Berusad
Nejvisst, det är inte så lätt för bloggaren heller i dessa tider. Och då tänker jag inte på coronan utan på vädret. Det här skulle vara en hyllning till våren, den förföriska, och så kommer snöslasket och dränker alla ljusgröna tankar i en blöt sörja. Igår fredag, klockan 07.13 såg violerna ut så här på terrassen – som om de skulle ha intagit en grogg för mycket. Men de tog miste på dagen: Det är först idag lördag det är Världswhiskydagen och jag låter mig i första hand berusas av Jarl Hemmers dikt Sången och skalden som inleds med orden:
Lyssnar jag i stormen på höstens öde slätter, lyssnar jag i tystnaden bland vårens blomstersnår
– överallt är sången! Som en bölja i luften följer den min vandring var jag än i världen går.
Johannes Salminen, som har analyserat Jarl Hemmer under huden, skrev en gång: Egendomlig är kontrasten mellan den tungt blödande hemligheten i Hemmers öde och det skimmer av ung livsdruckenhet varmed han så ofta betvang omgivningen. Det är en beskrivning jag personligen kan förstå; glädje och sorg har en tendens att vara sammankopplade på ett nästan magiskt vis i människans liv. Och bortom vardagslarmet gör sig en melodislinga hörd.
Jag blir lätt lite vimmelkantig, berusad, av denna kopiösa färgexplosion – om jag bortser från gårdagens snöiga snedsteg – som likt en tsunami drar över bergsängen framför mig. När jag i den Finlandssvenska Bloggtopps-reklamen låter förstå att dessa sidor kan fungera både som broms- och gaspedal i vardagen, gäller speciellt nu i försommaren definitivt det förstnämnda: Stoppa tiden – håll mig kvar! Höst och mörker och blöt snö göre sig icke besvär i min tankevärld just nu, det finns tillräckligt av den varan ute i världen. Nej, låt ljuset flöda, låt alla dessa färgklickar fylla paletten, låt dem bre ut sig, ta plats, blomstra! Men inte för snabbt, bara i lagoma mängder så jag hinner med. Och då hör jag i mitt lite tonfalska dialektöra goda vännen Gusti citera den insiktsfulla och godmodiga Kokkolabon som från hjärtat beklagar sig: Tå hete laagåm e så smala.
Ja det är sorgligt att lagom är så "smála". Men allt handlar om perspektiv och inställning: För alkoholisten är glaset halvtomt, för den livsberusade är det halvfyllt. Och jag blir lite småsalig och yr i den obefintliga hatten när jag liksom i förbifarten snubblar över ett litet häfte på tjugo sidor med den feta rubriken UR SVERIGES FLORA (utgivare Hemmets Journal). Jag hittar inget tryckårtal men nog ett handskrivet namn: Barbro Lindholm; min halvsyster, död sedan länge tillbaka i tiden. Hon var född 1926 och handstilen skvallrar om en ganska ung persons signatur. Av det drar jag slutsatsen att den lilla blomsterboken är tryckt på 1930-talet. Idén var troligen pedagogisk: Bokens ägare skulle själv klistra in rätt bild i en given ruta där blommans namn och en kort text fanns angiven. Texterna är skrivna av fil.dr. Hugo Granvik, på sin tid en relativt känd biolog i Sverige.
Jag har fortfarande lågt vitsord i botanik men lånar mer än gärna mitt språköra åt alla dessa fantasifulla blomsternamn som frikostigt fortsätter att fylla författarens ordförråd. Eller vad sägs om Käringtand, Oxtunga, Hästfibbla, Klätt, Gäddnate, Åmöga och Skvattram. Och Missne, Rödblära, Gulsuga, Ögonljus, Mjöke och Tolta. Vilka var dessa insiktsfulla blomsterdöpare som så märgfullt behärskade både språket och botaniken, för jag antar att Carl von Linné inte hittade på allt själv? Det ligger någonting hemlighetsfullt och nästan gåtfullt över alla dessa blomster som jag nuddar vid, nu och resten av sommaren. En del namn har blivit så slitna att jag igenkännande höjer på ögonbrynen när jag nu långsamt bokstaverar mig fram i halvsyster Babbens lilla blomsterbok: Silkes-hår, Kryp-ljung, Tall-ört, Har-syra, Svärds-lilja, Riddar-sporre, Gull-viva, Vår-lök. Och Gul fetknopp.
Våren är och förblir den sinnebild av nytt liv som även jag ständigt söker och eftersträvar. Just nu, när världen våndas och framtiden är fylld av skuggbilder, skulle jag inte ha någonting emot om naturen kunde släpa sig lite långsammare framåt, åtminstone till midsommaren. Knappt har jag tänkt den tanken färdigt förrän jag inser att jag visst har glömt något jag just skrev: Att allt handlar om perspektiv och inställning. Min vårberusning är på nedåtgående om jag stirrar mig blind på ett halvtomt glas, men halvfullt om jag någonstans i min kropps många kuloarer nu i stället försöker fånga färger, former och toner med de redskap jag blivit begåvad med. Saga Hemmer skriver om sin mans nästan ständiga kamp med tillvarons mörkare krafter: "Tistlarna kunde inte riva när vårblomningen stod i sitt flor". Whisky kan förvisso förgylla verkligheten, men frågan är om inte Wåren är ett ännu bättre vaccin mot vankelmod och vacklande vitalitet.
Fotografierna av de levande blomstren är tagna under de senaste dagarna här på Andberget vid Hertonäs strand i Helsingfors. Teckningen i häftet "Ur Sveriges Flora" är signerad Tor Otto Fredlin.
Kusinföreningen
Åtta av de sammanlagt tio kusinerna på samma bild. Fr.v. Saima "Mökö" Ahlberg (föreningens ordförande), Karl "Carolus" Alftan, Harald "Haje" Jernström, Allan "Lullan" Franck (stående, ej kusin). Gruppen t.h.: Märta "Tusse" Jernström, Arne "Firre" Jernström, Greta "Kramsen" Alftan-Sundin och Erik "Eja" Jernström (stående).
[Kapitel VIII i släkthistorien Under huden är jag många. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED]
Scen XIV: Korpela, onsdagen den 23 februari 1910
Medan den Ståhlbergska familjen utökas i antal, och affärsverksamheten når allt vidlyftigare proportioner, pulserar hjärtat i något lugnare tempo i den Jernströmska familjen. De fyra syskonen – Arne, Harald, Erik och Märta – har tillsammans med sex kusiner 1905 bildat en Kusinförening som upplever sin glansperiod fram till 1920-talet. De sista anteckningarna, nedtecknade av Erik, är gjorda i mitten av 1960-talet.
Fyra stora protokollböcker fyllda med mer eller mindre trovärdiga historier ritar upp ett kulturhistoriskt panorama på gräsrotsnivå. Halvseriösa mötesprotokoll blandas med dikter och språkliga lekfullheter, kvasijournalistiska resereportage, hemsnickrade dramer, dagboksanteckningar och tänkespråk. Mellan pärmarna ekar röster och utrop från hus och stuga: Jävlar anamma, jag tror jag lägger patience! – Si ni på katten! – Pane sokeri päälle, sitt ei tule niin sikiä! – Härregud! HÄRREgud! härreGUD! – Voi 17 plåtar! – Sssssssssssss…!
Nu firar föreningen femårsjubileum. Kusinerna är samlade kring två runda bord i salongen i Korpela och svarar på frågor de själva ställer. Huvuddraget i min karaktär? Märta skriver: fantasi. Arne formulerar sig lite kryptiskt Stolta och blyga på samma gång, bära det bästa de ensamt, Harald noterar Kaleidoskopiskt utan starka färger. Erik lämnar frågan obesvarad.
Den egenskap jag sätter högst hos en man? Märta: Finhet och intelligens. Arne: Allvar. Harald: Självbehärskning. Erik: Energi och takt. Hos en kvinna? Märta: Le sizième sans l´ame. Arne: Mod. Harald: Religiositet. Erik: Skönhet och godhet. Den egenskap jag hälst ville äga? Märta: Att skriva. Arne: Att i bild och ord fullt kunna uttrycka vad jag vill. Harald: Att dikta ännu bättre. Erik: Att arbeta oförtrutet. Min favoritsysselsättning? Märta: Läsa, skriva, skida, resa. Arne: Läsa, måla, ströva i skogen. Harald: Segling, jakt, tänkande. Erik: Björnjakt.
För Märta är den största olyckan att vara apatisk, för Arne att vara en sann knodd, för Erik att förlora sina framtidsdrömmar. Harald lämnar frågan obesvarad.
Märta vill helst bo på en gammal herrgård nära en storstad, Arne i Dalarna, tror han, Harald på sitt ointecknade miljongods vid havet och Erik på Suotniemi som dess ägare. Favoritblomma? Märta: narciss, Arne; djupröd vallmo, konvalj, Harald: vit azalea, Erik: rosen. Favoritdjur? Märta: näktergalen, Arne: räven, näktergalen, Harald: hunden, Erik: hunden. Mitt valspråk? Märta: Was uns das Leben verspricht, das wollen wir – dem Leben halten. Arne: Erito sieuz deus scientes, bonum et malem. Harald: Pro salutant anim. Erik: Förlorad är blott den sig själv förlorar.
Bland författare som prisas finns Oscar Wilde och Zarathustra (Märta), Fröding, Karlfeldt, Zarathustra (Arne), Jack London, Karl-Erik Forslund, Oscar Wilde (Harald) och Jack London, K.A. Tavaststjerna (Erik). Om väder: Märta gillar solsken i mars och dito om hösten, Arne tycker om en klar, grann höstdag i skogen, Harald formulerar sig lite mera detaljerat om favoritårstid och dito väderlek: Hösten, sådan den visar sig en frostig lugn morgon vid tiden för min födelsedag: det bör vara så tyst i skogen att prasslet av fallande löv är det enda ljud som hörs. Erik gillar sommar med solsken.
Alla de Jernströmska syskonen är nu vuxna med bred marginal: Märta 22 år, Erik 24 år, Harald, 28 år och Arne 31 år, men leklynnet och syskonskapet i föreningen tar sig allt mer yviga former, åtminstone verbalt. I paragraf 3 har följande klämmar enhälligt antagits vad gäller de här aktuella syskonen.
– att fröken Märta Jernström som numera visar avsky för fosterbarn bör skaffa sig egna barn. Fröken J:s svärmeri för en viss ögonläkare ansåg föreningen icke kunna uppmuntra. Direktionen ålades att utse lämplig man och fröken J. att omedelbart älska den utkorade
– att fil.stud. Erik Jernström som övergivit sina läkareplaner det oaktat får tänka på förlofning
– att åt f.d. redaktören m.m. numera åter stud. Harald Jernström icke mera utse någon fästmö, eftersom herr J. låtit Kusinf. utkorade låtit gå sig ur händerna. Föreningen ansåg herr J:s rentier-anlag tämligen måttliga
– att artisten Arne Jernström hvars egenkärlek och tillbakadragenhet i någon mån minskats, allt tack vare Kusinf. goda inflytande, numera själf både kan och bör fria.
Efter att ordförande upplöst mötet klockan kl 9 e.m. med orden: Hva sablar, jag förstår ingenting, retirerar sällskapet till matsalen och en förestående kvällsvard bestående av te, smörgåsar med korv och ost, kusinkaka, några kex, valnötter och russin. Erik sätter sig i en gungstol och plockar fram söndagens Hufvudstadsbladet som han bara flyktigt har bläddrat igenom. Nu tar han en noggrannare titt samtidigt som några kusiner flockas kring matbordet och resten börjar spela kort runt ett lågt bord.
På pärmsidan annonserar Fred. Timper under rubriken Bäst blir billigast: Låt mig försilfra Edra slitna skedar, gafflar eller knifvar, stekfat, bordsställ, brickor eller Edra mörknande kaffe- & téservisier eller hvad annat och af vilken metall som helst, Ni önskar få försilfradt. Då undertecknad nyligen förstorat och förbättrat försilfringsinrättningarna, kunna vi nu utföra mycket mera arbete och försilfra större pjäser än förut.
Erik tror att mor Alma behärskar försilvringen lika bra som Fred. Timper, och vänder på sidan. Flera företag utannonserar ved. H:fors Elektriska Vedsågningsaffär saluför såväl klabbar som långved, Ved Calor på Andrégatan 8 noterar att all ved uppmätes som långved af edsvuren parmmätare i krönt mått. De ärade kunderna kan personligen på plats övertyga sig om mätningens riktighet. Här, på Korpela, brinner eldstaden hela kvällen och halva natten, i lidret står klabbarna takhöga och torkar – av vedbrist inte ett spår. Fr. Ch. Finström i Åbo gör reklam för sina originala undervisningsbref i olika språk – svenska, ryska, tyska, franska och engelska, en högre avdelning för dem som besitter grundkunskaper, en lägre avdelning för personer som ännu ej inhämtat något främmande språk. Erik känner en viss dragning åt en kurs i tyska, och i så fall givetvis på den högre avdelningen, enkel familjetyska möter inget motstånd. Syster Märta behärskar språket nästan flytande, broder Harald är införstådd även i grammatiken.
På sidan 3 i dagens Hufvudstadsbladet annonseras om väldofter inpackade auf Blau-Goldener Etikette: 4711 Eau de Cologne, täglich gebraucht, wirkt ausserordentlich belebend und anaregend auf Teint und Haut, macht rosig und jugendfrisch und erhöht das körperliche Wohlbefinden. Internationella biografen på Norra esplanaden 17 visar Patriotens dotter, Kinematograf Central på Mikaelsgatan 2 Från Vetterns sköna stränder, och Biograf Wärlden Runt har stor premiär med Jätte-Program. OBS! Orkester. OBS! Endast bilder som ej förevisas på någon annan biografteater.
Bland telegrammen noterar Erik att några tusen upproriska infödingar har omringat staden Jabalpur i Indien, att en folkhop på 500 man i Kairo begett sig till fängelset för att en för rån häktad neger skulle utlämnas till lynchning, att det varit en svår jordstöt på Kreta, att spänningen mellan armén och flottan är allt starkare i Grekland, att 107 handlanden i Athen och Pireaus har gått i konkurs och ytterligare 101 konkurser har anmälts.
Erik suckar och bläddrar vidare. Svenska konstnären Anders Zorn har begått sin 50-årsdag i soligt väder och Svenska Dagbladet har gjort en enquete bland kollegerna i Norden som samstämmigt placerar honom på en piedestal. Rodin skriver: Zorn har privilegiet att vara en verklig målare för alla tider. På Hufvudstadsbladets baksida läser Erik en notis om bruket att bära mustasch i England. Först på sista tiden har man mer och mer börjat bära mustascher i England, och Krimkriget hade ganska mycket att göra med detta. De engelska soldaterna tillätos nämligen då att låta hår och skägg växa, därför att detta skyddade dem mot köld och storm.
Själv skulle Erik aldrig låta håret växa, inte i krig, inte i fred. Och mustaschen skall trimmas och får absolut inte breda ut sig okontrollerat under näsan. Prydlig skall mannen vara, ren och välkammad, med borstade stövlar och fläckfri rock.
[Nästa avsnitt: "Biograf Apollo", publiceras den 1 juni på bloggen]
Lösenord: VÅR20ejCO19!
I min durfyllda vishet föreslår jag så här på Internationella lösenordsdagen en variant som lämpligen kan börja med ord-och sifferkombinationen VÅR20. Vislitteraturen är nämligen full av anspelningar på ståndare och pistill och det naturens kretslopp som tar sin begynnelse om våren och avslutas i snömodd och kyla. Carl Michael Bellmans Herdinna snuddar vid väppling, hägg och syren, Erik Axel Karlfeldts Jungfru Maria svalkas av aftonvinden i aklejornas lid när gula liljeklockor ringa helgmål och frid. Gösta Kullenbergs visa Flickan och våren tar ansats i det hopp som i bästa fall kan fördriva den första tonårssorgen: Och ser hon inte genom fönstret hur det liksom simmar / av blå och skira slöjor över trädgårdslandens rad / och invid hagtornsbäcken hur det späda gräset glimmar / så hoppfullt grönt bland fjolårsbruna blad. Under ett år fyllt av sorg och ensamhet efter en separation skrev jag en Vispastoral – fyra årstidssånger till tröst i första hand för mig själv. Nu har knoppar slagit ut i blom / och dofter sprider sig / mellan äng och skog / över hon som log / flyger kärleksfrön som post till mig.
Men knappt har fröna lagt sig och naturen exploderat i ett ljusgrönt fyrverkeri innan en omisskännlig skugga långsamt breder ut sig över hälleberget. Hans Ruin talar om en vecka i mitten av juli; Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändras sig på några dagar allt. Olle Adolphson djupdyker i samma tema i visan Rim i juli: Tiden rusar, livet flyr / livet i sin sommar / Det står en man i skogens bryn / och väntar att jag kommer. Här ligger något ödesmättat inbäddat i det till synes soldränkta och harmoniska. Vråken seglar och skriar, skuggan jagar ljuset, i vinden bor det vrede. Och lite överraskande: i vreden bor det glädje. Vreden positiv? Den jungianska psykoanalytikern Verena Kast noterar att vreden, i motsats till raseriet, även innehåller en viss värme: Ordet vrede används mera när man avser att det som förargar oss inte i första hand gäller vårt eget jag utan något mer övergripande. Det var kanske denna heliga vrede som Jesus kände när han välte månglarnas bord i templet. Och det är denna vrede vi känner när vi och våra medmänniskor drabbas av oförrätter. Det finns en kraftfull känsla att inte bara i ord men också i handling klä sin frustration och indignation.
Nästan varje vecka under ett drygt halvt års tid, och ibland flera gånger i veckan, besökte jag en höst för några år sedan Botaniska trädgården i Kajsaniemi där jag speciellt fotograferade vissnande blomster. Vad orsakade min fascination, för att inte säga smått maniska lust, för denna naturens snabba förändring och förfall? Vad berättade kronbladens utbredning på sandgångar och lövens förvridna gestalter på gräsmattorna om min egen höst? Det ligger en nästan sensuell skönhet över blomster som tappar sin form och sina färger, som böjer sig och helt ändrar utseende. Långsamt och obevekligt faller de individuella särdragen samman och övergår i ett större motiv där slumpen tycks regera. Som i en oljemålning av en renässansens mästare spelar ljuset, det sparsamma, en central roll även i den vissnande trädgården. Och jag tänker spontant på min cancerfyllda mamma som strax före upplösningen i medvetslöshetens dimmor utstrålade en för mig helt ny trygghet och ro. Strax före det hade hon tagit mina händer i sina, och med en blick fylld av sorg och smärta helt överraskande sagt: Förlåt mig Macke! Spontant tänkte jag att hon syftade på den gången jag, knappt två år ung, nästan drunknade framför hennes slumrande strandögon, men kanske innehöll orden mycket mer än så. Följande dag viskade hon förlåt på nytt, men då redan omtumlad av en myckenhet morfin. Ytterligare en dryg vecka senare, när jag än en gång satt vid hennes nu helt medvetslösa sida i terminalvårdens tysta rum, böjde jag mig plötsligt ner över hennes ansikte och sa mjukt men tydligt i hennes öra: – Du kan släppa greppet nu. Varifrån de orden kom har jag ingen aning om, men de var i första hand inte mina. Några timmar senare drog hon sitt sista andetag.
Livet, det ljusstarka, bländar min näthinna och döljer en annan tillvaro, kretsloppscentrerad och barmhärtig. Jag spjärnar emot när naturen vill vältra vidare och först när jag tvingas ner på knä når en annan estetik mina sinnen. Och det slår mig att missfärgade blad och söndervissnade blomstänglar också har många likheter med den kroppens demaskering som jag, i form av svåra allergier, genomgick i de tidiga tonåren. När jag idag även fångar naturens förfall i kamerans lins kanske jag egentligen bara återser något av det som min kropp och själ redan genomlidit. Då, på skolherbariernas tid, tillkom obehaget av det nysande och kliande och den andnöd som en myckenhet av pollenkorn åstadkom. Idag kan jag, antihistaminpreparerad, möta naturens attacker på ett helt annat sätt.
Så vad är det då, speciellt nu i vårens ljus, som för mig till gräs och tuva med kameran i högsta hugg? Ja i första hand är det inte för att lära mig växters latinska namn, även om det kunde vara både nyttigt och kunskapsbreddande. Delvis är det kanske en senkommen reaktion på den bakgårdsuppväxt som var min på Skatudden på 1950-talet, men kanske ligger sanningen närmast den som historikern Peter Englund framfört, nämligen att dagens utbredda lust att fotografera egentligen är en form av dagboksskrivande, ett sätt att försöka hejda dagen i trots mot tidens snabba flykt. Där herbariet effektivt klämde livet ur de stackars blomstren fångar fotografiet nästan lika effektivt ett av alla dessa oändliga ögonblick och bevarar dessutom naturen alldeles intakt. Herbariets vetenskapliga kontext i de tidiga tonåren har för mig ersatts av en senkommen bitterljuv ljusmålning i digital form, inte sällan med en eller annan visa ljuvt klingande i bakhuvudet.
Alla fotografier är tagna under de senaste dagarna: Bofinken satt och sjöng i ett träd alldeles invid Vanda fors. | Påskliljorna blommar utanför vår terrass i Hertonäs strand. | Violerna prunkar i en kruka inne på samma terrass. | Kvällssolen skapar stämning i Södra hamnen. | Kasbergets vattentorn som magnifik scenografi åt körsbärsträdens rosa blomning.
fniss & flabb
Nu är det bevisat: Jag är allergisk mot (s)k(r)att. Ja, alltså inte spontana, hejdlösa, hjärtliga skratt men mot konstlade, framtvingade, hjärtlösa skratt – som de där skrattsalvorna som likt maskingevärskulor knattrar efter var och varannan mening i en amerikansk underhållningsserie i TV. Avsikten är givetvis att markera för tittaren vad som är roligt, och när, så att den korkade tittaren inte skrattar på fel ställe, eller i värsta fall inte skrattar alls, vilket självklart skulle vara ytterst pinsamt för tittaren själv men ännu mer graverande för skådespelarna, manusförfattaren, regissören och producenten. Humor är verkligen ingenting att leka med, allra minst i den professionella underhållningsbranschen. I den djuriska världen är det väl mera regel än undantag att de små och stora liven väcker om inte högljudda skratt så i alla fall igenkännande leenden och stor värme, ofta just för att de inte skrattar.
Det är alltså World Laughing Day i dag, från början kopplat till den form av skratt-joga som utvecklats i Indien och som syftar till bättre syreintag i lungorna och därmed förhöjt känsloläge både i kropp och själ. Utan att på något sätt ringakta metoden skulle jag kalla den köksvägsmetoden: Skrattet kommer först, känslan sedan. I vanliga fall är det ju tvärtom: Initialt ett visst vokalt och dramatiskt mullrande och pyrande, sedan skrattet, eruptionen, som följs av varierande mängder hulkande och tårtorkande, det vill säga det som vulkanologen skulle kalla lavaflödet. Och här reagerar naturligtvis alla neurotiska ordhumorister som på en given signal: "kalla lavaflödet..." Lavan är ju het som bara attan. För 99,99% av jordens befolkning skulle här alltså krävas en skrattmaskin, gärna en med lite extra ljudvolym, för att vitsen överhuvudtaget ska noteras, för roligheten i den ordkombinationen är ju nästintill lika med noll. Bottendålig faktiskt.
Jag gräver i mina digitala fotohögar men hittar knappast någon bild som skulle få mig spontant att skratta, men desto fler som får mig på gott humör i största allmänhet. Som det här fotografiet av ett fotografi: Utställningen i Sanomahuset (Helsingfors) handlade om äldre damer som alla bar stiliga hattar, som på den gamla goda tiden. Merparten av besökarna var äldre damer som däremot inte bar hatt och redan det var ju småkomiskt i sig. Men när jag nu betraktar bilden tror jag mig minnas de tre damernas lågmälda kommentarer, komplimanger och konstruktiva kritik. Kanske de, inspirerade av fotografierna, en halv timme senare satt på någon restaurang i närheten och med ett glas vin framför sig planerade en hattrevolution, ackompanjerat av högljudda skratt och minnen. Ja, det är inte helt otänkbart; de stora skratten kräver ofta en rad mindre som uppvärmning, i motsats till skrattmaskinens våldsamma och påträngande struptag redan från första början: SKRATTA FÖR FASINGEN – DET HÄR ÄR ROLIGT!!!
Jag är djupt skeptisk till skratt som serveras i tid och otid, vilket det som bekant görs, inte minst i dumburken. Och jag tycker mig ana en ökad ytlighet i det som kallas humorprogram och som mest innehåller tillskruvade tankefoster och påtvingade ljudeffekter. Och det får mig att reflektera över humorns skiftningar över tid och rum: Kanske det inte alltid var så mycket bättre förr heller; det som var roligt igår är bara lagom roligt idag. Och jag kommer livligt ihåg hur mamma (andra fr.v. på en av de på 1950-talet så populära maskeraderna, här tillsammans med diverse släktingar) på julaftonen högläste ur årets humorbok, ofta skriven av Olle Carle, mera känd som Cello. När jag nu bläddrar i boksamlingen måste jag medge att ordsvängningarna ofta är både fyndiga och finurliga: På sitt sätt sött / Idel ädel adel / Flottare utan färg / Lika vänligt som vanligt/ Så, skörda och så vidare. Och så vidare: På sin tid var det här mycket lustigt, nästan revolutionerade. Men det riktigt roliga var när mamma, efter ett par sidors högläsning, själv skrattade så mycket att hon till sist halvlåg på soffan i konvulsioner som påminde om ett allvarligare epilepsianfall. Tårögt snörvlande och högljutt stönande försökte hon få fram orden som dock, gång på gång, fastnade mellan magkrampen och stämbanden, och det hela slutade med att vi övriga satt där frågande och undrade vad som EGENTLIGEN var så roligt.
I kristider, när kropp och själ trängs mot vägg och tak, fungerar humorn i bästa fall både som livlina och näringstillskott. Och då handlar det kanske inte i första hand om gapflabb och asgarv (vilka sannolikt hör mera hemma i någon tillskruvad ornitologisk handbok) utan om igenkännandets muskelspänningsbefriande hjärtliga skratt. Och här serverar jag en kanske kontroversiell, men nödvändig, kommentar formulerad av komikern Anthony McCarten: "Allvar är inte den rätta reaktionen på livets absurditeter. Om du förlorar förmågan att skratta så förlorar du samtidigt förmågan att tänka. Eller sagt lite annorlunda: De klokaste människorna jag känner i världen är också de roligaste". Vitsar och lustiga historier kan nästan vem som helst lära sig utantill men genuin humor kräver något slags nära samarbete mellan hjärna och hjärta. Det finns humor och det finns "humor", det finns skratt och det finns skrattmaskiner. Och jag frågar mig smått seriöst: Kanske jag skulle behöva en sån där maskin i detta, ordagrant, olustiga tidevarv? Men jag tror i alla fall att jag avstår: Hellre analog tystnad än digitala imitationer av stötvisa luftströmmars väg genom struphuvudet.
Vinjettbilden är från år 2014 och visar en del av publiken på Bokmässan i Helsingfors som lyssnar på författaren, estradören och komikern Mark Levengood.
Björnjakt
[Kapitel VII i släkthistorien Under huden är jag många. Tidigare avsnitt: Se upptill under rubriken VED]
Scen XII: Pitkäranta, ryska Karelen, februari 1909
Erik Jernström har vilat upp sig efter en nästan två dagar lång resa från Helsingfors via Sordavala till Pitkäranta. Tillsammans med vicehäradshövding Anders Werner Hackzell – sina 27 år bär han med mannaålderns hela spänstighet. Emellertid är det att befara en kursförändring vis á vis krafternas fortsatta utveckling, alldenstund näringshyddan börjat antaga dimensioner som på ett betänkligt sätt afvika från den volym man i hvardagslag tillskrifver sportsmannen – och norrmannen Hans Preuss – kontorist på Pitkäranta bruk, fryntlig, och kamratlig till sitt sätt, gör han sig väl gällande i ett gladt kamratlag, skall de tre jaga björn tillsammans med Guy Örn som de nu övernattat hos – såsom jägare besitter han förutsättningar att skapa sig ett namn.
Tisdagen den 23:e randas avfärdsdagen. Rimfrosten hänger decimeterlång på buskar och träd, det är vindstilla, mulet. Tjänsteflickorna sätter sista handen vid vägkosten – fyra stekta sikar och en mängd andra delikatesser – och jägarna själva synar en sista gång bössor och granskar patronförråd.
Klockan åtta på morgonen sker starten, hästarna gnäggar och stampar otåligt, stora gråa moln blåser ur uppspärrade näsborrar. Jägarna tackar husfolket och vinkar till avsked, sätter sig sedan tillrätta bland skinnfällar och filtar, släden knakar under tyngden. När alla är på plats smackar kusken, och med ett litet ryck sätts sällskapet i rörelse. Den packade snön glider mödolöst under medarna, farten stiger snabbt. Äventyret har börjat.
Redan efter två timmars slädfärd anträder man Uusikylä gästgifveri. Husfolket tar emot gästerna på ett översvallande sätt och husboden Kuikka, glad i hågen över prominenta besök av det här slaget och fylld av historier som väntar på att berättas av honom själv, bjuder på te och vattenkringlor. Enligt tidigare överenskommelse skall han bidra med två av sina söner, Alexi 18 och Petri 24, båda kända för sitt glada lynne och sina Don Juan–historier, samt två hästar för den fortsatta färden. Som arvtagare till skogar värda 1 miljon mark är sönerna högt ansedda i socknen och en garant för problemfri framfart.
Resan fortsätter klockan halv elva. Klockan 12 anländer sällskapet till Salmi kyrkby där man hos länsmannen äter en lukullisk middag och fantiserar om valsstegen som fordom sväfvat öfver jaktslottets bonade golv. Den sista milen till ryska gränsen tillryggaläggs utan paus. Vid skymningen passerar jaktsällskapet en frusen å längs vilken även riksgränsen löper. På andra sidan ligger den ryska delen av Rajaselkä by, färdens första mål. Här bor ortens största jägare, den mytomspunne Wasili Faarin. Ett halvt tjog svarta björnhundar hälsar sällskapet välkommet på gårdsplanen och husbonden upprepar högljutt sitt käykää sisään, käykää, käykää!
Erik skriver: För den som första gången kommer i beröring med den genuine karelaren måste tonfallet hvarmed dylika inbjudningsord uttalas verka frapperande, till den grad pockande och ovänligt förefaller det. Äfven de mest välmenta uppmaningar kunna sålunda få en diametralt motsatt innebörd för främlingen och därigenom verka frånstötande. Men vänjer man sig vid karelarens sätt, blir man benägen att söka orsaken därtill i allmogens inneboende liflighet, och man skall, mot förmodan, finna att deras uttryckssätt snarare vinner än förlorar på denna tonbehandling.
På stugans väggar hänger skinn av lo och varg och järv. På vinden, i en packlåda, ligger ett levande lodjur som Faarin fångat med sina bara händer efter en uttröttande jakt på skidor i djup snö. Då häradshöfding H. tände sin elektriska ficklampa för att genom springorna på packlådan belysa djuret, gaf det sitt missnöje tillkänna genom ett hotfullt morrande. Det lät som en aflägsen åska – ur de gula ögonen sköto blixtar. Liknelsen var i all sin orimlighet slående.
Värdinnan är en skinntorr, vindögd och nästan tandlös gumma, klädd i trasor och pratar oavbrutet i ett viskande tonläge; om förhållandena i byn, om grannfejder och husbränder, om sina söner av vilka den ena avtjänar sin värnplikt i Archangelsk, om Faarins strapatser i jaktskogen, om djur och troll och onda makter, om uthusets dörr som ibland öppnas och stängs utan att en själ syns till, om släktingar sedan länge tillbaka begravda men inte bortglömda, om allt mellan himmel och mörkaste jord. I korta pauser mellan ordflödet trugar hon bordets gåvor på gästerna men knappast någonting är ätbart. Den apokryfiska måltiden – några köttbitar av obestämt ursprung, är stekta i linolja och stinker, den kokta kålen ser vämjelig ut i sin grumliga sås, brödbitar som påminner om pepparkakor är hårda som glas. Kaffet – en brun sörja – är det enda som nästan går att svälja.
Gästerna vill hasta vidare. Två av björnhundarna, Sulo och Vahti, får följa med, tillsammans med Faarin själv och hans ålderstigna far. På smala vintervägar ringlade sig vårt tåg framåt: än öfver frusna sjöar, än genom djupa skogar, där träden stodo höga och vördnadsbjudande. Vi halfsofvo utsträckta i våra bekväma slädar och njöto af tillvaron. Efter 100 kilometer i släde vilar man upp i Kinalahti by.
Efter fem timmars sömn fortsätter färden och vid middagstid anländer man till Hiisjärvi by. Härifrån är det åtta kilometer till det första björnidet. Om saklighet och en viss gentlemannaelegans, utöver det fosterländska patoset, karaktäriserar Eriks person och penna, skiftar berättelsen nu i en annan valör. Det är som om han stigit litet utanför sig själv och betraktar vyn ur ett vidare perspektiv, avskild från nuets begränsningar. Förspelets timmar och dagar har laddat förväntningarna till det yttersta, kroppen är beredd, koncentrationen är på topp, mandomsprovet står inför sin fullbordan. Nu eller aldrig!
Hundra meter från idet stannar Faarin. Han och hans mannar – pappan, Alexi och Petri – har inga vapen och försäkrar de övriga att björnen kommer att rusa rakt på dem. Faarin började visa alla tecken på nervositet, för att inte säga galenskap. Utan minsta hänsyn till den tystnad vi beslutit iakttaga, rände han från den ena till den andra högljutt pockande på att få ett gevär.
Utanför idet avstår norrmannen tvekande sin bössa till Faarin som trots allt är den mest erfarna jägaren i detta sällskap. Bössor och stämning är laddade, Erik skriver: Jag vill inte precis påstå att allt förflutet i detta ögonblick passerade revy för mitt inre öga, men många voro de tankar som trängdes om plats i min hjärna, där de förmodligen riktigt ville sola sig innan den eventuella dödskylan upplöst dem till ett intet.
Ingenting händer på flera minuter. Jägarna står i en halvcirkel runt idet med höjda gevär, skogens tystnad är närmast total, inte ens en kråka kraxar. Vahti, björnhunden, står med baken vänd mot idet och stirrar mot skogsranden, Sulo slår en drill mot en enrisbuske. Spänning övergår i frustration, förväntan i misstänksamhet. Hvad betydde väl denna likgiltighet, var det hundarnas afsikt att drifva gäck med oss björnjägare?
En mumlande konversation utmynnar i Faarins förslag att han med en stör skall perforera idet bakifrån. Allas blickar riktas mot den modige jägaren som nu höjer en stadig trädgren och med kraft genomtränger idets tak. Plötsligt gjorde Faarin en häftig reträttrörelse, medan hans förlamade tunga försökte forma en förklaring att stören stött på björnen. Verkligen?! Ut ur idet kröp Vahti som oförmärkt gjort en titt därinne. Häftig ordväxling utbryter. Faarin är förbannad på Alexi och Petri som säger sig ha sett björnen i idet bara några dagar tidigare, de unga männen lovar och svär att så är fallet. Ordväxlingen fortgår en god stund då någon längre bort ropar att han ser färska björnspår. Upphetsningen är inte att ta miste på, Erik och hans jägarvänner glömmer skidorna vid idet och börjar plumsa i den djupa snön mot spåren. Då hörs Sulos skall hundra meter längre bort och alla vänder och svänger åt det hållet. Det blev en språngmarsch av de mest komiska situationer: norrmannen föll ett ögonblick omkull, och då jag i det samma rände förbi honom såg jag blott en arm sticka upp ur snön. I handen höll han sin browning som hotfullt svängde i vida bågar. Men den röst som upphävdes ur snömassan lät bedjande och bevekande: patroner, patroner – med stark accentuering på nästsista stafvelsen. Jag kunde ej fatta vad mannen ville, ty själf ägde jag ingen browning än mindre några browningspatroner, och fortsatte därför obekymrad min gallopad allt vad tyglarna höllo.
Åtta karlar springer, ropar, skriker, faller omkull i snödrivorna, svär, stiger upp, viftar med armar och ben – det hela tedde en villervalla som beskådad på afstånd helt säkert hade verkat vansinnigt.
Väl uppe på ett krön ser man på motliggande sluttning en björn femtio meter längre fram springande med Sulo och Vahti i bakhasorna. Häradshöfding H vågar inte skjuta för Faarin står i skottlinjen, Faarin själv slänger iväg ett skott med ena armen rakt framåtsträckt utan stöd av den andra. Vid det laget hade björn och hundar försvunnit bakom krönet. De närmast härpå följande sekunderna hade hela följet af skrikande bönder rändt förbi oss på skidor. Vi insågo strax att vi icke hade kunnat täfla med dem i snabbhet, utan skidor som vi för tillfället voro. Vi lämnade därför bössorna ifrån oss och uppmanade bönderna att taga fast drefvet. Tolv skott senare återkommer fyra snopna jägare, fulla med förklaringar hur nära de kommit, hur ett skott faktiskt hade träffat björnen panna, att björnen i vilt raseri hade kastat sig mot dem. Vi blefvo snart så uppretade på detta skroderande följe att någon hänsyn till hvare sig kvaliteten eller kvantiteten af de skällsord vi öste öfver dem icke mer togs i beaktande.
Häradshöfding H, norrmannen, Guy och Erik återtar gevären, laddar, och spänner på sig skidorna. Nu börjar en regelrätt sprinttävling där de fysiskt lite mer vältränade Guy och Erik intar täten. De långa skidorna har dock en benägenhet att trassla in sig i buskar och snår, den djupa snön ger stundvis vika, och krafterna börjar tryta. Framme vid ett kärr får våra två hjältar så äntligen syn på björnen, blodspåren har visat vägen. Samtidigt blir björnen varse sina vedersakare, stannar upp, svänger om, och kommer rusande rakt emot dem. Erik som står snett bakom Guy har bössan höjd men står delvis dold bakom snår och grenar och hans skott missar. Björnen rusar mot Guy som avlossar ett enda skott – rakt i ansiktet, strax under ögat. Smällen efterföljs av ett triumferande: Alls todt!
Det mest triumferande jag någonsin hört: det lät som en jublande fanfar, som ett eko av alla lifvets fröjder.
Långt borta i skogen bakom hörs utdragna hurraa-rop på karelska.
Scen XIII: Språkövningar i timmerstugan
I en paus mellan björnjakterna – det är den sista februari och Faarin är ute och rekognoserar terrängen denna mulna och rimfrostfria morgon – sätter sig Erik ner, assisterad av häradshövding H, och skriver upp några karelska dialektord de hört under de senaste dagarna. Erik noterar två allmänna uttalsregler: u framför r förbytes till g, t.ex. kaura = kagra. Likaså i framför l förbytes till g: t.ex. eilen = eglen.
Några uttryck: Kudamal tjasul = på hvilken timme. Laatia nagru = börja skratta. Taluttaa syyniä = hålla syn. Anna hotu = ge iväg (imp.). Läkkä ääreen = gå bort (imp). Mieras kävellä = slå dank. Pyhäilly jyräjää = åskan går.
Erik noterar några ord som fångat hans uppmärksamhet: Vesselä = full, glad. Ellentää = förstå. Tschakata = gräla. Päiväkisat = dans på dagen. Illatschu = dans på kvällen. Schivotta = nötkreatur. Näköpää = ansikte. Posvisnieku = ljusstake. Tsjeptsje = hufvudbonad för gamla gummor. Blutotschku = tefat. Njengamoinen = sådan. Tutchu = yrväder. Pajattaa = sjunga.
Varje jakt efterföljs av diverse seremonier.
Så snart vi väl voro installerade i högkvarteret skulle björnens skål drickas af alla närvarande. Husbonden, Maxim Jefsejewitsch, fick ett dricksglas brännvin och tömde det i ett andedrag. Hans ögon lyste af en inre frid och sällhet. Vi bjödo på mera. Gubben gjorde korstecknet, uttalade några andäktiga ”hospodi” och lät äfven detta glas försvinna. Mera riskerade vi ej gifva för husfredens skull, utan inskränkte oss härefter till utdiminituering i smärre satser. Gubben Faarin var nu inne på sitt område och agerade ”öfverste munskänk” med den skicklighet och vana som endast en lifslång träning kan gifva. För sitt besvär höll han naturligtvis räkning riktigt rundligt, men vi fäste oss föga därvid, då han i gengäld gjorde sitt bästa att öfvertyga de tviflande att vi voro ”oikeita herroja”.
På gårdsplanen utanför skockas byns befolkning för att beskärma sig över odjuret som ännu senaste sommar varit till förfång för deras boskap. Man gör sig lustig över den nu avsomnade kraftjätten, drar honom i öronen, lyfter de tunga tassarna, prövar de långa klorna, mumlar obegripliga besvärjelser. Det var väl att björnens krafter voro bundna i dödens fjättrar, annars hade nog ingen enda af den skränande skaran stått kvar. Egendomligt var att iaktta den rådande lifligheten och lyssna till karelarenas böjliga tunga. Liksom bränningen stiger mot klippan och faller igen, så ljöd äfven bruset från hopen.
Det är svårt att förstå Eriks brinnande jaktintressen. Den människan kunde knappast göra någon annan levande varelse något ont. Sentimentalitet och till och med en viss gråtmildhet karaktäriserade den åldrande Erik. Hade han varit så mycket annorlunda till själ och sinne i sina unga dagar? Kanske. Omvärlden var självklart annorlunda, mycket annorlunda. Och med Suotniemis vatten- och skogomspunna vyer som daglig fond var det i och för sig inget märkligt att röra sig i skog och mark. Skogens trollmakt, skogssjöarnas glimmande vattenspeglar, lummiga lövklädda holmar spridda kring vida fjärdar och icke minst odlingsmarkernas högsommarfägring – allt tryckte sin prägel på mitt mottagliga sinne. Jag visste inte då en härligare plats på jorden. Jag vet det ej ens idag.
[Nästa avsnitt – "Kusinföreningen" – publiceras på bloggen 15 maj]
Arbetskraft
Internationella dagen för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen är den pampiga rubriken för dagens temadag, utlyst av ILO – International Labour Organization. Av förståeliga skäl står Covid-19 pandemin i fokus för temadagen när hälsa, ekonomi och socialt liv krackelerar praktiskt taget över hela jorden. Konsekvenserna av denna globala katastrof blir synliga längre framåt i tiden men en sak är redan nu helt klar: Det blir ingen återgång till den vardag vi ännu i början av år 2020 levde i. Världen, och med den mänskan, står inför ett historiskt brytningsskede.
Vi 1900-talets nordbor har sedan barnsben hört Evert Taubes förföriska sjömansvisor om livet i byn Samborombon där han blev kär i den femtonåriga Carmencita, och "allt bakom oxar tio från stadens sus och dus jag reste klockan nio, mitt mål var Santa Cruz". Med Pepita dansar han i glädjens kvarter i Panamá och vals i Valparaiso, och drar sig ens för att locka fröken Larzon till Guatemala. Den unge svenske sjömannen och äventyraren Taube målar upp en yttre och inre värld full av liv och rörelse, värme och vänskap, kärlek och medmänsklighet. Visst fanns det mörka moln även i hans tillvaro – sjukdom, våld och krig – men de var liksom isolerade företeelser som man med lite navigeringskunskap kunde undvika. Till och med den våghalsiga stormen på havet var övergående.
Men vad menas då egentligen med arbete? Bloggaren förvandlas här hastigt och lite olustigt till sakkunnig inom ämnet arbetets förmedling. Ordet arbete, som beteckning för ett visst slag av mänsklig verksamhet, smyger in sig i den västerländska historien först under antiken. För Platon var arbete liktydigt med mänsklig förnedring. Sysslolöshetens ideologi var överklassens varumärke – att inte arbeta var det sant mänskliga. Och ända fram till 1200-talet var människans och djurets muskler de enda tillgängliga energikällorna, sen kom vattenkvarnen, och långt senare ångkraften och elektriciteten. Arbets-marknaden växte långsamt fram från 1200-talets Paris där arbetare och tjänstefolk samlades på ett torg för att bjuda ut sin arbets-kraft. Och i Mellan- och Sydeuropa blev det vanligt att lantarbetare samlades i anslutning till kalenderårets mässor för att i en blandning av fest och slavmarknad granska drängar och pigor ungefär som man granskade boskap. Vardagens långsamma och enahanda "lågtid" förvandlades för några dagar till en stökig, högljudd och frispråkig högtid.
Synen på arbetet har de senaste trehundra åren styrts av två huvudsakliga faktorer: Städernas snabba expansion och uppfattningen av tiden som en uppspjälkbar helhet. Och de båda hörde ihop med den tekniska utveckling som nu började accelerera med våldsam styrka och fart. I det agrara samhället styrdes tiden i grova drag av årstidernas växlingar, av solens synbarliga vandring på himlafästet och skuggornas rörelser på marken – en naturlig tid med en spiralformad tidsfjäder. Historikern Nils Erik Villstrand har talat om medeltiden som timmens tid, 1500-1700-talen som minutens tid och den moderna tiden som sekundens tid. När köpmännen i Europa förstod att koppla ihop begreppen tid och ekonomi fick tiden även ett pris. Arbets-tid var sedan ett resultat av industrialismens storskalighet, och behovet av kontroll och styrning. Maskinerna krävde mänskliga insatser men uppgifterna saknade individualitetens särprägel – arbetaren var utbytbar på samma sätt som ett söndrigt kugghjul kunde ersättas med ett annat.
Efter denna komprimerade och frystorkade minikurs i arbetets idéhistoria fram till 1900-talets början skulle det vara dags att säga nånting om arbetet på 1900-talet och början av 2000-talet, och speciellt om dagens egentliga tema: säkerheten och hälsan i arbetet. Men bloggens utrymme räcker (lyckligtvis!) inte till och jag nöjer mig med att meditera över min egen situation idag: 70 +, pensionär, på dagarna ensam hemma mestadels stående vid det höj- och sänkbara datorbordet skrivande texter och formande visuella motiv för bloggen, bland annat. Vad beträffar arbetsställningen är mina hälsorisker fokuserade till rygg och nacke, och i viss mån ögonen. Den självtillverkade lunchen uppfyller knappast kosttriangelns rekommendationer till alla delar men å andra sidan äter jag knappast något socker, ej heller hinkar jag i mig alkohol stup i kvarten, eller röker, men medger att ris och pasta utgör en nästan kronisk frestelse. Motionen består av trappgång (från gatunivå ner till parkeringsgrottan under berget är det 130 branta trappsteg, en sträcka som avverkas fyra gånger dag – två gånger neråt och två gånger uppåt). Därtill kommer dagliga promenader och sporadiska cykelturer i environgerna. Risken att snubbla i trappor reduceras av en hand som är beredd att greppa ledstången men på hemma-arbetsplatsen lurar faror i varje skrymsle: mattor att stupa på, spisens fläktskydd som tinningen nästan magnetisk dras till, ovassa köksredskap som tvingar till kraftfull hantering och därmed ökad risk för bloddrypande slutresultat. Och så vidare, allt lika trivialt.
Nej, det är så här: Pensionärens största hälsorisk i det dagliga bloggarbetet är att psyket ska ta stryk som en följd av den tystnad (om man undantar trogna fejsbuckares tummen upp-hälsningar) som uppstår efter dagens blåggbläddrande. Är det speciellt till mig som dagens blåggcitat riktar sig, det av 1900-talets främsta arbetslivsledarskapsexpert Peter F. Drucker: "Det finns inget så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras alls". Hur är det att vara 70+ och jobba utan att ha ett arbete, att ha hälsan men ändå inte riktigt orka med i svängarna? Är jag innanför eller utanför, finns jag på riktigt? Min kropp hänger tydligen kvar, men min själ är på villovägar. Med tanke på mycket större kriser och koronor: Jag ska väl inte klaga, jag borde egentligen vara ganska nöjd? ILO on puolellani... Men jo, jag mår rätt bra, faktiskt. Både hemma och på arbetet... Men koronan, det erkänns, målar en dyster scenografi i mörka färger. På blåggen målar jag med blått.
Fotografierna visar några exempel på arbete och arbetare: Kötthandlare i Ponta Delgada, Azorerna | Mexikanska sjömän på Tall Ships Race i Helsingfors | Nunnor i Ponta Delgada, Azorerna | Ryska gatumusikern Fedor Grigorev som regelbundet ses och hörs spela på flaskor i Helsingfors centrum | Caféägaren utanför sitt café en tidig morgon i Granada, Spanien, i väntan på de första kunderna | Blåggaren himself igår kväll, måndagen den 27:e i en småkylig Hertonäs gårds park, strax före han skrev den här avslutande texten.
Bokföring
Det är Världsdagen för böcker och copyright och jag tänker på Erasmus av Rotterdam, av essäisten och litteraturforskaren Nina Burton kallad "stjärnan i den gutenbergska medierevolutionen". För femhundra år sedan stod Erasmus för en femtedel av alla böcker som utgavs i Europa, en närmast ofattbar prestation bara det. Men ännu märkligare blir det i ljuset av att en helt ny värld, för att inte säga en ny världsordning, växte fram där böcker och läsning för första gången i historien sprider sig till en bredare samhällskrets, kanske inte genast till gemene man men till inflytelserika samhällsmedborgare, kulturpersonligheter och givetvis maktens potentater. Bok och bildning lägger agendan för kulturens framsteg och fördjupning i tidigt 1500-tal och de hjulen har knappast slutat att rulla femhundra år senare. Boken har varit, och är fortfarande, kulturens hörnsten.
Min relation till böcker växer fram först i vuxen ålder – jag var verkligen inget läsande barn. Men jag fick en viss gammaldags finlandssvensk litteraturdos redan före skolålder i form av högläsning, exekverad av antingen mamma eller hembiträde Svea, och inte sällan plockad ur Zacharias Topelius Läsning för barn (I & II). "Hu!", skrek Therese. "Fy! skrek Aina. "Hvad nu"? skrek stora syster. "En mask" skrek Therese. "På hallonet"! skrek Aina. "Slå ihjäl honom!" skrek Lorenzo. Rösterna ekar ännu i mitt huvud när Svea läser sagan om Hallonmasken, denna lilla halta figur vars mun hade förvridits av förskräckelse, en hallonkung som härskat i sitt hallonbuskrike i flere tusende år. I grund och botten var han snäll och omtänksam men samtidigt också en liten godmodig spjuver med glimten i ögat. När Therese och Aina tappade bort sig i bärskogen och blev hungriga var det han som, helt obemärkt, kom med smörgås och mjölk, och när flickorna blev trötta trollade han fram var sin skön säng åt dem. På morgonen fixade han, på deras tysta önskan, en god semla att doppa i kaffet. För att de skulle hitta hem igen lät han en fågel visa dem vägen.
Hallonmasken var en hyvens figur, men också lite skrämmande. Till det lite kluvna intrycket bidrog Acke Anderssons fantasieggande illustrationer som skapade en gråskum scenografi för dramatiken i min känsliga barnhjärna. Skogen där långt borta, månbelyst och kall, stod i bjärt kontrast till syskonens högljudda orerande kring det trygga och välbekanta köksbordet. Det var på en gång spännande och förutsägbart, farligt och lockande äventyrligt. De två stora gröna sagoböckerna har sin givna plats i bokhyllan fortfarande, idag dock i upplösningstillstånd och i stort behov av kirurgiska ingrepp för att få skal och innehåll att hållas på sina rätta platser. Och jag undrar om en total restaurering av de två kulturskatterna även skulle läka eventuella barndomssår eller åtminstone lägga ett försonande plåster på minnen som skaver?
En blick på min bokhylla avslöjar omedelbart ett antal uppenbara fakta, i synnerhet ett: Jag är inte särskilt systematisk även om viss logisk sammanblandning har eftersträvats. För ett drygt år sedan plockade vi ut alla böcker ur hyllorna, dammade och dammsög varje exemplar, tvättade hyllorna och försökte sedan placera allt igen i något slags vettig ordning. Det lyckades någorlunda vad beträffar pocketböckerna eftersom de i stort sett var av samma storlek nästan allesammans. Den musikaliska avdelningen fann sin plats ganska naturligt, liksom konstböckerna. Och humorlitteraturen och böcker med klart andligt innehåll. Men sen började det slira. Framförallt var det en brokig samling bokpärmar som ibland, kanske, kunde ha passat in i någon av de nämnda kategorierna men som till slut, när tålamodet och krafterna började tryta, fick ta plats på fyra hyllor ovanför TV:n. Ytligt sett var slutresultatet hyfsat men på många delpunkter haltande. Och när en bok på hyllan haltar lägger den sig ibland helt sonika vågrätt till vila. Och där somnar.
Vid sidan om mitt jobbande som kulturadministratör i finlandssvenska sammanhang blev jag allt oftare engagerad som redaktör och ombrytare, först för smärre tidskrifter, sedan även böcker. Och när jag 1993 blev tillfrågad att skriva en bok om Wasa teater som följande år skulle fylla 75 år var jag naiv nog att snabbt tacka ja. Ett år kämpade jag med forskning, renskrivning och layout och kunde med ett visst flås i nacken leverera en färsktryckt bok lagom till festligheterna. Det blev samtidigt inkörsporten till ett engagemang som involverade inte bara skrivandet i ett mera professionellt sammanhang, men också redigering, bildhantering, fotografering, layout och digital ombrytning. Jag hade hittat min nisch.
Men för att återgå till Erasmus och bokens revolution på 1500-talet. Det handlade självfallet mycket om en ny teknik, om logistik och ett allt mer gränslöst Europa. Men under skalet, mellan pärmarna och på själva papperssidorna skedde den egentliga förvandlingen: Tankar klädde sig i ord. Nina Burton förklarar: "De kunde vara värdiga, lediga eller utmanande; de kunde vara gammalmodiga, klassiska eller moderna. De kunde framhäva eller dölja, kännas sträva eller mjuka, ha lysande eller dova färger. Och precis som kläder kunde de visa rikedom och status". Och lite längre fram, som ett kort sammandrag: "Idealet var att förena talspråkets närvaro med skönlitteraturens goda stil." Utan jämförelser i övrigt kan man alltså påstå att Erasmus, Nina Burton, jag och alla andra skriftställare har samma utmaningar att tampas med: Hur presentera inte bara orden och meningarna och förmedla en historia, men också hitta stilen och tonfallet som ger texterna liv och berör läsaren in i själen. Och gärna få alltsammans elegant inpackat mellan två pärmar. För det är väl ändå den ultimata målsättningen: Att med boken som redskap skapa en dialog mellan läsare och författare. Och då spelar tiden ingen större roll – femhundra år är bara en axelryckning.
Vinjettbilden är en installation – The British Library – av den engelsk-nigerianska konstnären Yinka Shonibare (f. 1962). Konstverket, som jag fotograferade i Tate Modern i London sommaren 2019, består ursprungligen av 6.328 böcker som har fått ett omslag i så kallad "Dutch wax print", välbekant från den färgstarka afrikanska klädseln. 2.700 av böckerna har guldtryck i ryggen med namn på första och andra generationens invandrare till England, både kända och mindre kända personer. Med The British Library vill konstnären reflektera över olika aspekter av engelsk kultur och undersöka mångfalden i den brittiska identiteten samt delta i den aktuella debatten om flyktingkrisen och rörelsefriheten inom EU.
Ramaskri
Hon står i hörnet av en öppen plats med parker och uteserveringar, invid en gränd som i sin tur befolkas av ett antal konstnärer med sina konstnärliga alster utspridda på marken framför sig. Här i denna publika flaskhals, där turistströmmarna flyter lite långsammare, sker plötsligt en visuell transformation. Det som på avstånd ser ut som en nästan 2 x 1,5 meter stor tavla med guldram och med ett motiv av ett kvinnoansikte i ett hav av blomster, börjar långsamt röra på sig: Motivet, kvinnan, stiger tredimensionellt en bit ut ur sin eleganta ram.
Det är lika stilfullt som smått humoristiskt och publiken tittar först förvånat på vernissaget men suckar sedan igenkännande, och applåderar. En gentleman går fram till tavlan och kysser motivet på handen. Dialog har skapats, och med en diskret gest mot en liten penningskål invid låter tavlans huvudmotiv förstå att vi betraktare nu gärna får betala för föreställningen.
Och medan turisterna låter sig fotograferas med tavlan, och jag fotograferar turister som låter sig fotograferas med tavlan, tänker jag spontant hur motivet med så små medel på en gång totalt förändras och förvanskas. Från att ha varit en visserligen färgstark men inte särskilt originell dekorativ målning har den förvandlats till en symbolisk bild för de synvillor som jag ständigt omger mig med: Det jag trodde var bakgrund visade sig vara förgrund, det som först aktiverade hjärnan fyller nu i stället hjärtat.
De här motivförskjutningarna pågår ständigt i min vardag. Idag, den 17 april, är det bland annat Världsdagen för de blödarsjuka, och Internationella fladdermusdagen, och Städa upp i ditt medicinskåp-dagen, bland många andra tema-dagar. En gemensam nämnare kan alltså eventuellt vara blod. Och då tänker jag spontant på Churchills berömda uttalande om blod, svett och tårar vilket, i något modifierad form, torde passa mig speciellt bra just denna vår och sommar 2020. Fladdermöss och blod? Javisst, men tanken går mera specifikt till fladdermössen som en av smittokällorna för coronaviruset. Och inne på coronatemat: Har jag glömt att gå till Röda Korset för att donera blod bara för att jag blivit uppmanad att hålla mig inomhus, för att jag ofrivilligt hänger i min grotta som en fladdermus? Mitt blodtryck har troligen stigit en aning bara av att vistas upprätt i min kylskåpsfyllda isolering men några medikamenter för den åkomman hittar jag inte i mitt medicinskåp. Plåstren börjar däremot ta slut – både jag och Vive har lyckats skaffa oss smärre sår efter diverse ovarsamma hanteringar av kniv och glas, det sistnämnda i samband med påskens fönstertvätt – ett smått förtvivlat försök att förbättra utsikten mot framtiden. Men jag ska inte gå in på de blodiga historierna, det finns annat jag kan hänga upp mig på.
Jag vill ju helst bara ha ett tydligt motiv i mitt huvud per dag men pannlobens elvisp rör effektivt om bland alla mina tankar i hjärnan som redan nu domineras av coronan – ett coronavirus till och alltsammans svämmar över bredderna. Hela min själ är kontaminerad av virus men ett coronatest skulle ganska säkert utfalla negativt. Vilket ju självklart är positivt men å andra sidan ytterligare späder på den aktuella förvirringen av vad som viktigt och vad som är ännu viktigare. Fladdermöss, forskning, Kina, fältsjukhus, corona, WHO, tvätta händerna, THL, YLE, skumma affärer, plasthandskar, sommarvillor, veckoproviantering, krishantering, bybutiker, ekonomi, Italien, Spanien, regeringen, miljardlån, munskydd, tystnad, Putin, en meters avstånd, tvätta händerna, politik, Orbán, Bolsonaro, Tegnell, ansiktsmask, Finnair, företagskonkurser, hemundervisning, Tervahauta, Salminen, gränsdragningar, Marin, gränsöppningar, tvätta händerna!, hålls hemma, tvätta händerna!!, två meters avstånd, umgås med familjen, umgås inte med åldringar, ha tålamod NU, allt blir nog bra bara ekonomin kommer igång, kanske redan i morgon, eller senast i övermorgon. Trump slut!
[Fotona är tagna i Valencia, Spanien]
Kris
[Kapitel VI i släkthistorien Under huden är jag många. Tidigare avsnitt: se upptill under rubriken VED]
Scen X: Helsingfors våren 1901
Kalle Ståhlberg är i knipa. Hans fyra fotoateljéer i Viborg, Imatra, Wasa och Helsingfors har han sammanslagit till Aktiebolag Apollo men de finansiella problemen blir allt mera uppenbara. Konkurrensen mellan fotoateljéerna har snabbt ökat, försäljningen av fotografiska artiklar går trögt, lagret är överfullt. Bankerna vägrar lån, växlar förfaller till betalning, situationen är kritisk, Kalle är desperat. Dessutom är babusjka i St. Petersburg dödssjuk och Sonja besluter att resa, trots att hon är gravid för tredje gången.
Javisst, chocken i bröllopssviten i Paris är ett minne blott. Kalles pedagogiska talanger tog sig en ny vändning den gången, och efter en viss initial osäkerhet och ovilja gick Sonja så småningom med på att närmare bekanta sig med den Ståhlberska versionen av Eiffeltornet. Följande morgon grydde i omtumlande tecken. Nya horisonter hade upptäckts, djupa dalar genomsökts, världen var inte mera den samma. Det fanns ingen återvändo, inte för Sonja och oskulden, inte för Kalle och hans ofta så egenmäktiga beteenden. De skulle nu inte bara leva med varandra utan också för varandra, i nöd och mer eller mindre lust. Och just nu är det nöd som gäller.
Kalle får brev av Sonja från St. Petersburg men inget meddelande om det lån Kalle frenetiskt väntar att babusjka, trots dödskamp, ska bevilja. Till slut sätter han sig ner och skriver till Sonja.
Älskade gumman lilla. Tack för brevet …. Dina brev måtte censureras på vägen…. Om du kommer utan 5000 Rbl så går det bestämt på tok, försök nu allt, så har du sedan bättre samvete….. Det är detsamma om du får först efter en månad blott du har papper på det (kan vara på ryska) som jag kan uppvisa. Tala med tant – fall på knä och gråt och tänk att jag står bakom dig och viskar manga, manga. Savio, vår gård på landet, hälsar och väntar dig. Vi träffas kanske i söndag – men stanna om du inte har pengarna klara. Jag skall uppehålla det sjunkandet skeppet, som gått läck. Jag håller huvudet i hålet tills du kommer och stoppar fast läckan.
Inget svar.
Kalle skriver på nytt.
Om du får 10.000 Rbl så blir vi galant räddade, kanske med 5.000 kunna vi knaggla igenom, men utan pengar omöjligt, då går det te´ove´. Gör allt vad i kvinnlig förmåga står – livet belönar dig. Gud hjälpe dig att få pengarna eljest stjälper båten. – Puss från alla, din trogna Kalle.
Inget av breven når Sonja. Under tiden dör babusjka Elisaveta och när Kalle får sorgebudskapet skriver han till Sonja.
Babusjka skulle alltså dö. Det var mycket ledsamt, just som jag lärt mig tycka om henne och bjudit henne till Savio. Min dröm om det sorgklädda lokomotivet går alltså i fullbordan. Och du synes icke ha fått pengarna.
Scen XI: Första biografen
Kalle går inte i konkurs men han är tvungen att sälja ateljéerna i Viborg och Vasa, och lantstället i Savio. I praktiken drar han därmed också ett streck för den fotografiska verksamhet han drivit som en föregångare i Finland. Hans meritlista så här långt är imponerande: Första chefredaktör för tidningen Camera (1890), den första läroboken i fotografering (1890), pokal och guldmedalj på Världsutställningen i Paris 1892 för sina bilder med motiv från Finland, den första finländare som visat film, ”lefvande bilder”, i Finland (1897) och en lång rad omfattande fotografiutställningar i sin ateljé Apollo på Alexandersgatan 17 där han 1889 inledde sin verksamhet. Men nu är det slut på de stillastående bildernas era, i framtiden skall världen röra på sig, snurra allt snabbare.
Det har Kalle hört och upplevt, inte minst i Paris, Berlin, Köpenhamn, Stockholm, St. Petersburg. Där är pulsen högre, hästdroskorna snabbare, talet ljudligare. Någonting obestämt, lockande och förledande styr nu människorna, en strävan till en mera okomplicerad vardag, fri från slit och fattigdom, bortkopplad från generationers förutsägbara öden och steg på livsbanan. Vardagen skall inte mera genomlevas på en grådaskig och unken bakgård, den skall avnjutas i solgasset inför omvärldens blickar, med alla sinnen öppna och helt oberoende om man har råd med det eller inte. Kungligheterna, och de är många i Europa, söker sig till Rivieran där de frotterar sig med andra kungligheter, prinsar och prinsessor, storhertiginnor, kejsare och maharadjor. I Paris – det har Kalle sett med egna ögon – samlas de främsta bildkonstnärerna, skulptörerna, arkitekterna, smyckesskaparna, kockarna. På kaféer och restauranger diskuteras den senaste kompositionen av Maurice Ravel, denna originella unga man med sitt redan helt egna tonspråk influerat av spansk folkmusik. Och dandyn och ordmästaren Oscar Wildes uppseendeväckande död bara några månader tidigare. Katalanen Anton Gaudís hudfasader och trappor, inspirerade av Orientens färger och mystik, avslöjar hantverkets betydelse och väcker förvåning och förtjusning, samtidigt som Parisersalongens konservativa bildsyn definitivt faller i glömska efter en hundraårig dominans. Ja, världen är stadd i förändring och det är inte bara de välbeställda som söker njutning och glans, lättsinnet griper tag i både hög och låg. Och när egen finansiering inte räcker till kan man alltid låna, lura eller leva på Guds försyn. Allt som gnistrar och glimmar, doftar och ljuder, tänder en inre eld och lust att nå ut förbi det egna livets snäva och kvävande cirklar. Och det måste ske nu, dagen måste fångas innan också den är passé, och allting sakta bara mörknar och det är för sent att ångra sig. Världen ligger öppen, men tiden är begränsad och porten trång.
Kalles kropp och hjärna är en genetisk mix av initiativförmåga, mångsidighet och handlingskraft. Kanske det är därför konstnärlig talang och näsa för affärer på något sätt i alla fall känns naturligt för honom. Det är lite oklart om hans förfäder härstammar från polska eller tyska adelsfamiljer som invandrat till Sverige, eller om han bär på romskt blod. Det sistnämnda kunde i så fall kanske förklara Kalles benägenhet för alla dessa oregelbundna förflyttningar och ständigt återkommande resor inom landet och utanför gränserna.
Men framförallt är Kalle Ståhlbergs hjärna belastad av visuella motiv.
Det finns bilder som aldrig förbleknar. Ofta är de laddade med starka sinnesupplevelser, död, kärlek, den nyföddas första skrik. Gårdagen bär trollsländans skira glans, står en stund stilla för våra häpna ögon för att sedan blixtsnabbt försvinna i solgasset. Minnet är så flyktigt, men samtidigt så starkt! Ständigt förändras perspektivet och ljuset, men motivet är ungefär det samma. Och så tillkommer nya minnen och nya bilder som lägger sig efter varandra, på varandra, och allting förändras igen. När jag började fotografera trodde jag det var framtiden – att fånga livets korta ögonblick på ett kort. Men vad kan ett stillastående fotografi säga som inte många rörliga bilder kan berätta! Precis som ångbåtar och ånglokomotiv kommer automobilen att få allting att snurra snabbare, snabbare och längre än welocipeder. Och här i Helsingfors, har jag hört, skall hästarna inte mera dra spårvagnarna, i morgon är det elektricitet som gäller. Och nu skall också bilderna snurra! Kinematografen, som kan visa lefvande bilder, är det senaste. De bästa och billigaste apparaterna kommer från Amerika. The Animatopraphe är en maskin som redan länge använts på Alhambra teatern i London och av pressen fått de amplaste lovord. The Bioscope är en annan, The Biunial Matagraph en tredje. Jag säljer dem själv i min affär, med lanterna och gasbrännare, allt komplett. En egen salong vore nog att föredra. Jag har hört att en viss Georg Sailer, en tysk som titulerar sig ”Konstnär”, ska visa levande bilder i Sofiasalen. Vore det inte för all annan affärsverksamhet skulle jag nog kunna förekomma honom. Men den dag jag öppnar ett eget projektionsföretag skall det vara störst och bäst och förevisa endast de bästa lefvande bilderna. Sanna mina ord!
Och de orden besannades. Redan 1904 öppnade Kalle Ståhlberg Finlands första biograf i Helsingfors – Världen Runt. Succén var given. Publikköerna ringlade sig längs Mikaelsgatan ner mot Järnvägstorget – lefvande bilder fascinerade tittarna så till den grad att publiken kastade sig på golvet när tåget rusade mot kameran på filmduken. En helt ny värld öppnade sig bokstavligen framför ögonen, människans fantasi fick styrfart av den brandfarliga celluloidfilmen. Omgivningen var inte mera den samma, stegen blev raskare, allting rullade snabbare – bilar och tåg, och nu lättade också de första flygplanen från marken.
Även Kalle Ståhlberg flög på framgångens förrädiskt lätta vingar. Sonja hade ärvt en förmögenhet av sin mor och när Sonjas bror Nicko dog 1907 var hon följaktligen enda arvtagaren. Kalle anade morgonluft, övertalade Sonja att investera pengar i ett nytt stenhus och bygga det på Södra Esplanaden 10. Stenkolossen fick namnet Apollo. I första våningen byggdes Nordens största biograf, andra och tredje våningen inreddes till hotell, fjärde våningen blev familjens Ståhlbergs privata bostad. I vindsvåningen inreddes en fotoateljé.
[Nästa avsnitt – "Björnjakt" – publiceras den 1 maj]
Påskdag!
Söndag. Soldag. Påskdag! Semana Santa, den heliga veckan här i Valencia går mot sin höjdpunkt – den stora paraden. I god tid söker vi oss ner mot strandregionen och navigerar sedan mera precist mot Carrer de la Reina längs vilken processionen ska dra fram. Där har redan folkmassorna samlats, många med egna små stolar eller pallar – kanske de sitter ungefär på samma ställe varje år? I alla fall får jag en känsla av det här är välbekanta ceremonier och rutiner, ingen som skuffar eller trängs, bara ett smått improviserat kaos.
Och så strömmar de uppklädda aktörerna fram längs avenyn i små grupper: hästar, hornorkestrar, trumslagare, blomsterutdelare, barn, ungdomar, vuxna, Maria Magdalena, Lazarus och andra bibliska personer.
Och självfallet också den uppståndne Jesus, men inte bara en Jesus men två, tre, fyra, kanske fler.
Fredagens tunga och monotona trumslag är ett minne blott. Nu dominerar taktfast blåsmusik, glada trumvirvlar, lysande färger, skratt och igenkännande leenden. Sol och värme har förpassat nattens mörker till historien, stegen är åtminstone tillsvidare lätta men kortegen har en lång väg att vandra genom ett entusiastiskt och applåderande publikhav innan den når målstrecket.
Publikens utmaning är att klara hettan och hantera alla intryck, speciellt de visuella. De som sitter på första raden har förmånen att oftare få en blomma än den stående publiken längre bak i leden.
Jag står och funderar hur detta blomutdelande är organiserat: Jag ser ingen som fyller på korgarna efter hand, men det kanske sker vid strategiska punkter bortom mitt synfält. Och precis när jag för min inre monolog, det vill säga tänker, hur många män som eventuellt blir objekt för denna sympatiska kärleksgärning, får jag en elegant vit nejlika stoppad i handen. De känns hedrande.
Nu kommer de romerska soldaterna som tog livet av Jesus. De ser visserligen rätt krigiska ut men uppsynen är mera avspänd än hotande och deras eleganta mundering, med fjäderprydd huvudbonad och glänsande sköldar, stämmer inte riktigt överens med kroppsspråket. Men de gör sitt bästa för att fortfarande se tuffa ut.
Efter alla hästar går en man med borste och skyffel beredd att snabbt sopa undan allt avfall som de fyrbenta aktörerna kan tänka lämna efter sig. Det är en praktisk lösning på ett konkret problem men fungerar också på ett symboliskt plan: Det finns en som rensar upp den röra som jag ställer till med i livet, en som förlåter mina snedsteg, en som rentvår mina överträdelser. Så stannar även denna prosaiska bild kvar under pannloben när alla passerat och folkmassorna långsamt löses upp i grannkvarterens gränder och hus. Påsken är förvisso en folkfest av stora mått, inte minst här i Spanien, och ibland saknar jag någonting motsvarade i min kulturella näromgivning, i mitt stift, i min församling – en ytans manifestation av själens status.