höstens avsnitt kan man läsa på bloggen den 1:a och 15:e i varje månad].
Mina minnen är nästan fysiska, eller åtminstone hudnära. Och inte bara mina minnen men också de fragment av liv och rörelse som dessa släktingar förmedlat i korta kommentarer eller längre, mer eller mindre sammanhängande berättelser. Alla historier får sin färg och doft av den som förmedlar dem, alla döda kroppar väcks till liv med ord och meningar som tillhör ett annat hudskal, en annan varelse, ett annat människoöde. Feltolkningar är lika vanliga som över- och underdrifter, för att inte tala om bristen både på detaljfakta och svårigheterna att applicera alltsammans mot den stora, historiska scenografin. Släktberättelserna lever på gränsen mellan realism och magi och får sin näring ur det bristfälliga och personligt färgade, men mänskliga anslaget. Kanske är det deras styrka att inte alltid vara vetenskapligt verifierbara, kanske de mången gång representerar en djupare sanning och ett mera äkta avtryck än den bevisföring som lag och vetenskaplig forskning kräver. Som i allt liv är det tystnaderna och hålrummen som härbärgerar sprängstoffet och de kan bara uppenbaras med fantasins hjälp, inte i den virriga tankens spontana hugskott. Och jag tänker nu på fyra unga människor som gör sig beredda att ta steget ut ur barndomshemmet, fyra ungdomar som står liksom i kläm i Apollos vidöppna dörrar, som om de inte riktigt vet om de är på väg ut eller in. Och det kanske de inte själva heller vet. Året är 1911 och Sirkka, Ragni, Armas och Elsa har redan blivit tonåringar och unga vuxna. Det är bara Elsa, min blivande mormor – hon som föddes när mamma Rori dog i barnsäng den där sorgliga dagen på Diakonissanstalten i mars 1896 – som helhjärtat upplever Sonja, hennes pappas andra hustru, som sin egen mor. De tre övriga ställer sig tveksamma till fostermodern.
Scen XVI: På väg ut i livet
Sirkka, 22 år, är kanske svartsjuk på den vackra Sonja men hade ett varmt förhållande till Sonjas mor Klavdia som hon besökte första gången i St. Petersburg redan som nioåring och dit hon, den långa sträckan till trots, reste helt ensam. Som äldst i syskonskaran har hon snabbt utvecklats till en självständig ung dam. Porträttet, taget på dimissionsdagen, visar en ung dam med den vita mössan frejdigt fästad i de mörka lockarna. Blicken är varm och rak och nästan genomträngande. I tidens anda är hela famnen belamrad med studentrosor, som en päls, och i högra handen håller hon likaså en bukett rosor. Livet står för dörren, världen ler. Efter studenten har hon börjat studera till inredningsarkitekt vid Polytekniska institutet, men studierna förlöper trögt. Hellre ägnar hon sig åt att hjälpa pappa Kalle i olika praktiska sysslor. Och att festa. Just nu är det namnet Mårten som återkommer i matbordsdiskussionerna. Men han lär vara gift och redan ha två barn, så hur… vad ... varför..?
Syster nummer två, Ragni, är idag 19 år. Hennes situation är lite problematisk. Inte nog med att hon i ordningsföljden är mitt emellan den självsäkra Sirkka och den provokativa Armas, hon har framförallt en ganska allvarlig hörselskada. Ännu som tio-åring var hon nästan döv, isolerade sig mycket och läste. Olika behandlingar har något förbättrat situationen. Enligt vederhäftiga källor är Ragni intelligent, lugn och mycket ironisk. Det sistnämnda bidrar inte till att göra henne populär bland syskonen. Inte heller pappa Kalle är alla gånger rättvis. ”När Sirkka fick guldsmycken till julklapp fick jag yllebyxor”, beklagar sig Ragni. Ragni blev student för ett år sedan och studerar nu till tandläkare. Varför inte öronläkare? På bilden är hon iklädd en käck lång ljus bomullsklänning, en kort ljus bolero som påminner om toreadorens jacka, samt en vit blus med krås som vid halsen pryds av en stor sidenrosett. På huvudet bär hon en halmhatt med blomsterdekoration, och i vänstra handen håller hon ett vitt parasoll som breder ut sig bakom huvud och rygg. I fonden syns några trädstammar och en liten blomsteräng. Ragni är på sorglös sommarvandring, eller rättare sagt – skulle vilja vara det.
Armas, Armas, du olyckssalige… 18 år ung, stilig och oförlöst. Hög stärkt krage, mörk slips, vit skjorta, kostym, blanka skor. Ett sorgset anlete, mustaschprytt. Nybliven student, en stor idealist, och en god sportsman. För ett par år sedan simmade han från familjens sommarhus på Rönnskär ut till Gråhara fyr, drack en kopp kaffe, och simmade tillbaka. En annan gång lyckades han få upp en drunknad man från djupt vatten men det gick inte att rädda livet. Med pappa och sina kamrater brukar han segla, ibland ända till Sandhamn i Sverige. Han sover inte i sin säng, han drar madrassen ut på golvet. Sina halvsyskon behandlar han som luft, om styvmor Sonja avger han omdömet ”är inte särskilt fiffig”. Armas skall försvara fosterlandet Finland. Armas är modig.
Elsa, 15 år, är parhäst med Leonie, Kalles och Sonja första gemensamma barn. Ålderskillnaden dem emellan är bara ett och ett halvt år. Men där Leonie är lugn och försiktig är Elsa glad, livlig, aktiv, till och med lite fräck ibland. Och så har hon en vacker sångröst. På bilden är hon iförd en mörk långklänning med randig krage och dito manschetter på de korta ärmarna. Under kjolen syns svarta strumpor och ett par svarta lackskor. Det mörkbruna kastanjefärgade håret har hon lockat med piptång, blicken är mjuk, sömndrucken och smått spjuveraktig. Helst vill hon bara dansa och sjunga. Tillsammans med Leonie tar hon balettlektioner hos Aina Niska-Smeds, sånglektionerna ger Sally Basilier. Får hon själv bestämma ska hon bli sångerska eller balettdansös. Det får hon inte.
[Nästa avsnitt i släktberättelsen Under huden är jag många publiceras tisdagen den 15 september]
Här och där
För en skriftställare är vardagen bokstavligen ganska meningslös om texten inte löper. En gnagande oro som inte fångas i ett ordnät utgör snabbt också en kroppslig belastning som i sin tur ytterligare späder på olustkänslorna och den mentala splittringen. Jag blir aldrig riktigt klok på den här dubbelbottnade ingrediensen i min veka varelse; med åren borde jag ha lärt mig att olust föregår lust, att de vilsna tankarna och disparata känslolägena ska tämjas och drillas och styras. Det finns inget ständigt behagfullt skapande, tvärtom tar kreativiteten sats just ur det kaotiska, det ofärdiga och det motstridiga. I stället för att kämpa emot försöker jag alltså lyssna och se inåt – nån eller nånting vill göra sig hörd, sedd, förstådd. Mitt jag, har jag märkt, består av en väldig massa småjag som i sin tur har hämtat sina egenskaper både från DNA-spiralens polymerer och de koder som kulturen har präntat i min kropp. Jag är unik så till vida att en oändlig massa biologiskt, mentalt och kulturellt småkrafs har samlats under denna känsliga hud och det i såna proportioner och mängder att det garanterat inte finns, inte har funnits eller någonsin kommer att finnas en exakt kopia av mig. Och det ska mänskligheten vara djupt tacksam för.
Nobelpristagare Orhan Pamuk skriver att romaner är alternativa liv, att det finns berättelser som inte bara liknar mitt eget liv men på många punkter överträffar det, både som känslomässig upplevelse och verklighetsförankrad realitet. Hur är det möjligt att en massa tecken och bokstäver på bokens sida förvandlas inte bara till bilder och fragment i mitt psyke men också, och i synnerhet, spelas upp nästan som en film på själens vida duk? Typografi som trollas till ett sinnligt drama i min tankes dunkla verkstad är lika märkligt som det är verkligt. Det finns ett här och det finns ett där som sammanbinds av mer eller mindre enkla ord i mer eller mindre specifik ordningsföljd; Bokens mening och Livets mening som tvinnar sig om vartannat och ständigt skapar nya bilder på båda sidor om huden.
Orhan Pamuk understryker någonting jag i många år bara lite diffust anade: Att romankonsten bygger på vår förmåga att samtidigt tro på motstridiga tillstånd. "Det verkliga nöjet med att läsa en roman startar med förmågan att se världen inte från utsidan, utan genom medvetandet hos en av de personer som lever i den världen". När jag för några år sedan aktivt började foga samman de muntliga och tryckta utsagor som jag hört och läst om min släkt lät jag mig inledningsvis fogligt styras av yttre fakta och nerskriven dokumentation. Men snart märkte jag att det fanns en verklighet som krävde mina egna ord och formuleringar för att göra människan blodfylld och berättelsen trovärdig. Och jag föll som en Alice ner i ett Underland där allt inledningsvis såg ganska normalt och traditionellt ut men sedan fick specifik form och substans när jag klädde mina ögons blick i ord. Och utan att riktigt förstå det stod jag snabbt med ena foten i min egen verklighet och med den andra i någon annans. Och det var mycket lustfyllt.
[Släktberättelsen Under huden är jag många fortsätter efter en sommarpaus tisdagen den 1 september. Nya avsnitt publiceras under hösten alltid den 1:a och 15:e i månaden. Senaste vårens avsnitt kan läsas under rubriken VED upptill. Välkommen med på en resa hundra år tillbaka i tiden – en tid helt olik dagens, men ändå märkligt bekant].
Fotografierna i dagens blågg är tagna på Mathildedals gamla järnbruk i Bjärnå för drygt två veckor sedan. Fritids- och turistcentret satsar aktivt på konstutställningar och konsthantverk. I Galleriet Voima pågår till den sista augusti utställningen Eläin – Ihminen – Jumalainen. Konstnärens namn är Joni Aikio.
Visans väsen
En av vasavisvännernas största satsningar var Folk och rövare i Kamomillastad som framfördes på Wasa Teater försommaren 1978.
Idag, tisdagen den 25 augusti 2020, dricks det gravöl i Vasa. Visans Vänner i Vasanejden, som grundades våren 1976 av Håkan Streng och Henrik Westermark, lägger ner sin verksamhet – en kulturgärning är slutförd, en tidsepok avslutad.
Vad är en visa? Olle Adolphson (1934–2004) har skrivit: "Den klassiska provencalska lyriken, eller trubadurlyriken som den senare har kallats, odlades under tvåhundra år från 1100-talet och framöver, en tid av storartad utveckling såväl på det materiella som kulturella området. När denna utveckling ändrade riktning under 1300-talet stagnerade den provencalska diktningen och tynade bort / Man uteslöt sinnligheten, erotiken, burleskerierna och obceniteterna – prydligheten har alltid varit romantikens följeslagare – och försåg den i stället med den egna tidens skruvade idéer om blodsmystik och liknande, Damen utan nåd, samt den bleke, verklighetsfrämmande lutlekaren".
Olle Adolphson besökte VVV 1980 och gav en bejublad konsert i ett nästan fullsatt Vasa stadshus. Men utanför scenen och på eftersitsen var han sluten och svårtillänglig, en egenskap som först senare blivit känd även i bredare folklager. Som vissångare var han dock en av de allra största, genommusikalisk, litterärt och konstnärligt mångbegåvad. Men så hade han också redan på 1950-talet samarbetat med Evert Taube (1890–1976) som i sin tur egentligen ville bli författare men slutade som den svenska visans ikonfigur. Om bakgrunden till visan Pepita dansar Tamborito i Panama, och Don Fernando som förförde henne, skriver Evert Taube: "Han var en rik ung man från Valle del Indio; odlare av kaffe, socker, bananer och erotik. Jag beslöt att skriva en dansvisa, en tamborita, till Pepita, och låta hennes sjunga den för Don Fernando som inte hade en aning om var hon fanns. När jag en vacker afton bjöd Don Fernando på supé på Las Bonitas kunde han både läsa i programhäftet och se och höra: Den morgonen när jag föddes..."
Till Visans väsen hör en omisskännlig upplevelse av här och nu, en hudnära beröring som sträcker sig genom tid och rum. Och det är inte heller någon större svårighet att förflytta sig till det sena 1700-talet när man har Carl Michael Bellman (1740–1795) som ciceron i epistel nr 48 "varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769": Solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel; småningom uppblåser vind i de fallna segel; vimpeln sträcks och med en år Olle på en höbåt står; Kerstin ur kajutan går, skjuter lås och regel. Under kulturens fernissa och tidsandans små egenheter lyser den välkända vardagligheten och de mänskliga grunddragen, och alltsammans signalerar: livet är sig likt nästan överallt, det är bara detaljerna som skiljer.
Det är lika tidstypiskt som djupt sorgligt att Visan idag knappast har något utrymme i radio och TV, inte heller på konsertscenen. Pressad mot väggen av ett globalt och katastrofalt miljöhot, instabila politiska ledares nyckfulla beteenden, ekonomisk oförutsägbarhet, pandemier och mycket mycket annat, minskar i värsta fall individens fysiska och mentala utrymme så till den grad att bara parentesen mellan trädet och barken återstår. Någon gång på 1970-talet diskuterades i norska viskretsar om man kunde sjunga visor i bombskydd. Jo kanske, men visst är förutsättningarna något mer inspirerande i ombonade rum där kropp och själ mår bra. Kanske det är just detta trygga utrymme som lämpar sig bäst för vissång, åtminstone i den sociala kontexten, i visföreningssammanhang.
Visföreningar kommer och går, men Visan består. Och jag tänker med värme på alla visvänner som har inspirerat mig under årens lopp, och minns inte minst den fantastiska anda som rådde i Visans Vänner i Vasanejden framförallt de första åren i föreningens verksamhet. Den bitterljuva insikten om alltings förgänglighet har Olle Adolphson bättre än mången annan sammanfattat i dikten Så går vi bort: Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar. Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar.
Visans Vänner i Vasanejden är död. Länge leve Visan!
SÅ GÅR VI BORT. Text: Olle Adolphson, musik: Magnus Lindholm, pianoarrangemang: Martin Segerstråle. Ingår i vishäftet VISUM som utkommer i höst.
Katten också!
Nästan alla känner till ett woppsi-doppsi-lopp-di-loppsi-alli-hopsi-studs, åtminstone de som läst Nalle Puh eller sett hans kompisar på film. När björnen med den klena hjärnan men med det stora hjärtat första gången stiftar bekantskap med sin randiga vän börjar det med högljudda morranden utanför fönstret och så våldsamma bankningar på dörren att hela konstruktionen håller på att bryta samman. Nalle Puh, nyvaken och iförd nattmössa, greppar för säkerhets skull sitt korkgevär innan han öppnar porten. Ingen hörs, ingen syns... men så plötsligt flyger någonting över honom och landar på hans mage: – Hejsan, jag heter Tiger! – Oj oj, du skrämde mig, sa Nalle Puh. – Det är klart att jag gjorde. Alla är rädda för en Tiger!
Tiger i Nalle Puhs värld är en lika självupptagen som godmodig typ. När han ser sin egen avbild i Nalle Puhs stora golvspegel utbrister han: – Vilken egendomlig, konstig figur... (grymt...) ... titta vilka små pepparkornsögon, och en sån käft och fånig haka, och vilken töntig randig pyjamas, va'...!?
Tiger, som tror att han är den enda tigern i världen, säger till Nalle Puh: – Du ska se när jag skrämmer ränderna ur den där bluffen, hi hi hiiiiiii...
Men precis när han ryter som allra hiskeligast mot typen där i ramen blir han själv så skrämd att han skjuter iväg som en pil in under köksbordet och kommer därifrån först när Nalle Puh konstaterar att bluffen i spegeln försvunnit.
I min sinnevärld representerar små kattungar och blodtörstigt vrålstarka tigrar samma pälsmjuka gosighet som Nalle Puhs randiga om ock lite vimsiga kompis – katter är katter även om de är tigrar. Men detta faktum gäller självfallet bara inomhus och på rätt sida om gallret eller tv-rutan. Lite kortfakta: Av kattdjuren är tigern det största och förekommer i sex underarter. Namnet (Panthera tigris) kommer från grekiskans tigris som i sin tur är besläktat med ett ord som betyder pil. Allt är relativt, men visst kan tigern vara rysligt snabb i vändningarna (och Nalle Puhs Tiger ännu snabbare). Visste du för övrigt att tigerns ränder varierar från individ till individ men att antalet rör sig kring 100 – det sistnämnda kände jag inte till. Men det är däremot bekant att i motsats till tamkatten gillar tigern att simma. Helst fångar den mellanstora svindjur och hjortdjur men käkar gärna också fisk, fågel, insekter, amfibier, reptiler, gnagare, piggsvin och primater. Allt det här (och mycket mycket mer – läs gärna!) informerar alltid lika informativa Wikipedia om.
Men problemet är alltså att tigerns livsområden kraftigt har krympt, och detta i kombination med tjuvjakt har resulterat i att arten nu är starkt utrotningshotad. Därför firar vi idag Internationella tigerdagen – en dag då vi inte tiger om tigern. Låt inte detta stiliga djur försvinna från vår planet!